Bokvännernas stora boklager i Synnerby

”Skulle vi kunna börja semestern i Synnerby? Föreningen för Västgötalitteratur skall ha en städdag där. Om du inte vill vara med, kan jag släppa av dig vid någon sevärdhet i närheten och hämta dig efteråt.” Så frågade Niklas Krantz i juli 2020. Mitt svar blev det förmodligen förväntade: ”Jag vill fara med till Synnerby och böckerna. Om inte annat kan jag ju skriva om detta boklager.”

Tre föreningar behövde ett boklager

Synnerby församlingshem. Foto: Lars Gahrn.

Synnerby är en församling någonstans utanför Skara. I kyrkan firas inte längre några gudstjänster. Församlingen har överlämnat sin kyrka till Svenska kyrkans riksorganisation. Det stora och välbyggda församlingshemmet skulle rivas. Rivningen skulle kosta 250 000 kronor. Samtidigt var Föreningen för Västgötalitteratur, Skara stiftshistoriska sällskap och Västergötlands fornminnesförening i behov av stora lagerutrymmen för de många böcker, som de tre föreningarna ger ut. Västergötlands fornminnesförening förvarade sina böcker i Västergötlands museum i Skara. Detta museum byggdes en gång i tiden upp av denna förening, men många år har gått sedan dess. Museet har blivit alltmer självständigt i förhållande till föreningen, och nu behövdes utrymmena till annat. Föreningen för Västgötalitteratur hade ett lager i ett gammalt skyddsrum inne i Skara. Men detta lager drabbades av brand omkring 2010. Många böcker förstördes visserligen, men behovet av ett lager kvarstod.

Församlingshem blev boklager

Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask hörde sig för med Lars Berg, kamrer inom Svenska kyrkan, om någon lämplig byggnad fanns att få. Att hyra inne i en stad kostar pengar och kan bli dyrt, men att förvärva Synnerby församlingshem skulle bli billigare. Man kunde få köpa denna välbyggda fastighet för en krona. Svenska kyrkan skulle tjäna 250 000 på denna försäljning i och med att man slapp rivningsutgiften. Stiftelsen Skaramissalet hade dock en revisor, som allvarligt varnade föreningen för att betala en krona. Om man köpte fastigheten, skulle man få betala högre lagfartsavgift än om man finge byggnaden som gåva. Skulle man inte kunna be om att få församlingshemmet som gåva? Svenska kyrkan, som skulle spara 250 000 kronor, om någon annan övertog huset, gjorde inte några svårigheter, när det gällde att avstå den högst blygsamma försäljningssumman.

Lager för kyrkohistorisk litteratur

Niklas Krantz håller upp tre vackra bokband.

Jag föreställer mig dock, att man hade kunnat sälja huset betydligt dyrare, om man hade velat sälja det till någon, som skulle ha huset som bostad eller sommarstuga. Genom överlåtelsen till Missalestiftelsen, som är en paraplyorganisation för de tre föreningarna, kom församlingshemmet emellertid även fortsättningsvis att till en del användas för kyrkliga ändamål. Missalestiftelsen har ju utgivit Skaramissalet, med andra ord vår äldsta bevarade gudstjänstordning. Skara stiftshistoriska sällskap ger ut kyrkohistorisk litteratur av stort värde, och även de andra föreningarna ger ut åtskillig kyrkohistoria. Dessa böcker förvaras nu i församlingshemmet. Församlingshemmet överlämnades som gåva den 2 februari 2016. Föreningen fick lagfart 2019.

Ett billigt lager

Så gick det till, när de tre föreningarna fick ett bra boklager helt kostnadsfritt. Man betalar endast 200 kronor i månaden för elektriciteten. Det är allt. Man gör dock inte av med elektricitet för 200 kronor de få gånger i månaden, då man tänder ljuset i Synnerby, men energibolagen är som bekant bra på att ta ut fasta avgifter. Värme behövs inte. Här är torrt, och huset kändes även varmt. Vattnet var avstängt. Utöver avgiften för elektricitet har man bekostat en målning av församlingshemmet. Det kostade 50 000 – 60 000 att få denna byggnad målad. I denna skattkista för västgötalitteratur samlades lördagen den 11 juli 2020 ett antal arbetsvilliga medlemmar i Föreningen för Västgötalitteratur. Där fanns Johnny Hagberg, den outtröttlige ordföranden med en märklig förmåga att kunna trolla fram tryckningsbidrag. Där fanns den (nästan) allestädes närvarande och allestädes verksamme skattmästaren Sven-Olof Ask. Där fanns Anne Andersson, Annicka Berggren, Niklas Krantz och slutligen även jag, Lars Gahrn, som dock hade kommit med mera för sällskaps skull.

Böcker räddas från förstörelse

Skattmästaren Sven-Olof Ask håller upp en bok, och även Niklas Krantz är intresserad.

Vår uppgift var att plocka upp böcker ur bananlådor och ställa dem i de bokhyllor, som finns i stort sett överallt. Föreningarna ger ut skrifter, men Föreningen för Västgötalitteratur tar samtidigt emot litteratur till sina bokauktioner. Inflödet är ymnigt. Ibland uppträder föreningen som bokräddare och tar emot restupplagor från förlag samt utgallrade böcker från bibliotek och museer, nu senast Falbygdens museum. Många böcker skulle gå till återvinning, om icke den (nästan) allestädes närvarande skattmästaren Sven-Olof Ask hade fått höra talas om de tillämnade bokbålen och kunde dyka upp som räddande ängel. Vi hade många bananlådor med ett mycket omväxlande innehåll att sätta upp i hyllorna. Jag måste dock medge, att i de flesta större lager har man betydligt raskare lagerarbetare. Vi är nämligen alla själva intresserade av böcker. Detta innebär, att vi inte kunde låta bli att titta på böckerna, och att vi ofta började bläddra i dem eller kanske rentav läste lite grand i dem. En fördel med långsamma och läsande lagerarbetare är att de fastnar för vissa böcker i lagret och tar med sig dem därifrån. Johnny Hagberg hade vänligheten att ge mig två böcker, och själv hittade jag likaså några stycken. Att på detta sätt minska mängden av böcker känns dock som att försöka tömma Vänern med en tesked.

Välfyllda lagerlokaler

Lagret är rymligt och kan rymma många fler böcker, om man sätter upp hyllor på alla platser, som kan utnyttjas för ändamålet. Här och var hade lådorna dock hopats, så att det var svårt att komma fram. Då kom jag att tänka på den legendariske Svante Grauers, som i min ungdom innehade antikvariatet Samlaren i Göteborg. Där fanns böcker överallt. Det var rentav svårt att få upp ytterdörren tillräckligt mycket så att man kunde glida in. (Dörren gick olyckligtvis inåt.) Utöver det stora lagret i Synnerby har Föreningen för Västgötalitteratur ett mindre lager inne i Skara, ett så kallat ”närlager”, för att man skall kunna skicka iväg beställda böcker så snabbt som möjligt. En gång i veckan ungefär besöks lagret i Synnerby för avhämtning av böcker.

Vikande marknad för böcker

Marknaden för böcker har försämrats. För 10-15 år sedan fick man inte in tillräckligt med böcker till auktionerna, berättar Niklas Krantz: ”Jag har för mig, att det fick plockas ur egna hyllor ett tag för att vi skulle få ihop en bra auktionskatalog.” Nu är det tyvärr tvärtom. Man får in för mycket. Böcker, som såldes då, är i vissa fall osäljbara idag. Själv köpte Niklas Nordisk Familjebok för 500 kronor. Han tyckte då, att han hade gjort ett gott köp, men idag är denna uppslagsbok osäljbar. Den används visserligen mer än någonsin, men då uppslagsverket är inskannat och utlagt på nätet, behöver man inte ha de många volymerna i sin bokhylla. Historieverket ”Den svenska historien” gick ut i många upplagor och tryckningar. Det är idag osäljbart. Det gäller därför att inte ta emot för mycket böcker och att sovra i inflödet. Drömmen är att bli av med det stora lagret av mindre värdefulla böcker på en stor loppmarknad vid bokkaféet i Od. Föreningen skulle kunna skicka dit ett hundra eller två hundra bananlådor böcker till ett partytält med bokförsäljning. Ask ser tillbaka på den gamla tiden med glädje: ”Förr kunde vi hämta allt.” Då fanns flera samlare, som ville ha en så fullständig samling som möjligt av västgötalitteratur. Dessa samlare är nu borta. De samlade på sockenböcker och skulle ha sockenböcker för alla landskapets socknar (som är många). Numera är sockenböckerna tyvärr svårsålda.

Tappra och uthålliga förkämpar

För en bokvän som skattmästaren Sven-Olof Ask är böckernas fallande värde en mycket sorglig utveckling. Inför en bananlåda böcker suckade han djupt och utgöt sig bittert: ”Lådan är värdefullare än innehållet.” Hans ledande regler är dock: ”En litteraturförening slänger inte böcker. Alla böcker skall ha en chans.” Somliga böcker måste dock även här utgallras och tas med till återvinningen. Föreningen för Västgötalitteratur håller fanan högt. Bra böcker har alltid en läsekrets och alltså även en framtid. För närvarande går utvecklingen åt fel håll, men vem vet vad som händer i framtiden? Niklas Krantz påpekade: ”När cd-skivorna kom, trodde alla att vinylskivorna var uträknade, men på senare år har man tvärtom börjat nytillverka vinylskivor.” Fler och fler tidskrifter, tidningar och böcker kommer visserligen att skannas in och bli tillgängliga på nätet, men sent eller aldrig kommer alla trycksaker att vara inskannade. Dessutom kommer förhoppningsvis många att även i fortsättningen vilja hålla en bok i handen. Böckerna har en framtid enbart därför att de har så övertygade, uthålliga och uppoffrande förkämpar som medlemmarna i Föreningen för Västgötalitteratur.

Lars Gahrn

2021-04-22

Minnesstenen räddade Gestilren från glömskan

Hösten 2014 fick jag återigen se minnesstenen över slaget vid Gestilren på bild i en påkostad och välillustrerad skrift. Klarare än någonsin begrep jag, hur stor betydelse minnesstenen i Varvs socken uppe i Västergötland hade fått, och att den hade haft stor betydelse även för mig personligen. Under sitt dryga århundrade i Varvs socken har minnesstenen gjort stor nytta, fastän denna nytta till stor del har varit både oförutsedd och oönskad.

Trowald skrev monumentets historia

Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.
Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning. I början av 1200-talet var Sverker Karlsson svensk kung. I slaget vid Lena (i Västergötland) besegrades han år 1208 av Erik Knutsson, som ville bli kung i hans ställe. Ett andra slag dem emellan utkämpades 1210 vid Gestilren. Denna gång stupade konung Sverker, och Erik Knutsson blev nu konung. Kring förra århundradeskiftet restes minnesstenar ute i våra bygder. Gustaf Lindberg i Tidaholm, en mycket historieintresserad tidningsman, ville resa en minnessten över slaget vid Gestilren, som enligt några äldre skriftställare skulle ha stått i Varvs socken väster om Tidaholm. Dessa uppgifter ansågs redan på den tiden vara mycket osäkra, men hur som helst restes en minnessten i Varv till 700-årsjubileet med mycket stor tillslutning av besökare. Minnesstenen, som är både stor och ståtlig, blev genast från början en sevärdhet. Gustaf Lindberg hade lyckats med sin målsättning att ge hembygden en historisk sevärdhet. Redan 1908 hade han skrivit: ”Hur enkelt än detta minnesmärke blefve, skulle det dock skänka bygden ett ökadt historiskt anseende.” Mer än ett århundrade efteråt kan vi fastslå, att han hade helt rätt. Om minnesmärkets tillkomst finns nu en utförlig redogörelse av Oscar Trowald: ”Bortom monumenten – historiekultur, nationalism och monumentprojekt i Västergötland 1893-1917” (Västergötlands Fornminnesförening Tidskrift 2013-2014). Gestilrenmonumentet behandlas på sidorna 95-124 och har alltså fått 30 sidor i denna drygt 200 sidor tjocka avhandling.

Slaget räddades ur glömskan

Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.
Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.

Lindberg hade gjort sin hembygd en stor tjänst, men han hade även gjort historievetenskapen en stor tjänst. Minnesmärket fäste uppmärksamheten på slaget och gjorde det känt i vida kretsar. Sveriges medeltida historia innehåller åtskilliga slag och träffningar, som inte ens alla medeltidshistoriker känner till, och som i stort sett ingen bryr sig om. Stenresarna i Västergötland räddade slaget vid Gestilren från ett sådant sorgligt öde. Tack vare dem blev Gestilren upptaget bland de medeltida händelser, som de historieintresserade förväntades känna till. Den, som går igenom uppgifterna kring detta slag, får en upplysande inblick i maktspelet vid denna tid och de offer, som den krävde. Han eller hon får en vidare en inblick i forskningens svårigheter och vårt vetandes begränsning. Man får sig till livs de första uppgifterna om de senare så omtalade folkungarna. Visst är detta slag värt att lära känna! Stenresarnas insats slutade dock inte vid att rädda slaget ur glömskan.

Minnesstenen provocerade till forskning

Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.
Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.

Blir en händelse känd genom ett minnesmärke, vill man gärna veta mer om händelsen i fråga. Man kan rentav säga, att mer kunskap blir nödvändig. Folk börjar ju fråga. Minnesmärket har eggat till forskning kring slaget och till forskning om detta tidsskede över huvud taget. Gustaf Lindberg gjorde själv aktningsvärda försök att samla de uppgifter som fanns och om möjligt få fram fler. Den mest angelägna frågan blev att försöka utreda, om slaget verkligen hade stått i närheten av minnesmärket. Västergötlands Fornminnesförening gjorde här en viktig insats. Sven Lampa skrev en utredning om slagen vid Lena och Gestilren, och denna trycktes i föreningens tidskrift. Vad gäller Gestilren skrev han, att ”platsen är obekant”, och att sägnerna förlägger platsen ”utan verkligt skäl” till Varv. I samma tidskrift trycktes femtio år senare (till 750-årsminnet) Folke Högbergs mönstergilla utredning i ämnet. Han avvisar med goda skäl försöken att förlägga Gestilren till Västergötland. Däremot hade han funnit uppgifter, som skulle kunna tyda på att byn Gästre nordväst om Enköping i Uppland skulle kunna vara det sägenomsusade Gestilren. Han hade dock inte belägg för att Gästre hade kallats Gestilren. Därför uttalade han sig inte med bestämdhet.

Minnesstenen stod där och avbildades ofta. Den fäste uppmärksamheten vid slaget, och man överdriver inte, om man skriver att den provocerade till forskning, åtminstone provocerade den mig. För att understryka hur osäkra alla slutsatser om ortens läge och namnets tydning var, skrev jag två artiklar, som trycktes i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (1988 och 1990). Dessa artiklar visade sig vara mycket provocerande för språkmännen, fastän jag inte hade ifrågasatt deras slutsatser utan endast byggt vidare på dem. Artikeln av 1988 gav upphov till ett meningsutbyte, som inte gav någonting men tjänade till att på nytt fästa uppmärksamheten på slaget – och provocera.

Ett genombrott kom några år senare, då Lars Otto Berg kunde påvisa, att Gästre nordväst om Enköping hade kallats Gestilren. Belägg fanns från åren 1581-1628. Bergs inlägg trycktes i: Namn och Bygd 1999. Gästre ligger i Frösthults socken, och i grannsocknen Sparrsätra bodde överstelöjtnant Sven Sandblom, som var intresserad av krigsminnen, och som 2004 gav ut en skrift om slaget. Han tyckte att slaget vore värt en allsidigare belysning. En bok med flera författare vore önskvärd. Han var god vän med Ingegerd Troedsson, tidigare talman i Sveriges riksdag. Hon hade både historieintresse och inflytelserika vänner. Hon ordnade fram pengar, och lagom till 800-årsjubileet utkom en 280 sidor tjock bok med åtta olika författare och slösande rikt illustrerad. Boken behandlar både 1100-talets och 1200-talets svenska historia med slaget vid Gestilren 1210 som ett slags nav eller medelpunkt. Själv skrev jag artiklar om slagen vid Älgarås (1205) och Lena (1208), medeltida fältteckens utseenden samt maktkampen mellan Sverkers och Eriks ätter. På samma sätt hade många andra artiklar betydelse främst som bakgrundsteckning till slaget. Bokens titel är: Striden i Gestilren 1210. Varför? Vad hände? Och sen då? Redaktör: Ingegerd Troedsson. Biträdande redaktör: Sven Sandblom. Övriga medverkande författare: Lars Otto Berg, Marja Erikson, Staffan Fridell, Lars Gahrn, Mats G. Larsson och Sigurd Rahmqvist (Enköpings kommuns kulturförvaltning, 2009, 280 sidor, rikt illustrerade).

Om man räknar ihop alla inlägg om Gestilren, bör man få fram att Gestilren och Lena är de medeltida slag, som är utförligast behandlade. Lena leder enbart därför, att folkvisorna om slaget har behandlats utförligt eller rättare sagt alltför utförligt. Minnesstenen i Varv har haft mycket stor betydelse för denna omfattande forskning kring slaget vid Gestilren.

Många trycksaker om invigningen och minnesplatsen

 Stenen har haft stor betydelse för att egga till forskning, men givetvis är den själva förutsättningen för alla inlägg om själva monumentet. Invigningen tycks ha varit mycket lyckad. Omkring 6000 personer bör ha infunnit sig härute på landsbygden. Biskopen, riksantikvarien, landshövdingen och prins Eugen var där. (Några veckor före invigningen hade självaste konungen förhandsgranskat den ännu icke resta stenen.) Invigningen speglades i otaliga tidningsartiklar. Två tidningsredaktörer var ju de ledande krafterna bakom minnesmärket. Dessutom utkom några trycksaker med anledning av invigningen. Vidare har Birgitta Ingvar-Nilsson skrivit utförligt om både slaget och invigningen (i: Dimbobygden 1997). Vad gäller invigningen kunde hon bygga på en utförlig artikel av Folke Högberg. Redan han hade ägnat sig åt detta ämne. År 2014 kom Oscar Trowalds 30 sidor om minnesstenen, arbetet med minnesplatsen och invigningen. Minnesmärket är alltså mycket utförligt skildrat, liksom bakgrunden. Historien om minnesstenen har blivit minst lika intressant som historien om slaget.

Minnesmärket har alltså betytt mycket för sin hembygd, dit det har dragit stora mängder besökare genom åren. Minnesstenen har också betytt mycket för vetenskapen. Den har gjort slaget vid Gestilren till ett av de mest kända medeltida slagen, och stenen har likaså eggat till forskning. I ett avseende gjorde forskningen stenresarna besvikna. Redan från början gav forskningen ökad tyngd åt insikten, att slaget inte hade stått i närheten av minnesstenen. Forskningen har gått vidare, och nu pekar spåren bestämt åt annat håll, nämligen åt Gästre. Där fanns även en hög, som kallades Sverkils backe och en sten som kallades Sverkers (sten). Kung Sverker Karlsson stupade i slaget. Namnet Sverkers förekomst i Gästre är därför intressant.

Minnesstenen har självständigt värde

Det är beklagligt, att minnesstenen inte hamnade på platsen för slaget, men som bekant kan även kompassen drabbas av missvisning. Under sådana förhållanden är det oundvikligt, att den källfattiga medeltidsforskningen allt som oftast drabbas av allvarlig missvisning. Stenen och minnesplatsen har nu en så rik historia, att de är av värde, oavsett var slaget utkämpades. Stenen är stor och ståtlig med välhuggen inskrift, och platsen är vacker. Plats och sten är sevärdheter i sig själva, oavsett om något har hänt eller inte hänt på platsen.

Minnesstenens underhållande inskrift

Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.
Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.

Slutligen har minnesstenen i Varv bidragit till den tyvärr mycket sparsamt förekommande underhållningen inom den både bokstavligt och bildligt talat gravallvarliga medeltidsforskningen. Detta bidrag till underhållningen var helt ofrivilligt. Hela invigningen var både högstämd och högst allvarlig. I stenens hjärtsköld står bönen: ”Gud skydde Sveriges rike!” med versaler (stora bokstäver). Innebörden är: ”Må Gud beskydda Sveriges rike!” Man borde ha skrivit ”beskydde” för att undvika dubbeltydighet.

Krönikören Don Basuno i Stockholms-Tidningen uppmärksammade inskriften och menade att ”skydde” nog var imperfektform av verbet sky, som betyder undvika eller avsky. Inskriften skulle alltså betyda, att Gud avskydde Sveriges rike. Liberala Falköpings-Posten menade å sin sida, att Gud nog hade avskytt Sveriges rike, det vill säga rike män, som hade startat det hemska kriget. Bakgrunden till dessa skämt är att högermän var de drivande krafterna bakom minnesmärkena, medan liberaler var mindre intresserade eller ointresserade. Socialdemokraterna kunde någon gång visa sig öppet avoga. Här har vi alltså ett budskap, som kan tolkas på tre sätt och därigenom tillfredsställer både höger och vänster. Noga räknat har vi även en fjärde språkligt möjlig tolkning, nämligen: Må Gud beskydda Sveriges rike män. Detta innebär att vänstern har två tolkningar och högern likaså två. Detta är alltså – helt oavsiktligt- rena rama ”millimeterrättvisan”.

Inskriften är helt enkelt ett fynd för alla stackars ciceroner, som skall guida busslaster med mer eller mindre ointresserade besökare. Jag har själv berättat om ett medeltida slag för en busslast besökare, som inte ens var intresserade av kaffet. Under sådana svåra förhållanden behövs skämt. Kanske kan inskriften betecknas som ett självmål, men då må man betänka, att tack vare dubbeltydigheten kommer man ihåg även det avsedda budskapet. Dubbeltydigheten är på detta sätt en tillgång och en fördel för alla.

Fortsätt att resa stenar!

Lyckligtvis har sedvänjan att ordna till minnesmärken inte upphört, även om man då och då kan förnimma ett motstånd mot höga minnesstenar eller bautastenar. I våra tider har de stora orden blivit mindre och de högstämda talen mera lågmälda. I stället för stora och höga bautastenar kommer minnesplattor och informationsskyltar. Med tanke på den nytta, som minnesstenen i Varv (och dess motsvarigheter på andra håll) har gjort, finns all anledning att fortsätta. Eftersom historien bakom minnesmärkena har visat sig vara intressant på många sätt finns all anledning att fortsätta att dokumentera monumentens tillkomsthistoria och historiebruket därefter. Oscar Trowald har gjort en värdefull insats, som manar till efterföljd. Historien bör på olika sätt lyftas fram. Varje tid har sin inriktning. Under den tid, som Trowald har undersökt, ville man gärna framhålla våra krigiska minnen. Efter det demokratiska genombrottet har arbetarrörelsens ledargestalter hedrats med minnesmärken. Man har vidare utmärkt platser för rivna kyrkor och tingshus. Önskvärt vore, att platser för frikyrkolokaler, folkparker och Folkets hus på samma sätt kunde markeras. Satsar man på en stor minnessten, kan själva stenen bli en sevärdhet. Gjutna statyer är dyra, men minnesstenar är ofta häpnadsväckande billiga. Trowald har räknat om kostnaden för minnesstenarna till dagens penningvärde. Jag blir gång på gång förvånad. De låga kostnaderna berodde delvis på att många sockenbor arbetade ideellt, och även i våra dagar kan man räkna med att många är redo att arbeta ideellt för att ge sin hembygd en ny sevärdhet. Man fick minnesmärken av bestående värde billigt. Söker man upp lämpliga block i skogen, kostar bara framforslandet och inskriften pengar.

Klicka här för denna artikel som pdf