Kolbäcks och Säbys kalejdoskop

Att Kolbäcks och Säbys historia är så intressant och kalejdoskopiskt mångskiftande kommer säkerligen som en överraskning för invånarna själva. Var och en är ju med om och känner till enbart en bråkdel av allt som händer och görs i hembygden. Forskar man, och plockar man ihop ett rikt urval av vad som har hänt, blir krönikan överväldigande rik.

En bok att ta efter

Kolbäcks och Säbys flitige krönikör Kurt Larsson har genom åren glatt oss med bloggartiklar och hembygdshäften. Nu har han samlat ihop de artiklar, som han har ansett vara viktigast, till en bok: Kurt Larsson, Vedspis, mikrofilm och bredband: Berättelser om livet och hembygden med utsikt från när och fjärran, (Kolbäcks hembygdsförening 2017, 99 rikt illustrerade sidor). Själv har jag skrivit åtskilligt om dessa bygder och vistats där då och då. Jag lever därför med i vad som händer. Anledningen till att jag skriver en bloggartikel om denna hembygdsbok är att den på många sätt kan vara en förebild för andra hembygdsföreningar. Så som Kurt Larsson har gjort kan (och bör) även andra föreningar göra.

Bygden har förutsättningar för en rik historia

Kurt Larsson med sin cykel på minnesplatsen för slaget vid Herrevadsbro.
Kurt Larsson med sin cykel på minnesplatsen för slaget vid Herrevadsbro.

Kolbäck och Säby är två gamla kyrksocknar, som ingår i Hallstahammars kommun i Västmanland. De två socknarna är landsbygd och förblev landsbygd länge, men här fanns även industriorter av det smärre slaget, snarare brukssamhällen, med rätt så många invånare. Strömsholms kanal och den stora landsvägen genom Västmanland gick fram genom bygden. Här finns ett förnämligt gästgiveri, och senare tillkom en järnvägsstation, som gav Kolbäck ett stationssamhälle. Här fanns alltså både landsbygd och tätorter, som tillsammans gav förutsättningar för en mångskiftande historia. När man läser Kurt Larssons krönika, inser man att historien snarast är kalejdoskopisk.

Det stora slaget gör bygden känd

Affisch till invigningen av minnesplatsen.
Affisch till invigningen av minnesplatsen.

Den stora händelsen, som har givit genljud genom svensk historieskrivning genom århundradena, är slaget vid Herrevadsbro 1251. Vid Herrevadsbro över Kolbäcksån besegrade Birger jarl och biskop Kol av Strängnäs de upproriska folkungarna och deras utländska legoknektar. Kungamakten stärktes tack vare detta slag, och inbördesstriderna upphörde. Det blev fred inom landet i ungefär 25 år. Kolbäcks hembygdsförening har lyft fram detta slag, som i sin tur har lyft fram bygden. Kent Sjöström, som bidrar med några kapitel i boken, redogör för skapandet av en minnesplats. Detta arbete var nog så invecklat och strapatsrikt, eftersom det genomfördes som ett EU-projekt. Man var tvungen att följa EU:s alla regler och bestämmelser. Tack vare skickliga administratörer kunde projektet slutföras, och en minnesplats invigdes den 17 maj 2014. Kommunstyrelsens ordförande Catarina Pettersson och landshövding Ingemar Skogö var där. Firandet av detta slag har dragit många högt uppsatta kvinnor och män till Kolbäck och gjort bygden känd vida omkring. Första lärdomen är: lyft fram bygdens historiska minnen med minnesmärken och skrifter. Dokumentera även själva firandet. Detta är ju ett slags bevis för händelsens betydelse.

Skriv litet åt gången!

En annan lärdom, som kan dras av Kurt Larssons skrift, är att man skall ta många små steg mot sitt mål. Hade han föresatt sig att skriva en etthundra sidor tjock bok om Kolbäck och Säby, skulle uppgiften kanske ha känts övermäktig. Det hade varit svårt att komma igång. Icke osannolikt skulle ingenting ha blivit gjort. Nu har han skrivit korta artiklar, en efter en. Till slut hade han så många att han kunde sammanställa dem till en bok, efter att ha valt och vrakat i mängden. Så gick det till även förra gången. Rune Larsson och Kurt hade var för sig skrivit artiklar och sammanställde dem till en bok. Även i 2017 års bok bidrar Rune Larsson med några kapitel. Många små steg leder sakta men mycket säkert mot målet. Den förra skriften, som jag tidigare har behandlat i en annan bloggartikel, har titeln:

Hembygdsföreningarnas jubileumsskrift

VÅR HEMBYGD

Säby 80 år Kolbäck 20 år

(2004).

Även denna skrift trycktes med bidrag från Eva Bergqvists minneskonto. Ett fåtal exemplar finns kvar till försäljning.

Berätta din egen historia

Kolbäcks Musikkår i Linneabion 2005.
Kolbäcks Musikkår i Linneabion 2005.

Boken handlar mycket om Kurt Larsson själv. Han berättar mycket om sitt eget liv. Tack vare ett växlingsrikt liv har han mycket att berätta, och han kan också konsten att berätta. Minnena är åskådliga och kryddade med eftertanke och ålderns vishet. (Kurt föddes 1934 och har alltså många levnadsår att redogöra för.) Just detta är något mycket viktigt. Varje människa är en del av historien och har därför viktiga saker att berätta. Själv brukar jag gång på gång uppmana folk: skriv ner dina minnen. Du har mycket som kan vara intressant för andra. (Som så många andra följer jag dock inte själv mina uppmaningar, men jag skall försöka ändra på den saken.) Med stor tillfredställelse tar jag del av Kurts minnen. Kanske får han igång även mig.

Hembygdens historia är av allmänt intresse

Skriver man med insikt och betonande av huvuddragen, kan hembygdens historia vara av stort intresse även för folk på helt andra orter. Likheterna mellan den beskrivna bygdens historia och deras hembygds är ofta betydande och belysande. Också skillnaderna kan vara av stort intresse. Kurt Larsson har, tillsammans med Rune Larsson och Kent Sjöström, skrivit en sådan bok med betydande allmänintresse.

Avkoppling kräver arbetsinsatser

Bokens avslutning är dock oroväckande: ”Med denna lilla bok avslutar jag min bana som skriftställare. Nu ser jag fram emot våren, bokläsandet på balkongen och många sköna cykelturer.” En skriftställare med sådana talanger bör dock fortsätta, och, min bäste Kurt, avkoppling på balkongen och cykeln blir inte skön avkoppling, om man inte har någonting (det vill säga skrivande) att koppla av ifrån.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Volleyboll – en västlig sport som nådde Sverige från öster

Klubbmärke Kolbäcks VolleybollklubbPå sin väg från USA till Kolbäck i Västmanland tog volleybollsporten den oväntade vägen över Lettland. En sport, som kommer västerifrån, nådde Västmanland från öster. Om detta kapitel i Sveriges idrottshistoria berättar Kurt Larsson i småskriften ”Kolbäcks Volleybollklubb” (Kolbäcks hembygds­förening, Kolbäcksberättelse del 23, 2012, 12 sidor med många illustrationer).

Tala med Ilgonis Kalnins!

Kolbäcks Volleybollklubb är så stor och framgångsrik, att den måste skildras i en av hembygdsföreningens småskrifter, ansåg Kolbäcks hembygdsförening och utsåg Kurt Larsson att författa historien. Kurt kände sig en smula hjälplös. Han hade varit hemifrån i 40 år ”och visste minst om volleyboll”. Kurt fick emellertid det goda rådet: ”Tala med Ilgonis Kalnins!” Hos Ilgonis fick han allt han behövde veta och mer därtill. Ilgonis var invandrare från Lettland och hade varit med om att införa volleyboll till Sverige. Han visste allt.

Flykt i småbåtar över Östersjön

Damlaget och herrlagetUnder andra världskrigets slutskede närmade sig de sovjetiska arméerna på nytt de baltiska staterna. Balterna visste vad rysk ockupation ville säga, och många föredrog att med fara för sitt liv fly i småbåtar över Östersjön. År 1944 flydde familjen Kalnins över Östersjön. Båten kunde mycket väl ha gått till bottnen, och flyktingarna hade varit tvungna att slänga det mesta av sina tillhörigheter över bord för att kunna hålla båten flytande. Efter många strapatser kom man i land på Gotland. Hösten 1947 hamnade familjen i Köping. De hade inte mycket med sig, men de kunde spela volleyboll!

Många framgångar

Under första världskriget hade de amerikanska soldaterna fört volleybollsporten till Europa. I Sovjetunionen och de baltiska staterna blev den något av en nationalsport. Balterna förde denna västerländska idrott till Sverige österifrån. Märkliga är kulturens vägar! I Köping bildades 1948 Köpings Lettiska YMCA (KFUM). År 1961 flyttades verksamheten en bit österut till Kolbäck, och volleybollverksamheten blev 1962 en egen klubb med namnet Kolbäcks Volleyboll Klubb. Letterna och de infödda svenskarna blev mycket framgångsrika, och uppräkningen av alla SM-segrar och andra framgångar gör läsaren lätt vimmelkantig.

Kulturens vägar ”äro outgrundliga”

DamlagetIlgonis Kalnins var med och har nu på äldre dagar hur mycket som helst att berä­tta. Han har ”metervis av pärmar med dokument över volleyboll­klubbens verksamh­et.” Kurt Larsson har samm­anfattat Kalnins berättelser, och jag sammanfattar Kurts samman­fattning. Kurt har dock lagt ut Kalnins oavkort­ade berättelse på nätet. Nätet rymmer allt.

Kurt och Ilgonis har skrivit ett kapitel i svensk idrottshistoria. Dessutom har de gett oss ett intressant exempel på, att även kulturens vägar ”äro outgrundliga”. Idrottshistoria har mycket att lära oss.

Klicka här för denna artikel som pdf

Sverige första lokomotiv fyller 10 år

Sveriges äldsta lokomotiv firar tioårsjubileum (10-årsjubileum) under 2014. Hur går detta ihop? Svaret är, att Sveriges första lokomotiv, som kallades Förstlingen, konstruerades 1853 och så småningom skrotades. År 2004 byggdes ett nytt lok i enlighet med de gamla ritningarna, och Förstlingen II firar tioårsjubileum 2014.

Loket byggdes om till normalspår

Till jul blir Förstlingen ett tomtelokomotiv.
Till jul blir Förstlingen ett tomtelokomotiv.

Denna korta redogörelse kan omöjligen tillfredsställa en järnvägsintresserad läs­are, och här kommer därför en något utförligare framst­ällning: Förstlingen bygg­des är 1853 för smalspår (891 millimeter). Efter beställarens konkurs tog konstruktören tillbaka loko­motivet och byggde om det för normalspår, som har Arboga riksdags årtal som spårvidd (1435 millimeter). Ombyggt för normalspår levererades loket till Nora-Ervalla järnväg år 1855. Därefter var loket i tjänst fram till skrotningen i Örebro 1870.

Med hjälp av en sammanställning av ritningar och andra uppgifter, några sparade originaldetaljer och några skalenligt byggda modeller startade C Bengt Ohlin konstruktionen av ett nytt lokomotiv av 1855 års modell. En intresseförening arbetade för detta projekt, och detaljtillverkningen började 2002. Förstlingen II gjorde lyckligen sin jungfruresa vid TGOJ den 5 maj 2004. I maj månad 2014 infaller därför 10-årsjubileet.

Loket byggdes i Eskilstuna

C Bengt Ohlin har skrivit en lättläst, upplysande och väl underbyggd bok om Förstlingen och de andra lokomotiven från Eskilstuna. Johan Theofron Munktell i Eskilstuna tillverkade detta lokomotiv och många andra. Förstlingen byggdes för Norberg-Åmänningens järnväg i Västmanland och kom också dit. Därefter köptes loket till Nora-Ervalla Järnväg. Innan Förstlingen sattes in i trafik provkördes lokomotivet dock hemma i Eskilstuna.

Provspåret i Eskilstuna – vår första järnväg för ånglok

Förstlingen körs på lastbil land och rike kring.
Förstlingen körs på lastbil land och rike kring.

Ohlin skriver: ”Det råder viss animositet om vilken som var Sveriges första järnväg. Värmlänningarna påstår frankt att det var Frykstabanan … medan gamla skolböcker hävdade att det var Nora-Ervalla-banan. Skall man vara helt korrekt var järnvägen på Munktells verkstadsgata den första som trafikerades av ånglok. Den andra var Norbergs Gruvjärnväg. Den tredje var Nora-Ervalla och den fjärde var Frykstabanan. Den första järnvägen (alltså den i Eskilstuna) finns ännu kvar. Den ligger dock begravd under ett decimetertjockt asfaltslager.” (C Bengt Ohlin, Sveriges tåghistoria började i Eskilstuna, 1997, s.11-12.) I sen tid har man grävt fram en rälslängd framför Munktellmuseet och satt ett gammalt lokomotiv på rälsen. Här på detta rostiga spår provkördes Sveriges första lokomotiv.

Frykstabanan – vår första järnväg

För att värmlänningarna inte skall bli ledsna eller arga, vill jag påpeka, att Ohlin dock mycket riktigt berättar, att Frykstabanan stod färdig redan 1849, men järnvägsvagnarna på denna bana drogs av hästar fram till 1856, då loket Fryckstad, även detta tillverkat av Munktells i Eskilstuna sattes in i trafik. Om man inte ställer upp kravet, att järnvägsvagnar skall dras av lok, var värmlänningarna först.

Förstlingen har tuffat fram på tre av våra fyra första järnvägar. Loket är mycket viktigt i vår järnvägshistoria, men den tekniska utvecklingen gick snabbt även på den tiden. År 1870 togs Förstlingen ur trafik, och 1871 såldes loket som skrot. Köparen ”lär ha bjudit ut loket till flera olika museer, men ingen var intresserad av att ta emot och spara denna klenod.” Ack ja, listan över museivärldens försummelser är lång.

Arostomten – en lokomotivingenjör

Utanför Munktellmuseet i Eskilstuna har ett gammalt lokomotiv satts på några av de äldsta spårlängderna.
Utanför Munktellmuseet i Eskilstuna har ett gammalt lokomotiv satts på några av de äldsta spårlängderna.

Förstlingen var skrotad och borta. Endast några små­delar finns kvar. Några ingenjörer föresatte sig dock att bygga loket på nytt, och år 2004 var det färdigt. En av dem är Lars-Erik Lundin, mera känd som Arostomten och Gustav Wasa II. Han bruk­ar alltid vara med på Birger-Jarl-dagarna i Kolbäck. På så vis lärde både jag och NA Bergqvist känna honom. Fredagen den 8 april 2011 var både Lars-Erik och jag med på NA Bergqvists jordfästning i Kolbäcks kyrka. Lars-Erik tyckte, att jag kunde behöva vara med om något annat under denna resa och frågade, om jag dagen därpå ville följa med ner till Eskilstuna och åka med Förstlingen II.

Munktellmuseet – ett teknikhistoriskt museum

Enda tänkbara svar på denna fråga var givetvis ja. Jag fick ligga över i Lars-Erik och Karin Lundins gästrum, och på lördagen åkte vi ner till Eskilstuna. Vi var tre man i bilen, ty även en av Lars-Eriks grannar hörde till gruppen kring Förstlingen. Här nere i Eskilstuna finns ett stort Munktell-museum, där Förstlingen II är en av de stora klenoderna. Sveriges tio första lokomotiv kom från Eskilstuna, och Munktells fabriker har haft stor betydelse för Sveriges teknikhistoria. Här finns mycket att titta på. Mycket betydelsefullt är, att man har intresseföreningen Förstlingen II, som då och då lägger ut järnvägsspår på asfalten utanför museet och kör sitt lokomotiv fram och tillbaka.

Många museer i Eskilstuna

Barnen jublade över att få åka med detta riktiga lok, och de tyckte att det var jätteroligt att få langa fram brädstumpar till ångpannan. På denna korta rälslängd hade loket inte någon vagn, utan alla åkte på loket. Även jag åkte med ett stort antal gånger. Dessutom finns Eskilstuna stadsmuseum (tidigare Faktorimuseet), Konstmuseet och Klosters kyrka på nära håll. Inne i stadsmuseet återfinner man Förstlingen som modell. Detta lilla lokomotiv åker fram och tillbaka, om man trycker på en knapp.

Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa C Bengt Ohlins bok, och som minne av denna dag bad jag hjältarna i Förstlingens intresseförening att teckna sina namn i boken. Där har jag den allesammans: Lars-Erik Lundin, Claes-Henry Falck, Nils Larsson, Lars Norrman och ett femte oläsligt namn, som enligt Arostomten skall vara Lars Forsberg.

Förstlingens personal klär upp sig i tidstypiska kläder. Längst till vänster ses friherre Fabian Wrede (Arostomten).
Förstlingens personal klär upp sig i tidstypiska kläder. Längst till vänster ses friherre Fabian Wrede (Arostomten).

Att ha ett veteranlok är inte bara att elda och köra. Loket kräver mycket omta­nke, skötsel och underhåll. Före körningen skall räls läggas ut och skyddsstaket sättas upp utefter spåret. Avslutningen av dagen tog några timmar, och samtid­igt dryftade ingenjörerna tekniska frågor vad gäller lokomotivet. Jag lyssnade intresserat men begrep i stort sett ingenting. Även 1850-talets tekniska nyhet­er var nog så invecklade, åtminstone för mig.

Min beundran för intresseföreningens insatser är stor. Modeller i all ära, men historien blir gripbar och påtaglig på ett helt annat sätt, när loket kommer tuffande i skala 1:1.

Jullokomotiv med tomtar

Inför körningarna klär männen upp sig i dräkter, som är tidsenliga. Arostomten har förvärvat en gammal militäruniform. När Förstlingen II kör, är han översten och friherren Fabian Wrede. Denne var med, när Förstlingen provkördes 1853. Till jul drar männen på sig tomtedräkter, och då förvandlas Förstlingen till ett tomtelok. Arostomten förvandlas givetvis då till Arostomten. I boken skrev han sig som översten och friherren Fabian Wrede, Lars-Erik Lundin och Arostomten. Lokomotivet har användning för alla hans tre identiteter.

Tusen tack

Nu fyller vårt mer än 160-åriga lokomotiv tio år. Vi tackar för de gångna åren och önskar all lycka för många kommande årtionden. Vi behöver denna uppvisning från järnvägens barndom. Förstlingen berikar vår bild av historien. Givetvis har jag hyllat Förstlingen II och hjältarna bakom detta historiska nybygge med en sång. Här kommer den.

Förstlingen

Sveriges första ånglokomotiv
en sång av
Lars Gahrn

Sjunges som ”Gubben Noak”

Förstlingen tillverkades i Eskilstuna 1853 av Johan Theofron Munktell.
År 2004 var ett nytt exemplar av Förstlingen färdigt i Eskilstuna.
Vid Statens Järnvägars 150-årsjubileum i Nora år 2006
åkte Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf med Förstlingen.
I föreningen bakom lokomotivet märks Arostomten
(Lars-Erik Lundin i Västerås).

Eskilstuna, Eskilstuna
saknar vad som flytt.
Säg mig, ingenjörer,
vad har ni väl för er?
Jo, vårt ånglok, jo, vårt ånglok
bygger vi på nytt.

Eskilstuna, Eskilstuna
har vårt äldsta lok.
Förstlingen finns åter,
tuffar fram och låter,
finns ibland oss, finns ibland oss,
finns ej blott i bok.

Eskilstuna, Eskilstuna
saknar lämpligt spår,
men dess ingenjörer
klarar lätt malörer.
De får inte, de får inte
några gråa hår.

Eskilstuna, Eskilstuna
får ett korttidsspår.
Räls har man i mängder.
Snabbt läggs några längder,
och en bana, och en bana
fås, där loket går.

Förstlingsloket, Förstlingsloket
åker! Har du sett!
Denna bantyp gäller
på järnvägsmodeller.
Skalan är dock, skalan är dock
likväl ett till ett.

Här hörs inte, här hörs inte
oväsen och skrik.
Loket har jämt haft den
lugna, tysta kraften,
som vi önskar, som vi önskar
åt vår politik.

Förstlingsloket, Förstlingsloket,
det går aldrig tungt.
Loket börjar glida.
Bättre än att rida
är att åka, är att åka.
Allt går tyst och lugnt.

Förstlingslokets, Förstlingslokets
färd blir inte lång:
framåt, sedan backa.
Vi bör bara tacka.
Korta framsteg, korta framsteg
är ju världens gång.

Förstlingsloket, Förstlingsloket
sköts av personal,
som klarar det mesta.
Svara kan de flesta
om sitt ånglok, om sitt ånglok
vad än förs på tal.

Arostomten, Arostomten
byter klädedräkt.
Ty i detta skede
är han baron Wrede.
Inspektören, inspektören
hälsar stramt men käckt.

Arostomten, Arostomten
går i uniform.
Järnvägsinspektören
gör ibland honnören.
Ståtlig är han. Ståtlig är han.
Han tar folk med storm!

Förstlingsloket, Förstlingsloket
är en stor klenod
i Munktells museum,
värd ett högt Te Deum,
mer än avbild, mer än avbild,
mer än minnesstod.

Klicka här för denna artikel som pdf

Brunnsmuseet i Loka

Hälsokällor finns ofta på de mest avlägsna orter, och man kan lätt föreställa sig, att de blivande brunnsgästerna fann raderna av granar på ömse sidor av vägen oändliga, när de långsamt åkte vagn på dåliga vägar för att uppsöka Loka brunn.

Hälsokälla långt ute i skogarna

Hastigheterna var helt andra, när Niklas Krantz och jag åkte bil från Filipstad till Loka brunn i början av augusti 2012. Han körde, och jag tittade på granar. Jag fann vägen lång, och jag skänkte en medlidandets tanke åt 1700-talets brunnsgäster. Sedermera har jag genom uppslagsböcker inhämtat, att Loka är beläget i Västmanland (i nordvästra hörnet av landskapet), men när vi susade förbi oändliga rader av granar, hade jag inte en aning om var vi befann oss. Rullade vi fram genom Värmland, Närke eller Västmanland? Det var inte lätt att veta.

Förnämlig trähusbebyggelse

Brunnskyrkan är tillika brunnssalong. (Foto: Lars Gahrn.)
Brunnskyrkan är tillika brunnssalong. (Foto: Lars Gahrn.)

Sent omsider kom vi fram till Loka, en större by eller mycket liten stad med förnämlig trähusbebyggel­se av äldre märke. Här drack man av hälsokällans vatten, som alltjämt är tillgängligt för alla och envar. Brunnskyrkan är tillika brunnssalong. Där kan man gå in och dricka vatten. Nedanför brunns­kyrkan finns en sankmark, där man tog den hälsosamma lera, som smordes in i sjuklingarnas hud, så att de blev svarta som sotare innan de badade av sig den finkorniga leran.

Brunnsmuseum

Nedanför brunnskyrkan finns lera. Många brunnsgäster, däribland Christina Hall, smordes in med denna lera.
Nedanför brunnskyrkan finns lera. Många brunnsgäster, däribland Christina Hall, smordes in med denna lera.

Om allt detta kan man få veta mycket tack vare brunnsmuseet, som är inrymt i några av byggnad­erna. Museet speglar de svenska hälsobrunnarnas historia, men givetvis speglas i främsta rummet Loka. Här finns ett brunnsapotek bevarat, och inredda rum visar hur brunnsgästerna bodde. Bland andra sällsamheter kan man i brunnsmuseet se en gotisk soffa med två spetsbågeryggar. Allsköns medicinsk utrustning finns bevarad, och väggarna är tapetserade av brunnsbilder och fotografier. Man har till och med en bild, som visar en vacker kvinna insmord med lera.

Ett arrangerat foto

Brunnsapoteket är nu museum.
Brunnsapoteket är nu museum.

Sådana bilder är tydligen sällsynta, ty den uppmärk­samme besökaren finner, att samma fotografi före­kommer på tre eller fyra olika ställen. På ett av ställena får man reda på att den vackra och för tillfället svarta kvinnan är fotografens medhjälperska. Hon är förresten fotograf­erad så, att ingen av de kroppsdelar, som skulle kunna väcka anstöt hos betraktarna, kommer till synes på fotografiet. Så kallade ”arrangerade bilder” är tydligen lika gamla som fotokonsten! Man kan lätt föreställa sig hur fotografen först har gått omkring och bett och bönat om, att någon av brunnsgästerna skulle tillåta att han eller hon blev fotograferad insmord i lera, men fotografen har hela tiden fått nej.

Kungen kom 1761

En gotisk soffa var en gång i tiden det sista skriket i möbelväg. Sådana möbler anskaffades till det högst moderna Loka.
En gotisk soffa var en gång i tiden det sista skriket i möbelväg. Sådana möbler anskaffades till det högst moderna Loka.

Här på Loka kan man återigen få veta hur mycket kungahuset betyder. Loka lever ännu idag högt på konung Adolf Fredriks besök. År 1761, 251 år före vårt besök, infann han sig tillsammans med hela sin kungliga familj i Loka. Där fanns drottning Lovisa Ulrika, kronprins Gustaf (senare Gustaf III), prins Carl (senare Carl XIII), prins Fredrik Adolf och prinsessan Sofia Albertina. Kungen blev märkbart bättre under brunnskuren, och året därpå kom han tillbaka. Den skaldande bergsmannen Petter Johansson hälsade kungafamiljen med ett kväde, som har en plats bland de främsta svenska pekoralen:

”Loka, låt varenda droppa för Kong Adolph Friedrich hoppa.”

Denna dikt återfinns inramad i brunnsmuseet. För övrigt måste man göra Petter Johansson den rättvisan att han skriver lättflytande vers, och att hans språkbehandling är god. Uttrycket hoppande droppar och några andra jämförliga hade han dock bort undvika.

Christina Hall har besökt Ramlösa

Kommer kungligheter, kommer även alla andra, och de låter inte vänta på sig. Långt före Niklas Krantz och mig hade Christina Hall (1749-1825), vanligtvis hemmahörande i Göteborg och på lantstället Gunnebo (i Mölndal), åkt till Loka. Hon hade gjort en lika lång resa, och man kan inte låta bli att skänka henne en tanke av medlidande. Hon hade åkt vagn på den tidens vägar. I ett brev till Georg Carl von Döbeln av den 11 juni 1794 berättar Christina Hall, att hon hade varit vid Loka inte mindre än sju gånger. Där hade hon ägnat sig åt gyttjebad och brunnsdrickning. Hon uttalar sig med stor sakkunskap om brunnsvattnet i Loka och dricker fortfarande tvenne ”glas Pirmonter-Vatten var morgon”. Hon intresserar sig inte bara för vattnet utan även för människorna. Hon ber om sin hälsning till brunnsläkaren, baderskan och hennes dotter i Loka samt till andra människor, som von Döbeln kommer att träffa på sin resa till eller från Loka. När brevet skrevs hade hon många år kvar att leva. Det är därför tänkbart, att hon har varit i Loka fler gånger än sju.

Christina Hall från Göteborg och Gunnebo gjorde många resor till Loka. Text i bild: Carl Fredrik von Beda; porträtt av John Halls hustru Christina, född Gothén, målat år 1807.
Christina Hall från Göteborg och Gunnebo gjorde många resor till Loka.

Den 23 juni samma år (alltså 1794) skriver hon från Halmstad till von Döbeln. Hon, dottern (grevinnan Christina Wachtmeister) och två pigor reste till Skåne i Wachtmeisters stora vagn. De skulle först gästa ”greve Sparres” på Kulla Gunnarstorp. Sedan skulle de ”dricka Ramlösa Helso-Brunn”. Vid hälsobrunnarna kunde man dels ägna sig åt sällskapsliv, dels dricka hälsosamt vatten. Christina Hall var som synes högeligen intresserad av bådadera. Man har all anledning att tro, att de två kvinnorna har trivts som fisken i vattnet i Ramlösa och gjort lycka i sällskapslivet. Bägge hade både håg och fallenhet för sällskaplig samvaro och nöjesliv.

Den 29 juli 1806 besökte P. J. Hielm Gunnebo och fru Hall. ”Hon väntade i afton sin doter och måg, hans excellens grev Claes Wachtmeister, ifrån Ramlösa.” 1794 års besök var alltså inte det enda för dottern. Vi har inte minsta anledning att tro, att det skulle ha varit det enda för modern heller. Christina Hall har haft rika tillfällen att genom vagnsfönstret titta på oändliga rader av granar under sina resor till Loka och att titta på pilarna efter vägarna under sin färd till Ramlösa. Brunnsorternas behandlingar och nöjen har tydligen uppvägt resornas mödor och vedervärdigheter.

Loka är värt en lång resa

Givetvis är det bra att dricka mineralhaltigt vatten, men det är likaså välgörande att se en välbevarad trähusbebyggelse utan förfulande moderniseringar. Brunnsmuseet öppnar dörren till en förgången värld. Allt känns äkta, eftersom även själva byggnaderna hör till brunnen. Loka är värt en lång resa.

Läs vidare

Brunnsliv: Diktare på kurorter i Europa: Urval och kommentarer av Daniel Hjorth. En bok för alla, 1999.

Klicka här för denna artikel som pdf

Gästgiveriet i Kolbäck och medeltidsmarknaden

En hel tältstad växer upp mellan Kolbäcks gästgivaregård och Kolbäcksån i början av augusti månad. Då anordnas medeltidsmarknaden Birger-Jarl-dagarna i Kolbäck i Hallstahammars kommun i Västmanland. Platsen är väl vald. Här befinner man sig mitt i en tätort, men på denna plats känner man sig halvvägs ute i naturen. Gästgiveriets trädgård ligger vid Kolbäcksån, som omges av rik växtlighet utefter stränderna. Från trädgården har man utsikt mot ett av brofästena efter gamla Herrevadsbro.

Marknad med rikt utbud

Kolbäcks marknad – ett tältläger mellan Gästgiveriet och Kolbäcksån. Foto: Lars Gahrn.
Kolbäcks marknad – ett tältläger mellan Gästgiveriet och Kolbäcksån. Foto: Lars Gahrn.

Här i tältlägret möter man ett rikt utbud av allehanda, som skiftar år för år. Här kan man köpa smycken, många av dem kopior eller efterbildningar av medel­tida original. Musik­instrument av vikingatida eller medeltida slag finns också till salu. Den verkliga publikfram­gången blev dock ett träkar från Sätra brunn. Det skulle fyllas av vatten (från Kolbäcksån), och folk skulle här i karet genomgå Spa-behandling. Denna nyhet i utbudet blev genast omskriven i Vestmanlands Läns Tidning, och så började halva Hallstahammar undra vem som skulle hamna i detta kar. Förmodligen kom flera besökare till marknaden endast för att titta efter, vem som hade hamnat i baljan.

Gustaf Wasa på första sidan

På marknaden kan man möta åtskilliga människor, klädda i medeltida kläder, bland andra Hans Majestät Konung Gustaf Wasa. Mannen i fråga lystrar i vardagslag till namnet Lars-Erik Lundin eller kanske ännu hellre vid tillnamnet Arostomten. Han är glad och snäll och har glimten i ögat. När VLT:s reporter dök upp, fick han tag i en likaledes medeltidsklädd representant för det täcka könet, och så tog de en svängom till Detlev Brieses vevlira. På måndagen kunde de tre se sig själva på förstasidan i VLT (Daniel Gustafsson, Tillbaka till medeltiden och Hektisk helg i Hallsta, VLT 6/8 2012 s. 1 och 10).

Dagarna före marknaden hade Lundin hört sig för, hur mycket det skulle kosta att hyra en dräkt av Gustaf Wasas snitt. Jo, det skulle kosta 500 kronor, ty efter varje uthyrning kemtvättas kläderna.
– Hur mycket kostar det, om jag köper dräkten?
– Sju hundra.
– Då köper jag den!

Svensk folkmusik – en rik skatt

Gästgivareparet Marianne och Jarmo Koskela anordnar Kolbäcks marknad. Foto: Lars-Erik Lundin.
Gästgivareparet Marianne och Jarmo Koskela anordnar Kolbäcks marknad. Foto: Lars-Erik Lundin.

Man måste verkligen säga, att dessa pengar satsades väl. Några dagar senare syntes han på VLT:s första sida, och den reklam, som han samtidigt gjorde för gamla Kolbäck, hade kostat 10 000-tals kronor, om man hade varit tvungen att betala för den.

Detlev Briese spelade på sin lira eller ”vevlira”. (Den senare benämningen är sentida, och Briese föredrar därför det enkla ordet lira.) Tonerna går fram mycket bra även utomhus, fastän ljudet inte är högt. Tydligen har man anpassat instrumentet för utomhusbruk. Jag började tala om, hur mycket tyskarna hade betytt för svenskt musikliv, och jag hoppades att få veta mer i detta ämne, men Briese talade istället om svensk folkmusik, som han beundrar och anser sakna motsvarighet på andra håll i Europa. Detta har jag hört även andra invandrare eller utländska musikanter säga. Svensk folkmusik är tydligen ovanligt rik och mångskiftande vid en internationell jämförelse.

Ung man i riddarrustning

Lars Gahrn berättar om Kolbäcks gästgiveri. Foto: Lars -Erik Lundin.
Lars Gahrn berättar om Kolbäcks gästgiveri. Foto: Lars -Erik Lundin.

Med på marknaden fanns även smeden Isak Krogh, en ung man, som hade smitt en egen riddarrustning. Han erbjöd mig att få vandra runt i rustningen, men det skulle ta en halvtimme att klä på sig den, och den väger 35 kilo. Tanken att gå omkring med 35 kilo utöver den vanliga tyngden, när jag fem eller sex timmar i sträck visade runt på marknadsområdet och däromkring, var inte tilltalande, och efter en viss självövervinnelse tackade jag nej till hans lockande erbjudande. I stället klädde han själv på sig sin rustning och blev flitigt fotograferad, kanske lika flitigt fotograferad som självaste Gustaf Wasa. Om man vill bli fotograferad, gäller det alltså att skaffa iögonenfallande och ovanliga kläder. Inre egenskaper betyder ingenting. Om man som Lundin och Krogh har inre egenskaper av stort värde, är dessa visserligen inte något hinder för fotografering, men de är alls inte nödvändiga.

Maria Lang har bott här

Färgglada dräkter och färgstarka marknadsdeltagare.
Färgglada dräkter och färgstarka marknadsdeltagare.

Där fanns mycket att ta del av, men besökare behöver även mat. Kolbäcks Gästgiveri är en förut­sättning för marknaden. Här finns vackra matsalar med högklassig konst och utsikt ner över Kolbäcksån. Gästgivareparet Jarmo och Marianne Koskela är arrangörer av Birger-Jarl-dagarna och lägger ner ett halvt omänskligt arbete på förberedelser och verkställ­ande av uppgjorda planer. Här på gästgiveriet kan man också hyra rum och ligga över. Själv vill jag be alla läsare att inte välja rum nummer 13, ty detta trevliga rum vill jag ha för mig själv. Välj i stället exempelvis rum nummer 12, Maria Langs rum. Också detta rum är utmärkt att bo i. (Jag har bott även där.) Den kända deckarförfattarinnan bodde ofta på Gästgiveriet, och en av hennes deckare, ”Vem väntar på värdshuset” (från 1972), utspelar sig på gästgiveriet här i Kolbäck. Det bästa med denna deckare är att inget av de ruggiga morden har skett i verkligheten. Gästgiveriet i Kolbäck är en fridens boning med många trevliga människor. Kom och pröva på själva någon gång! Detta är ett ställe, som ni kommer att minnas (och förmodligen även återvända till).

Klicka här för denna artikel som pdf