En viking på Göta kanal

Den, som gör en resa, har alltid något att berätta. Så säger ordspråket, som är tillämpbart i allra högsta grad om Göta kanal. Böckerna om Sveriges blåa band är många. Även Thomas Siösteen har bidragit till bokfloden. Hans bok har mycket nytt att tillföra.

Roddbåten Lisa

Thomas Siösteen har tjärat sin roddbåt Lisa af Långholmen. På huvudet har han sin ullhatt.
Thomas Siösteen har tjärat sin roddbåt Lisa af Långholmen. På huvudet har han sin ullhatt.

Han företog resan i en roddbåt, närmare bestämt en sump, en gammal roddbåt, som användes förr i tiden av fiskare i Stockholms skärgård. Den är spetsgattad och är – enligt Siösteen – ”flink att ro och tar sjön bra”. Det kan behövas. Siösteen bor nämligen på en ö strax utanför Vaxholm. Härifrån hade han föresatt sig att ro utefter östkusten ner till Slätbaken och därifrån på Göta kanal till ön Fjuk i Vättern med sin nytjärade roddbåt ”Lisa af Långholmen”. Bokens titel är: Thomas Siösteen, Resan till Fjuk: Med roddbåt längs ostkust, Göta kanal till Vättern (Visto Förlag, Text och foto: Thomas Siösteen, Illustrationer: Linnea Eriksson, 2016, 77 sidor). Detta är en båt av gammalt slag. Följaktligen ger Siösteens bok insikter i hur det kunde vara att ro till sjöss på den gamla hårda tiden. Även ett och annat i hans utrustning hör gamla tider till, till exempel en ullhatt, som han har fått av en kvinna på ön North Ronaldsay på Orkneyöarna norr om Skottland. Ullen kommer från får, som härstammar från och liknar får från vikingatiden.

Ullhatt och regnkläder

Siösteen ror vid Vaxholm, i kastellets hamn i oktober-november 2016. Han spelar smugglarkungen Algoth Niska.
Siösteen ror vid Vaxholm, i kastellets hamn i oktober-november 2016. Han spelar smugglarkungen Algoth Niska.

Efter lång användning och många erfarenheter sammanfattar Siösteen ullhattens egenskaper med orden: ”Varm, står mot regn bra samt skydd mot solen.” Under sekelskiftesdagarna i Vaxholm 2014 mötte jag honom, då han, klädd i grågubbekläder (kronoarbetskarlarnas vadmalsdräkt) rodde besökare runt Vaxholms fästning. Han hade även då sin spetsgattade sump Lisa af Långholmen att ro i. Siösteen har ett starkt historiskt intresse, vilket gör boken givande för alla, som vill lära mer om historiska sjöresor. Hans resa till Fjuk skulle dock vara en nöjesresa, vilket medför, att han inte nekade sig sentida bekvämligheter som moderna regnkläder. Oavsett hur nytjärade och tätade forntidens farkoster kan ha varit, bör den tidens sjöfarare ändå ha blivit genomblöta. Det regnade titt som tätt över Siösteen, och inte heller förr torde mellantiden mellan regnskurarna ha varit lång. Siösteen torkar ofta kläder. Om kvällen hänger han sina blöta persedlar på tork.

En viking

Siösteen ror får på Gotland 2015 i sin gotländska allmogebåt ”Fru Vind”.
Siösteen ror får till sin ö i sin gotländska allmogebåt ”Fru Vind”. Foto från 2015.

I vissa avseenden avviker han från forna tiders sjöfarare. Återkommande är uppgiften att han tvättar kläder. I gästhamnarna passar han på att utnyttja tvättmaskinen eller någon av tvättmaskinerna. Att tvätta var förr kvinnfolksgöra, och sjöfararna tvättade inte ofta, om de skulle göra arbetet själva. Kläderna bör ofta ha luktat illa av både fukt och smuts. Även om Siösteen inte luktade som en viking, såg han dock ut som en sådan. Vid två tillfällen tar andra sjöfarare honom för en viking. En liten tysk pojke blir så intresserad, att han vill hjälpa vikingen att sätta upp tältet. Även en kraftfull viking kom inte långt med en dags rodd. Siösteen är en van och kraftfull roddare, men dagsresorna blir korta: 20 sjömil, 18, 4, 10, 25, 14, 14, 17, 22, 5, 7, 12, 12, 4, 7, 2 och 10 sjömil. Man lägger märke till de mycket olika siffrorna och de genomgående korta dagsresorna. Som mest kommer han tre-fyra mil framåt på en dag.

Lyckokänsla

Man brukar lugna ner sig till sjöss och komma in i en lugnare och långsammare rytm och takt. Så är det inte minst med Siösteen. Dessutom trivs han till sjöss och med livet i tält. I boken lyckas han förmedla denna trivsel, som tidvis övergår i lyckokänsla. Efter Borenshults slussar skriver han: ”Det är en riktig frihetskänsla att lämna slussarna och ro ut i kanalens vackra och sommarvälkomnande landskap.” Siösteen trivs också med att möta andra människor, inte minst slussvakterna. Alla möten omnämns och beskrivs i uppskattande ordalag. Om slussvakterna satte han ihop följande rim:

Världens bästa personal
finns på Göta kanal.
Ingenstans i världen finns
sådana duktiga män och kvinns.

Detta är överord, men de ger uttryck för hans förtjusning över en vacker och trevlig resa. Denna förtjusning lyckas han förmedla på ett tilltalande sätt i sin bok. Man får en lärorik och trevlig läsupplevelse.

Klicka här för denna artikel som pdf

Vikingarna i Mark bygger långhus

Mycket arbete och litet järn – så gick det till, när man framställde järn under vikingatiden och medeltiden. Så går det också i våra dagar, när man visar, hur vikingarna tillverkade järn. Marks fornminnesförening har en järnugn i Mariebergsparken i Kinna. Söndagen den 28 augusti 2016 hade fornminnesföreningen och Kinna hembygdsförening en hembygdsdag i Mariebergsparken.

Två små järnklumpar

En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.
En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.

Redan på lördagen hade man satt fyr i järnugnen. Rödjord skulle förädlas till järn. Denna konst är svår. Man lyckas inte varje gång, och på somliga ställen lyckas man inte alls. Marks fornminnesförening har dock lång erfarenhet och behärskar nu denna svåra konst väl. Vid slutet av dagen hade man två järnklumpar att visa upp. De var så stora att de rymdes i en knuten näve. När man såg dessa små järnklumpar, som skulle vidareförädlas, förstår man klarare än annars, varför järn förr var mycket värdefullt. Ännu i början av 1900-talet rätade man gamla spikar och tog till vara allt järnskrot, som vidarebefordrades till skrothandlaren. Man kunde även få några ören, om man lämnade in några järnklumpar.

Blåsbälg och smedja

För att få upp värmen, måste man hela tiden stå och pumpa in syre med hjälp av en blåsbälg. På bälgens ovansida finns för övrigt en runinskrift. Rör man sig i sådana kretsar, inser man snart, att runskriften har många användare även i våra dagar. Intill järnugnen finns en smedja. Här har en gammal källare legat, och denna har byggts om till en smedja. Då och då hördes klang från städet.

Växtfärgning

Blir det järn i hyttan denna gång?
Blir det järn i hyttan denna gång?

Av rödjord kan man inte bara framställa järn utan även färga garner. Ann-Sofie Pettersson sysslade med växtfärgning. Rödlök kokades, och med hjälp av denna brygd kunde man få en rödaktig nyans. Krapp kokades också. Tack vare lummer kan textilfibrerna öppna sig, så att garnet kan suga åt sig färgerna. Lummer är numera fridlyst i Sverige men kan köpas från Östeuropa. Krapp odlades en gång i tiden här i Sverige men kan likaså inköpas utrikes ifrån. De färgade garnerna fick inte några grälla och bjärta färger utan dämpade och jordnära nyanser. På den gamla tiden var även ofärgat ylle vanligt. De flesta människor var grå, därför att de gick omkring i ofärgade vadmalskläder. Ann-Sofie Pettersson ger oss några fler uppgifter: ”Lummer använde man för länge sen. Nu har man för det mesta alun när man betar garnet. Och rödlöken fanns ju inte direkt på vikingatiden. (Den är ett modernare påfund.) Fina färger får man. Tänkte på människornas kläder förr; de var grå, men nu har man kommit på, att plaggen var mer färgglada än man har trott.”

Långhus skall byggas

Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.
Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.

Medlemmarna i Marks fornminnesförening har tillverkat tält åt sig, och dem kan de slå upp på de platser, som man besöker. Mariebergsparken i Kinna är dock så att säga hemmahamn för medlemmarna, och denna söndag, den 28 augusti 2016, tog man första spadtaget till ett långhus i denna hembygdspark. Detta hus skall bli femton meter långt och åtta meter brett. Sponsorer eller donatorer efterlystes. Man behöver allt från reda pengar till timmer och annat byggnadsmaterial. Mariebergsparken innehåller redan flera äldre byggnader från 1700- och 1800-talen, men nu kommer parken att få ett tillskott från äldsta tider. Medlemmarna har tittat sig omkring och ingående granskat andra långhus, särskilt det, som finns i Ekehagens forntidsby. Nu känner man sig redo att själv bygga.

Stridskonsten

Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.
Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.

 

 

Marks fornminnesförening har 80-100 medlemmar. Glädjande nog har man haft lätt att få in ungdomar i arbetet. Fyra av dessa visade oss hur vikingatida strid gick till eller kunde gå till. Man skilde bestämt mellan krigare och kämpar. De sistnämnda stred på egen hand och kunde kämpa utanför fylkingen eller förbandet. De utsatte sig för stora faror och stupade i många fall omgående. Krigarna stred på linje i en fylking. De samarbetade med varandra och gick till anfall tillsammans. De hade lärt sig stridskonsten. De fyra unga männen visade hur detta kunde gå till. Den, som först fick in en träff på den andre, hade vunnit. Denna uppvisning var inte någonting för folk, som ville se våld. Den var en förevisning av elegant stridsteknik. Tornerspel med riddare, häst och lans lär komma att bli OS-gren, berättade de unga vikingarna. Man talar som bekant om ”kampsporter”, och även vikingatida kamp kan betecknas som ett slags idrott. Att vikingatida kamp skulle bli OS-gren kunde de däremot inte ställa i utsikt, men vem vet? Vikingatiden är helt uppenbart på frammarsch, åtminstone i Marks härad.

Klicka här för denna artikel som pdf