Föreningen för Västgötalitteratur i Trollhättan

Många böcker, tjocka böcker och värdefulla böcker utges av Föreningen för Västgötalitteratur. Lättsålda är de inte, fastän de är av bestående värde. Hur är denna utgivning möjlig i vår tid, när förlagen blir mer och mer ointresserade av vetenskap och källutgåvor?

En mansbörda böcker

Villa Elfhög i Trollhättan blev mötesplats, när Föreningen för Västgötalitteratur höll årsmöte. Foto: Lars Gahrn.

Villa Elfhög i Trollhättan blev mötesplats, när Föreningen för Västgötalitteratur höll årsmöte. Foto: Lars Gahrn.

Förklaringen till denna utgivning är brinnande intresse hos medlemmarna och frikostiga sponsorer (fonder och stiftelser). Det är inte ofarligt att infinna sig på föreningens årsmöten och bokauktioner. Man har svårt att låta bli att köpa böcker, fastän man är plågsamt medveten om att alla bokhyllor sedan länge är fyllda. Niklas Krantz är styrelseledamot i föreningen och erbjöd mig att följa med till årsmötet i Trollhättan lördagen den 23 april 2016. Trots fyllda bokhyllor och belamrade skrivbord kunde jag inte tacka nej till ett sådant erbjudande. Jag föresatte mig dock att inte köpa några böcker. Frånsett en tunn kyrkobeskrivning om Skepplanda kyrka, inköpt i kyrkan, köpte jag inte några böcker under resan. Jag hade ändå med mig så många böcker jag orkade bära, när jag återvände hem. Niklas Krantz hade nämligen meddelat, att jag skulle följa med honom till årsmötet. När vi kom till Villa Elfhög i Trollhättan, stod där en kasse med recensionsböcker och väntade på mig.

Möte i Villa Elfhög

Trollhättan firar under 2016 sitt hundraårsjubileum som stad. Föreningen hade hyrt in sig i Villa Elfhög, Antenor Nydqvists slottsliknande palats vid kanalen och järnvägen. Antenor Nydqvist ägde och ledde Nohab, Trollhättans stora ”moderindustri”. Företaget gick mycket bra och utvecklades. Allt detta avspeglas i den praktfulla inredningen och i husets ståtliga yttre. Palatset byggdes 1878-1880, när företaget ångade framåt som ett kraftfullt lokomotiv. (Denna mekaniska verkstad har blivit mest känd för sina utmärkta ånglokomotiv.) Årsmötet hölls i den forna matsalen. Kaffe och smörgåsar serverades senare i salongen. Mycket förändras med åren.

Tack för värdefull verksamhet

Ordförande Johnny Hagberg och pristagarna Anna och Anders Lokrantz.

Ordförande Johnny Hagberg och pristagarna Anna och Anders Lokrantz.

Årsmötet var ett snabbt överstökat återvalsmöte. Själv hör jag hemma i Mölndal, nere i de gamla ”Utlanden”, som visserligen hörde till Västergötland men ansågs ligga så långt bort från landskapets kärna (i Skaraborg), att de kallades ”Utlanden” eller utmarkerna. Som ”utlänning” kan jag berömma den västgötska föreningen utan att beskyllas för självberöm. Under punkten ”övriga frågor” tog jag tillfället i akt att göra ett inlägg. Jag framförde ett tack till hela föreningen för dess verksamhet. Det är mycket värdefullt att ha en förening, som sysslar med livets väsentligheter. Hela föreningen kan tyvärr inte medaljeras, men den har en ordförande, som i allra högsta grad sysslar med livets väsentligheter både som ordförande och präst.

Mariamedaljen till Hagberg

Under 2015 fyllde både Göteborgs domkyrka och Mariakyrkan inom domkyrkoförsamlingen 200 år. Till jubileet präglades en minnesmedalj, som visar Mariakyrkan. När Johnny Hagberg fick veta, att en Mariamedalj hade präglats, blev han mycket intresserad. Han är intresserad av jungfru Maria i evangelietexter, kyrkoåret, folktron och den kyrkliga konsten. Vem skall ha en Mariamedalj, om inte han? Böcker kan man inte ge honom. Han har redan alldeles för många böcker, och åtskilliga av dem har han givit ut själv. Även medaljer har han fått åtskilliga under årens lopp, men idag går han omkring med naken kavaj. Därför vill jag sätta en Mariamedalj på hans kavaj. Så skedde även, men Hagberg var inte den ende som fick utmärkelser under denna dag.

Årets västgötabok

Johnny Hagberg och föredragshållaren Allan Johansson.

Johnny Hagberg och föredragshållaren Allan Johansson.

Föreningen för Västgötalitteratur delar varje år ut priset ”årets västgötabok”, tidigare ”årets vackraste västgötabok”. Priset för 2015 gick till Anna och Anders Lokrantz för deras bok ”Lustresande och bärsöndagar – när turisterna kom till Kinnekulle” (utgiven av deras förlag: Lokrantz Förlag HB). De båda makarna fick dels ett inramat diplom att hänga på väggen, dels en motivering, som är så uppskattande och träffande, att även den bör inramas och hängas på väggen. Boken har fått idel uppskattande omdömen. Den skildrar turismens barndom i Kinnekullebygden, som hade och har många fördelar: vacker natur, storslagna utsikter, historiska minnen och goda kommunikationer. Allt detta föreligger också den dag som idag är, men konkurrensen om turisterna har förvisso hårdnat. Man vågar därför tro, att boken kan bidraga till att dra turister till bygden även i våra dagar.

200 år åt framgång

Trollhättan fyller 100 år under 2016, men stadsprivilegierna kom som en bekräftelse på samhällets framgång och befolkningsökning. Man kan räkna med drygt 200 framgångsrika år för Trollhättan. År 1800 invigdes den första kanalen, som på alla sätt var betydelsefull för bygdens utveckling. Trollhättebon och författaren Allan Johansson berättade i ord och bild om dessa 200 framgångsrika år. Han har även skrivit tre romaner om Trollhättan genom tiderna (utgivna av hans förlag: Allan Johanssons Förlag AB). Nytillkomna böcker fanns till påseende och försäljning. Medlemmarna hade mycket att samspråka om under kaffet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser