Klippan-dagarna blev ”fantastiska”

Hur skulle det gå med Klippandagarna efter Ann Jönssons frånfälle? Ann Jönsson var ordförande i föreningen Bevara södra älvstranden. I årtionden hade hon kämpat för att bevara den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen på Göta älvs södra strand i Göteborgs stad. I början av 2015 gick Ann Jönsson, som under Klippandagarna förvandlades till Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, ur tiden. Hur skulle det gå nu?

Riksänkedrottningens arvtagare

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Detta år inföll Klippan-dagarna lördagen den 29 och söndagen den 30 augusti. Allt var sig likt. Även litet av förnyelse kunde spåras. Riksänkedrottningen hade nämligen lätt att samarbeta med andra och få dem med sig. De tre militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer hade blivit som hennes pojkar och flickor. Hon uppskattade dem mycket, och de besvarade hennes uppskattning. Hon hade förberett dem på att de måste ta över Klippan-dagarna. De var beredda, och nu hade de tagit över. På något sätt hade hon blivit ”regementets moder”. Hennes pojkar hade varit rörande omtänksamma och tillmötesgående gentemot henne. Givetvis innebär det en lockelse för dem att framträda i de kvarter, där ruinerna efter Älvsborgs slott eller Gamla Älvsborg finns, här längst ut i stadsdelen Majorna, där Klippan med den gamla Kungsladugården har blivit kulturreservat.

Gudstjänst och musikstunder

Högst på gamla Skinnareklippan tronar Sankta Birgittas kapell, dock inte uppkallat efter så östliga storheter som Sveriges, läs Östsveriges, Sankta Birgitta. I stället har den irländska Sankta Birgitta gett namn åt kapellet. Vi befinner oss ju i Göteborg eller Lilla London, där man hämtade det mesta från Storbritannien. Här i kapellet firades gudstjänst klockan 11.00 på söndagen. Jag var där och beundrade orgeln, som fyllde kapellet med sina kraftfulla klanger. Senare under dagen anordnades i kapellet ”Musik på Klippan”, musikstunder med vacker musik och sång.

Bellman på kinesiska

Flottans män sjunger.

I Kungsladugårdens trädgård hade Carolinerna och Gustavianerna som vanligt sina tältläger. Där fanns också plats för sång och musik. Flottans män sjöng sina sjömanssånger – flera från Storbritannien – med kläm och bravur. Här framträdde även trubaduren Martin Bagge, som sjöng Bellman och Taube. Tack vare ostindiefararen Götheborg hade han konserterat även långt borta i Kanton. Han kunde därför sjunga Bellmans kända sång ”Fjäriln vingad syns på Haga” även på kinesiska (!). Dessutom drog han av bara farten några strofer på engelska och några på tyska. Vår ostindiefarare har verkligen lett till omfattande internationellt utbyte. Bellman själv hade knappast kunnat drömma om att han skulle sjungas på kinesiska i Kina. Bagge inser fullt ut värdet av vår ostindiefarare och talade varmt för, att vi borde göra allt för att behålla henne kvar i Göteborgs hamn, där hon på alla sätt hör hemma.

Desertör på Färjan 4

Desertören fängslas ombord på Färjan 4.

De tre militärhistoriska föreningarna spelade upp slaget i Landvetter 1645. Jag skall skriva om denna uppvisning i en annan bloggartikel. Färjan 4 gjorde sina hamnturer. Nytt för i år var att slaget flätades ihop med färjans hamnturer. Omedelbart efter slaget deserterade nämligen en karolin. Hon flydde ombord på Färjan 4, där hon fängslades med hand- och fotfängsel. Hela tiden munhöggs hon och de andra soldaterna till passagerarnas förnöjelse. Det var vanligt att desertörer och brottslingar rymde till sjöss. Ibland tog de hyra och arbetade som sjömän på främmande hav. Ibland utvandrade de. På grund av äldre århundradens bristfälliga folkbokföring var de då utom räckhåll för rättvisans på den tiden ganska korta arm.

Många skepp på ingång

Under Färjan 4:s korta hamntur mötte vi en av Stenafärjorna på ingång. Färjan 4 kändes liten gentemot den skyhöga Stenafärjans väldiga skeppssida. Vi mötte vidare båtarna Nya Skärgården, Walona och Carl Michael Bellman. Göteborgs hamn har mycket att visa upp ännu, fastän lastfartygen lägger till ute vid Arendal i Skandiahamnen. En av passagerarna på Färjan 4 blev så överväldigad av upplevelserna under hamnturen, att hon med stort eftertryck sade ”Fantastiskt!” jag vet inte hur många gånger. Kanske sade Riksänkedrottningen något liknande i sin himmel. Hur som helst hade hon all anledning att vara stolt över sina pojkar och flickor. Till och med hennes väderlycka hade de lyckats ta över.

Båttur till Vinga med förhinder

Ett av de viktigaste beläggen för ortnamnet Vinga finns inknackat i berget ute på denna ö. Belägget är känt för forskningen sedan mer än fyra århundraden tillbaka, men först nu på 2000-talet har en ortnamnsforskare rest ut till Vinga för att fastställa vilken namnform, som står inhuggen i klippan.

Herr Torsten berättar

Johannes Bureus besökte Västsverige år 1603 – men inte Vinga, Sveriges yttersta utpost mot Västerhavet.

Låt mig ta allt i rätt ordning. År 1603 hölls det tredje av de tre gränsmötena vid Flabäck mellan Kållered och Lindome. Med på svensk sida fanns Johannes Bureus, Sveriges förste riksantikvarie och runforskningens fader. Han gjorde anteckningar om allehanda. Han träffade bland andra ”Herr Torsten i Fässberg”, det vill säga kyrkoherden i Fässbergs pastorat, Torsten Eriksson från Älvsborg. Till Torstens pastorat hörde Fässberg, Kållered, Råda, Frölunda och Askim. Frölundas och Sveriges yttersta utpost åt nordväst var ön Vinga. (Styrsö var ännu inte en egen församling.) Herr Torsten hade ett och annat att berätta även om Vinga.

Inskrift inhuggen i smyg

Jag anför vad Bureus har skrivit ner, och jag normaliserar stavningen för allt utom namnformerna: ”På Huingen utan för Danaholman är en kompass huggen i berget och bokstavar runt om kring. Herr Torsten i Fäsbärgh. Desse bokstavar äre nyligen dit stolne, sade Nils Börjersson. Hvingen hörer Danmarks krono till.” Bokstäverna skulle vara ”dit stulne”, vilket betyder att de skulle ha inhuggits i smyg eller obemärkt av någon okänd gärningsman.

Vad står i berget?

Kompassen, som Bureus berättade om, finns kvar på Vinga. Foto: Lars Gahrn.

Han återkommer till Vinga längre fram: ”På Hvinga, en ö två mil ut i sjön en mil utom Danaholmen är en kompass uthuggen i berget och med bokstavar runt omkring, sade Herr Torsten i Fäsbärgh.” (Johannes Thomae Bureus, Sumlen, i: De svenska landsmålen I:2, Sthlm 1886, s. 190 och 236.) Bureus har alltså två olika namnformer och tre stavningar för Vinga, nämligen: Huingen (Vingen), Hvingen (Vingen) och Hvinga (Vinga). Ortnamnsforskningen kom igång först i början av 1900-talet. År 1932 gavs boken ”Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III” ut, och i den behandlades även ortnamnet Vinga. Alla äldre namnformer redovisas, så även de som Bureus skrev ner, men vad stod i berget på Vinga? Det får vi inte veta. Tydligen har inte någon ortnamnsforskare gjort sig besväret att fara ut till Vinga för att titta efter, fastän man hade gjort sig all möda att söka upp alla slags äldre belägg och redovisa dem. Först mer än 80 år senare var det dags.

Bureus hade inte varit på Vinga

Inskriften berättar, att Vinga hör Danmark till, men det är inte sant nu och var inte sant på Bureus’ tid heller.

I augusti 2014 for jag med fartyget Walona ut till Vinga. Där finns mycket att titta på, men jag var ensam om att vara intresserad av ristningarna i berget. Där fanns mycket riktigt kompassen. Därintill stod orden: ”HVINGE HÖR DANMARK TIL”. Bureus hade skrivit: ”Hvingen hörer Danmarks krono till”. Full överensstämmelse föreligger enbart vad gäller ordet till, som i båda fallen stavas ”til”. Inte heller Bureus hade varit ute på Vinga. Han hade antecknat vad Nils Börjesson hade berättat. Dennes minne hade varit ungefärligt. I berget står Hvinge, men Bureus skriver Hvingen.

Farlig sjöresa till Vinga

Varken Bureus eller efterföljande forskare har farit ut till Vinga för att titta efter, fastän de alla har varit mycket intresserade. Man har menat, att sjöresor förr var mycket betydelsefulla, men man synes mig ha överskattat deras betydelse. (Lars Gahrn, Bland svear och götar, 1989, s. 22). Det var tidsödande, dyrt och farligt att göra en sjöresa från Älvsborg ut till Vinga år 1603. Man måste leta upp en skärkarl, som var villig att segla iväg, och man måste betala honom. Att segla iväg i en odäckad segelbåt i farleder med många grund och med en måhända lindrigt nykter skärkarl vid rodret kan inte ha varit enbart tilltalande. Bureus har avstått från utfärden. Icke heller någon annan språkforskare har gjort färden förrän jag gick ombord på Walona.

Många ristningar

I mer än 400 år har inskriftens lögnaktiga budskap trots allt blivit läst av en och annan. Vinga hörde inte alls till Danmark. Redan 1496 fastslogs, att Vinga av ålder hade tillhört Sverige. Vinga var Västergötlands och Sveriges västligaste utpost. Man förvånas över, att inskriften fick stå kvar, och att inte någon behjärtad svensk knackade bort den, men den är kvar liksom ett rikt urval av bomärken, årtal och annat. Åtskilliga sysslolösa lotsar och fiskare bör ha uppehållit sig på ön genom årens lopp. En och annan har sysselsatt sig med att knacka in inskrifter i berget. Gränsen mot Öckerö församling går strax norr om öarna. Givetvis har även norrmän och danskar från Öckerö eller andra norska och danska besittningar uppehållit sig på ön. Då gick det som det gick. Någon knackade in detta lögnaktiga budskap. Man bör uppmärksamma, att bokstaven ö i inskriften är dansk (ett o med snedstreck igenom).

Även jag var sen

Det kan dröja länge innan man tar sig samman och gör en färd över havet. Jag har inte skrivit dessa rader för att framhålla mig själv eller göra gällande, att jag själv skulle vara snabbare än andra. När sjöresan till Vinga gjordes, hade jag nyss fyllt 61 år. Då hade jag besökt de flesta mera kända orterna inom Västergötland före Vinga, många av dem flera gånger. Jag hyser full förståelse för den gode Johannes Bureus. Hade även han haft tillgång till en så snabb, välskött och sjösäker båt som Walona, är jag övertygad om, att ingenting hade kunnat avhålla honom från att fara ut till Vinga 400 år före mig.