Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Fältläger, släktforskning och marschkonsert

Kronhusparken i Göteborg var förvandlad till militärläger under Kulturkalaset 2017. Här såg man soldater från de senaste fyra århundradena, alltså under staden Göteborgs hela tillvaro, leva lägerliv, tillreda mat, driva handel med tillströmmande gäster, exercera, marschera samt berätta om vapen, uniformer och civila kläder. (I början, under Gustaf II Adolfs tid, hade man ännu inte några uniformer.)

Flera föreningar

Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.
Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.

Här i Västsverige finns nu flera militärhistoriska föreningar, som speglar vår militära kulturhistoria. Med i Kronhusparken fanns: Gustav II Adolfs Fotfänika, Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner/Göteborgs Artilleri, Westgiötha Gustavianer och Artilleriavdelningen i Göteborg. Med sig hade de tält, handeldvapen och kanoner, men i dessa tätbebyggda kvarter sköts inte med vare sig fältstycken eller handgevär. Här skulle kanonskott ha kunnat glädja enbart glasmästarna. (Många glasrutor skulle sannolikt ha spruckit, om man hade avfyrat sina fältstycken.) Kanonerna var enbart skådebröd och som sådana mycket uppskattade.

Modevisning

Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.
Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.

En liten scen fanns uppbyggd, och här anordnades med jämna mellanrum modevisning. Mycket fanns att säga om uniformerna samt om kvinnors och barns kläder. I äldre tid hade krigarna med sig hustru och barn i fält. I garnisonsstaden Göteborg var många av garnisonssoldaterna gifta, och här var det lättare att inkvartera hustru och barn. Barn har även de militärhistoriska föreningarnas medlemmar, och de tar med dem till uppvisningslägren. Föreningarnas medlemmar tågade med musiken främst runt de närmaste kvarteren och fram till Gustav Adolfs Torg för att visa att man fanns och för att locka fler besökare till lägret. Fram över Kronhusgården tågade karoliner, fotfänikefolk, gustavianer och Götaartillerister. Kvinnorna och barnen var med. Längst bak i tåget drog soldathustrurna en spjälvagn med barn, som var klädda i äldre klädesplagg. Barnen skrattade glatt åt den skakande upplevelsen på Kronhusgårdens gatsten och väckte stor munterhet.

Uppskattad kokvagn

Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.
Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.

Kanoner och spjälvagnar i all ära, men den mest uppskattade utrustningen i lägret var Götaartilleristernas kokvagn. Här var det fyr i spisen, och här tillagade några av medlemmarna mat, som serverades till hungriga medlemmar. Man kunde även leka i lägret. Man hade satt upp en vågrät stock. Två personer skulle sitta grensle över stocken och slå varandra i sidan med större påsar, som hade fyllts med något (förhoppningsvis) inte alltför hårt ämne. De båda kämparna slog varandra med påsarna allt vad de orkade. Långt ifrån att väcka fiendskap uppstod stor glädje under kampen. De kämpande skrattade hela tiden. En karolin och hans flickvän satt vända mot varandra och pangade på varann allt vad de orkade. Hon blev röd på armarna av alla slag. Sådana övningar skulle lätt kunna ge upphov till missnöje och osämja, tycker man, men så blev det ingalunda. Båda skrattade glatt och lyckligt och avslutade med att pussa varandra både en och flera gånger. Allt var enbart trevligt, glatt, sött och rart.

Hembygdsförbundet hade fullt

Ibland dök Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, upp i lägret, mysande av belåtenhet. Kan man vara annat än nöjd, när man har hela stugan full av intresserade släktforskare? Hembygdsförbundet har sina lokaler i det gula hus, vars bakre långsida vetter åt Kronhusparken. Jag beslöt att hälsa på även här, men jag blev stående i farstun en god stund innan jag kunde krångla mig in genom människomassan. Ja, visst kan släktforskare behöva handledning! De olyckliga människor, vilkas förfäder och anmödrar har bott i Göteborg, kan ha mycket svårt att finna dem i mängden. Här inne förevisades också en film. Den redogjorde för DNA-undersökningar, som har revolutionerat släktforskningen. För tjugo år sedan hade ingen kunnat drömma om sådana framsteg.

Marschkonsert

Konserten på Kronhusgården.
Konserten på Kronhusgården.

På Kronhusgården gav Göteborg Wind Orchestra en marschkonsert: I marschernas värld med Leif Arne Tangen Pedersen som gästdirigent. Han är norrman och hade fått höra önskemålet, att åtskilliga norska marscher skulle spelas. Givetvis levde han upp till förväntningarna. Vi fick höra bland andra Valdresmarsj, i vilken ingår en ”folkton fra Hardanger”. Detta är en marsch, som man inte glömmer. Den har för övrigt spelats in av Göteborg Wind Orchestra för många år sedan. Märkligt nog hade Tangen Pedersen dock som favoritmusik en svensk marsch av Viktor Widqvist, nämligen Norrlandsfärger. (Widqvist är mest känd för sin marsch ”Under blågul fana”, som är mest spelad.) Dirigenten var väl bevandrad bland Europas marscher och kunde även berätta mycket om dem. Han dirigerade snabbt och kraftfullt. Under hans ledning lyckades orkestern förträffligt med sin uppgift att på bästa sätt uttrycka kraften och rytmen i marscherna.

Historisk omgivning av stort värde

Lördagen den 19 augusti 2017 bjöd på många upplevelser vid Kronhuset och i Kronhusparken. Detta är ett mycket lämpligt område för historielektioner i toner, källskrifter och handfast verklighet. Historien passar bäst in i en historisk omgivning.

 

Båtsman Börje Ankare återvänder

Båtsmännen var många i våra socknar. I stället för att utrusta soldater eller ryttare skulle folket i våra bygder utrusta båtsmän till Kungliga Flottan under indelningsverkets dagar, alltså fram till 1901. Gamla båtsmansnamn som Slätt, Yhr och Netterblad förekommer ännu som efternamn.

Westgiötha Gustavianer levandegör historien

Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.
Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.

Indelningsverket ligger nu mer än ett århundrade tillbaka i tiden, men på Råda Hembygdsförenings höstmöte onsdagen den 21 oktober 2015 fick medlemmarna icke desto mindre se en livs levande båtsman på väg till Karlskrona, nämligen båtsman Börje Ankare från Båtsmanstorpet i Råda. Torpet låg i Råda, men båtsmannen var gemensam för Hyltan, Lahall, Kullbäckstorp och Pixbo i Råda, Gunnebo i Fässberg och Tulebo Nordgård i Kållered. Båtsmannen Börje Ankare har givetvis samlats till sina fäder mycket långt tillbaka i tiden, men Christer Johansson, en av de ledande krafterna inom föreningen Westgiötha Gustavianer, håller föredrag om båtsmännen och klär sig då i sjömanskläder. Hans förening åskådliggör historien på många sätt, bland annat därigenom att medlemmarna syr upp klädesplagg från den tiden. Iklädda tidstypiska kläder exercerar man, dansar man eller lever man lägerliv ungefär så som det kan ha gått till under flydda tider.

Byxor av segelduk

Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.
Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.

Christer Johansson hade mycket att berätta och många bilder att visa. Åhörarna följde noga med, men frågan är om inte hans kläder tilldrog sig störst intresse. Efteråt kom damerna fram och ställde frågor. Några kände på tygerna. Långbyxor kom att bli utmärkande för båtsmännens klädsel. I våra dagar går ju alla – även damerna – klädda i långbyxor, men då var knäbyxor det vanliga. Båtsmännens byxor var sydda av buldanstyg eller med andra ord segelduk. Christer Johansson berättade, att han hade sytt byxorna själv. Därmed steg han ytterligare några grader i damernas aktning. ”Man får en helt annan känsla för ett plagg, om man klipper till delarna själv och själv syr plagget”, berättade Christer Johansson. Även detta är alltså ett sätt att leva sig in i historien. Att få tag i buldanstyg i våra dagar hör inte till de lättaste uppgifterna, men gustavianerna har gott spårsinne. De hade upptäckt att försvarsmaktens gamla madrasser är sydda av segelduk. Alltså förvärvade man några sådana och började sy sjömansbyxor av dem.

Varma kläder

Christer Johanssons skjorta består av lintyg. Jackan är dubbelknäppt och består av vadmalstyg. Han gick omkring utan att ha en enda knapp ordentligt knäppt. När jag skulle fotografera honom, bad jag honom att knäppa alla knapparna. (Att gå med oknäppta knappar räknas som en dödssynd inom Kungliga Flottan.) ”Nej, det kan jag inte, då dör jag av värmen”, svarade Christer Johansson. Vadmalstyg värmer, och det var skönt att höra att forna dagars båtsmän hade värmande plagg. Han tog snart av sig sin varma rock. Till båtsmansdräkten hörde en sydd mössa. Även den var varm och åkte snart av huvudet inne i det varma Hulebäcksgymnasiet.

”Kalven” och vapnen

 Båtsmän och soldater hade väskor, som hängde i ett band på axeln. De var tillverkade av kalvskinn med håret kvar, för att väskan skulle avleda regnvattnet så bra som möjligt. Väskan kallades för enkelhetens skull för ”kalven”. Klädesplaggen användes länge och de slets helt enkelt ut. När de var gamla och slitna, användes de som ”släpkläder”, det vill säga arbetskläder för grovarbete ute på åker och äng eller inne i fähuset. Christer Johansson hade också med sig vapen: en musköt och två värjor. Även dessa blev mycket beundrade. Man fick vara med om ett möte med en båtsman från gamla tider.

Resan till Västindien

Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.
Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.

I sin ungdom brukade båtsmän eller blivande båtsmän göra långresor till sjöss för att skaffa sig erfarenhet av sjölivet, så att de kunde få båtsmänstjänst. Även soldater kunde få göra långresor. År 1794 skickade Göteborgs garnisonsregemente iväg 24 stycken soldater till Sveriges koloni i Västindien, Saint-Barthélemy. Man valde ut de värsta knektarna, som man helst ville bli av med. De skickades iväg med jakten Activité, som långt om länge kom fram. Inom några år var alla knektarna lika fullt döda på grund av dryckenskap och liderlighet. Westgiötha Gustavianer vill levandegöra minnet av Göteborgs yngre garnisonsregemente. Några pojkar och flickor från föreningen gjorde en resa till Saint-Barthélemy. De hade inte tålamod och tid att göra som sina föregångare. De åkte inte båt. De flög till Saint-Barthélemy. Deras vadmalsuniformer var dock alltför varma för Västindien. Därför hade de sjömansbyxor av ”buldanstyg” här i Västindien.

Svensktiden – en bra tid

Resan till Västindien var på många sätt en stor upplevelse. Gustavianerna från Västsverige blev mottagna med öppna famnen i Västindien. För invånarna på Saint-Barthélemy var svensktiden en bra tid. De liderliga och supiga garnisonssoldaterna från Göteborg tycks man inte ha hängt upp sig på. (Detta leverne var mycket vanligt i Västindien.) Mer än 130 år senare är knektarna hur som helst glömda. Någon stor koloni var detta emellertid inte. Gustaf III fick den av Frankrikes konung. Gustaf III hade velat ha en stor ö med stora sockerplantager, men han måste nöja sig med denna klippö utan plantager och utan vattenkällor. Gustaf III:s gengåva var inte heller den särskilt furstlig. Fransmännen fick ett sumpigt och låglänt strandområde i Göteborg. Kasinot ligger nu på denna tomt, som förr kallades ”Franska tomten”.

Program för hela Västsverige

Härens uniformer skiftade från regemente till regemente, men båtsmännens klädsel var ungefär densamma över hela riket. Så här såg båtsmännen ut i Mölndal, Kållered, Lindome, Råda och så vidare. Westgiötha Gustavianer har med andra ord ett båtsmansprogram, som kan användas över hela Västsverige.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Kronprins Gustaf på Gräfsnäs – ett 250-årsminne

Sveriges blivande drottning Sofia Magdalena mottogs högtidligt med all militär ståt på Gräfsnäs år 1766. Kronprins Gustaf (senare Gustaf III) hade med ett stort följe och många vagnar farit ner till Helsingborg för att möta sin brud, den danska prinsessan Sofia Magdalena.

Regementet hyllade kungligheterna

Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.
Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.

Färden hem gick genom Halland till Göteborg. Det kungliga följet passerade genom Lindome, Kållered och Mölndal. Även bondhästar härifrån har varit med om att dra de kungligas vagnar. Den 18 oktober bröt man upp från Göteborg med Gräfsnäs som mål. Följet var så stort, att alla inte kunde inkvarteras på slottet. Kronprins Gustaf och hans följe övernattade på säteriet Livered, som låg närmare Göteborg. Kronprinsen följde dock med fram till Gräfsnäs och återvände därifrån till sitt nattkvarter. På borggården i Gräfsnäs stod Västgöta-Dals infanteriregemente uppställt och saluterade kungligheterna. ”Fruntimmer och kavaljerer” från trakten gjorde ”deras underdåniga uppvaktning”. ”Vid samma tillfälle blevo samteliga officerare av Västgöta-Dals infanteriregemente presenterade för deras kongliga högheter av överstelöjtnanten och riddaren Strömsköld.” Både Livered och Gräfsnäs illuminerades (lystes upp) dagen till ära.

Gudstjänst och dop på slottet

Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.
Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Dagen därpå var en söndag, som firades med gudstjänst på Gräfsnäs. Efter predikan döptes hovjunkaren Gripenstedts tre dagar gamla son. (Gripenstedt ägde Gräfsnäs.) Kronprinsen och hans blivande brud ställde upp som faddrar. Kronprinsen gav sitt ”nådigste tillstånd” till att gossen skulle få heta Gustaf, och prinsessan höll barnet i sina armar under hela dopakten. Kungligheterna besökte sedan barnets moder (som tydligen låg till sängs efter nedkomsten). Därefter spisades middag, och så åkte man iväg med Skara som mål. Tack vare samtida källor kan vi följa det kungliga följet dag för dag. Henning Stålhane har sammanställt dem och skrivit en mycket intressant bok i ämnet. (Henning Stålhane, Gustaf III:s Bosättning, Brudfärd och Biläger: Kulturhistorisk skildring, Sthlm 1946, s. 174-176.) Här kommer man 1700-talet nära. Om många socknar och städer, som berördes av resan, finns här värdefulla uppgifter att hämta. Boken är mycket värdefull för hembygdsforskarna.

Offentliga skådespel redan 1766

Westgiötha Gustavianer tillsammans med andra militärhistoriska föreningar i Sverige, Norge och Danmark brukar årligen ordna Gräfsnäs slottsspel. Som synes finns åtskilligt att hämta ur redogörelserna för Gustafs och Sofia Magdalenas färd. 2016 års slottsspel anknöt till 1766 års händelser, som ju är ett 250-årsminne. Ett helt regemente fanns ju på plats för att hylla kungligheterna och sola sig i det farande hovets glans. Gudstjänst firades också som ett offentligt skådespel. Händelserna år 1766 var högst fredliga, men år 2016 beslöt arrangörerna att även lägga in strider mellan olika förband. Man vet, att åskådarna uppskattar sådana skådespel. Dessutom är man bra på att framföra sådana skådespel.

Krigsteater kring slottet

Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.
Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.

Varje ställe har sina förutsättningar. Här kring slottet finns sluttningar och dalgångar, som lämpar sig för jägarförbands framryckningar och strider. Man hade ordnat så, att åskådarna stod högt och kunde blicka ner över soldaterna. Särskilt på slottets baksida hade man ett slags friluftsteater. Åskådarna stod uppe på vallen, och förbanden besköt varandra där nedanför. Striderna utkämpades på flera platser, och vi besökare lotsades skickligt runt från den ena platsen till den andra. Erik Samuelsson från Antens nätverk var en mycket skicklig berättare och ciceron under skådespelet. Det hela slutade med arkebusering. En brottslig greve, spelad av Daniel Bäcklund, ställdes inför exekutionstruppen och sköts ner. Daniel Bäcklund har vanan inne att bli arkebuserad och tycks trivas med uppgiften. Det går ju an så länge arkebuseringarna är teater. Under sådana förhållanden får man en huvudroll och kan komma tillbaka nästa år. Han spelar sin roll med skicklighet och bravur. Både han och åskådarna har anledning att se fram emot nästa års avrättning (om det blir någon). För att ge oss åskådare ett fullt skådespel hade man detta år sammanfört två skilda händelser, dels kronprinsens och prinsessans mottagande 1766, dels de danska anfallen mot Gräfsnäs 1612.

Lägerliv och marknad

Slottsspelen innehöll dock mycket mer. Besökarna kunde både före och efter uppleva lägerliv på borggården. Här övernattade krigarna och deras kvinnor i tält. De bör ha frusit litet grand i de kalla julinätterna den 15-17 juli. Här förekom även marknad. På lördagen hängde regnet i luften (men föll lyckligtvis inte ner). Då passade det bra att ha en del stånd inomhus i slottets bottenvåning. Det vore önskvärt, att även slottets övre våning kunde få tak över sig. Det går dock framåt för Gräfsnäs. Under 2016 fick man dels ett porträtthuvud av Margareta Leijonhufvud, Gustaf Wasas andra drottning, dels ett springvatten eller med andra ord en fontän i slottsparken.

342 hästar

Kronprinsparets följe var stort. Stålhane räknar upp mycket. Jag har räknat ihop, att man hade 56 vagnar, och att man behövde 310 vagnshästar och 32 ridhästar. Kronprinsen bör ha fått en ordentligt förhöjd självkänsla av en sådan uppvaktning. Framför allt undrar man, hur vägarna såg ut efter en sådan framfart. De bör ha varit både sönderkörda och söndertrampade. Allt som allt 342 hästar bör ha kunnat fördärva vilken grusväg som helst. Ändå tog man sig fram förhållandevis snabbt. En dagsresa mellan Göteborg och Gräfsnäs med vagn var en förhållandevis snabb resa på den tiden. Avståndet är ungefär sex mil med järnväg, vilket innebär en rakare väg än den kronprins Gustaf och den blivande kronprinsessan följde år 1766.

Stort följe och lång dagsresa?

Jag blev förvånad över både resans längd och följets storlek. Arkivarien och filosofie licentiaten Bo Strömberg har skrivit en omfattande bok om kungarnas resor under medeltiden, 1500-talet och 1600-talet. Bokens fullständiga titel är: JBLD Strömberg, De resan­de kungarna – och maktens centrum (Samling­ar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet: serie 1. Svenska skrifter 97), Uppsala 2013. Boken har utöver käll- och litteratur­förteckning även ett utför­ligt register över ortnamn, personnamn och sakord, inalles 22 sidor bara det. Vad har Strömberg att säga om kronprins Gustafs resa vad gäller följets storlek och dagsresans längd?

En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.
En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.

Han svarar: ”Ifall jag håller med om slutsatsen angående kungaföljets storlek? Jo, följet var nog ganska stort, men inte exceptionellt stort jämfört med de kungliga följen som jag har studerat – som i och för sig var från annan tid. På sidan 20 i min bok minns jag att danske kungen hade femtio vagnar; femtio vagnar var dock för litet, varför hovet fick fraktas postvis. Men här var det väl inte hela Gustafs hov som skulle byta residens. På sidan 22 i min bok finns en uppgift om en resande kronprins på femtonhundratalet. Hertig Erik hade 268 personer. Gustafs följe var eventuellt mindre, ifall man hade 56 vagnar plus 32 ridhästar. Det borde bli 144 resande, minst. Men man vet ju inte hur många som satt i varje vagn. Jag har inte så stor erfarenhet av hur mycket som krävs för att ödelägga en grusväg, däremot … Ja, det var en ganska rask förflyttning. Som jag skrev i min bok (sidan 402, noterna 301-302) är dock beräkning av någon sorts ’normal’ fart i äldre tid mycket svårgenomförbar. Beträffande medeltid har man antagit att 7 mil var maximalhastighet för de flesta medeltida resor. Men kronprins Gustaf levde å andra sidan flera hundra år senare. Jag vet inte riktigt vad ’snabb resa’ innebar på hans tid. Som jag nämnde en gång i tiden finns ju ett ’vägmuseum’ utanför Stäket, här i närheten. Dalkarlsbacken är vägmuseets namn. Wikipedia har en artikel därom: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dalkarlsbacken. Den bevarade vägen från 1600-tal ger intryck av att vägnätet inte hade förbättrats så mycket då, men ytterligare hundra år senare… Jag ser i varje fall inget skäl att motsäga din formulering.”

Så skriver Strömberg. Följet var alltså stort eller medelstort och dagsresan betydande. Dessutom måste man räkna med alla som kom resande för att beskåda kungligheterna. Vid Gräfsnäs fanns som synes stora mängder folk. Hästarna har sällan haft så mycket att göra där i nejden som då.

Klicka här för denna artikel som pdf

Klippan-dagarna blev ”fantastiska”

Hur skulle det gå med Klippandagarna efter Ann Jönssons frånfälle? Ann Jönsson var ordförande i föreningen Bevara södra älvstranden. I årtionden hade hon kämpat för att bevara den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen på Göta älvs södra strand i Göteborgs stad. I början av 2015 gick Ann Jönsson, som under Klippandagarna förvandlades till Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, ur tiden. Hur skulle det gå nu?

Riksänkedrottningens arvtagare

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.
Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Detta år inföll Klippan-dagarna lördagen den 29 och söndagen den 30 augusti. Allt var sig likt. Även litet av förnyelse kunde spåras. Riksänkedrottningen hade nämligen lätt att samarbeta med andra och få dem med sig. De tre militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer hade blivit som hennes pojkar och flickor. Hon uppskattade dem mycket, och de besvarade hennes uppskattning. Hon hade förberett dem på att de måste ta över Klippan-dagarna. De var beredda, och nu hade de tagit över. På något sätt hade hon blivit ”regementets moder”. Hennes pojkar hade varit rörande omtänksamma och tillmötesgående gentemot henne. Givetvis innebär det en lockelse för dem att framträda i de kvarter, där ruinerna efter Älvsborgs slott eller Gamla Älvsborg finns, här längst ut i stadsdelen Majorna, där Klippan med den gamla Kungsladugården har blivit kulturreservat.

Gudstjänst och musikstunder

Högst på gamla Skinnareklippan tronar Sankta Birgittas kapell, dock inte uppkallat efter så östliga storheter som Sveriges, läs Östsveriges, Sankta Birgitta. I stället har den irländska Sankta Birgitta gett namn åt kapellet. Vi befinner oss ju i Göteborg eller Lilla London, där man hämtade det mesta från Storbritannien. Här i kapellet firades gudstjänst klockan 11.00 på söndagen. Jag var där och beundrade orgeln, som fyllde kapellet med sina kraftfulla klanger. Senare under dagen anordnades i kapellet ”Musik på Klippan”, musikstunder med vacker musik och sång.

Bellman på kinesiska

Flottans män sjunger.
Flottans män sjunger.

I Kungsladugårdens trädgård hade Carolinerna och Gustavianerna som vanligt sina tältläger. Där fanns också plats för sång och musik. Flottans män sjöng sina sjömanssånger – flera från Storbritannien – med kläm och bravur. Här framträdde även trubaduren Martin Bagge, som sjöng Bellman och Taube. Tack vare ostindiefararen Götheborg hade han konserterat även långt borta i Kanton. Han kunde därför sjunga Bellmans kända sång ”Fjäriln vingad syns på Haga” även på kinesiska (!). Dessutom drog han av bara farten några strofer på engelska och några på tyska. Vår ostindiefarare har verkligen lett till omfattande internationellt utbyte. Bellman själv hade knappast kunnat drömma om att han skulle sjungas på kinesiska i Kina. Bagge inser fullt ut värdet av vår ostindiefarare och talade varmt för, att vi borde göra allt för att behålla henne kvar i Göteborgs hamn, där hon på alla sätt hör hemma.

Desertör på Färjan 4

Desertören fängslas ombord på Färjan 4.
Desertören fängslas ombord på Färjan 4.

De tre militärhistoriska föreningarna spelade upp slaget i Landvetter 1645. Jag skall skriva om denna uppvisning i en annan bloggartikel. Färjan 4 gjorde sina hamnturer. Nytt för i år var att slaget flätades ihop med färjans hamnturer. Omedelbart efter slaget deserterade nämligen en karolin. Hon flydde ombord på Färjan 4, där hon fängslades med hand- och fotfängsel. Hela tiden munhöggs hon och de andra soldaterna till passagerarnas förnöjelse. Det var vanligt att desertörer och brottslingar rymde till sjöss. Ibland tog de hyra och arbetade som sjömän på främmande hav. Ibland utvandrade de. På grund av äldre århundradens bristfälliga folkbokföring var de då utom räckhåll för rättvisans på den tiden ganska korta arm.

Många skepp på ingång

Under Färjan 4:s korta hamntur mötte vi en av Stenafärjorna på ingång. Färjan 4 kändes liten gentemot den skyhöga Stenafärjans väldiga skeppssida. Vi mötte vidare båtarna Nya Skärgården, Walona och Carl Michael Bellman. Göteborgs hamn har mycket att visa upp ännu, fastän lastfartygen lägger till ute vid Arendal i Skandiahamnen. En av passagerarna på Färjan 4 blev så överväldigad av upplevelserna under hamnturen, att hon med stort eftertryck sade ”Fantastiskt!” jag vet inte hur många gånger. Kanske sade Riksänkedrottningen något liknande i sin himmel. Hur som helst hade hon all anledning att vara stolt över sina pojkar och flickor. Till och med hennes väderlycka hade de lyckats ta över.

Klicka här för denna artikel som pdf

Träffningen vid Askims kyrka visar krigets vardag

Har ni hört talas om slaget vid Askims kyrka? Om så inte är fallet, var det beklagligt, att ni inte var med i Klippans kulturreservat söndagen den 31 augusti 2014, då slaget spelades upp, 370 år senare. Mellan den 17 och 19 juni år 1644 tågade en stark dansk avdelning om ett hundra ryttare och tre eller fyra hundra uppbådade bönder norrut från Varberg, gick över svenska gränsen och plundrade. De tog allt de kunde ta i Mölndal. De tycks ha inriktat sig på att röva kreatur och lär ha tagit mellan sju och åtta hundra nötkreatur i Askims härad.

Kor – det bästa livsmedlet

Kor var för krigförande förband bästa slaget av livsmedel. Man behövde inte bekymra sig över hållbarheten, eftersom korna levde till dess de skulle ätas. Man behövde inte heller ha besvär med att forsla tunga matvaror med tunga trossvagnar på dåliga vägar, eftersom korna gick själva till dess, att man skulle slakta dem.

Snart fick man i Göteborg veta vad som försiggick strax söder om staden. Man beslöt att sända ut en avdelning av stadens garnison för att hejda danskarna och ta tillbaka nötkreaturen.

En avdelning sänds ut

Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.
Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.

Man skickade ut översten Johan Chrysostomus Gordon – tilltalsnamnet var lyckligtvis Johan (eller kanske John) – och hans svåger kapten Patrik Thomson med 250 man från Göteborgs garnison. Vid Askims kyrka, alltså vid kyrkogården på Kyrkåsen i nordligaste delen av försam­lingen, mötte Gordon och Thomson danskarna. Vad som hände är inte känt i enskildheter. Enligt den redogörelse, som kommendanten i Göteborg skrev om stadens försvar, hejdade Gordon och Thomson danskarna. Lyckades de ta tillbaka de bortrövade korna? Det framgår inte av kommendantens kortfattade redogörelse, men enligt en annan redogörelse fördes kreaturen till Varberg.

Höskörd störs av strövskara

370 år senare skulle denna träffning återuppföras eller åskådliggöras i Klippans kulturreservat av de militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer. Hur gick man då till väga? Så här hade man gjort: Fotfänikans män kläddes sig som bönder eller drängar. Kvinnor och barn från Fotfänikans, Carolinernas och Gustavianernas läger var också med, och tillsammans ägnade man sig åt skördearbete. Man räfsar ihop hö eller tar hand om höet med högafflar. Då dyker några fientliga ryttare upp för att röva boskap. Skördefolket går samman och hotar med räfsor, liar och högafflar i högsta hugg. Man ropar ilsket åt ryttarna: ”Ge er hem! Bort med er!”

Allmogeuppbåd kunde vara farliga

Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.
Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.

Så där kunde det gå till. En fientlig strövskara delades upp i små avdelningar, och tillfälliga uppbåd eller samman­gaddningar på landsbygden kunde mycket väl våga sig på att försöka stoppa eller driva bort några fientliga ryttare. Innan eld­vapnen fick sin utslagsgivande betydelse med hög eldhastighet kunde en samm­anräfsad skara med liar, yxor, gärds­gårdsstörar och liknande tillhyggen mycket väl med hopp om framgång ge sig på soldater, som var beväpnade med pikar, värjor och gevär.

När skördefolket ansätter ryttarna som värst, anländer fiendens fotfolk och ger eld. Fienderna tar nu allmogens får och för bort djuren. Hjälpen är dock nära. En svensk trupp (Westgiötha Gustavianer) dyker upp och ger eld mot fienderna. Strax därefter stormar svenska ryttare in och driver fienderna tillbaka.

Plundring av de fallna

Efter de svenska förbanden stormar nu allmogen fram, barfota eller med träskor på fötterna. Allmogemännen plundrar de fallna fienderna och bär i triumf tillbaka värjor och väskor från de fallna. En liten gosse rusar fram med sin träpistol för att delta i segern.

Här fick alltså åskådarna en mycket åskådlig och upplysande bild av krigföringens vardag vid sidan om de stora slagen. Krigföringen bestod – särskilt här vid gränserna – huvudsakligen av småstrider och smärre träffningar. Den viktigaste uppgiften för knektarna var att skaffa mat åt sig själva och sina kamrater. Bygdens folk blev utplundrat och kunde, om det ville sig illa, drabbas av hungersnöd på grund av plundringarna. Allmogen gjorde därför vad den kunde för att freda sin boskap och sina förråd.

Stor vana vid krigsspel

De tre militärhistoriska föreningarna har nu stor erfarenhet av framträdanden inför publik. Allmogen uppträdde med glimten i ögat och sinne för lustigheter. Föreställningen var både lärorik och roande. Karolinerna kan ordna fram det mesta, men denna gång föredrog de får framför kor. De kände nämligen de kor, som kunde komma ifråga, och visste att dessa kunde vålla dem större besvär än den lede fienden själv. Till råga på allt var korna beväpnade (med horn). Fåren var betydligt fridsammare. De stackars karolinerna brukar som regel få spela den lede fienden, så även denna gång. I år fick dock det berömda karolinska kavalleriet spela både fiender och vänner. På slutet hade ryttarna nämligen bytt sin norska fana mot en svensk ryttarfana, och då kunde de rida in som vänner. Endast fanorna skilde på den tiden vänner från fiender. Uniformer började införas först mot 1600-talets slut.

Gordon – ofta främst mot fienden

Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.
Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.

Johan Chrysostomus Gordon var svensk överste av skotsk härkomst. Sitt andra men förhoppningsvis föga använda förnamn hade han fått efter en berömd grekisk kyrkofader. Överste Gordon kommend­erade Närke-Värmlands fotregemente. Han var känd för att vara oförvägen. När hela Hisingen var full av fiender, skickades Gordon med ryttare och fotsoldater över dit för att skärmytsla. Detta hände den 25 april 1644. I juni månad skickades han som sagt ut mot den danska strövkåren från Varberg och hejdade den vid Askims kyrka. I slutet av månaden sändes han till Lärje för att hindra fienden att gå över Göta älv. Överstens häst blev under dessa strider skjuten i halsen och han själv skjuten genom stövelkragen och byxorna. Vid ett tillfälle skickades han fram till Skårdal för att förstöra resterna efter danskarnas skans där. En stark fientlig avdelning dök upp, och Gordon drog sig då hastigt tillbaka.

Gordon sattes alltså in i rörlig krigföring. Han skulle göra snabba framryckningar och oroa eller slå fienden för att vid behov lika snabbt dra sig tillbaka. En av hans fiender tolkade denna rörlighet som bristande mod, men i själva verket var han känd för sin duglighet och oförvägenhet. Man skickade givetvis ut endast erfarna, orädda och rådiga krigsmän på sådana farliga uppdrag. För Västsveriges försvar har Gordon gjort viktiga insatser, men avgörandena föll på helt andra fronter, och därför är 1644 och 1645 års försvarskrig i Västsverige inte känt av mer än ett fåtal. Desto viktigare är att det lyfts fram på detta åskådliga och lärorika sätt.

Läs vidare

H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldsta historia, Gbg 1908 (s. 224, 226-228, 235-236).

C. O. Munthe, Hannibalsfejden 1644-1645: Den norske haers bloddåb, Kristiania 1901 (s. 126 och flerstädes).

Klicka här för denna artikel som pdf