Krigslyckan växlar, och även krigshjältars anseende åker berg- och dalbana allteftersom konjunkturerna växlar för krigshistoria. En av dem, som har drabbats av detta, är Georg Carl von Döbeln, en av befälhavarna under finska kriget 1808-1809.
Skalden Runeberg – von Döbelns främjare
Visst fick han uppskattning under sin samtid, men när Johan Ludvig Runeberg besjöng honom i inspirerande och lysande dikter, blev von Döbeln ett av de stora namnen i vår historia. Runebergs dikter ingår i Fänrik Ståls sägner (1848 och 1860), som lästes i svenska skolor och ansågs ingå i den klassiska svenska litteraturen. Till von Döbelns storhet inför eftervärlden bidrog, att Fänrik Ståls sägner fick den bäste, som man kunde finna av alla tänkbara illustratörer, nämligen Albert Edelfelt. Teckningarna, som visar von Döbeln, hör till hans bästa. Edelfelt har uttrycksfullt återgivit von Döbelns energiska och kraftfulla profil. Hans bilder är så lyckade, att ett av dem har blivit frimärke i Finland.
Döbeln har hamnat i skymundan
Under vinterkriget blev hans gestalt en sinnebild för Finlandsinsamlingen. År 1947 ägnade Sture M. Waller honom en 632 sidor omfattande doktorsavhandling (Georg Carl von Döbeln: Studier i Sveriges militäriska och politiska historia 1808-1813, Lund 1947). Sedan denna storhetstid för von Döbeln har mycket hänt. Den stora litteraturen är inte längre så stor som den var, och Runeberg, därmed också von Döbeln, har hamnat i skymundan för alla andra litterära verk, som har skrivits under det hela århundrade och det halva århundrade, som har förflutit sedan Runeberg avslutade Fänrik Ståls sägner. Dessa betraktelser gjorde jag, när Niklas Krantz och jag besökte von Döbelns föräldrahem Stora Torpa i Segerstads socken i Skaraborg i Västergötland.
Föräldrahemmet hotades av fullständigt förfall
Föräldrahemmet, en röd stuga, som vittnar om enkla förhållanden, ägs och förvaltas av föreningen Döbelnförbundet, som bildades 1981 för att ta hand om och vårda denna byggnad. Isabel Hjelm hade vänligheten att visa Niklas Krantz och mig runt i byggnaden och berätta om Döbelnförbundet. Hon bor med sin familj i huset bredvid och är väl insatt i det mesta. Födelsehemmet hade länge stått öde och hotades av fullständigt förfall innan det räddades. Bygdens folk och andra västgötar hade dock kunskap om detta ställe i och med att en minnessten hade blivit rest av bygdens befolkning år 1898. Den talar om, att här föddes Georg Carl von Döbeln år 1758. Inte kunde man väl låta hans födelsehem falla ihop och ruttna ner bredvid minnesstenen! Hur skulle det se ut? En av dem, som tyckte så, var dåvarande landsantikvarien Sven Axel Hallbäck, en man som var verksam med mycket och lyckades få mycket gjort.
Stilfulla utställningar
Pengar samlades ihop. Huset rustades upp. Den 11 maj 1985 återinvigdes födelsehemmet som minnesgård. Huset är en minnesgård med bilder och texter om von Döbeln. Här i huset kan man också anordna möten och föreläsningar. Så här långt efter är givetvis det mesta förändrat, Men man har stött på en del av de målade väggfält, bestående av dekorationsmålning på väv, som fanns på 1700-talet. Denna målade väv är inramad som en tavla och hänger på detta sätt även i våra dagar på en av väggarna. I två rum täcks väggarna som sagt av bilder och texter om von Döbelns historia. I stora salen hänger reproduktioner av Albert Edelfelts bästa bilder, som omramas av nya dekorationsmålningar i gammal stil. Här finns också en porträttmålning av von Döbeln, givetvis en reproduktion. Här kan man se också ett par större porträttmedaljonger, som visar von Döbelns skarpa profil. Här finns också några nollstolar med påfågelsdekor. De liknar möbler från von Döbelns tid men är tillverkade senare. Utanför byggnaden finns som sagt minnesstenen men även Götiska Förbundets märke, fastsatt i ett stenblock. I huset upptäckte Niklas Krantz bleknade bilder, som visade, att den militärkulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer hade haft exercisuppvisningar på platsen. Fotografier visade, att även den militärhistoriska föreningen från Oravais i Österbotten i Finland hade gästat minnesgården.
Samhörigheten med Finland främjas
”Den ideella föreningen Döbelnförbundet skall enligt sina stadgar verka för att Georg Carl von Döbelns minne hålls levande. Den skall främja samhörigheten mellan Sveriges och Finlands folk och efter förmåga bidraga till vården av de båda folkens gemensamma historiska minnen. Detta sker genom forsknings- och föreläsningsverksamhet och andra kulturella aktiviteter, som anknyter till von Döbeln och hans tid.” Så skildras förbundet på sitt informationsblad. Som ni märker har man uträttat åtskilligt, och mer skulle kunna berättas, men förbundet har hamnat i motvind. I likhet med så många andra föreningar kämpar Döbelnförbundet med många svårigheter, inte minst ekonomiska. Det kostar som bekant pengar att underhålla ett hus och värma upp det på vintern. Folk är inte längre lika villiga att arbeta inom föreningslivet, och von Döbeln har hamnat i en vågdal.
Följ von Döbelns valspråk!
Eldsjälar och stödjande medlemmar efterlyses. Förbundet behöver med andra ord fler människor, som är som von Döbeln. Han var en verklig eldsjäl, som gick in för allt helhjärtat, vare sig det gällde tjänsten eller kärleken. På ett lyckat sätt har han givit uttryck för sin iver och sin pliktkänsla i sitt valspråk eller skall man säga i de honnörsord, som sammanfattar hans strävan: Ära, Skyldighet, Vilja. Man behöver inte syssla länge med von Döbeln för att stöta på dem. De anförs ofta och tillhör de bevingade valspråken. Georg Carl von Döbeln var inte bara en handlingens man utan även en framstående talare, som kunde uttrycka sig träffsäkert. Hans valspråk har ett budskap även till vår tid. Den inställning, som von Döbeln hade, är nödvändig för alla samhällen, föreningar och enskilda. Utan den går förr eller senare allt förlorat, från minnesgårdar till storfurstendömet Finland.
Lars Gahrn
2021-11-18
Lars Gahrn skriver 