Fraktsedlarna hos Anten-Gräfsnäs järnväg

Omkring fyrahundra hugade resenärer hade infunnit sig på Antens station vid ett tillfälle i somras. De var så många, att alla inte kunde komma med på första tåget för dagen på Anten-Gräfsnäs järnväg.

Stor tillströmning

Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.

Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.

Mats Andersson, som berättade detta för mig, var påtagligt stolt över tillströmningen av resande. Ibland händer, att de hugade resenärerna är så många att de inte alla får plats på första tåget, men sådant inträffar mera sällan. Man har dock glädjen att kunna se en ständig ökning av passagerare. Anten-Gräfsnäs järnväg behöver alla sina resande. Denna museijärnväg drivs ideellt. Biljettintäkterna är den viktigaste inkomstkällan. Själv har jag flera gånger varit med om att jag har svårt att finna sittplats, men alla har trots allt kunnat komma med. Om inte annat har man kunnat stå på de öppna plattformarna och beundra utsikten. Dessutom drar man med välbehag in stenkolsröken. Den är säkerligen ohälsosam, men om man som jag varken röker eller dricker, borde man väl kunna unna sig litet stenkolsförgiftning under två korta tågresor en gång (eller två gånger) om året?

Järnvägsmuseum

I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.

I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.

Kommer man till Antens station, ser man på stationens fasad en tavla med en pil, som pekar åt höger och har påskriften ”Museum 81 m”. Litet kärleksfullt parodierar man här järnvägarnas mycket noggranna avståndsangivelser. Som järnvägsintresserad museiman känner jag en stark dragning till detta alltmer innehållsrika museum. Föreningens intresserade medlemmar har en enastående förmåga att spåra och förvärva lämpliga och ibland också ovanliga föremål. Bland dem som drar föremål till huset hör – efter fattig förmåga – jag. Sommaren 2017 hade jag en tjock järnvägsbok, som Sven-Erik Johansson hade skänkt. Jag var visserligen övertygad om, att man redan hade boken i sitt museibibliotek, men jag visste, att i så fall kunde man sälja den till någon av de många tågentusiasterna och få in några tjugor till föreningen. Denna söndag var Mats Andersson tillförordnad museichef.

17 000 fraktsedlar

Postkupén har många fack för sortering.

Postkupén har många fack för sortering.

Han kände igen mig och berättade, att han hade förvärvat många handlingar till museet. Ytterby stationsbyggnad på Bohusbanan används tyvärr inte längre som järnvägsstation. En dag hade den nye ägaren ringt upp Mats Andersson och meddelat: ”Jag har hittat en mängd fraktsedlar uppe på vinden. Vill du ha dem?” En vanlig arkivarie vill inte ha mer att göra. En sådan skulle omedelbart ha svarat: ”Nej. Släng dem! Vi skulle ändå gallra dem.” Mats Andersson är dock inte en välavlönad och arbetsskygg arkivarie utan en järnvägsintresserad medlem i Anten-Gräfsnäs Järnväg. Han insåg genast, att handlingarna hade stort värde. (Fraktsedlar slängs som regel efter några månader. Ytterst få är därför bevarade.) Mats Andersson svarade: ”Jag kommer och hämtar dem.” Han for dit och fyllde bilen med fraktsedlar. (De var omkring 17 000.) Sedan hade han ägnat sig åt att sortera fraktsedlarna efter orter.

Värdefulla källor

I en ställning hänger postsäckarna.

I en ställning hänger postsäckarna.

17 000 fraktsedlar var trots allt mer än han behövde för sitt museum. När jag dök upp, frågade han därför mig, om jag ville ha fraktsedlarna från Mölndal. Även jag är föreningsmänniska och inte någon lejd herde. Svaret blev omedelbart ja. ”Nu åker jag till Gräfsnäs med tåget och ser på slottsspelet. Därefter kommer jag tillbaka till dig och dina fraktsedlar.” Sagt och gjort, jag for iväg till Gräfsnäs och var med om det som alltid sevärda slottsspelet. Detta skulle dock avslutas med en (förhoppningsvis som alltid låtsad) avrättning. Då började jag komma i tidsnöd. Jag ville inte missa tåget tillbaka till Gräfsnäs. Vad är väl en aldrig så blodig avrättning mot 17 000 fraktsedlar? Jag lämnade Gräfsnäs’ slottsruin några minuter före avrättningen. När jag återvände till museihallen, hade Mats Andersson letat fram fraktsedlar från Mölndals Nedre (järnvägsstation). De är på många sätt ett användbart och värdefullt källmaterial. Sverige har otroligt många småföretag, men nästan alla saknar företagshistorik, och de flesta efterlämnar inte några arkiv till senare tiders forskare. Tidningsannonser, fakturor (förr kallade räkningar), fraktsedlar och kvitton kan på detta sätt bli värdefulla källor till småföretagens historia. Mats Andersson har räddat en laddning värdefulla källor. I museihallen hade han satt upp några av dem på inramade tavlor. Järnvägarna var inte bara räls, lokomotiv och vagnar utan givetvis en omfattande pappersexercis. Ett statligt verk skapar snabbt en stor och arbetskrävande byråkrati. Fraktsedlarna påminner om den omfattande kontorspersonal, som fanns en gång i tiden.

Postkupé

Före varje tågresa brukar jag gå igenom alla vagnar för att uppleva stämningen och göra iakttagelser i de högst olika vagnarna. Denna gång hade man satt in en annan vagn än den vanliga vagnen med utrymme för rullstolar. (Denna vagn hade drabbats av något fel.) Den nyinsatta vagnen hade en postkupé. Här hade Mats Andersson fått användning för sina nyförvärvade arkivalier. I varje fack låg nu postförsändelser. Allt såg mycket verklighetstroget ut. Så måste det ha sett ut, när min far, Lennart Gahrn (1928-2012), som ung postanställd åkte postkupé. Jag drog genast upp kameran och började fotografera. Han gick i pension år 1987. Ingen av de interiörer, som han har arbetat i, finns kvar, men Anten-Gräfsnäs Järnväg har en postkupé. Jag lyfter på mössan och tackar! (Jag har skrivit ned min fars minnen från postkupéerna. De finns tryckta i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2017.)

Spårvagnskonduktör

Mats Andersson och jag fann genast varandra tack vare vårt gemensamma intresse för arkivalier och järnvägar. Han hade också vänligheten att skjutsa mig tillbaka till Mölndal. Några veckor senare åkte jag med Spårvägssällskapet Ringliniens veteranspårvagnar. Då återsågs vi. Där tjänstgjorde han som konduktör. (Han arbetar för övrigt för spårvägen.) Man träffar mycket trevligt folk på museibanorna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kulturcykling i Kungälv

Som fotgängare kommer man inte så långt, även om man är beredd att gå länge. Om inte annat vill tiden inte räcka till. Som fotgängare i Kungälv kände jag till fästningen, Fästningsholmen, Östra gatan, Västra gatan, Strandgatan, centrum upp till Mimers hus och därutöver södra delarna av Fontinberget.

Cykeluthyrning 2016

Kungälvs stad har förnämlig trähusarkitektur. Foto: Lars Gahrn.

Kungälvs stad har förnämlig trähusarkitektur. Foto: Lars Gahrn.

Jag hade länge önskat att öka min räckvidd, ty jag visste att väldigt mycket finns att se på landsbygden utanför tätorten. (Det är hemskt att behöva använda detta allt annat än tilltalande ord om en ärevördig stad som Kungälv, men vad skulle man göra?) Det enklaste sättet att se landsbygden är att cykla omkring, men var skulle jag få tag i en cykel? Jag funderade på att köpa en cykel och inhysa den hos någon bekant i staden till förefallande behov, men som så mycket annat blev inte heller detta av. Under 2016 fick Kungälv emellertid en större turistinformation med namnet Besökscentrum, belägen i en villa vid körvägen över Fästningsholmen. Detta Besökscentrum startade även cykeluthyrning. Givetvis tog jag tillfället i akt att hyra cykel. Man hade visserligen bara två cyklar, en damcykel och en herrcykel, men jag blev aldrig utan cykel de tre gånger, då jag ville hyra.

Levande och omväxlande landsbygd

Detta var i och för sig bra, men samtidigt är det litet oroande, att inte fler hängde på låset och ville hyra. Därför skriver jag dessa rader för att sprida kunskapen om ett bra sätt att uppleva landsbygden runt Kungälvs gamla stad. (Nu slapp jag ordet tätort!) Kungälv har gott om levande landsbygd med lagom stora vägar och mycket omväxlande naturupplevelser. Landskapet är böljande, ganska platt men dock försett med både uppförsbackar och nedförsbackar, föga besvärande för cyklister utan snarare erbjudande omväxling.

Nybyggd manege efter gammal ritning

Manegen på Mariebergs gård, ritad för Strömsholm.

Manegen på Mariebergs gård, ritad för Strömsholm.

Att uppleva kulturlandskapet är ett mål med cyklingen. Ett annat är att uppsöka de sevärdheter, som finns. Jag skall nämna några. Från Östra gatan fortsätter man på Mariebergsvägen utefter Göta älv. Här har man lövskogsklädda åsar på vänster hand och strandängar på höger hand. Så småningom kommer man fram till Marberget, ett mäktigt utsiktsberg med en fornborg på sin topp. Namnet betyder ”Hästberget”. Härifrån skall man ha störtat oönskade eller överåriga hästar ned i älven. Detta var med andra ord en ättestupa för hästar, anses det. Många sägner finns om sådana berg på andra håll i landskapet, men allt sådant ligger långt bortom mannaminne. Nu är Mariebergs gård, som ligger intill berget en känd hästgård, där man tar väl hand om sina fyrbenta vänner. Här har man uppfört en stor manege efter en ritning från Strömsholm. Man kan fortsätta denna väg åt nordost upp till Dösebacka, ett stort grustag, som är välkänt för geologerna. Den kända operasångerskan Helena Döse har fått sitt namn härifrån. Vill man även följa med i den nya tiden, kan man spana över älven. På andra sidan finns både järnväg och motorväg, där åtskilligt händer. De höga bergen skänker vackra blickfång. I samband med bygget av motorvägen, sprängdes de nedersta delarna bort här och var. Dessa ljusare ytor bröt av mot det mörkare berget, men nu börjar de nya ytorna få samma färg som de gamla.

Klosterkullen vid Kastellegården

Grustaget Dösebacka.

Grustaget Dösebacka.

När kexfabriken sprider sina behagliga dofter kring Kungälv, kan det kännas svårt att lämna staden, men även västerut finns utmärkta cykelvägar. Strandgatan har en cykelväg jämsides med sig och närmare Nordre älv. Området mellan Strandgatan och älven är en trevlig park att cykla genom. Sedan kommer kexfabriken, och väster om denna har man cykelväg eller bilväg utefter älven ända bort till Kastellegården, där den gamla kastalen (befästningen) och köpstaden låg på 1100-talet. Man kan komma upp på Klosterkullen, där informationsskyltar finns att läsa. Kastalen, den gamla borgen, som intogs och brändes av venderna 1135, ersattes av ett kloster, som har gett namn åt kullen.

Fontinberget

Trankärrsrundan ger många upplevelser.

Trankärrsrundan ger många upplevelser.

Från Kastellegården har man inte långt till Ytterby och ruinen efter Ytterby gamla kyrka, som ligger nere vid älven en bit utanför det nutida Ytterby. Från Ytterby finns cykelvägar åt många håll. Bergsområden har man som regel undvikit, när man har byggt hus. Bakom Kungälv finns det branta och höga Fontinberget. Här har Kungälvsborna vildmark på nära håll. Visserligen finns Nordiska Folkhögskolan och två kyrkogårdar häruppe, men de upptar endast en bråkdel av ytan. Här finns många strövstigar för friluftslivet. Åtminstone på många av vägarna kan man ta sig fram även med cykel. Strax nordost om Fontinområdet ligger Trankärrs gård med Transkärrsslingan, en skyltad natur-och kulturstig, som erbjuder många upplevelser. Efter min första cykeldag, frågade man på turistbyrån (eller Besökscentret), om jag ”var färdig med Kungälv”. Det var jag inte. Sanningen är nog snarare att man aldrig blir färdig med Kungälvsbygden. Här finns mycket att se, och med så trevliga cykelvägar blir resan ett mål i sig.

Klicka här för denna artikel som pdf

En fornnordisk borg i Ytterby

Tornhuset i Locks rike. Foto: Lars Gahrn.

Tornhuset i Locks rike. Foto: Lars Gahrn.

Under senare hälften av 1400-talet var Axelssönerna de stora borgbyggarna och borgherrarna i Norden. De var de ledande stormännen i Danmark och Sverige. Axelssönerna tillhörde adelssläkten Tott och lät på sin tid verkligen tala om sig. De har sedan länge gått till historien, men historien upprepar sig. Lördagen den 18 juli 2015 invigdes en borg i Kungälvs Ytterby.

Ett hus, svårt att beskriva

I södra Bohuslän bygger nutidens Axelssöner borgar. Jag har tidigare skrivit om Mats Axelsson i Dotorp. Ovanför sin gård bygger han en mindre och mycket stilfull borg, Stenrikeborg, på toppen av ett berg. Nu har hans bror Jan Erik Axelsson, välbeställd fastighetsmäklare och framgångsrik affärsman med många verksamheter, uppfört ett slags borg som bostad åt sig och sin familj strax utanför eller norr om Kungälvs Ytterby. Min uppmärksamhet fångades och min nyfikenhet väcktes av Bohus Elfsborghs Caroliner. De berättade, att de skulle medverka vid invigningen av en byggnad i Ytterby, men de hade så svårt att beskriva vad för slags byggnad, som de skulle inviga, att jag blev djupt förbryllad och mycket nyfiken. Några sade, att huset var en riddarborg, men de svävade på målet och förföll osäkra om beskrivningen. Andra, som var lika svävande och obestämda, pratade i dunkla ordalag om någonting i vikingastil. Vad i all världen kunde detta vara?

Vandring mot Rollsbo

Konungen och drottningen av Locks rike har all anledning att vara stolta över sin nya borg.

Konungen och drottningen av Locks rike har all anledning att vara stolta över sin nya borg.

Sedan jag hade förvissat mig om, att allmänheten var välkommen till invigningen, beslöt jag att försöka ta mig dit. Jag var nämligen förvissad om att byggnader av detta slag sällan uppförs i våra dagar. Från Ytterby far – eller går – man utefter Marstrandsvägen mot norr. Man tar av mot öster eller till höger mot Rollsbo tunge eller Axelssons auktioner. Man behövde inte tveka om vart man skulle fara. Ute vid stora vägen stod en man i medeltidskläder för att visa vägen och svara på frågor. Med jämna mellanrum stod fler trevliga vägvisare utposterade. Allt var mycket välordnat.

Nationalromantisk villa

Jag vandrade förhoppningsfullt på. Landskapet öppnade sig, och däruppe på en bergshöjd till vänster låg det vackraste och mest välbyggda hus man kunde tänka sig, en villa i nationalromantisk stil med både medeltida och vikingatida stildrag. Var detta verklighet eller en hägring? Får man verkligen lov att bygga så vackra hus nu för tiden? Nej, det får man ju inte, men somliga är skickliga förhandlare och kan driva igenom många av sina önskemål ändå. Jan Erik Axelsson är en sådan förhandlare, men han hade inte haft det lätt, fick jag veta. Här stod ett hus i stilren nationalromantik. Sådana byggnader, uppförda kring förra sekelskiftet, blir i våra dagar byggnadsminnen, den ena efter den andra. Om sådana byggnader är så uppskattade och värdefulla, att de blir byggnadsminnen, varför skulle man då inte använda sig av den byggnadsstilen även i våra dagar? Jan Erik Axelsson är en självständig man, som tänker själv. Han har på ”sociala medier” fått mycket stor uppskattning för sitt bygge. Här kommer som synes litet mer.

Locks Rike

Axelssons farfarsfar var indelt soldat och hette Lock. Han bodde på denna plats. Axelsson har samlat hans ägor. Han kallar området för Locks Rike. Detta rike har nu egen flagga, egen vapensköld och egen nationalsång. Kungaborg i detta rike är det nyinvigda ”tornhuset”, som började byggas för tre eller fyra år sedan. Arkitekten heter Uno Huggert, men givetvis har Jan Erik Axelsson bestämt inriktning och uppläggning. Lördagen den 18 juli 2015 invigdes tornhuset. I likhet med alla andra slott och borgar är inte heller denna anläggning helt fullbordad. På baksidan skall ett inglasat uterum byggas till. Grunden låg där, men väggar och tak saknades ännu. Trädgården skall likaså anläggas.

Välsignelse av det nya hemmet

Ett vackert exempel på lineartaktik.

Ett vackert exempel på lineartaktik.

Jag gick omkring bland folket, och där stod ytterligare en bekant, kyrkoherde Peter Bratthammar från Härryda-Landvetters pastorat. Han stod där i full prästerlig skrud. Alban riktig lyste i solskenet. Jag begrep, att han skulle förrätta invigningen och nedkalla Guds välsignelse över familjen Axelssons nya hem. Man kunde med andra ord vara förvissad om, att byggnaden skulle få en stilfull och värdig invigning. Dagens program var rikt. Jan Erik Axelsson, klädd i medeltida dräkt, höll ett både skämtsamt och tänkvärt tal, som vittnar om stor levnadsvisdom. Hans ord bör vidarebefordras. Här kommer ett urval: ”Man måste söka glädjen. Eländet kommer av sig självt. Man får inte sluta att vara barnslig. Var mera lekfull. Förverkliga det du har tänkt, ty tiden går fort. Mänskan spår, men Gud rår.” Kyrkoherde Peter Bratthammar höll korum före riddarslaget om ”Locks Rike”. Carolinerna bjöd på en stridsuppvisning med vackra exempel på lineartaktik och kavallerianfall. Jag skall skriva om denna uppvisning i ett annat sammanhang. Locks Rikes nationalsång sjöngs, och därefter förrättade kyrkoherde Bratthammar den högtidliga välsignelseakten. Med kraftfull stämma och ett kärnfullt budskap talade han och bad om välsignelse över denna boning. Jan Erik Axelsson fyllde i efter varje bönepunkt: ”Herre, hör vår bön!” Man erinrades om litanian. Carolinerna bildade ”järnvalv” med sina värjor, och under detta valv av blankvapen tågade familjen och kyrkoherden in i det nationalromantiska palatset. Välsignelse behövs över varje hem. Förhoppningsvis tar andra efter.

Mycket folk

Mycket folk hade samlats till invigningen. Jag skymtade kommunstyrelsens ordförande Miguel Odhner, Kungälvs-Postens tecknare och vitsare Anders Johansson eller Ritar-Anders, Kenneth Gustafson från Kungälvs Musei Vänner och Thorildsällskapet, stormästaren i Götiska Förbundet Bengt P. Gustafsson och många andra. En sådan invigning får man kanske vara med om endast en gång. Det gäller att ta tillvara tillfällena. Jag fotograferade mycket den dagen, och många andra gjorde som jag.

Klicka här för denna artikel som pdf