Världens mest omskrivna och omtvistade runsten finns inte i de gamla vikingarnas hemländer här i Norden utan i svenskbygderna i U.S.A. Berättelsen om denna sten är verkligen spännande och tänkvärd.
Götar och norrmän i Minnesota
I augusti månad 1898 fällde den svenskättade farmaren Olof Öhman (Ohman) en sjuttioårig asp på sina ägor i Kensington, 
Minnesota. Omslingrad av aspens rötter kom en fyrkantig sten i dagen. Öhman visade upp stenen för grannar, vänner och andra intresserade. De kunde se, att stenen var runristad. Inskriften löd: ”8 göter och 22 norrmän på uppdagelsefärd från Vinland västerut. Vi hade läger vid 2 skelar (?) en dags resa norrut från denna sten. Vi var och fiska en dag. Efter vi kom hem, fann (vi) 10 man röda av blod och död. AVM (Ave Virgo Maria, det vill säga: Var hälsad, jungfru Maria)! Fräls av ondo. Har 10 mans vid havet att se efter våra skepp 14 dagars resa från denna ö. År 1362.” Detta var verkligen något nytt! Enligt stenen skulle norrmän och götar ha färdats i Amerika så sent som 1362 och så långt in i landet som i Minnesota, 1.500 kilometer (150 mil) från närmaste fjord av havet. Runstenen skulle verkligen bli en viktig källa – om uppgifterna stämde.
Detta är en förfalskning!
De lärde fick ta del av inskriften genom avskrifter och avbildningar. Ingen av dem räknade emellertid stenen till de historiska källorna, och några avfärdade den öppet som en dålig förfalskning. Åke Ohlmarks sammanfattar: ”Professor Breda hade på sin tid hävdat att själva språket inte var medeltida norröna utan ett mischmasch av svenska, norska och engelska, att själva runtecknen inte var de som användes på 1300-talet och slutligen att årtalet 1362 visserligen skrevs med nordiska tecken, men i arabisk sifferordning, varför dateringen är totalt unik inom paleografien.” (Åke Ohlmarks, Vikingatågen och runstenarna, Sthlm 1981, s. 228-230.) Om dessa skäl är hållbara, och ingen har hittills kunnat avvisa dem, måste stenen vara en förfalskning. Flera forskare har ställt frågan: Vad gör man, om man kommer tillbaka till sitt läger, och finner sina tio kvarvarande kamrater ”röda av blod och döda”? Sätter man sig verkligen ner och knackar in en lång runinskrift? Vem skulle läsa den? Räknade man med, att indianerna skulle kunna läsa runskrift?
Ett runstensmuseum i Minnesota
I Kensington gav man sig inte trots invändningarna. I staden Alexandria (i Minnesota, USA) byggdes ett ”Runstone Museum” upp med runstenen som främsta sevärdhet och en jättestor vikingastaty ”Big Ole” som blickfång. I Alexandria är runstenen äkta. Många nordiska turister (främst norrmän) kommer dit. Olof Öhmans farm är en hembygdsgård.
År 2003 visades stenen upp på Historiska museet i Stockholm, vilket var en stor framgång för dem som trodde på stenen. Fastän den inte ställdes ut som äkta sten, blev flera lärde män i Sverige retade. Därför började man undersöka stenen närmare. Kensingtonstenens seger visade sig snart ha varit en Pyrrhus-seger.
Tryggve Sköld kunde visa, att handskrivna blad med Kensingtonstenens runor och siffror spreds i Sverige 1885, alltså tretton år innan stenen uppvisades. (Tryggve Sköld, Edward Larssons alfabet och Kensingtonsstenens. Uppsats i: Nättidningen Katta, utgiven av Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå, vintern 2003, s. 7-11.) Till saken hör att Olof Öhman var mycket intresserad av runor (och historia över huvud taget).
Öhmans dolda budskap
Med bland de aningen misslynta lärde männen fanns docent Mats G. Larsson, som deltog i den stora paneldebatten i Hälsinglands museum i Hudiksvall. Han kom att ge alla långtgående antaganden det slutliga nådaskottet. Han uppmärksammade de många siffrorna i inskriften. Kanske var det så, att varje siffra stod för ett ord, och att själva siffran angav ordets läge inom inskriften? Jag skall inte återge alla överväganden utan endast redovisa vad han kunde läsa fram: ”Öhmans fan vi ved hade ved sten”. Detta kan läsas på två sätt: ”Öhmans fann. Vi ved hade vid sten” och ”Öhmans fann. Vi vedade vid sten”. Veda är ett folkmålsord, som betyder ”skaffa ved, samla, köra hem eller hugga ved”. Detta ord användes i Öhmans gamla hemlandskap Hälsingland och är vida spritt. Min far Lennart Gahrn (född, uppvuxen och hela livet bosatt i Mölndal) använder det. (Han föddes 1928 på en tid, då i stort sett alla eldade med ved eller koks.) Däremot har det inte gått i arv till mig (som är född 1953) och hela livet har bott tillsammans med mina föräldrar. Jag har även i yngre år både huggit och sågat mycket ved. Min far använder ordet även i en modernare vändning. Han talar om att ”vea upp sig”, och han är för övrigt mycket intresserad av runstenar, dock inte Kensingtonstenen, som aldrig på något sätt har väckt anklang inom honom.
Fädernegården omnämnd
Öhman har alltså talat om, att han ristade stenen. Meddelandet stämmer väl med vad som är känt rörande fyndomständigheterna. Öhman och hans son hade fällt en asp och fann stenen insnärjd i rötterna. De ”vedade” alltså. Även på ett annat sätt har han satt sin signatur på runstenen. Tre gånger förekommer en ö-runa på stenen, men den är skriven på ett sätt, som saknar motsvarighet i andra runinskrifter. Ö-runan är skriven som ett svenskt versalt (stort) Ö med en vanlig n-runa inuti sig. Ö och n är första och sista bokstaven i efternamnet Öhman. På den tiden, då man i tid och otid arbetade med olika slags signaturer, låg det nära till hands att skriva Öhman som ”Ö-n”. Släkten härstammande från hemmanet Ön i Forsa socken. Gården låg på en ö, och Öhman betyder ju en man på en ö eller från en ö. Som så många andra konstnärer har Öhman alltså satt sin signatur på sitt verk. (Mats G. Larsson, Vem ristade Kensingtonstenen? Artikel i: Saga och Sed 2010, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok, s. 59-67.) Mer än 110 år efter att stenen har blivit känd har Mats G. Larsson alltså lyckats avslöja dess dolda budskap.
Ett minnesmärke över allmogens bildning och svensk invandring i Amerika
Runstenen är alltså inte något minnesmärke över medeltida upptäcktsresor i Minnesota, men ett minnesmärke är den. Den 
minner om, att runskriften aldrig dog ut i Sverige utan lever vidare in i vår tid. (Själv skriver jag allt som oftast både ord och meningar med runor, om jag inte vill, att vem som helst skall kunna läsa vad jag har skrivit.) Den minner om att den svenska allmogen – trots fattigdom – i alla tider har haft icke föraktliga kunskaper om både det ena och det andra. Stenen är en återspegling av den svensk-norska unionen, som år 1898 ännu ägde bestånd. I sann skandinavistisk anda deltar folk från ”de Förenade rikena” i en gemensam ”uppdagelsefärd” (upptäcktsfärd). Både göter och norrmän är med. (Verkligheten såg annorlunda ut. Sådana färder var antingen rent norska eller rent svenska.) Runstenen minner slutligen om den svenska utvandringen till Amerika. De svenska invandrarna har lämnat många spår efter sig, men detta hör onekligen till de mest egenartade. Runstenen från Kensington är verkligen värd ett museum, men endast det dolda budskapet är värt tilltro.
Även sentida runinskrifter är av kulturhistoriskt värde
Säga vad man vill om Kensingtonstenen, men nog är den intressant. Den ger inblickar i litet av varje. Runforskningen har varit inriktad på de vikingatida och tidigt medeltida runinskrifterna, eftersom dessa är källor till en tid, som till största delen är okänd. Även sentida runinskrifter kan dock vara av stort intresse.
Alla källor har något att säga. Därför bör de också alla behandlas och göras tillgängliga för forskningen. Mats G. Larsson har gjort en stor insats, men det finns fler sentida runinskrifter att behandla. Framförallt bör man lägga ned arbete på att dokumentera och samla kunskap om de sentida runinskrifterna. Så började en gång i tiden forskningen kring de vikingatida runorna. Den har blivit mycket givande, och så kan som synes även forskningen kring sentida inskrifter bli.
Lars Gahrn skriver 
Jätteintressant!