Jerker Johansson – en framstående estradör och scencharmör

Jag gick till Kronhuset tisdagen den 11 juni 2019 för att höra en konsert med Göteborg Wind Orchestra. Jag väntade mig att få höra en bra konsert. En sådan fick jag också höra, men därutöver fick jag vara med om en framstående scenshow.

Sommarmusik

Göteborg Wind Orchestra med Jerker Johansson i Kronhusets stämningsfulla rikssal. Foto: Lars Gahrn.

Dirigent och presentatör för dagen var Jerker Johansson, som började spela slagverk i orkestern redan 1988 och numera är veteran i de flesta avseenden. Som scenpersonlighet uppträder han vant, avspänt och helt obesvärat. Han berättar om musikstyckena kunnigt och skämtsamt. Han trivs med att berätta och kan prata, men trots detta håller han inte på för länge. Ämnet för kvällen var ”Sommarmusik och marscher”. Orkestern har nämligen spelat in tre cd-skivor med sommarmusik, som alltså ingår i repertoaren. Konserten inleddes med den kända melodin: ”Sommar, sommar, sommar” (av Sten Carlberg). Därefter följde ”Intåg i sommarhagen” av Wilhelm Peterson Berger, som är Jerker Johanssons ”favorittonsättare”. ”Ingen kan skriva melodier som Peterson Berger”, sade han oförbehållsamt. Uttalandet visar hans stora musikaliska bredd. Denne tonsättares musik skiljer sig nämligen i mångt och mycket från musikkårernas vanligaste repertoar.

Mer sommarmusik

Jerker Johansson: slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto från GWO:s hemsida.

Sedan fick vi höra ”Så skimrande var aldrig havet” (av Evert Taube), I sommarstaden (av Per Grundström), En vänlig grönskas rika dräkt (av Waldemar Åhlén), valsen Utskärgård av Bobbie Ericsson, Torn-Eriks visa (ur: Sju dalmålningar av Nils Lindberg) och en Hälsingesägen av Curt Larsson. Den sistnämnda bygger på den kända Horgalåten, som skulle ha spelats av självaste hin håle ursprungligen. Av åtta musikstycken var bara ett enda en regelrätt marsch, nämligen ”I sommarstaden”, som komponerades till industriutställningen i Halmstad 1924. ( Sommarstaden är alltså Halmstad.) Även ”Intåg i sommarhagen” räknas visserligen som marsch, men den upplevs nog inte av de flesta som en marsch och saknar många av de typiska marschernas kännetecken. Sådan var ställningen i halvlek: 6-2 till marschernas nackdel.

Marscher och skämt

Jerker Johansson under en mellanakt. Foto: Lars Gahrn.

Jerker Johansson hade nämligen mycket skickligt komponerat konserten för att stegra åhörarnas förväntningar och förtjusning. Han vet visserligen, att blåsorkestrarnas publik är tacksamma musikaliska allätare, men att de förväntar sig marscher, älskar marscher och blir synbart uppiggade av marscher. Han hade medvetet sparat denna musik till andra halvlek för att bygga upp en storslagen final och få åhörarna att jubla. Andra halvlek inleddes med tre trumpetare främst i orkestern, och så stämde man upp Marcia Carolus Rex (Marschen Kung Karl). Trumpeterna smattrade, och orkestern klämde i för fulla krafter. ”Nu är det så varmt, att musikerna får spela i bara skjortan, men när marschen skulle spelas, skulle de ha kavajerna på. Någon ordning måste det vara”, sade Jerker Johansson (med glimten i ögat). Det skulle bli mycket mer av både marscher och skämt.

Samspråk med publiken

Flöjtisten Göran Marcusson är en skicklig musiker, som även kan berätta trevligt och föra orkesterns talan. Han fick komma till tals både på konserten denna afton och på Blåsmusikens dag. Bilden är tagen vid det senare tillfället, då Karin Klingenstierna (till höger) var konferencier. Foto: Lars Gahrn.

Stämningen blev allt gladare och alltmer uppsluppen. Jerker Johansson började samspråka med publiken. ”Kommer ni ihåg den melodin”- ”Ja!”- ”Vill ni höra en marsch?”- ”Jaaa!”- ”Hur var det radioprogrammet?”- ”Bra!” Och så vidare. Är presentatören glad och avspänd, blir även publiken sådan. Vår presentatör hade inte alltid ordning på sina papper och missminde sig någon gång. ”Det viktiga är att vi har trevligt, inte vad jag har sagt”, blev redan under första halvlek mottot för aftonen. Efter Marcia Carolus Rex med tre smattrande trumpeter dämpades stämningen med ”Gotländsk sommarnatt”, Globetrotter av Per Lundkvist och Solöga av William Seymer. Vi var ungefär mitt i andra halvlek. Nu kom Upplands regementes marsch, och så dämpades stämningen på nytt av Gammal fäbodpsalm, ett stående inslag vid begravningar. För att skapa feststämning och finalkänsla kom nu tre marscher: Bohus bataljon, Gittes brudmarsch och Svensk militärmarsch. Publiken blommade upp, applåderade livligt, klappade takten och ropade bravo. Föreställningen var slut, men extranummer skulle vi ha. Det blev I beredskap av Sam Rydberg. Valet var utmärkt. Jerker Johansson kände av stämningen och förstod, att den kunde höjas ytterligare med ett extra extranummer. Vi fick höra Under blågul fana. Stämningen var på topp, och ibland kunde man tro sig vara på en sydländsk konsert och inte bland stela svenskar.

Solister framhölls

Aftonen var Jerker Johanssons, men han hade samtidigt sett till, att detta inte skulle bli en enmansshow. Under aftonen lyftes flera musiker fram som solister: Robert Svensson på trombon, Peder Hansson på trumpet, Sven Fridolfsson på altsaxofon och Göran Marcusson på flöjt. Dessutom fick de tre trumpetarna stå främst under Marcia Carolus Rex. Solisterna sken av spelglädje. Varje soloframträdande lyckades bli en höjdpunkt för alla, tycktes det. Även Göran Marcusson kan prata trevligt och skämtsamt. Han berättade om Gittes brudmarsch, komponerad av Jerker Johansson och tillägnad Görans fru Gitte.

Var finns TV?

Jerker Johansson hade visat sig som en stor estradör och en trevlig scencharmör, som samtidigt framhåller sitt stora och framstående lag. Detta var en scenshow och en föreställning, som egentligen är för stor underhållning för den lilla publiken, som Kronhuset rymmer. Varför spelar inte TV in sådana föreställningar? Borde inte sådana shower spelas in på DVD-skivor? Hotad av besparingsförslag har Göteborg Wind Orchestra arbetat hårt på att bli allt bättre, att visa upp sina talanger för alltfler och att bredda sitt utbud. Orkestern lyckas gång på gång överträffa sig själv. Detta borde dokumenteras även i bild.

Lars Gahrn

Det myllrande livet i gamla Lödöse

För Ljudaborg Kulturförening har det alltid varit en viktig uppgift att spegla och återge så mycket som möjligt av det myllrande livet i medeltidsstaden Lödöse. Man började år 1994 med krönikespelet ’’Vid Ljuda Os’’. (Namnet Lödöse är en vidareutveckling av Ljuda os, som betyder Ljudaåns mynning.)

700-årsjubileum

Hertigarna Erik och Valdemar med sina gemåler, två norska prinsessor, som båda hette Ingeborg. Hertig Erik blev far till Magnus Eriksson. Foto: Lars Gahrn.

’’Vid Ljuda Os’’ (med Martin Rossing som författare) blev en verklig långkörare, som spelades år efter år. För tio år sedan gick man över till andra teaterstycken, men år 2019 var det dags igen. Oundvikligen hajar man till, då man läser spelprogrammet. Krönikespelet ges inte färre än elva gånger under tiden 1-15 juni. Endast en teaterförening med gott rykte och ett teaterstycke med många kvaliteter kan dra gott om åskådare elva gånger. Krönikespelet tas upp som ett 700-årsjubileum. År 1319 – alltså för sju århundraden sedan – valdes Magnus Eriksson till svensk kung. Magnus Eriksson är huvudperson i föreställningen. År 1371 har konungen frigivits ur sin fångenskap. Han infinner sig i Lödöse för att möta sin son, konung Håkon av Norge.

Magnus den gode hyllas

Den åldrade konung Magnus och den gamla kvinnan, som spelar upp händelser ur hans liv för honom.

Hans systerson Albrekt av Mecklenburg har tagit över det svenska riket och valts till ny kung, men Magnus har fått Västergötland, Värmland och Dalsland som förläning. Därför har kungen nu infunnit sig i Lödöse. Här möter han en äldre kvinna, som spelar upp händelser ur Lödöses historia och ur kungens eget liv för honom. (Konung Magnus dök ofta upp i Lödöse under sin långa regering.) Hela krönikespelet genomandas av en stark medkänsla med konung Magnus. Han drabbades av många olyckor och utsattes för våldsamt hat från stormännen. Så här i efterhand har man inte kunnat upptäcka några påtagliga orsaker till detta hat. Han styrde inte hårt och enväldigt, genomdrev inte några omvälvande förändringar och gjorde sig inte skyldig till några grymheter. Eftervärlden har så gott som genomgående tagit parti för konung Magnus. Här i krönikespelet kallas han ibland för Magnus den gode.

Träldomen avskaffas

Konung Magnus får se sin gemål, drottning Blanka, under yngre dagar.

Eftervärlden har givit honom beröm för att han lät avskaffa träldomen. Denna regeringshandling belystes av en av de mest dramatiska scenerna i skådespelet. En stormannakvinna vill återföra en förrymd trälfamilj. Särskilt den vackra dottern i familjen råkar i fara på grund av sin beroendeställning. En av köpmännen i staden vill köpa henne för att ha henne som frilla, men hon har en fästman, och han vill med svärd i hand försvara sin fästmö. Fästmannen och köpmannen börjar fäktas, men då dyker konung Magnus upp som en räddande ängel. Han är uppbragt och förklarar, att han redan för ett par år sedan har avskaffat träldomen. Köpmannen och stormannakvinnan faller till föga, men kvinnan visar ingen ånger. Hon talar tvärtemot om för kungen, att många av samhällets store tycker, att kungen är alltför hård mot dem.

Medeltiden återspeglas

Lödöses myntmästare och hans medhjälpare.

Scenen visar att Martin Rossing har djup inlevelse i tiden historia. Så kan det mycket väl ha gått till. Lagar och förordningar antas, men detta innebär inte nödvändigtvis, att de blir kända eller tillämpade. (Den, som har inblickar i förvaltningen, vet, att så går det till även i våra dagar.) Mycket annat speglas i detta rika krönikespel: handel, hantverk, pilgrimsfärder, myntning, brott och straff, skörlevnad, dryckenskap, sång och musik. Alltsammans avslutas med digerdöden, den svarta döden. Redan på förhand vet man, att allt detta förekommer i en medeltida stad, men Ljudaborg Kulturförening levandegör historien genom att spegla verksamheterna genom levande människor, som arbetar, tvistar, älskar, hatar, slåss, dricker och sjunger, Ljudaborgs medlemmar eller åtminstone många av dem är bra på att sjunga. De har bildat en kör, som kallas Voces vivaces (Levande röster). Sångerna är väl framförda, och de klingar medeltidsaktigt.

Glada Lödösebor sjunger.

Skådespelet avslutas med en hyllning till staden Lödöse, staden som alltid kommer tillbaka, och som finns ännu idag, större än någonsin. Göteborg är Lödöses fortsättning och arvtagare. Därmed har konung Magnus fått se historiska scener ur sitt liv och stadens historia. Den gamla kvinnan har velat glädja konungen med dessa bilder. Hon tillhör trälfamiljen, som konungen räddade för många år sedan. Konungen kunde se tillbaka på en lång regering. Han valdes till kung vid tre års ålder 1319 och förlorade makten först 1364, Med sina 45 år som kung innehade han länge ett rekord. Ingen annan kung hade innehaft detta ämbete så länge. Först på 2010-talet blev han överträffad av konung Carl XVI Gustaf. Under 2019 har vår konung under 46 år varit Sveriges ”statschef”. Man har all anledning att vara tacksam för den politiska stabiliteten i gamla Sverige. Man är tacksam för, att man har upplevt 1200- och 1300-talens inbördesstrider, motsättningar och avsättningar endast på teatern. Ljudaborg har återigen levandegjort sin tid och sin stad. Teater och historieundervisning är förvisso inte detsamma, men de fyller samma syften. Ljudaborg ger oss värdefulla historielektioner, som har lättare att stanna i minnet än föreläsningar. Man följer andäktigt föreställningarna, och tiden går fort. Man sugs in i de dramatiska händelserna och lever med i stadens öden. När man lämnar teatern, förstår man varför detta teaterstycke  har kunnat spelas så många gånger under så många år.

Lars Gahrn

Nationaldagen bjöd på gudstjänst, marknad och konsert

Har man en gång firat nationaldagen vid Gröens strand, längtar man tillbaka dit. För tredje året i rad reste jag med buss till Landvetter den 6 juni 2019. Svenska kyrkan anordnade nationaldagsfirande på strandängarna mellan Landvetters kyrka och sjön Gröen (Landvettersjön).

Korset – en öppen famn

Högtidlig procession under klockringning från Landvetters kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Firandet började högtidligt med klockringning i kyrkan. En procession med en korsbärare och två svenska fanor främst tågade ner till den uppbyggda scenen vid sjöns strand. Tre präster och en diakon avslutade processionen. Här från scenen inledde de dagens gudtjänst. Kyrkoherde Peter Bratthammar ledde gudstjänsten. Komminister Margaretha Josefsson och prästkandidaten Stina Tysk höll en dialogpredikan. ’’Vad är det bästa med Sverige?’’ frågade Margaretha Stina. Det bästa med Sverige är att Sverige är ett fritt land. I år har 100 år förflutit sedan kvinnan fick rösträtt. Vi har ett rikt kulturliv med musik, vacker arkitektur och vacker konst av konstnärer som Carl Larsson och Anders Zorn. Vad vi ser är viktigt. På Sveriges flagga är det första vi ser korset, som är tomt. Korset vittnar om att Jesus har uppstått. Han har gått före oss, och även vi skall uppstå. Korset förenar himmel och jord, gudomligt och mänskligt. Korset är en öppen famn, som välkomnar oss alla. På samma sätt välkomnar Sverige alla nya människor. I lilla riksvapnet finns tre kronor. Vi skall alla bära en osynlig krona, som Gud ger oss. Vårt uppdrag är att sätta på våra medmänniskor en sådan krona. Nationalism är att samlas om de bästa värdena i vårt land: öppenhet, enhet och gemenskap.

Skönsjungande körer

Gudstjänst med vacker folkmusik bjöds inledningsvis från scenen vid Gröens strand.

Flera psalmer sjöngs. Fyra av fem var välkända sommarpsalmer. Kristin Freidlitz spelade folkmusik på violin: doppolska, polska från Delsbo och Älgschottis. Landvetter och Härryda har flera skönsjungande körer: Sound of Joy med Musikprojektkören, Solisterna och Körrytmiken. Vi fick höra gospelmusik av bästa märke. En cd-skiva såldes: Sound of Joy, Svenska kyrkan, Norrstrand Records (NRD358). Vem kunde säga nej till att köpa den, när själva kören stod på scenen och sjöng vackert? Ja, inte kunde då jag säga nej. Jag hade med mig ytterligare en cd-skiva hem.

Folkfest på strandängarna

Mölnlycke Blåsorkester spelar utan att hämmas av sommarhettan.

I det varma och soliga sommarvädret blev nationaldagsfirandet rena rama folkfesten. Här kryllade av folk i alla åldrar. Många föredrog att gå barfota i gröngräset. Här fanns allt för alla: mat, glass, spunnet socker, ballonger, hoppborgar, fiskedamm, ponnyridning, jordgubbar och så vidare. Lotteriets intäkter gick oavkortade till pastoratets diakonala arbete för barn och ungdomar. Gudstjänsten inledde dagen klockan tolv, och själva nationaltagsfirandet började klockan tre, men då hade jag satt mig på bussen och åkt ner till Mölnlycke, där Mölnlycke Blåsorkester skulle spela under Mölnlyckes nationaldagsfirande. Vem kan motstå en musikkår? Inte jag, åtminstone. Strax före tre infann jag mig i parken mellan kulturhuset och Mölndalsån.

Mölnlycke Blåsorkester

Kommunfullmäktiges ordförande Roger Nordman höll ett insiktsfullt och skämtsamt tal till de många nya medborgarna.

Här ordnades firandet av Härryda kommun i samarbete med Lions. Mölnlycke Blåsorkester medverkade och bar upp hela tillställningen. Man spelade Under blågul fana, Sveriges flagga, Den första gång jag såg dig (med sång av Magnus Barske), Du gamla du fria, Edenstrand (av Jerker Johansson) och Kungliga Vaxholms Kustartilleriregementes marsch. I Landvetter blåste friska fläktar in från sjön, men här i Mölnlycke var värmen mera tryckande. Då och då tittade jag åt Dan van Ginhoven, som emellertid satt och blåste till synes helt oberörd av den kvava värmen. Inte ens en rodnad syntes i hans ansikte. Sak samma med de övriga musikerna. Alla var dock inte opåverkade. Jenny Björkqvist som dirigerade med den äran, fick heta både Bergqvist och Bergström (!), fastän alla visste, att hon heter Björkqvist och inget annat, men om man är omtöcknad av värme, vet man två slut inte riktigt vad man säger. När en bra dirigent leder orkestern, följer hela kroppen med i dirigentens rörelser. Inte minst är fotarbetet livligt. Så snart konserten var avslutad, märkte jag, att hon hade tagit av sig sina högklackade skor och tagit på sig öppna badsandaler. Det kan vara mycket arbetsamt att vara såväl musiker som dirigent. En dirigent arbetar med hela kroppen, från ansiktet ända ner till tårna. Det gäller även musikerna, men till skillnad från dirigenten fick de åtminstone sitta ner.

Väl vald repertoar

Magnus Barske bjöd på skönsång.

Vägen till skobyte var dock lång. Själva nationaldagsfirandet varade ungefär en timme, men åhörarna eller rättare sagt många av oss ville inte gå hem. Då fortsatte musikkåren att konsertera i ytterligare en timme (ungefär). Musikerna spelade livfullt och nyansrikt, till synes opåverkade av hettan. Dirigeringen var livfull och full av kraft. Om man som jag ofta lyssnar till blåsorkesterns konserter, märker man att vissa musikstycken återkommer: Kungliga Södermanlands Regementes marsch, Sol över Hälsö, Bruresmarsj (norsk brudmarsch), Edenstrand (av Jerker Johansson), Cirkus Finemang och andra. Man har valt ut ett antal musikstycken av hög klass, och man har med tiden blivit mycket bra på att spela dem, så bra att framförandet inte ens påverkas av stark hetta. Musikkåren borde spela in en eller ett par cd-skivor med denna repertoar, som den tack vare lång övning behärskar väl och spelar utmärkt. Man blandar nytt och gammalt. Ett namn som återkommer då och så är Benny Andersson, en nyskapande tonsättare, som har rötterna i historien och är tydligt påverkad av sina föregångare. Han är ju mest känd från ABBA, som likaså dyker upp på repertoaren. Historien är inte slut, och allt hänger samman. Mölnlycke Blåsorkester hänger som synes med i utvecklingen och väljer sådan musik, som har ett tydligt samband med deras standardrepertoar.

Medborgare välkomnas

Till nationaldagsfirandet hör också välkomnande av nya svenska medborgare. Detta välkomnande sköttes av kommunfullmäktiges ordförande Roger Nordman, som gav de nya medborgarna några både kloka och skämtsamma råd. Om man vill smälta in bland svenskarna, skall man prata väder, äta sill och potatis och skaffa sig en blågul landslagströja. Vi stela och otillgängliga svenskar öppnar oss, sjunger hejaramsor och lever med, när det gäller fotboll. Under det gångna året fick Härryda 115 nya medborgare från 37 länder. Många av dem hade infunnit sig. De fick både diplom och välkomstgåvor. Stämningen var hög, och alla förföll nöjda med dagen.

Lars Gahrn

Uppiggande gökotta i vårmörkret

Göken satt och ruvade i någon trädkrona och lät inte höra av sig, men Mölnlycke Blåsorkester var vaken och hade infunnit sig till gökottan på Kristi Himmelfärdsdag 2019. Mellan 25 och 30 musiker stod vid sidan av den runda dammen i Råda säteris trädgård.

50 år i blåsorkestern

Himlen var grå. Dessutom var det blåsigt, kyligt och rått, men trots allt kom inte något regn, och gökottan kunde genomföras. Blåsorkestens konsert avkortades emellertid med några musikstycken. Jenny Björkqvist dirigerade denna morgon, som inleddes med Kungliga Södermanlands Regementes marsch. Den är bra, om man vill pigga upp en samling åhörare. Denna morgon behövdes den bättre än någonsin. ’’O hur härligt majsol ler’’ skall givetvis vara med, fastän majsolen denna morgon tyvärr lyste enbart med sin frånvaro. ’’Sköna maj, välkommen’’ är ett annat obligatoriskt slagnummer. Till den nyare repertoaren hör ”Edenstrand” av Jerker Johansson. Den komponerades för att hedra Åke Edenstrand, ett levande lexikon rörande militärmusiken. Därefter var det dags för det mest obligatoriska av alla obligatoriska musikstycken under en gökotta, nämligen gökvalsen. Jenny Björkqvist passade på att före denna låt hedra Gösta Emelius, som firade 50 år i blåsorkestern. När han började spela, lär man ännu ha burit kortbyxor. Hamnar man i blåsorkestern, blir man lätt kvar där så länge hälsa och krafter står bi.

Jerker igen

Jenny Björkqvist under den kalla gökottan.

Roger Nordman, kommunfullmäktige ordförande, skulle hålla vårtalet, men med tanke på vädret kortade man av sitt tal till minsta möjliga. Han erinrade dock om att Härryda kommun nu satsar mycket på Råda säteri. Kaféet är redan igång, och restaurangen skall också öppna på nytt. I år firar gökottan 40 år här på säteriet. Mölnlycke Blåsorkester har hållit igång sedan 1888. Nordman var mycket glad över att kommunen har denna orkester. Det var synd att Nordman kortade av sitt tal. Han kan tala, och han har alltid något att säga. I snålblåsten och kylan var det dock klokt gjort. Vi hoppas, att han får fler tillfällen att komma till tals. Efter vårtalet spelade musikkåren ’’Sol över Hälsö’’, skriven av samme Jerker Johansson för att hedra en annan framstående gestalt inom blåsmusiken, nämligen Åke Edefors, som bodde på Hälsö. Han blev känd som musiklärare i Mölndal och dirigent för Mölndals stadsmusikkår (som bytte namn till Göteborgs musikkår). ’’Sol över Hälsö’’ är ett av Mölnlycke blåsorkesters favoritstycken. Musiken ljuder milt och närmast smeksamt. Därefter följde ’’Bruremarsj’’ (norsk brudmarsch) och Kungliga Vaxholms Kustartilleriregementes marsch.

Vatten orsakade missljud

Dan van Ginhoven under midsommarfirandet i Wendelsbergsparken 2018.

Utomhuskonserter är vanskliga att genomföra. Konferencierer brukar säga, att musikerna är aktsamma om sina dyrbara instrument. Efteråt frågade jag Dan van Ginhoven, hur det förhöll sig med detta? Instrumenten tar inte skada av fukt, svarade han. När man blåser, kommer mycket fukt genom andedräkten in i instrumenten. Då regnet kommer, kan vatten däremot lägga sig över instrumentens ventiler, så att tonerna kan låta annorlunda än vad de brukar göra. Träblåsarna är känsligare än i mässinginstrumenten. Musikerna vill inte ha missljud, och därför avbryts konserten ofta, då regndropparna börja falla tätt.

En tapper insats

Lyckligtvis behövde denna friluftskonsert inte avbrytas. De glada tonerna behövdes mer än väl i blåsten och morgonkylan. Morgonen därpå skickade jag över mina fotografier och tackade för musiken med några verser:

’’Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm.’’
Och ni stod kvar vid dammen och ena trädets stam.
Ni spelade så vackert, fast där var vått och kallt.
Ni spelade med glädje. Jag tackar er för allt.

Lars Gahrn

Karl XII:s häst fick en minnessten vid Engsö slott.

Vid Engsö slott, som ligger på en ö i Västmanland, står ett tidigt minnesmärke över Karl XII och hans tid. Märkligt nog är stenen rest till minne, inte av konungen själv, utan över hans häst. Där står: ”Konvng Carl XII:s sista häst stört anno 1740”, allt skrivet med versaler. Vad i hela fridens namn är detta?

Här störtade Karl XII:s häst

Minnesstenen över Karl XII:s sista häst. Foto: Lars Gahrn.

Efter Karl XII:s död i Norge 1718 fördes hans ridhäst till Engsö, dit den bör ha anlänt i början av 2019, alltså för 300 år sedan. Där ägnades den ”all den vård och omsorg, som bara kunde komma en kunglig häst till del.” En natt hade en stallknekt hängt sig i stallet. Hästen blev skrämd och slet sig. När stallfolket öppnade stalldörrarna på morgonen, skenade hästen ut, bländades av dagsljuset och rusade in i muren, som avskiljer slottsområdet från stall och ladugård. Hästen störtade och dog. På dödsplatsen restes denna minnessten. Så berättar grevinnan Hedvig Piper. (Hedvig Piper, Engsö från medeltid till nutid, 2003, s. 65.) Detta hände alltså 1740. Hästen hade överlevt sin konung med drygt tjugo år.

”Sagan om Hästen”

Engsö slott hyser många historiska minnen och är ett mycket sägenomsusat herresäte.

Detta år, alltså 1740, utgavs Olof von Dalins berömda berättelse ”Sagan om Hästen”. Sverige uppträder här som en häst, och kungarna framställs som hästens ryttare. Nu börjar det bli riktigt intressant. Olof von Dalin var Karl XII-kultens överstepräst och skrev dikter till årsdagen av kungens död. Dessa upplästes i det fosterländska sällskapet ”Awazu och Wallasis”. Dessutom var von Dalin god vän med greven och grevinnan Piper på Engsö, där han bodde långa tider som högt ärad gäst. Författaren har åtminstone hört talas om den ”kungliga hästen”, kanske även både sett den och klappat den. Enligt egen utsago skulle von Dalin ha sett sagans häst, men jag återkommer till detta.

Fick författaren uppslaget från Engsö?

Brandklipparen enligt en målning av Ehrenstrahl.

Har han härifrån Engsö fått uppslaget till ”Sagan om Hästen”? Det är givetvis mycket möjligt. Jag vill framhålla några viktiga omständigheter. Författaren framställer kungarna som ryttare, men efter Karl XII:s död fick hästen – enligt sagan – inte någon ny ryttare. Detta är märkligt, eftersom Karl XII:s efterträdare, konung Fredrik I, var en skicklig kavalleriofficer och en god ryttare. Efter Karl XII:s död fick ”Grållen”, så heter hästen, stå i stallet vid krubban. Ett gott hjonelag (äkta par) lagade om honom. Ibland spändes han för en kärra (en karriol), som han fick dra. ”I det ståndet var han nu, då jag sist såg honom”, skriver von Dalin. Författaren påstår alltså att han då och då såg ”Grållen”, som hade fått lindrigare tjänstgöring efter Karl XII:s död och inte längre användes som ridhäst. Likheterna mellan Grållen i sagan och Karl XII:s sista häst på Engsö är således påfallande. Mycket talar för att uppslaget till ”Sagan om Hästen” kommer från Engsö, och att bakgrunden till sagan är mer verklighetsförankrad än vad vi föreställer oss.

Karl XII hade många hästar.

Uno Modin skrev en ungdomsbok om Brandklipparen.

Vem, som kom upp med tanken att resa en minnessten på platsen, där hästen hade störtat, vet vi inte. Det skulle vara intressant att få veta. Olof von Dalin hör dock till de misstänkta. Däremot kan vi snart slå fast, att stenen har ett visst källvärde. Karl XII:s häst hette som bekant Brandklipparen och blev liksom sin ryttare mycket sägenomsusad. I sin dikt ”Brandklipparen”, som ingår i samlingen ”Svenska bilder”, har Carl Snoilsky sammanfattat vad som berättades om Brandklipparen. Karl XI skulle ha fått hästen under slaget vid Lund 1676. Konungen red sedan denna häst under hela sitt återstående liv. Karl XII red på Brandklipparen redan som barn. Sedan följde hästen med på fälttågen ända till Lund 1718, kort före kungens död. Där störtade den mer än 40-åriga hästen. Man har menat, att denna häst måste ha varit för gammal för att vara med så länge. Man har menat, att Karl XI och Karl XII sannolikt har haft flera hästar med det gemensamma namnet Brandklipparen. Exempelvis Yngve Kernell gör sig till tolk för denna uppfattning i nyutgåvan av Carl Grimbergs historieverk Svenska folkets underbara öden (del 5, 1962, s. 107). Minnesstenen visar, att denna uppfattning är riktig. Talar man om ”Carl XII:s sista häst”, förutsätter man, att konungen har haft många hästar, den ena efter den andra. En djärv och outtröttlig ryttare som Karl XII förbrukade rimligtvis många hästar. Tanken att Karl XII skulle ha medfört en mer än trettioårig häst till Ryssland och Turkiet är närmast befängd. Han behövde unga, snabba och starka hästar. Att döma av den sista hästens långa livslängd, var Karl XII:s ”sista häst” en unghäst under fälttåget i Norge 1718. Gammal blev den först under sin långa vilotid på Engsö.

Lars Gahrn

Kanonkulorna kom som Guds straff

Älvsborgs fästning på den svallande Älvsborgsfjorden. Vykortsbild.

År 1719 höll Tordenskiolds dansk-norska flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Många fruktade att fästningen skulle falla, men tack vare garnisonens tapperhet och uthållighet gav fienden upp. Älvsborg var räddat. Därmed hade även Göteborg klarat sig. Man var stolt över denna bedrift och lät därför fiendens kanonkulor sitta kvar i kanontornets murar. Där sitter de än i dag. De skall erinra om garnisonens tapperhet och mana andra att på samma sätt vara tappra och uthålliga.

Kortspel på läktaren

Kanontornet på Älvsborgs fästning. På väggen sitter ännu kanonkulor kvar sedan belägringen 1719. Foto: Lars Gahrn.

Det kunde emellertid inte hjälpas, att folk i allmänhet ofta tolkade kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Människorna på den tiden var vana att tolka alla slags hemsökelser och olyckor som Guds straff över människornas synder. Vilka synder kunde då fästningens tappra försvarare tänkas ha begått? Kanonkulan i fästningskyrkans vägg har tilldragit sig stor uppmärksamhet: ”En sägen berättar att några soldater satt på läktaren och spelade kort. Kulan skulle ha slagit av benet på en av mannarna. Detta tog prästen som ett strafftecken för det då rådande ofoget att spela kort i kyrkan.” (Kanonkulan i kyrkväggen, artikel i Göteborgs-Posten 4/7 1984.) Jag betvivlar, att några soldater satt och spelade kort under pågående beskjutning av fästningen. De hade nog fullt upp med att betjäna kanonerna. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att soldater har spelat kort här uppe på läktaren under gudstjänsten. Prästen såg dem inte nerifrån altaret, och befälen hade förmodligen de bättre platserna nere i kyrkan. De bakre platserna på läktaren var ståplatser, och då kunde det nog vara frestande att obemärkt sätta sig på golvet och dra fram kortleken.

Kungaporträttet satt över krucifixet

Satt mannarna kanske och spelade kort häruppe på kyrkläktaren? I varje fall gjorde de nog inte så under själva belägringen.

Vad gäller kanonkulorna i ytterväggen har arkivarien och filosofie licentiaten J.B.L.D. Strömberg hört en märklig förklaring: ”Mina associationer om Nya Älvsborg är annars mest knutna till att Karl XII var ofin nog att hänga sitt eget porträtt ovanför krucifixet, vilket enligt någon guidad beskrivning skulle ha uppväckt vrede uppifrån himlahöjden, så att fästningens vägg blev tapetserad med fastnaglade kanonkulor.” Karl XII:s porträtt hänger ovanför altaruppsatsen, som innehåller en bild av Kristus på korset. Många har under årens lopp uppmärksammat, att kungens porträtt sitter högre upp än altaret, men hopkopplingen av konungens porträtt med kanonkulorna måste sägas vara mycket säregen. Altaret och krucifixet sitter lagom högt upp för att gudstjänstdeltagarna skall ha dem för ögonen, men konungens målning undgår nog många. Den sitter helt enkelt alltför högt upp. Trots allt har nog Frälsaren en bättre plats än kungen, men å andra sidan är det ju inte riktigt passande, att kungen är högre uppsatt än Frälsaren. Många har under årens lopp anmärkt på detta. Folket på läktaren såg dock konungens bild bättre, under förutsättning att mannarna inte hade satt sig ned på golvet för att spela kort i skydd av läktarbarriären! Som sagt, kulturminnen kan användas till mycket. De har använts som maning att inte sätta människor högre än Gud, och de har använts som varning mot kortspel. Har inte kanonkulorna någon nutida sedelärande innebörd? Fler uppmanas att höra av sig!

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Lars Gahrn

På Nya Älvsborg vårdas krigsskadorna omsorgsfullt

”Dessa kanonkulor måste ha murats fast i fasaden!” Den slutsatsen drog Niklas Krantz inför kanontornet på Älvsborgs fästning. Fasaden mot nordväst är fullprickad av kanonkulor från det danska anfallet och belägringen 1719. ”Ja, det är tydligt, att man har fäst kanonkulorna med murbruk, för att de skall sitta säkert och inte ramla ut”, svarade jag.

Svartmålade kulor i skär fasad

Tornets vägg är prickig av kanonkulor, som sitter kvar sedan 1719. Foto: Lars Gahrn.

Dessa kanonkulor hade mycket väl kunnat plockas ut ur fasaden. De hade kanske kunnat återanvändas. I varje fall hade järnet kunnat tas till vara och smältas ned på nytt. I stället har man låtit dem sitta kvar och fäst dem med murbruk i väggen. För att framhäva kanonkulorna har man målat dem svarta, vilket innebär, att de framträder mycket tydligt mot den skära fasaden. Man har tydligen varit mycket angelägen om att bevara och framhäva minnena från den danska belägringen 1719. Om vi går in genom porten till fästningskyrkan, som finns inne i tornet, får vi fler belägg för att man ömt och omsorgsfullt har vårdat krigsskadorna från 1719.

Kanonhål i läktaren

En kula har gjort ett hål i läktarbröstningen.

Går man in i kyrkan i kanontornet, märker man ännu tydligare detsamma. Danskarna fick in en verklig lyckträff. En kanonkula gick in genom en av kanongluggarna i kanontornet. Kulan gick igenom läktarbarriären och satte sig i en av tornets innerväggar, ovanför den ena av ingångsdörrarna. Kulan sitter kvar i väggen, omgiven och fäst av murbruk. Hålet i läktarbarriären har aldrig blivit lagat. Ännu efter snart 300 år ser man i kanonhålet det omålade virket. Dåtidens kanoner var allt annat än pricksäkra och träffsäkra. Denna kanonkula, som gick in genom en kanonglugg, var ett slumpskott eller en lyckträff. Kanske var detta den enda kanonkulan, som hade lämnat spår inomhus. Även den och alla dess spår har man varit ytterst angelägen om att bevara.

Minnen av ett tappert försvar

Kanonkulan sitter ännu kvar inne i fästningskyrkan.

Få av våra fästningar har bevarade märken efter strid, och de flesta av dem, i synnerhet de sentida, har aldrig någonsin varit i strid. Detta är en av anledningarna till, att man har varit angelägen om att bevara minnena från den danska belägringen 1719. En annan anledning är, att försvaret av fästningen sköttes både tappert och framgångsrikt. Tordenskiolds danska flotta hade överlägsen eldkraft och höll på att lägga fästningen i ruiner. Dessutom hade man några batterier på den lilla ön Aspholmen, omedelbart väster om fästningen. På Älvsborg hade man dock några fördelar. Stenfästningen gav förhållandevis gott skydd åt fästningens försvarare, men de danska flottisterna hade egentligen inte något skydd i sina örlogsskepp. Kanonkulorna från fästningen gick rakt igenom skeppssidorna. Träffsäkerheten blev större, när Älvsborgs försvarare sköt med kanon, eftersom kanonerna stod på fast mark. Flottans kanoner drabbades däremot av sjögång.

En pyramid av troféer på Bohus

Nya Älvsborg, så som Tordenskiold och hans fartygsbesättningar såg fästningen från sina skepp.

Även Bohus fästning i Kungälv försvarades framgångsrikt under en hård belägring i förhållandevis sen tid. Året var 1678. På borggårdens sydvästra del finns en ensamstående klippa. På denna fanns länge en hopsatt pyramid, som bestod av åtskilliga troféer, såsom kanoner, bomber och harnesk. ”Allt detta blev dock sålt för kronans räkning till barlast i fartyg”, berättar Adolf Tell, fästningens framstående restaurerare och historieskrivare. Det, som är fastmurat i väggarna, är mera svåråtkomligt, och dessutom har Nya Älvsborg – i motsats till Bohus fästning – aldrig övergivits och förvandlats till stenbrott. Det är beklagligt, att denna pyramid inte finns bevarad. På Bohus vårdade man alltså – liksom på Nya Älvsborg – omsorgsfullt minnena från belägringar och framgångsrika försvar.

Manande och efterföljansvärda exempel

Man såg dessa framgångsrika försvar som manande och efterföljansvärda exempel. De bevarade minnena blev ett slags tingens predikan. Kulturminnena kan ha många uppgifter. Många kom dock att tolka kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad man hade avsett. Jag skall berätta vidare om detta i nästa artikel.

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Adolf Tell, Bohus: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan. Gbg 1951. (Pyramiden omtalas på sidan 49.)

Lars Gahrn