Kristi himmelsfärdsdag bör firas med gökotta på Råda säteri. Så tycker många Mölnlyckebor. På grund av coronapandemin hade Mölnlycke Blåsorkester tyvärr tvingats inställa sin uppskattade konsert i säteriets trädgård vid Rådasjön även i år, men åtskilliga Mölnlyckebor dök ändå upp, fastän morgonen var mulen och kylig.
Folkrörelserna tog över gökottorna
När de upptäckte två musiker med klarinett, blev de förhoppningsfulla och frågade: ”Spelar de i år?” Svaret blev både ja och nej. Mölnlycke Blåsorkester skulle inte spela, eftersom större konserter inte är tillåtna än, men en av musikerna, klarinettisten Dan van Ginhoven, skulle spela för familj och vänner tillsammans med sin gode vän klarinettisten Torsten Nordander. Lisbeth van Ginhoven hälsade alla välkomna, trevligt och med stor säkerhet, som om hon hade varit en programledare från TV. Med Kristi himmelfärdsdag kom våren, berättade hon. Dagen kallades även ”bararmsdagen”, ty då kunde flickorna gå med bara armar. På morgonen denna dag skulle man samlas ute och lyssna på göken, berättade hon vidare. Om göken gol nära huset, betydde detta otur. Flickorna räknade gökens koko-ljud. Gjorde de det, så fick de veta, hur många år som skulle gå innan de blev gifta. Hörde man tio koko eller fler, blev man inte gift. Folkrörelserna behövde fester för sina medlemmar och tog över gökottorna. Med folkrörelserna kom blåsorkestrarna in i firandet. Kristi himmelfärdsdag blev Folknykterhetens dag och således mycket viktig i Mölnlycke, där nykterhetsfolket hade Wendelsberg som en högborg.
Robert Johansson – spelmannen från Härryda
Dan van Ginhoven och Torsten Nordander inledde med Gökvalsen av spelmannen Karl Aron Hakberg från Skövde. De båda musikanterna brinner för folkmusik, och det namn, som oftast förekom under deras konsert, var namnet på en bygdens son, nämligen spelmannen Robert Johansson från Härryda. Även Robert Johansson hade spelat musik, som passar på en gökotta. En gökpolska efter honom är bevarad. Den blev andra numret på konserten. Utmärkande för folkmusiken i Västsverige är bland annat så kallade engelskor, engelska danslåtar, som antagligen har kommit hit med sjöfolket. De förekommer nämligen i huvudsak i sjöfararbygder. Engelskan är som menuett och kadrilj en kontradans. En engelska i c dur efter Robert Johansson spelades. Sjömännen hade som regel inte några kvinnor att dansa med, när de var till sjöss. Därför förekom, att män dansade med män. Dan van Ginhoven har mycket att berätta, och en bit in i konserten berättade Lars Gahrn litet grand om säteriets historia.
Stenbärarmarschen och brudmarscher
I den tidens trånga rum och utrymmen hade man inte stor plats att dansa på. Därför förekom ”fläckpolskor”, som dansades på ett och samma ställe eller hela tiden på samma fläck. Robert Johansson har lämnat vidare en sådan fläckpolska. Mycket av folkmusiken är bruksmusik, som användes för att muntra upp under vandringar och arbete. Antalet gånglåtar var stort. Innan tåg, cyklar och bussar hade slagit igenom, gick vanligt folk mycket långa sträckor. Gånglåtar muntrade upp och underlättade vandringen. Hade man inte en spelman eller ett eget instrument, sjöng man gånglåten. Mer ovanlig var stenbärarmarschen, som användes vid kyrkbyggen. Stenarna till bygget lastades på en tolvmannabår och bars av de tolv bärarna till byggplatsen till tonerna av denna marsch. Spelmannen lär har suttit på stenarna högst upp på båren. Så vandrade man taktfast med korta steg och sakta gång mot byggarbetsplatsen. Vid bröllop spelades brudmarscher, när bröllopsföljet gick eller åkte vagn till eller från bröllopsgården. Hästen har lika långa ben som människan, och hästen bestämde takten i bröllopsmarschen, berättade Dan van Ginhoven.
Rikt folkmusikarv
Mycket av den musik, som vi anser vara gammal, har kommit sent till Sverige. Polonäsen kom från Italien på 1560-talet till Sverige över Polen, därav namnet polonäs. Valsen hade funnits tidigare men slog igenom först med Wienkongressen 1815. Polkorna kom i början av 1800-talet och var långsamma då, för att med tiden bli betydligt snabbare. Polskan slog igenom som allmogedans på 1600-talet. Många kända danslekar är polskor som till exempel ”Räven raskar över isen”, ”Vårvindar friska” och ”Nu är det jul igen”. En del polskor kunde sjungas med skabröst innehåll. En polka fick avsluta Dans och Torstens gökottekonsert, en polka efter Huggs Anton. Han var spelman från Kinna och Skene. Folkmusikerna har mycket att välja mellan. Redan på 1850-talet fanns 60.000 låtar upptecknade i spelmansböcker, det vill säga spelmännens egna handskrivna uppteckningsböcker. Uppteckningsarbetet och så småningom inspelningsarbetet har sedan fortsatt. Robert Johansson i Härryda finns med i det stora verket Svenska låtar. Där finns bland andra låtar även hans Gökpolska. Dan Korn har tryckt av dessa låtar i sin bok Folkkultur (1981).
Vitsippspromenad
Att spela utomhus har sina sidor. De bägge spelmännen var inte helt nöjda med sina klarinetter, som lät något annorlunda på grund av det råa och fuktiga vädret. Åhörarna var dock mycket nöjda och tacksamma. De bägge musikerna var onekligen samspelta och säkra i sitt framförande. Morgonen avslutades med en promenad runt Labbera för att se på vitsipporna och bokarnas skira grönska. Under vandringen kom vi till Labberas udde. Därifrån kunde Dan och Lisbeth van Ginhoven peka ut sitt nya hem på andra sidan sjön. De var mycket lyckliga över att ha utsikt över Rådasjön och Labbera, som onekligen är ett mycket tilltalande blickfång från alla synvinklar. Hur var det då med göken? Tydligen hade han tagit sig en sovmorgon. Erfarenheten har lärt mig, att om göken skall gala, bör det vara varmt, soligt och vindstilla. Morgonen var visserligen vindstilla men tyvärr även mulen och råkall. Då gör sig göken inte besvär. Dessbättre är våra skickliga folkmusiker inte lika fordrande. Jag dröjde mig kvar åtskilliga timmar i Råda. Längre fram på dagen kom värmen, och när jag cyklade hem, cyklade jag i skjortärmarna. Kristi himmelfärdsdag gjorde denna gång skäl för namnet ”bararmsdagen”.
Lars Gahrn
201-06-10
