Bondesamhället i backspegeln

Stora delar av vårt land var ännu i mannaminne småbrukarbygder, där lantbrukarna levde av sina jordbruk och av binäringar, som i många fall var eller blev viktigare än ”modernäringen”. Under arbetet med sina och Karl-Erik Anderssons böcker om Risveden och sina böcker om Kilanda säteri och Göta älvs dalgång har Bo Björklund i grund lärt känna denna förgångna värld.

Boken kan bli kurslitteratur

Bo Björklunds nya storverk: Bondesamhället i backspegeln.

I sin senaste bok sammanfattar han ämnesvis vad han har fått veta under många år av forskning och insamlingsarbete. Hans nya arbete har titeln: Bo Björklund, Bondesamhället i backspegeln (2019, Förlag: Acta Risvedensis, 280 rikt illustreade sidor). Bo Björklund rör sig i huvudsak inom fem socknar i Göta älvs dalgång, på västgötasidan eller ”svenska sidan”, som bohusläningarna säger. Socknarna är Hålanda, Skepplanda, Kilanda, Starrkärr och Nödinge. Björklund rör sig inom sin hembygd med närmaste omnejd. (Han är själv med på ett klassfoto på sidan 138, lätt igenkännlig trots att han ännu var endast ett barn.) Tack vare sin sakkunskap, sin utförlighet och sina många talande åskådningsexempel lyfter han dock skildringen över hembygdsböckerna och gör den till en allmängiltig krönika, som med fördel skulle kunna användas som kurslitteratur för studenter och som faktabok för skolelever, oavsett om de har någon koppling till Björklunds fem socknar eller inte.

Mjölkhantering

Bo Björklund

Den, som i likhet med mig har läst Björklunds föregående böcker, känner igen mycket i den nya boken, men han skriver även mycket som är nytt, och när han återvänder till gamla välkända ämnen, fördjupar han i många fall skildringen. Det är mycket lätt att skriva mycket tråkigt, när man går på djupet och vill ha med allsköns detaljer, men Björklund blir inte tråkig. Tack vare sin berättarkonst, sina många åskådliga exempel och ett slösande rikt bildmaterial av hög kvalitet är hans skildringar alltid fängslande och förvånansvärt lättlästa. (Han har arbetat som lärare och tydligen under dessa många år lärt sig konsten att fånga åhörarnas och läsarnas uppmärksamhet.)

Viktiga ämnen

Axel Adlerbert gjorde stora insatser för mjölkindustrin. Foto: Lars Gahrn.

Trots 280 stora sidor hinner han inte med alla sidor av det gamla småbrukarsamhället, som ju var oerhört mångsidigt. Inledningsvis skildras ett antal gårdar inom de fem socknarna. Här får man en bra inledning till de kommande ämnesmässiga kapitlen. Läsaren uppfattar själv åtskilliga utvecklingslinjer i jordbrukets krönika, och de möter honom utförligare i de följande avsnitten. Bo Björklund behandlar i dessa den direktverkande vattenkraften, smedernas insats för jordbrukets mekanisering, handelsbodarna som köpte ägg och smör av bönderna, byskolorna, mjölkkörarna som hämtade böndernas mjölk, det småskaliga jordbruket innan jordbruket industrialiserades, det småskaliga bondeskogsbruket innan skogsbruket industrialiserades och den småskaliga mjölkhanteringen innan mjölkhanteringen industrialiserades. 40 sidor ägnas den storskaliga mjölkhanteringen. Här har Björklund gjort en stor insats genom att skapa en översikt med många fördjupningar.

Ämnen blir över

Mjölkpionjären Bo Natt och Dag blir utförligt skildrad i Bo Björklunds bok.

Allt är inte med denna gång heller. Björklund skriver: ”Produktionen av ägg och kött var betydelsefull men behandlas inte, husmodern, hennes arbete och unika roll som navet i familjeföretaget behandlas inte heller.” Under sitt insamlingsarbete måste Björklund ha fått in många uppgifter också om dessa ämnen. Följaktligen kan vi nog förvänta oss ytterligare en bok om bondesamhället inom några år. Det är viktigt, att modernäringen blir utförligt skildrad. Endast så kan vi, som inte själva har varit med, förstå hur våra förfäder och förmödrar har levat och arbetat. Bo Björklund har gett oss mycket. Av allt att döma har han mycket kvar att ge. Böcker av hans slag behöver vi mycket mer av. Den historiska litteraturen har en olycklig benägenhet att skildra andra världskriget och liknande hemskheter, men även vardagsliv och arbetsliv behöver skildras. Bo Björklund har en stor uppgift.

Lars Gahrn

En myntsamlare i Västsverige

Varifrån fick John Hall den yngre alla sina kulturella intressen? Modern, Christina Hall, var intresserad av mycket och hade dessutom många bekanta bland kulturarbetarna. Josef Frans Podolyn (1739-1784) var en framstående kulturpersonlighet i John och Christina Halls Göteborg. Han var bekant med Halls. Kan han ha betytt något? I en föregående artikel har jag hämtat uppgifter ur Bo Gustavssons levnadsteckning om Podolyn. I denna artikel skall Podolyns myntsamling avhandlas. Källan är densamma: Bo Gustavssons mönstergilla, 70 sidor långa levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011).

Myntsamlare och myntforskare

John Hall var liksom familjens vän Podolyn myntsamlare. Sin myntsamling lyckades han behålla livet ut, trots konkurs och fordringsägare. Akvarell från Halls senare år.

Podolyn var en flitig myntsamlare med stort begär att förvärva mer. Han köpte mer än han hade råd med. Vid hans död var delar av samlingen pantsatta. Han ägde alltså inte mynten men hade dock tillfredsställelsen att härbärgera dem under sitt tak. I hans samling fanns rariteter, som får det att vattnas i munnen på även de mest sparsmakade samlare. Där fanns två praktmynt i guld från Gustaf Wasa och Johan III. Av ingetdera myntet finns i våra dagar något känt exemplar bevarat. Dessutom hade han en tiodalersplåt, en stor sällsynthet. Podolyns dödsbo sattes i konkurs. Skulderna utgjordes av 16.000 riksdaler specie medan tillgångarna uppgavs vara 6.665 riksdaler. Han hade alltså levt över sina tillgångar. Två minnespengar lät han prägla på egen eller andras bekostnad. Två spelpenningar gav han själv ut, båda av mindre värde rent konstnärligt. Podolyn skrev en numismatisk artikel om ett myntfynd från Azorerna. (Han ägde själv några av mynten.) Som synes hade han rika intressen. Ett samtal med honom kunde snart bli intressant. I hans fall var man inte tvungen att prata om vädret.

John Halls myntsamling

Även John Hall en yngre hade en myntsamling. Arvid Baeckström skriver: ”Myntsamlingen innehöll ca 1.040 stycken till större delen äldre in- och utländska mynt och skådepenningar, de äldre till större delen efterslagne i bly och koppar, alla i ett myntskåp i platta, med kläde belagda lådor.” Baeckström menar, att Clas Alströmers naturhistoriska kabinett och ”Medaille-Cabinet” i Göteborg hade varit en ”eggande förebild” för Hall. Det är möjligt. En annan möjlig förebild kan Podolyn ha varit. När Podolyn gick ur tiden, var John Hall den yngre tretton år gammal. Vid den åldern kan han mycket väl ha tagit intryck av berömda samlare. (Arvid Baeckström, De Hallska auktionerna 25/9 1807 – 15/8 1832, artikel i: Göteborgs Historiska Museum Årstryck 1956-1957, s. 45-47.) Trots alla konkursauktioner kunde John Hall behålla sin mynt- och medaljsamling livet ut. Den såldes först 1831(Göteborgs Allehanda 24/5 1831), alltså året efter hans död. Gunnebo och museisamlingarna var de ägodelar, som Hall var angelägnast om och lyckades behålla livet ut.

Två kvinnor

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Kärlekslivet var som bekant omfattande och ibland närmast hämningslöst under den gustavianska tiden. Podolyn hade två kvinnor, dels fästmön eller förälskelsen Jeanette (Johanna) Öhlander, dels sin hushållerska Anna Jonsdotter eller Anna Norberg. Med hushållerskan hade han två barn, men föräldrarna var inte gifta. Teater, världsvana, sällskapstalanger och kärlek är en sammanfattning av Podolyns värld. Han motsvarar alltså våra föreställningar om en gustaviansk kulturpersonlighet. Det mycket starka myntintresset bryter mönstret. Gustavianerna var ofta ytliga i sina intressen. De tog avstånd från lärt pedanteri eller ”gräl” (lärt grubbel) och insåg inte, att man måste gå ner i detaljer, om kunskapen skall få ett värde. För Podolyn var numismatiken ett djupgående (men inte allt uppslukande) intresse. Han lyckades därför göra en insats av bestående värde. Denne man har alltså spelat teater i Hallska huset och givetvis även gästat där. Har han besökt även Gunnebo? Det är mycket möjligt, men när Podolyn avled, hade man inte mer än rest väggarna. Familjen Hall bodde i den gamla huvudbyggnaden, som sedan länge är riven. Även där kan man kanske ha sett sällskapsmänniskan, skådespelaren och myntsamlaren Podolyn. Bo Gustavsson har med sin mönstergilla levnadsteckning inte bara skrivit ett kapitel i Västsveriges mynthistoria utan även ett kapitel i sällskapslivets historia inom vårt område. En av sällskapsmänniskorna i Halls salonger blir gripbar.

Lars Gahrn

Johan Frans Podolyn – sällskapsmänniska med många talanger

En myntsamlare och amatörskådespelare kan på sitt sätt säga lite grand om hurudan Christina Hall på Gunnebo var. ”Säg mig vem du umgås med, så skall jag säga dig hurudan du är.” Det ligger mycket i detta talesätt.

Myntsamlare och mynthistoriker

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Den man, som på detta sätt kan ge oss inblickar, är Johan Frans Podolyn (1739-1784), kontorsanställd, kassör och faktor inom Det Sahlgrenska compagniet i Göteborg, Manufakturverket i Alingsås och Firma Sahlgren & Alströmer i Göteborg. Släkten kom enligt uppgift från Podolien i nuvarande Ukraina, därav namnet. Om honom har Bo Gustavsson skrivit en 70 sidor lång levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011). Podolyn var nämligen både myntsamlare och numismatiker (det vill säga forskare och skriftställare inom ämnet mynthistoria). Tack vare sina myntsamlingar och de minnespenningar, som är förknippade med honom, är han alltjämt av intresse för mynthistorikerna.

Amatörskådespelare

Hur är det då med anknytningen till familjen Hall? Christina Hall var, i likhet med många andra inom de högsta kretsarna på den tiden, intresserad av teater och spelade själv amatörteater. Även Johan Frans Podolyn spelade amatörteater. I december månad 1775 spelade han en av huvudrollerna i teaterstycket L’Honnête Criminel, ”som uppfördes hos Clas Alströmer 13 december 1775 och 18 december i John Halls hus i Göteborg.” Innan man hade teaterlokaler i Göteborg spelade man alltså hemma hos förmögna göteborgare med stora rum och salar. Året därpå spelade Podolyn med i sorgespelet ”Gustave”. Han spelade titelrollen och huvudrollen och föreställde självaste Gustaf Wasa, en av de stora nationella hjältarna under den gustavianska tiden.

Stor språkbegåvning

Bo Gustavsson, känd numismatiker och polletthistoriker, har skrivit en bok om en av Västsveriges kulturpersonligheter under 1700-talets senare hälft. Foto: Lars Gahrn.

I Christina Halls Göteborg räknades Podolyn således som en stor amatörskådespelare. Han hade fler gåvor, som gjorde honom lämpad för sällskapslivet. Dit hörde kunskaper och erfarenheter från stora världen. Han föddes i Lissabon och gick i franska skolan i Stockholm. Han arbetade på kontor i Lissabon efter sin utbildning. Därefter var han ”lecteur och page” hos den svenske envoyén i Madrid. Rika människor läste inte alltid själv sina böcker. De hade lektörer, som läste högt för dem. På detta sätt måste Podolyn ha fått övning att tala och framföra en text. Inom den tidens sällskapsliv ägnade man sig ofta åt just högläsning. Podolyn förstod grekiska och latin. Han talade och skrev tyska, portugisiska, spanska, italienska, franska, holländska, engelska och svenska. Han var alltså en stor språkbegåvning. Dessutom var han mycket lämplig för sällskapslivet. Clas Alströmer, en av hans arbetsgivare, berömmer hans goda uppfostran, ”myckna beresenhet”, angenäma uppförande och (angenäma) sinnelag. Alströmer ville gärna ha honom som reskamrat eller betjänt. Med andra ord Alströmer ville gärna ha honom med sig eller i sitt följe. Man har all anledning att tro, att många fler än Alströmer ville ha Podolyn med i sällskapet.

Angenäm sällskapsmänniska

En sådan kunnig och angenäm sällskapsmänniska har varit ett fynd för sällskapslivet i Göteborg. Det överraskar inte, att han har spelat teater hemma hos Halls. Christina Hall älskade sällskapsliv och ville bli vän med så många sällskapsmänniskor och kulturpersonligheter som möjligt. Podolyn hade inte någon hög ställning i samhället. Inte heller var han rik. Därför är det häpnadsväckande hur många hyllningar han fick i tidningarna efter sin död. I Stockholms-Posten fick han tre olika minnesrunor. Orsaken till dessa hyllningar måste vara en omfattande vänkrets, som han med vänlighet och hjälpsamhet har vunnit. Detta framskymtar också i några brev, som Bo Gustavsson har funnit. Podolyn var ”alltid älskad och hedrad”, heter det på ett ställe. Även som numismatiker har han gjort en insats. Jag återkommer till detta.

Lars Gahrn

Islands självstyre 100 år 2018

”Är det OK att låta Egil Skallagrimsson säga OK i den svenska nyöversättningen av den isländska släktsagan?” Redan nu vill jag lugna läsarna med beskedet, att Kristinn Jóhannesson besvarade frågan med ett klart nej.

100 år av självstyre

Lödöse museum flaggar isländskt. Foto: Lars Gahrn.

Lördagen den 27 oktober 2018 firades i Lödöse museum, att Island hade haft självstyre i 100 år. Utrikespolitiken sköttes även i fortsättningen av danskarna, men allt annat fick islänningarna sköta själva. Samtidigt fick Island en egen flagga, som dagen till ära fladdrade från en av museets flaggstänger. Den isländska eftermiddagen anordnades av Stödföreningen för Lödöse museum tillsammans med Föreningen Norden i Lilla Edet och Medborgarskolan. Platsen var väl vald. Lödöse har mycket att tacka islänningarna för. I några av de isländska sagorna (framför allt Håkon Håkonssons saga) finns många värdefulla uppgifter om landet kring Göta älv.

Isländska sagor gör Island känt

Ingvar Ekbrand, ordförande i stödföreningen, hälsade oss alla välkomna och erinrade om Islands frihet. Efter självstyret följde frigörelsen 1944. Den 17 juni detta år samlades islänningarna under sina paraplyer på Thingvellir och förklarade landet fritt igen. År 1262-1264 hade islänningarna hyllat den norske kungen som sin kung. Därefter hade den danske kungen tagit över Norge, Island och Grönland. När svenskarna fick Norge år 1814, behöll danskarna Island och Grönland, men 1944 gick islänningarna sin egen väg. För oss svenskar är kanske Island mest bekant för sina släktsagor från medeltiden. De skildrar eller avser att skildra livet på ön under vikingatiden. Konungasagorna skildrar de norska kungarnas bedrifter från äldsta tider fram till och en bra bit in på 1200-talet. Konungasagorna har alltsedan 1600-talet varit viktiga källor för historikerna. Släktsagorna eller åtminstone en del av dem tillhör litteraturhistorien.

En skäggig viking

Kristin Jóhannesson vid Bernadotte-upplagan av Islänningasagorna.

Släktsagorna utkom i nyöversättning 2014: Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar I-V (2014). Huvudredaktör var Kristinn Jóhannesson, tidigare isländsk lektor vid Göteborgs Universitet. Förnamnet får kanske en eller annan att förvänta sig en skön kvinna, men lektorn är i själva verket en skäggig viking. Hade han fötts i något av de andra nordiska länderna, hade namnformen varit Kristian. På senare år har han blivit bofast i sommarstugan på andra sidan älven, mittför Lödöse. Han bor granne med Sankt Olofs källa. Olav den helige omtalas ofta i de isländska konungasagorna, och källan bidrar till att Kristinn känner sig som hemma. Genaste vägen för honom till Lödöse skulle ha varit sjövägen. Han hade kunnat ro i sin eka över älven, men i själva verket hade han gjort en kringgående rörelse.

Torsten Söderbergs stiftelse räddade utgivningen

Engelsmännen hade tryckt en nyöversättning av släktsagorna. Då skulle danskarna, norrmännen och svenskarna ha likadana. Pengarna var säkrade, men så kom bankkrisen, och pengarna försvann. Vad skulle man göra då? Man började jaga sponsorer. Svenska Akademien betalade en del av den svenska upplagan. Torsten Söderbergs stiftelse betalade det mesta. Kristinn Jóhannesson tyckte att Torsten Söderbergs stiftelse är ”en underbar stiftelse”. Jag bör nämna, att ordförande var Tomas Söderberg, som bodde på Sporred Tvärgården i Kållered. Som tack för att han bidrog till att rädda utgivningen fick han en isländsk orden, Riddarkorset av Islands Falkorden, och blev isländsk riddare.

Många knäckfrågor för översättare

Kristin Jóhannesson stöder vänstra handen på ”Bernadotte-upplagan”.

Som biträdande redaktör har Jóhannesson haft litteraturhistorikern och skalden Gunnar D. Hansson och K. G. Johansson. Flera olika översättare har översatt de olika sagorna. De olika medarbetarna har haft ingående överläggningar om regler och riktlinjer för översättningen. ”Klassisk sagaöversättningsstil”, alltså lätt eller starkt föråldrat språk, skulle undvikas, likaså alltför modernt språk och slang. ”Modernt språk åldras snabbast”, påpekade Kristinn Jóhannesson. Det är alltså inte OK att låta Egil Skallagrimsson säga okej. Många andra över-väganden måste göras. Skulle man översätta namn och tillnamn till svenska motsvarigheter, eller skulle man låta de isländska namnen stå som de står i den isländska texten? Visst har man mycket att överlägga omkring.

Stilfrågor – angelägna för vem?

Det är mycket viktigt att flera lärda personer får tillfälle att tränga in i sagornas värld och språk under översättningsarbetet. Översättningsarbete av detta slag markerar för allmänheten, att skrifterna bland många människor även idag anses vara av stort värde och vara angelägna. Detta leder förhoppningsvis till att fler läser dem än vad annars skulle ha varit fallet. Många tror nog också att det mer nutida språket lockar fler läsare. Själv tror jag, att man allmänt över-skattar betydelsen av en modernare språkdräkt. I min ungdom läste jag stora mängder gamla böcker med delvis mycket ålderdomligt språk. På den tiden uppfattade jag emellertid inte att språket var ålderdomligt. Först nu på äldre dagar har jag, vid förnyad läsning av några sidor här och var i dessa skrifter, märkt att både språk och meningsbyggnad är ålderdomliga. Kort sagt, ju okunnigare en läsare är, desto mindre märker han eller hon av stilen. Anpassnings-förmågan hos alla läsare är hög. Stilskillnader är när allt kommer omkring främst en fråga för översättarna själva och därmed likställda personer. För dem har dock över¬sättnings¬arbetet och överläggningarna om stilfrågor haft stor betydelse. Det är mycket nyttigt för en översättare att gå i närkamp med ett äldre verk. Man gör många intressanta iakttagelser och lär sig mycket. Översättningsarbete är ett slags mer ingående, mer uppmärksam och mer givande läsning än vanlig läsning. Målet för den föreliggande utgåvan var ”något mittemellan” klassisk sagaöversättningsstil och nutida språk.

Beröm åt Ohlmarks och Lönnroth

Givetvis jämför man med tidigare översättningar. Åke Ohlmarks var Kristinn Jóhannessons ”favorit”. Denne språkets mästare hade lyckats med att översätta även skaldedikterna på originalens versmått och med det dåtida skaldespråkets uttryck och verkningsmedel. Åke Ohlmarks var dock inte rädd att ge språket en lätt ålderdomlig prägel. Jag blev glad, när jag hörde detta omdöme om Ohlmarks. Han hade alltför få vänner bland akademikerna och alltför många fiender. Följden blev att han ofta förbigicks av tystnad. En annan översättare, som fick högt betyg av Jóhannesson, var Lars Lönnroth, som enligt honom är ”en gudabenådad översättare”. I första bandet av nyöversättningen finns konung Carl XVI Gustafs porträttfotografi och ett förord, skrivet av honom. Jóhannesson kallar därför denna utgåva för Bernadotteupplagan. Han har alltså klar blick för att kungar säljer och ger högre status åt saker och ting.

Fler sagor bör översättas

Islänningasagorna omfattar fem omfångsrika band, men de är bara en del av en stor litterär kvarlåtenskap. Vi har till exempel Sverres saga, Håkon Håkonssons saga och Baglersagan. Dessa sagor har många värdefulla upplysningar om Västsverige, men de har aldrig översatts till svenska. Släktsagorna och Snorres konungasagor har däremot översatts flera gånger. Det är angeläget att även dessa andra, historiskt värdefulla källor, blir tillgängliga i svensk språkdräkt. Mycket finns översatt till norska, men att få tag på norska översättningar i svenska bibliotek är inte det lättaste. Utöver släktsagorna och Snorres konungasagor är övriga isländska skrifter svårtillgängliga både vad gäller textutgåvor och översättningar (om sådana över huvud taget finns).

Uppvuxen med släktsagor

Även på Island tycks släktsagorna inneha första platsen. Kristinns far lovade honom, att han skulle få de isländska släktsagorna i tolv band, om han lärde sig läsa. Kristinn lärde sig läsa och fick de tolv banden, men ännu idag funderar han över hur fadern kunde ha råd med detta. Han var en fattig småbrukare. På radion gick alltid någon av släktsagorna som följetong. En dag när fadern och en granne satt och drack kaffe, sade grannen: ”Nu är Grette död.” Kristinn hoppade till. Vem hade nu dött? Grannen fortsatte: ”Han borde ha slagit ihjäl kärringdj-ln, som rodde ut till honom på ön!” Grette var huvudpersonen i den saga, som just då gick som radioföljetong. Han hade levat för ungefär 900 år sedan. (Grette Asmundsson dog 1030-1040.)

Isländska kören

Isländska kören sjunger.

Efter Kristinn Jóhannessons föredrag följde kaffe. Därefter framträdde isländska kören i Göteborg. Den firar 30-årsjubileum, och i många år har Kristinn Jóhannesson fört taktpinnen. Sångernas texter var isländska, och musiken hade komponerats av isländska kompositörer. Allt lät utmärkt, men både författarnas och tonsättarnas namn var okända för mig. Melodierna var utmärkta, men jag hade aldrig förut hört dem. Endast ett namn tillhörde de kända: Halldór Kiljan Laxness. Trots hög kvalitet har den isländska kulturen åtminstone tidigare haft svårt att bli känd i Sverige. Undantaget har varit släktsagorna. Numera är bilden delvis en annan tack vare bland andra världskända musiker och kriminalromanförfattare. En av sångerna hade isländskt ämne, nämligen Korpvisan. Enligt isländsk folktro håller korparna årligen ting och beslutar då om hur de skall fördela sig mellan gårdarna. Ännu idag finns många korpar på Island. I skaldediktningen förekommer de ymnigt. Ett annat ämne var lantlivets fröjder. Till dem hörde att lyssna till en galande tupp. Under sagatiden och följande århundraden var mandråpen många, och då kunde livet på landet vara nog så farofyllt. På senare år har där varit lugnare och händelselösare. Då kunde en tupps galande vara förströelse och ge tillvaron en liten guldkant. Isländska kören ger tack vare sin isländska repertoar omväxling åt musiklivet i Västsverige. Alltför många körer har ungefär samma repertoar, men islänningarna vågar vara självständiga i valet av sånger. Den isländska eftermiddagen avslutades med en skolfilm, som kortfattat berättade om Island från de flesta synvinklar.

Lars Gahrn

Kristen tro i målade och målande bilder

Ord och budskap blir åskådligare, lättare att ta till sig och lättare att minnas, om de återges i bild. I Uppenbarelseboken i Bibeln återges ett omfattande, sinnrikt och lysande symbolspråk i målande och åskådliga beskrivningar, som har blivit förebilder för kyrkomåleriet.

Kyrklig konst från Kinnekulle

Bokens omslag pryds av Fadern och Sonen, en takmålning från Fullösa kyrka.

Den kristna kyrkan har i alla tider varit angelägen om att föra fram sitt budskap i bild. Våra kyrkor har gott om målningar, och somliga rentav överflödar av takmålningar, väggmålningar, skulpturer samt altaruppsatser med både skulpturer och målningar. Att lyfta fram och tillgängliggöra detta kulturarv och denna bildernas predikan är en viktig uppgift. Kyrkoherde Markus Hagberg har – helt i beställarnas och konstnärernas anda – lyft fram både konsten och trosinnehållet i sin bok: ”Bilder av tron: Trosbekännelserna kommenterade och speglade i kyrkorna på Kinnekulle” (Skara 2019, Skara stifthistoriska sällskaps skriftserie: 97, 127 rikt illustrerade sidor). Kyrkoherde Hagberg lägger fram den nicenska trosbekännelsens ord jämte den apostoliska trosbekännelsens ord, förklarar dem eller fördjupar förståelsen av dem med djuplodande utläggningar och illustrerar dem med bilder från kyrkokonsten i Kinnekulles kyrkor.

Gemensam troslära

Författaren med en av sina många böcker.

Markus Hagberg behärskar sitt ämne och har tänkt igenom det. Enkelt, kortfattat och lättförståeligt förklarar han trosinnehållet och fördjupar förståelsen av trosbekännelserna. Antalet kyrkor och samfund är mycket stort. Dessutom finns många riktningar inom de olika samfunden, men inför trosbekännelserna är vi alla kristna. Trosbekännelserna är gemensamma för alla kristna kyrkor, åtminstone för de stora och gamla kyrkorna. Det viktigaste trosinnehållet har alltså alla, eller åtminstone de flesta, kristna gemensamt. Att Markus Hagberg hör hemma inom högkyrkliga strömningar framgår egentligen bara av att han talar mycket om kyrkan. Detta är dock både viktigt och nödvändigt i dessa privatreligiositetens dagar, då man har en benägenhet att glömma, att allt trosliv leder till gudstjänster med samvaro och samverkan människor emellan. Samvaro och samverkan leder till samfundsbildning. Den kristna kyrkan, uppdelad i flera, är Europas äldsta organisation, så gammal, att den är omnämnd redan i den apostoliska trosbekännelsen. Det finns många skäl till att tala om kyrkan. I en bok om bland annat den apostoliska trosbekännelsen är det ofrånkomligt att komma in på den kristna kyrkan.

Kinnekulle – ett namn med klang

Det heliga Gudsnamnet, takmålning i Västerplana kyrka.

Trosläran illustreras med bilder från kyrkorna på Kinnekulle. Det finns många anledningar att inrikta sig på Kinnekulle, som har en särställning vad gäller historien, naturen och utsikterna. Här finns ett flertal kyrkor med konsthistoriskt värdefullt innehåll. Det ena såväl som det andra har lett till att pilgrimsleder finns inom området. Kinnekulle är numera namnet på ett pastorat. Namnet Kinnekulle är av många anledningar känt långt utanför Västergötlands gränser. I folkskolans läsebok stod förr den kända dikten: ”Det ringer till bön uti Husaby”. Den bidrog till att ge namnet Husaby en poetisk klang.

Digitala andaktsrum önskas

Kristi uppståndelse har vi sett avbildad på detta sätt i flera andra kyrkor, men takmålningen i Västerplana är en mycket bra återgivning av den gemensamma förlagan.

Värdefull kyrkokonst finns dock över hela vårt land. Antalet böcker i ämnet är stort. Man har alla anledningar att hoppas på fler. I våra dagar finns möjlighet att gå vidare även på andra sätt. Många av de värdefullaste kyrkorna ligger långt från allfarvägarna, och på grund av alla kyrkostölder blir det allt svårare för turister att komma in i kyrkorna. Församlingarna vågar – förståeligt nog – inte ha kyrkorna öppna för allmänheten annat än i samband med gudstjänster. I detta läge skulle det vara värdefullt, om all kyrklig konst avfotograferades och lades ut på nätet som ett slags digitala andaktsrum eller digitala konstmuseer. Många gamla hamnar på äldreboenden eller sjukhus och kommer sällan eller aldrig till kyrkor. Tack vare digitala andaktsrum skulle man ändå kunna känna sig förflyttad till helgade rum med ett annat bildspråk än torftiga sjukhuskorridorer med den ena vita ytan efter den andra.

En vägvisare in i framtiden

Kristus som världsdomaren, takmålning i Fullösa kyrka.

Den kristna kyrkan har en stor tillgång i sina konstskatter, som i ett genomtänkt symbolspråk eller bildspråk ger uttryck för alla delar i trosläran. Markus Hagberg har med sin bok dels lyft fram en (mycket liten) del av stiftets kyrkokonst, dels visat hur den kan användas i undervisning och förkunnelse. I vår tid med dess stora bildbehov och vana att tänka i bilder är detta viktigare än någonsin. Böcker utan illustrationer blir allt ovanligare. För att ett budskap skall fastna krävs i de flesta fall, att det kan förankras i bilder. Man hoppas, att Markus Hagbergs bok kan bli en vägvisare in i framtiden.

Lars Gahrn

En del av mitt hjärta – i Mölndals Kvarnby

Sommaren 2018 spelades många scener av filmen ”En del av mitt hjärta” in i Mölndals Kvarnby. Eftersom jag alltsedan min födelse bor i Kvarnbyn, och eftersom en av scenerna spelades in på min och min brors gård, hade jag ett visst intresse för denna film.

Välkända teman

Filmfolket överlägger hur man skall lägga upp tagningarna. Foto: Lars Gahrn.

Filmen kallas för ”en romantisk musikalkomedi”. Filmen är uppbyggd kring musik av Tomas Ledin. Själva handlingen är fyndigt och finurligt i hopkommen. Filmen innehåller många välkända teman: gammal kärlek, som inte rostar, blyg och kärlekslängtande man, som ändå vinner den firade skönheten, modig ung man som räddar livet på flicka och vinner hennes kärlek, en hotande fara, som avvärjs av huvudpersonen, den framgångsrika men ensamma karriäristen, avslutande kärlekslycka för alla viktigare personer. Biobesökarna känner med andra ord igen sig och behöver inte vara oroliga. Allt ordnar sig på bästa sätt.

Olämplig företagsledning

Roten K 27 har fått en filmjärnväg.

”Musikalkomedin” är givetvis i många avseenden en lättviktare och är tänkt att vara en sådan. Den innehåller ändå vissa tänkvärda inslag. Den visar hur bolagsledningar i huvudstaden styr och ställer över företag ute i ”landsorten”, trots att de har mycket bristfälliga kunskaper om dessa företag. Den visar också, hur beslut fattas, fastän man inte har satt sig in i vilka lagar och förordningar, som gäller. Detta är en vanlig företeelse inte bara inom företag utan även inom kommunala och statliga förvaltningar. Vad som helst kan hända. Ibland låtsas man inte om gällande bestämmelser och hoppas, att inte någon annan skall upptäcka dem.

Fyra lyckliga par

Christian Hillborg har vaknat i hammocken.

Huvudpersonen är Malin Åkerman (som heter Isabella i filmen). Hon har gjort karriär i ett av huvudstadens storföretag men hälsar på i sin födelseort, det lilla brukssamhället Glimmerby (Mölndals Kvarnby), eftersom hennes far skall fylla 60 år. Här möts hon av nyheten, att bruket skall läggas ner, och hon upptäcker, att hon själv ligger bakom beslutet. Hon ringer då upp sin vän, bolagsjuristen Per Andersson (som i filmen heter Kristoffer), och ber honom leta reda på någon förbisedd bestämmelse, som skulle kunna omintetgöra nedläggningen. Han hittar en lag från beredskapsåren. Den stadgar, att företaget inte får läggas ner av beredskapsskäl. I Glimmerby får hon också veta, att hennes ungdomskärlek skall gifta sig. Han har en gång räddat hennes liv. Hon minns ännu hans poetiska och kärleksfulla sms. Här är alltså upplagt för vilsna känslor och svartsjuka. Det visar sig emellertid, att en annan ung man räddade hennes liv, och att denne tyste beundrare även hade formulerat de poetiska sms-meddelandena åt sin vän. Bröllopet firas som det var tänkt, och Malin får sin tyste beundrare. Utöver dessa två lyckliga par kan vi räkna in ytterligare två.

Roande komedi

Industrimuseet i Götaforsliden falskskyltades under filminspelningen som restaurang.

Så där mycket lycka brukar inte verkligheten innehålla, men å andra sidan brukar den inte heller medföra så mycket eländes elände och olycka, som de sorgliga filmerna överflödar av. På det stora hela taget kanske det jämnar ut sig inom filmvärlden? Filmens syfte är dock inte att spegla verkligheten och åstadkomma socialrealism (det vill säga eländes elände). Den viktiga frågan är därför: lyckas filmskapare och skådespelare roa åskådarna och skapa god stämning? Att döma av publiken på förhandsvisningen i biografen Draken vid Järntorget i Göteborg söndagen den 15 december 2019 hade man lyckats bra. Filmen är småtrevlig och smårolig. Åskådarna var med på noterna. Många var betydligt mer lättroade än jag och småskrattade åt smärre lustigheter, som jag inte uppfattade eller ansåg vara för små för att vara roliga. Musiken och dansen var av ett slag, som jag inte dras till, men jag förstår dock att de är bra inom sin genre. Däremot beklagar jag, att musiken var så hög och spelades så snabbt, att man bara hörde brottstycken av sångerna och knappt kunde uppfatta melodierna. På det hela taget måste man dock säga, att detta är en roande komedi. (Som bekant finns det många komedier, som är annat än roande.)

Malin Åkermans nyansrika spel

Malin Åkerman gör en rolltolkning, som är större än själva rollen. Hon har stark utstrålning och är uttrycksfull i sina ögon och i sitt minspel utan att på något sätt spela över. Hon tolkar utmärkt den försiktighet, känslighet och sårbarhet, som utmärker en inledande förälskelse. Hon spelar mycket nyansrikt, och det rör sig om fina nyanser. Hur skulle Per Andersson uppträda som filmskådespelare? Han är uppvuxen i Mölndal och har spelat både revy och fars, som båda kräver övertydlighet av skådespelaren, alltså ett visst överspel. Man kan väl säga att övertydlighet inom revy och fars är en del av underhållningen. I sin roll som bolagsjuristen hade han dock helt anpassat sig till filmvärldens annorlunda beskaffade krav. Han är tydligen mångsidig och högst anpassningsbar. Även han kan spela med finare nyanser.

Många konstgrepp

Nymans kvarn i Götaforsliden blev Simons cykel & sport.

Sommaren 2018 var en mycket varm och torr sommar. När skådespelarna skulle spela i min och min brors trädgård, frågade min bror Mats David, som äger halva huset och halva trädgården: ”Men hur går det med inspelningen, när gräsmattan är brun?” Alexander Jönsson svarade: ”Vi gör gräsmattan grön”. På filmen var Kvarnbyn en grönskande idyll. Filmer kan som bekant färgsättas i efterhand. Scenen i vår trädgård spelades in gång på gång. Christian Hillborg låg i en hammock och vilade. När Malin Åkerman och Jonas Karlsson kom och hälsade på, hoppade han upp ur hammocken, endast iklädd ett par svarta kalsonger, och började sjunga. I filmen såg man dock en bar ända. Den hade tydligen filmats någon annanstans, och så hade denna filmsekvens klippts in i denna scen. Nutida filmteknik kan åstadkomma det mesta. I en del av filmen dansar ett stort antal av skådespelarna vid forsen. Eftersom sommaren var torr, och eftersom vattenföringen i fallen är ytterst ojämn, skulle forsen ha varit i stort sett uttorkad. I så fall hade denna scen förlorat mycket av sitt liv och av sin kraft. Filmarna hade dock löst även detta. De hade underhandlat med Mölndals Kvarnby, som långt i förväg hade låtit dammluckorna uppe vid Stensjön gå ned. När tagningen skulle börja, öppnades dammluckorna, och så sprutade vattnet som vid värsta högflod.

Filmen behöver kulturreservat

Mölndal fick i filmen heta Glimmerby, och Götaforsliden blev Glimmerby centralgata. Nymans kvarn (Kvarnfallet 24) blev Simons cykel & sport. Grevedämmets skola blev Glimmerby station. Lilla Götafors blev ett kafé och så vidare. Andra scener spelades in i och vid Thorskogs slott, Jonsereds herrgård och Jonsereds kyrka. Filminspelningen visar att kulturreservat behövs också för att tillfredsställa filmindustrins behov av platser för filminspelning. Nere i Forsåkersområdets ruffiga fabriksbyggnader lär många delar av filmer med bovjakter ha spelats in. Anten-Gräfsnäs järnväg tjänar många vackra slantar på att upplåta sina stationer och tåg åt filmfolket. Ju fler bevarade byggnader som finns utan störande inslag, desto större är möjligheten att filmfolket hittar dit.

Lars Gahrn

Anna Sophia Bondes bibliska storasystrar

En kvinnohistoriker har många bibliska kvinnogestalter att stanna till inför och fundera över. De är oftast inte huvudpersoner, men detta hindrar inte, att de kan göra viktiga insatser eller ha stor betydelse. Debora i domarboken var både profetissa och domare, det vill säga det judiska folkets högsta andliga ledare och högsta världsliga ledare i en och samma person. Hon var ”Lapidots hustru”, och om denne Lapidot vet vi nu, så här drygt tre tusen år senare, endast, att han var gift med Debora.

Tankeresa genom Bibeln

Prästen och kulturskribenten Anna Sophia Bonde har levt sig in i deras levnadsöden och har kommit att betrakta dem som ett slags bibliska storasystrar. Hon har skrivit om några av dem. Bokens titel är: ”Mina bibliska storasystrar: Glimtar från Gamla testamentet” (Artos & Norma bokförlag, 2019). Inför deras öden och uppträdanden väcks många tankar hos Anna Sophia Bonde, som ger sig ut på en vindlande tankeresa.

Många infall och tankar

Boken om Anna Sophia Bondes bibliska storasystrar har som omslagsbild en målning av Lionardo da Vinci.

En av fördelarna med att umgås med andra människor är att man aldrig vet vilka ämnen samtalet leder oss in i. Något liknande gäller Anna Sophia Bondes umgänge med sina bibliska storasystrar. Hennes storasystrar är inbördes högst olika, och deras livsöden är på samma sätt högst olikartade. När hon umgås med dem eller närmare bestämt lär känna deras tankar och levnadsöden, väcks en mångfald tankar hos henne. Hon berättar om dessa tankar, som i många fall leder vidare till andra tankar och känslor. Hennes framställning utvecklar sig på detta sätt till ett eftertänksamt samtal med många värdefulla infall, vissa väntade, andra oväntade. Man följer med stor uppmärksamhet hennes utläggningar, och ibland småler man, när hon stillsamt riktar träffande invändningar mot samtidens eller dåtidens mindre genomtänkta trender eller överdrifter. Anna Sophia Bonde är klarsynt och träffsäker vare sig det gäller uppbyggelse eller kulturkritik.

Hjälp åt de förvirrade

Anna Sophia Bonde med sin bok. Foto: Lars Gahrn.

”Tänk inte! Det bara förvirrar”. Så lyder ett kungsord, som ibland återges: ”Tänk inte! Det bara förvillar!” Hamlet, den danske prinsen i Shakespeares skådespel, tänkte så mycket, att han inte visste vare sig ut eller in och blev handlingsförlamad. Hur skall det gå för Anna Sophia bland denna mångfald av tankar och åsikter? Hon klarar sig utmärkt. Hon blir varken förvirrad eller förvillad utan behåller översikten och kan i sin tur vägleda andra. Hon har tilltro till budskapet i Bibeln och håller sig till dessa lärdomar, som vägleder henne genom samtidens djungel av inbördes motstridande uppfattningar, trender och villoläror. Hon blir som sagt inte vare sig förvillad eller förvirrad. Hon kan tvärtom hjälpa dem som är förvillade och förvirrade med insiktsfulla påpekanden och lågmäld rådgivning.

Denna bok måste jag köpa!

Anna Sophia Bonde med C. S. Lewis’ böcker om Narnia, som hon ibland föreläser om.

Själv upptäckte jag boken om Anna Sophia Bondes bibliska storasystrar på Skara domkyrkas bokbord. Ämnet intresserar mig, och eftersom Anna Sophia Bonde är komminister i min hemförsamling (Stensjöns församling), blev jag extra intresserad. Jag började bläddra i boken, och när jag fann, att jag med stort utbyte hade läst hälften av kapitlet om Hagar, patriarken Abrahams bihustru, förstod jag, att jag måste köpa boken. Framför allt ville jag ta del av Anna Sophia Bondes vidare tankar om Hagar. När hon onsdagen den 9 oktober 2019 skulle hålla föredrag i Stensjökyrkan om denna av både samtiden och eftervärlden förbisedda bihustru, satt jag på plats. Denna gång blev Hagar allt annat än förbisedd.

Abraham gjorde som hustrun ville!

Sara överlämnar sin tjänstekvinna Hagar åt Abraham.

Hagar, patriarken Abrahams tjänstekvinna, blev en av hans två hustrur och mor till hans äldste son Ismael. Hagars upphöjelse kom att leda till motsättningar inom familjen. Slutligen fördrevs Hagar och hennes son. Anna Sophia Bonde underströk hela tiden Guds omsorg om Hagar och hans ledning. Han såg henne och hörde henne. Då och då försökte människorna ”hjälpa Gud”, men på detta sätt vann man inte några framgångar utan gjorde bara ont värre. Tack vare uppmärksam läsning och eftertanke hade hon gjort många skarpsynta iakttagelser i berättelsen. Hon kunde därför lyfta fram många intressanta och lärorika sammanhang. Hon lyckades även få åhörarna att göra detsamma. En av dem framhöll träffsäkert, att patriarken Abraham, denne mäktige klanhövding, gång på gång gjorde som hans hustru Sara ville. Männen styrde världen på den tiden, men ibland och i vissa avseenden tycks kvinnorna ha styrt sina män. Anna Sophia Bondes föredrag ledde till ett livligt meningsutbyte bland åhörarna. Hon visade även flera målningar, som avsåg att skildra Hagars historia. Hon avslutade med att sjunga en sång, som hon hade skrivit, och som handlade om Hagars förhållande till Gud. För oss västerlänningar är Hagar kanske en biperson, men i Mellersta Östern är hon ett stort namn. Hon är mor till Abrahams äldste son Ismael, som räknas som arabernas stamfader. Anna Sophia Bonde lyfter fram kvinnohistoria och vidgar våra perspektiv.

Medvetna stilbrytningar

Anna Sophia Bonde.

Anna Sophia Bonde är en van skribent. Hon skriver lättförståeligt och ledigt, ibland snarast kåserande. Dit hör stilbrytningar, medvetna sådana, för att sätta piff på språket. I förordet skriver hon, att boken handlar om ”ett gäng bibliska tanter”. Att kalla dessa sköna kvinnor för tanter kan få vem som helst att hoppa till. (De skildras i konsten oftast som mycket sköna, och ordet tant är mycket ovant i detta sammanhang.) Sådana stilmedel tillgriper man för att ruska om läsekretsen litet grand. Omslaget pryds av Lionardo da Vincis målning av en vacker italiensk furstinna. Hon tillhörde ingalunda Anna Sophia Bondes bibliska storasystrar, men författarinnan valde bilden för att den ger en betagande bild av kvinnlig skönhet. Ett av författarinnans stora intressen är att i böcker och på nätet söka efter konstnärers avbildningar av hennes bibliska storasystrar. Några sådana finner man tyvärr inte inne i boken. Läsarna måste nöja sig med den vackra furstinnan – denna gång. Kanske skriver Bonde en annan gång en konstbok med bibliska bilder? Hon har en stor samling digitala bilder i de flesta konststilar.

Många systrar återstår

I boken har endast en handfull gestalter behandlats. Anna Sophia Bonde har många bibliska storasystrar kvar att behandla. Viktiga kvinnor som Debora och jungfru Maria väntar på att analyseras av denna skribent med psykologisk skarpblick. Den, som har hört henne predika, vet, att predikningarna är djuplodande och inträngande. Hon upptäcker de djupare sammanhangen och uppfattar även antydningar och tankar vid sidan om huvudbudskapen. Hon bör gå vidare med sina andra bibliska storasystrar. Folk, som nämns i förbigående, lägger man inte alltid märke till, och i vilket fall som helst fladdrar uppmärksamheten snart vidare till de kända huvudpersonerna. Anna Sophia Bonde stannar däremot till och visar, att alla personer, även de icke namngivna, har sitt att ge bibelläsaren. Hon har många systrar kvar att lyfta fram ur obemärkthetens dunkel. Många tankar, som hon här har behandlat kortfattat, kan hon med fördel återvända till och behandla utförligare. Hon har mycket att ge.

Lars Gahrn