Genom att neka till allt lyckades änkan Johanna Hård år 1824 undgå att avrättas i Långås lider mellan Rävekärr och Kållered. Detta är allt vad man hittills har vetat om hennes vidare öden. Nu vet vi, att hon från att ha varit skäligen och starkt misstänkt för delaktighet i sjöröveri lyckades bli välbeställd och ”välfrejdad” postanställd i Stockholm.
Välfrejdad postanställd
Änkan Johanna Hård fick tjänstebostad i Posthuset (nuvarande Postmuseum) i Gamla stan i Stockholm.
Två forskare, Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, den sistnämnda besläktad med Johanna Hård, har lyckats med konststycket att spåra Johanna Hård och utforska hennes senare levnadshistoria. Det visar sig, att Johanna efter frikännandet flyttade till Stockholm, där hon så småningom fick anställning vid Kungliga Postverket, erhöll tjänstebostad i Posthuset (nuvarande Postmuseum) och blev inskriven i Kungliga Hovförsamlingen, där hon uppgavs vara ”välfrejdad”. Detta vackra omdöme kunde man få, endast om man hade gjort sig känd för ett laglydigt och i alla avseenden aktningsvärt liv. Hon hade lyckats komma tillbaka, och tydligen hade hon även lyckats hemlighålla sitt förflutna. (Vid ett tillfälle hade hon dessutom, fastän hon vid detta tillfälle var ogift, i hemlighet fött ett oäkta barn.) Hennes levnadsöde är onekligen intressant och lärorikt, men det är knappast tidstypiskt. Denna levnadshistoria har få motsvarigheter.
Hård, enträgen och lögnaktig
De båda författarinnorna har utfört en forskningsbragd. Ur arkiven har de lyckats leta fram varenda uppgift, som står att finna om Johanna Hård, född Jungberg (Ljungberg). Inom släktforskningen lyckas man som regel få fram åtskilliga upplysningar om de olika människorna, men själva personligheten får man sällan eller aldrig något grepp om. Till viss del är det så även här, men upplysningarna om Johanna Hård är så många, och hon själv är en så utpräglad och tydlig personlighet, att vi kan få en svag uppfattning om hurdan hon var. Hon tycks som namnet anger ha varit hård. Hon hade tidigare ägnat sig åt smuggling och hållit lönnkrog. Dessa olagliga sysselsättningar betraktades visserligen av många som vilka andra sysselsättningar som helst, men nog krävdes både hårdhet och starka nerver, då man när som helst kunde fastna i rättvisans garn. Det krävdes onekligen en viss sinnesstyrka att neka till all inblandning och all kännedom om sjöröveriet, då de andra berättade om hennes råd, och då en av de inblandade var hennes egen dräng.
Johanna blånekade
Hon nöjde sig inte med att neka utan skrev från häktet brev till sin far och svåger och bad dem att skaffa fram vittnen, som skulle vittna, att ”han” (troligen drängen) hade varit hemma, när sjöröveriet förövades. Hon bad alltså om vittnen, som skulle vittna falskt. Pengar utlovas till fadern och svågern. Rättvisans hantlangare kom över breven, men Johanna nekade bestämt till att ha skrivit dem. Om hon trots allt skulle ha skrivit dem, hade hon varit tillfälligt förvirrad, påstod hon. Hon var alltså hård, enträgen, ivrig och allmänt otillförlitlig. Hon blånekade till allt, som kunde ligga henne i fatet, och hon framhärdade. Hon ljög utan några betänkligheter. Rätten nekade henne att svära värjemålsed. Man ansåg uppenbarligen (med all rätt), att om hon gick ed på att hon var oskyldig, var hennes försäkran av noll och intet värde.
Hårda tider skapar hårda människor
Bilden, som tonar fram, är inte fördelaktig, men man måste se Johanna Hård som ett barn av sin tid. Skärgården är fattig och karg. Här fanns föga jord att odla. Man var hänvisad till fiske och sjöfart. Vid denna tid var en av de stora sillperioderna över. Under Napoleontiden hade man i Göteborg och omnejd gjort sig stora förtjänster på smuggling med myndigheternas goda minne. Nu var även denna gyllene tid över. Armod och utarmning bidrar ofta till att göra människan hård och rå. Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal klargör även denna bakgrund på ett förtjänstfullt sätt. Kanske måste man vara hård för att överleva under sådana förhållanden? Den tidens människor är oss på många sätt fjärran och svåråtkomliga, men nu har vi fått en gripbar gestalt att läsa om, änkan Johanna Hård, fyllig, liten och undersätsig, alltigenom en motsats till filmvärldens ”piratdrottningar”, men å andra sidan desto mer verklig.
Läs vidare
Dick Harrison, Kvinnorna som blev pirater: Två kvinnliga sjörövare står fram i vår historia. Kaparredaren Ingela Gatenhielm och piratdrottningen Johanna Hård. Båda visade att brott kan löna sig! Artikel i: Svenska Turistföreningens årsbok 2007. (Denna artikel visar, hur man kan ta till vara de rafflande dragen i utvecklingen, och hur lätt det är att göra sig skyldig till överdrifter. Johanna Hård förlorade i själva verket allt hon ägde genom sin inblandning i sjöröveriet. Ingela Gathenhielm var kapardrottning och inte pirat.)
Folke Danbratt, Strandad jakt, 1963. (En grundlig, väl underbyggd och mycket tillförlitlig redogörelse för 1823 års sjöröveri och den efterföljande rättegången.)
Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, Johanna Hård: En sjörövarhistoria, Tre Böckers Förlag AB, Gbg 2013, 101 sidor, illustrerad. (En grundlig, väl underbyggd, tillförlitlig och välskriven redogörelse för Johanna Hårds levnadsöde.)
Genom att neka till alla anklagelser undgick änkan Johanna Hård att bli avrättad i Långås lider mellan Rävekärr och Kållered år 1824. Hon var dock djupt inblandad i föregående års sjöröveri och skulle – enligt sjörövarnas bekännelser – ha eggat dem till det blodiga illdådet. Hon hör alltså verkligen till vårt mest omskrivna brott och rättsfall, men hennes levnadsöde efter rannsakningarna har varit okänt. Nu har vi äntligen fått veta, hur det gick för henne sedan.
Tre misslyckade sjörövare
Johanna Hårds utseende är tyvärr okänt. På bokens omslag avbildas därför en kvinna i allmogekläder. Hon vänder ryggen mot läsarna. På så vis behöver man inte avbilda hennes ansikte.
Sällan har några brottslingar glatt sentida forskare och den historieintresserade allmänheten så mycket som 1823 års högst klumpiga och mycket misslyckade sjörövare från öarna vid Göta älvs mynning. Ordet sjörövare har med sig föreställningar om äventyr, djärva strider och sagolika skatter, men det laglydiga och välstyrda Sverige har under det senaste halva årtusendet nästan helt saknat sjörövare. Med desto större tacksamhet och förtjusning har därför allsköns skriftställare och tidningsskrivare ägnat sig åt 1823 års misslyckade sjöbusar, endast fyra till antalet, av vilka endast tre deltog i sjöröveriet, fastän äventyr, djärva strider och sagolika skatter helt saknades i detta fall. Allt vi har är en rå och blodig förbrytelse i det gamla Fattigsverige. Fyra män gav sig ut i en mindre båt. Tre av dem äntrade en dansk jakt, dödade de tre besättningsmännen och stal en del varor, medan den fjärde kumpanen satt kvar vid rodret i deras egen båt. Väl hemkomna greps sjörövarna inom kort. De tre våldsverkarna avrättades, och mannen vid rodret dömdes till livstids fästning. Den gråa verkligheten motsvarade i inget avseende Hollywoods piratfilmer.
Ett väl utforskat sjöröveri
Detta brott och detta rättsfall har som så mycket annat i vårt Myndighetssverige avsatt väldiga mängder urkunder: inlagor, protokoll och domar. I och med att rättsfallet har omfattats av så livligt intresse har det även lockat sansade och kunniga forskare. År 1963 gav Folke Danbratt ut sin mönstergilla utredning ”Strandad jakt”. Han har gått igenom alla källor, anför dem oavkortade eller sammanfattar deras innehåll och drar väl underbyggda slutsatser. Efter Danbratts grundliga utredning finns inte mycket mer att tillfoga om själva sjöröveriet. Efterföljande skriftställare har i stort sett bara upprepat en del av hans uppgifter.
En ”piratdrottning”?
I fråga om en av de inblandade körde han dock fast. Änkan Johanna Hård (1789-1851) frikändes och försvann. Danbratt kunde inte spåra henne efter frikännandet. Han utfärdade därför en efterlysning: Vad hände med Johanna Hård? Hon skulle enligt sjörövarnas utsago ha eggat dem till dådet och även till dråpen. I förhören nekade hon till allt och hävdade, att hon inte kände till någonting. I brist på bevis blev hon frikänd och försvann. Hon har av en senare skriftställare (Dick Harrison) kallats ”piratdrottning”. Ordet för tankarna till Hollywoods unga, vråltjusiga och lättklädda pirater av kvinnligt kön. Johanna Hård var dock inte ung, inte vråltjusig och inte lättklädd. Eftersom hon inte följde med till sjöss, var hon inte ens sjörövare. Däremot var hon otvivelaktigt av kvinnligt kön. Hon var dock hård som en piratdrottning, (om sådana över huvud taget har funnits i sinnevärlden). Det visade sig, att hon till skillnad från sjörövarna klarade sig utmärkt efter anklagelser och domstolsförhandlingar, som i allmänhet – trots frikännande dom – brukade leda till att vederbörande blev utstött ur samhället. Två forskare, nämligen Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, har lyckats med konststycket att spåra Johanna. De har skrivit en bok i ämnet (Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, Johanna Hård: En sjörövarhistoria, Tre Böckers Förlag AB, Gbg 2013, 101 sidor, illustrerad). Nästa gång skall jag berätta vad de kom fram till. Var beredd på överraskningar. Johanna Hårds levnadsöde liknar ingen annans.
Den, som har varit i Locks Rike, vill gärna återvända dit. Högtidlig invigning av kungaborgen skedde 2015, och lördagen den 15 juli 2017 hade alla återigen möjlighet att komma in i detta rike mot erläggande av en ”gränsavgift” (eller snarare inträdesavgift) vid gränsstationen.
Locks Rike i Rollsbo
Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.
En och annan läsare undrar nog vid det här laget, vad detta är fråga om. Låt mig förklara! I västra Rollsbo i Kungälvs Ytterby har Jan Erik Axelsson och hans maka Ann-Marie låtit bygga en stor villa i fornnordisk och medeltida stil. Han har också samlat marker, som tillhörde hans farfarsfar, den indelte soldaten Lock, till en större enhet, som han kallar Locks Rike. Kung och drottning i detta rike är han själv och hans hustru. Invigningen skedde som sagt 2015. När ett av deras barnbarn skulle döpas, beslöt han och frun att på nytt ställa till med marknad, uppträdanden och stridsövningar nedanför borgen (eller villan).
Salutkanoner i Locks Rike
Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.
Sedan 2015 hade det inglasade uterummet på husets baksida fullbordats. Dessutom hade ett par skeppskanoner anskaffats och satts upp på lavetter framför huset. (Ännu fattades dock lavetternas hjul.) Kanoner finns alltså – i likhet med allt annat – till salu, om man bara vet vart man skall vända sig. (De lär för övrigt inte ha varit dyra.) När jag såg kanonerna, dök genast frågan upp: Varför skaffar man inte ett par salutkanoner till Bohus fästning? Vore det inte trevligt för Kungälvs kommun att kunna hälsa en del av sina gäster med kanonsalut? Kanonskott kunde bli ett uppskattat inslag i nyårsfyrverkerierna. Med kanonskott kunde man på valdagen tillkännage att vallokalerna öppnade. Bengt Rosander föreslog för många år sedan, att kanoner skulle anskaffas till Bohus fästning. Jag instämmer.
Verklighetsnära Caroliner
Pippi Långstrump lärde barnen rida.
Bohus Elfsborghs Caroliner hade ställt upp med en så manstark skara rytteri och fotfolk, att den räckte till såväl försvarare som angripare av borgen. Carolinerna är en stor tillgång för Västsverige. De har nu lång erfarenhet av att framföra krigsspel och framför allt av att skaffa vapen, kläder och annan utrustning av så tidstroget slag som möjligt. Genom lång och trogen tjänst har deras persedlar blivit ingångna och snyggt nötta. Denna lördag var en av sommarens varma dagar. Under förberedelserna gick de därför omkring i skjortärmarna. Man kunde därför se byxorna ordentligt. Dessa plagg hade blivit mycket nötta på grund av ridning och sittande på träbänkar. De hade också förlorat en del av sin färg. Utifrån måttet av förslitning och urblekning borde man kunna säga vilka, som hade varit med längst och mest. Jag känner igen många av dem sedan många år tillbaka och kunde fastslå, att så var det. De verkliga veteranerna hade mest slitna och mest urblekta uniformspersedlar.
Lappade ryttarbyxor
Så var det även i verkligheten. Man bytte inte ut ett klädesplagg på den tiden förrän plagget var utslitet och föll sönder på kroppen. De karolinska krigarna bör med åren ha blivit ganska luggslitna. I Linköpings museum förvaras en karolinsk uniform. Särskilt byxorna är värda en närmare granskning. Gustaf Näsström skriver: ”De skinnskodda knäbyxorna är hårt slitna och flitigt fodrade med randiga linnebitar, vilkas karakteristiska mönster skulle kunna vägleda en textilhistoriker längs Rålambs väg genom olika ryska provinser ned till Turkiet.” (Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige II, Kulturhistorisk bilderbok om Vasatid och karolinsk tid, Sthlm 1948, s. 254-255.)
Stor brandsäkerhet
Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.
Carolinerna var med i krigsspelet. Svenskarna under sin konung Miguel Odhner försökte erövra Locks Rike med anledning av att dess konung inte hade skattat för inkomster från verksamhet utanför Locks Rike och med anledning av att Locks konung inte hade följt gällande bygglov. Krigsspelet genomfördes alltså med glimten i ögat och med anspelning på verkliga motsättningar, som jag inte känner till någonting om. Annars var själva krigsspelet verkligt nog med kanoner och kavallerianfall. Dagen var varm. Överallt var det torrt. Carolinerna var ytterst noggranna med brandsäkerheten. De hade vattenspänner till hands, om någon gnista skulle falla ned i det torra gräset. Generalordern löd: brandsläckning går före allt annat. Jag såg rentav en karolin, som släckte sin cigarettfimp i en burk med läskedryck. (Detta hände före slaget.) Noggranheten var stor, och inte minsta tillbud inträffade.
Framstående skådespelare
Mycket visades under dagens lopp. Trumslagare och soldater tågade upp till borgen, där Locks egen flagga hissades och nationalsången (Locks Rikes egen) sjöngs. För barnen fanns ponnyridning med Pippi Långstrump, hoppborg och bågskytte. Arkadia Trolleri visade trolleri i skämtsam form. Kärna Revysällskap spelade upp Kerstin Olssons teaterstycke ”De’ kunde blett värre – ett gränsfall”. Här fick vi följa landshövdingen Harald Stake (skickligt spelad av Jörgen Söderström), som skulle försvenska de motsträviga bohusläningarna och få dem att betala tyngre skatter. Skådespelarna har tydligen alla varit med länge i leken. De spelade mycket bra med kroppsspråk, ansiktsuttryck och snärt i replikerna. Här har vi amatörskådespelare, som är fullt jämförliga med professionella. Även dräkter och rekvisita hade valts med omsorg.
Högtidligt dop
Det högtidliga dopet.
I nationaldagsfirandet ingick dop av kungaparets senaste barnbarn, Ed Arvedahl. Detta förrättades av rikets hovpredikant, kyrkoherde Peter Bratthammar, som gav oss undervisning om dopet. Varje kristen, som själv är döpt, kan förrätta dop, och dop kan förrättas var som helst. Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför upptar han oss genom dopet som sina barn och medlemmar i sin kyrka. Alla kyrkor, som finns i världen, erkänner varandras dop. De döpta ingår därför i ”världens största nätverk”, som omfattar 2,3 miljarder (2 300 miljoner) människor. Tack vare dopet kan vi också ta emot Nattvarden. Vi har en Gud, som kan förlåta allt. Vi människor kan inte förlåta allt, men Gud kan. Som dopfunt användes en stående trästock, vars övre kortända hade en grund urgröpning för vattnet. Efter väl förrättat dop, märkte kyrkoherden, att stocken hade sugit åt sig vattnet. Kyrkoherden såg i detta ett predikoämne: När vi känner oss avhuggna, kraftlösa och förbrukade, har vi all anledning att begärligt suga i oss Guds ord. Även vid dopet medverkade karolinerna. Med dragna värjor bildade de ett ”järnvalv”. Under detta valv tågade de stolta föräldrarna fram med lille Ed.
Lev dina drömmar
Här fanns många programpunkter. Barnen fick möta en drake. Kenta Pedersen sköt med pil och båge från hästryggen. ”A Clear Band” spelade 60-talsrock ”med ös”. Kungen av Locks Rike trodde, att 60-talsrock för det uppväxande släktet kunde låta nog så medeltida. Så är det kanske också, men de tre programpunkterna hade jag inte tillfälle att vara med om. Många tänkvärda sanningar sades. Miguel Odhner, för dagen konung av Sverige och Kungälv, framhöll: ”Det är viktigt att ha roligt och leva sina drömmar.” Jan Erik Axelsson inskärpte än en gång: ”Förverkliga det som du har tänkt dig!” Som synes lever han som han lär. Det tackar vi för.
Lars Gahrn
Hyllningssång
till
konungaparet i Locks Rike
och Locks slott
Jan Erik och Ann-Marie Axelsson
av
Lars Gahrn
2017
Sjunges som den kända sången:
”Om man inte har för stora pretentioner”.
Här i Rollsbo finns en dal,
rätt så lång och länge smal.
Bygden omges runtomkring av skog och grönska.
Här bland bergen finns en vrå,
en idyll med frid som få.
Här finns nog det mesta, som man brukar önska.
Under salig Lockens tid
var domänen stor och vid.
Den har splittrats senare på många händer.
En ny storhetstid har grytt
ty Jan Erik har på nytt
samlat och förenat dessa spridda länder.
Riket har vi återfått.
Lock har nu återuppstått.
Men var finns – så frågar vi – konungaslottet?
Riken bör ju ha en borg.
Men Jan Erik drar försorg
om den saken, och med tiden har vi fått det.
Kungar ägnar sig åt fejd,
somliga helt utan hejd,
men Jan Erik är jämt mild och snäll till sinnes.
Han blir dock en smula klämd
av kommunens byggnadsnämnd
och då visar han de lejonklor, som finnes.
Vår Jan Erik har jämt haft
seg uthållighet och kraft,
och då får han ju med tiden övertaget.
När han lägger manken till,
säger man: ”Gör som han vill!”
Byråkraterna gav efter vid det laget.
Man skall våga sticka upp
som en konung eller tupp.
Man bör inte ständigt följa jantevanan.
Man bör våga träda fram
under festlighet och glam
och till toppen av sin flaggstång hissa fanan.
Mitt bland funkis har vi fått
ett detaljrikt sagoslott,
ja, en kungaborg, som prunkar i Locks Rike.
Man befinner sig på glid
mellan mången skönhetstid.
Därför har Locks kungaborg knappt här sin like.
Detta är ett riktigt slott,
mera än en herrgård blott.
Här finns torn, och stora stenblock bygger grunden.
Taket har en smyckad kam.
Egen flagga fladdrar fram.
Rött och grönt ses lysa stolt mot himlarunden.
Viking liksom riddersman
skulle säga: ”Kungen kan
välja bästa inslagen från skilda tider.
Långhus korsades minsann
med stenborgar. Stolt och grann
blev hans borg, och mycket gärna bodde vi där.”
Pris för sitt corps-de-logi
får vår drottning Ann-Marie,
när hon pyntar och möblerar i gemaken.
Allting kan beskrivas kort:
Här är allt av bästa sort,
ty hon vägledes av Skönheten och Smaken.
Lockens släkt har blivit van
att som hemvist för sin klan
se den kungaborg, som tronar högst på höjden.
Den, som tas emot som gäst,
tycker livet är en fest.
Varje gäst blir mycket snart en mycket nöjd en.
Här finns skog och öppna fält,
som har plats för stånd och tält
och för övningsplats åt våra krigarskaror.
Marknadsstånd ses då och då.
Här finns allt, som man kan få,
när en köpman salubjuder sina varor.
Många lockas hem till Lock
utan något lock och pock,
endast vägledda utav ett gynnsamt rykte.
Här i denna vackra vrå
får man höra: ”Ack!” och ”Åh!”
Alla tycker vad de andra förut tyckte.
Det är bra att ej bli skild
från en viktig förebild.
Det är lärorikt att vistas i Locks Rike.
Då och då föds en idé,
när man har något att se.
Detta slott skall – hoppas jag – få någon like.
Till att tacka är jag snar:
Tack, o höga kungapar!
Bröd och skådespel är passande för mängden.
Kan man finna bättre plats
än inunder ert palats,
i Locks Rike, på den gröna slagfältsängden?
Kungaparet i Locks Rike.En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.
Mölndalsborna var i början rädda för bussarna och bilarna. Somliga var så rädda, att de inte ens vågade åka med. Under sådana förhållanden hade Mölndals Bilomnibusaktiebolag bekymmersamt, när det startade 1923.
Exploderande motor
Detta år var Toltorpsgatan från Mölndals kyrka (nu Fässbergs kyrka) genom Toltorpsdalen äntligen färdig. Därför fick Mölndal en busslinje mellan kyrkan och Hvitfeldtsplatsen i Göteborg. Bussarna gick genom Toltorpsdalen. Dalenborna och andra mölndalsbor var dock rädda för de nya fordonen. Bussarna kunde explodera, menade man. Detta var nog så sant, men faran för chaufför och passagerare var inte stor. Kylaren och motorn fanns på den tiden utanför själva busskroppen, som var avsedd för chaufför och passagerare.
Familjemedlemmarna åkte med
I bussen har Hilmer Johansson bara tre familjemedlemmar. Ingen annan vågade åka med denna gång! (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Det gällde att övertyga tänkbara passagerare om, att de utan fara kunde åka buss. I maj månad 1924 inkallades Hilmer Johansson för att rädda det konkurshotade bussbolaget. En familjebild berättar om en av hans åtgärder för att övertyga mölndalsborna om, att de utan fara för liv och hälsa kunde åka med. Ibland åkte bussarna tomma, och detta såg inte bra ut. Hilmer bad därför hustru och barn att åka med. De satte sig på fönsterplatser, så att de var väl synliga utifrån. Dottern Aisa (född 1919) var ännu en liten flicka och måste därför sitta på en kudde för att nå upp. När familjen Johansson satt och tittade ut ur bussfönstren, kunde folk se, att det fanns människor, som inte alls var rädda för att åka med bussarna. Ibland vinkade de vänligt till dem, som fanns i närheten av vägen.
Stopp vid Toltorps by
De första bussarna var små Ford-bussar, som kunde ta som mest sjutton passagerare. Bussarna orkade inte alltid köra uppför Toltorpsdalens branta backar. Då måste passagerarna gå ur och skjuta på. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Så här i efterhand är man mycket tacksam för att Hilmer har låtit ta en bild, som berättar om detta kapitel i busstrafikens långa och brokiga historia. Fordonet står stilla på Toltorpsgatan. Hilmer var själv chaufför, men han har stigit ur bussen för att komma med på bilden. Solen står i sydväst, och bilden är alltså tagen på eftermiddagen. Hilmer har dragit ned skärmmössan och böjt ner ansiktet för att undkomma solskenet. I bakgrunden ses Toltorpsberget eller Safjället, som ännu är kalt. Tack vare bergets förhöjning längst upp kan vi se, att bussen har stannat mittför Toltorps by (nuvarande Fallströmsgatan). Ännu har man inte kommit fram till de kraftiga uppförsbackarna. Givetvis var det lättare att stanna en bil och låta den stå stilla här nere på släta marken. (Bergets förhöjning ses klart på en annan och översiktligare bild, som finns med i boken ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 148.)
Vem fotograferade?
Hilmer har med sig makan Anna och två av barnen. Dottern Aisa når nätt och jämnt upp, och av henne ser vi bara huvudet. Av pojken ser vi inte mycket mer, även om han är något större. Hilmer och Anna hade två söner, Gustaf, i allmänhet kallad Gösta, och Per-Olof. Vem av dem som var med, när bilden togs, är svårt att säga. Någon måste dock ha tagit bilden. Fotografen kan ha varit den andre sonen. I så fall skulle hela familjen ha varit med på bussfärden, även om en familjemedlem saknas på bilden. Detta är en familjebild, som har suttit i ett familjealbum. Om man vänder på fotografiet, finner man nämligen att det har rivits loss ur ett album. Litet grand av albumets mörkgråa papper har blivit kvar bak på fotot.
Tre samlare
Sonen Gösta Sandeblad var med i bussbolaget alltifrån unga år. Senare blev han faderns arvtagare. Här ger Hilmer Johansson sin son en klocka vid något jubileum. (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Både Hilmer och hans dotter Aisa var samlare, som tog vara på gamla saker. Hilmer samlade allt, som hade med honom och bussbolaget att göra. Dottern Aisa övertog föräldrahemmet och lät faderns samlingar vara kvar. En dag kallade hon på mig. Hon hade börjat röja på vinden. Tillsammans med en vän till familjen, Erik Johansson, tidigare anställd i bussbolaget, hade hon burit ner ett omfattande arkivmaterial i hallen. Hon frågande: ”Hur mycket av detta vill du ha till hembygdsmuseet?” Även jag är samlare. Jag svarade: ”Jag tar allt.” (Vid närmare eftertanke tackade jag nog nej till ett par rostiga skridskor.) Tack vare tre utpräglade samlare är Hilmers och bussbolagets historia utförlig. (Jag kunde givetvis inte låta bli att läsa handlingarna och börja skriva om vad jag fick fram.) Bland de verkliga klenoderna i Hilmers samlingar är denna bussbild från Toltorpsgatan vid Toltorps by år 1924 (eller möjligen 1925). När man ser den, förstår man bättre än annars hur mycket, som har hänt inom kollektivtrafiken under de gångna 90 åren.
Lars Gahrn
Läs vidare
Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen: En levnadsteckning, Mölndal 2001.
Bengt Brolin och Jan-Erik Necander, Mölndalsbussarna 1924-1984. 1984.
Vad hände med slaktarmästare Carlssons kvarn i Gunnebo? Kvarngrunden finns kvar och väcker många frågor. Anna Jolfors har under sina forskningar kunnat visa, varför kvarnen försvann. Hon har på nytt gjort en viktig insats för historieskrivningen om Gunnebo.
Grund blev kulturminne
Kvarngrunden är idag ett kulturminne. Foto: Lars Gahrn.
Först bör jag kanske förklara var kvarnen fanns. När man åker från John Halls väg och tar Christina Halls väg upp mot ridhuset, har man en bäckravin på höger sida om vägen. Därnere sipprar vatten fram. Där nere fanns kvarnen. Grunden finns kvar och är ett av Gunnebo-områdets kulturminnen. Den framstående Gunnebo-forskaren Arvid Baeckström har fått fram åtskilliga uppgifter, som han redovisar i sitt verk Gunnebo I-II (1977). Jag sammanfattar vad han har kommit fram till.
Kvarngrund finns kvar
Anna Jolfors stöter ständigt på Gunnebo-nyheter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.
Under 1830-talet lät Gunnebos dåvarande ägare, slaktarmästare Johan Carlsson, bygga en kvarn på denna plats. Bäckfåran fördjupades och vidgades. Stenmurar byggdes på ömse sidor om fåran. På murarna vilade kvarnhjulets axel. En ungefär 34 meter lång kvarnränna ledde vattnet till vattenhjulet, som var av överfallstyp. Den timrade kvarnbyggnaden stod på stengrund och hade tegeltak. Kvarnen nämns i bevarande handlingar endast 1837 och 1838. Så långt följer jag Baeckström. En nutida besökare frågar sig dock genast: Men var finns vattnet?! Jag vill nu redovisa mina egna iakttagelser och slutsatser. Vattnet i bäcken utgör nu bara en rännil, men här fanns mer vatten förr. Bäcken fick vatten från en mosse, som låg där ridhuset, travbanan och den sumpiga ängen på andra sidan järnvägen nu finns. Mossen utgjorde ett stort vattenmagasin, och rimligtvis har man haft en dammlucka, så att man kunde samla ”malevatten” åt kvarnen. Efter en eller ett par timmars malning har vattnet varit slut. Då har man stängt dammluckan och samlat malevatten på nytt. År 1836 gästades Gunnebo av en dikningsexpert vid namn Stephens. Baeckström redovisar även hans utlåtande. Denne Stephens tyckte, att kvarndammen förvandlade området till en sumpmark och föreslog dikning. Vi vet inte om hans råd följdes, men 1893-1894 anlades Boråsbanan. Järnvägen fick djupa diken på bägge sidor, och i dessa rinner vattnet undan åt väster i stället för åt norr i den gamla kvarnbäcken.
Kvarnen såldes och bortforslades
Anna Jolfors har under sin genomgång av äldre tidningslägg funnit en auktionsannons från 1839. Den avslöjar vad som hände. Där står: ”Genom frivillig auktion, som förrättas å hemmanet Gunnebo i Fässbergs socken, torsdagen den 15 augusti 1839, försäljas de å nämnde hemman befintliga kvarn-, bränneri- och mälteribyggnader jämte inventarier, med skyldighet för blivande köpare att ofördröjligen låta från stället bortflytta samma byggnader, om vilkas beskaffenhet närmare besked kan under tiden inhämtas på stället.” (Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 3/8 1839.) Kvarnen har alltså sålts, plockats ned och forslats bort. Så kunde man göra med timmerhus.
Vattenmagasinet försvann
Kvarnen i Lackarebäck kan ge en föreställning om hur kvarnen i Gunnebo kan ha sett ut. Sigfrid Eyton tecknade denna bild i efterhand med ledning av äldre mölndalsbors berättelser. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Barclay, slaktarmästarens efterträdare som ägare av Gunnebo, har velat dika ut sankmarken, som var kvarndamm. Då hade han inte längre vatten åt kvarnen, eller då skulle han inte längre ha vatten åt kvarnen. Den tillhörde de mindre behövliga byggnaderna på Gunnebo. Här kan inte ha odlats mycket spannmål, som behövde malas. (I och för sig kan man dock ha malt inköpt spannmål på Gunnebo.) Vattenmagasinet försvann eller skulle försvinna. I detta läge gjorde man sig av med kvarnen. Förhoppningsvis fick Barclay bra betalt för byggnaden. Gunnebo har alltid krävt stora insatser i pengar av sina ägare, och alla tillskott bör ha varit välkomna.
För Mölndal var Göteborgs grundande 1621 en mycket viktig händelse. Tack vare ömsesidigt samspel växte och utvecklades båda samhällena kraftigt. Frågan är dock om det viktigaste årtalet för Mölndals vidkommande trots allt inte var 1473, då Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg) grundades.
Liknande stadsplaner
Nya Lödöse ses på denna förenklade modell. Staden genomdras av Säveån och har Mölndalsån strax intill (men tyvärr utanför bild). De bägge åarna har rimligen varit en av anledningarna till att staden anlades just här, skriver Lars Gahrn i dagens artikel.
Staden grundades 1473 och skulle heta Götaholm, var det tänkt. Staden befolkades dock huvudsakligen av borgare från Lödöse, och de ville ta detta namn med sig. Namnet blev Nya Lödöse eller Nylöse eller Nylös. Förutsättningarna för att Nylöse skulle ha haft likartad betydelse för Mölndal är att likheterna mellan städerna Nylöse och Göteborg är stora. De är mycket riktigt mycket stora. Harald Wideen har påpekat likheterna mellan Lödöse och Nya Lödöse rent stadsplanemässigt. Båda städerna genomdrogs av en å och omgavs av en grävd vallgrav eller två åarmar. (Norra delen av Lödöse hade dock inte detta skydd.) Fler likheter finns. När man ser Nya Lödöses stadsplan, kommer man dock på sig med att säga: Ja, men denna stadsplan finns ännu idag, nämligen i Göteborg. Bägge städerna omgavs av en grävd vallgrav och skyddades av jordvallar.
Mölndalsån – samfärdsled för två städer
På 1530-talet malde kvarnarna i Mölndal mjöl åt Älvsborgs lott. Detta är ett mycket intressant vittnesbörd om att Mölndals kvarnby redan då malde för folk långt utanför socknens gränser.
Det finns vidare likheter mellan Lödöse, Nya Lödöse och Göteborg. Lödöse genomdrogs av Ljudaån och Nylöse av Säveån. Göteborg har Stora hamnkanalen som motsvarighet. Denna kanal är dock grävd och inte en naturlig å. Det visade sig emellertid snart, att inte heller Göteborg kunde klara sig utan en å med rinnande vatten. Redan på 1640-talet grävdes en kanal från Mölndalsån fram till vallgraven och Stora hamnkanalen. Den kallades då Mölndalskanalen, men den får nu som regel heta Fattighusån. Rinnande vatten behövdes för att tillföra dricksvatten, spola undan avfall och hindra igenslamning. Det viktiga för oss mölndalsbor är, att Säveån och Mölndalsån går samman ungefär där Nylöse låg. Mölndalsån var en god samfärdsled mellan staden Nya Lödöse och Mölndal. Man har sedan länge varit övertygad om, att Säveån är en av förutsättningarna för att staden anlades just här. Vi har all anledning att tro, att Mölndalsån var en annan anledning. När Göteborg så småningom anlades, måste göteborgarna skicka ut sina pråmar på älven, om de ville fara till Mölndal. Pråmarna färdades ett kort stycke uppströms och girade sedan styrbord in på Säveån och Mölndalsån. Så kunde man ju göra, men behovet av Mölndalsån var således så stort, att man grävde en kanal från vårt vattendrag rakt fram till staden Göteborg.
Grundgrävning i leran
Det finns alltså likheter mellan de tre städerna, och man kan säga, att Göteborg har anor ett årtusende tillbaka i tiden. Lödöse som stad uppstod nämligen redan på 1000-talet. Förtätning är ett ledande begrepp inom nuvarande stadsplanering eller ”stadsbyggnad”. I Gamlestaden skall man riva många gamla landshövdingehus och bygga större, högre och tyngre hus i stället. Därför krävs bättre och djupare grunder. (Alla tre städerna har även det gemensamt, att de har byggts på sumpig lermark, som är allt annat än lämplig för tyngre byggnader.) Gräver man djupt, stöter man på kulturlagren, som tack vare lera och fuktighet är mycket bra bevarade. Här kan man finna mycket. Grävningarna har visat sig vara mycket givande. Utgrävningarna i Nya Lödöse på senare år är Västsveriges största arkeologiska projekt.
En efterlysning
För att återvända till Mölndal är samspelet mellan Göteborg och Mölndal mycket väl känt tack vare ett överflöd av källor, men århundradena före Göteborgs grundande är mycket källknappa. Rimligtvis borde man dock kunna finna antydningar i de källor, som trots allt står till buds. Tack vare grävningarna vänder man dessutom på varje sten; man undersöker med andra ord alla slags källor. Därför skickar jag ut en efterlysning: Kan man finna uppgifter om Mölndal i de skriftliga källorna om Nya Lödöse? Närmast till hands ligger att tänka sig, att kvarnarna i Mölndal har malt mjöl att invånarna i Nya Lödöse. Vi vet, att i början av 1530-talet malde en mjölnare i Mölndal mjöl åt Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg). (Uppgiften är lättillgängligast i boken: ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 35.) Med den tidens samfärdsel på Mölndalsån låg Nylöse betydligt närmare Mölndal än vad slottet gjorde. Som sagt, uppgifter efterlyses. Peter Funke erinrar om uppgiften, att under 1530-talet åtminstone smörräntan från Bosgården uppbars av borgmästaren i Nya Lödöse, Anund Esbjörnsson. (Uppgifterna finns i boken: Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III, Gbg 1932, s. 57.) Denna uppgift ligger bakom namnet Smörräntegatan. Fler upplysningar önskas.
Mölndals brandkanon kallas för ”Gathenhielmskanonen”. Den står utanför Mölndals brandstation. Enligt vad som har uppgetts skulle kanonen ha stått på en av kaparen Lars Gathenhielms fregatter. När jag bad en artilleriexpert tidfästa kanonen, visade det sig emellertid, att den hade gjutits ungefär ett århundrande efter Gathenhielms död. Visst var det snopet, men för mig kom beskedet inte oväntat.
Uppfiskad ur Onsalafjorden
Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.
Mölndals brandkanon skänktes år 1871 till Mölndals brandkår av handlanden August Jacobsson, som härstammade från Onsala. Kanonen skulle ha fiskats upp ur Onsalafjordens vatten och ha stått på ett kaparfartyg, som ingick i Lasse i Gatans flotta. Så har man berättat, och kanonen har fått namnet ”Gathenhielmskanonen”. Ingen har ifrågasatt uppgifterna, men på senare år har jag blivit mer och mer betänksam. Jag har sett många kanoner från 1600-talet, men ingen av dem har liknat Mölndals brandkanon. Till slut skickade jag iväg en förfrågan till folk, som skulle kunna veta eller kände sakkunniga.
Engelsk kanon
Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.
Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, sände förfrågningen till Tom Wennberg, som skickade den till Leif Mårtensson, museichef på Artillerimuseet (i Kristianstad). Mårtensson var rätt man och kunde svara omedelbart. Vår brandkanon är troligen en typ av ”tappkarronad”. En karronad är ”en förr på fartyg brukad slätborrad kanon” (C. M. Ekbohrn, Förklaringar öfver 60, 000 främmande ord och namn m.m. i svenska språket tillika med deras härledning och uttal, Sthlm 1902). Kanonen är alltså inte räfflad och följaktligen tämligen ålderdomlig. Den är engelsk eller av engelskt ursprung. Om kanonen saknar märkning, ”är det ingen svensk tillverkning. De svenska bruken var noga med märkning, oftast genom att på ena tappen ange brukets namn eller konstruktörsintialer.” Till detta kan svaras, att vår kanon inte har någon som helst märkning, vilket alltså bestyrker, att detta är ett engelskt arbete.
Från 1800-talets första hälft
Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.
Det viktigaste är dock kanonens ålder. Leif Mårtensson tidfäster den till ”första hälften av 1800-talet (främst aktuellt 1805 – 1830).” Därmed kan Lasse i Gatan och hans kaparfartyg uteslutas. Lasse dog samma år som Karl XII, alltså 1718, ungefär ett århundrade före kanonens tillkomsttid. På kanonen finns ett fänghål och dessutom till höger om detta två andra hål som dock inte är genomgående. Dessa två andra hål hade förbryllat mig. Jag skyndade mig att fråga Mårtensson om dem. Han svarade: ”Jag såg hålen på bilden, såg det som ett fäste för något. Troligen för en form av anordning som tände krut, som gav gnista ner. Engelsmännen hade tidigt olika typer för snabb antändning. Motsvarande det som fanns på flintlåsgevär har till exempel funnits. Då med ett fyrsnöre att dra i vid tändning.” Även avfyrningsmekanismen talar alltså för engelskt ursprung.
Avfyrningsmekanism
Mårtensson har av allt att döma rätt även vad gäller avfyrningsmekanismen. Fotografen Knut Kjellman fotograferade kanonen 1921 eller1922. Den stod då i sitt kanonhus uppe på Störtfjället. Kanonpipan sticker ut genom en glugg i huset, men kanonen är kvar inne i den lilla byggnaden. Bredvid står fjärdingsman J.F. Johansson och håller i ett snöre, som går in i byggnaden och in till kanonen genom ett litet hål i väggen. När han drar i tråden, avfyras tydligen kanonen. Man brukade skjuta alarmskott, när bränder hade brutit ut, för att brandmännen skulle veta vad som var på färde och skynda till brandstationen. Denna gång skulle han dock skjuta salut med anledning av att Mölndal blev stad. (Bilden finns i: Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 320.)
En utmärkt salutkanon
Kanonen har avfyrats för högtidlig salut vid viktiga tillfällen i stadens historia. När brandstationen invigdes 1955, sköt man i kanonen. Därefter har den inte använts. Sextiotvå år har gått sedan dess. Varför inte skjuta på nytt? Att skjuta med brandkanonen är billigt, men fyrverkerier är dyra. Fotografen Leif-K Olsson har föreslagit, att man med kanonskott skulle tillkännage, att vallokalerna öppnar på valdagen. Han har erbjudit sig att själv både ladda och avfyra kanonen. Kan inte han ställa upp, finns många andra kunniga och ansvarsfulla kanonjärer. Varför inte göra litet folkfest av våra demokratiska rättigheter, som verkligen är värda att fira!
