En viking på Göta kanal

Den, som gör en resa, har alltid något att berätta. Så säger ordspråket, som är tillämpbart i allra högsta grad om Göta kanal. Böckerna om Sveriges blåa band är många. Även Thomas Siösteen har bidragit till bokfloden. Hans bok har mycket nytt att tillföra.

Roddbåten Lisa

Thomas Siösteen har tjärat sin roddbåt Lisa af Långholmen. På huvudet har han sin ullhatt.

Thomas Siösteen har tjärat sin roddbåt Lisa af Långholmen. På huvudet har han sin ullhatt.

Han företog resan i en roddbåt, närmare bestämt en sump, en gammal roddbåt, som användes förr i tiden av fiskare i Stockholms skärgård. Den är spetsgattad och är – enligt Siösteen – ”flink att ro och tar sjön bra”. Det kan behövas. Siösteen bor nämligen på en ö strax utanför Vaxholm. Härifrån hade han föresatt sig att ro utefter östkusten ner till Slätbaken och därifrån på Göta kanal till ön Fjuk i Vättern med sin nytjärade roddbåt ”Lisa af Långholmen”. Bokens titel är: Thomas Siösteen, Resan till Fjuk: Med roddbåt längs ostkust, Göta kanal till Vättern (Visto Förlag, Text och foto: Thomas Siösteen, Illustrationer: Linnea Eriksson, 2016, 77 sidor). Detta är en båt av gammalt slag. Följaktligen ger Siösteens bok insikter i hur det kunde vara att ro till sjöss på den gamla hårda tiden. Även ett och annat i hans utrustning hör gamla tider till, till exempel en ullhatt, som han har fått av en kvinna på ön North Ronaldsay på Orkneyöarna norr om Skottland. Ullen kommer från får, som härstammar från och liknar får från vikingatiden.

Ullhatt och regnkläder

Siösteen ror vid Vaxholm, i kastellets hamn i oktober-november 2016. Han spelar smugglarkungen Algoth Niska.

Siösteen ror vid Vaxholm, i kastellets hamn i oktober-november 2016. Han spelar smugglarkungen Algoth Niska.

Efter lång användning och många erfarenheter sammanfattar Siösteen ullhattens egenskaper med orden: ”Varm, står mot regn bra samt skydd mot solen.” Under sekelskiftesdagarna i Vaxholm 2014 mötte jag honom, då han, klädd i grågubbekläder (kronoarbetskarlarnas vadmalsdräkt) rodde besökare runt Vaxholms fästning. Han hade även då sin spetsgattade sump Lisa af Långholmen att ro i. Siösteen har ett starkt historiskt intresse, vilket gör boken givande för alla, som vill lära mer om historiska sjöresor. Hans resa till Fjuk skulle dock vara en nöjesresa, vilket medför, att han inte nekade sig sentida bekvämligheter som moderna regnkläder. Oavsett hur nytjärade och tätade forntidens farkoster kan ha varit, bör den tidens sjöfarare ändå ha blivit genomblöta. Det regnade titt som tätt över Siösteen, och inte heller förr torde mellantiden mellan regnskurarna ha varit lång. Siösteen torkar ofta kläder. Om kvällen hänger han sina blöta persedlar på tork.

En viking

Siösteen ror får på Gotland 2015 i sin gotländska allmogebåt ”Fru Vind”.

Siösteen ror får till sin ö i sin gotländska allmogebåt ”Fru Vind”. Foto från 2015.

I vissa avseenden avviker han från forna tiders sjöfarare. Återkommande är uppgiften att han tvättar kläder. I gästhamnarna passar han på att utnyttja tvättmaskinen eller någon av tvättmaskinerna. Att tvätta var förr kvinnfolksgöra, och sjöfararna tvättade inte ofta, om de skulle göra arbetet själva. Kläderna bör ofta ha luktat illa av både fukt och smuts. Även om Siösteen inte luktade som en viking, såg han dock ut som en sådan. Vid två tillfällen tar andra sjöfarare honom för en viking. En liten tysk pojke blir så intresserad, att han vill hjälpa vikingen att sätta upp tältet. Även en kraftfull viking kom inte långt med en dags rodd. Siösteen är en van och kraftfull roddare, men dagsresorna blir korta: 20 sjömil, 18, 4, 10, 25, 14, 14, 17, 22, 5, 7, 12, 12, 4, 7, 2 och 10 sjömil. Man lägger märke till de mycket olika siffrorna och de genomgående korta dagsresorna. Som mest kommer han tre-fyra mil framåt på en dag.

Lyckokänsla

Man brukar lugna ner sig till sjöss och komma in i en lugnare och långsammare rytm och takt. Så är det inte minst med Siösteen. Dessutom trivs han till sjöss och med livet i tält. I boken lyckas han förmedla denna trivsel, som tidvis övergår i lyckokänsla. Efter Borenshults slussar skriver han: ”Det är en riktig frihetskänsla att lämna slussarna och ro ut i kanalens vackra och sommarvälkomnande landskap.” Siösteen trivs också med att möta andra människor, inte minst slussvakterna. Alla möten omnämns och beskrivs i uppskattande ordalag. Om slussvakterna satte han ihop följande rim:

Världens bästa personal
finns på Göta kanal.
Ingenstans i världen finns
sådana duktiga män och kvinns.

Detta är överord, men de ger uttryck för hans förtjusning över en vacker och trevlig resa. Denna förtjusning lyckas han förmedla på ett tilltalande sätt i sin bok. Man får en lärorik och trevlig läsupplevelse.

Klicka här för denna artikel som pdf

Vikingarna i Mark bygger långhus

Mycket arbete och litet järn – så gick det till, när man framställde järn under vikingatiden och medeltiden. Så går det också i våra dagar, när man visar, hur vikingarna tillverkade järn. Marks fornminnesförening har en järnugn i Mariebergsparken i Kinna. Söndagen den 28 augusti 2016 hade fornminnesföreningen och Kinna hembygdsförening en hembygdsdag i Mariebergsparken.

Två små järnklumpar

En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.

En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.

Redan på lördagen hade man satt fyr i järnugnen. Rödjord skulle förädlas till järn. Denna konst är svår. Man lyckas inte varje gång, och på somliga ställen lyckas man inte alls. Marks fornminnesförening har dock lång erfarenhet och behärskar nu denna svåra konst väl. Vid slutet av dagen hade man två järnklumpar att visa upp. De var så stora att de rymdes i en knuten näve. När man såg dessa små järnklumpar, som skulle vidareförädlas, förstår man klarare än annars, varför järn förr var mycket värdefullt. Ännu i början av 1900-talet rätade man gamla spikar och tog till vara allt järnskrot, som vidarebefordrades till skrothandlaren. Man kunde även få några ören, om man lämnade in några järnklumpar.

Blåsbälg och smedja

För att få upp värmen, måste man hela tiden stå och pumpa in syre med hjälp av en blåsbälg. På bälgens ovansida finns för övrigt en runinskrift. Rör man sig i sådana kretsar, inser man snart, att runskriften har många användare även i våra dagar. Intill järnugnen finns en smedja. Här har en gammal källare legat, och denna har byggts om till en smedja. Då och då hördes klang från städet.

Växtfärgning

Blir det järn i hyttan denna gång?

Blir det järn i hyttan denna gång?

Av rödjord kan man inte bara framställa järn utan även färga garner. Ann-Sofie Pettersson sysslade med växtfärgning. Rödlök kokades, och med hjälp av denna brygd kunde man få en rödaktig nyans. Krapp kokades också. Tack vare lummer kan textilfibrerna öppna sig, så att garnet kan suga åt sig färgerna. Lummer är numera fridlyst i Sverige men kan köpas från Östeuropa. Krapp odlades en gång i tiden här i Sverige men kan likaså inköpas utrikes ifrån. De färgade garnerna fick inte några grälla och bjärta färger utan dämpade och jordnära nyanser. På den gamla tiden var även ofärgat ylle vanligt. De flesta människor var grå, därför att de gick omkring i ofärgade vadmalskläder. Ann-Sofie Pettersson ger oss några fler uppgifter: ”Lummer använde man för länge sen. Nu har man för det mesta alun när man betar garnet. Och rödlöken fanns ju inte direkt på vikingatiden. (Den är ett modernare påfund.) Fina färger får man. Tänkte på människornas kläder förr; de var grå, men nu har man kommit på, att plaggen var mer färgglada än man har trott.”

Långhus skall byggas

Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.

Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.

Medlemmarna i Marks fornminnesförening har tillverkat tält åt sig, och dem kan de slå upp på de platser, som man besöker. Mariebergsparken i Kinna är dock så att säga hemmahamn för medlemmarna, och denna söndag, den 28 augusti 2016, tog man första spadtaget till ett långhus i denna hembygdspark. Detta hus skall bli femton meter långt och åtta meter brett. Sponsorer eller donatorer efterlystes. Man behöver allt från reda pengar till timmer och annat byggnadsmaterial. Mariebergsparken innehåller redan flera äldre byggnader från 1700- och 1800-talen, men nu kommer parken att få ett tillskott från äldsta tider. Medlemmarna har tittat sig omkring och ingående granskat andra långhus, särskilt det, som finns i Ekehagens forntidsby. Nu känner man sig redo att själv bygga.

Stridskonsten

Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.

Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.

 

 

Marks fornminnesförening har 80-100 medlemmar. Glädjande nog har man haft lätt att få in ungdomar i arbetet. Fyra av dessa visade oss hur vikingatida strid gick till eller kunde gå till. Man skilde bestämt mellan krigare och kämpar. De sistnämnda stred på egen hand och kunde kämpa utanför fylkingen eller förbandet. De utsatte sig för stora faror och stupade i många fall omgående. Krigarna stred på linje i en fylking. De samarbetade med varandra och gick till anfall tillsammans. De hade lärt sig stridskonsten. De fyra unga männen visade hur detta kunde gå till. Den, som först fick in en träff på den andre, hade vunnit. Denna uppvisning var inte någonting för folk, som ville se våld. Den var en förevisning av elegant stridsteknik. Tornerspel med riddare, häst och lans lär komma att bli OS-gren, berättade de unga vikingarna. Man talar som bekant om ”kampsporter”, och även vikingatida kamp kan betecknas som ett slags idrott. Att vikingatida kamp skulle bli OS-gren kunde de däremot inte ställa i utsikt, men vem vet? Vikingatiden är helt uppenbart på frammarsch, åtminstone i Marks härad.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kronprins Gustaf på Gräfsnäs – ett 250-årsminne

Sveriges blivande drottning Sofia Magdalena mottogs högtidligt med all militär ståt på Gräfsnäs år 1766. Kronprins Gustaf (senare Gustaf III) hade med ett stort följe och många vagnar farit ner till Helsingborg för att möta sin brud, den danska prinsessan Sofia Magdalena.

Regementet hyllade kungligheterna

Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.

Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.

Färden hem gick genom Halland till Göteborg. Det kungliga följet passerade genom Lindome, Kållered och Mölndal. Även bondhästar härifrån har varit med om att dra de kungligas vagnar. Den 18 oktober bröt man upp från Göteborg med Gräfsnäs som mål. Följet var så stort, att alla inte kunde inkvarteras på slottet. Kronprins Gustaf och hans följe övernattade på säteriet Livered, som låg närmare Göteborg. Kronprinsen följde dock med fram till Gräfsnäs och återvände därifrån till sitt nattkvarter. På borggården i Gräfsnäs stod Västgöta-Dals infanteriregemente uppställt och saluterade kungligheterna. ”Fruntimmer och kavaljerer” från trakten gjorde ”deras underdåniga uppvaktning”. ”Vid samma tillfälle blevo samteliga officerare av Västgöta-Dals infanteriregemente presenterade för deras kongliga högheter av överstelöjtnanten och riddaren Strömsköld.” Både Livered och Gräfsnäs illuminerades (lystes upp) dagen till ära.

Gudstjänst och dop på slottet

Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Dagen därpå var en söndag, som firades med gudstjänst på Gräfsnäs. Efter predikan döptes hovjunkaren Gripenstedts tre dagar gamla son. (Gripenstedt ägde Gräfsnäs.) Kronprinsen och hans blivande brud ställde upp som faddrar. Kronprinsen gav sitt ”nådigste tillstånd” till att gossen skulle få heta Gustaf, och prinsessan höll barnet i sina armar under hela dopakten. Kungligheterna besökte sedan barnets moder (som tydligen låg till sängs efter nedkomsten). Därefter spisades middag, och så åkte man iväg med Skara som mål. Tack vare samtida källor kan vi följa det kungliga följet dag för dag. Henning Stålhane har sammanställt dem och skrivit en mycket intressant bok i ämnet. (Henning Stålhane, Gustaf III:s Bosättning, Brudfärd och Biläger: Kulturhistorisk skildring, Sthlm 1946, s. 174-176.) Här kommer man 1700-talet nära. Om många socknar och städer, som berördes av resan, finns här värdefulla uppgifter att hämta. Boken är mycket värdefull för hembygdsforskarna.

Offentliga skådespel redan 1766

Westgiötha Gustavianer tillsammans med andra militärhistoriska föreningar i Sverige, Norge och Danmark brukar årligen ordna Gräfsnäs slottsspel. Som synes finns åtskilligt att hämta ur redogörelserna för Gustafs och Sofia Magdalenas färd. 2016 års slottsspel anknöt till 1766 års händelser, som ju är ett 250-årsminne. Ett helt regemente fanns ju på plats för att hylla kungligheterna och sola sig i det farande hovets glans. Gudstjänst firades också som ett offentligt skådespel. Händelserna år 1766 var högst fredliga, men år 2016 beslöt arrangörerna att även lägga in strider mellan olika förband. Man vet, att åskådarna uppskattar sådana skådespel. Dessutom är man bra på att framföra sådana skådespel.

Krigsteater kring slottet

Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.

Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.

Varje ställe har sina förutsättningar. Här kring slottet finns sluttningar och dalgångar, som lämpar sig för jägarförbands framryckningar och strider. Man hade ordnat så, att åskådarna stod högt och kunde blicka ner över soldaterna. Särskilt på slottets baksida hade man ett slags friluftsteater. Åskådarna stod uppe på vallen, och förbanden besköt varandra där nedanför. Striderna utkämpades på flera platser, och vi besökare lotsades skickligt runt från den ena platsen till den andra. Erik Samuelsson från Antens nätverk var en mycket skicklig berättare och ciceron under skådespelet. Det hela slutade med arkebusering. En brottslig greve, spelad av Daniel Bäcklund, ställdes inför exekutionstruppen och sköts ner. Daniel Bäcklund har vanan inne att bli arkebuserad och tycks trivas med uppgiften. Det går ju an så länge arkebuseringarna är teater. Under sådana förhållanden får man en huvudroll och kan komma tillbaka nästa år. Han spelar sin roll med skicklighet och bravur. Både han och åskådarna har anledning att se fram emot nästa års avrättning (om det blir någon). För att ge oss åskådare ett fullt skådespel hade man detta år sammanfört två skilda händelser, dels kronprinsens och prinsessans mottagande 1766, dels de danska anfallen mot Gräfsnäs 1612.

Lägerliv och marknad

Slottsspelen innehöll dock mycket mer. Besökarna kunde både före och efter uppleva lägerliv på borggården. Här övernattade krigarna och deras kvinnor i tält. De bör ha frusit litet grand i de kalla julinätterna den 15-17 juli. Här förekom även marknad. På lördagen hängde regnet i luften (men föll lyckligtvis inte ner). Då passade det bra att ha en del stånd inomhus i slottets bottenvåning. Det vore önskvärt, att även slottets övre våning kunde få tak över sig. Det går dock framåt för Gräfsnäs. Under 2016 fick man dels ett porträtthuvud av Margareta Leijonhufvud, Gustaf Wasas andra drottning, dels ett springvatten eller med andra ord en fontän i slottsparken.

342 hästar

Kronprinsparets följe var stort. Stålhane räknar upp mycket. Jag har räknat ihop, att man hade 56 vagnar, och att man behövde 310 vagnshästar och 32 ridhästar. Kronprinsen bör ha fått en ordentligt förhöjd självkänsla av en sådan uppvaktning. Framför allt undrar man, hur vägarna såg ut efter en sådan framfart. De bör ha varit både sönderkörda och söndertrampade. Allt som allt 342 hästar bör ha kunnat fördärva vilken grusväg som helst. Ändå tog man sig fram förhållandevis snabbt. En dagsresa mellan Göteborg och Gräfsnäs med vagn var en förhållandevis snabb resa på den tiden. Avståndet är ungefär sex mil med järnväg, vilket innebär en rakare väg än den kronprins Gustaf och den blivande kronprinsessan följde år 1766.

Stort följe och lång dagsresa?

Jag blev förvånad över både resans längd och följets storlek. Arkivarien och filosofie licentiaten Bo Strömberg har skrivit en omfattande bok om kungarnas resor under medeltiden, 1500-talet och 1600-talet. Bokens fullständiga titel är: JBLD Strömberg, De resan­de kungarna – och maktens centrum (Samling­ar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet: serie 1. Svenska skrifter 97), Uppsala 2013. Boken har utöver käll- och litteratur­förteckning även ett utför­ligt register över ortnamn, personnamn och sakord, inalles 22 sidor bara det. Vad har Strömberg att säga om kronprins Gustafs resa vad gäller följets storlek och dagsresans längd?

En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.

En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.

Han svarar: ”Ifall jag håller med om slutsatsen angående kungaföljets storlek? Jo, följet var nog ganska stort, men inte exceptionellt stort jämfört med de kungliga följen som jag har studerat – som i och för sig var från annan tid. På sidan 20 i min bok minns jag att danske kungen hade femtio vagnar; femtio vagnar var dock för litet, varför hovet fick fraktas postvis. Men här var det väl inte hela Gustafs hov som skulle byta residens. På sidan 22 i min bok finns en uppgift om en resande kronprins på femtonhundratalet. Hertig Erik hade 268 personer. Gustafs följe var eventuellt mindre, ifall man hade 56 vagnar plus 32 ridhästar. Det borde bli 144 resande, minst. Men man vet ju inte hur många som satt i varje vagn. Jag har inte så stor erfarenhet av hur mycket som krävs för att ödelägga en grusväg, däremot … Ja, det var en ganska rask förflyttning. Som jag skrev i min bok (sidan 402, noterna 301-302) är dock beräkning av någon sorts ’normal’ fart i äldre tid mycket svårgenomförbar. Beträffande medeltid har man antagit att 7 mil var maximalhastighet för de flesta medeltida resor. Men kronprins Gustaf levde å andra sidan flera hundra år senare. Jag vet inte riktigt vad ’snabb resa’ innebar på hans tid. Som jag nämnde en gång i tiden finns ju ett ’vägmuseum’ utanför Stäket, här i närheten. Dalkarlsbacken är vägmuseets namn. Wikipedia har en artikel därom: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dalkarlsbacken. Den bevarade vägen från 1600-tal ger intryck av att vägnätet inte hade förbättrats så mycket då, men ytterligare hundra år senare… Jag ser i varje fall inget skäl att motsäga din formulering.”

Så skriver Strömberg. Följet var alltså stort eller medelstort och dagsresan betydande. Dessutom måste man räkna med alla som kom resande för att beskåda kungligheterna. Vid Gräfsnäs fanns som synes stora mängder folk. Hästarna har sällan haft så mycket att göra där i nejden som då.

Klicka här för denna artikel som pdf

Bohusiska smällen 1566 – ett 450-årsminne

Fjorton belägringar har Bohus fästning utsatts för, men inte en enda gång har fästningen erövrats av fienden. År 1566 var slottets fall emellertid snuddande nära. Bohus slott räddades detta år av den ”Bohusiska smällen” (Båhusiska smällen). Under 2016 kan vi fira 450-årsminnet av fästningens räddning.

Torn blev kanonrör

Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.

Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.

År 1566 var Bohuslän en del av Norge, som var en del av det danska väldet. Svenskarna stormade fästningen fyra gånger. Vid den fjärde stormningen lyckades svenskarna tränga in i Röda tornet och erövra detta. Fästningens fall var nära. I tornets källare fanns dock ett krutförråd. Borgens försvarare lyckades antända krutet. Fästningstornet förvandlades då till ett kanonrör. Vid smällen flög allt och alla uppåt. Alla innevarande blev ”som kråkor och andra fåglar förda upp under himmelen, och icke en kom därifrån med livet”. (Adolf Tell, Bohus fästning: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan, Gbg 1951, s. 36.) Jag talade mycket med docent Lars Linge om Kungälvs historia. Han var litet bekymrad över, att de berättande källorna om Bohusiska smällen var sena, men han fann tröst i vetskapen, att händelsen var avbildad på en reliefbild på Fredrik II:s sarkofag i Roskilde domkyrka.

Relief i turistbyrån

Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.

Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.

Sommaren 2015 besökte Niklas Krantz och jag Roskilde domkyrka. Givetvis var jag ivrig att se denna relief i verkligheten, men området kring de ståtligaste sarkofagerna var avspärrat. Vi kom inte intill reliefen. Sommaren 2016 hade jag ibland ärende till Kungälvs turistinformation eller besökscentrum. Till min glädje fann jag, att man här hade satt fram en avgjutning av reliefen, som visar Bohus’ belägring. Man hade lånat reliefen från Nordiska Folkhögskolan, som ligger uppe på berget Fontin, där svenskarnas kanoner hade stått under belägringen.

Igenvuxen gård

Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.

Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.

Enligt vad som berättades skulle en av borgens försvarare ha åtagit sig självmordsuppdraget att smyga ner i källaren och antända krutet. Följden blev att även han själv flög i luften. (Uppgiften möter – utan källhänvisningar – i Gustaf Brusewitz’ bok Elfsyssel från 1864.) Självmordsbombarens änka och barn skulle som belöning ha fått gården Röset på Hisingssidan av älven. Gården finns kvar och ägs alltjämt av samma släkt, även om den är uthyrd. Sommaren 2016 tog Anders Johansson, Mölndals-Postens egen tecknare och vitsare, med mig på en rundtur i södra Bohuslän. Från Eriksdal for vi åt väster. Skogen stod som en mur på höger sida, men i grönskan fanns ett obetydligt hål och några hjulspår. ”Här är det”, sade Anders och körde in. Efter några tiotal meter var vi framme vid den rödmålade gården, vars byggnader bildar en hästsko. Den ligger som en Törnrosa-gård mitt i grönska och sly. Gården, som genom många århundraden har givit familj efter familj deras bärgning, brukas inte längre. Skogen har tagit över ägorna. Jordbruksmarken har fallit i värde under det senaste århundrandet.

Kor skall beta rent

Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.

Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.

Samma sommar besökte jag Ulf Karmark på Mariebergs gård. Jag fick då veta, att Karmarks skulle ta över de igenvuxna markerna från Eriksdal ända bort mot Ragnhildsholmen. De skulle låta sina kor beta här. Ulf Karmark var mycket förväntansfull och såg fram emot att djungeln skulle glesna. Vem vet vad som då kan komma fram ur snåren? Gyldenlöwe lär ha haft skansar här, då han belägrade Bohus fästning år 1678 under fästningens fjortonde, hårdaste och sista belägring. Jag hoppas, att korna har starka käkar och glupande matlust. Det skulle vara intressant att på nytt kunna se lämningarna efter dessa skansar från ett annat skede av fästningens händelserika och hårda historia. Ulf Karmark berättar: ”Det skall finnas ytterligare en skans på Ellesbo höjd. Vi brukar fälten bredvid, och där har vi fått upp stora mängder med karteschkulor från kanoner. Sådana kulor användes främst mot kavalleri. Storleken på kulorna är ungefär 2-3 centimeter. Detta stämmer bra med förhållandena vid Gyldenlöwes belägring, då svenskarna skulle ha anfallit över Hisingen.” Kungälv har alltså en rik historia, och än finns mycket kvar att upptäcka.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

 

Christina Hall träder fram ur historiens glömska

Jag satt med Christina Halls visbok, påbörjad 1766, i handen. Varken jag eller någon annan, som forskade om Gunnebo, hade känt till att den fanns, men samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz hade spårat den och lyckats köpa den på en auktion. Krantz hade kommit med den till mig. Den stora frågan blev: Vad skulle vi göra nu?

Mycket arbete skulle krävas

Christina Hall omkring 1807 enligt en oljemålning av Carl Fredrik von Breda. Foto: Anna Jolfors.

Christina Hall omkring 1807 enligt en oljemålning av Carl Fredrik von Breda. Foto: Anna Jolfors.

Detta hände en mörk höstkväll, den 6 oktober 2006. Vi satt i Mölndals Hembygdsförenings bild- och läsrum. Niklas Krantz visade mig boken och slog upp den. På främre pärmens insida stod orden: ”Christina Halls Wis Bok Anno 1766.-” Detta var en visbok från 1700-talet, som kunde ge oss många inblickar i tidens musikliv och kulturhistoria, men jag insåg genast, att här krävdes arbete, arbete och åter arbete för att få ut vad boken hade att ge. Ingen av visorna hade någon uppgift om författaren. Vissa ord och uttryck tydde på att texten var förvanskad här och var. Inga melodier var angivna. Här fanns mycket att klarlägga och utreda. Man måste fastställa, vem som hade skrivit visorna. Man borde söka efter visornas melodier. Man måste försöka återställa delvis förvanskade visor i ursprungligt skick.

Skulle boken återgå till glömskan?

Jag kunde för mitt inre öga se hur någon arkivmänniska fick boken i sin hand, bläddrade en stund i den, sade några uppskattande ord om detta fynd och sedan ställde in boken i en hylla. Utan att på något sätt svartmåla framtidsutsikterna, kunde jag även föreställa mig att boken skulle få stå kvar på denna hylla under överskådlig framtid, icke osannolikt under all framtid. Det är ju så det går till. Urkunder och handskrifter hamnar i arkiv och forskningsbibliotek, och där bryr sig ingen om dem. Våra arkiv rymmer hyllkilometer efter hyllkilometer av outnyttjade källor. Skulle verkligen denna bok få återgå till glömskan?

En värdefull källa

Niklas Krantz håller upp visboken, och Lars Gahrn pekar ut orden: Christina Halls Wis Bok Anno 1766. Foto: Anna Jolfors.

Niklas Krantz håller upp visboken, och Lars Gahrn pekar ut orden: Christina Halls Wis Bok Anno 1766. Foto: Anna Jolfors.

En annan och föga bättre framtidsutsikt vore att visboken förvärvades av några samlare eller något museum och så helt enkelt lades i en monter. Museibesökarna eller samlarens gäster fick då möjlighet att beundra det vackra, om än något slitna, skinnbandet och den vackra pärmdekoren, men boken hade på detta sätt förblivit en sluten bok, om än icke helt okänd. Detta öde hade varit föga bättre. Skulle verkligen denna bok få återgå till glömskan? Svaret för min del var nej. Jag visste bäst själv hur litet, som är känt om sång och musik i Västsverige under den gustavianska tiden mot 1700-talets slut. Vi hade helt enkelt inte råd att låta denna källa sjunka tillbaka in i glömskan. Här kunde vi få ett västsvenskt kapitel om den gustavianska kulturen. Detta skulle vara desto värdefullare som kulturlivet hela tiden hade kommit i skymundan i handels- och sjöfartsstaden Göteborg. Visorna hade dessutom nedtecknats av Christina Hall (1749-1825), som hade varit värdinna i Hallska palatset och på familjens lantställe Gunnebo i Mölndal. Gunnebo är en av Västsveriges stora sevärdheter, och guiderna behöver uppgifter om Halls. Själv hade jag suttit och pusslat ihop de få och kortfattade uppgifter, som finns om Christina Hall och hennes make John Hall den äldre (1735-1802). Jag hade redovisat dem i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden”, utgiven av Mölndals-Posten 1997. Uppgifterna räckte för att man skulle få en klar uppfattning om deras personligheter, deras intressen och deras inriktning här i livet, men uppgifterna var som sagt få och korta. Fördjupning var välkommen och kunde verkligen behövas. Niklas Krantz hade redan från början insett bokens värde. Därför hade han kommit med den till mig.

Vem skulle göra arbetet?

Inskriften på pärmens insida.

Inskriften på pärmens insida.

Den stora frågan blev då: Vem skulle utföra arbetet? Vem skulle ta hand om visboken, låta skriva ut den på dator, behandla visorna vetenskapligt, fastställa vem som hade författat dem och ge ut alltsammans som bok? Dessa uppgifter krävde mycket arbete och mycket tid. Vem skulle göra arbetet? Själv är bäste dräng heter det, men jag misstänkte redan då, den 6 oktober 2006, att själv också var ende dräng. De andra, som skulle kunna göra något, var både få och – så vitt jag visste – även fullt upptagna med andra arbetsuppgifter. Skulle inte jag själv göra något, skulle antagligen inte någonting bli gjort. Att ta på mig detta stora arbete kände jag mig inte redo till där i bild- och läsrummet denna oktoberkväll för tio år sedan, men jag lovade att gå vidare med ärendet. Därmed var jag också fast. Det ena steget gav det andra, och arbetsuppgifterna svällde hela tiden. Nu, år 2016, är denna visbok och mycket annat utgivet. Avgörande för att vi kunde gå vidare var, att Niklas Krantz visade mig fullt förtroende, och att museiassistent Helen Ljungström åtog sig utskriftsarbetet. Hon har skrivit rent både visboken och mina vidlyftiga utläggningar. Hon lyckades snart lära sig Christina Halls handstil. I visboken var den visserligen förhållandevis lätt att tyda, men när vi kommer till de senare skrivna breven, har handstilen – så som vanligen sker – förvärrats åtskilligt. Bokens titel är: Lars Gahrn, Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor: Källutgåvor och undersökningar utgivna av Mölndals Hembygdsförening (2016, 524 rikt illustrerade sidor). Om tio års arbete har man mycket att berätta. Detta är endast början. Fortsättning följer. Utgåvan är också ett 250-årsjubileum.

Klicka här för denna artikel som pdf

Skimret över Oscars dagar i Marstrand

Konung Oscar II må ha avlidit redan 1907, men i Marstrand är han ändå överallt och alltid närvarande, särskilt under sekelskiftesdagarna i augusti. Vare sig man befinner sig på stadens gator, i fästningen eller i kyrkan, stöter man på minnen från Oscar II:s dagar.

En kyrka med sevärdheter

Programmet var rikt, men en programpunkt fanns inte med i sekelskiftesdagarnas tryckta program, nämligen högmässan. Den pålystes på ett lika ålderdomligt som verksamt och trevligt sätt. Jag anlände till staden strax efter halv tio för att kunna vara med från början, med påföljd att jag kom till en död stad. (Sekelskiftesdagarna skulle börja klockan tio.) Kvart i tio började kyrkklockorna ringa, och vem kan motstå deras maning? Sekelskiftessöndagen började med högmässa för min del. Jag visste sedan förut att kyrkan också har många sevärdheter: målningar som visar ”hjärtats historia”, en statyett av en skeppsgosse, Fredrik Bagges och hans makas epitafium, konung Oscars stol och så vidare. När ryktet spred sig, att konung Oscar skulle bevista gudstjänsten, fylldes kyrkan, berättar kammarherre Magnus Lagerberg. Konung Oscars kyrkogång ledde till en mycket större kyrksamhet bland badgästerna.

En storhetstid för Marstrand

Konung Oscars stol i Marstrands kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Konung Oscars stol i Marstrands kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Varför firar man sekelskiftesdagar på detta sätt? Så undrar kanske någon. Förra sekelskiftet var onekligen på många sätt en storhetstid för Marstrand. Staden utvecklades. Badgästerna strömmade till, mycket tack vare kung Oscar. Han drog inte bara folk till kyrkan utan även fler badgäster till staden. Tiden präglades också av en stark framtidstro: Utvecklingen gick på alla områden mot det bättre, trodde man, och i många avseenden – men inte alla – var det också så, i stort sett. Så här i efterhand sticker många Grönköpingsmässiga tidsdrag i ögonen, och även dem kan arrangörerna vara intresserade av att göra något av. Oscar II var i vissa avseenden överskattad av sin samtid, men han hade också många utmärkta egenskaper, som gjorde honom omtyckt, och som har efterverkan in i vår tid. Politiskt förde han en mittenpolitik och försökte utjämna motsättningarna. Varken förr eller senare hade det varit så lugnt i Sveriges riksdag. Det berodde mycket på tidsandan men även i någon mån på kungen. Utrikespolitiskt strävade han efter att med vänlighet och charm skapa ett gott förhållande till stormakterna. Samtidigt förde han en försiktig neutralitetspolitik med bibehållen fred som mål. Motsättningarna mellan Sverige och Norge förvärrades, men konungen gjorde sitt bästa att även här utjämna motsättningarna.

Konung Oscar ville inte tillgripa våld

Konung Oscar, spelad av Anders Arnell. Foto: Jan-Arne Björkman.

Konung Oscar, spelad av Anders Arnell. Foto: Jan-Arne Björkman.

Framför allt viktigt var, att både han och kronprins Gustaf (senare kung Gustaf V) förespråkade en fredlig lösning på unionstvisterna. Forskningen har kunnat belägga denna fredskärlek på många sätt. Under den allvarliga unionskrisen 1895 uppmanade den tyske kejsaren kung Oscar att gå hårt fram mot norrmännen. Oscar avböjde dock bestämt: ”Förutom att vålds undvikande i det längsta alltid bör vara en samvetssak för varje monark, så utsår oftast dess användande – historien bär vittnesbörd därom – frön till faror för framtiden.” År 1903 meddelade kronprins Gustaf den tyske ambassadören, att ett krig mot Norge vore ”frånstötande för var och en av oss” (ein solcher Krieg hat überhaupt etwas Abstossendes für Jeden von uns). (Folke Lindberg, Kunglig utrikespolitik: Studier och essayer från Oskar II:s tid, Sthlm 1950, s. 163 och186.)

En fredsfurste

Kungälvs drillflickor och musikkår föregick konungens vagn. Foto: Jan-Arne Björkman.

Kungälvs drillflickor och musikkår föregick konungens vagn. Foto: Jan-Arne Björkman.

Sådana uttalanden kan man finna i arkiven, men redan samtiden visste mycket väl hur det låg till. Till konungens 25-årsjubileum som svensk och norsk konung år 1897 skrev Josef Linck en levnadsteckning. Boken skrevs åtta år före unionsupplösningen, men alla förstod, att fler prövningar skulle komma, och att även en väpnad uppgörelse inte var utesluten. Linck tvekade dock inte över hur Oscar II skulle ställa sig i ett sådant läge: ”Visst är, att konung OSCAR, i hvad på honom beror, aldrig skall tillåta blodsutgjutelse mellan brödrafolken, och att, om en sådan blir oundviklig, tyglarna då fallit ur hans händer.” (Josef Linck, Konung Oscar II: Biografisk skildring, Sthlm 1897, s. 402.) Linck har fattat saken rätt. År 1905 var både konungen och regeringen för en fredlig unionsupplösning. I detta läge bar sig den svenska riksdagen oklokt åt. Man revolterade mot konung och regering. Hela regeringen avgick i detta läge. Tyglarna höll på att falla ur kungens händer, och läget hade kunnat bli allvarligt. I detta läge var både kungen och kronprinsen kloka nog att inte ta strid mot riksdagen. I stället väntade man ut riksdagsförhandlingarna i hopp om att riksdagsmännen skulle besinna sig. Så skedde även, och utgången var nog förutsägbar – åtminstone för kungen och kronprinsen, som var väl insatta i det politiska spelet. Dessbättre begrep alltså riksdagen och den nya regeringen vid närmare eftertanke, att en fredlig unionsupplösning trots allt var den enda lämpliga lösningen. Konungens fredsvänliga inställning var alltså allmänt känd. Den gjorde honom omtyckt bland folkets breda lager. Jag minns, att min fars moster Anna Mattsson med stor inlevelse berättade om unionsupplösningen. Konungen skulle ha talat klarspråk och bestämt förklarat: ”Inget blod på min kungakrona!” Hon strålade, när hon återgav detta yttrande. Unionsupplösningen är nu så väl genomforskad, att vi vågar påstå, att konungen aldrig har sagt så, men otvivelaktigt var det så han ville ha det. (Han tycks ha undvikit att göra hårda och tillspetsade uttalanden, som skulle ha skärpt motsättningarna.) Han betraktades redan före unionsbrottet som en fredsfurste, och som en sådan framstår han i historien. Folk hade alltså många orsaker att se upp till sin kung, även om man överskattade hans makt och inflytande.

Ett skimmer över Oscars dagar

I vimlet sågs även kommendanten på Carlsten. Foto: Jan-Arne Björkman.

I vimlet sågs även kommendanten på Carlsten. Foto: Jan-Arne Björkman.

Redan på den tiden hade kungadömet mer och mer blivit hänvisat åt sina representativa plikter, som samtidigt hela tiden fick större betydelse i 1800-talets samhälle med dess riksdagar, kongresser, lantbruksutställningar och andra större möten, allt speglat i en allt större flora av tidningar, tidskrifter och andra trycksaker. Oscar II var en ypperlig företrädare för Sverige och kungahuset. Han uppträdde med kunglig värdighet, charmerade hög och låg med sin älskvärdhet och bildning och ryckte med sig åhörarna tack vare sin vältalighet. Oscar II:s tid var en storhetstid inte bara för Marstrand utan även för det svenska kungadömet. Man har lätt att förstå, att det låg ett skimmer inte bara över ”Gustafs dagar” utan även över Oscars dagar. Arrangörerna av sekelskiftesdagarna i Marstrand lyckas återskapa litet av detta skimmer. En vänlig och bekymmerslös sommarstämning vilar över den anrika och idylliska staden.

Klicka här för denna artikel som pdf

Marstrands kor behövde pass

Oj, vad mycket folk, som ville följa med på Marstrands hembygdsförenings stadsvandring i Oscar II:s fotspår. Föreningens ordförande Göran Kristensson fick många sköna sedlar i handen, när han tog upp deltagaravgifter. Jag har varit med på hembygdsvandringar här tidigare, men Marstrands historia är så rik, att det mesta är nytt, om ciceronen är en annan än den som berättade förra gången. Möjligheterna till omväxling i vandringarna är stora.

Pass för Marstrands kor

Göran Kristensson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Göran Kristensson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Göran Kristensson kan sitt Marstrand och ger oss fördjupade kunskaper om sin hemstad. I hembygdsmuseet finns många rariteter, berättade han, bland annat pass för Marstrands kor. Under ”porto-franco-tiden” var staden frihamn. Marstrand var fortfarande en del av det svenska riket, men svenska förordningar gällde inte längre i Marstrand. Däremot var Koön alldeles intill på alla sätt en del av det svenska riket. Dit skickade Marstrandsborna över sina kor. Därför utfärdade myndigheterna pass för Marstrandsbornas kossor. Svensk byråkrati har verkligen stolta anor och bedrifter att se tillbaka på. Tänka sig, byråkraterna har skrivit ut pass för kor, som skulle föras över från den ena ön till den andra! Marstrand var, påpekade Göran Kristensson, långt före EU, som ju kräver, att korna skall ha gula plastskyltar i båda (!) öronen.

Skrönor om kungsflundror

Konung Oscar står upp i vagnen och hälsar på sina undersåtar i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.

Konung Oscar står upp i vagnen och hälsar på sina undersåtar i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.

Marstrandsöarna är kala och ofruktbara, men en gröda frambringar Marstrand i rikliga mängder, nämligen vilda skrönor om Oscar II:s framfart bland skärgårdens och societetens mer eller mindre sköna kvinnor och flickor. Göran Kristensson vill att historien skall vara riktig, och han suckade över omöjligheten att komma till rätta med även de orimligaste skrönor. ”Visst hade kungen älskarinnor”, sade Kristensson, ”men folk överdriver ohyggligt. När kungen för första gången kom till Marstrand, var han 58 år gammal, och vid den åldern har man ju inte lika mycket ork som förr.” Det är så sant som det är sagt. Under de följande 20 åren blev kungen 20 år äldre. Vidare bör man betänka, att även om inte någon konung före honom har rest lika mycket, bodde Oscar mestadels i Stockholm. Här hörde hans älskarinnor hemma. Han och de invigda var mycket noga med, att hans kärleksliv skulle försiggå i full hemlighet. Han kunde alltså inte ta med sig någon av sina väninnor ner till Marstrand utan att folk anade oråd och skandal uppstod. Kanske gör man de fantasifulla Marstrandsborna grymt besvikna, om man framkastar tanken, att kungen tog semester även från sin älskarinna. Kanske blir de besvikna, men de kan trösta sig med, att de så kallade ”kungsflundrorna”, det vill säga kungens flickor, obehindrat kommer att leva vidare i inbillningens och fantasiernas rike. Den, som väl har kommit in där, är så nära det eviga livet som man kan komma i denna dödens dal.

Sveriges första synagoga

Göran Kristensson berättade både om de rika och de fattiga. Skillnaderna kom här i Marstrand att bli mer iögonfallande än på de flesta andra ställen i och med att även de högst uppsatta infann sig – och infinner sig – i Marstrand om sommaren för att bada och segla. Här finns även Sveriges äldsta synagoga bevarad eller rättare sagt det utrymme, där Sveriges första synagoga var inrymd. Under porto-franco-tiden fick judarna fritt utöva sin religion i Marstrand. Synagogan var inrymd i den bastion, som skulle försvara det norra hamninloppet.

Gustaf V:s jaktbil

Gustaf V:s jaktbil sågs i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.

Gustaf V:s jaktbil sågs i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.

Hans majestät Konung Oscar II (spelad av Anders Arnell) anlände till Marstrand med ångbåt, åkte sedan hästdragen vagn genom staden och gick därefter över till bil. Bilen är en verklig klenod, som har varit med under många sekelskiftesdagar. Den glänser och lyser blå som om den vore ny. Det är en Buick, årgång 1929, med registreringsnumret A14. Den har tillhört konung Gustaf V och användes av honom som jaktbil. Nu ägs den av en samlare, Staffan Karlsson, inom Kungälvs vidsträckta kommun. Under sekelskiftesdagarna är den med i Marstrand. Min sagesman Christer Jansson upplyser om, att Gustaf V:s jaktbil är ”mycket trevlig och bekväm att åka kungligt i.” Anders Arnell instämmer.

Sjungande trädgårdar

Sophie Elkan och Selma Lagerlöf fanns också på plats under sekelskiftesdagarna. Foto: Lars Gahrn.

Sophie Elkan och Selma Lagerlöf fanns också på plats under sekelskiftesdagarna. Foto: Lars Gahrn.

Babylon var som bekant känt för sina ”hängande trädgårdar”. Dessa räknades som ett av den antika världens sju underverk. Marstrand har nu blivit känt för ”Marstrands Sjungande Trädgårdar”. Eleverna från Mimers estetiska linje i Kungälv uppförde teater och musik i fem villaträdgårdar i Marstrand. Dessa framträdanden var så vitt jag kan förstå mycket uppskattade, men jag hade inte tillfälle att själv vara med och lyssna. Lyckliggörs man med det kungliga nådevedermälet att få åka i konungens vagn genom staden, tar man givetvis med undersåtlig tacksamhet emot denna kungliga ynnest. Det är mycket intressant att själv få uppleva ett fortskaffningsmedel från fordomdags. Ett annat fortskaffningsmedel från fordom hann jag inte med att pröva, nämligen Marstrands flytande spårvagn, som hela dagen for hit och dit över vattnet med fladdrande flaggor. Tänk, Marstrand har inte bara ”Sjungande Trädgårdar” utan även en ”Flytande spårvagn”. Verkligheten bakom denna poetiska benämning är nog så märklig. En elektriskt driven färja liknar en spårvagn.

Klicka här för denna artikel som pdf