Tre musicerande tomtar vid trappan

Mölnlycke blåsorkester är outtröttlig. Torsdagen den 16 december gav orkestern julkonsert i Härryda kyrka och åstadkom då en av julens höjdpunkter. Redan på måndagen den 20 december var det dags igen. Då spred tre spelglada tomtar julglädje i Landvetters kulturhus.  Lillsextetten ur blåsorkestern gav konsert i Kulturhustrappan. Musikerna var julen till ära iförda tomteluvor och hade dessutom tomteslipsar.

Blåsmusikerna håller igång

Biblioteket i Landvetters kulturhus gjorde reklam för konserten med tre glada pepparkaksgubbar, omgivna av toner. Foto: Lars Gahrn.

Blåsorkestern har en obetvinglig lust att spela, och denna bottnar i stor spelglädje. Därför kan musikanterna också sprida julglädje åt andra. De tre glada tomtarna i Kulturhustrappan var Ulf Ripa med euphonium, Lennart Johansson med barytonhorn och Olle Persson med tuba. Dessa tre ståndaktiga blåsmusiker har hållit igång under hela coronapandemin. Spelar man utomhus på stort avstånd från både varandra och åhörarna, går det an att spela även under värsta pandemi. Som bekant har restriktionerna blivit hårdare de senaste veckorna. Före konserten lär man ha varit inne på tanken att spela utomhus även denna gång, men då skulle instrumenten ha blivit kalla och förmodligen inte ha ljudit lika vackert. Man spelade lyckligtvis inomhus i värmen.

Trogna ”jublare”

Tre musiker med tomteluvor satt på behörigt avstånd från varandra.

Med tre musikanter ljuder musiken inte lika fulltonigt som vanligt, men å andra sidan har man lättare att följa melodierna och begripa hur de är uppbyggda. Att höra Tomtarnas vaktparad spelas på detta sätt är en lärorik upplevelse. Publiken var både bokstavligt och bildligt ”med på noterna”. Tomtarnas vaktparad hade kommit med på repertoaren tack vare enträgen bön från en av stamkunderna, en så kallad ”jublare”. Men åhörarna var inte lika många som vanligt. Vi hade helt enkelt kommit för nära jul. Dessutom skräms folk av larmrapporterna om coronasmittan. Ulf Ripa förklarar ordet jublare med följande ord: ”Begreppet ’trogen jublare’ myntades under mina studieår på Tandläkarhögskolan i Malmö. Ordet avsåg lärare, som alltid kom på våra konserter. Jag har använt uttrycket på senare tid, och det avser alltså folk som troget, ständigt och jämt kommer på alla konserter.”

Mycket ung åhörare

Gammelmorfar Lennart Johansson med sitt barnbarnsbarn Tuwa.

Yngst i publiken var Lennart Johanssons dotterdotterdotter, en rar liten flicka, som har lärt sig både att gå och att tala, men blir hon blyg, säger hon ingenting. Vi fick därför inte veta vad lilla Tuwa tyckte om gammelmorfar som musiker. Men hon var lugn och stilla under hela konserten och vinkade vid ett par tillfällen till gammelmorfar. Lennarts förhoppning är, att hon en dag skall spela trombon som han. Han försökte vänligt och varsamt få henne att blåsa i barytonhornet, men hon var försiktig inför detta stora och okända musikinstrument och drog sig undan. Denna gång var hon tydligen inte beredd att börja. Våra veteranmusiker gör en stor insats genom att på detta sätt föra över musikintresset till barn, barnbarn och tydligen även barnbarnsbarn. Ulf Ripa har två musicerande döttrar och två musicerande barnbarn.

Idel ädla örhängen

Lillsextetten spelade idel ädla örhängen: Bjällerklang, Tomtarnas julnatt (även känd som Tipp tapp), Tre pepparkaksgubbar, Goder afton, Lusse Lelle, Schuberts militärmarsch nummer ett (som spelas i Disney’s tecknade film om tomteverkstaden), Joy Of The World, Betlehem, du lilla stad, Tomtarnas vaktparad, Rudolf med röda mulen, Jag såg mamma kyssa tomten, Winter Wonderland och White Christmas, den sistnämnda som schemalagt extranummer. Om man inte är fler än tre, måste man spela mycket, och dessutom är det extra viktigt att inte spela fel. Även små dissonanser hörs i små ensembler. Våra tre tomtemusiker var därför mycket skärpta och följaktligen mycket trötta efteråt. De hade lyckats även denna gång. Än en gång hade de spridit julglädje i Landvetter trots pandemier och restriktioner.

Lars Gahrn

2022-01-20

Friherrinnan Hilda Sparre – en framstående kulturpersonlighet

Friherrinnan Hilda Sparre (1868-1948) var en av Västsveriges bemärkta kulturpersonligheter. Tack vare sin förmögenhet, sitt förnämliga herresäte Gunnebo, sina sällskapstalanger och sina kulturella intressen var hon känd och uppskattad. Hon gjorde också insatser genom att uppmuntra och stödja kulturlivet och genom att ta hand om mycket av Göteborgs stads representation.

Viktigt tillskott till Västsveriges skönlitteratur

Friherrinnan Hilda Sparre handarbetar i gula salongen (Fru Halls förmak) på Gunnebo.

Hon hade mycket väl kunnat bli bortglömd, som så många andra, men tack vare Gunnebo, som hon förde fram och vårdade, har hon en plats i historien. Hanna Lans gav 2021 ut en roman, som handlar om friherrinnan, och som gör henne rättvisa. Hanna Lans har levt sig in i hennes levnadsöde och lyckats återge och levandegöra friherrinnans personlighet. Författarinnans levande och åskådliga skildringar lever kvar i läsarens minne. Vad gäller skönlitteraturen om Västsverige, är denna roman ett viktigt tillskott och en stor tillgång, som av allt att döma kommer att få liknande betydelse som Sophie Elkans kända roman John Hall. Hanna Lans’ roman har titeln ”Inget älskar jag mer” (Berghem Förlag 2021, 309 sidor).

Rätt och riktigt

Hanna Lans sålde och signerade sin roman om friherrinnan Hilda Sparre under Jul i Kvarnbyn 2021 och fick då ta emot mycket uppskattning. Foto: Lars Gahrn.

Faktafel har Hanna Lans lyckats undvika, eller rättare sagt: de ytterst få felaktigheter som finns är så små, att de saknar betydelse. Så till exempel sägs kolonnerna på Gunnebos norrsida vara doriska. I själva verket är de joniska, men skillnaden är inte stor. Redan i samband med händelser, som utspelade sig 1889, talas om Gamla torget i Mölndal. Först 1925 fick Mölndal emellertid ett nytt torg, Nya torget, och först därefter kallades det gamla för just Gamla torget. Eftersom Hilda Sparre levde till 1948, hann hon dock använda även detta namn i mer än 20 år. Ett visst mått av faktafel är oundvikligt för alla författare. Hanna Lans har lyckats nedbringa detta antal till minsta möjliga. Förhållandet mellan de äkta makarna Carl och Hilda Sparre skildras som mycket gott. Så vitt vi nu kan bedöma saken är detta också helt riktigt. Carl Sparre var dock en mycket bestämd man med stark vilja, och han kunde bli hetsig. Kort sagt, han var familjens överhuvud, HSB (Han Som Bestämmer). Hilda var nog tvungen att huka och falla undan många gånger. Denna sida av samlivet kommer dock inte med.

Judiskt arv lyfts fram

Friherrinnan Hilda Sparre luktar på rosorna i sin rosenträdgård på södra sidan av Gunnebos huvudbyggnad. Trädgårdskonsten stod högt under Sparrarnas tid.

Hildas mor Jeanna Levien, gift Denninghoff, var judinna. Hilda själv var därför halvjudinna. Hanna Lans tar då och då upp detta judiska arv. Rimligtvis har det också haft betydelse, även om det tycks ha sopats under mattan fullständigt. Under alla mina forskningar kring Gunnebo under femtio års tid har jag inte hört en enda av mina sagesmän andas en stavelse om, att friherrinnan skulle ha haft judisk härstamning. Hanna Lans tar här upp en fråga, som kan ha varit nog så viktig, fastän den aldrig före Lasse Larsson krönika har kommit fram i i offentligheten.

Sparrarna kristna arv

Friherrinnan Hilda Sparre, porträttfotografi.

Friherrinnan var dock kristen, döpt och konfirmerad. I stora salongen på Gunnebo sjöng Carl och Hilda julpsalmer tillsammans med sina barn under jularna, berättar dottern Margareta Sparre i en betagande tidsbild. (Se Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2021 sidorna 42- 43.) Denna kristna förankring kommer dock inte fram i romanen. Man har i våra dagars avkristnade samhälle svårt att föreställa sig det fasta grepp, som kristendomen ännu vid förra århundradeskiftet hade om samhället och de enskilda medborgarna. Statskyrkan var mycket stark. Väckelserörelserna var många och på många orter även tongivande. Trosövertygelsen kunde vara mer eller mindre stark, men den fanns där hos de flesta. Friherrinnan var som så många andra medlemmar av adeln angelägen om att stödja kyrka och församling. Så till exempel skänkte hon en tomt till ett församlingshem i Pixbo. Även dottern, Margareta Sparre, stödde kyrka och församling, fastän hennes liv och leverne långt ifrån alltid överensstämde med evangeliernas föreskrifter. Så till exempel föreskrev hon i sitt testamente, att Stensjökyrkan skulle kunna få pengar ur hennes fond för att anordna friluftsgudstjänster inom Gunnebo-området. Uppslaget var utmärkt och har också förverkligats, fastän gudstjänsterna lär har bekostats av pengar ur församlingens egen kassa.

Skriv mera!

Skyddsomslaget visar Gunnebo från söder, vitsippsmattor och friherrinnan Hilda Sparre, brudklädd.

Det är omöjligt att i alla avseenden återskapa en historisk gestalts tankar, övertygelser och föreställningsvärld, men Hanna Lans har lyckats bra och skapar en livfull och övertygande bild av livet på Gunnebo och i Västsverige under Sparrarnas tid. Hon har fått med det mesta och levandegör historien, så att minnesbilder blir kvar hos läsaren. Man får inblick i åtskilligt och lär sig dessutom ett och annat om hur människorna, det vill säga även en själv, tänker och uppträder. Hanna Lans bör gå vidare och skriva fler historiska romaner, varför inte om Christina Hall på Gunnebo?

Lars Gahrn

2022-01-13