Museispårvagnarna i centrala Göteborg

Somliga spårvagnar ser ut som om de vore alldeles nya. De riktigt skiner och lyser vackert blå. Men vagnarna är inte nya. Tvärtom är dessa vagnar spårvägens äldsta bevarade, och togs ur bruk för mycket längesedan. Spårvägssällskapet Ringlinien har hand om dem och sköter dem så väl, att de ser ut som nya.

Museispårvagnar i trafik

Sommartid kör spårvägssällskapets medlemmar de gamla museispårvagnarna i centrala Göteborg. Spårvagnarna stannar vid de vanliga hållplatserna. Vem som vill får gärna stiga på, men här gäller särskild taxa och kontantbetalning. Före avgång står vagnarna en stund på Drottningtorget som en välkommen och välbehövlig prydnad på detta splittrade och mindre tilltalande torg.

Ringlinje genom centrala Göteborg

Veteranspårvagnen är en prydnad för Drottningtorget. Foto: Lars Gahrn.

Vagnarna går från Drottningtorget utefter Norra Hamngatan, svänger in på Östra Hamngatan, kör uppför Kungsportsavenyen, svänger in på Berzeliigatan, svänger på nytt, denna gång in på Södra Vägen, går fram till Korsvägen och går uppför Örgrytevägen till Sankt Sigfrids Plan, där det finns en vändslinga. Här vänder spårvagnen och går samma väg tillbaka. Den avslutar med ett varv runt hotell Eggers, och så står den på nytt en stund på Drottningtorget som en verklig prydnad för detta torg.

Skyltar med gammaldags budskap

Sveriges blågula flagga och Göteborgs blåvita ses på spårvagnens tak.

Under dagens lopp kan två eller tre olika veteranspårvagnar sättas in i trafik. Jag åkte några turer måndagen den 1 augusti 2016. Den andra spårvagnen var en veteran från 1920. Den hade skyltar med uppmaningar, som inte längre kändes angelägna: ”Varnas för på- och afstigning, då vagnen är i gång.” Förr, under hästspårvagnarnas tid, steg man av och på medan vagnarna gick. (Ofta saktade vagnarna dock in under på- och avstigning.) När de elektriska spårvagnarna kom, fortsatte man i vissa fall med detta. (Sådant lär ha skett även på Mölndalslinjen.) En annan skylt meddelar: ”Spottning på golfvet är förbjuden”. Förr i tiden, när männen snusade mer än i våra dagar, spottade man ofta och urskiljningslöst, ibland även på golven. På golven fanns därför ofta spottkoppar. De fanns i tågkupéer och i väntsalar. Däremot har jag inte hört sägas, att de skulle ha funnits på spårvagnar. Spårvagnarna har även flaggor på taket, två fram och två bak. De är tvåfärgade, den ena gul och blå, den andra blå och vit. Den förstnämnda är en svensk flagga (dock utan kors), den andra är Göteborgs flagga. Stadens vapen har färgerna blått och vitt. Det är tur att nutida spårvagnar inte har blå-vita flaggor. Anhängare av fotbollslaget ”blå-vitt” (kamraterna, Göteborgs AIK) skulle kanske förhäva sig, och de andra fotbollslagens supportrar skulle kanske ta illa upp. Både Öis-flaggor och ”makrillflaggor” finns ju numera.

Gamla vagnar känns nya

Skylten behövdes en gång i tiden.

Det är en upplevelse att träda in i dessa spårvagnar. De är så upprustade och putsade, att man tycker sig vara i en alldeles ny vagn. Fönstren är så välputsade, att man aldrig kan se så klart på staden Göteborg som genom rutorna på Ringliniens vagnar. Det känns som att komma ut i solskenet med nyligen utprovade glasögon. Visst sköter spårvägen sina vagnar, men de används mycket och ofta. Då blir de lätt slitna. Ringlinien har dessutom både förare och konduktör. Då blir tillsynen bättre än i en spårvagn, som har enbart förare. Få museer har sina inventarier i bruk, men Spårvägsmuseet i Göteborg har sina vagnar och bussar igång (eller under upprustning). Spårvägssällskapet Ringlinien är mycket bra på att levandegöra historien.

Läs vidare

Göteborgs Spårvägar 1879 24/9 1929: Utgiven av Styrelsen över Göteborgs Spårvägar, Gbg 1929 (115 rikt illustrerade sidor och tre utvikningskartor).

Göteborgarnas Spårvägar: Hundra år 1979: Idé och redaktion Björn Olson och Curt Svensson (Gbg 1979, 96 rikt illustrerade sidor).

Stig Hammarson, Zeppelinare, Limpor och Mustanger: Spårvägen i Göteborg 100 år (Malmö 1979, 344 rikt illustrerade sidor).

Ingemar Håvik, Ringsläp till dagens slut (112 rikt illustrerade sidor).

Spårvägens trafikpersonal 1915-1965: Svenska Kommunalarbetareförbundet avdelning 53 – Göteborg (Gbg 1965, 231 rikt illustrerade sidor).

Svenska kommunalarbetareförbundets avdelning 53 Minnesskrift 1915-1925 (Gbg 1925, 64 rikt illustrerade sidor).

Anders Forsberg, Mölndalslinjen: Linje 4 och 8 (Trafik-nostalgiska Förlaget, Spårvägarna i Göteborg: häfte nr 5, 2009, 72 rikt illustrerade sidor).

Det stora intresset för veteranspårvagnar och spårvägshistoria avspeglas alltså i en riklig litteratur. Ändå är denna förteckning bara toppen av ett isberg. Numera finns särskilda böcker om de flesta spårvägslinjerna i Storgöteborg. Sällskapet Ringlinien ger dessutom ut en tidskrift, som heter just Ringlinien. Den innehåller sakkunniga, välskrivna och välillustrerade artiklar om spårvägen i Storgöteborg och på andra platser i Sverige och världen. Som regel räcker det att fråga Ringliniens spårvägsförare. Då får man veta allt man behöver veta och mer därtill. Medlemmarna är mycket kunniga och väl pålästa.

En loge som längtar hem till Mölndal

Logen nummer 127 Kvarnbyn av ordenssällskapet Odd Fellows bildades redan 1954 och lyckades med det mesta, dock med undantag för uppgiften att finna lämpliga lokaler i Mölndal. Många lovande verksamheter härute i Mölndal har efter en tid hamnat i Göteborg. Så blev det också med Odd Fellows, men logen Kvarnbyn vill komma hem till Mölndal.

Inbördes hjälp och bistånd

Märket för logen nummer 127 Kvarnbyn visar Mölndalsfallen i gången tid.

Odd Fellows är ett ordenssällskap för inbördes stöd och hjälp. I en tid, då ”sociala skyddsnät” antingen inte fanns eller var synnerligen grovmaskiga, måste folk slå sig ihop och sörja för sin välfärd själva och tillsammans. Skråna hade stor betydelse även i sådana frågor, men folk hade svårt att komma in i skråna. De, som hamnade utanför, valde kanske i stället att gå med i Odd Fellows. Genom bröderna i Odd Fellows kunde man få både understöd och nytt arbete, om man blev arbetslös. Begravningar var (och är) kostsamma tillställningar. Odd Fellows kunde hjälpa till med begravningen. Samhället har tagit över det mesta av dessa uppgifter, men vem behöver inte vänner och stöd från vänner i prövningar? Vännerna från Odd Fellows ger detta stöd. Man håller alltid noga reda på vem som är frisk och vem som är sjuk. Sjuka bröder får besök. Vid en begravning nyligen kom bara sex släktingar men inte färre än nitton ordensbröder.

Budord om socialt arbete

I ordenslokalerna står under en gudssymbol (en trehörning med det allseende ögat och ljusstrålar) ordenssällskapets budord: ”Vi befalla eder att besöka de sjuka, hjälpa de nödställda, begrava de döda, uppfostra de föräldralösa”. Allt detta låter ju väldigt arbetskrävande, men vardagens verklighet är sällskaplig samvaro och vänners omsorg om varandra. Ordenssällskapets kännetecken är tre länkar, som hakar i varandra och hänger samman. Namnet låter ana, att ursprunget finns i den engelskspråkiga världen. I England fanns Odd Fellows redan på 1700-talet. Därifrån spred sig ordenssällskapet i första hand till USA men även till många andra länder, däribland Sverige. Logen i Malmö var den första i vårt land.

Lokalfrågan svårlöst

Styrelsen för logen nummer 127 Kvarnbyn.

År 1952 var tiden kommen för Mölndal. Rolf Lindau, själv logemedlem, har sammanställt uppgifter ur protokollen. Först bildades en förening. Dess första möte hölls i restaurang Gillet vid Frölundagatan (nuvarande Brogatan) i Mölndal. Lindau skriver: ”Det mest brännande problemet var lokalfrågan, vilken vid detta tillfälle inte kunnat lösas. Man förskräcktes dock inte, utan räknade med att tillfälligt få hjälp av Odd Fellows i Göteborg.” I en tidningsnotis berättas om hur föreningen ombildades till loge 1954. Avslutningsvis läser vi: ”Intill dess den nya logen får ordnat sin lokalfråga i Mölndal förläggs dess sammankomster till ordenshuset vid Vasagatan.” (Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 29/3 1954). Sedan dess har 62 år hunnit förgå, men logen nummer 127 Kvarnbyn finns fortfarande kvar i ordenshuset vid Vasagatan, långt från Mölndals kvarnby. Här har man haft det bra, men man har ändå anledning att överväga andra lösningar.

Finklädda medlemmar

Man har hela tiden hyst en önskan om att skaffa sig en möteslokal i Mölndal. Ordenshuset skall nämligen hysa många loger. Ibland kan det vara svårt att bereda rum för alla. Till råga på allt har man svårt att finna parkeringsplatser i närheten av Ordenshuset. Visst kan man åka spårvagn, men många logebröder drar sig för detta. På mötena skall man nämligen vara klädd i svart kostym. Kommer man i svart kostym till spårvagnen, kan man i våra dagar lätt bli hånad eller på annat sätt trakasserad. Medlemmarna har fått höra ett och annat. De drar sig därför för att åka spårvagn. En bra lokal med parkeringsplatser önskas! Plats för 60 medlemmar behövs. Så många är man nu. Som mest har bröderna varit omkring 150.

Kvarnbyn drar

Ordenshuset vid Vasagatan var tänkt som en tillfällig lösning för logen nummer 127 Kvarnbyn, men logen är kvar där ännu efter 62 år.

Ronny Eliasson och Rolf Lindau besökte mig för att lämna över uppgifter om logen. Då kom den eviga lokalfrågan upp. Jag började rabbla upp alla ställen inom Mölndals stad, där jag hade varit och hållit föredrag en eller annan gång. De båda vännerna blev genast intresserade och bad mig att skriva ner dessa ställen. Helt klart skulle man gärna vilja flytta över till Mölndal. Fastän medlemmarna numer bor både här och var i Västsverige, är mölndalsborna många. Kunde man komma till ett ställe med lägre hyra, skulle man kunna skänka mera pengar till välgörenhet. För närvarande skänker man pengar till kvinnojouren, och man är angelägen om att kunna ge mera i bidrag till denna och andra ömmande verksamheter. Odd Fellows kommer att medverka i kulturnatt i Mölndals kvarnby. Under hösten har man ett möte i Kråkans restaurang. Den gamla kvarnbyn utövar stark dragningskraft på bröderna. (Även systerloger, Rebeckaloger, för kvinnor finns förresten.) Förhoppningsvis hittar logen nummer 127 Kvarnbyn hem till Mölndal förr eller senare. Möjligheterna ökar hela tiden. När jag räknade upp samlingslokaler, slog det mig, att nästan alla hade tillkommit efter 1954. Själv är jag ett år yngre än föreningen och ett år äldre än logen. Man förundras över hur mycket som har hänt i Mölndal under min och logens tid.

Margareta Leijonhufvud uppmärksammad på Gräfsnäs

Margareta Leijonhufvud har återvänt till Gräfsnäs. Hennes far ägde denna egendom, och på hennes tid fanns slottsbyggnaden på ön Loholmen ute i sjön Anten. Hon föddes (förmodligen) 1516. (På den tiden höll man inte så noga reda på årtalen som senare.) År 1536, 20 år gammal, blev hon gift med Gustaf Wasa, Sveriges konung.

Drottning med förtroende

Margareta Leijonhufvud med drottningkrona, riksäpple och spira.

Han var dubbelt så gammal som hon, men han var ännu en man i sin fulla kraft. Under de femton år, som deras äktenskap varade, födde hon tio barn, av vilka åtta uppnådde vuxen ålder. År 1551 avled drottningen, och konung Gustaf blev änkling. När sorgeåret hade gått, gifte han om sig. Den nya drottningen hette Katarina Stenbock och hade även hon hämtats ur högfrälset. Gustaf Wasa tyckte av allt att döma om sin drottning och hade förtroende för henne. Hon fick sköta mycket. Emma Hagström Molin har skrivit en djuplodande uppsats om denna älskade och högt betrodda drottning. (Se Emma Hagström Molin, Margareta Leijonhufvuds drottningskap, artikel i: Historielärarnas Förening, Årsskrift 2006, s. 9-24.) Kungar, kejsare och furstar hade i många fall älskarinnor, men Gustaf Wasa höll sig till sin gemål i stället. Detta är en av förklaringarna till drottningens täta havandeskap.

Prinsessan Desirée avtäckte

Drottningens porträtthuvud från sidan. Foto: Lars Gahrn.

År 2016, femhundra år efter hennes födelse, avtäcktes ett porträtthuvud, som visar drottningen med krona, i Gräfsnäs slottspark. Denna skulptur har utförts av konstnärinnan Britt-Marie Jern, och den avtäcktes på nationaldagen av prinsessan Desirée, numera friherrinnan Silfverschiöld och bosatt på Kobergs slott inom landskapet. Prinsessan räknar själv släkt med drottningen. Skriver jag så mycket, kan ni själva räkna ut, att även vår konung, vår kronprinsessa och vår arvprinsessa är sentida avkomlingar till drottning Margareta Leijonhufvud och Gustaf Wasa. Fem duktiga döttrar blev bortgifta i Tyskland och födde många barn, som blev gifta med konungar och furstar och spred Wasa-anorna över världen (framför allt över Tyskland). De tre manliga avkomlingarna var dock mindre lyckosamma. Wasa-ätten blev visserligen konungaätt i både Sverige och Polen men utdog på svärdssidan i bägge länderna. Även Brahe-ätten, nära besläktad med Wasarna, är utdöd på svärdssidan, men på spinnsidan är Wasa-ättlingarna otaliga.

Många ättlingar till drottningen

Margareta Leijonhufvuds mest bestående insats är utan tvekan hennes många avkomlingar. Alla svenska regenter (konungar och regerande drottningar) har på ena eller andra sättet varit Wasaättlingar med ytterst få undantag. Dessa undantag är Fredrik I, Karl XIV Johan och Oscar I. Fredrik I och Oscar I var dock bägge gifta med en Wasaättling, nämligen i ena fallet drottning Ulrika Eleonora den yngre och i andra fallet drottning Josefina. Alla dessa Wasaättlingar (med undantag för Erik XIV) kan räkna drottningen bland sina stammödrar. (Gustaf Wasa fick Erik XIV i sitt första äktenskap med Katarina av Sachsen-Lauenburg.)

Res fler statyer!

Julia Källhult vid Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Kungastatyer har vi många, men har vi tidigare haft några drottningstatyer? Jag blir lätt förfärad, när jag sitter här och går igenom våra drottningar i mina tankar. Allt vi har är ett stort porträtthuvud av drottning Viktoria vid Solliden på Öland. På 1500- och 1600-talen hörde det till, att man skulle avbilda man och hustru som liggande skulpturer på gravtumban. På så vis har vi liggande skulpturer av Katarina av Sachsen-Lauenburg, Margareta Leijonhufvud och Katarina Jagellonica, (alla tre i Uppsala domkyrka). Under 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet, när man började resa statyer av kungar och andra stormän, har man inte intresserat sig för drottningarna. Två porträtthuvuden har vi. Huvudet i Gräfsnäs slottspark är nummer två. Vi har all anledning att visa Gräfsnäsborna all heder för deras insats. Tyvärr har denna insats inte uppmärksammats så mycket som den borde. Jag fick veta, att invigning skulle ske tack vare att jag träffade Julia Källhult, som är verksam i Gräfsnäs, på Lödöse medeltidsdagar. Jag har inte sett några tidningsartiklar av händelsen. Därför har jag skrivit dessa rader. Gräfsnäs är en sevärdhet rikare.

Fontän invigdes

Under Gräfsnäs slottsspel, lördagen den 16 juli, invigdes en fontän i slottsparken av Erik Samuelsson från Antens nätverk. Här i Gräfsnäs finns mycket och anordnas mycket. Många arbetar för att vidareutveckla slottsparken. Gräfsnäs har länge varit ett viktigt utflyktsmål. Alltifrån 2016 finns ytterligare två sevärdheter. Åk till Gräfsnäs – gärna med Anten-Gräfsnäs museijärnväg.

Stil och fantasi i Dotorps borgbygge

Under en vinresa till Tyskland såg Mats Axelsson borgar överallt. Året var 1991. Då beslöt han sig för, att han själv skulle skaffa något liknande. Han startade bygget 2004. År 2014 besökte Niklas Krantz, Anna Jolfors och jag hans borgbygge. Jag skrev en bloggartikel om detta konstverk (5/3 2015). Sedan dess har bygget framskridit betydligt. Med stor glädje återsåg jag byggarbetsplatsen.

Betjänten Conrad

Tinnarna är stora som mindre torn och används som statypostament. Foto: Lars Gahrn.

Våren 2016 inbjöd Axelsson mig att ta en titt på hans borg. Lördagen den 30 juli cyklade jag från Kungälv ut till Mats och Ingela Axelsson i Dotorp i Kärna församling. Under de senaste två åren hade mycket hänt. Borgen hade fått sina borgportar. Borgstugan hade fått tak och dörr. Nedanför borgberget höll Axelsson på att bygga en första port. Så brukade det vara på borgar. En borganläggning hade ofta en förborg. Ännu var borgen inte färdig, men den hade börjat tas i bruk. Besökarna tas vid sådana tillfällen emot av kungen och hans betjänt Konrad. Ibland spelar Mats Axelsson kung Agust II, men han föredrar att låta svärsonen, som bor nedanför berget, spela denna roll och själv vara den stundom mindre trevlige betjänten Conrad. Om folk vill få företräde hos kung Agust II, ringer de i en klocka, som hänger i en trädgren nedanför berget. Då kommer betjänten Conrad ner för att titta på dem och avgöra, om de är värdiga att få komma upp till kungaborgen. Mot undersåtar av lägre rang kan han vara nog så högdragen, snäsig och otrevlig, men så snart han kommer upp till kungen, blir Conrad vänlig, övertrevlig och svassande inställsam. Kung Agust – namnet stavas så i Dotorp – är uppkallad efter Mats Axelssons morfar August, som han tyvärr aldrig fick träffa. Det sägs, att morfadern gillade att röja och rulla sten.

Fornborgsläge

Axelsson ägnar sig alltså inte alls åt någon historieromantik utan vill tvärtom visa, hur det går till vid hov och på alla andra ställen, där det finns en klätterställning för alla, som vill komma upp till högre befattningar och mera inflytande. Framför allt visar han – i den mindre storleken – hur en medeltida borg såg ut: ett ringmursomgivet område med byggnader som en del av ringmuren. Man ser torn och krenelering på muren. Platsen är väl vald. Bakom sin gård har han ett berg med branta sidor åt alla håll utom ett enda. Här finns uppfartsvägen och borgporten. Just sådana platser brukar ha så kallade fornborgar, med andra ord gamla försvarsborgar från folkvandringstid eller vikingatid, på sitt krön. Även här i Dotorp skulle en sådan fornborg ha kunnat ligga, om inte fornborgar i allmänhet hade behövt större plats.

Bergig borggård

Borgstugan är byggd i ett slags nationalromantisk stil.

Borgstugan hade fått ett tak av stenplattor, som bildar ett vackert mönster. Kakelplattor med vackra mönster hade satts upp på väggarna. Borgstugan var ljus och vacker tack vare ett takfönster. Innertaket hade målats ljusblått. På borggården höll Axelsson på att terrassera och göra utfyllnader, men på nedre delen av borggården skulle berget även i framtiden gå i dagen, alldeles som på Bohus fästning, där borggården är både ojämn och bergig. I stenriket Bohuslän går berget fram i dagen på de flesta högre platser, och så skall det vara även inom dessa ringmurar. Det mycket passande namnet på Axelssons anläggning är Stenrikeborg. Anläggningen är mer ett konstverk än ett byggnadsverk. Murarna, särskilt kreneleringen, är försedda med utskjutande detaljer för att ett skuggspel skall uppstå. Tinnarna är så pass stora, att de på avstånd kan uppfattas som smärre torn. På toppen står i många fall fågelstatyer. Anläggningen kan därför föra tankarna till Millesgården.

Vi behöver alla en ”borg”

Under besöket berättade han om sig själv. Skolan var inte någonting för honom, eftersom han i likhet med vår konung är dyslektiker. Skolslutet upplevde han som en befrielse. Läsning ville han inte ägna sig åt, men han är vetgirig och lär sig mycket genom att se sig omkring med vaken blick och genom att tala med kunnigt folk. Axelsson underströk fantasins stora betydelse. Det är viktigt, att människan får utlopp för sin fantasi och skaparkraft. Jag vill vidarebefordra följande tänkvärda ord: Det mesta vi gör är inlärda saker. Därför frågar jag mig själv ofta ”är detta ett inlärt sätt att vara”. En del kallar det erfarenhet, och den är ju bra, men i hjärnan finns det så många inlärda saker, som bara hämmar. Alla människor borde bygga en ”Borg”, inte nödvändigtvis en av sten. Jag åsyftar snarare en sysselsättning, som man utvecklar tänket i. Vi är så fruktansvärt styrda av våra inlärda sätt att se på ”verkligheten”.

En tusenkonstnär

Mats (nyligen medaljerad med Mariamedaljen) och Ingela Axelsson vid en av tinnarna i Stenrikeborg.

Han skriver inte utan skapar med sina händer. Han är mycket mångkunnig och uppfinningsrik. Ovanför sin gård hade han byggt en gäst- och gillestuga med glasad gavelvägg ut mot naturen. Här har många fester firats, och här har man samlat in pengar till välgörande ändamål. Mats och hans hustru Ingela är nämligen verksamma inom församlingslivet. Intill detta hus står en grill och en vedspis med tak över. Här har han byggt upp ett utekök för tillagning av fisk och kött. Mats Axelsson har blivit en tusenkonstnär. Under åtta års tid var Axelsson förtroendevald inom Svenska kyrkan, men han slutade: ”Antingen är man förtroendevald eller också troende. Jag valde det sistnämnda.” Under tio år arbetade han för en vitrysk förening, som anordnade sommarläger vid kusten.

Borgar blir aldrig färdiga

Dyslexi är enbart en störning av en eller flera funktioner hos människan och har ingenting med begåvningen att göra. Det var påfallande, att Mats Axelsson talade både väl och vårdat. Så bra svenska hör man sällan nu för tiden. Vad han sade hade också djup och vittnade om ständig eftertanke. Mats Axelsson tycker om att tala med barn, eftersom de ofta ser på saker och ting annorlunda än vi vuxna. Därför passar det bra, att han har sin dotter, sin svärson och sina barnbarn på andra sidan berget. Barnbarnen och deras kamrater har en lekplats av mycket ovanligt och värdefullt slag uppe på berget. Borgen är nu så uppbyggd, att den skulle kunna invigas när som helst. Mats Axelsson känner sig dock inte färdig. Jag vill därför erinra honom om, att alla slott och herresäten inte är fullt färdiga. Det hör till att en borg inte skall vara fullt färdig. Så är det med exempelvis Skokloster, där hantverkarnas verktyg än i dag ligger kvar i den ofullbordade riddarsalen. Stenrikeborg i Dotorp är så färdig som en medeltida borg skall vara. Spelet kan börja, och det har alltså redan börjat.

Kinnekulle – kyrkornas berg

Kinnekulle – vacker natur och sevärda kyrkor. Foto: Björn Sjöstedt.

Om du förgäta skulle
hur Guds natur är skön,
så stig på Kinnekulle
och blicka utåt sjön!

 

Där flyga vita segel
som svanor var minut,
och Vänern klar sin spegel
för stranden breder ut.

 

Utsikterna beundrades

Så skaldar Carl Wilhelm Böttiger (1807-1878) i sångcykeln ”Svenska sommarbilder”. Dikten stod att läsa i de första upplagorna av Folkskolans läsebok. Den är på många sätt utmärkande för romantiken och turismens barndom. Till att börja med var man mest intresserad av utsikterna. De historiska minnena och folkkulturen kom senare. Intresse för historiska minnen hade visserligen alltid funnits, men först i och med 1800-talets stora historieromantik blev intresset verkligt stort. Vad gällde utsikter och vacker natur har Kinnekulle stora företräden. Detta stora berg hade också fördelen att bestå av odlade bygder, nära stråkvägarna. Här fanns natur och sevärdheter, som man lätt kunde nå. Här kunde resande (den tidens ord för turister) lätt finna tak över huvudet.

Kinnekulle – kyrkornas berg

Under 1800-talets medeltidsromantik uppmärksammade man mer och mer de historiska minnena. Framför allt fanns många kyrkor runtom i våra bygder. Ditintills hade man strävat efter att modernisera urmodiga kyrkorum, men under århundradets senare hälft blev det allt vanligare att man istället restaurerade, det vill säga återställde, dem i ursprungligt eller ursprungligare skick. Även vad gäller kyrkor och andra kulturminnen har Kinnekulle mycket att bjuda. Mycket har skrivits om kyrkorna och herrgårdarna inom dessa socknar. Björn Sjöstedt har emellertid lyckats med konststycket att skriva och sammanställa en ny bok, som har åtskilligt mer att ge.

All verksamhet speglas

Västerplanas torn – ett uppskattat kännemärke för Kinnekulle. Foto: Björn Sjöstedt.

Bokens titel är: Kinnekulle församling: I helg och söcken: I går och i dag (2013, 77 rikt illustrerade sidor). Björn Sjöstedt står för idé, text, foto, redigering och layout. Frida Gustafsson står för fotot, layout och programoperering (i InDesign). Tillsammans har de åstadkommit en mycket vacker, lättillgänglig och intresseväckande skrift. Här får vi bilder av kyrkorna och kortfattade beskrivningar av dem, men därutöver lyckas Sjöstedt spegla församlingens eller pastoratets liv och verksamhet på ett sätt, som manar till efterföljd. Här finns bilder av och uppgifter om prästgårdar och andra byggnader, som är eller har varit i kyrkans ägo. Här finns uppgifter om restaureringar, gudstjänster och förrättningar, vardagsverksamhet, musiken i församlingen, vaktmästarna och deras sysslor, kyrkvärdarnas göromål, frivilligarbetarnas insatser och kontorsarbetare i församlingens tjänst. I hembygdslitteraturen kan man inte sällan finna uppgifter om klockaren, men vem har fotograferat honom i hans arbetsuppgifter? Björn Sjöstedt och Frida Gustafsson har fotograferat kyrkans folk i deras arbete, men de andra, som kan ha dokumenterat denna viktiga verksamhet, är inte många.

Fler bilder och mindre text

Utvecklingen inom bokutgivningen har länge gått mot fler bilder och mindre text än förr om åren. Åtminstone gäller detta de böcker, som utgivarna är angelägnare om att folk skall läsa eller ta del av. Denna bok kan tjäna som mönster. Här är bilderna många och väl valda. Texten är snarast till för att lyfta fram och förklara bilderna. Följaktligen är boken mycket lättillgänglig. Läsningen går snabbt och obehindrat. Läsaren lockas att låta ögonen gå från bild till bild.

Kinnekulle församling

En kyrkohistoriskt bevandrad läsare hajar dock kanske till: Kinnekulle församling, finns det verkligen en församling med detta namn? Svaret är, att ingen församling i äldre tid har hetat så. Församlingen bildades 1962 genom sammanslagning av tre pastorat, som vart och ett hade bildats genom sammanslagning av pastorat. Det stora pastoratet fick namnet Forshems pastorat och behöll detta namn fram till 2002, då namnet ändrades till Kinnekulle församling. Denna församling var eget pastorat 2013 ut. Den 1 januari 2014 uppgick Kinnekulle församling i Götene pastorat. På grund av landsbygdens avfolkning och vikande kyrksamhet är man på detta sätt tvungen att lägga samman församlingar. Utvecklingen började redan på medeltiden, om nu detta kan vara till någon tröst.

Namn med god klang

Medelplanas stiglucka. Foto: Björn Sjöstedt.

År 2002 tog man alltså upp ett namn, som dittills inte hade förekommit i församlingsnamn, men som hade god klang och var allmänt känt. Namnsättningen var utmärkt, och det tar emot att säga tack och farväl till namnet Kinnekulle församling som namn på pastoratet. Gamle Böttiger bidrog med sin diktning till att göra namnet Kinnekulle känt och uppskattat. Han skall få avsluta med den tredje och sista strofen i sin dikt Kinnekulle:

Se ut åt vida fjärden,
Se daln i sommarskrud!
Tänk allting skönt i världen,
Tänk främst på Herran Gud!

 

Pilgrimsvandringar

Med sådan diktning bakom sig låg det mycket nära till hands för de förtroendevalda att välja namnet Kinnekulle församling. Götene manskör sjöng ofta Böttigers sång om Kinnekulle. Björn Sjöstedt var under körens sista år dess ordförande och kommer därför väl ihåg dessa framföranden: ”Inte tillhör den världslitteraturen men är man det minsta lokalpatriot så är den bra”, skriver han. Man kan tillägga, att det räcker att som jag ha cyklat runt på Kinnekulle för att uppskatta dikten. Böttigers ord var på sin tid närmast bevingade. Direktören för Mölndals Bilomnibus AB, Hilmer Johansson (1887-1972), härstammade från Fullösa på Kinnekulle. Han besökte ofta sin gamla hemsocken. Då skulle dottern Aisa läsa Böttigers dikt, som hon lärde sig utantill. (Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen, Mölndal 2001, s. 84-85.) Diktläsningen gjorde säkerligen mycket större intryck på åhörarna, när den skedde på ort och ställe på någon utsiktsplats, helst med Vänern nedanför. Motsvarande gäller också Kinnekulles kyrkor. De bör helst upplevas på ort och ställe. På Kinnekulle finns nu en pilgrimsled och möjligheter till pilgrimsvandringar. Då och då står kyrkorna öppna för gudstjänst. Förhoppningsvis skall Björn Sjöstedts bok bidra till att dra turister eller pilgrimer till kyrkor och andra helgade rum på kyrkornas berg Kinnekulle.

Slättbygder med dragningskraft och kraftfält

Kungariket Västergötland började till slut skymta fram för arkeologen John Kraft. Ämnet för hans forskning var visserligen ”Svearnas land”, men när han hade följt de tydliga arkeologiska mönstren i Mälardalen, fick han upp ögonen för motsvarande, icke fullt så tydliga, mönster i Västergötland. Då framträdde för hans blickar konungariket Västergötland. Boken, som jag talar om är: John Kraft, Svearnas land: Bosättning och samhällsorganisation i Mälardalen under yngre järnåldern (Badelunda Hembygdsförening, Västerås, genom P O Flodbergs förlag, Västerås, 2015, 351 sidor). Jag har skrivit om den i en föregående artikel. Nu är det dags att gå vidare med riksbildningens orsaker. Varför kom kungariket Västergötland att bilda ett gemensamt rike med östgötar och svear? Först bör dock understrykas, att Krafts arkeologiska slutsatser om götiska kungar kan bestyrkas genom berättande källor.

Götiska kungar

Roddfarkost i medeltida laghandskrift. John Kraft påpekar, att större riksbildningar uppstod i Norden samtidigt som man började använda segelfartyg, som bör ha underlättat långväga förbindelser.

Kraft anar västgötska kungar, när han lägger samman uppgifterna om kungsgårdar och storhögar i Västergötland. Har vi några källor, som uttryckligen berättar om kungar i Götaland? På 500-talet berättar den bysantinske historieskrivaren Prokopios, att tretton mycket folkrika stammar fanns på ön Thule, och att var och en hade en konung. Av dessa tretton stammar omnämns götarna, herulerna och skridfinnarna. Från samma tid finns en goterkrönika av den gotiske historieskrivaren Jordanes. Han berättar om 28 folkstammar på ön Scandza. Två av dem torde vara omnämnda två gånger, vilket ger 26 folkstammar. Tre olika götiska folk omnämns: Vagoth, Gautigoth och Ostrogothae. Stammarna förde krig emot varandra, vilket tyder på, att de har varit självständiga enheter. En nordisk kung vid namn Roduulf besökte goterkonungen Teoderik i Italien. Utifrån Jordanes är det troligt, att götiska kungar har funnits. Utifrån Prokopios är det ofrånkomligt, att dra slutsatsen, att götiska kungar har funnits. Kraft åberopar isländska sagor, som nämner kungar i Västergötland. Dessa sagor är emellertid sena och i det mesta uppdiktade. De innehåller dock korn av sanning. Föreställningen om kungar i Västergötland kan vara ett sådant korn av sanning. Några omnämnanden är dock av större intresse. I Landnamabok omtalas Sölvar götakonung och i Hervararsagan en Gissur, som hade styrt gautarna. (Lars Gahrn, Svearna i källor och historieskrivning, 1988, s. 25-26, 78 och 155.) Tack vare John Kraft får dessa historiska och litterära belägg ett arkeologiskt bestyrkande. Kungadömet Västergötland är tvärvetenskapligt bestyrkt.

Flera regioner med kärnbygder

Segelfartygen var en förutsättning för vikingatiden. John Kraft hävdar med goda skäl att de var en förutsättning även för större riksbildningar i Norden. Bild från Snorres kungasagor.

Mälardalen blev kärnan i riket tack vare sin storlek och styrka. Ingen annanstans fanns en tätbefolkad och väl sammanhållen enhet av samma storlek och styrka. Mälardalen blev ett slags magnet som drog till sig landskapen runtomkring. Ungefär så menar John Kraft, att det har gått till. Sannolikheten i hans tolkning blir mer övertygande, om vi betänker, att riket hade flera sådana tätbefolkade och väl sammanhängande enheter, som knöt kringliggande bygder till sig. Stiftsindelningen är mycket belysande. Uppsala ärkestift bestod av landskapet Uppland och därutöver alla de norrländska landskapen (även Jämtland). Till Västerås stift hörde då som nu utöver Västmanland även Dalarna. Strängnäs stift omfattade Södermanland och Närke. Linköpings stift hade Östergötland som kärna och därutöver Småland (utom Värend) samt dessutom Öland och Gotland. Skara stift hade sin kärna i Skaraborg, men därutöver omfattade stiftet de avlägsna bygderna i södra och sydvästra Västergötland samt dessutom Dalsland och Värmland. Tre slättbygder: Uppland, Östergötland och Skaraborg utgjorde alltså kärnor i omfattande imperier eller kraftfält.

Det svenska riket var ett försvars- och anfallsförbund

Stormannen håller visserligen sin hand på svärdet, men han har inte dragit det. Vikingatidens och medeltidens människor kunde även förhandla vid ting och kungamöten. Stenarbete från Heda kyrka i Östergötland. (Bildkälla: Hans Hildebrand, Sveriges medeltid.)

Det är därför högst sannolikt, att den största regionen inom Sverige skulle samla kringliggande landskap omkring sig på ett liknande sätt. Den största regionen har varit viktig på grund av militär styrka, ekonomisk kraft och därav följande anseende i största allmänhet. Tidigare har man menat, att militär styrka har lett till erövringsförsök och erövring, men detta är inte säkert. Åtminstone behöver inte detta vara den viktigaste anledningen till ett rikes utvidgning. Ett militärt starkt område kunde man vara angelägen om att knyta an till och ansluta sig till, eftersom man behövde bundsförvanter eller helt enkelt skydd. Riket kan mycket väl ha uppstått som ett slags försvarsförbund eller anfallsförbund. Det svenska riket var i alla händelser ett försvars- och anfallsförbund, när det börjar skymta i de historiska källorna från medeltidens gryning. Fördelarna med detta var en av anledningarna till att de olika bygderna höll samman. Det vore därför mycket underligt, om dessa fördelar inte hade varit viktiga orsaker till riksbildningen.

Dylika tankar framskymtar här och var hos Kraft. Av allt att döma behövde många finska stammar bundsförvanter och skydd. Detta var en viktig anledning till att Finland blev svenskt.

Västergötland – en lokal stormakt

När Västergötland knöts till det svenska riket, kunde västgötarna mer ostört ägna sig åt att ta del i krig i Norge och Danmark. Götarna kunde också mer ostört ägna sig åt sitt västsvenska imperium. Västergötland eller rättare sagt Skaraborg bör betraktas som en lokal stormakt på Västkusten eller i Västsverige (för att använda nutida benämning). Särskilt götarnas inblandning i de norska striderna mellan olika kungsämnen är upplysande. Jag har skrivit mycket om dem i andra sammanhang. Vad de hittade på under de danska inbördesstriderna är inte lika känt, men även i dessa fall finns uppgifter av värde.

Kungariket Västergötland träder fram ut dunklet

Kungariket Västergötland började till slut skymta fram för arkeologen John Kraft. Ämnet för hans forskning var visserligen ”Svearnas land”, men när han hade följt de tydliga arkeologiska mönstren i Mälardalen, fick han upp ögonen för motsvarande, icke fullt så tydliga, mönster i Västergötland. Då framträdde för hans blickar konungariket Västergötland.

Samma mönster framträder

Gravhög och rest sten i Skalunda by Västergötland. Sådana kungshögar är ett av tecknen på att Västergötland har varit ett kungarike.

Arkeologen John Kraft har i en lång rad lärda uppsatser och böcker forskat om kultförbund, skeppslagsindelning, husabyar, kungshögar och riksbildning i det forntida Sverige, framför allt i Mälarlandskapen, där störst antal fornminnen finns bevarade. Under hösten 2015 utkom hans bok: Svearnas land: Bosättning och samhällsorganisation i Mälardalen under yngre järnåldern (Badelunda Hembygdsförening, Västerås, genom P O Flodbergs förlag, Västerås, 2015, 351 sidor).

Kraft har undersökt Mälardalens husabyar och andra kungsgårdar. Han finner dels att somliga av dem går tillbaka på folkvandringstiden, dels att kungshögar, det vill säga riktigt stora gravhögar, ligger vid kungsgårdarna. Dessa gravar kan tidfästas till ungefär samma tid. Här ser han spåren av forntidens kungar, som reste runt från kungsgård till kungsgård, och som (åtminstone i vissa fall) begravdes vid den gård, där de råkade avlida (eller möjligen avlivas). Samma mönster framträder i Västergötland (men däremot inte i Östergötland).

Kungsgårdar och gravhögar

Kungarna red med sina följen runt från kungsgård till kungsgård och tycks åtminstone i många fall ha begravts vid den kungsgård, där de råkade avlida (eller avlivas).

Kraft skriver: ”Men i Östergötland och Västergötland kan man misstänka att det funnits två tidiga småriken av ungefär samma slag som svearnas mälardalsrike, alltså federationer av flera kultförbund. I sagorna och diktningen framträder Västergötland och Östergötland som småkungariken.

I Östergötland är det dock svårt att finna andra indicier som stöder ett sådant antagande. Husbyarna ligger glest utom i öster. Det är svårt att se något system bland de storhögar som finns. Många av dem misstänks för övrigt vara från bronsåldern.

Västergötland är annorlunda. Där finns åtskilliga storhögar, några av det största slaget. Under tidig medeltid var Västergötland indelat i åtta stora distrikt som kallades bon. Varje bo hade en kungsgård (Vad, Skalunda, Ökull, Gudhem, Vartofta, Lung, Ås och Hullsjö) som gav namn åt sitt bo. Fyra av kungsgårdarna har dessutom givit namn åt härader, vilket visar att kungsgårdarna bör vara äldre än häradsindelningen.

Vid några av dessa kungsgårdar finns storhögar (Skalunda, Ås, Hullsjö och Vad) som ger en fingervisning om att Västergötland kan ha haft en egen kung som rest omkring med ett följe från kungsgård till kungsgård. Vid Ås ligger kyrkan på en stor hög. Skalundahögen, som länge ansetts vara Västergötlands största gravhög (55-60 m diam, 9 m hög), har undersökts med hjälp av borrhål. Dateringarna av borrkärnorna tyder på att högen anlagts i slutet av 600-talet eller början av 700-talet. I närheten av Skalundahögen ligger Skjolms hög (25 m diam, 3.5-4 m hög) som utpekats som tingshög. Hullsjö kungsgård har i närheten två rätt stora flacka högar: Kungshögen och Hövdingen. I närheten av Vads kungsgård finns sex storhögar av vilka de två största når kungshögsstorlek.

Här finns alltså indicier som stöder uppgifterna i sagorna och diktningen om att Västergötland varit ett småkungarike långt innan det under medeltiden framträder som en lagsaga i Sverige.

Västergötland hade ett skyddat läge

Östergötland har legat vidöppet för sjömilitära framstötar från mälardalsriket. Västergötland däremot skyddades av betydande avstånd och stora svårgenomträngliga skogar i de flesta riktningar. Svearnas flotta har haft svårt att nå Västergötland sjövägen, så vida man inte tänker sig att de använt mindre vattendrag mellan Hjälmaren och Vänern och rullat skeppen på stockar genom skogen vid vattendelaren. Danska flottor har kunnat ta sig ett stycke uppför Göta Älv, men inte heller från det hållet har Västergötland varit lättillgängligt.

Man kan alltså misstänka att Västergötland behållit sin självständighet längre än Östergötland. Men detta är en fråga som få tycks bry sig om. ….

Styrkeförhållandena mellan olika kungariken

John Kraft sammanfattar i sin bok från 2015 årtionden av forskning.

Går det att föreställa sig att riksenandet kunde ha tagit en annan vändning? Att till exempel Västergötland tagit ledningen och knutit de andra landen till sig i en federation som blivit Sverige? Eller att Östergötland dominerat ett federationsbyggande?

Jag tror inte det. Ett skäl är styrkeförhållandena, ett annat är avstånden och de geografiska hindren. Låt oss börja med att titta på styrkerelationerna.

Östergötland hade 18 härader under medeltiden. De flesta verkar jämnstora och skulle kunna ha haft två skeppslag vardera, mer är knappast troligt. Det ger ungefär 36 skeppslag, vilket är alldeles för lite för att kunna utmana Mälardalen.

Västergötland visar inga spår av något sjökrigsväsende. Däremot kan man skönja en annan distriktsindelning som skulle kunna vara en landbunden motsvarighet till Östersjökustens skeppslag. Mina undersökningar tyder på att det i Västergötland och Dalsland funnits 46 sådana distrikt vid den tid då kyrkobyggandet blev allmänt. Inte heller detta kan ha varit tillräckligt för att mäta sig med Mälardalens militära styrka.

Naturen har i hög grad påverkat riksenandet, kring Mälaren frilades tidigt vidsträckta bördiga lerslätter som var lockande för bosättning. Bygderna knöts samman av Mälaren till en gemenskap som nog ingen kunde undfly. Naturen ombesörjde att svearna hölls ihop och blev ett sjöfarande folk.

Man kan misstänka att mälarbygderna redan under bronsåldern på något sätt hittat en formel för samverkan och samexistens. Det hade varit märkligt om inte en tidig federation vuxit fram här. Naturen drog upp ramen för dess omfattning. Mälardalen blev folkrikare och därigenom mäktigare än någon annan motsvarande tidig samhällsbildning vid Östersjön norr om Skåne.

Västergötland, Östergötland, Öland och Gotland formades också av naturens förutsättningar, men inte till samma storlek och styrka. Västergötland har den likheten med Mälardalen att dess stora sjö, Vänern, också omges av bygder. Men skillnaden mot Mälardalen är stor, Dalsland och Värmland hade inte mycket folk under förhistorisk tid och Västergötlands vitala delar utgjordes av tre slättområden, alltså ett lika inlandspräglat landskap som Östergötland. Dessutom nådde inte Västergötland riktigt fram till havet. Vidsträckta ödemarker avskärmade Västergötland från östra Sverige. Därför hade sannolikt västgötarna små möjligheter att dominera det maktspel som styrde framväxten av Sverige.” … ”Mälardalen (100 skepp) vägde alltså tyngre än Östergötland (ca 36 skepp) och Västergötland (46 motsvarande distrikt) tillsammans. Därtill kommer att naturförutsättningarna gjorde Mälardalens invånare till ett sjöfarande folk medan de flesta östgötar och västgötar hade långt till havet.”

Stora fördelar med samarbete

Så skriver Kraft sammanfattningsvis. Jag instämmer men måste givetvis – som alltid – tillfoga en och annan tankegång från andra håll i boken och från egen forskning. Källorna till tidens historia berättar så mycket om strider och motsättningar, att forskarna i äldre tid inte tycks ha uppmärksammat fördelarna med samarbete. Kraft inser dock att tidens människor har haft stora fördelar med att samarbete. Jag har tidigare påpekat detsamma. Vi skall gå vidare med samarbetets fördelar nästa gång.