Vad har drakdödaren att göra i Masthuggskyrkan? Har drakdödare och drakar med kyrka och kristendom att göra? Svaret är att draken och hans motståndare är en kristen bild, som från bibeln har spritts ut i folkdiktningen. Masthuggskyrkans arkitekt har återerövrat den till kyrkans värld.
Romanska reliefer
Låt oss dock ta allt i rätt ordning! Masthuggskyrkan ligger på södra älvstranden i Göteborg och invigdes 1914. Den är byggd i nationalromantisk stil. Man efterbildade alltså äldre inhemska stilarter. Själva tornet, som har blivit ett landmärke och igenkänningstecken för Göteborg, påminner om tornet på Strängnäs domkyrka, som på liknande sätt ses långt utifrån Mälaren. Bland annat har man tagit efter romanska stenhuggeriarbeten. Här och var i kyrkan finns reliefer, som till stilen påminner om de kända romanska relieferna i Skara domkyrka. På utsidan av Masthuggskyrkan ser man en relief, som föreställer en skäggig man i medeltida kolt. I händerna håller han en dubbelyxa, som han höjer över sitt huvud för att slå mot en trehövdad drake. Ett av huvudena har blödande fallit till marken. Detta huvud är avhugget.
Gud skall döda ormar och drakar
Var och en begriper lätt, att detta är en bild av det godas kamp mot det onda. Djävulen liknas ju vid en orm, och Masthuggets drake är snarast en trehövdad orm. Varifrån har konstnären hämtat förebilderna? Detta är dock svårare att reda ut. Klart är att draken omnämns i Bibeln. Profeten Jesaja säger: ”På den tiden skall Herren med sitt svärd, det hårda, det stora och starka, hemsöka Leviatan, den snabba ormen, och Leviatan, den ringlande ormen, och skall dräpa draken, som ligger i havet.” (Jes. 27:1.) Detta är en bild av Guds kamp mot de onda makterna och hans fullständiga överlägsenhet. De onda makterna kan varken såra eller besegra honom. De dödas av hans svärd. Vapnet som nämns är alltså ett svärd och inte en dubbelyxa. Masthuggskyrkans bildhuggare bygger alltså inte på Jesaja.
Draken och vilddjuren i Uppenbarelseboken
I Uppenbarelseboken förekommer en drake, som kämpar mot Mikael och hans änglar. Här sägs uttryckligen, att draken är ”den gamle ormen”, … , han som kallas Djävul och Satan” (Upp. 12:9). Även om draken alltså har tre namn sägs aldrig, att han har mer än ett huvud. Inte heller sägs, att Mikael skulle ha kämpat med yxa. Drakdödaren i Masthugget saknar dessutom änglavingar och ser allt annat än änglalik ut. Masthuggskyrkans bildhuggare har inte velat skildra Mikaels kamp mot draken. I Uppenbarelseboken omtalas även två vilddjur. Det ena hade ”tio horn och sju huvuden”. Ett av dess huvuden var ”likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt”. Vilddjuret ”liknade en panter, men det hade fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon.” (Upp. 13:1-3.) Även här saknas likheter vad gäller det mesta, men vi har ett vilddjur med många huvuden (dock inte tre), av vilka ett hade blivit sårat. Här finns alltså två likheter.
Herkules och den lerneiska hydran
Vi måste därför gå utanför bibeln i vår jakt efter förebilder. I de grekiska hjältesagorna berättas om Herakles eller Herkules och hans kamp mot den lerneiska hydran, som hade nio huvuden och var ”en ofantlig vattenorm”. Herkules avskar huvudena med ”en gyllene skära”. (Grekiska fornsagor efter F. Carl och H. Mehl, bearbetade av Axel Stridsberg, Sthlm 1880, s. 26-27.) Också här är det mesta olikt, men vi finner dock en vattenorm med många huvuden. Denna likhet är intressant.
Sigurd Fafnesbane på en stavkyrka
Går vi över till nordiska hjältesagor, är Sigurd Fafnesbane den store drakdödaren. Med sitt svärd Gram dödade han ormen Fafner. Här finner vi alltså återigen en drake, som snarast är en orm. Denna likhet är intressant, men den är också den enda. Händelser ur denna saga är avbildade på dörrstolparna till Hylestads stavkyrka i Setesdal i Norge (Anders Baeksted, Gudar och hjältar i Norden, 1970, s. 250-253). På medeltiden kunde man alltså på en norsk kyrka använda denna hedniska hjältesaga såsom en bild av det godas kamp och seger mot det onda. Därför kunde Masthuggskyrkans bildhuggare göra på samma sätt, när han efterbildade gamla motiv i sitt kyrkobygge.
Tors fiskafänge
Ytterligare en nordisk saga, berättelsen om Tors fiskafänge, är intressant. Snorre Sturlasson berättar, att Tor och jätten Hymer rodde ut på havet för att fiska. Tor agnade med ett huvud och fick Midgårdsormen på kroken. När han halade in detta odjur, blev Hymer rädd och skar av reven. Tor kastade sin hammare mot Midgårdsormen, och man menade att han slog huvudet av odjuret (Anders Baeksted, Gudar och hjältar i Norden, 1970, s. 95-97). Här finns vissa likheter, nämligen en orm (dock inte med tre huvuden), en hammare, som visserligen inte är en dubbelyxa men dock liknar yxan mer än de andra drakdödarnas vapen gör, och slutligen en drakdödare, som liknar Tor. Masthuggskyrkans drakdödare saknar dock Tors styrkebälte.
Allt begriper vi inte
Vi finner alltså likheter här och var men inte någon fullständig eller ens långtgående överensstämmelse mellan reliefen på kyrkan och de olika berättelserna. Bildhuggaren har hämtat drag ur berättelserna, men han vill inte att drakdödaren skall uppfattas som Herkules, Tor eller Sigurd Fafnesbane. Han har anknutit till förebilder men samtidigt varit självständig. Kanske finns en djupare beräkning bakom denna självständighet. I våra gamla kyrkor finns åtskilliga bilder och skulpturer, som anspelar på glömda folksagor och legender. Vi fattar dem nu bara delvis. Varför är jätten Finn avbildad i Lunds domkyrkas krypta? Är detta över huvud taget en jätte? Avbildas kanske Simson? Vem kan med säkerhet nu besvara dessa frågor? Här vid Masthuggskyrkan begriper vi vad bildhuggaren menar, men samtidigt får vi ett och annat att grubbla över. Mycket bra arbetat!
Lars Gahrn
Blåsorkestrar är ju främst förknippade med marscher, men musikkårerna har alltmer breddat sitt utbud. Kvällens konsert gav syn för sägen. En marsch fick vi dock höra: Valdres marsj (från1904) av Johannes Hanssen. Kompositören utgick från igenkänningssignalen vid hans regemente. Han infogade också folkmusikklanger som halling och slått. Denna marsch är därför olik de flesta andra i många avseenden. År 2018 utsågs Valdres marsj av Norges Musikkorps förbund till Norges nationalmarsch. Den hör onekligen till de bästa marscher, som man kan få höra, och den är en lämplig avslutning på en konsert. Åhörarna ville dock ha ett extranummer. Så blev det också. Vi fick höra polkan ”Pie in the face” (Paj i ansiktet) av Henry Mancini. Även detta var filmmusik (från The Great Race, 1965). Här utmärkte sig musikkårens flöjtister: Rolf Andersson, Pernilla Jonsson, Marianne Isaksson och Karin Albinsson.