Birgitta Arkenback skildrar historien i bild

Birgitta Arkenback bodde och verkade i Mölndal under 22 år (1958-1976) och hann under denna tid få Mölndals kommuns kulturpris (tillsammans med författarinnan Astrid Pettersson), men nu är hon tillbaka till ursprunget, sitt föräldrahem i Glöskärs by i Torsby församling och Kungälvs kommun.

Barndomshemmet i Torsby

Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.

Under tiden i Mölndal bodde hon på Hagåkersgatan, Grangatan och Växthusgatan. Hennes man Bertil arbetade på Ericsson (med bland annat Jas Gripen). Själv arbetade hon som konstnärinna. Hon målade (i akvarell och akryl) och vävde egenhändigt komponerade motiv. Hon minns tiden i Mölndal med glädje. Alla var vänliga mot henne och jättebra. Hon fick ställa ut vid flera tillfällen. Hemma i Glöskär fortsätter hon med sin konstnärliga verksamhet. Gården var stor med bohus­länska mått mätt, en mindre herrgård. Här hade hennes mormor fött fjorton barn, däribland Birgittas mamma, på köksbordet. På betesmarkerna ner mot fjorden hade hon själv mjölkat kor för länge sedan. Här bor hennes söner och hennes dotter i närheten. Här har hon slutligen gott om plats för sitt konstnärskap. Till gården hör en källarvind med potatiskällare och mjölkrum i sten i bottenvåningen och en stor vind ovanpå. Här i vinden har Birgitta sin rymliga och ljusa ateljé.

Kungälvs historia i bild

När man träder in i den ljusa ateljén, kommer man rakt in i Kungahällas historia. Eftersom Kungälv, då Kungahälla, var en gränsort, där bohusläningarna och andra norrmän ägnade sig åt handel, och där de norska kungarna infann sig för att bevaka gränsen, invänta nyheter eller träffa konungarna av Sverige och Danmark, är Kungahälla ofta omtalat i de isländska sagorna. Allt är inte sant, men allt är intressant och framför allt fängslande. Bilder saknas från Kunga­hällas första årtusenden, men Birgitta kan skildra Kungälvs historia i bild. Kungälv har fått sin egen motsvarighet till Bayeuxtapeten, nämligen Kungälvsbroderiet, stora, väldiga dukar med broderade bilder ur gamla Kungahällas historia.

Forntidens bildvärld har studerats

Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Birgitta har tecknat förlagorna till de äldsta broderierna. Hon har lyckats fånga forntidens kraft och formvärld. Hon har givetvis noga granskat alla vikingatida och medeltida bilder och konstverk som hon har kunnat finna. Hon har gjort resor för att uppleva byggnadsverk och konstverk från dessa tider. Givetvis har hon besökt Normandie i Frankrike för att på ort och ställe se på Bayeuxtapeten, som skildrar förspelet till normandernas erövring av England 1066 och även själva erövringen. Förlagan till det äldsta Kungälvsbroderiet är fylld av myllrande liv, rörelse, kraft, uttrycksfullhet och bjärta färger. Förlagan är uppsatt här i ateljén som det största av de historiska konstverken.

Margareta Fredkulla

Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Vid trekungamötet i Kungahälla eller kanske snarare strax utanför byn avtalades att den norske kungen Magnus Barfot skulle få sveakonungen Inge Stenkilssons dotter Margareta Fredkulla till äkta. På en stor målning har Birgitta avbildat Margareta Fredkulla. Någon samtida bild av denna kraftfulla kvinna, som var svensk kungadotter och blev först norsk drottning och sedan drottning av Danmark, finns tyvärr inte, men när man ser Birgittas målning, känner man genast igen henne. Så måste Margareta Fredkulla ha sett ut. Hon är högrest och kraftfull. Ögonen tittar forskande och oblygt. Munnen är stor och uttrycksfull. Det blonda hårsvallet är vilt och ostyrigt. Till höger har hon gjort vissa fåfänga försök att fläta det, men till vänster är hårmassorna helt otämjda. Händerna är stora och fingrarna långa. Detta är en kvinna som en man både kan dras till och bli en smula rädd för. Så bör vikingatidens kvinnor ha sett ut, föreställer man sig. Margareta Fredkulla är nog den drottning, som Birgitta oftast har avbildat. Fredsrörelsen i Kungälv utdelar nämligen det så kallade Fredkullapriset till dem, som på olika sätt har verkat för fred och förståelse mellan människorna. Birgitta målar och textar diplomet, som pryds av Margareta Fredkulla, kungadottern och drottningen, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas konungahus.

Drottning Silvia

Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.

Även drottning Silvia tittar fram ur en av målningarna. Birgitta har fångat drottningens livlighet och vänlighet. Blicken är glad, livlig och iakttagande. Huvudfärgen i denna målning är rött, som skiftar i gult. Birgitta har med den röda färgen skickligt återgivit värmen i drottningens personlighet. Den gula färgen ger uttryck för det ljusa rummet. Birgitta arbetar mycket skickligt med färgharmonier. I finrummet i boningshemmet hänger en stor olje­målning, som visar den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe. Denna skickligt utförda kopia fann Birgittas man Bertil på en auktion i Dalsland och köpte den åt sin fru. Goethe har nämligen skrivit en färglära, som Birgitta noga har läst och begrundat. Den har betytt mycket för henne.

Skogsdrottningen och romaren

Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.

I sin novellsamling ”Drottningar i Kungahälla” har Selma Lagerlöf infört novellen ”Skogsdrottningen”. Den handlar om en romersk köpmansson, som på ett av faderns handels­fartyg seglade ut på Atlanten och blev stormdriven till Nordre älv. Här blev han bortrövad av en flicka, som red på en älg. Han blev så småningom konung över bygdens folk och ”lade grunden till det stora Kungahällas härlighet”. Birgitta Arkenback har målat skisser till en gobeläng som skildrar romarens och skogsflickans möte. Skisserna är så skickligt och konst­närligt utförda att man genast önskar se själva gobelängen. Detta är inte historia utan en saga, diktad av Selma Lagerlöf, invänder kanske någon. Visst är det så, men märkligt nog kan Selmas saga mycket väl ha en kärna av sanning. På Törnskär utanför Tjörn hittades omkring 1920 kalkstenar från Medelhavsområdet en bit upp på land. Efter ingående undersökningar och överläggningar fann man att den rimliga förklaringen var att de hade utgjort barlast på ett strandat romerskt skepp (Johan Pettersson, De levde bland bergen: Studier i Tjörns kultur­historia, Malung, 1971, s. 9–15). Selma Lagerlöfs bok ”Drottningar i Kungahälla” kom ut 1899, alltså omkring 20 år före fyndet på Törnskär. Selma Lagerlöf föregrep med andra ord arkeologin. Novellen ”Skogsdrottningen” och dess illustrerande gobeläng kan alltså mycket väl spegla en historisk verklighet.

Fler måste få se detta

”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.

Hos Birgitta Arkenback finns mycket att beundra. Där finns en färgglad målning av den norske medeltidskungen Olav Kyrre, en annan målning av systrarna Gudrun och Margareta Lindorm, en uttrycksfull målning av Martin Luther, en tredje av Don Juan samt bildvävar. Där finns bland annat ett utmärkt broderiarbete, som återger Frödings dikt ”Det var dans bort i vägen”. Birgitta Arkenback ger liv åt historien med färger, fint tecknade människogestalter och dramatisk rörelse. Denna bildskatt har stort värde och bör föras ut till den stora allmän­heten. Föreningen Kungälvs Musei Vänner har givit ut skriften Kungälvsbroderiet 2003–2017 av Solveig Lanzén (2017, 24 sidor, rikt illustrerade med färgfotografier).

Lägg ut bilder på nätet!

Givetvis bör Kungälvs­broderiet ställas ut, men väl så viktigt vore att fotografera av de olika broderierna och Birgitta Arkenbacks målningar och lägga ut dem på nätet. Vårt behov av bilder är oändligt. En bild underlättar inlärning och gör att man lättare minns både människor och händelser. Ser man hennes bilder, känner man att historien får liv på nytt. Man önskar att många fler får ta del av denna upplevelse. Anders Johansson, tecknare på både Kungälvs-Posten och Mölndals-Posten, tog med mig på en biltur i södra Bohuslän. Då hälsade vi på hos Birgitta, och då fick jag se hennes konstverk. Alla intresserade kan inte få enskild visning. Varför inte då som sagt lägga ut bilderna på nätet?

Lars Gahrn

Annonser

”Uddevalla fältriksdag” firades med pompa och ståt

I december 1718 fattades viktiga beslut i Uddevalla. Den svenska krigshären hade upphävt belägringen av Fredrikstens fästning och dragit sig tillbaka till Bohuslän. I Uddevalla överlade befälhavarna om framtiden. Krigshärens befälhavare var visserligen inte riksdagsmän, men om riksdagen sammankallades, skulle många av dem få säte och stämma på Riddarhuset. Vad de beslutade som krigsbefäl i Uddevalla sade de senare ja till som riksdagsmän i Stockholm.

Tronföljdsfrågan

Bohusläns Museum var högkvarteret under firandet. Foto: Lars Gahrn.

Första beslutet hade man fattat i Norge. Efter konungens död hade krigsrådet med alla röster mot en beslutat att upphäva belägringen av Fredrikstens fästning och dra sig tillbaka till Sverige. Enigheten var långtgående. Befälhavarna hade motsatt sig ett vinterfälttåg i Norge redan före kungens död, men Karl XII hade följt sin egen vilja. Tronföljdsfrågan måste lösas. Skulle konungens syster, Ulrika Eleonora, eller hans systerson, hertigen av Holstein, efter­träda honom? Prinsessan hade fördel. Under 1713–1714 års riksdag hade man velat ta in prinsessan i rådet, det vill säga regeringen. Hon vistades i Stockholm, där ämbetsverken fanns, då som nu. Vid krigshären fanns hennes gemål, Fredrik av Hessen, som var generalissimus (överbefälhavare) under kungen. Å andra sidan vistades även hertigen av Holstein vid krigshären, men han var ung och oerfaren i maktspelet.

Fältriksdag i Uddevalla

Norrmännen hade sorgflor på sina trummor. Foto: Lars Gahrn.

Viktigare än tronföljdsfrågan var frågan om hur riket skulle styras i framtiden. Skulle konungen eller den regerande drottningen styra enväldigt, eller skulle regenten styra ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och skulle riksdagen återfå sina makt­befogenheter? Avgörandena föll i Uddevalla. Regenten skulle styra ”med råds råde”, och riksdagen skulle återfå sina maktbefogenheter En riksdag sammankallades i januari till Stockholm, men när riksdagsmännen anlände, var alltså de viktiga besluten redan fattade. Riksdagsmännen hade dock mycket att göra med smärre enskildheter. De stora besluten var däremot fattade i Uddevalla. Dessa överläggningar i Uddevalla har träffande kallats ”Uddevalla fältriksdag”.

Viktiga händelser i Uddevalla

I Uddevalla försiggick även rent bokstavligt enväldets likbegängelse. Karl XII:s döda lekamen kördes på en trossvagn till Uddevalla, där den döda kroppen balsamerades av konungens livläkare, Melchior Neumann. Konungen sveptes i Uddevalla, och här startade hans högtidliga likfärd genom riket till huvudstaden, där han begravdes i Riddarholmskyrkan. Under några dagar i december månad 1718 skedde mycket i Uddevalla, både sådant som väckte stor uppmärksamhet och sådant som var av stor betydelse för framtiden.

Ett långt tåg

En stor scen hade byggts upp på torget. Foto: Gunnar Klasson.

Lördagen den 15 december 2018 högtidlighöll Bohus Elfsborghs Caroliner Uddevalla fältriksdag, i samarbete med andra karolinerföreningar. Också från Norge kom krigsmän, klädda i uniformer från den tiden. 1718 års händelser har lett till ett nära och givande sam­arbete mellan svenska och norska militärhistoriska föreningar. Våra krigshistoriska minnen bidrar i vår tid till förbrödringen mellan Sverige och Norge. Själv är jag medlem i Bohus Elfsborghs Caroliner, men jag har inte tid att exercera utan är stödjande (och skrivande) medlem. I sorgetåget genom Uddevalla fick dock även trosskuskar och tross­kvinnor gå med i tåget. Niklas Krantz anmälde oss bägge att gå med. Vi fann allt vara ordnat på bästa sätt. Högkvarteret var Bohusläns museum, som utgjorde en av karolinernas viktigaste sam­arbetspartner. Vi fick byta om och äta lunch i rummet längst in till höger om ingången. Sedan ställde vi upp utanför museet och framme vid Kampenhof. Främst gick fanborgen, därefter kom spelet, det vill säga militärmusiken, och rytteriet. Efter ryttarna kom en trossvagn, dragen av två kraftiga bjässar till arbetshästar (ardennerhästar båda två). På vagnen låg kungens kista. Sedan kom soldaterna, avdelning för avdelning, och till sist trossfolket. Niklas Krantz och jag hade sällskap med trevliga norrmän i allmogekläder. Längst bak kom ett par renhållnings­karlar med en skyffel, en kratta och en skottkärra. De sopade upp den hästgödsel, som våra fyrbenta vänner lämnade efter sig. Allt var som sagt mycket välordnat. Renhållningskarlarna hade rentav en varningslampa på skottkärran. Den blinkade med sitt gula sken. En mulen dag i december blir det nämligen snart mörkt.

Skådespel på torget

Dramatiska motsättningar på scenen. Foto: Gunnar Klasson.

Halvvägs mellan Bohusläns Museum och torget tog vi rast. Där utdelades facklor som antändes vid avmarschen. Med facklor i händerna tågade vi vidare och in på torget. Stora människoskaror kantade marschvägen, och på sina håll blev det trångt. På torget var en stor och väl upplyst scen uppbyggd. Här uppfördes ett skådespel, skrivet och regisserat av Maria Gustavsdotter. Det handlade om händelserna i Uddevalla i december månad för 300 år sedan. Förre landshövdingen Lars Bäckström spelade sin föregångare, generalguvernören Carl Gustaf Mörner, med stor bravur. Vi fick möta en vänlig, trevlig och tillmötesgående generalguvernör, som levde med i händelserna. Ungefär sådan var Bäckström själv som landshövding: vänlig, trevlig och tillmötesgående. In på scenen kom de en efter en, alla de skådespelare, som speglade tidshändelserna 1718 och krigets följder för bohusläningarna. Här kom en skomakare, som hade mistat ena armen i kriget, en flicka, som hade blivit våldtagen av en drabant, och som hade fött ett oäkta barn, Uddevalla-kvinnor som hade bakat bröd åt hären och fått betalt i nödmynt av lågt värde, en dragon, som hade blivit förvirrad av allehanda fantasifulla konspirationsteorier om kungens död, en annan soldat, som i sin djupa sorg redan hade börjat glorifieringen av den döde kungen och legendbildningen kring honom och så vidare. Med på scenen fanns prinsessan Ulrika Eleonora och hennes gemål Fredrik av Hessen. Prinsessan besökte visserligen inte Uddevalla, men i skådespelens värld hindrar ingenting, att man på en och samma scen drar samman händelser från olika platser.

Ett steg mot demokrati

Krigsbefälen hyllade prinsessan som drottning. Hon gick dem till mötes genom att avsäga sig alla tankar på envälde och genom att lova att regera ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och låta riksdagen ha sina rättigheter utan inskränkning. Generalguvernören Mörner (Lars Bäckström) avslutade skådespelet med att utbringa ett fyrfaldigt leve för prinsessan och den nya tid av medborgerlig frihet och folkets självbestämmande som nu började. Uddevalla fältriksdag var ett viktigt steg på vägen mot Sveriges demokratisering. Det är viktigt att fira sådana riksdagsminnen. I sin basutställning har Bohusläns Museum med 1718 års händelser. I ett tittskåp ligger en vaxdocka, som föreställer det svepta kungliga liket. Ovanför titthålet finns en kopia av konungens dödsmask. Fältriksdagen omnämns i den förklarande texten.

Museivisningar

Deltagarna fick en vacker medalj med svart band.

När skådespelet var slut, hade den råa decemberkylan krupit in under tröjor, undertröjor och långkalsonger. Med tända facklor tågade vi genom nattmörkret tillbaka till museet, där middag serverades i museirestaurangen. Det dröjde dock ungefär en och en halv timme innan kroppen åter var så varm som den brukar vara. Tankarna gick till våra föregångare för 300 år sedan. Hur måste inte de ha frusit och farit illa under detta vinterfälttåg! Vi hade varit ungefär ett hundra personer i tåget, både kvinnor och män. Inte mindre än ungefär sextio var kvar till de avslutande museivisningarna. Vi var så många, att vi delades upp i två stora skaror, som visades runt av två ciceroner i basutställningen. Var och en, som hade medverkat i firandet av Uddevalla fältriksdag och Karl XII:s likfärd, fick en minnesmedalj. En förutsättning för firandet var sponsorerna, som hade lämnat bidrag. Vi tackar: Källvikenstiftelsen, Thordénstiftelsen, Destination Uddevalla, Historiska Media, Uddevalla Hamnterminal, Uddevallahem, Länsförsäkringar, Uddevalla kommun och Uddevalla Energi. Tack vare dem och alla militärhistoriska föreningar har Uddevalla och ett viktigt skeende i vår historia blivit framlyfta och synliggjorda med fanor, uniformer, musik och skådespel.

Lars Gahrn

En stordonator i Lindome

Ekered i Lindome blev litet av en folkhögskola, när Rut och Axel Adler ordnade allsköns kurser för arbetslösa och studieintresserade på 1930- och 1940-talen. Nu har skolan eller verksamheten fått en bred skildring med många förnämliga bilder.

En stordonator

Axel Adler på en oljemålning i Göteborgs Universitets huvudbyggnad. Foto: Lars Gahrn.

Här fann outbildade och arbetslösa ungdomar några, som brydde sig om dem och gav dem meningsfull sysselsättning. Kurserna på Ekered har fått följdverkningar långt in i vår tid. Biblioteket på Ekered nådde kanske ännu fler. Axel och Rut Adler var inte lindomebor utan rika göteborgare som köpte en gård i Lindome för att ha den som bostad. Axel Adler sysslade med mejerier och mjölkbutiker och hade sinne för handel och företagsamhet. Han blev med tiden rik som ett troll, men han skänkte på 1950-talet bort större delen av sin förmögenhet och bildade stiftelser som stöder Göteborgs Universitet och dess studenter. Stiftelserna har velat ha en levnadsteckning över sin på många sätt okände stordonator. Den kom ut under 2018, och här har ni alla uppgifter om boken: Axel Adler 1878 – 1976: Från bonde till stordonator. Författare: Malin Clausson, AB 3droppar, Fotograf / bildredaktör: Lisa Thanner, AB 3droppar, Formgivare: Katharina Johansson, AB 3droppar. (Copyright: Adlerbertska stiftelserna, 2018, 189 rikt illustrerade sidor.)

Bilbud med bok

Rut Adler gjorde Ekered till en folkhögskola.

Boken har givits ut av stormrika stiftelser. De behöver inte de småpengar som bokförsäljning kan ge. Stiftelserna är därför inte över sig angelägna om att vare sig sälja boken, som kan vara svår att få tag i. Den kan dock beställas genom Libris. Mig har den nått på slingrande vägar. Sven Hagnell, som arbetar inom Historieverket, fick tag i ett exemplar. Även Anna Jolfors arbetar inom detta företag. Hon fick låna Hagnells bok. Anna Jolfors och Niklas Krantz är ett par. Han fick se boken och begrep, att den kunde vara något för mig. Han skickade genast ett sms till mig och undrade om jag hade sett boken. När jag svarade nej, kom han nästa dag i bil och över­lämnade den vid museiporten. På kort tid har boken gått genom många händer, men den kommer inte att gå tillbaka lika snabbt, och Sven Hagnell kan få vänta länge på att få tillbaka sin bok.

Varför Ekered?

Axel Adler (senare Adlerbert) avled redan 1966, ungefär 52 år före bokens utgivning. Boken skrevs alltså i senaste laget. Vad gäller åtskilligt är det nu omöjligt att få fram uppgifter. Ingen vet nu, varför Adlers köpte gården i Lindome. Ingen vet nu, varför de kallade den Ekered. Enligt Kajsa Karlsson, som tidigare har skrivit om gården, är det uppenbart att Adlers satte namnet Ekered på denna Lindomegård. Anledningen är dock okänd och dryftas inte ens i föreliggande bok. Ortnamnsboken för Lindome och övriga Nordhalland har missat namnet helt och hållet. Åtskilliga forskningsuppgifter kvarstår alltså till kommande forskare. Gården var en stor bondgård när Adlers tog över, men de byggde ut gården så att den blev en herrgård i jugendstil. År 1910 tog Axel och Rut Adler över gården. Redan 1918 byggde de om den. De behövde ett stort hus för sin familj, sin släkt, sitt umgänge och alla elever, som gick kurser här.

Rut Adler i främsta rummet

Ekered 1910, då Rut och Axel Adler tog över gården.

Axel Adler är givetvis allestädes närvarande i boken, men på något sätt känns han ofta litet frånvarande. Axel tycks inte ha varit den som intog första platsen i ett sällskap. Han tycks inte ha stuckit ut, som det heter. Desto mer framträdande och bestämmande var hans maka, Rut Adler. Hon var den drivande kraften i folkhögskolan. Hon hade uppslag, som hon ville förverkliga. Hon hade brinnande övertygelser i politik. Hon var från början vänsterliberal och hörde hemma inom ”Frisinnade Kvinnors Riksförbund”. Under livets lopp kom hon dock att hela tiden röra sig åt vänster. År 1934 gick hon över till socialdemokratin, men uteslöts 1940, då hon kritiserade att Socialdemokraterna bildade en samlingsregering under andra världs­kriget. Hon blev då kommunist och var med om att grunda Lindome kommunistiska arbetarekommun samma år. Att vara kommunist i Sverige under andra världskriget var både uppseendeväckande och farligt. Utvecklingen stannade dock inte där. Vid slutet av sitt liv lämnade hon VPK och blev medlem i KFML. Hon är med andra ord en del av vår politiska historia. Jan Kronberg och Anders Meuller har skrivit om henne i sin bok: Det röda Mölndal, Del 1, Åren fram till 1939, (s. 75-77). Mycket av det hon gjorde hade dock inte med partipolitik att göra. År 1925 bildades en lokalavdelning av JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) hos Adlers på Ekered. På det stora hela taget var det emellertid så, att hon aldrig stannade till utan löpte linan ut. Hennes make Axel Adler hamnade däremot aldrig i ytterligheter. Han var vänsterliberal med många socialdemokratiska värderingar. Axel Adler beundrade socialdemokraten Ernst Wigforss’ idéer. Detta var mycket ovanligt bland storföretagare på denna tid och är så ännu idag. Samtidigt rörde han sig obehindrat i företagarkretser. Axel Adler tycks ha kunnat smälta in i de flesta sällskap och kunnat samarbeta med de flesta, även med sin fru efter hennes radikalisering och makarnas skilsmässa. Axel Adlers anpassningsförmåga är en av förklaringarna till hans framgångar inom affärsvärlden, men där finns fler. Jag återkommer.

Lars Gahrn

Museiavdelning för smakprov

Hur ska man få folk att se museiföremålen? God belysning räcker inte, ty alla museer blir med tiden övermöblerade, så att föremålen lätt drunknar i mängden. Man ser inte skogen för bara träd. Råda Hembygdsförening har arbetat med frågan och kommit fram till en lösning, som har allmänintresse.

Fullt med klenoder

Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.

Råda Hembygdsförenings hembygdsgård är den kringbyggda gamla gården Solsten. Bonings­huset har en rymlig vind, där man har inhyst alla museiföremål, som inte passar in bland möbler och inredning i de möblerade rummen i bottenvåningen. Häruppe på vinden har man fyllt hyllorna med föremål. Många av dem är verkliga sällsyntheter och klenoder. Jag har redan skrivit två bloggartiklar i ämnet. Museet häruppe på vinden gör ett utmärkt helhets­intryck. Man känner att man har kommit tillbaka till en förlorad värld. Ingenting stör detta intryck. Med tiden har föremålen dock blivit så många, att man måste ge sig mycket tid för att uppmärksamma alltsammans.

Museiavdelning i ladan

Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.

Många besökare har inte så mycket tid. Under 2018 har hembygdsföreningen byggt upp en museiavdelning i ladan. Hela utrymmet i ladan behövs för marknadsstånd, när man anordnar vårmarknad, skördefest och julmarknad. Det är dock högt i tak i ladan, och under takåsen har man byggt upp en museiavdelning helt i vitt. Väggar och tak är vita och i övrigt helt osmyckade. Belysning och vita väggar gör att föremålen framträder mycket tydligt. Här har man undvikit den stora museitrenden att sätta igen alla fönster och låta lokalerna vila i halvdunkel. Själv har jag alltid undrat, om denna museitrend har några fördelar. Går man runt i Råda Hembygdsförenings nya museiavdelning, blir man snart övertygad om att fönster och ljus är en bättre lösning.

Ett urval visas

Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.

Allt kan givetvis inte ställas ut i denna museiavdelning. Det är inte heller meningen. Man har tänkt sig att ställa ut ett urval föremål och på detta sätt visa smakprov ur samlingarna. Tanken är också att man skall byta föremålsgrupper då och då. Just till invigningen var det också viktigt att göra bästa möjliga intryck på besökarna och tilldra sig mesta möjliga intresse. Inom arbetsgruppen diskuterade man ingående vad man skulle ställa upp inför invigningen. Lördagen den 1 december 2018 anordnade Råda Hembygdsförening sin julmarknad. Klockan tolv var det dags att klippa det blågula bandet. Hembygdsföreningens ordförande Ingvar Bragd berättade litet grand om bakgrunden. Arbetsgruppens ordförande Lars Jurell berättade om arbetet och de ledande tankarna. Berit Jacobsson, som under många år har haft ansvaret för museisamlingarna, klippte av det blågula bandet. Under sina nittio år har hon följt hembygdsföreningen alltifrån dess början. Hennes far tillhörde föreningens pionjärer.

Ta efter!

Därefter kom stunden, då vi besökare strömmade upp i museiavdelningen. De utställda föremålen var lagom många och syntes bra. Uppmärksamheten samlades kring de utställda föremålen och drogs inte bort till andra föremål vid sidan om. Museiavdelningen är mycket lämplig i första hand för skolklasser. Det gäller ju att kunna samla barnens uppmärksamhet och förhindra att den dras åt alla håll. Arbetsgruppen fick mycket beröm. Jag gick runt och tackade de ansvariga och lyckönskade inför framtiden. Det är tydligt, att man här har skapat en museiavdelning, som andra föreningar har all anledning att ta efter. Aktiva föreningar får med tiden mycket stora samlingar. Om besökarna inte ger sig gott om tid, har de svårt att urskilja enskildheterna. Då är det en utmärkt tanke att lyfta fram vissa föremål eller grupper av föremål.

Lars Gahrn

Tomtetåg i Munkedal

Ångpannan är lagad och renoverad i Småland för en halv miljon kronor. Ångloket på Munkedals Järnväg skall därmed kunna sättas ihop, sedan även åtskilligt annat har åtgärdats. Medlemmarna i Munkedals Järnväg kommer att ägna 2019 åt att sätta ihop och åtgärda sitt ånglok. Hela kostnaden beräknas till ungefär 700 000 kronor.

Tomten i skogen

Konduktören signalerar: klart för avgång. Foto: Lars Gahrn.

Det är alltid roligt att återvända till Munkedals Järnväg. Detta är en utmärkt museijärnväg, som går fram genom vacker natur. En god och glad anda råder bland medlemmarna. De är ihärdiga och flitiga. Sedan sist har åtskilligt uträttats. Nyheterna om ångpannan var välkomna. Ny perrong hade byggts vid Munkedals Nedre. Där hade järnvägsmuseet dessutom förnyats. Perrongteatern fortsatte under 2018. Sedan många år tillbaka kör man tomtetåget på första söndagen i advent. Utefter banan sitter tomtar i en hydda och vinkar åt barnen. Framme vid Munkedals Nedre, som under två dagar får heta Tomtebo, får barn och vuxna möta jultomten. Varje barn får en gottepåse. De som vill får överlämna en önskelista. Tomtetåget i december 2018 blev en stor framgång. Dag Legnesjö meddelar: ”Årets Tomtetåg drog så mycket resenärer att cirka 90 % av platserna var bokade, och då hade vi en extra körning på söndagen. Både barn och vuxna verkar nöjda med vårt upplägg. Vi får se vad som eventuellt kommer till nästa år.” I december 2017 anordnade även Anten-Gräfsnäs Järnväg tomtetåg. I Munkedal är man inte oroad. Tvärtom tycks man vara stolt över att uppslag från Munkedal sprider sig till andra museibanor.

Perrongteater

Sommartid får passagerarna veta, att tomten har semester och återkommer i december.

Ett annat uppslag, som borde sprida sig till andra, är perrongteater. Under 2017 spelade teaterungdomar dramatiserade händelser ur järnvägens historia på perrongen med tåget som bakgrund eller kuliss. Under 2018 fortsatte andra ungdomar detta arbete. De spelade dels vid Åtorps station, dels nere i hamnen. Härnere spelade två av dem två SJ-anställda, som tittade alltför djupt i sina fickflaskor. Berusade som de var talade de nedsättande om ”den lilla järnvägen”, som de kallade för ”spårvägen”. Denna nedsättande jämförelse är gammal och historiskt belagd. Munkedals järnväg var smalspårig, och tågen gick mycket långsamt. De öppna sommarvagnarna liknade till råga på allt spårvägens öppna sommarvagnar. De två SJ-anställda låter Sjölander, en av de anställda vid Munkedals järnväg, höra vad de tycker. Sjölander blir till slut riktigt arg, läxar upp dem och nekar dem till slut att åka med tillbaka. Berusade resenärer har i alla tider varit ett bekymmer för kollektivtrafiken.

Viktig teaterutbildning

Perrongteaterns skådespelare är på väg till nästa föreställning.

Uppe vid Åtorp speglade ungdomarna hur järnvägen togs emot av präster och församlingsbor i dessa gammalkyrkliga bygder. Många ansåg, att järnvägar var ett påfund av hin onde, och att man inte borde ha med dem att göra. En av ungdomarna spelade präst. En annan försvarade järnvägen, och en tredje höll med prästen. Även här vid Åtorp blev meningsutbytet livligt för att inte säga dramatiskt. En av de tre skådespelarna har gått teaterlinjen på Wendelsbergs folkhögskola och teaterledarutbildningen vid Göteborgs Universitet. De andra tre hade glidit in i perrongteatern mer av en tillfällighet men gjorde inte desto mindre bra rollprestationer. I våra dagar finns mycket teaterutbildning, och detta är mycket bra. Visserligen kommer endast enstaka teaterelever att försörja sig som skådespelare, men de lär sig tala offentligt, och de lär sig framträda inför allas blickar. Sådant har de glädje och nytta av i många sammanhang under hela livet. En av föregångsmännen vid Uppsala universitet var Johannes Messenius (1579-1636), professor i juridik. Han skrev skådespel, som han lät sina studenter uppföra såsom en del av deras utbildning. Först i våra dagar har vi kommit tillbaka till 1600-talets insikter!

Gångkort

Konduktören handleder den unge bromsaren.

En nyförvärvad raritet är en gångbiljett från Munkedals Järnväg. Den berättigade den namngivne innehavaren att gå på banvallen. Här som på andra ställen var de jämna, släta och förhållandevis raka banvallarna mycket bättre än de leriga, gropiga, krokiga och backiga landsvägarna. Gångkort har funnits på de flesta av de äldre järnvägarna. I Munkedal visste man, att sådana hade funnits, ty i järnvägsarkivet fanns tryckta formulär. Man hade dock inte sett några ifyllda formulär, förrän en givare dök upp och skänkte ett sådant gångkort till museet. Gångkortet var snarast ett kontrakt mellan Munkedals bruk och innehavaren. Denne fick lov att gå på banvallen och tog själv på sig ansvaret för alla olyckor, som skulle kunna inträffa. I klartext betyder detta, att om vandraren på banvallen blev påkörd eller överkörd av tåget, skulle varken han eller hans arvingar kunna kräva skadestånd av järnvägen. I detta fall var faran dock inte stor. Man hör långt i förväg, när ett ånglok kommer tuffande. Dessutom gick dessa smalspåriga tåg långsamt, som mest mellan 10 och 20 kilometer i timmen. Man borde alltså ledigt hinna undan. Den, som inte hörde ångloken på Munkedals Järnväg, och som inte hann gå åt sidan, borde nog inte vandra på landsvägarna heller! Innehavaren av kortet var en före detta styrman, som hade blivit torpare i Munkedal. Hans levnadsöde är med andra ord så intressant, att det lockar till forskning. På Järnvägsmuseet i Munkedal finns alla uppgifter om styrmannen och torparen, det vill säga alla, som kan fås fram i kyrkböckerna. Om någon kan hitta mer, är han eller hon givetvis välkommen med fler upplysningar.

Lars Gahrn

Tre tonsättare spelar i Göteborg Wind Orchestra

Konserten ”Svenska marscher”, som gavs i Kronhuset tisdagen den 25 september 2018 blev på alla sätt en imponerande styrkeuppvisning hos denna orkester, som går från klarhet till klarhet.

Många arrangemang

Kronhuset enligt gammalt vykort.

Vänföreningen GWO har många flitiga medlemmar, som ställer upp för sin orkester och välkomnar åhörarna. Redan vid ingången blir åhörarna imponerade. Här står en vänlig man och säljer cd-skivor, de flesta inspelade av Göteborg Wind Orchestra. Skivorna visar att orkestern har en enastående bredd. I stort sett allting kan spelas av denna blåsorkester, som genom idogt arbete har utvecklats från en amatörorkester till en högst professionell yrkesorkester. Åtskilliga tonsättningar måste göras om eller (som det heter på fackspråket) arrangeras för blåsorkester. Bland musikerna finns en mycket skicklig och flitig arrangör, nämligen slagverkaren och tonsättaren Jerker Johansson, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra. Han lämnade denna befattning för att få mer tid till att arrangera och komponera.

Musikinspektörer finns

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

År 2017 skrev han marschen ”In Charge” till hemvärnets musikkår i Eksjö med anledning av att Thomas Samuelsson, hemvärnschefen, fyllde 70 år. Marschen bjöd på omväxling mellan kraftfulla och mjuka avsnitt. Jerker Johansson har på nytt visat sitt mästerskap. Marschen uruppfördes denna afton. Senare på kvällen kom ytterligare en nyskriven marsch av Jerker Johansson, nämligen ”High Spirits”, inspirerad av mästaren John Philip Sousa. Neil A Baker spelar bastuba i orkestern och komponerar även musikstycken. Hans marsch ”The Legend of the Stig” var tillägnad en annan musiker i orkestern. Han har nyss pensionerats och heter Stig Emker. Stig har med stor skicklighet fört orkesterns talan inför anslagsbeviljande politiker. Han satt med bland åhörarna och var mycket glad över hyllningen. Han och Neil omfamnade varandra. Senare framfördes Neils nyskrivna marsch ”The Inspector’s March”, tillägnad musikinspektören Torgny Hansson. Mannens titel väckte betänksamhet i orkestern. Man undrade, om någon kan bli musikinspektör även i våra dagar? Svaret blev, att det kan man. Det gamla Myndighetssverige lever tydligen vidare i högönsklig välmåga. Mot denna marsch (och de andra) bör inte musikinspektören ha haft något att erinra.

Många bra marscher

En av orkesterns tjänstlediga musiker är David Glänneskog. Han satt bland åhörarna denna afton och hade glädjen att få höra två av sina marscher uppföras: ”Framåt marsch!” och ”Svensk musiksoldat”. Bland sina musiker har Göteborg Wind Orchestra alltså tre tonsättare, som bidrog med sex av konsertens marscher. Detta är onekligen ett styrkeprov, som visar att orkestern är mycket högtstående och ofelbart gör intryck på åhörarna. Så sker allra helst som marscherna är mycket bra och står sig gott i jämförelse med de marschklassiker, som också spelades under konserten. Sverige har en stor skatt av bra marscher, och utomlands finns hur mycket som helst. Det är svårt att skriva nytt, sade Jerker Johansson, när vi talades vid under mellanakten. Han hade uppfattningen, att det tar omkring tio år innan en marsch börjar spelas, om den över huvud taget spelas alls. Jag kan glädja honom med att berätta, att Mölnlycke Blåsorkester har tagit upp hans musikstycke ”Sol över Hälsö” på repertoaren. Här har Jerker Johansson åstadkommit ett mästerverk, som man hör med god behållning varje gång.

Konserten blev en succé

Neil A Baker, musiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn

Även Neil A Baker är en flitig tonsättare, som för övrigt har gjort också många kompositioner för dragspel. Psalmer finns likaså på meritförteckningen. Han var mycket glad och uppspelt denna afton, som hade varit en stor framgång. ”För några år sedan spelade vi för 50 personer. Nu har vi full salong. Intresset för marscher ökar!” Att han hade rätt var lätt att se. Publiken var påfallande ungdomlig. Vi gamlingar var visserligen även denna gång många, men överallt såg man samtidigt unga människor. Applåderna dånade som åskan. Folk stampade i golvet och ropade ut sin förtjusning. Konserten var helt enkelt en succé. Intresset för marschmusik är i stigande.

Många marschklassiker

Kronhuset är en konsertlokal med djup. De månghundraåriga takbjälkarna bildar ett både uttrycksfullt och vackert tak. Foto: Lars Gahrn

I övrigt förekom idel kända tonsättare och marschklassiker. Viktor Widqvist inledde med ”Mälardrottningen” och fick även avsluta med ”Under blågul fana”. Detta extranummer lyckades vi applådera fram. (Vi begeistrade åhörare försökte applådera fram ytterligare ett extranummer, men det gick inte.) Däremellan var Widqvist företrädd med ”Norrlandsfärger”. Ivar Widner var företrädd med ”Vår Flotta” och ”Infanterimarsch”. Sam Rydberg, ”den svenske marsch­kungen”, hade fått med ”Kungliga Älvsborgs Kustartilleris regementes marsch” och ”Gardeskamrater”. Per Berg bidrog med ”Den svenske flygsoldaten” och ”Kavallerimarsch”, även känd som ”Hertigen av Västerbotten”. (Prins Gustaf Adolf, far till konung Carl XVI Gustaf, var hertig av Västerbotten och kavallerist.) Av Per Grundströms marscher fick vi höra ”I sommarstaden” och ”Överste Cederschiöld”. I fråga om den sistnämnda uppstod ett litet meningsutbyte om huruvida marschen hette ”Överste Cederschiöld” eller ”General Cederschiöld”. Man stannade för den första titeln, eftersom Cederschiöld var överste, när han fick marschen sig tillägnad. Senare blev han general, och då tycks man ha låtit hans senare grad komma med i titeln, vilket kanske inte är helt riktigt. Ja, se titlar har alltid ställt till med bekymmer.

Stöd GWO!

Den uppmärksamme läsaren finner, att alla tonsättare var företrädda med två marscher i programmet. Anledningen till att vi fick höra tre av Widqvist var att hans tredje kom som extranummer. Dirigent för kvällen var Andreas Eriksson Hjort, som kunde locka fram melodiernas finaste skiftningar. Att följa dirigentens rörelser hjälper även publiken att följa med i melodierna. Göteborg Wind Orchestra har många gästdirigenter, som lär orkestern åtskilligt och även själva lär sig åtskilligt av dessa rutinerade orkestermedlemmar. Mot bakgrund av detta imponerande styrkeprov kan man inte alls förstå hur Göteborgs Kultur­förvaltning vill dra in eller minska anslagen till denna orkester, som har lyckats med att lyfta sig själv i håret. Här har varje krona i anslag givit utbyte. Orkestern har blivit allt bättre. Man har breddat sin repertoar och sin publik, och man har rentav komponerat ny musik av klass. I en tid, då de många militära musikkårerna är borta, är det nödvändigare än någonsin att stödja de få professionella blåsorkestrar som finns kvar. Hemvärnets musikkårer gör viktiga insatser liksom andra amatörorkestrar, men man kan inte överlämna ett helt kulturarv till frivilliga krafter. Man måste ha några professionella orkestrar som förvaltare, förebilder och exempel.

Långsiktighet krävs

Jag har rika erfarenheter av hur kulturförvaltningar tänker och arbetar. Nya tjänstemän vill ha förändringar och satsa på nya verksamheter. Då vill de ofta skaffa pengar genom att dra in anslagen till gamla trogna kulturarbetare. Givetvis får man inte bära sig åt på det viset. Att stödja ena året och strypa nästa är förödande. På kort tid kan man riva ned kulturinstitutioner och verksamheter, som har byggts upp under lång tid. Framför allt har man en skyldighet att stödja de bästa verksamheterna. Dit hör Göteborg Wind Orchestra. Den började som Spårvägens Musikkår, en orkester av Spårvägens fritidsmusiker, och har stegvis omvandlats till en orkester med yrkesmusiker. Repertoaren har breddats, och orkestern gör Göteborg känt och omtalat bland musiker och musikintresserade i hela Sverige och i många andra länder. Före konserten talade jag med Leif Lundin, vänföreningens ordförande. Han kunde meddela, att kulturnämnden hade haft sammanträde samma dag och trots allt beslutat att ge Göteborg Wind Orchestra pengarna för 2019. Hur det går för 2020 vet man emellertid inte. Inga förhandslöften ges. Ständig otrygghet om framtiden ger otrygga arbetsförhållanden och hämmar både nyrekrytering och långsiktigt arbete. Tyvärr är det också på det viset att politiker och kulturförvaltningar gynnar kommunala institutioner på bekostnad av fristående institutioner och föreningar. Det innebär dock inte någon avgörande trygghet att vara en kommunal institution. Kommunen kan liknas vid en stor koncern. Om flera företag läggs samman till en koncern, brukar detta leda till att vissa enheter läggs ner. En fristående stiftelse eller förening har dock en styrelse och medlemmar, som arbetar enbart för sin stiftelse eller förening. Även om arbetet kan vara trögt och motigt, har man goda möjligheter att lyckas. Göteborg Wind Orchestra har funnits sedan 1905, då Spårvägens Musikkår bildades. Detta överlevnadsprov ger oss hopp inför framtiden.

Lars Gahrn

Spökjakt utan framgång i Kronhuset

Higab sköter Göteborgs stads kulturfastigheter, och Historieverket visar dem, åtminstone flera av dem. I många fall har det blivit så. Arbetsfördelningen har visat sig vara utmärkt. Historieverket består av historieintresserade guider, som har erfarenhet av teater och andra större evenemang, och som vet vad man skall lyfta fram i en historisk fastighet. Julmarknaden, som anordnas i Kronhuset i december 2018, drivs av Historieverket.

Fästningsstadens arsenal

Kronhuset enligt gammalt vykort.

Söndagen den 12 augusti 2018 visade Anna Jolfors runt i Kronhuset och berättade om dess historia. Att vara klädd i en dräkt, som passar in i byggnadens tidsskede, är numera mycket viktigt för alla ciceroner. Anna Jolfors mötte upp i en 1700-talsklänning i blått, inhandlad på nätet. Även 1700-talsdräkter har vissa moderna bekvämligheter som exempelvis ett blixtlås i ryggen. Helt kan man inte utestänga nutida bekvämligheter, men man kan alltså vända dem ryggen. Kronhuset byggdes som arsenal för fästningsstaden Göteborg. I fredstid, när ingen fiende hotade, skulle kanonerna inte få stå utsatta för väder och vind. Då skulle de stå inställda i Kronhuset. Hela bottenvåningen var en enda stor sal utan mellanväggar eller ens pelare, som skulle kunna hindra kanonernas uppställning. Golvet var helt enkelt ett grusgolv. Så var och förblev det fram till 1955–1957, då nuvarande golv tillkom.

Reliefer i trä

En av relieferna i och på Kronhuset.

Byggnaden stod färdig 1654. Ytterst litet har förändrats sedan dess. Ungefär 90 procent av det bärande virket är ursprungligt. Över långsidans dörrar sitter, både invändigt och utvändigt, reliefer som visar rustningar och vapen. De är målade och ser ut att vara huggna i sandsten eller kalksten. I själva verket är de skurna i trä och måste målas vart femte år, berättar Anna Jolfors.

Riksdagssal och kyrka

Anna Jolfors i 1700-talsklänning.

Här i Kronhuset hyllades Karl XI som konung under riksdagen i Göteborg 1660. De fyra stånden adel, präster, borgare och bönder, sammanträdde var för sig i hus ute på stan, men gemensamma samlingar ägde rum här i Kronhusets bottenvåning. Kanonerna måste vid detta tillfälle ha varit utrullade. Under 1800-talet användes husets bottenvåning som kyrka för garnisonsförsamlingen. Då hade man – för säkerhets skull – satt in pelare i rummet, berättade Anna Jolfors. Vid renoveringen 1955–1957 arbetade man med takbjälkarna och förstärkte dem i vissa fall. Här hade Stadsmuseet under många år sina stadshistoriska samlingar.

Orkesterhus och kommunfullmäktiges sal

År 1998 blev Kronhuset orkesterhus för Göteborg Wind Orchestra, som då hette GöteborgsMusiken. Under Börsens restaurering sammanträder kommunfullmäktige, som borde kallas stadsfullmäktige, i denna byggnad. Återigen har den en viktig uppgift i folkstyrets historia. Under dessa yttersta dagar har man satt in en hiss i byggnaden, för att rullstolsburna besökare skall kunna komma upp till andra våningen.

Flygande flingor

Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.

Vi vandrade under ledning av Anna Jolfors upp genom våningarna. Musikerna i Göteborg Wind Orchestra har tjänsterum i huset. Där kan de öva på sina instrument. För att inte skada den historiska byggnaden skapar man så kallade kassetter. Man bygger upp rum i rummet. Dem kan man lätt plocka ner igen, om huset skall användas till annat. Till slut stod vi intill trappan, som leder upp till det lilla vindsrummet under taket. Där skall spökena bo, sägs det. Vi fick denna gång gå uppför trappan och titta in där. Jag upptäckte inte minsta lilla spöke. Inte heller någon annan kunde se några vålnader eller gengångare. En kvinna kunde dock i sin kamera se små flingor, som från höger flög mot vänster. Till min besvikelse kunde dock inte jag se dessa flingor i min kamera. Vi begrep, att flingorna fanns i kameran och inte i verkligheten, men mystiska var de onekligen.

Flingor var orber

Niklas Krantz, vän med Anna Jolfors, var med under visningen. Han uppträdde här som den store glädjeförstöraren. Inte ens detta lilla mysterium skulle vi få behålla. Han berättade, att dessa flingor var så kallade orber, ett välkänt optiskt fenomen, som förekommer i kameror. Orber är så välkända, att en förklaring finns med i Wikipedia: ”Orber är ljusfenomen som ibland uppträder på fotografier eller film. Orber är stora oskärpecirklar som uppkommer då partiklar (damm, vattendroppar, insekter etc.) hamnar kraftigt ur fokus. För att framträda måste de vara mer upplysta än bakgrunden, vilket är ett vanligt resultat av att använda blixt i mörka utrymmen.”

Mycket att berätta om

Orberna var en mycket klen ersättning för spöken. Kronhuset har en lång och innehållsrik historia, men som spökhus är det inte mycket att skryta med. Som synes finns dock mycket annat att berätta om.

Lars Gahrn