Vackra sekelskifteskläder på Marstrand

Kajen är en stor öppen yta i dagens Marstrand. Själva staden är sammanpackad, backig och trång, men kajen är lång, bred och öppen. Här finns en stor yta för offentliga föreställningar. Under sekelsskiftesdagarna fylls den med liv, rörelse och skådespel.

Mycket skicklig underhållning

Drillflickorna dansade med vita parasoller. Foto: Lars Gahrn.

Dagens stora händelse är konung Oscar II:s ankomst till sommarstaden. Före kungens ankomst spelar Kungälvs musikkår och ackompanjerar Kungälvs drillflickor, som dansar. Jag har flera gånger tidigare skrivit uppskattande om både musikkåren och drillflickorna. Musikkåren är mycket skicklig, och drillflickorna är enastående. Flickorna rör sig så lätt och vigt, att man nästan får intrycket, att de har upphävt tyngdlagen. Flickorna är inte bara framstående dansöser utan näst intill akrobater. De hjular behändigt och till synes utan någon ansträngning. Några nummer återkommer givetvis, men hela tiden förnyar man programmet. Under 2018 inledde de med ett nytt nummer. De dansade in på kajen klädda i luftiga sommarklänningar. Dessutom hade de vita parasoller, som spändes upp och fälldes ihop vid olika tillfällen. Parasollerna hanterades rytmiskt med överlägsen skicklighet. Hela numret förenade snabbrörlighet, harmoni, balans, lätthet och luftighet. Här har vi dans på hög nivå. Även flickornas klädedräkter (som byts ibland) bör omnämnas. Designen är genomtänkt och färgsättningen utmärkt. De blå-gula dräkterna lyser som kulblixtar, när solen har gått i moln. Färgerna är starka men balanserar varandra bra och blir aldrig grälla.

Sjungande trädgårdar

Kungälvs välspelande musikkår med ångaren Bohuslän i bakgrunden.

Under 2018 fortsatte man med ”Marstrands Sjungande Trädgårdar”. Elever från Mimers estetiska linje och elever från andra estetiska gymnasielinjer sjöng, spelade och dansade i fyra trädgårdar. Själv var jag med om en mycket väl genomförd föreställning i Villa Arugas trädgård. Ungdomarna inte bara sjöng och dansade utan uppförde ett helt litet skådespel. Sångerna hade nämligen satts in i en finstämd och ömsint ramberättelse om förhållandena människor emellan. Kvinnor förlorade sina män och barn sina fäder genom skeppsbrott. Här hade sångspelet en klar förankring i Marstrand. Utan stora åthävor skapade ungdomarna ett lågmält och rörande kammarspel. Det är dessutom mycket trevligt att få komma in i de små, väl skyddade och idylliska trädgårdarna. Marstrand vimlade av fint och förmöget folk under badsäsongen, men väldigt många av dem, som hyrde in sig i staden, bodde mycket enkelt.

Konungens ankomst

Ungdomarna i de ”sjungande trädgårdarna” kunde både sjunga och skådespela.

Konungens ankomst till Marstrand var en mycket stor händelse varje sommar. Vid detta tillfälle anlände konungen på sitt eget fartyg, som hette Drott. Vid konungens ankomst stod Drotts orkester på däcket och spelade marschen Trollhättan. Badmadamerna viftade med sina badlakan för att hälsa kungen välkommen, berättade Göran Kristensson, ordförande i Marstrands hembygdsförening, på sin stadsvandring. Borgmästaren höll tal och hälsade kungen välkommen. Kristensson kunde inte neka sig (och oss) det nöjet att läsa upp ett sådant bevarat tal. Mycket av detta återkommer under sekelskiftesdagarna. Kungälvs musikkår spelar som sagt på kajen. Drillflickorna dansar, och folket står tätt packat för att invänta Hans Majestät. Under sekelskiftesdagarna brukar konung Oscar (spelad av Anders Arnell) anlända med ångaren Bohuslän, som får föreställa konungens chefsfartyg Drott. År 2018 anlände Bohuslän på lördagen och låg vid Marstrands kaj på söndagen.

Årvalv för kungen

Sjungande ungdomar i villa Arugas trädgård framförde ett finstämt skådespel.

På söndagen måste man alltså låta kungen anlända på något annat sätt. Han roddes då fram till kajen i en ”tiohuggare”, det vill säga en roddbåt med tio åror. För att göra mottagandet mera festligt bildade ett antal roddare ett valv av åror för kungen. Arrangemanget påminde om de järnvalv, som officerare med dragna värjor bildar för brudpar vid officersbröllop. Anders Arnell, som med sina vilda vitsar ofta överträffar hovfotografen Aron Jonason, uttalade sitt höga välbehag över denna ”årgång” och tyckte, att detta var en bra ”årstid”. Konungen skulle givetvis välkomnas av vackra damer. Flera kvinnor hade klätt upp sig i sekelskifteskläder och blev nu kyssta på handen av det chevalereska Majestätet. Tillsammans med ett urval damer, närmare bestämt tre gracer, och sin tålmodige adjutant, överhovjägmästare Victor Ankarcrona steg konungen upp i Gustaf V:s jaktbil, en Buick av 1929 års modell, rattad av sin nuvarande ägare Staffan Karlsson.

Vackra sekelskifteskläder

”Årvalv” för Hans Majestät.

Den, som ville titta närmare på sekelskifteskläder (från tiden runt 1900), kunde se på ”de vackra kläderna från förr”, en utställning i Rådhusets kristallsalong. Systrarna Emelie och Hannah Kihl har som hobby att sy historiska kläder. Utställningen var en stor upplevelse. Åtskilliga plagg från äldre tider är bevarade, men de är oftast slitna, och tygerna har med åren förlorat sin lyster. Här i kristallsalongen var allt nytt och fräscht. Kläderna närmast lyste. Man fick ett helt annat intryck av gångna tiders moden än genom att titta på bevarade klädesplagg. Det var nästan så, att man önskade den tidens mode tillbaka. Sekelskiftesdagarna hade ett mycket omfattande program. Jag uppehöll mig i Marstrand omkring sex timmar på söndagen (den 19 augusti 2018) men kunde vara med om endast en mindre del av allt som hände och visades. Mycket mer hade antagligen varit väl värt ett omnämnande och ett uppskattande betyg, men jag måste göra ett urval. Jag beklagar detta, men jag hoppas återkomma nästa år.

Lars Gahrn

Annonser

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Utsatta och tvingade kvinnor

Metoo-rörelsen gav tidningarna många skandaler att skriva om och många inblickar i både det ena och det andra. Om man ser till huvuddragen, har vi däremot inte fått veta något nytt. Så här har det gått till sedan urminnes tider.

Gustav Adam Banér anklagad

Målningen visar Sara, Hagar och Abraham. Sara ger sin tjänstekvinna Hagar till Abraham.

Då och då får allmänheten vissa inblickar. Med hjälp av dem är det lätt att föreställa sig resten. Det nya var själva revolten eller rättare sagt dess styrka. Åtskilligt har dock hänt även dessförinnan. Våldtäkt var i lag förbjuden. Detta innebar att våldtäktsmän kunde stämmas inför rätta och dömas. År 1659 uppehöll sig greve Gustav Adam Banér i Trelleborg. Han var officer i kronans tjänst. Natten mellan den 29 och 30 juni hade han kommit samman med pigan Kristina Svensdotter. Hennes matmor påträffade pigan, som grät efteråt. Pigan fick hjälp att sätta upp en anklagelseskrift, som sändes till konung Carl X Gustaf. Målet rann­sakades utförligt. Greven nekade till våldtäkt och förnekade till att börja med att han ens hade haft med pigan att göra. Han utpekade henne som ”en beryktat lättfärdig människa”. Denna anklagelse måste han dock ta tillbaka. Inte heller kunde han vidhålla, att han inte hade haft med henne att skaffa. Han påpekade dock, att våldtäkt inte kunde bevisas. Pigan tog tillbaka denna anklagelse. För henne tycks ett skadestånd ha varit viktigast. Nils Sylvan har dragit fram detta mål ur domböckerna. Men han synes inte ha fått veta utgången. (Nils Sylvan, Jag Gustav Adam Banér, Carmina 1988, s. 60, 65-67 och 72.) Allt detta känns igen från våra dagar. Mannen nekar till allt, och domstolen kan inte finna bevisning. Det intressanta är dock, att en piga från Trelleborg kunde få en greve och kunglig officer ställd inför rätta. Möjligen har han blivit tvungen att betala henne något slags skadestånd.

Faderskapsmål

Hagar går nerböjd och ser inte lycklig ut.

Ett annat sätt att revoltera var att dra män inför rätta i faderskapsmål. Många kvinnor, som hade utomäktenskapliga förbindelser med män, blev havande. Mycket vanligt var det, att männen nekade till allt. Ofta blev följden, att kvinnorna stämde männen inför rätta och krävde barnuppfostringshjälp. Svårigheten för domstolarna var, att man på den tiden inte hade något säkert sätt att fastslå vem som var fader till ett barn. Männen hade möjlighet att ”svära sig fria”, det vill säga att gå ed på att de inte var fader till barnet i fråga. Selma Lagerlöf har skrivit om ett sådant fall i kortromanen ”Tösen från Stormyrtorpet” (1908). (Den ingick ursprungligen i ”En saga om en saga och andra sagor”.) Ämnet brukar dock vara välkänt för släktforskare. Faderskapsmål var mycket vanliga vid domstolarna. Givetvis kunde dock många män undandra sig sitt ansvar utan att hamna inför rätta. Alla kvinnor vågade inte stämma barnafäderna. Somliga unga män utvandrade eller tog arbete på annan ort och var därmed försvunna.

Hagar och Abraham

Jupiter och Io.

Bildframställningar av utnyttjade och tvingade kvinnor är ovanliga. Marknaden för sådana bilder var inte stor. I Göteborgs konstmuseum finns dock två målningar, som är av intresse. Den ena föreställer Sara, Abraham och Hagar. Den har målats av nederländaren Matthias Stomer under 1600-talets första hälft och inköptes till konstmuseet 1957. Berättelsen finner vi i Första Mosebok. Abraham och hans hustru var båda gamla. Hon räknade inte med att kunna bli havande. Därför gav hon sin man sin egyptiska tjänstekvinna Hagar till hustru, för att Hagar skulle föda barn åt Abraham. (Han ville ha en son.) Eftersom Hagar var Saras tjänste­kvinna, skulle Sara kunna räkna barnet som sitt barn, Så kunde man göra på den tiden. Hagar var alltså en kvinna, som andra bestämde över utan att hon själv hade någon talan. På målningen ser vi hur Sara föser fram Hagar till Abraham som ligger i sängen. Hagar är naken och kan endast nödtorftigt skyla sig med händerna och en klädnad. Hon är nedböjd och ser undergiven ut. Blicken är osäker, kanske orolig eller ledsen. Så kunde en tvingad kvinna se ut, när hon fann sig i sitt öde.

Jupiter och Io

Ansiktsuttrycket är hårt, vredgat och frånvarande.

Den andra målningen föreställer den grekiske överguden Jupiter och Io, en av de många kvinnor, som han gjorde med barn. Den är målad på 1550-talet av Paris Bordone (1500-1571) och skänktes till konstmuseet av Gustaf Werner, den store textilfabrikören och donatorn, år 1922. Historien om Jupiter och Io kan man läsa i diktverket Metamorfoserna av den romerske skalden Ovidius. De grekisk-romerska gudarna upptändes ofta av begär till jordiska kvinnor och tvingade sig på dem. Tyvärr är det så med dessa gudasagor, att de speglar en jordisk verksamhet och verklighet. Flickor och kvinnor var lovligt byte för högt uppsatta män, om kvinnorna själva inte hade hög rang. Bordones oljemålning visar Jupiter och Io. Hennes ansikte är livlöst. Blicken är hård, vredgad och frånvarande. Hon är dock lugn och vet att motstånd eller vädjanden inte lönar mödan. Ansiktet är mycket levande och talande. Så såg en tvingad kvinna ut.

Lars Gahrn

Ljudaborg levandegör Shakespeare

Komedin ”Förvillelser” av William Shakespeare är ett av författarens verkligt lättviktiga teaterstycken. Ljudaborg Kulturförening hade valt detta lustspel för årets föreställningar på Ljudaborgs teater vid Lödöse Museum. Skulle det bli platt fall? Ljudaborg Kulturförening har dock förmågan att göra obetydliga pjäser stora, att få fram väsentligheterna i dem eller fylla dem med väsentligheter. Man lyckades även 2018.

Två par tvillingbröder

En man, som råkar befinna sig på fel sida av gränsen, kommer att bli avrättad, om han inte kan friköpa sig. Foto: Lars Gahrn.

Shakespeares lustspel ”Förvillelser” skrevs i början av 1590-talet. Den tidigaste kända föreställningen ägde rum i december 1594. Man kan dock säga, att lustspelet är äldre än så. Handlingen är hämtad från romaren Plautus’ latinska lustspel Menaechmi. Man kan misstänka att Plautus i sin tur byggde på någon grekisk förlaga. I vilket fall som helst var handlingen eller intrigen i stycket inemot 1800 år redan, när Shakespeare skrev. Man måste säga, att något, som liknar lustspelets handling, omöjligen kan ha hänt. Två tvillingbröder blev åtskilda i barndomen. De hade två tvillingbröder som tjänare. Även dessa blev åtskilda samtidigt. Båda tvillingbröderna hade en tvillingbroder som tjänare. Den ene tvillingbrodern kom att bosätta sig i Syrakusa (i Kungahälla i Ljudaborgs uppsättning), den andre i Efesus (i Lödöse i Ljudaborgs uppsättning). Av en händelse kommer brodern från Kungahälla till Lödöse med sin tjänare. De båda bröderna och deras tjänare förväxlas givetvis av alla i alla sammanhang. Själva begriper de ingenting. Själva förväxlar de sina tjänare, och tjänarna förväxlar sina herrar. Slutligen dyker båda tvillingparen upp på scenen samtidigt, och alla begriper hur allt har kunnat trassla till sig.

Vitsar och ädelbuskis

Många förtjusande kvinnor ute på sta’n kan bringa de äkta männen på fall.

Många blir arga på varandra under handlingens gång. Den ene brodern pucklar på den andres tjänare och omvänt, när tjänarna har utfört den andre broderns befallningar. Många vreda ord växlas. Dessutom förekommer många ordlekar och vitsar. Aron Jonason må ha skapat Göteborgsvitsen, men han hade föregångare. Shakespeare var igång med massproduktion av vitsar och ordlekar redan tre århundraden före Aron Jonason. Dessa engelska ordlekar och vitsar är givetvis svåröversättliga och ibland omöjliga att översätta, men en ordkonstnär som Åke Ohlmarks lyckas översätta dem eller omvandla vitsarna till något snarlikt. I Ljudaborgs uppsättning har Nina Pontén tagit med några skämt i sin översättning. Vad, som var roligt i slutet av 1500-talet, visar sig vara roligt även drygt 400 år senare. Ljudaborg regissör Martin Rossing kallar lustspelet träffande för ”god ädelbuskis”. Man frestas också att använda benämningen ”folklustspel”. Buskis och folklustspel har sina trogna publik, som skrattat gott, men de har inte något högre anseende.

En försummad hustru

Den övergivna hustrun blir förtvivlad, när hon tror att maken och familjeförsörjaren har mist minne och förstånd.

Shakespeare vore dock inte Shakespeare, om han inte hade förmått att ge även denna pjäs ett tänkvärt och gripande innehåll. Ljudaborg lyfter på ett utmärkt sätt fram denna del av innehållet. Shakespeare målar upp en gripande bild av en försummad eller övergiven hustru. Tyvärr hade hon många olyckssystrar. Detta är en värdefull och gripande bild ur kvinnohistorien. Tvillingbrodern, som bor i Lödöse (eller Efesus enligt Shakespeare) är gift. Som köpman har han många ärenden på stan. Hemma sitter hustrun och sänder bud efter honom, att han skall komma hem och äta middag. Eva Larsson gör en utmärkt rolltolkning av denna hustru, och Martina Björnsvik spelar med bravur hennes syster. Kvinnorna var på ett annat sätt än männen hänvisade till hemmet och rörde sig inte på samma sätt fritt utanför hemmets väggar. Hustrun är orolig för att maken uppvaktar en sköka. Mycket riktigt äter han ibland middag hos en kurtisan (i pjäsen värdshusvärdinnan). Hustrurna hade all anledning att vara oroliga, när männen åt middag på krogar eller värdshus. Uppasserskorna tjänstgjorde nämligen ofta även som glädjeflickor. Den stackars hustrun klagar över, att hon har blivit ful, och att mannen därför tappat intresset för henne. Hon är rädd för att mannen genom sin otrohet skall få någon könssjukdom och sedan överföra den på sin stackars hustru. Vad har hon då för någon tröst av sin syster? Hennes syster tycks dela manssamhällets värderingar. Mannen har makten över skapelsen och även över kvinnan, som inte bör vara svartsjuk. Sin svåger förmanar hon att hyckla kärlek till sin hustru, även om hans glöd skulle ha falnat. Hon förmanar honom att dölja sin otrohet för hustrun, om han skulle vara otrogen. Hennes krav är alltså inte högt ställda.

Kvinnans beroendeställning

De två tvillingparen stöter samman, och missförstånden reds upp.

I detta fall nöjde sig den äkta mannen med att äta middag hos den lättfotade värdshusvärdinnan, men i verkligheten nöjde sig männen inte alltid med att spisa middag och dricka på tvivelaktiga ställen. Mannens ställning var stark i det gamla manssamhället och kvinnans svag. Då kunde han göra som han ville. De snälla och hederliga äktamännen var trogna mot sina fruar, men de andra gick till glädjeflickor, om de ville. Kvinnorna var tvungna att finna sig i detta. Skilsmässa var i stort sett otänkbar på denna tid. Möjligen kunde de flytta hemifrån, men hur gick det då med deras försörjning? Shakespeares drama är som sagt en komedi eller ett lustspel. Därför är upplösningen i detta fall lyckosam. Så var den ofta inte i verkligheten.

Familjesplittring

Även på annat sätt känner man, att detta teaterstycke har ett budskap till vår samtid. Det handlar om en familj, som har splittrats. Hur många splittrade familjer har vi inte fått besked om under 2000-talets många flyktingvågor? På slutet återförenas alla: man, hustru, tvillingsöner och tjänare. Detta är ju som sagt ett lustspel. Familjefadern (från Kongahälla) har under sitt sökande efter familjemedlemmarna hamnat i Lödöse, där han fängslas och döms till döden, eftersom han kommer från en fientlig stad. Hur många människor har inte under 2000-talets många krig och inbördesstrider avrättats på grund av sin härkomst, sin religion eller sin rikstillhörighet? I Shakespeares lustspel återförenas dock familjen, och den ene sonen betalar lösesumman för sin far. Allt reder upp sig.

Ljudaborg levandegör

Jag läste detta teaterstycke första gången omkring 1970. Sedan dess har jag inte haft en tanke på att läsa om det. Jag fann dramat visserligen fyndigt sammansatt men osannolikt, pratigt och inte särskilt roligt. Efter Ljudaborgs föreställning går jag hem med nyväckta tankar och känslor. Jag plockade fram Shakespearefolianten i fråga och var ivrig att åter läsa hans lustspel. Ljudaborg hade levandegjort Shakespeare och lyft fram väsentligheter, som talar till vår egen tid.

Lars Gahrn

Starka kvinnor på medeltiden

Sveriges och Nordens mest kända invånare från medeltiden är en kvinna, nämligen Sankta Birgitta eller Heliga Birgitta, mycket känd och omtalad inom sitt hemland och ännu mer uppmärksammad utomlands, i Europas katolska länder. Nordens mest framgångsrika och mäktigaste regent under medeltiden var en kvinna, nämligen drottning Margareta, som var härskarinna över Danmark, Sverige (med Finland) och Norge (med Island, Färöarna och Grönland).

Kvinnor sända av Gud

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Den mycket krigiska medeltidens mest kända krigare var en ung flicka, nämligen Jeanne d’Arc, även känd som ”jungfrun av Orleans”. Manssamhället var ännu inte ifrågasatt och skulle sitta i ”orubbat bo” ännu några århundraden. Därför får sådana levnadsöden den eftertänksamme att fundera över kvinnans möjligheter under medeltiden och hennes förmåga att bryta ner de skrankor, som var satta för hennes möjlighet att verka. Alltsammans blir mer invecklat och svårbedömbart därigenom, att två av dessa storheter åberopade gudomliga ingripanden. Sankta Birgitta gjorde gällande att hon fick uppenbarelser från Gud. Jeanne d’Arc hävdade att Gud hade sänt henne för att befria Frankrike från engelsmännen. Gudomliga röster talade om för henne vad hon skulle göra. Omgivningen var i bägge fallen tveksam eller tvivlande, men alltfler blev övertygade. Hur mycket av framgången skall vi tillskriva Guds ingripande, och hur mycket kvinnornas duglighet? Ja, nog har vi mycket att fundera över och forska i, ty dessa storheter var långt ifrån ensamma om att vara bemärkta kvinnor i medeltidens manssamhälle.

Drottning Margareta – mycket framgångsrik

Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.

Stefan Högberg har tagit sig an detta ämne och berättar för oss om en förbluffande stor mängd kvinnor, som har övertagit manliga verksamheter under medeltiden. Hans verk har titeln: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater. (Boken är utgiven av Historieporten, Göteborg, 2017, och omfattar 292 sidor.) Omslaget pryds av en bild före­ställande Jeanne d’Arc. Däremot lyser drottning Margareta märkligt nog med sin frånvaro. Har Högberg kanske funnit ämnet vara alltför stort, eller tycker han att drottningen kan vara värd en egen bok? Margareta Valdemarsdotter står i historien som helt enastående. Hon lyckades samla Nordens tre riken under ett starkt kungligt styre, som varade även efter hennes död. Det välde som hon byggde upp varade mellan 30 och 40 år. Hennes efterföljare lyckades mycket dåligt. Kristoffer av Bayern, Kristian I, Hans och Kristian II lyckades visserligen vinna även Sverige men mycket kortvarigt. Ingen av dem regerade ens i tio år.

Sköldmör och andra vikingakvinnor

Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.

Stefan Högberg är väl insatt i sitt ämne. Han skriver både lärt och lättfattligt. Tankegångarna om berättelsernas källvärde och tillförlitlighet är kloka och välgrundade. Han bygger i första hand på anglosaxisk litteratur med påföljd att exemplen mestadels hör hemma utanför Norden. Det är utmärkt att på detta sätt fästa den svenska läsekretsens uppmärksamhet på denna litteratur. Även från Norden finns åtskilligt att uppmärksamma. Enligt de så kallade fornaldarsagorna skulle sköldmör eller sköldemör, kvinnliga och ogifta krigare, ha funnits i Norden under vikingatiden. Källorna är de mest sagoaktiga och de minst trovärdiga av de isländska sagorna, men sköldmörna speglar inte desto mindre en förfluten verklighet. På senare år har man nämligen funnit beväpnade kvinnor i några av den tidens gravar. Högberg berör sköldmörna i förbigående på sidan 177, men ämnet skulle vara värt en ingående behandling. Söker man efter ”starka kvinnor”, och sådana vill man ju gärna finna nu för tiden, behöver man inte leta länge i de isländska släktsagorna. De är visserligen ett slags historiska romaner, men även sådana speglar ju verkligheten eller de ideal, som med större eller mindre framgång förverkligades. Thyra Danabot, Sigrid Storråda och drottning Gunhild må vara mycket sagoaktiga gestalter, men vad som skrivs om dem i tidigmedeltida källor är av stort intresse. Birgit Sawyer (som då hette Birgit Strand) skrev sin doktorsavhandling om kvinnosynen hos den gamle krönikören Saxo Grammaticus. (Birgit Strand, Kvinnor och män i Gesta Danorum, avhandling, Historiska institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg, 1980.) Birgit Sawyer undersöker utifrån Saxos kvinnoskildringar, vilken kvinnosyn han hade, och hur han tyckte att en kvinna skulle vara eller inte vara. Detta är inte svårt, ty gamle Saxo är mycket tydlig i sina omdömen, antingen vältaligt berömmande eller lika vältaligt fördömande. Både det ena och det andra är mycket intressant för kvinnohistorien.

Gå vidare!

Stefan Högberg har gjort en viktig insats genom att sammanfatta intressant kvinnohistoria, men många arbetsuppgifter återstår. Eftersom han är en bra historiker och skicklig författare har man all anledning att önska, att just han tar upp dessa frågor till behandling. I sin bok visar han hur kvinnor på område efter område kunde göra insatser, som vanligtvis utfördes av män. I ett manssamhälle blir det ju så att mannen blir den beundrade förebilden, som även kvinnor vill efterlikna. Om även kvinnan skulle haft en någorlunda stark ställning, skulle man däremot kunna vänta sig att vissa män gjorde försök att efterlikna kvinnan och tränga in på hennes verksamhetsområden. Finns några exempel på detta?

Lars Gahrn

Dragspelet – ett instrument för Mölndals stad

Sveriges dragspelshistoria blev ett standardverk i (hittills) tre delar. Under 2017 fullbordade Bo Nyberg sitt livsverk med den tredje boken, som går fram till 1999. Skildringen börjar år 1960 och omfattar alltså 40 händelserika år. Där hittar man mycket av intresse från västsvensk synvinkel.

Slut på dragspelstillverkningen

Dragspelshistorikern Bo Nyberg har utfört ett storverk med sin dragspelshistoria i tre band. Foto: Privat.

Bokens titel är: Bo Nyberg, Det svenska dragspelet: Del 3, 1960–1999 (NM Förlag 2017, 208 sidor, rikt illustrerade, jämte en cd). Boken är rikstäckande, men Västsverige dyker ofta upp i krönikan, som är av stort intresse för västsvensk musikhistoria. Sverige har haft många dragspelsfabriker eller verkstäder för tillverkning av dragspel. Det rörde sig om ett mellanting mellan industri och hantverk. Under 1900-talets senare hälft steg dock lönekostnaderna. Dragspelsfabrikerna upphörde därför med tillverkningen och beställde dragspel (med de svenska dragspelsfabrikernas namn och märken) i Italien. Som bekant gjorde många andra industrier (till exempel konfektions­industrin och väskindustrin) på samma sätt. Tillverkare blev importörer och grossister. Hagström i Älvdalen (i Dalarna) slutade tillverka dragspel 1970. Därmed var historien om det svensktillverkade dragspelet slut (med undantag för en kortvarig dragspelstillverkning i Munkfors i Värmland 1988). De gamla dragspelstillverkarna beställde dock dragspel av egna modeller i Italien. Bo Nyberg har mycket att skildra och redogöra för. Så här i efterhand har han fått fram åtskilligt, som rätteligen borde ha varit med i de föregående delarna, men bättre sent än aldrig. Dessa uppgifter kommer med i denna del.

En nedgångstid

Mölndals Dragspelsklubb spelar i Åbybergsparken. Foto: Lars Gahrn.

Från västsvensk synvinkel finns åtskilligt av intresse: Musikvaruhuset Muskantor & Co, Albin i Hyssna (en viktig underleverantör), Dragspels-Skandia Dise AB i Göteborg, Elme i Borås, Karlssons Musik i Fjärås (med dragspelsmuseum) och Rämjes Musik i Trollhättan, Strömstad, Vänersborg och Väne Ryr. Läser man Nybergs bok, får man bilden av stor livaktighet och omfattande verksamhet. Man skulle nog inte ha uppfattat, att 1960-talet var en stor nedgångstid för dragspelarna och deras musik, men så var det. I tv-rutan förekom dessutom Sten Broman, dragspelets ärkefiende, som vräkte ur sig förfärliga tirader: ”Det ruskigaste och mest idiotiska som är uppfunnet i hela världshistoriens tidsrymd av flera millioner år, det lägsta som mänsklig hjärna kunnat fundera ut – det är dragspelet!” En man som gör sig skyldig till så våldsamma överdrifter, kan man inte gärna ta på allvar. Hans enda sakkritik är dessutom felaktig. Han påstod, att dragspelet ”praktiskt taget saknar övertoner” och därför har ”en påver, torftig klang”. Mätningar av dragspelets klanger har dock visat, att dragspelet har fler övertoner än de flesta andra instrument. Han hade helt enkelt fel men gjorde ändå lycka inför allmänheten, eftersom han vågade föra fram sina uppfattningar på ett så tillspetsat, hånfullt och kraftfullt sätt, att hans utgjutelser fick ett slags underhållningsvärde. Sten Broman hade åsikter om allt: uttal av ortnamn, matlagning, ölsorter och så vidare. Om han hade rätt eller fel, ansågs av många vara av mindre betydelse.

Dragspelarna återhämtar sig

Sjöman spelar dragspel. Målning av Esaias Thorén 1929.

1960-talet var popmusikens årtionde. Det mest kända och spelade instrumentet var elgitarren. Drag­spelarna var dock många, och deras musik uppskattades i vida kretsar. De arbetade vidare och organiserade sig 1968 i Sveriges Dragspelares Riksförbund (SDR), som året därpå började ge ut tidskriften Dragspelsnytt. Dragspelsfestivaler anordnades årligen från och med 1969. Radion sände dragspelsprogram. Ute i landet bildades dragspelsklubbar, och så vidare. Bo Nyberg redogör sakkunnigt för både det ena och det andra. Han skriver bra och låter både dragspelsmärken och dragspelsartister passera revy. Allt detta är av stort värde även från Mölndals synvinkel.

Dragspelet – Mölndals instrument

Gammalt dragspel i Mölndals Hembygdsmuseums samlingar. Foto: Lars Gahrn.

När jag har utforskat Mölndals musikhistoria, har nämligen den insikten vuxit fram, att dragspelet var det vanligaste instrumentet i Mölndal innan Musikskolan (grundad 1945) ökade musiklivets bredd. Möjligen kan dragspelet ännu vara ett av de vanligaste och mest spelade instrumenten, men sådant är svårt att mäta sedan även andra instrument blivit mycket vanliga, i all synnerhet gitarren. I Folkets park på Kikås anordnades dragspelstävlingar med många musiker och stor publik. Musikaffären var en av Hagströms många affärer, som alltså var inriktad på i första hand dragspel. Den övertogs av föreståndaren Tage Westerdahl, som anordnade musikskola för sina kunder. De flesta av eleverna lärde sig spela dragspel. Mölndal hade på 1950-talet en dragspelsfabrik, som drevs av bröderna Sjöholm. Under någon tid fanns den i Kållered. Mölndal har också en livaktig dragspelsklubb, som spelar med stor skicklighet och spelglädje. Bo Nyberg har tyvärr inte lyckats få fram uppgifter om den, men andra dragspelsklubbar presenteras som typexempel. Mölndals dragspelsklubb återstår att beskriva. Dragspelets lokalhistoria återstår att skriva här som på andra orter, men den övergripande historien har Bo Nyberg på ett mycket förtjänstfullt sätt skrivit.

Lars Gahrn

Färd i svart T-Ford

En svart T-Ford från 1923 stod i Tomas och Ing-Britt Lundgrens hem i Floda. För första gången i mitt liv skulle jag åka i en T-Ford. Hur skulle det kännas? Vad hade förändrats under de gångna åren, snart ett århundrade?

Sufflett gav begränsat skydd

Tomas Lundgren vid sin T-Ford. Foto: Lars Gahrn.

Bilen blev fullsatt. Tomas Lundgren hade haft vänligheten att inbjuda Lars Hedberg från Stenkullen och Peter A. Lansenfeldt från Ekereds Herrgård jämte mig till denna åktur. Lars Hedberg var född och uppvuxen på Katrineberg i Mölndal. Jag kände både honom och Lansenfeldt från tidigare. Vi fyra hade mycket gemensamt. Samtalet under färden kunde antagas bli livligt. Så blev också fallet. Första frågan som skulle avgöras var, om suffletten skulle vara uppfälld, eller om den skulle fällas ihop. Dagen var solig och mycket varm. Vi kom fram till, att suffletten nog kunde behövas som solskydd. T-Fordarna är i likhet med andra tidiga bilar öppna vagnar. De hästdragna vagnarna var i allmänhet öppna. Täckta vagnar förekom, men de var mindre vanliga. Bilarna blev likadana. Suffletten gav ett visst skydd mot solen, liksom visst skydd mot regn. Om regnet öser ned, är skyddet dock inte mycket värt. Regnet slår in från sidorna. Förare och passagerare blir snart sjöblöta. Tomas Lundgren vet. Hans son Hans använde bilen vid en studentuppvaktning. Då regnade det kraftigt. De som åkte i den gamla T-Forden fick sig en ordentlig dusch.

Högt uppsatta passagerare

En T-Ford är hög i förhållande till en nutida bil. Skillnaden blev särskilt påtaglig, när Peter A. Lansenfeldt efteråt hade vänligheten att skjutsa mig ner till stationen i sin Cadillac, årgång 1997. I denna bil satt man mycket lågt. Om man sitter lågt i en bil, kan man köra snabbt utan att befara att bilen välter. Därför är sportbilar och tävlingsbilar låga. Ju högre upp tyngdpunkten ligger, desto större är faran för att bilen skall välta. Man sitter högt i en T-Ford. Följaktligen har man god utsikt. Man känner sig högt uppsatt och blir upprymd. Under bilturen var vi alla vid mycket gott lynne. För dem som inte är vana vid sådana bilar, kan det dock kännas något obehagligt i nedförsbackar. När det bär av nedför, lutar bilen framåt. I kurvor lutar man åt sidan. Ju högre upp man sitter, desto mer lever man med i bilens rörelser och svängar.

Bilen darrade

Detta var på sin tid en mycket avancerad motor. Nu framstår den som mycket enkel.

Man satt påfallande bekvämt i T-Forden. Både ryggstöd och säten var stoppade som i nutida bilar. Dessutom satt man rakt och bra. Bilen gick förhållandevis mjukt, när den gick på tvåans växel. Ibland tvangs Tomas Lundgren att gå ner på ettan. Då darrade och mullrade Forden som ett tröskverk. Följaktligen ville han ogärna gå ner på ettan. Så har bilen dock inte låtit från början. Darrningarna och mullret lär ha orsakats av förslitning genom årens lopp. T-Forden har en trästomme, som har klätts med plåt. Stommen är därför mera rörlig än på en nutida bil. Som mest kan T-Forden komma upp i en hastighet av 60 kilometer i timmen. Så mycket mer kunde man nog inte köra på den tidens gropiga, smala och krokiga vägar. För det mesta tvangs man antagligen att köra betydligt långsammare för att bilen inte skulle hamna i diket eller välta. På väg till Mjörn körde vi delvis på den gamla landsvägen till Alingsås. Den var betydligt backigare och krokigare än våra dagars motorväg. Vi var dock även tvungna att ett stycke följa motorvägen. T-Forden gick mycket bra på motorvägen men blev givetvis omkörd av alla och envar.

En annan instrumentpanel

Det är inte lätt att köra en T-Ford. Spakarna och pedalerna sitter nämligen på andra ställen och i annan ordning än i nutida bilar. I vissa delstater i USA krävdes därför ett särskilt körkort för T-Ford, berättade Tomas Lundgren, som ständigt måste påminna sig, att han rattade en T-Ford och inte körde en vanlig bil. ”Det är ovant i början, men ju mer man kör, desto säkrare blir man”, berättade han. Bilen väckte uppmärksamhet. Flera fotgängare vinkade åt oss. Framme vid Mjörn upptäckte markägaren oss och bad att barn och barnbarn skulle få åka en tur till Ingared och tillbaka. Tomas Lundgren ställde gärna upp som chaufför, och även denna tur blev mycket uppskattad.

Karlfeldt överdriver

Två nöjda passagerare: Lars Hedberg och Peter A. Lansenfeldt.

Vi kände oss tillbakaflyttade till den tid, då en biltur ännu var ett stort äventyr, som väckte stor uppmärksamhet vida omkring. En sådan bilfärd har gått till litteraturhistorien, nämligen den bilfärd som prins Wilhelm, Anders Zorn och Erik Axel Karlfeldt företog 1919. Karlfeldt skrev en dikt, ”Kyrkosångarne” (i samlingen Hösthorn från 1927), och prins Wilhelm har utförligt skildrat kyrkfärden och herrarnas övriga mellanhavanden. Utförligt, och kanske med viss överdrift, beskriver prinsen i efterhand fordonet: ”Enligt nutida begrepp var fordonet ett utstuderat monstrum: högt, brett, vräkigt och klumpigt, ljust till färgen och med en sufflett som kunde fällas in i den mastodontlika karossen… Motorn under huven dånade som ett valsverk och man kunde med lätthet ytterligare öka oväsendet genom att köra med öppen ljuddämpare. Då blev det något av Tors åskvagn över ekipaget…” (Prins Wilhelm, Blick tillbaka, Sthlm 1952, s. 148). På midsommardagen 1919 for de tre herrarna till Orsa kyrka. Menigheten betraktade med stor förundran bilen. Även Karlfeldt behagar arbeta med överdrifter:

”Det stod en vagn utan hästar vid porten,
en sådan var aldrig skådad i orten.
…
Ett moln slog upp kring den frustande kärran,
och folket sade: De fara till Herran.”

Visst var en bil en sevärdhet ännu 1919, men automobiler fanns det redan gott om i Sverige. Dalfolket var väl hemmastadda nere i Stockholm, där de tog tillfälliga arbeten. Åtskilliga orsabor hade rimligen sett en bil förut. De goda orsaborna har knappast tolkat bilen som ett himmelskt ekipage. Karlfeldt överdriver (som vanligt) för att roa läsarna och göra dikten uttrycksfull.

Ett rullande kulturarv

Själv kan jag inte gå så långt i min skildring, men jag hoppas att läsarna ändå har förstått att en färd i en T-Ford är en stor upplevelse för en nutidsmänniska, som är van vid andra bilar. Tomas Lundgren och andra veteranbilsentusiaster gör en viktig insats genom att bevara vårt rullande kulturarv.

Lars Gahrn