Apoteket Kronan och Gunnebo

Apotekare J. G. Cavalli var så vitt vi vet den förste som försökte restaurera Gunnebo. Strax dessförinnan hade han nyinrett sitt apotek i Göteborg. Anna Jolfors har letat fram många upplysningar kring denne förbisedde ägare av Gunnebo. I dagens artikel skriver Lars Gahrn om dessa inredningar, som ger vissa inblickar i 1800-talets inredningskonst.

Kronan – en förövning

Apoteket Kronans nyinredning kan ses som en förövning till Cavallis restaurering av Gunnebo. Bakom en klassicistisk fasad doldes en rik och smakfull inredning. Bild hos C.R.A. Fredberg.
Apoteket Kronans nyinredning kan ses som en förövning till Cavallis restaurering av Gunnebo. Bakom en klassicistisk fasad doldes en rik och smakfull inredning. Bild hos C.R.A. Fredberg.

Apotekare Cavalli ville ha vackra rum. Strax före restaureringen av Gunnebo, nämligen 1869, hade han inrett Apoteket Kronan på nytt. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning berättar: ”Ritningen till inredningen är utförd av arkitekten V. v. Gegerfelt, vilken även lett och övervakat arbetet. De hantverksidkare, som genom sin skicklighet bidragit att göra utförandet värdigt de vackra ritningarne, hava varit målarmästaren C. J. Ahlin, snickarmästaren E. Hoppe samt bildhuggaren Abramson. Hela arbetet är utfört på en tid av 4 ½ månader. Apotekets ägare, hr Cavalli, har med detta dyrbara arbete visat, att han, god ekonom som han är, icke skyr några uppoffringar, när det gäller att låta skönhetssinnet framträda även i det dagliga livets förrättningar.” (GHT 31/8 1869).

Ett vägledande försök

Anna Jolfors får fram många Gunnebo-uppgifter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors får fram många Gunnebo-uppgifter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.

Förmodligen skulle nutida restaureringsexperter finna mycket att anmärka på restaureringen av Gunnebo. Till Gunnebo fördes ”möbler skurna av Nerpin”, får vi veta. Ornamentsbildhuggaren Henrik Nerpin (1834-1908) föddes först några år efter John Hall den yngres död. Hans möbler var alltså nytillverkade möbler och således inte antika möbler från 1700-taleet. I och för sig kan man ha skurit möbler i 1700-talsstil, men jag undrar. För några år sedan visade min vän Owe Jacobsson för mig några stolar, som hade ägts av Cavalli och som skulle ha stått på Gunnebo. Stilen var nyrokoko (och alltså inte nyklassicism av Gunnebos märke). Tio till tolv sådana nyrokoko-stolar fanns – enligt Owe Jacobsson – i släktens ägo. Även en soffa och ett pelarbord hade ärvts efter Cavalli, berättade han för övrigt. Cavalli var stor konstsamlare och skulle ha försett Gunnebo med tavlor. Även på Halls tid fanns tavlor på Gunnebo. De var samlade i särskilda tavelgallerier. Där fanns allt som allt tre sådana rum. Jag misstänker starkt, att Cavalli spred ut konsten i de olika rummen, så som man gjorde senare under 1800-talet, efter Halls tid. En av konstnärerna nämns vid namn: Gustaf Rydberg (1835-1933). Han var inte någon 1700-talsmålare utan på Cavallis tid en modern målare. På Gunnebo fanns också ”dyrbara, äkta franska bronser”. Sådana bronsgrupper blev omtyckta under empiren, alltså efter Gunnebos nyklassicism. Man får alltså intrycket, att Cavallis restaurering i huvudsak innebär, att Gunnebo fick en något äldre prägel, men Halls Gunnebo har han inte återskapat. Restaureringen var dock det första kända försöket att återge herresätet dess historia. Som sådant var det betydelsefullt. Flera andra skulle som bekant ta efter. Cavalli startade en utveckling, som ledde framåt.

Rik apotekare

Apoteket Kronans nyinredning kan ses som en förövning till Gunnebos restaurering. Två av de inblandade var med vid båda tillfällena, nämligen Victor von Gegerfelt och målarmästare C.J. Ahlin. Tidningsuppgifterna visar, att Cavalli måste ha lagt ner mycket pengar på Gunnebo. Gunnebos ägare måste ständigt vara beredda på att lägga upp stora summor. Cavalli var av allt att döma en mångfrestande ande med många utgifter. Anna Jolfors har funnit en uppgift, enligt vilken Cavalli år 1884 eller 1885 hade köpt tre hästar i Vilna (i Litauen). Denna ort var då smittad av mjältbrand bland hästar. De tre hästarna fördes av ångfartyget Lovisa till Göteborg. Cavalli ansökte om att få föra iland hästarna och under länsveterinärens tillsyn sätta dem i karantän på Gunnebo. Kunglig Majestät biföll emellertid icke denna ansökan (Stockholms Dagblad 26/1 1885). Cavalli kunde alltså förena hästkultur och annan kultur på Gunnebo.

Lars Gahrn

Annonser

Cavalli värvade de bästa hantverkarna

Apotekare Cavallis restaurering av Gunnebo (omkring 1870) är den första kända. Tack vare Anna Jolfors känner vi nu flera av de män, som var inblandade. Främst bland dem är Cavallis konstnärlige rådgivare, arkitekt Victor von Gegerfelt.

Gegerfelt och Carlbergs ritningar

Denne arkitekt föddes 1817 och avled 1915. Han tillhörde alltså en annan tid än Gunnebo, som byggdes på 1780- och 1790-talen. Under von Gegerfelts tid tog arkitekterna dock efter äldre stilar, och så gjorde även han. Givetvis hade han kunskaper om nyklassicismen. Kammarherre Lagerberg berättar, att Carlbergs ritningar till Gunnebo var kända på Cavallis tid, och att Cavalli skulle ha följt dem vid restaureringen, särskilt av stora salongen. Vad detta kan ha betytt mera påtagligt, skulle man gärna vilja veta.

Framstående målarmästare

Gegerfeltska villan i Göteborg, byggd 1874-1875 i nyrenässans-stil, visar att arkitekten Victor von Gegerfelt var förtrogen med klassicistiska byggnadsstilar och bör ha känt sig hemma även på Gunnebo.
Gegerfeltska villan i Göteborg, byggd 1874-1875 i nyrenässans-stil, visar att arkitekten Victor von Gegerfelt var förtrogen med klassicistiska byggnadsstilar och bör ha känt sig hemma även på Gunnebo.

Enligt tidningsartikeln, som nämner restaureringen, skulle måleriarbetena ha utförts av C. J. Ahlin. Anna Jolfors har funnit uppgifter också om honom. År 1885 var han död. Dödsrunan i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 21 maj berättar: ”Dödsfall. I går avled härstädes efter ett längre lidande målaremästaren C. J. Ahlin i en ålder av över 60 år. Den hädangångne var en i sitt fack mycket skicklig hantverkare och hade särskilt med förkärlek och framgång ägnat sig åt rumsdekorationsmålning, varpå flere av honom utförda arbeten lämna de bästa intyg. Ahlin var varmt hängiven sitt yrke och nöjde sig ej med att å verkstaden uppfostra dugande arbetare, utan räckte hans tid även till att i härvarande slöjdskola giva undervisning åt elever, som tänkte ägna sig åt målarefacket.

Flera förtroendeuppdrag

Ahlin hedrades också med flere förtroendeuppdrag och deltog i stadens kommunala liv både såsom stadsfullmäktig och medlem av flere andra institutioner. Under en följd av år var A. ordförande inom Hantverks- och industriföreningen, och hans flärdlösa väsen och trofasta vänskap hava der förvärvat honom ett aktat minne. Han sörjes av hustru, fosterdotter och en talrik vänkrets.” Så berättar tidningen. Härav måste man dra slutsatsen att Ahlin var en framstående hantverkare, den bästa man kunde få eller en av de allra bästa.

Tapetserare från Stockholm

Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.
Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.

Ungefär detsamma bör gälla tapetserarmästaren C. J. Lönnborg (1821-1895). Att vid denna tid (omkring 1870) hämta hantverkare från Stockholm till Göteborg hörde till ovanligheterna. Fastän järnvägen hade kommit, var resan både lång och dyr. Cavalli bör ha varit mycket angelägen om att få just honom. Om Lönnborg finns en dödsannons, som Anna Jolfors har funnit. Den 21 november 1895 avled före detta tapetserarmästaren herr Conrad Johan Lönnborg (född den 5 maj 1821) på ”Borgerskapets gubbhus”, sörjd av släktingar (Dagens Nyheter 23/11 1895). Anna Jolfors har funnit en annons från mars 1871. I denna erbjuder Lönnborg sina tjänster i Göteborg, från Bloms hotell. Hon skriver: ”Kanske Cavalli kom förbi på en kopp the?” Tydligen har Lönnborg då och då för en tid uppehållit sig i Göteborg och utfört arbeten i Västsverige. Kanske var marknaden för högreståndstapetsering inte tillräckligt stor ens i Stockholm.

Inga restaureringsexperter

Dessa tre män, von Gegerfelt, Ahlin och Lönnborg, var uppenbarligen framstående yrkesmän. Ingen av dem var dock restaureringsexpert i nutida bemärkelse. De levde i sin samtid och följde tidens strömningar inom arkitektur och inredningskonst. Ungefär detsamma kan sägas om de andra män, som nämns i restaureringsberättelsen. Vi återkommer till dem i den avslutande artikeln.

Lars Gahrn

 

Ett restaureringsförsök omkring 1870

Apotekare Cavalli restaurerade Gunnebo omkring 1870. Den enda kända berättelsen om denna restaurering kom fram så sent som 2017, då Anna Jolfors höll på att gå igenom gamla tidningsinlägg från Göteborg.

Gott betyg åt Gunnebo

I Göteborgs-Posten för den 20 juli 1871 finns en längre skildring av Gunnebos historia. Slutligen kommer man fram till den dåvarande ägaren, apotekare J.G. Cavalli, som tydligen har tagit väl hand om journalisten och i varje fall får mycket gott betyg av denne. Här kommer skildringen med moderniserad stavning:

”Slutligen inköptes Gunnebo sistl. (sistlidna) år av apotekaren J. G. Cavalli för 60, 000 rdr (riksdaler), och det är denne sistnämnde som har förtjänsten av att det täcka stället nu presenterar sig i en gestalt, som avlockar den besökande det ena ofrivilliga utropet av beundran efter det andra.

Golvfärg borta

Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.
Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.

Villans yttre och inre ha under senaste året undergått en fullständig restauration, basreliefer och boiserier framstå i all sin ursprungliga skönhet, golven, parketterade golv av prima kvalitet, ha befriats från den tjocka oljefärg, varmed de i åratal varit översmetade, salonger, sängkammare, förmak, matsal och kabinett äro möblerade och dekorerade i fullkomlig stil med det hela, trädgård och park putsade, blomster- och lövrika som i Linnerhielms dagar och utsikterna – ja, dem måste ni själv beundra, de låta sig ej beskriva med penna och bläck!

Många fackmän

Till konstnärlig rådgivare vid restaureringen har hr Cavalli haft arkitekten V. v. Gegerfelt, måleriarbetet är verkställt av hr C. J. Ahlin härstädes, möblering och tapetsering anordnad av hr C. J. Lönnborg från Stockholm. De gamla marmorgrupperna och bordskivorna m.m. äro visserligen borta, men ni finner istället möbler skurna av Nerpin, tavlor av Gust. Rydberg m. fl., dyrbara, äkta franska bronser, ett bord med en ovanligt kostbar skiva av porfyr o. s. v. Entrén, vestibulen och stora salongen med sitt i oskadat skick bibehållna tak, sina fyra statyer och präktiga basreliefer göra isynnerhet ett anslående intryck.

Hänryckande naturtavlor

Men det dyrbaraste av allt är dock de hänryckande tavlor, som naturen här på sina ställen upprullar. Endast för deras skull bör ni ej försumma en utfart till Gunnebo, om ni under ’mötet’ möjligen råkar i villrådighet om – ’varmed ni skall roa era gäster!’”

Naturdyrkan

Gunnebos möbler hade förts till det kungliga lustslottet Oscarshall vid Oslo och till andra ställen före Cavallis restaurering. Cavalli måste därför återmöblera Gunnebo.
Gunnebos möbler hade förts till det kungliga lustslottet Oscarshall vid Oslo och till andra ställen före Cavallis restaurering. Cavalli måste därför återmöblera Gunnebo.

Skildringen är kortfattad, men inte desto mindre finns här mycket att lägga märke till. Skribenten har uppenbarligen själv gått runt och beundrat all härlighet invändigt, rimligen vägledd av Cavalli själv. Man levde dock under romantiken, och därför finner skribenten naturens ”hänryckande tavlor” vara det ”dyrbaraste” som Gunnebo kunde uppvisa. Detta föringar dock på intet sätt husets inredning, men folks naturdyrkan var under romantiken onekligen större än när villan uppfördes. En uppgift gör att läsaren ställer sig frågande. Här – liksom i kammarherre Lagerbergs artikel – berättas, att parkettgolven ”ha befriats från den tjocka oljefärg, varmed de i åratal varit översmetade”. Man frågar sig: kan inte golven ha varit målade redan på Halls tid? I så fall har man avlägsnat ursprunglig färg utan att vi har möjlighet att avgöra vad för slags färg, som har använts. När nya uppgifter kommer fram, får vi veta mer, men samtidigt får vi hela tiden fler frågetecken. Vi har dock fått veta så mycket, att vi har fått bättre uppfattning om Cavallis restaurering. Jag återkommer till dessa uppgifter.

Lars Gahrn

 

 

 

Gunnebomöbler fördes till Oscarshall

En forskningsbragd måste man kalla upptäckten av en hel restaureringsberättelse om Gunnebo. Anna Jolfors ägnar sig åt forskning i arkiven, men inte minst har hon funnit det givande att gå igenom Göteborgstidningarna från 1800-talet och början av 1900-talet. I en av dem fann hon berättelser om Cavallis restaurering av Gunnebo.

Få uppgifter förut

Anna Jolfors har återigen gjort en viktig insats för forskningen kring Gunnebo. Här är hon fotograferad i Dicksonska palatset, där hon guidar ibland. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors har återigen gjort en viktig insats för forskningen kring Gunnebo. Här är hon fotograferad i Dicksonska palatset, där hon guidar ibland. Foto: Lars Gahrn.

Denna berättelse var tidigare fullständigt okänd. Den hade undgått även den flitige Gunneboforskaren Arvid Baeckström, som under många år dammsög arkiven på jakt efter smått och stort om Gunnebo. Allt man visste var, att Cavalli hade restaurerat Gunnebo. Kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri, god vän till Cavalli, hade i en artikel om Cavalli (införd i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 2/3 1929) omnämnt restaureringen. Göteborgskrönikören C.R.A. Fredberg omnämner i sitt standardverk ”Det gamla Göteborg” (III s. 686-687) Cavallis restaurering och påstår, att den kände arkitekten Victor von Gegerfelt skulle ha varit Cavalli behjälplig. Gun Schönbeck har skrivit en stor bok om von Gegerfelt, men hon har inte med ett ord om vare sig Gunnebo eller von Gegerfelt. (Gun Schönbeck, Victor von Gegerfelt – Arkitekt i Göteborg: En yrkesman och hans verksamhetsfält 1841-1876, 1991.) Anna Jolfors kunde däremot tack vare sitt fynd bekräfta Fredbergs uppgift. De andra forskarnas misslyckanden kan bero på, att den redogörelse, som Anna Jolfors har funnit, kan vara den enda som föreligger.

Sevärdheter för lantbrukare

Låt oss emellertid ta alltsammans i rätt ordning. År 1871 hölls ett stort lantbruksmöte i Göteborg. Till sådana möten kommer dels folk, som är intresserade av lantbruk, dels sådana, som kanske främst söker andra förströelser. I en artikel i Göteborgs-Posten den 20 juli 1871 räknar den tyvärr okände skribenten upp utflyktsmål och sevärdheter, som inte har någonting med lantbruk att göra. Författaren anbefaller Göteborgs ”stora promenad”, nämligen Danska vägen (i Örgryte), där man har ”leende utsigter och kostbara millionärsvillor”. Han rekommenderar även Rosendahls fabriker i Mölndal.

Gunnebos historia

Därefter övergår han till Gunnebo, vars historia berättas utförligt. Som så många andra författare skriver denne av vad hans föregångare har skrivit, men han är så noggrann och ärlig, att han uppger sina källor. Först kommer en mängd uppgifter ur Fredrik Cederborghs bekanta levnadsteckning om John Hall (1831). Därefter följer utförliga utdrag ur Jonas Carl Linnerhielms välkända och värdefulla Gunneboskildring.

Oscarshall fick Gunnebomöbler

Oscarshall vid Oslo skall ha fått möbler från Gunnebo. Frågan är om man förvärvade möbler, som hade använts av familjen Hall, eller om man förvärvade möbler, som slaktarmästare Carlsson hade fört till Gunnebo.
Oscarshall vid Oslo skall ha fått möbler från Gunnebo. Frågan är om man förvärvade möbler, som hade använts av familjen Hall, eller om man förvärvade möbler, som slaktarmästare Carlsson hade fört till Gunnebo.

Så långt har vi inte fått veta något, som vi inte redan känner till, men sedan blir det intressantare. Även vår okände tidningsskrivare berättar, att slaktarmästare Carlsson lät sälja Gunnebos lösöre (som i själva verket redan hade sålts, när Carlsson tog över). Därefter följer en märklig upplysning, som jag inte tidigare har sett: ”En del af konstsakerna lära återfinnas på Oscarshal invid Kristiania.” Oscarshall är ett kungligt lustslott i närheten av Oslo. Det stod färdigt 1852, alltså drygt 20 år efter utförsäljningen på Gunnebo. (Auktionen på Gunnebo förrättades under år1831.) Det är inte otänkbart, att föremål från Gunnebo kan ha hamnat där, men med tanke på tidsavståndet måste de ha mellanlandat någon annanstans innan de hamnade i Norge. Frågan är också, om de möbler, som fördes till Oscarshall, var de, som såldes 1831 och alltså hörde till det ursprungliga möblemanget, eller om möblerna var slaktarmästarens möbler, som han själv hade inköpt och sedan sålde på auktion, då han sålde Gunnebo några år senare. De ursprungliga möblerna från Halls tid är mycket intressanta för Gunneboforskningen, medan slaktarmästarens senare inköpta möbler är av mindre intresse.

Var finns möblerna nu?

Tyvärr har jag endast sett Oscarshall på avstånd, men jag har inte besökt detta slott. Jag har dock en skrift om detta lustslott: Nina E. Höye, Oscarshall (Cappelen Damm AS 2009). Att döma av bilderna i denna skrift är Oscarshall liksom Gunnebo ytterst glest möblerat. Det blir lätt så i restaurerade slott, som inte på länge har varit bebodda. Man tar bort alla inventarier, som inte är ursprungliga eller ritade för huset. Av bilderna att döma är de flesta möblerna i huset ritade för lustslottet. Detta innebär, att inventarierna från Gunnebo kan vara sålda, magasinerade eller överförda till andra kungliga slott eller herresäten.

 

Lars Gahrn

 

Mölnlycke gamla centrum i minnenas värld

En stor modell över Mölnlycke gamla centrum är en av de viktigaste sevärdheterna i Råda Hembygdsförenings hembygdsgård Solsten. Bakom detta arbete ligger ständig insamling av fotografier och berättelser, som kan belysa Mölnlyckes gamla centrum på ena eller andra sättet.

Brukssamhälle och stationssamhälle

Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.
Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.

Nu har Råda Hembygdsförening sammanfattat sina kunskaper i en årsskrift: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2017: Mölnlycke gamla centrum (2017, 57 rikt illustrerade sidor, av vilka 42 handlar om centrum, redaktör: Ann-Margreth Wiberg). Till historien hör att Mölnlycke har ett nytt centrum på andra sidan Mölndalsån, för övrigt ett mycket trevligt centrum, som utövar stor dragningskraft på bland många andra även mig. Mölnlyckes gamla centrum låg söder om Mölndalsån, närmare bestämt väster om Mölnlycke station. Mölnlycke som tätort fanns före järnvägen och har sitt upphov i Mölnlycke fabriker, som grundades 1849. Järnvägen mellan Göteborg och Borås invigdes först 1894. Tack vare järnvägen blev åtminstone centrum ett stationssamhälle.

Värdefull centrummodell

När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.
När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.

Här som på så många andra ställen har man rivit alldeles för mycket och alldeles i onödan. Stationsbyggnaden revs så sent som 2013, och de flesta andra centrumbyggnaderna har på ena eller andra sättet skattat åt förgängelsen. Därför har man all anledning att hälsa hembygdsföreningens arbete med dokumentation av centrum med stor tillfredställelse. Mölnlycke gamla centrum upplevs numera bäst genom årsskriften och modellen. När Göteborgs-Postens arkitektur- och stadsplaneringsskribent Mark Isitt skulle skriva om Mölnlyckes stadsplan och arkitektur, besökte han hembygdsgården, tittade på modellen och beskrev denna. Där hade han historien, och därefter gick han vidare med nutiden och framtiden.

Minnenas värld i verklighetens landskap

Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.
Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.

Flera författare har lämnat bidrag till årsskriften. K-G Jadesjö, Ingela Eliasson, Sune Mentor, Toini Kennvik och Ann-Margreth Wiberg har skrivit om centrum. Kristian Appelberg har skrivit om hembygdsföreningens verksamhetsår 2017. Redaktören Ann-Margreth Wiberg har lagt ned ett omfattande arbete med förnämlig layout och bildanskaffning. Hon skriver själv om bebyggelsen mellan järnvägen och ån. En av hennes illustrationer är en klargörande kartskiss, som borde ha fått en mer framträdande placering (till exempel på pärmens insida). Man har nämligen ofta anledning att gå till kartan. Annars vet man till slut inte var man befinner sig. Det är inte lätt för en läsare, när minnenas värld skall läggas ut i verklighetens starkt förändrade landskap. Wibergs karta är en god hjälp.

Bad i ån

Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.
Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.

Ett centrum är så att säga befolkat även med minnen. Ingela Eliasson och Toini Kennvik berättar var för sig barndomsminnen från detta område. De bidrar med små minnen, som ger historisk djupverkan åt nuvarande centrum. På platsen för gamla centrum låg länge Hönekulla gård, där barnen tittade på hästar och kor. Bönderna hette Kalle och George. ”På sommaren gick Kalle och George ibland ner till ån (ungefär där bron går över till torget) och tog sig ett kvällsdopp. Då gjorde vi barn det också, hade man otur kunde man bli både blå och röd av färgutsläppen från fabriken.” Så berättar Ingela Eliasson, som även bidrar med en av årsskriftens roligaste och mest upplysande utsagor: ”På 50-talet var Mölnlycke ett litet samhälle, alla kände varandra så vissa bus kunde vara klokt att erkänna direkt.” Barnen var nog inte bättre på 1950-talet! Toini Kennvik bidrar med litet invandringshistoria. Hennes föräldrar kommer bägge från Ingermanland (landskapet på båda sidor om Sankt Petersburg). Värre läge kunde ett landskap inte ha under detta krig, och ingermanländarna blev tvungna att fly. Många hamnade i Sverige, där vi hade stor brist på arbetskraft. Givetvis hade låglöneindustrierna svårast att få arbetare och arbeterskor. På så vis hamnade många ingermanländare inom textilindustrin, och i Mölnlycke var de många.

Ingermanländare i textilindustrin

Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.
Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.

Om någon undervisning i svenska var det inte tal på den tiden. När man kom till handelsboden, pekade man för att visa vad man ville ha. Cornflakes var inte ransonerade och köptes ofta, men Toinis mamma visste inte vad flingorna hette. Hon lyssnade till expediten och trodde till slut, att de hette ”smaka bra”. Modern gifte sig sedan hon kommit till Mölnlycke. De nygifta flyttade in i ett litet rum och ett kök (det sistnämnda utan fönster). Av fabriken fick de en järnsäng och några mattor. Köksbordet var en upp- och nervänd låda. ”I början hade de bara en tallrik, en sked och två muggar, men de hade ett arbete.”

Paradis i fattigdomen

En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.
En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.

De levde med andra ord mycket fattigt, och en nutida läsare tycker genast synd om dem och tror nog även att de var olyckliga i sin medellöshet. Vi bedömer det förflutnas förhållanden efter vår tids standard. Då gör vi ett allvarligt grundfel och får en felaktig bild av hur människorna själva tyckte att de hade det. Toini Kennvik berättar om hur hennes föräldrar tyckte att de hade det: ”De tyckte själva att de bodde i paradiset.” År 1956 kunde de flytta in i en egen villa. De tyckte att en villa på två rum och kök kunde räcka, men så små villor fanns inte, utan de fick en villa med tre rum och kök. ”De var överlyckliga över att äga ’egen mark’.” Invandringen från Ingermanland och Finland var lyckosam för bägge parter. Invandrarna fick arbete och del av den svenska välståndsutvecklingen. Sverige fick arbetskraft. Enda bekymret var egentligen språket. I Mölnlycke var de finskspråkiga emellertid så många, att de kunde anordna finskspråkiga högmässor i Råda kyrka. Man hade till och med en egen kyrkokör. Detta är dock en annan historia, som förhoppningsvis kommer med i någon annan årsskrift.

Turisthandledning

Den längsta artikeln i årsskriften är K-G Jadesjös artikel om Mölnlycke centrum på 30-, 40- och 50-talen. Han har lett en hembygdsvandring genom området och omvandlat sina berättelser från vandringen till en artikel. Detta innebär att man kan ha årsskriften som ett slags turistvägledning vid egna vandringar i detta gamla centrum. Det är ett bra sätt att skapa liv i historien.

 

Solsten – En rymlig hembygdsgård med rariteter

Hur stor och rymlig är egentligen hembygdsgården i Solsten? Utvändigt ser den ut som en måttligt stor gård, ett vitt närmast kvadratiskt boningshus och tre rödmålade uthuslängor, som bildar en kringbyggd och sluten gård, men invändigt har Råda hembygdsförening utnyttjat utrymmena så väl, att man blir förvånad. Hur stor är egentligen denna gård?

Rymliga uthus

Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.

Boningshuset är förhållandevis stort. Dessutom är det så högt i tak på vinden, att man kan använda alla utrymmen också däruppe. I gården finns även en bagarestuga, som kan användas. Man vågar lita på murstocken och bakar ”Rådakakan” varje hembygdsdag. Glada och trevliga damer kavlar snabbt och skickligt ut brödkakorna, stappar dem och skjuter in dem i ugnen. Det gäller att vara tidigt ute för att köpa. Rådakakan säljs snart slut, och sedan måste man stå i kö och vänta. I ladan har man ett stort inomhusutrymme, där allsköns stånd kan stå i regnskydd. Härifrån når man en stor kafélokal (med kök och toaletter). Till vänster kan man klättra upp till ett vindsutrymme, där man har byggt upp en modell över Mölnlycke samhälle 1935. Från ladan kan man också ta sig in i en tunnbinderiavdelning, där tunnor fortfarande tillverkas. Dessutom finns en ladugård, som vanligtvis inte visas. Där, sägs det, finns en ko (en konstgjord sådan). Ja, nog får mycket plats inne i uthusen.

Doft från plättar

Glassmaskinen kan användas även idag.
Glassmaskinen kan användas även idag.

Själva boningshuset är helt och hållet museum. Bottenvåningen är möblerad och inredd som ett hem i forna tider. Sådana museihem kan lätt förefalla livlösa och övergivna. På skördefesten den 9 september 2017 hade man emellertid rått bot på detta. Då stod Monica Odmyr i köket och gräddade plättar. Värmen från spisen och doften från plättarna spred sig i huset och skapade trevnad och hemkänsla. Man fick gärna ta en plätt och äta. Övervåningen är försedd med hyllor, där föremål av alla slag har stuvats in. När jag kom uppför trappan, stod en av ciceronerna där. Han hälsade mig med orden: ”Du, som är museiman, har givetvis sett allting häruppe. Sådana saker finns ju på andra ställen också.” Själv fann jag honom överdrivet anspråkslös och svarade därför: ”Jag kom uppför trappan för tio sekunder sedan, men om jag får se mig omkring några minuter, skall jag nog upptäcka både ett och annat, som jag inte har sett på andra ställen.” Jag hade givetvis varit där några gånger förut och visste, att många rariteter fanns i samlingarna.

Glassmaskin och ”krakalätt”

En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.
En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.

Ciceronen själv förevisade en av rariteterna: en gammal glassmaskin, som bestod av en stående tunna. Inuti den fanns metalldelar, som drogs runt med en vev. Man hade tillverkat glass med den tidigare på hembygdsgården. Den hade då fungerat ”ganska bra”. Kanske får vi nästa gång nytillverkad ”förhistorisk” glass till plättarna? Någon sådan glassmaskin hade jag aldrig förut sett. Inne i hyllorna stod två metallstrutar med ett hål i sidan. Vad kunde detta vara? Berit Jacobsson, som visade runt här uppe, berättade att en sådan strut kallades för en ”krakalätt”. Den sattes ovanpå en stående stör (eller krake) och tjänstgjorde som spjutspets. Tack vare denna spets gled skylen lättare ner över stören eller ”kraken”. När skylen hade glidit ner över stören, satte man in ett finger i hålet på spetsen och drog uppåt, så att struten lossnade från stören. En sådan ”krakalätt” hade jag aldrig sett förut.

Knäunderlag

Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.
Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.

Förr i tiden knäskurade man trägolv. Skurgummorna låg på knä och skurade trägolven med vatten och såpa. Efteråt luktade det rent och friskt, berättas det. Denna skurning var dock ett hårt arbete, som kändes särskilt i knäna. På en loppmarknad hade Berit Jacobsson lyckats finna ett knäunderlag, som består av en mycket låg träställning med två hängmattor av säckväv, en för vartdera knäet. Tack vare denna ställning slapp knäna att ligga mot golvet. Varför hade man inte en kudde eller några trasor i stället? En sådan lösning skulle ha varit enklare. Svaret är nog, att en kudde eller några trasor ofelbart skulle ha blivit blöta, och efter ett tag skulle de ha börjat lukta illa. Den lilla träställningen är en finurlig lösning, men den har inte varit vanlig. Jag hade aldrig sett något sådant förut. Denna dag upptäckte jag alltså tre intressanta föremål, som jag aldrig förut – så vitt jag minns – hade sett. Jag besöker ofta hembygdsgårdar och brukar gå över samlingarna med stor uppmärksamhet. Ändå finner man överallt åtminstone några föremål, som man inte känner till. Häruppe på vinden i Solsten fanns för övrigt också några saker, som inte ens hembygdsfolket i Råda kände till. De hoppades, att här förr eller senare skulle dyka upp någon besökare, som skulle känna igen dessa sällsynta föremål. Än så länge mystifierar de oss alla.

Kringbyggd gård

Solsten är som sagt en kringbyggd gård med en port, som kan stängas och bommas för från insidan. Gårdsplanen är stensatt med stora hällar. (Här i Råda fanns många stenbrott eller ”hallebrott”.) På gården brukar musiker spela och sjunga. Denna gång underhöll Laggar-Stig med den äran tillsammans med en kamrat. Tack vare husen runtomkring kan musikerna vara helt ostörda av trafiken på vägen mellan Mölnlycke och Landvetter. Man befinner sig liksom på en teater.

Cyklister med brister

Cyklisterna tycks ha varit de sämsta trafikanterna på 1940-talet, åtminstone om man får tro bilisterna. En mängd uttalanden från 1949 ger intressanta inblickar i dåvarande trafikförhållanden och väcker antagligen minnen bland dem, som då var med.

Värdefulla folianter

Förr gick många cykellopp på de stora landsvägarna. Här startar Säröloppet på Kungsbackavägen i Mölndal. Foto: Knut Kjellman (Mölndals Hembygdsförenings bildsamling).
Förr gick många cykellopp på de stora landsvägarna. Här startar Säröloppet på Kungsbackavägen i Mölndal. Foto: Knut Kjellman (Mölndals Hembygdsförenings bildsamling).

Att komma med i en inbunden bok var på 1930- och 1940-talen storslaget. Flera förlag gav ut tjocka böcker om gods och gårdar, Svenska dragspelare, Sveriges järnvägsstationer och deras anställda, Svenska trädgårdar (handelsträdgårdar) och så vidare i det oändliga. Böckerna har inte haft högt anseende på grund av att de utgavs med beräkningen att folk skulle köpa bara för att bli omnämnda. I ett anfall av dåligt lynne kallade stadsbibliotekarien Edvin Trettondal i Mölndal sådana skrifter för ”halvfranska eländen”. Ett halvt århundrande efter böckernas tryckning kan vi dock slå fast, att dessa digra folianter nu är ovärderliga källor. Somliga av dem säljs mycket dyrt på antikvariaten.

Många i bredd

Pojkar cyklar i bredd, när bussen kommer. Bild ur Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok om Bertil och Nisse i trafikvimlet.
Pojkar cyklar i bredd, när bussen kommer. Bild ur Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok om Bertil och Nisse i trafikvimlet.

Själv dyker jag på de ”halvfranska eländena” varhelst jag finner dem. Boken ”Motorismen och dess män” (Uppsala 1949) ger oss inblickar i tidens trafikförhållanden. I boken får vi uppgifter om de chaufförer, som ville betala för att vara med. Samtidigt uttalar de sig i trafikfrågor. Cyklisterna är ett ständigt ämne för klagomål. Utförligast är åkeriägaren Jarl Pettersson från Kållered. Han har mycket att säga, men han är utförligast om cyklisterna. Då här låter det: ”Cyklisterna, som kanske är de sämsta trafikanterna, skulle behöva egna körbanor, något som skulle betyda en mycket stor lättnad för den snabbare trafiken. För att en cyklist skall få färdas ute i trafikvimlet borde han vara försedd med ett kompetensbevis, likaväl som bilisterna måste ha körkort. Vidare borde alla cyklar vara försedda med nummer. Som det nu är, cyklar många tre och fyra i bredd, utan ansvarskänsla, och bilisternas ilskna signalerande betyder ingenting. De är fullkomligt okunniga om trafikreglerna. Hur skulle det gå, om bilisterna körde två eller möjligt tre i bredd och samtalade med varandra utan tanke på att släppa fram trafikanterna bakom sig?”

Bristande undervisning

Flickor vimsade enligt denna bok inte omkring på cykel. Däremot kunde de springa ut framför bilar. Bild ur Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok om Bertil och Nisse i trafikvimlet.
Flickor vimsade enligt denna bok inte omkring på cykel. Däremot kunde de springa ut framför bilar. Bild ur Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok om Bertil och Nisse i trafikvimlet.

Pettersson är arg, men han har medhåll av många andra. Hans förslag om särskilda cykelbanor var mycket framsynt. Så skulle man som bekant ordna trafiken i framtiden. För närvarande byggs fler cykelbanor än någonsin. ”De är fullkomligt okunniga om trafikreglerna”, säger Pettersson. Så var det nog också. På min tid, det vill säga på 1960-talet, fick vi lära oss trafikmärken i skolan liksom allehanda trafikregler. På 1940-talet hade man inte kommit så långt. Dessutom fanns (och finns) inte något körkort för cyklister, vilket innebär att försummelser i skolundervisningen inte gottgjordes genom någon senare undervisning. Pettersson var inte ensam om sina åsikter. Chauffören John Andersson från Mölndal uttryckte sig mer kortfattat men på samma sätt: ”Cyklisterna syndar ofta mot trafikreglerna och detsamma är fallet med en annan kategori trafikanter nämligen fotgängarna som har svårt att korsa en gata på de därför avsedda och markerade ställena.” Chauffören Ivar Larsson från Kållered hade också stött på cyklister, som tog upp för stor del av vägen: ”Av trafikanterna sköter sig fotgängarna bäst, anser L. Cyklisterna är sämre. De kör alltid för många i bredd.”

Rattfylleri brännmärks

Omslaget till Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok ”Bertil och Nisse i trafikvimlet”. Pojkarna var trafikproblemet.
Omslaget till Wilhard Stockelids och Arvid Ahlbergs bok ”Bertil och Nisse i trafikvimlet”. Pojkarna var trafikproblemet.

Chauffören Harald Andersson från Mölndal anmärkte ”också på cyklisterna, som utgör en stor fara i trafiken och på rattfylleristerna, som borde bestraffas hårdare.” Här nämns alltså cyklister och rattfyllerister i samma andetag! Åkeriägaren Tage Holmeskog från Lindome anmärkte till slut ”på cyklisternas dåliga trafikkultur”. Vi får alltså en samstämmig bild av ansvarslösa och okunniga cyklister, som vimsar omkring på vägarna. Klagomålen ger oss inte hela sanningen, men de var säkerligen i många fall berättigade. Trafikundervisningen var bristfällig eller obefintlig. Med tanke på vägarnas dåliga beskaffenhet och bilarnas dåliga motorer, kunde bilarna inte hålla några högre hastigheter. Cyklisterna behövde alltså inte vara lika rädda för dem eller lika försiktiga som sentida cyklister. Chaufförerna har många andra synpunkter. Bland annat återkommer gång på gång kravet att rattfyllerister bör bestraffas hårdare. Även detta krav var mycket framsynt. Forskningen har ju visat, att även mycket små mängder alkohol gör bilföraren till en sämre bilist. Dessutom har rattfylleriet blivit allt farligare allt eftersom de tillåtna hastigheterna på vägarna har blivit högre. När man läser uttalandena från ”motorismens män”, kommer man att tänka på den kända sanningen: Missbruken kommer först och åtgärdas långt senare.

Bertil och Nisse

Ett par folkskollärare från Mölndal hade samma uppfattning som bilförarna. De hette Wilhard Stockelid och Arvid Ahlberg. Tillsammans skrev de läsebok för trafikundervisningen: Wilhard Stockelid och Arvid Ahlberg, Bertil och Nisse i trafikvimlet: Läsebok vid trafikundervisningen. (Andra omarbetade upplagan utgavs 1947.) Den består av sedelärande berättelser om barn och ungdomar, som bär sig dumt åt i trafiken och därför råkar illa ut. (Författarna är dock så snälla att de inte låter någon förolyckas.) Pojkar på cyklar tycks vara de värsta trafiksyndarna. Flickor kan däremot rusa ut framför bilar utan att se sig omkring. En liten serie på fyra teckningar ger en uppmaningen: ”Kör ej i bredd!” Den gäller alltså cyklande gossar. Även på ett annat ställe får vi uppmaningen: ”Åk aldrig i bredd på gator och vägar!” Med äkta svensk grundlighet ger författarna en översikt över trafikförhållandena genom historien, alltifrån stenåldern, över bronsåldern, vikingatiden, medeltiden och så vidare fram till nutiden. Vi får också ta del av en vägtrafikstadga från 1936. Boken ger en nutida läsare en tidsresa, men reglerna och uppmaningarna är lika angelägna nu som då. Dock bör man inte som trafikanterna på bilderna hålla till vänster. Högertrafik infördes 1967.