Nationaldag i Landvetter med allt åt alla

Nationaldagsfirandet i Landvetter har Svenska kyrkan tagit hand om med stor klokhet och uppfinningsrikedom. Den, som vill ha tips om hur man skall göra, bör ta del av denna min bloggartikel, som skall förmedla det viktigaste i firandet.

Nationaldagsgudstjänst

Processionen inleddes med två svenska fanor, som senare fick smycka scenen. Foto: Lars Gahrn.

Vår nationalsång ”Du gamla du fria” innehåller en hyllning till Sveriges natur: ”din sol, din himmel, dina ängder gröna”. Naturupplevelsen är viktig för oss alla. Att stå och sjunga sådana rader på ett asfalterat torg passar inte alls. I Landvetter har man en plats av bästa slag, nämligen ”ängarna vid Gröen” (eller Landvettersjön). Mellan Landvetters kyrka och kyrkogård å ena sidan och sjön Gröen å den andra finns strandängar med vacker utsikt över sjön. Bättre plats för nationaldagsfirande kan inte tänkas. Givetvis kan det ligga nära till hands att utvidga kyrkogården åt detta håll, men kyrkoherde Peter Bratthammar ser värdet i att spara denna mark åt friluftsgudstjänster och nationaldagsfirande. På nationaldagen den 6 juni 2017 hade man båda dessa verksamheter. Klockan tolv inleddes firandet med klockklang från kyrkklockorna. Ned till den uppbyggda scenen skred en procession med två fanbärare främst. Därefter följde Linda Skogholm, som spelade nyckelharpa, och en korsbärare. Så kom de två diakonerna Gunilla Gjöthlén och Marcus Bengtsson. Sist kom kyrkoherde Peter Bratthammar. (Enligt gammal sed skall en herde gå efter sin hjord för att ha full uppsikt över den.)

Kärlekens evangelium förändrade världen

Processionen avslutades av församlingens kyrkoherde.

Processionen skred fram till den uppbyggda scenen. Sedan följde en regelrätt friluftsgudstjänst med böner, psalmer, textläsning, betraktelse eller predikan och välsignelsen. Denna Nationaldagsgudstjänst var starkt genomsyrad av dagens ämne. Finns det någon rättvisa i vår värld? frågade kyrkoherden och gav svaret: Antagligen inte. Han ställde vår pastorala idyll mot terrordåd och förföljelser av kristna i andra länder. I denna värld är det en stor förmån att få leva i frihet. Vi måste framhålla det sunda och det goda. Friheten är inte självklar. Demokratin vilar på kristendomens fundament. Kyrkoherden pekade på att vi har en möjlighet till förändring. Efter Jesu himmelsfärd stod hans tolv apostlar inför en till synes omöjlig uppgift. Genom den helige Andes kraft kunde de dock gå ut och förändra världen med kärlekens evangelium. De led martyrdöden, men andra trädde fram i deras ställe. Kunde tolv män förändra världen kan väl också vi göra en viktig insats.

Hoppborgar och sjörövarskepp

Kors på fanorna och kors på scenen under nationaldagsgudstjänsten.

Firandet vände sig till alla. Därför fanns något för alla, inte minst för barnen: ponnyridning, två hoppborgar, tre stora studsbollar och ett sjörövarskepp, som gled runt kring kyrkan med hotfulla kanonportar. Franciskanerna i Jonsereds kloster har ett sådant skepp, som de kör runt med vid större folkfester. Köerna av föräldrar och barn, som ville åka tillsammans med de mycket snälla sjörövarna var hela tiden lång. Om barnen var mer förväntansfulla än föräldrarna, kom jag inte underfund med. Klart är bara att stor förväntan fanns på båda sidor. Icke heller vet jag, hur denna till sjörövarskepp ombyggda bil kunde ta sig från Jonsered till Landvetter. Jag har svårt att tänka mig, att den skulle kunna susa fram på motorvägen. Här fanns vidare marknadsstånd med lotter, mat och dryck, bra klädesplagg, ballonger och annat. Lions gjorde en viktig insats även denna dag.

En kärlekens dag

Ett sjörövarskepp, bemannat med munkar.

Från scenen bjöds på sång och musik. Klockan tre var det dags för gymnasierektorn från Hulebäcksgymnasiet, Egil Gry, att hålla högtidstalet. Han hade mycket klokt att säga. Mellan hans tal och kyrkoherde Bratthammars betraktelse fanns en viktig och grundläggande överensstämmelse. Båda betonade kärleken som det grundläggande för en bättre framtid. Egil Gry avslutade sitt tal med uppmaningen: Låt oss göra nationaldagen till en kärlekens dag! Vi bör visa kärlek till vårt land, till våra demokratiska rättigheter, till varandra och inte minst till våra nya invånare och medborgare samt till vår ljusnande framtid.

Strandpromenad

Dagen var varm med många solglimtar. Allt eftersom tiden gick fylldes strandängarna med folk. Tack vare strövstigar och en bro över Mölndalsån hade man möjlighet att vandra utefter Gröens strand, där även ett par badställen fanns. Man fick förnimmelsen av att vara med om en medeltida helg, som innebar en blandning av det mesta: gudstjänst, underhållning, marknad, folkmöte, utspisning. Här fanns allt för alla.

Mångsidig verksamhet i Musikhuset

Björn Asplind berättade åtskilligt om tillkomsten av musikhuset i den gamla strumpfabriken i Mölndals Kråka. Jag har här tecknat ner en del av hans intressanta redogörelse. Jag har även fått ta del anteckningar från honom. På 1970-talet övade många popgrupper i Gårda, men vid denna tid började rivningarna där. Strumpfabriken i Mölndal hade gått i konkurs. Här kunde man få hyra lokaler billigt. Marcello Manci som ägde Vivaldi studios och hans samarbetspartner byggde upp verksamheten på egen hand.

TBV drogs med i arbetet

Marcello Manci, Björn Asplind och Roger Petersson (från TBV) vid en modell av Musikhuset. (Björn Asplinds fotosamling.)

Man fick inte några bidrag från Mölndals kommun. Man begrep dock, att ett studieförbund kunde vara en bra samarbetspartner. Därför bjöd man in olika studieförbund att titta på verksamheten. Personkemin stämde bra med TBV:s representant. Därför beslöt man att samarbeta med TBV. Detta studieförbund skötte administrationen av repetitionslokalerna och studiecirklarna.

Man hade stor framgång. TBV hade i runda tal 7 000 studiotimmar i Mölndal, men Musikhuset kom upp i omkring 13 000. Man var rädd för att Skolöverstyrelsen skulle komma på inspektion. Därför beslöt man att ta tjuren vid hornen. Man inbjöd Skolöverstyrelsen. Ett par byråkrater från Stockholm kom och tittade runt. Vid kaffet efteråt sade inspektörerna, att verksamheten var imponerande, men att utbildningsmaterial behövdes. Följaktligen satte sig Björn Asplind och hans medarbetare ned och skrev utbildningsmaterial eller läroböcker.

Musikcafé

I entréplanet fanns ett musikcafé (samma ställe som nuvarande café). Där fanns även en scen. Ganska regelbundet skapades där möjligheterför grupperna i huset att uppträda. Där framfördes även musicalföreställningar, som producerades genom TBV:s studiecirklar. Cafélokalen användes dessutom som en videostudio.

En av Sveriges mest erkända ljudtekniker

After Shave’s volkswagenbuss kommer till Musikhuset.

I början av 80-talet genomförde Vivaldi Studios en 10-dagars fortbildning för ljudtekniker. (Det finns en artikel om detta. Ämnet uppmärksammades.) Det var den första i privat regi i Sverige. Det var bara Sveriges Radio (internt) och Dramatiska Institutet (4 platser) som utbildade ljudtekniker. En av deltagarna på kursen var Bernard Löhr, som anställdes av Marcello på Vivaldi Studios.

I mitten av 80-talet flyttade Bernard till Stockholm. Han har genom åren blivit en av våra mest internationellt kända tekniker. Bernard har arbetat med bland andra: Celine Dion, Backstreet Boys, Britney Spears, Westlife, Ace of Base, Galenskaparna/After Shave, Lisa Nilsson, Niklas Strömstedt, The Hives, Lena Philipson, Malena Ernman med flera. Löhr är en av Sveriges mest erkända ljudtekniker, och han startade sin yrkesbana i Vivaldi Studios i Mölndal.

Sedan slutet av 80-talet började Bernard arbeta tillsammans med Björn & Benny. Han har spelat in och mixat i princip de flesta av deras produktioner såsom Kristina från Dufvemåla, Benny Anderssons Orkester och inte minst Mamma Mia Movie.  Idag arbetar Bernard som konsult åt Benny Andersson. De driver två studios i Stockholm: Mono Music Studio och Riksmixningsverket.

Begreppet LLB och fackböcker

Övningsspelning i Musikhuset.

Begreppet LLB myntades i Musikhuset. LLB står för ljud, ljus och bild. De ingick i de första bokproduktionerna, som TBV startade för målgruppen. LLB är idag namnet på branschorganisationen för Ljud, Ljus och Bild och har årligen en Mässa i Stockholm. Detta följdes upp med ”Rockens Ryggrad”, ett läromedel som behandlade rytmisk frasering i olika moderna musikgenrer. De flesta av grupperna i huset hade dåliga kunskaper i musikteori och kunde inte läsa noter. Boken lärde ut ett tabelatursystem som gjorde, att musikerna fick ett gemensamt ”språk” att kommunicera med i sitt musikskapande. Även sångteknik var vid denna tidpunkt ett eftersatt utbildningsområde för Rock- & Popmusiker. Därför producerades ett läromedel i detta ämne.  Böckernas författare var tekniker och musiker, som var verksamma i huset. Flera fackböcker producerades alltså i Musikhuset.

Flera musikföretag i Musikhuset

Under 80-talet fanns det flera musikföretag i huset: Royal Music, ett skivbolag för modern kristen musik. Det bildades av Magnus Erikson i Göteborg och hade sin storhetstid på 80- och 90-talen. Då gav man ut skivor med bland annat följande artister: Per-Erik Hallin, Salt, Edin-Ådahl, Koinonia, Jerusalem, GA Gospel, Jan Groth, Cenneth Almgren. Musiktidningen Musikermagasinet, som idag är Sveriges största musiktidning, hade sin redaktion i Musikhuset under 80-talet.

16 Musikhus byggdes upp

Musikhuset i Mölndal kom till året före Fryshuset i Stockholm. Folk däruppifrån var här nere i Mölndal och tittade på verksamheten. Björn Asplind var med om att bygga upp 16 Musikhus runtom i Sverige. Som enda musikhus i Sverige utsågs Musikhuset i Mölndal till ”the Studio of the month” i tidningen International Musician. Tidningen hade en engelsk-amerikansk och en tysk upplaga. Vivaldi Studios och Musikhuset var som enda svenska studio med i alla tre. Tar man del av ovanstående meritförteckning, förstår man uppmärksamheten och hedersbevisningarna. Vi tackar Björn Asplind för denna djupdykning i Mölndals moderna musikhistoria.

 

Musikhuset bidrog till ”musikundret”

Mölndals Musikhus i gamla strumpfabriken längst upp i Mölndals Kråka öppnade 1983 och höll igång in på 1990-talet. Här fanns övningslokaler och tre inspelningsstudior. I dagens artikel skriver Lars Gahrn om den följande verksamheten.

Musikhus redan tidigare

På byggnadens gavel åt väster eller ner mot Mölndal stod högst upp ordet Musikhuset med versaler. Ibland körde major Ingvar Leion uppför Kråkan och såg detta namn. Då smålog han. På 1940-talet bodde han i huset. Hans föräldrahem var nämligen en tjänstebostad i den gamla strumpfabriken. När strumpmaskinerna hade stannat för dagen, stod Leion i de stora salarna och övade med sin trombon. Han ingick i IOGT-orkestern och blev med tiden militärmusiker, kompositör och officer. För honom var strumpfabriken ett slags musikhus redan på 1940-talet.

Öppet hus på Kvarnbydagen

Tomma industrilokaler skulle nyinredas och bli musikhus. Marcello Manci har ett stort arbete framför sig. (Björn Asplinds fotosamling.)

Många övade och gjorde inspelningar i Musikhuset, men vi som bodde i närheten hade inte något med verksamheten att göra och visste nästan ingenting. Dock kom ett rykte ut, att ABBA hade varit där och gjort en inspelning. Huruvida ryktet var sant eller falskt visste jag inte. Under Kvarnbydagen den 21 april 1991 fick allmänheten dock komma in i huset. Jag var där och fann husets studior väl använda, det vill säga ganska slitna. En studiotekniker fanns på plats och berättade om verksamheten. Han berättade att man – dock inte i Musikhuset – hade lärt en dator att sjunga så bra, att den kunde bli antagen i Operahögskolan. Jag förstod redan då, att datorerna hade en stor framtid, men varken han eller jag anade nog inte mer än en bråkdel av vad som skulle komma. Jag frågade honom, om det var sant att ABBA hade gjort en inspelning i huset, men han kunde varken bekräfta eller bestrida detta rykte.

Bruce Swedien på besök

Dock vet vi att ”världens främste ljudtekniker”, svenskättlingen Bruce Swedien (Svedin) från USA, har varit där och lärt ut ett och annat av sin rika erfarenhet. Bruce Swedien var vän med Michael Jackson, och han var ”Quincy Jones högra hand”. Besöket uppmärksammades av tidningarna (GP och GT 30/8 1985). Björn Asplind hade dock bäst insyn i verksamheten. Utan tvekan svarar han, att ryktet om ABBA:s inspelningar är falskt. Dock har ABBA:s gitarrist Janne Schaffer varit i Musikhuset. Där har vi alltså ursprunget till ryktet. Av en fjäder har blivit en höna. Av en gitarrist har blivit ett helt popband. Däremot har Galenskaparna och After Shave legat på VCM Records förlag, som var kopplat till Vivaldi Studios, och gjort inspelningar här. Även Carola var där och spelade in en skiva.

En del av musikundret

Bruce Swedien omges av andra, som var verksamma inom musikbranschen. I övre raden längst till vänster ses Marcello Manci, i nedre raden längst till höger ses Björn Asplind. (Björn Asplinds fotosamling.)

Björn Asplind var kvar i Musikhuset till 1988. Då sålde man stora studion till Royal Music. Det övriga såldes till TBV. Efter en kort storhetstid gick verksamheten tillbaka. I början av 1990-talet förföll fastigheten. Taket läckte, och vatten rann ner i repetitionslokalernas väl isolerade väggar. Följden blev att de drabbades av mögel. Några lokaler klarade sig emellertid och kunde monteras ner och flyttas till Krokslätts fabriker. Genom lokaltelefonkatalogerna har jag försökt att få en uppskattning om när verksamheten försvann från Kråkan. TBVs Musikhus, Kvarnbygatan 10, finns med i katalogen till och med 1996. År 1997 finns TBVs Musikhus med utan angivelse av adressen. År 1998 finns bara TBV med, och 1999 saknas även detta studieförbund. Musikverksamheten försvann alltså omkring 1997 efter ungefär 20 år i Mölndals Kråka. Huset hade haft stor betydelse. Björn Asplind anser med all rätt, att Musikhuset har bidragit till det svenska ”musikundret”, som innebär att musikexport blev en viktig inkomstkälla för Sverige. Musikundret är dock i motsats till andra under lättförklarligt. Musikskolorna hade även en del rock och pop i sina utbildningar. Musikhuset gav dem vidareutbildning, repetitionslokaler och förebilder.

Fortsätt satsningarna!

Stora satsningar låg bakom detta under. Nu gäller det att fortsätta dessa satsningar, så att man inte en dag står där och undrar vad som har blivit med detta under.

 

Musikhuset i Mölndals Kråka

Musikhuset i Mölndal blev mycket uppmärksammat på 1980-talet, men redan på 1990-talet flyttade verksamheten. Därefter har det varit mycket svårt att få fram uppgifter om Musikhuset. Då uppenbarade sig Björn Asplind med ett rikligt källmaterial. Tack vare honom kan vi få en liten översikt av vad som har hänt.

Inspelningsstudior behövdes

Tack vare honom och hans källor kan jag nu skriva Musikhusets historia. De flesta sitter nog och undrar vilket hus jag menar. Jag åsyftar gamla Samuelsons strumpfabrik, som ligger längst upp i Mölndals Kråka och hade adressen Kvarnbygatan 10. Mölndals stadsmuseum finns nu i huset, liksom Föreningsarkivet och Riksantikvarieämbetets platskontor i väst. Det hela började med italienaren Marcello Manci, som hade varit artist i Italien. Han berättade: ”Jag fick klart för mig att skivbolag i Italien gärna skickar sina artister utomlands för att göra plattor. Det beror bland annat på att fackföreningen i Italien kräver att få välja studiomusiker åt artisterna och det är inte alltid så populärt.”

Tre studior tillkom

Gamla strumpfabriken – en gång strumpfabrik, sedan musikhus, därefter stadsmuseum.

Den allmänna meningen var då, att man inte skall bygga en studio och absolut inte utanför Stockholm. Marcello Manci satte sig dock över denna uppfattning och satsade två miljoner kronor på att bygga tre studior i den gamla strumpfabriken, en för 24 kanaler, en för åtta och en för fyra. Namnet på Mancis studior blev Vivaldi Studios. Manci ville hedra minnet av sin landsman Antonio Vivaldi, vars musikstycken är både uppskattade och lätta att spela för nybörjare. Året för Musikhusets begynnelse är inte känt, men en redogörelse meddelar: ”I slutet av 70-talet byggdes Vivaldi studios 24 och 8-kanalare av Åke Eldsäter och Bo Hansén, dåvarande Stage & Studio AB i Göteborg. Åke var den mest akustiskt kunnige och Bosse var en hejare på det elektroniska. Livestudion och 4-kanalaren byggdes -82 helt i egen regi.” Till detta fanns även ett grammofonbolag och ett musikförlag: VCM Records. Givetvis vill man gärna ha ett bestämt årtal för verksamhetens början. Björn Asplind kom in i huset 1980 och är ganska säker på att Marcello Manci började året innan eller med andra ord 1979.

Repetitionslokaler tillkom

Modellen visar den gamla strumpfabriken i Mölndals Kråka. Den västligaste eller nedersta delen av fabriken blev musikhus. Foto ur Björn Asplinds samling.

I slutet av 1970-talet pågick ännu strumptillverkning i huset, men den minskade i omfattning och krävde allt mindre utrymme. Andra verksamheter kunde hyra in sig. År 1982 upphörde strumptillverkningen helt och hållet. Detta år tillkom alltså Livestudion och 4-kanalaren. Snart skulle musikverksamheten dock utökas väsentligt. De olika banden behövde repetitionslokaler och undervisning om all teknik, som numera hörde till musikbranschen. Följden blev att Björn Asplind och ytterligare några beslöt att skapa ett musikhus i Mölndal. Man beslöt att koppla in ett studieförbund. Det blev TBV. Man hade hört sig för även med andra, men TBV:s företrädare var den som gick bäst ihop med Musikhusets eldsjälar. Behovet av lokaler var stort. Roger Pettersson, som var avdelningsansvarig, förklarade: ”Efter kommunala musikskolan hamnar ungdomarna antingen i källarlokaler, garage eller rivningshus, eller också lägger de av med spelandet. De flesta vuxna vill spela i grupp, det ger störst utbyte.” I den gamla strumpfabriken fanns 21 repetitionslokaler.

Undervisning i ljud- och ljusteknik

Två grupper skulle dela på en övningslokal. Grupperna organiserades som studiecirklar. Förutom övning kunde de få vidareutbildning i teknik. Björn Asplind blev studierektor inom Musikhuset. Han undervisade inom ljud- och ljusteknik. Tidigare hade han arbetat som högstadielärare i matematik och fysik. Musik och ungdomsarbete hade varit hans fritidssysslor. På detta sätt hade han kommit med i denna nya verksamhet. De olika grupperna ägde en omfattande teknisk utrustning, som var både värdefull och dyrbar. I det nya musikhuset fick varje grupp ett låsbart förvaringsutrymme för sin tekniska utrustning. Tisdagen den 19 april 1983 invigdes TBV:s musikhus i Mölndals Kråka. Tidningarna skrev mycket om det nya musikhuset. På lördagen den 23 april kom som vanligt Gits´ rebus i Göteborgs-Postens lördagsbilaga. Lösningen på denna rebus var: ”Strumpfabriken som blev musikhus”. Björn Asplind sparade artiklarna och TBV:s broschyrer och lät 2013 mig få ta del av dem. Eftersom våra kunskaper om verksamheten dessförinnan hade varit obetydliga, har jag här sammanfattat det viktigaste om starten. Nästa gång går vi vidare.

 

Hemma hos Lasse i Gatan

Äntligen fick jag träffa Lasse i Gatan. Kanske bör jag dock snarare säga, att jag fick se hans och hustruns marmorkistor i gravkoret i Onsala kyrka. Lasse i Gatan, även känd som ”konungens kapare” och kommendör Lars Gathenhielm, har blivit sägenomsusad och omskriven som få. Hans hustru Ingela, som efter makens död övertog kaperiverksamheten (ibland övergående i sjöröveri), har blivit känd som en stark och självständig kvinna, vilket hon även var, fastän hon förvisso inte själv trampade skeppsdäck och inte själv fäktades med Tordenskiold (så som det brukar gå till i Hollwoods piratfilmer).

Sägenomsusade sarkofager

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Hembygdsförbund anordnade lördagen den 27 maj en mycket trevlig och uppskattad bussresa till Onsala kyrka, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala samt Äskhults by. En stor fördel med sådana resor är, att alla dörrar öppnas. Vi fick komma ner i gravkällaren öster om kyrkans kor. Där nere står Lasses och Ingelas båda marmorkistor, som tillsammans med Karl XIV Johans sarkofag från Älvdalen är de mest uppmärksammade och omtalade gravkistorna i vårt land. Enligt sägnen var dessa avsedda för den danske kungen och hans drottning. De sändes med ett fartyg till Danmark, men Lasse i Gatan uppbringade fartyget och tog sarkofagerna som gott byte. Danske kungen ville lösa ut sina kistor, men Lasse behöll dem för eget bruk. (Enligt en annan sägen skulle den danske kungen ha lyckats byta till sig sina kistor mot två likadana med inskrifter, som handlade om Lasse och Ingela.)

Dyrbara marmorkistor

En av de två marmorsarkofagerna.

Goda historier är sällan sanna. Ju bättre de är, desto mer sannolikt är, att de är uppdiktade. Albert Sandklef har kunnat påvisa, att Ingela efter Lasses död beställde kistorna och betalade införseltull för dem. Så var det med den saken. Den osanna sägnen har dock ett betydande underhållningsvärde just därigenom att den är osann. Fastän den är osann, återberättas den av alla guider, givetvis under framhållande av att den är osann, vilket ju är det roliga i denna makabra historia. Sägnen har dock vissa inslag, som är helt riktiga och kan vara värda att stanna till inför. Sägenmakaren har helt riktigt varit medveten om att dessa kistor är mycket dyrbara. Sarkofager av sten är mycket ovanliga och förbehållna de rikaste och högst uppsatta, framför allt kungligheter. Lasse och Ingela vilar verkligen kungligt.

Danska kungligheter i marmorkistor

Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.

Även de rikaste hade som regel på sin höjd kistor av kopparplåt. Kistor av sten förekom endast undantagsvis. (Karl XII:s kanslichef, greve Carl Piper, vilar i en marmorsarkofag, men han är ett undantag.) Sägenmakaren har vidare vetat, att sarkofager i vit marmor var vanliga bland danska kungligheter. Vandrar man runt bland konungagravarna i Roskilde domkyrka, finner man många förnämliga marmorsarkofager i vit marmor. Den vita färgen gör utmärkt verkan. Marmorn lyser vitt och mildrar det sorgliga intryck, som man lätt får i en gravkyrka. Också Ingela Gathenhielm och hennes rådgivare bör ha varit medvetna om marmorns lyskraft. De bör ha utnyttjat den medvetet. Nu är både tak och väggar vitkalkade nere i gravvalvet, men ursprungligen var de gulröda med mörkgråa pilastrar och fönsteromfattningar. De mörkare färgerna på väggarna och i taket bör ha medfört att kistorna lyste mer med sin vita färg.

Genomtänkt gravvalv

Vi har all anledning att föreställa oss, att gravkoret redan från början var avsett att vara en sevärdhet. Så dyrbara och vackert utarbetade kistor vill man inte gömma undan utan snarare visa för så många som möjligt. Färgsättningen var till för att framhäva kistorna. Dessutom finns ett konstfullt mönster i golvet. Här är tegelstenar lagda så att de bildar ett kors med strålar i korsarmarnas vinklar. Allt är påkostat och genomtänkt. Dock förvånades man litet över att gravkällaren inte var större. Utrymmet kring kistorna är inte stort, och här är lågt i tak. På det stora hela måste man trots detta säga, att Gathenhielms har sörjt för att de efter sin död skulle bli en sevärdhet och även på detta sätt berika hembygden.

Skeppsplankor i ladans väggar

En vägg med gammalt skeppsvirke.

Kronan eller med andra ord konungen var angelägen om att få igång kaperiverksamheten för att störa fiendernas handel, för att bryta deras handelsspärr, och för att skaffa in varor till Sverige. Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela gjorde på detta sätt viktiga insatser under det stora nordiska krigets slutskede. (Dessutom ägnade de sig åt ren brottslighet, bland annat sjöröveri, som var i lag förbjuden, men inte desto förekommer i alla tider, särskilt under krig.) Själva blev de rika, vilket syns på sarkofagerna, som alltså är ärligen betalda (i och för sig med pengar, som ibland förvärvats på oärligt sätt). Deras verksamhet gav också ett visst välstånd åt deras bygd. Man behövde dock inte färdas långt för att möta den svenska fattigdomen. Från Onsala gick färden till Äskhults by. Där visades vi runt av en barfotaflicka, klädd i enklare allmogekläder, trevlig och väl påläst. I det gamla Fattigsverige gick man barfota för att spara skorna. Husen var omålade. Alla byggnader i Äskhult var gråa och saknade målarfärg. Så såg det ut förr. Sverige tillhörde Europas fattiga länder men var ändå litet av en stormakt på Lasse i Gatans tid på grund av nationell enighet, hård beskattning, som drabbade särskilt bönderna tungt, och storsatsningar på här och flotta. Ekarna, som växte kring byn, skulle användas till skeppsbyggeri. När skeppen hade tjänat ut, kunde bönderna dock få köpa tillbaka gamla ekplankor. Vår barfota ciceron pekade på en laduvägg, vars plankor hade märkliga hål för pluggar. Plankorna hade kommit från ett skepp, kanske inte ett skepp som hade tillhört Lasse i Gatan, men även härinne i inlandet fanns alltså ett samband med sjöfararnas bygder.

Matställe av historiskt intresse

Göteborgs Hembygdsförbunds bussresa i norra Halland förde oss alltså både till de rikas boningar och till de fattigas. Upplevelserna var omväxlande och berikande. Marja-Liisa Hokkanen, som ledde resan och hade valt utflyktsmålen, fick mycket beröm för denna resa. Hon hade rentav hittat ett historiskt intressant ställe att äta middag på, nämligen Skårs Gård. Ladugårdar och magasinsbyggnader hade omvandlats till intressanta restauranglokaler. Så som det brukar vara på landet, var maten både riklig och välsmakande.

Läs vidare

Onsala kyrka: En kyrkobeskrivning (Svenska kyrkan, Onsala församling), utan tryckår. (Uppgifter om gravkorets färgsättning finns på sidan 18.)

Albert Sandklef, Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850 (Institutet för västsvensk kulturforskning, Skrifter 10, Lund 1973). På sidorna 197-200 behandlar Sandklef de beryktade sarkofagerna.

Mölnlycke Blåsorkester på Råda säteri

Mölnlycke Blåsorkester imponerar på publiken redan innan den börjar spela. Oj, tänker man, vad många musiker! (Jag räknade till 23, och därtill kommer dirigenten.) Alla hade infunnit sig i god tid och satt där i lugn förbidan, när vi åhörare strömmade till. Orkestern utstrålade lugn och samling.

Gökarna hördes

Jag skriver om gökottan på Råda säteri, Kristi Himmelsfärdsdag, torsdagen den 25 maj 2017. Detta var en varm och solig vårdag av angenämaste slag. Antagligen hade gökarna samma uppfattning, ty när jag cyklade på gcm-vägen genom Rådasjöns strandvegetation i Pixbo, hördes gökens läten från flera håll. Även senare, under själva konserten, hördes göken under ett uppehåll mellan två musikstycken. Det var en östergök eller ”tröstergök” som hördes.

Marschmusik – blåsorkestrarnas musik

Mölnlycke Blåsorkester – en stor orkester.

Ännu 2017 lever vi i ett utpräglat manssamhälle, men detta gäller inte Mölnlycke Blåsorkester. Orkesterns båda dirigenter är kvinnor, Jenny Björkqvist och Christina Lundin, som växlade om under konserten. Klockan var åtta, och kanske var vi åhörare något morgontrötta. Blåsorkestern hade förutsett morgonstämningen och började mycket lämpligt med en uppiggande marsch: Kungliga Södermanlands regementes marsch. En marsch var en bra upptakt till en livgivande vårdag. Marschmusiken är blåsorkestrarnas musik framför andra. Man satte ihop blåsorkestrar, därför att blåsinstrument hördes bäst under akustiskt mest ogynnsamma förhållanden, det vill säga utomhus. Blåsorkestrarna skulle spela marschmusik för att pigga upp tågande soldater. Då var det viktigt, att musiken hördes, samt att den var rask och glättig.

Vårmusik

Kristi Himmelsfärdsdag 2017 var en strålande vårdag på Råda säteri. Givetvis skulle vårmusik spelas. Efter marschen följde ”O, hur härligt majsol ler” och ”Sköna maj, välkommen”. Därefter kom ett potpurri av melodier, som har använts av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. Sedan nämndes Dag Wirén. Jag förväntade mig hans Marcia, som har arrangerats för blåsorkester av Lennart Hillman, men vi fick höra ett annat musikstycke av Wirén. Dan van Ginhoven berättade både sakkunnigt och trevligt om den musik, som vi fick höra.

Positiva förändringar

Christina Lundin, dirigent och musiker.

Vårtalet hölls av Robert Säll, som driver Råda säteri. Våren är en tid av förändring, framhöll Robert Säll, en tid av positiv förändring. Även Råda säteri har genomgått en positiv förändring. Robert Säll kom till Råda säteri 2007 och tog över 2008 med uppgift att driva restaurangen, men han vidgade uppgiften till att göra säteriet till ett besöksmål för alla, som vill njuta av natur och kulturbyggnader. Det är viktigt att bry sig om och engagera sig för en så värdefull anläggning som säteriet. Tillsammans med Agneta Steffen bildade han Råda Säteri Värnare, som har gjort en viktig insats med visningar och annan kunskapsförmedling. Säll lyckades få trädgårdsmästare Gerben till Råda. Hans plantskola och växtförsäljning är mycket uppskattade. Med tiden har Gerben kommit att arbeta på uppdrag av kommunen, men från början var det inte så.

Råda är till för alla

Robert Säll håller högtidstalet.

Trädgårdsutbildning med ett femtiotal elever bedrivs på Råda sedan ungefär ett halvår tillbaka. Nu, tio år efter Sälls tillträde, är alla byggnader på säteriet använda, och ett nybyggt kafferosteri har tagits i bruk. Här rostas kaffebönor med hjälp av biogas. Robert Säll hade dock samtidigt ett nedslående besked: Efter tio år på Råda skall han lämna säteriet för att bli lantbrukare. (Efteråt beklagade han sig över, att han inte på länge hade haft tid att läsa en bok, och att han inte hann läsa, endast skumma, mina bloggartiklar. Jag hoppas verkligen, att jag inte bör räknas som medskyldig till hans uppbrott från Råda!) Robert Säll såg dock Rådas framtid an med tillförsikt. Kommunen engagerar sig nu mer för säteriet, och besökarna strömmar till. Han var glad över, att gökotta firas på säteriet, och att han kunde räkna in ungefär 150 åhörare på konserten. Råda skall inkludera alla. Förutsättningarna är de bästa, avslutade Säll sitt kraftfulla anförande.

Välspelande orkester

Jenny Björkqvist dirigerar Mölnlycke Blåsorkester. Foto: Lars Gahrn.

Därefter var det dags för Mölnlycke Blåsorkester att spela andra halvlek. Musikerna är väl samspelta och spelar mjukt och melodiskt under bästa ledning. Vi fick höra Gökvalsen och ett potpurri av ”När Häggen står i blom” och ”Sommarnatt”, bägge arrangerade av Olle Jönbrink. I det ena fallet hette kompositören Don Pelosi och i det andra Schrader. Därefter följde ”Sol över Hälsö” av Jerker Johansson till minne av Åke Edefors, som bodde på Hälsö och spelade en bemärkt roll i Göteborgs och Mölndals musikliv. Sedan kom ”Visa vid vindens ängar” och som avslutning Fallskärmsjägarmarsch. Tack för den avslutningen! Det kändes svårt att gå ifrån säteriet. Jag strövade runt där en stund. Därefter var tiden inne för gudstjänst, som hölls i Råda församlingshem. Tack vare en glasvägg kunde man se ekbacken utanför, där ekarna stod i sin ljusaste grönska. Just därför hade man denna dag valt att fira gudstjänst i församlingshemmet. När gudstjänsten var slut, hade jag fortfarande svårt att lämna Råda. Jag cyklade därför bort till Wendelsberg. Där anordnades familjedag. Huset var öppet, och vem kan säga nej till möjligheten att ströva omkring i dessa vackra gemak? Råda och Mölnlycke har mycket, som man gärna ser gång efter gång.

 

Starkodders sten i Trollhättan

”Starkodders sten” eller Stasten står i närheten av Starkodders väg i Trollhättan. Starkodder var en stark hjälte i de isländska hjältesagorna. Även dansken Saxo Grammaticus har mycket att berätta om denne store kämpe. På 1500-talet återberättade svensken Olaus Magnus Saxos berättelser. Han lät också framställa de första bilderna av kämpen. De är fritt framställda utan förlaga.

Edets övre fall

Kämpen Starkodder. Träsnitt i Olaus Magnus’ krönika.

Har Starkodder haft en förebild i verkligheten, har denne levat under vikingatiden eller folkvandringstiden för mer än ett årtusende sedan. Från dessa dimomhöljda tider har vi inte mycken säker kunskap. Hur kommer det sig, att Starkodder har en bautasten i Trollhättan uppkallad efter sig? I den isländska Hervararsagan omtalas Starkoter. Hergrimer halvtroll hade rövat bort Starkoters fästekvinna. Starkoter kämpade mot Hergrimer ”vid Edets övre fall”, berättar sagan. Hergrimer föll i striden. Detta tyder på, att man har tänkt sig, att striden stod i Trollhättan. Nedanför Trollhättefallen ligger Lilla Edet, och Trollhättan kallades förr enbart Edet, 1655 Stora Edet (Gunnar Linde, Ortnamn i Västergötland, Sthlm 1982, s. 16). Med stor sannolikhet syftar ”Edets övre fall” på Trollhättefallen. De är ju de största och vildaste fall, som man kunde finna i södra och mellersta Skandinavien. Säker kan man dock inte vara.

Stasten i Trollhättan

Lars Gahrn, 185 centimeter lång, vid Starkodders höga bautasten.

Uppgifterna om att Stasten i Trollhättan skulle vara Starkodders sten är emellertid sena. De dyker upp på 1700-talet. Dan Korn, som har givit ut Hervararsagan, återger uppgifterna men säger inte vad han själv tror, om han nu skulle ha någon uppfattning i frågan. (Se: Tre isländska sagor om Sverige. Översatta till svenska av Olof Verelius åren 1664-1672. Nyutgåva med ordförklaringar, kompletteringar och en utförlig kommentar av Dan Korn. Illustrationer Oscar B. Oscarsson. Mölnlycke 1990, s. 202 och 276.) Hur det nu var med både det ena och det andra, har man i vilket fall som helst kopplat ihop kämpen med Trollhättan. Korn ansökte därför om tryckningsbidrag hos Trollhättans kommun under åberopande av Starkoters strid (Starkoter i Trollhättan, notis i tidningen Arbetet 13/3 1991). Några pengar fick han inte. Förhoppningsvis fick boken i stället litet reklam tack vare skrivelserna i ämnet. Hur som helst är boken numera slutsåld, berättar Dan Korn.

Starkad – en svensk kämpe

Birger Nerman har understrukit Starkads många anknytningar till Sverige och länderna öster om Sverige. Starkad var av allt att döma en östnordisk sagohjälte. Även hans namn är svenskt. (Se Birger Nerman, Studier över Svärges hedna litteratur, Uppsala 1913, s. 92-109.) Kanske förvirras läsaren av namnformerna. Sagohjälten hette Starkadr, vilket utvecklades till både Starkodder, Starkotter och liknande. Att denne svenske kämpe skulle återfinnas i Trollhättan var kanske inte helt oväntat. Här bör ha funnits många troll att kämpa mot. Tydligen fanns där även ”halvtroll”, vad det nu kan ha varit för några.

Var står Stasten?

Starkodders sten är en bred och inte särskilt tjock stenskiva. Foto: Lars Gahrn.

Bortsett från Dan Korn, mig och några till är dock intresset för fornnordisk sagodiktning dalande. När jag ville bese stenen, visade det sig vara svårt att få reda på var den stod. Jag frågade i Kanalmuseet, där damerna visserligen inte kände till stenen men dock var vänliga nog att googla. De fick fram en gammal geografisk skildring, enligt vilken Stasten skulle stå i Trollhättans skog. Det sade inte vare sig dem eller mig något utöver att stenen då var känd. Damerna rådde mig att gå till Turistbyrån. Jag betvivlade, att jag skulle få någon hjälp där, men jag visste, att ”Starkodders väg” fanns i närheten av turistbyrån. Jag misstänkte, att stenen kunde stå vid eller i närheten av denna väg. Jag kunde ju titta in i turistbyrån, när jag ändå hade vägarna åt det hållet. I turistbyrån kände man inte alls till Stasten eller Starkodder. Jag vandrade därför iväg mot Starkodders väg. Där stod den, hög och bred, av ungefär dubbel manshöjd.

Flickorna kände till stenen

Några små flickor kom cyklande.

• Har ni något namn på stenen, frågade jag.
• Det är Starkodders sten, svarade de. En viking ligger begraven där.

Om dessa flickor blir turistvärdinnor i framtiden, behöver man inte fråga förgäves efter Starkodder. En av dem fotograferade mig bredvid stenen, för att ni skall få en föreställning om hur stor den är. Ursprungligen stod stenen i Olidehålan, men år1951 flyttades den till ”Starkodderparken”, alltså till nuvarande läge, allt enligt en informationstavla, som står uppe i bergen på andra sidan fallen. Icke blott Starkodder utan även hans sten har alltså rört på sig en hel del. Trollhättan har mycket att visa upp. Starkodders sten är verkligen en sevärdhet.