Kinnekulle – kyrkornas berg

Kinnekulle – vacker natur och sevärda kyrkor. Foto: Björn Sjöstedt.

Kinnekulle – vacker natur och sevärda kyrkor. Foto: Björn Sjöstedt.

Om du förgäta skulle
hur Guds natur är skön,
så stig på Kinnekulle
och blicka utåt sjön!

 

Där flyga vita segel
som svanor var minut,
och Vänern klar sin spegel
för stranden breder ut.

 

Utsikterna beundrades

Så skaldar Carl Wilhelm Böttiger (1807-1878) i sångcykeln ”Svenska sommarbilder”. Dikten stod att läsa i de första upplagorna av Folkskolans läsebok. Den är på många sätt utmärkande för romantiken och turismens barndom. Till att börja med var man mest intresserad av utsikterna. De historiska minnena och folkkulturen kom senare. Intresse för historiska minnen hade visserligen alltid funnits, men först i och med 1800-talets stora historieromantik blev intresset verkligt stort. Vad gällde utsikter och vacker natur har Kinnekulle stora företräden. Detta stora berg hade också fördelen att bestå av odlade bygder, nära stråkvägarna. Här fanns natur och sevärdheter, som man lätt kunde nå. Här kunde resande (den tidens ord för turister) lätt finna tak över huvudet.

Kinnekulle – kyrkornas berg

Under 1800-talets medeltidsromantik uppmärksammade man mer och mer de historiska minnena. Framför allt fanns många kyrkor runtom i våra bygder. Ditintills hade man strävat efter att modernisera urmodiga kyrkorum, men under århundradets senare hälft blev det allt vanligare att man istället restaurerade, det vill säga återställde, dem i ursprungligt eller ursprungligare skick. Även vad gäller kyrkor och andra kulturminnen har Kinnekulle mycket att bjuda. Mycket har skrivits om kyrkorna och herrgårdarna inom dessa socknar. Björn Sjöstedt har emellertid lyckats med konststycket att skriva och sammanställa en ny bok, som har åtskilligt mer att ge.

All verksamhet speglas

Västerplanas torn – ett uppskattat kännemärke för Kinnekulle. Foto: Björn Sjöstedt.

Västerplanas torn – ett uppskattat kännemärke för Kinnekulle. Foto: Björn Sjöstedt.

Bokens titel är: Kinnekulle församling: I helg och söcken: I går och i dag (2013, 77 rikt illustrerade sidor). Björn Sjöstedt står för idé, text, foto, redigering och layout. Frida Gustafsson står för fotot, layout och programoperering (i InDesign). Tillsammans har de åstadkommit en mycket vacker, lättillgänglig och intresseväckande skrift. Här får vi bilder av kyrkorna och kortfattade beskrivningar av dem, men därutöver lyckas Sjöstedt spegla församlingens eller pastoratets liv och verksamhet på ett sätt, som manar till efterföljd. Här finns bilder av och uppgifter om prästgårdar och andra byggnader, som är eller har varit i kyrkans ägo. Här finns uppgifter om restaureringar, gudstjänster och förrättningar, vardagsverksamhet, musiken i församlingen, vaktmästarna och deras sysslor, kyrkvärdarnas göromål, frivilligarbetarnas insatser och kontorsarbetare i församlingens tjänst. I hembygdslitteraturen kan man inte sällan finna uppgifter om klockaren, men vem har fotograferat honom i hans arbetsuppgifter? Björn Sjöstedt och Frida Gustafsson har fotograferat kyrkans folk i deras arbete, men de andra, som kan ha dokumenterat denna viktiga verksamhet, är inte många.

Fler bilder och mindre text

Utvecklingen inom bokutgivningen har länge gått mot fler bilder och mindre text än förr om åren. Åtminstone gäller detta de böcker, som utgivarna är angelägnare om att folk skall läsa eller ta del av. Denna bok kan tjäna som mönster. Här är bilderna många och väl valda. Texten är snarast till för att lyfta fram och förklara bilderna. Följaktligen är boken mycket lättillgänglig. Läsningen går snabbt och obehindrat. Läsaren lockas att låta ögonen gå från bild till bild.

Kinnekulle församling

En kyrkohistoriskt bevandrad läsare hajar dock kanske till: Kinnekulle församling, finns det verkligen en församling med detta namn? Svaret är, att ingen församling i äldre tid har hetat så. Församlingen bildades 1962 genom sammanslagning av tre pastorat, som vart och ett hade bildats genom sammanslagning av pastorat. Det stora pastoratet fick namnet Forshems pastorat och behöll detta namn fram till 2002, då namnet ändrades till Kinnekulle församling. Denna församling var eget pastorat 2013 ut. Den 1 januari 2014 uppgick Kinnekulle församling i Götene pastorat. På grund av landsbygdens avfolkning och vikande kyrksamhet är man på detta sätt tvungen att lägga samman församlingar. Utvecklingen började redan på medeltiden, om nu detta kan vara till någon tröst.

Namn med god klang

Medelplanas stiglucka. Foto: Björn Sjöstedt.

Medelplanas stiglucka. Foto: Björn Sjöstedt.

År 2002 tog man alltså upp ett namn, som dittills inte hade förekommit i församlingsnamn, men som hade god klang och var allmänt känt. Namnsättningen var utmärkt, och det tar emot att säga tack och farväl till namnet Kinnekulle församling som namn på pastoratet. Gamle Böttiger bidrog med sin diktning till att göra namnet Kinnekulle känt och uppskattat. Han skall få avsluta med den tredje och sista strofen i sin dikt Kinnekulle:

Se ut åt vida fjärden,
Se daln i sommarskrud!
Tänk allting skönt i världen,
Tänk främst på Herran Gud!

 

Pilgrimsvandringar

Med sådan diktning bakom sig låg det mycket nära till hands för de förtroendevalda att välja namnet Kinnekulle församling. Götene manskör sjöng ofta Böttigers sång om Kinnekulle. Björn Sjöstedt var under körens sista år dess ordförande och kommer därför väl ihåg dessa framföranden: ”Inte tillhör den världslitteraturen men är man det minsta lokalpatriot så är den bra”, skriver han. Man kan tillägga, att det räcker att som jag ha cyklat runt på Kinnekulle för att uppskatta dikten. Böttigers ord var på sin tid närmast bevingade. Direktören för Mölndals Bilomnibus AB, Hilmer Johansson (1887-1972), härstammade från Fullösa på Kinnekulle. Han besökte ofta sin gamla hemsocken. Då skulle dottern Aisa läsa Böttigers dikt, som hon lärde sig utantill. (Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen, Mölndal 2001, s. 84-85.) Diktläsningen gjorde säkerligen mycket större intryck på åhörarna, när den skedde på ort och ställe på någon utsiktsplats, helst med Vänern nedanför. Motsvarande gäller också Kinnekulles kyrkor. De bör helst upplevas på ort och ställe. På Kinnekulle finns nu en pilgrimsled och möjligheter till pilgrimsvandringar. Då och då står kyrkorna öppna för gudstjänst. Förhoppningsvis skall Björn Sjöstedts bok bidra till att dra turister eller pilgrimer till kyrkor och andra helgade rum på kyrkornas berg Kinnekulle.

Klicka här för denna artikel som pdf

Slättbygder med dragningskraft och kraftfält

Kungariket Västergötland började till slut skymta fram för arkeologen John Kraft. Ämnet för hans forskning var visserligen ”Svearnas land”, men när han hade följt de tydliga arkeologiska mönstren i Mälardalen, fick han upp ögonen för motsvarande, icke fullt så tydliga, mönster i Västergötland. Då framträdde för hans blickar konungariket Västergötland. Boken, som jag talar om är: John Kraft, Svearnas land: Bosättning och samhällsorganisation i Mälardalen under yngre järnåldern (Badelunda Hembygdsförening, Västerås, genom P O Flodbergs förlag, Västerås, 2015, 351 sidor). Jag har skrivit om den i en föregående artikel. Nu är det dags att gå vidare med riksbildningens orsaker. Varför kom kungariket Västergötland att bilda ett gemensamt rike med östgötar och svear? Först bör dock understrykas, att Krafts arkeologiska slutsatser om götiska kungar kan bestyrkas genom berättande källor.

Götiska kungar

Roddfarkost i medeltida laghandskrift. John Kraft påpekar, att större riksbildningar uppstod i Norden samtidigt som man började använda segelfartyg, som bör ha underlättat långväga förbindelser.

Roddfarkost i medeltida laghandskrift. John Kraft påpekar, att större riksbildningar uppstod i Norden samtidigt som man började använda segelfartyg, som bör ha underlättat långväga förbindelser.

Kraft anar västgötska kungar, när han lägger samman uppgifterna om kungsgårdar och storhögar i Västergötland. Har vi några källor, som uttryckligen berättar om kungar i Götaland? På 500-talet berättar den bysantinske historieskrivaren Prokopios, att tretton mycket folkrika stammar fanns på ön Thule, och att var och en hade en konung. Av dessa tretton stammar omnämns götarna, herulerna och skridfinnarna. Från samma tid finns en goterkrönika av den gotiske historieskrivaren Jordanes. Han berättar om 28 folkstammar på ön Scandza. Två av dem torde vara omnämnda två gånger, vilket ger 26 folkstammar. Tre olika götiska folk omnämns: Vagoth, Gautigoth och Ostrogothae. Stammarna förde krig emot varandra, vilket tyder på, att de har varit självständiga enheter. En nordisk kung vid namn Roduulf besökte goterkonungen Teoderik i Italien. Utifrån Jordanes är det troligt, att götiska kungar har funnits. Utifrån Prokopios är det ofrånkomligt, att dra slutsatsen, att götiska kungar har funnits. Kraft åberopar isländska sagor, som nämner kungar i Västergötland. Dessa sagor är emellertid sena och i det mesta uppdiktade. De innehåller dock korn av sanning. Föreställningen om kungar i Västergötland kan vara ett sådant korn av sanning. Några omnämnanden är dock av större intresse. I Landnamabok omtalas Sölvar götakonung och i Hervararsagan en Gissur, som hade styrt gautarna. (Lars Gahrn, Svearna i källor och historieskrivning, 1988, s. 25-26, 78 och 155.) Tack vare John Kraft får dessa historiska och litterära belägg ett arkeologiskt bestyrkande. Kungadömet Västergötland är tvärvetenskapligt bestyrkt.

Flera regioner med kärnbygder

Segelfartygen var en förutsättning för vikingatiden. John Kraft hävdar med goda skäl att de var en förutsättning även för större riksbildningar i Norden. Bild från Snorres kungasagor.

Segelfartygen var en förutsättning för vikingatiden. John Kraft hävdar med goda skäl att de var en förutsättning även för större riksbildningar i Norden. Bild från Snorres kungasagor.

Mälardalen blev kärnan i riket tack vare sin storlek och styrka. Ingen annanstans fanns en tätbefolkad och väl sammanhållen enhet av samma storlek och styrka. Mälardalen blev ett slags magnet som drog till sig landskapen runtomkring. Ungefär så menar John Kraft, att det har gått till. Sannolikheten i hans tolkning blir mer övertygande, om vi betänker, att riket hade flera sådana tätbefolkade och väl sammanhängande enheter, som knöt kringliggande bygder till sig. Stiftsindelningen är mycket belysande. Uppsala ärkestift bestod av landskapet Uppland och därutöver alla de norrländska landskapen (även Jämtland). Till Västerås stift hörde då som nu utöver Västmanland även Dalarna. Strängnäs stift omfattade Södermanland och Närke. Linköpings stift hade Östergötland som kärna och därutöver Småland (utom Värend) samt dessutom Öland och Gotland. Skara stift hade sin kärna i Skaraborg, men därutöver omfattade stiftet de avlägsna bygderna i södra och sydvästra Västergötland samt dessutom Dalsland och Värmland. Tre slättbygder: Uppland, Östergötland och Skaraborg utgjorde alltså kärnor i omfattande imperier eller kraftfält.

Det svenska riket var ett försvars- och anfallsförbund

Stormannen håller visserligen sin hand på svärdet, men han har inte dragit det. Vikingatidens och medeltidens människor kunde även förhandla vid ting och kungamöten. Stenarbete från Heda kyrka i Östergötland. (Bildkälla: Hans Hildebrand, Sveriges medeltid.)

Stormannen håller visserligen sin hand på svärdet, men han har inte dragit det. Vikingatidens och medeltidens människor kunde även förhandla vid ting och kungamöten. Stenarbete från Heda kyrka i Östergötland. (Bildkälla: Hans Hildebrand, Sveriges medeltid.)

Det är därför högst sannolikt, att den största regionen inom Sverige skulle samla kringliggande landskap omkring sig på ett liknande sätt. Den största regionen har varit viktig på grund av militär styrka, ekonomisk kraft och därav följande anseende i största allmänhet. Tidigare har man menat, att militär styrka har lett till erövringsförsök och erövring, men detta är inte säkert. Åtminstone behöver inte detta vara den viktigaste anledningen till ett rikes utvidgning. Ett militärt starkt område kunde man vara angelägen om att knyta an till och ansluta sig till, eftersom man behövde bundsförvanter eller helt enkelt skydd. Riket kan mycket väl ha uppstått som ett slags försvarsförbund eller anfallsförbund. Det svenska riket var i alla händelser ett försvars- och anfallsförbund, när det börjar skymta i de historiska källorna från medeltidens gryning. Fördelarna med detta var en av anledningarna till att de olika bygderna höll samman. Det vore därför mycket underligt, om dessa fördelar inte hade varit viktiga orsaker till riksbildningen.

Dylika tankar framskymtar här och var hos Kraft. Av allt att döma behövde många finska stammar bundsförvanter och skydd. Detta var en viktig anledning till att Finland blev svenskt.

Västergötland – en lokal stormakt

När Västergötland knöts till det svenska riket, kunde västgötarna mer ostört ägna sig åt att ta del i krig i Norge och Danmark. Götarna kunde också mer ostört ägna sig åt sitt västsvenska imperium. Västergötland eller rättare sagt Skaraborg bör betraktas som en lokal stormakt på Västkusten eller i Västsverige (för att använda nutida benämning). Särskilt götarnas inblandning i de norska striderna mellan olika kungsämnen är upplysande. Jag har skrivit mycket om dem i andra sammanhang. Vad de hittade på under de danska inbördesstriderna är inte lika känt, men även i dessa fall finns uppgifter av värde.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kungariket Västergötland träder fram ut dunklet

Kungariket Västergötland började till slut skymta fram för arkeologen John Kraft. Ämnet för hans forskning var visserligen ”Svearnas land”, men när han hade följt de tydliga arkeologiska mönstren i Mälardalen, fick han upp ögonen för motsvarande, icke fullt så tydliga, mönster i Västergötland. Då framträdde för hans blickar konungariket Västergötland.

Samma mönster framträder

Gravhög och rest sten i Skalunda by Västergötland. Sådana kungshögar är ett av tecknen på att Västergötland har varit ett kungarike.

Gravhög och rest sten i Skalunda by Västergötland. Sådana kungshögar är ett av tecknen på att Västergötland har varit ett kungarike.

Arkeologen John Kraft har i en lång rad lärda uppsatser och böcker forskat om kultförbund, skeppslagsindelning, husabyar, kungshögar och riksbildning i det forntida Sverige, framför allt i Mälarlandskapen, där störst antal fornminnen finns bevarade. Under hösten 2015 utkom hans bok: Svearnas land: Bosättning och samhällsorganisation i Mälardalen under yngre järnåldern (Badelunda Hembygdsförening, Västerås, genom P O Flodbergs förlag, Västerås, 2015, 351 sidor).

Kraft har undersökt Mälardalens husabyar och andra kungsgårdar. Han finner dels att somliga av dem går tillbaka på folkvandringstiden, dels att kungshögar, det vill säga riktigt stora gravhögar, ligger vid kungsgårdarna. Dessa gravar kan tidfästas till ungefär samma tid. Här ser han spåren av forntidens kungar, som reste runt från kungsgård till kungsgård, och som (åtminstone i vissa fall) begravdes vid den gård, där de råkade avlida (eller möjligen avlivas). Samma mönster framträder i Västergötland (men däremot inte i Östergötland).

Kungsgårdar och gravhögar

Kungarna red med sina följen runt från kungsgård till kungsgård och tycks åtminstone i många fall ha begravts vid den kungsgård, där de råkade avlida (eller avlivas).

Kungarna red med sina följen runt från kungsgård till kungsgård och tycks åtminstone i många fall ha begravts vid den kungsgård, där de råkade avlida (eller avlivas).

Kraft skriver: ”Men i Östergötland och Västergötland kan man misstänka att det funnits två tidiga småriken av ungefär samma slag som svearnas mälardalsrike, alltså federationer av flera kultförbund. I sagorna och diktningen framträder Västergötland och Östergötland som småkungariken.

I Östergötland är det dock svårt att finna andra indicier som stöder ett sådant antagande. Husbyarna ligger glest utom i öster. Det är svårt att se något system bland de storhögar som finns. Många av dem misstänks för övrigt vara från bronsåldern.

Västergötland är annorlunda. Där finns åtskilliga storhögar, några av det största slaget. Under tidig medeltid var Västergötland indelat i åtta stora distrikt som kallades bon. Varje bo hade en kungsgård (Vad, Skalunda, Ökull, Gudhem, Vartofta, Lung, Ås och Hullsjö) som gav namn åt sitt bo. Fyra av kungsgårdarna har dessutom givit namn åt härader, vilket visar att kungsgårdarna bör vara äldre än häradsindelningen.

Vid några av dessa kungsgårdar finns storhögar (Skalunda, Ås, Hullsjö och Vad) som ger en fingervisning om att Västergötland kan ha haft en egen kung som rest omkring med ett följe från kungsgård till kungsgård. Vid Ås ligger kyrkan på en stor hög. Skalundahögen, som länge ansetts vara Västergötlands största gravhög (55-60 m diam, 9 m hög), har undersökts med hjälp av borrhål. Dateringarna av borrkärnorna tyder på att högen anlagts i slutet av 600-talet eller början av 700-talet. I närheten av Skalundahögen ligger Skjolms hög (25 m diam, 3.5-4 m hög) som utpekats som tingshög. Hullsjö kungsgård har i närheten två rätt stora flacka högar: Kungshögen och Hövdingen. I närheten av Vads kungsgård finns sex storhögar av vilka de två största når kungshögsstorlek.

Här finns alltså indicier som stöder uppgifterna i sagorna och diktningen om att Västergötland varit ett småkungarike långt innan det under medeltiden framträder som en lagsaga i Sverige.

Västergötland hade ett skyddat läge

Östergötland har legat vidöppet för sjömilitära framstötar från mälardalsriket. Västergötland däremot skyddades av betydande avstånd och stora svårgenomträngliga skogar i de flesta riktningar. Svearnas flotta har haft svårt att nå Västergötland sjövägen, så vida man inte tänker sig att de använt mindre vattendrag mellan Hjälmaren och Vänern och rullat skeppen på stockar genom skogen vid vattendelaren. Danska flottor har kunnat ta sig ett stycke uppför Göta Älv, men inte heller från det hållet har Västergötland varit lättillgängligt.

Man kan alltså misstänka att Västergötland behållit sin självständighet längre än Östergötland. Men detta är en fråga som få tycks bry sig om. ….

Styrkeförhållandena mellan olika kungariken

John Kraft sammanfattar i sin bok från 2015 årtionden av forskning.

John Kraft sammanfattar i sin bok från 2015 årtionden av forskning.

Går det att föreställa sig att riksenandet kunde ha tagit en annan vändning? Att till exempel Västergötland tagit ledningen och knutit de andra landen till sig i en federation som blivit Sverige? Eller att Östergötland dominerat ett federationsbyggande?

Jag tror inte det. Ett skäl är styrkeförhållandena, ett annat är avstånden och de geografiska hindren. Låt oss börja med att titta på styrkerelationerna.

Östergötland hade 18 härader under medeltiden. De flesta verkar jämnstora och skulle kunna ha haft två skeppslag vardera, mer är knappast troligt. Det ger ungefär 36 skeppslag, vilket är alldeles för lite för att kunna utmana Mälardalen.

Västergötland visar inga spår av något sjökrigsväsende. Däremot kan man skönja en annan distriktsindelning som skulle kunna vara en landbunden motsvarighet till Östersjökustens skeppslag. Mina undersökningar tyder på att det i Västergötland och Dalsland funnits 46 sådana distrikt vid den tid då kyrkobyggandet blev allmänt. Inte heller detta kan ha varit tillräckligt för att mäta sig med Mälardalens militära styrka.

Naturen har i hög grad påverkat riksenandet, kring Mälaren frilades tidigt vidsträckta bördiga lerslätter som var lockande för bosättning. Bygderna knöts samman av Mälaren till en gemenskap som nog ingen kunde undfly. Naturen ombesörjde att svearna hölls ihop och blev ett sjöfarande folk.

Man kan misstänka att mälarbygderna redan under bronsåldern på något sätt hittat en formel för samverkan och samexistens. Det hade varit märkligt om inte en tidig federation vuxit fram här. Naturen drog upp ramen för dess omfattning. Mälardalen blev folkrikare och därigenom mäktigare än någon annan motsvarande tidig samhällsbildning vid Östersjön norr om Skåne.

Västergötland, Östergötland, Öland och Gotland formades också av naturens förutsättningar, men inte till samma storlek och styrka. Västergötland har den likheten med Mälardalen att dess stora sjö, Vänern, också omges av bygder. Men skillnaden mot Mälardalen är stor, Dalsland och Värmland hade inte mycket folk under förhistorisk tid och Västergötlands vitala delar utgjordes av tre slättområden, alltså ett lika inlandspräglat landskap som Östergötland. Dessutom nådde inte Västergötland riktigt fram till havet. Vidsträckta ödemarker avskärmade Västergötland från östra Sverige. Därför hade sannolikt västgötarna små möjligheter att dominera det maktspel som styrde framväxten av Sverige.” … ”Mälardalen (100 skepp) vägde alltså tyngre än Östergötland (ca 36 skepp) och Västergötland (46 motsvarande distrikt) tillsammans. Därtill kommer att naturförutsättningarna gjorde Mälardalens invånare till ett sjöfarande folk medan de flesta östgötar och västgötar hade långt till havet.”

Stora fördelar med samarbete

Så skriver Kraft sammanfattningsvis. Jag instämmer men måste givetvis – som alltid – tillfoga en och annan tankegång från andra håll i boken och från egen forskning. Källorna till tidens historia berättar så mycket om strider och motsättningar, att forskarna i äldre tid inte tycks ha uppmärksammat fördelarna med samarbete. Kraft inser dock att tidens människor har haft stora fördelar med att samarbete. Jag har tidigare påpekat detsamma. Vi skall gå vidare med samarbetets fördelar nästa gång.

Klicka här för denna artikel som pdf

Striden vid Brobacka – ett 450-årsminne

Striden vid Brobacka utanför Alingsås blir under år 2016 ett 450-årsminne. Den 9 augusti år 1566 tillfogade den svenska hären under befäl av Charles de Mornay danskarna en kännbar förlust och erövrade hela deras tross. En minnesplatta inom Brobacka naturreservat erinrar om striden och segern.

Danskarnas tross erövrades

Knektar från nordiska sjuårskrigets dagar.

Knektar från nordiska sjuårskrigets dagar.

Mellan åren 1563 och 1570 utkämpades nordiska sjuårskriget mellan Sverige och Danmark. Svenskarna var i allmänhet segerrika i sjöstriderna, medan danskarna i regel var överlägsna till lands. Under året 1566 företog den danske fältherren Daniel Rantzau ett härjningståg genom Västergötland. Charles de Mornay förde befäl på den svenska sidan, men hans stridskrafter var underlägsna. Han måste därför inskränka sig till skärmytslingar eller med andra ord smärre strider. I juli månad var han dock så stark, att han – om terrängen var gynnsam – kunde våga sig på en allvarligare attack. Charles de Mornay, hans soldater och uppbådad allmoge hade byggt bråtar och gick till anfall, när danskarna kom. Man erövrade den danska trossen. Danskarna lämnade den i sticket och fortsatte västerut ner mot Gullberg (i nuvarande Göteborg).

Charles de Mornay – befälhavaren

Jan Skoglöw är den, som har lyft fram denna händelse ur glömskan. Även den svenske befälhavaren Charles de Mornays levnadsöde har han skildrat. Skoglöws böcker är många. De viktigaste är ”Slaget vid Brobacka 1566” (1987, 96 rikt illustrerade sidor) och ”Charles de Mornay: Förrådd hjälte” (1989, 152 rikt illustrerade sidor). Man kan säga, att Skoglöw återupptäckte striden och gjorde den till en angelägenhet för alingsåsarna. Föregångare fanns dock. Redan 1874 hade Peter von Möller på ett utmärkt sätt skrivit de Mornays historia (Peter von Möller, Bidrag till Hallands historia I, Lund 1874, s. 225-257 och 335-342).

Väl vald plats för överfall

Jan Skoglöw återkom gång på gång till Charles de Mornays levnadsöde. Denna bok utgavs 2008. På omslaget ses författaren själv med Bohus fästning i bakgrunden. Bilden togs av Kungälvs-Postens chefredaktör Sven Arne Hag.

Jan Skoglöw återkom gång på gång till Charles de Mornays levnadsöde. Denna bok utgavs 2008. På omslaget ses författaren själv med Bohus fästning i bakgrunden. Bilden togs av Kungälvs-Postens chefredaktör Sven Arne Hag.

När Skoglöw lyfte fram slaget eller striden ur glömskan, ifrågasatte några av hans motståndare, att just Brobacka skulle ha varit rätt ställe. Det bör därför påpekas, att redan von Möller utan tvekan utpekar detta ställe. Har man sett landskapsbilden med berg, sluttningar och skog, förstår man, att Brobacka var ett mycket lämpligt ställe för en svensk här med huvudsakligen fotfolk att överfalla en dansk här med starka ryttarförband. På detta ställe hade danskarna inte någon större nytta av sitt rytteri. Från svensk sida handlade man klokt. Man visste hur man skulle förhålla sig gentemot en överlägsen fiende. Över vägen hade man byggt flera bråtar. När fienden kom tågande, höll man sig dock i bakgrunden. Huvudstyrkan fick tåga förbi, men när trossvagnarna kom, anföll man och plundrade man den långa karavanen. Hästarna eller åtminstonen en del av dem hasades, så att de inte kunde dra vagnarna vidare. Dessutom försvårades vidare färd av bråtarna. Många fällda träd låg rimligen kvar på eller invid vägen. Efter överfallet drog sig svenskarna tillbaka igen. Danska källor uppger, att svenskarna lät även den danska eftertruppen passera utan strid, men här kan man sätta ett frågetecken i kanten. Danskarna förlorade så mycket folk, att man har svårt att tänka sig, att eftertruppen inte skulle ha invecklats i strid. Klart är dock, att eftertruppen eller åtminstone huvuddelen av den tog sig igenom. Trossvagnarna måste de dock lämna i sticket.

de Mornay avrättades för sammansvärjningar

Jan Skoglöw och Alingsås fornminnesförening lyfte på alla sätt fram slaget. Årligen firades länge Brobackadagen. På konditori Orion serverades Charles de Mornay-bakelser och så vidare. Invigningen av minnesplattan 1986 var en stor händelse i bygdens historia. Befälhavaren på den svenska sidan, Charles de Mornay, var en fransk invandrare, som kom att tjäna tre svenska kungar: Gustaf Wasa, Erik XIV och Johan III. Han var en äventyrare, duglig till allehanda och mycket anpassningsbar. Under dessa oroliga tider kunde det emellertid vara svårt att veta vilken häst, som man skulle satsa på. Erik XIV avsattes av sina bröder och efterträddes av sin bror Johan III. Den nye konungen möttes av mycket missnöje. Olyckligtvis invecklade sig Charles de Mornay i en sammansvärjning mot Johan III. De sammansvurna blev angivna. Charles de Mornay blev infångad och avrättades 1574. Jan Skoglöw ägnade även detta levnadsöde stor uppmärksamhet.

Jägmästare, begravd i Riddarholmskyrkan

Johan de Mornays epitafium i Riddarholmskyrkan. (Bildkälla: Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar III, 1878.)

Johan de Mornays epitafium i Riddarholmskyrkan. (Bildkälla: Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar III, 1878.)

Läser man historisk litteratur, stöter man då och då på namnet Charles de Mornay. Jag fann vid något tillfälle, att han utnämndes till jägmästare den 22 oktober 1573. Hans insatser på detta område kan dock inte ha varit stora, ty han dömdes till döden redan den 4 september året därpå. (Hugo Samzelius, Kongl. skogs- och jägeristaten: Biografiska studier 1539-1898, Sthlm 1898-1899, s. 143.) Jag skyndade mig att vidarebefordra dessa uppgifter till Jan Skoglöw, vars arbete jag uppskattade mycket. Han fick även von Möllers redogörelse. Gladast blev Skoglöw dock, då jag hittade uppgifter om Charles de Mornays grav och sonens epitafium i Riddarholmskyrkan. Enligt uppgifter i litteraturen skulle Charles de Mornay ligga begraven i Gråmunkekyrkan, det vill säga Riddarholmskyrkan. Vi vet, att hans son Johan de Mornay hade en grav här, och att sonens epitafium fortfarande hänger kvar i kyrkan. Enligt gamla uppgifter ligger far och son i samma grav. De båda har dock fått sällskap. I efterhand har andra tagit över graven. Man har lagt benen efter de Mornays åt sidan och satt ner andra kistor i graven. Över dessa kistor har man ännu senare lagt innehållet från andra gravar (Martin Olsson, Riddarholmskyrkan: II Fast inredning, inventarier och gravminnen, Sthlm 1937, s. 677-680). Nya storheter tränger undan gamla. Så går det till i levande livet, i historieskrivningen och även i gravarna. Desto värdefullare är det därför, att Jan Skoglöw på nytt lyfte fram Charles de Mornay, segraren från Brobacka.

Klicka här för denna artikel som pdf

Ingermanländare i Lindome

Flyktingarna från de krigshärjade länderna kom mycket lägligt för de svenska företagen. Under andra världskriget hade man svårt att fylla alla vakanser, när männen kallades ut till beredskapstjänstgöring. Under efterkrigstidens långa högkonjunktur behövdes ständigt mera arbetskraft. På den tiden uppmuntrade företagen invandring och värvade arbetskraft utomlands.

Från Ryssland till Sverige

Helmi Jönestam i sin ingermanländska folkdräkt.

Helmi Jönestam i sin ingermanländska folkdräkt.

En av de folkströmmar som märktes minst var ingermanländarna. Deras landskap hade under ungefär ett århundrade tillhört det svenska stormaktsväldet. Åren 1702-1703 erövrade ryssarna Ingermanland och anlade mitt i detta landskap med en huvudsakligen finsktalande befolkning staden Sankt Petersburg, som befolkades med ryssar. På landsbygden bodde däremot finnar. Under andra världskriget erövrades Ingermanland av tyskarna, som belägrade Sankt Petersburg. Även Finland var med i kriget. Finland behövde arbetskraft, och många ingermanländare förflyttades till Finland för att fylla vakanserna efter finländare, som var inkallade. Efter krigsslutet skulle ingermanländarna sändas hem igen, men de befarade, att de skulle hamna i Sovjetunionens arbetsläger, det vill säga i Gulag, om de återvände till sovjetiskt territorium. (Farhågorna var befogade, mycket välgrundade.) Många ingermanländare valde därför att fly över till Sverige. Om detta har Jönestam berättat i sin självbiografi: Helmi Jönestam, Rör mig inte, se mig bara (Ord & visor förlag, Skellefteå, 2010, 238 sidor).

Lantarbetare i Västergötland

Helmi Jönestams familj tog sig upp till Torneå vid svenska gränsen, men de visste att de inte kunde ta sig genom gränskontrollen. Finland hade av Sovjetunionen tvingats att lova att sända tillbaka alla ingermanländare till Sovjetunionen. Många finländare satte sig över dessa bestämmelser och hjälpte sina stamförvanter att fly vidare. Familjen fann vägvisare, som följde dem över Torneälvens isar in i Sverige. Den 1 mars 1945 gick man över isen. Föräldrarna bar sina två yngsta döttrar. Den äldsta dottern kunde själv gå. Familjen hamnade i Västergötland, där föräldrarna fick arbete på ett stort gods. Helmi Jönestam kallar detta fideikommiss för Ekliden, men enligt hennes egen uppgift heter det Stora Ek och ligger inte långt från Mariestad. Här hade man det bra. Godsägaren skildras som förstående och omtänksam. Hans bror Edgar blev vän med familjen. Han lånade eller skänkte böcker till barnen och samtalade med dem om främmande länder. Han blev en vän för livet.

Villabygge i Lindome

Författarinnans barndomshem i Ingermanland.

Författarinnans barndomshem i Ingermanland.

Han hjälpte också familjen att flytta vidare till ”Lindänge” i Göteborgstrakten. Därnere finns inte någon ort med detta namn. Lindänge är ett täcknamn för Lindome. Året var 1954. Den nya tiden hade gjort sitt intåg. Bohaget och familjemedlemmarna stuvades in i en lastbil, och så körde man den långa vägen från Skaraborg ner till Lindome. Chauffören och lastbilen var inhyrda. Hade detta hänt några årtionden tidigare, skulle både människor och bohag ha körts med tåg till bestämmelseorten. Nu, några år efter andra världskriget, hade bilismen slagit igenom, och man åkte även längre sträckor med bil. Härnere i Lindome byggde familjen en egen villa, vilket visar att man fick sin beskärda del av efterkrigstidens snabba välståndsökning. I denna storstadsregion fanns fler möjligheter för familjen. Barnen hade högre skolor på nära håll. Arbete var då lätt att få.

Gott om arbete och skolor

Ingermanlands vapen: floden Neva omgiven av befästningsmurar.

Ingermanlands vapen: floden Neva omgiven av befästningsmurar.

Familjefadern fick arbete som nattvakt på olika stora företag inne i Göteborg. Modern i familjen ”hittade i Mölndal en liten fabrik som sydde damkläder. Arbetet passade henne. Hon var van vid sömnad, hade sytt nästan alla våra kläder under åren i Ekliden. På fabriken fanns många finsktalande kvinnor, och de hjälpte henne med språket. Det var inte mycket svenska Alina hade lärt sig under åren som gått. Men nu fick hon hjälp med arbetet på sitt eget språk, samtidigt som hon fick möjlighet att lära sig svenska, som de flesta på fabriken naturligtvis talade.” Barnen hade högre skolor i både Kungsbacka och Göteborg. Boken ger alltså en inblick i Lindomes ställning som en alltmer utpräglad förortskommun till både Göteborg och Kungsbacka. Helmi Jönestam har gett oss en välskriven och fängslande skildring av ingermanländska levnadsöden. Jag återkommer till boken i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf

Undervisning i krigskonsten

Krigskonsten kräver ofta stora kunskaper, stor skicklighet och betydande erfarenhet. Man har mycket att lära innan man kan börja förstå forna dagars krigshistoria. Stor hjälp har man av de militärhistoriska föreningarna, som ger oss uppvisningar sommartid.

Snabb stormning

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Sommaren 2015 var jag med om fyra sådana uppvisningar. Jag vill därför redovisa mina intryck därifrån. Söndagen den 12 juli var jag med på slottsspelen i Gräfsnäs. Borgens försvarare och dess angripare drabbade samman först på skilda ställen utanför borgen och sedan inom borgens vallar. Mycket skickligt lotsade man runt oss åskådare mellan de olika stridsplatserna. Intressant var att se, hur angriparna stormade vallarna. Slottet omges av jordvallar, som visserligen är branta men dock sluttar. Angriparna lyckades förvånansvärt snabbt klättra uppför dessa branta sluttningar. Stormningen bör ha varit svårare på den tiden, då vallgraven var fylld med vatten, men ändå måste man ha haft något slags stormhinder både nere i vattnet och även uppe på vallens krön. Annars skulle stormningen förr nog ha gått ungefär lika snabbt som i våra dagar.

Lineartaktik – klok taktik

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lördagen den 18 juli hade Bohus Elfsborghs Caroliner uppvisning i samband med invigningen av Locks Rike, Jan Erik Axelssons tornhus med tillhörande ägor i Kungälvs Ytterby. Vi fick då se en vacker uppvisning i lineartaktik, det vill säga framryckning i rak linje. Efter att inledningsvis ha beskjutit borgen med fältkanon ryckte fotsoldaterna fram på rak linje. Då och då gjorde de halt och avsköt en salva. Lite eftertanke leder till förståelse av denna taktik. Om soldaterna fick rycka fram så snabbt som de ville och kunde, skulle de snabbaste och oförvägnaste hamna framför de andra. De bästa soldaterna skulle löpa ökad risk att stupa eller såras med påföljd att hela förbandet snart skulle komma i gungning. Ett olyckligt exempel på bristande lineartaktik är Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen. Ivrig att anfalla fienden red konungen iväg utan att försäkra sig om att alla andra ryttare höll jämna steg med honom och hans följeslagare. Därför fick kungen alltför många fiender omkring sig. Han stupade mot övermakten.

Framryckning genom fotfolket

Lördagen den 15 augusti var jag med på Kongelfs Gästabud. Carolinerna tränade då nedanför fästningen. Kavalleri och fotfolk anföll fienden. Kavalleriet stod uppställt bakom infanteristerna. När ryttarna skulle rida till anfall, öppnade fotsoldaterna breda luckor mellan soldaterna, så att en ryttare kunde rida fram i varje lucka. Jag har aldrig tidigare sett ett sådant slag av framryckning. Denna uppvisning upprepades senare på eftermiddagen inne på Jussi Björlings plats vid Operan.

Beridna spanare

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Söndagen den 30 augusti spelade Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer upp slaget i Landvetter 1645 inne i Klippans kulturreservat. Härifrån kan man berätta om den beridna spaningspatrullen, som kunskapade och red fram mot fienden för att ta reda på så mycket som möjligt. Det är mycket svårt att göra sig en bild av vad som finns eller sker bortanför skogsbrynet. Man var därför hela tiden tvungen att spana. Ändå kunde man lätt bli utsatt för obehagliga överraskningar. Här på Klippan fick man även en påminnelse om fanans betydelse. När svenskarna hade återerövrat Landvetter, togs den danska fanan ner. I stället sattes den svenska upp. Dannebrogen bars undan med fanstången vågrätt. De tre militärhistoriska föreningarna bjöd på åskådningsundervisning på fler platser under sommaren, men nu har jag berättat om de tillfällen då jag var med bland åskådarna. Man gör ständigt nya iakttagelser och lär sig ständigt litet mer. Detsamma gäller soldaterna, som är mycket bra på att förkovra sig och vidareutveckla verksamheten.

Klicka här för denna artikel som pdf

Lödöse medeltidsdagar

Lödöse av idag är ett mycket lugnt och fridfullt samhälle. Man kan inte ana, att här under medeltiden låg en av Sveriges största och betydelsefullaste medeltidsstäder. Lödöse museum ligger där som en påminnelse om det förflutna, men lugnet och fridfullheten har präglat även denna del av samhället.

Ingång genom museet

Riddaren har fällt upp visiret för att få luft och svalka i sommarvärmen. Foto: Lars Gahrn.

Riddaren har fällt upp visiret för att få luft och svalka i sommarvärmen. Foto: Lars Gahrn.

Kulturföreningen Ljudaborg lyckas dock gång på gång återskapa litet av det myllrande folkliv, den färgprakt och den brokiga handel, som fanns i Lödöse en gång för länge sedan. Lördagen den 4 och söndagen den 5 juni 2016 ordnades Lödöse medeltidsdagar med framför allt en omfattande marknad. Verksamheten har ökat i omfång. I år fyllde marknaden och övriga verksamheter utrymmet bakom museet fram till skogsbrynet och friluftsteatern Ljudaborg, Besökarna gick in i marknaden genom museets reception, vilket är en utmärkt lösning. Museet och marknaden börjar redan i museets reception, eftersom man går in genom museibutiken, som har ett stort och högkvalitativt urval av varor, flera av dem kopior av vikingatida och medeltida föremål. Rummet är som många andra moderna skapelser stort, ljust och luftigt. Man går så att säga stegvis från nutiden in i medeltiden.

Alla slags varor

De medeltida städerna hade ett stort utbud, men ändå var marknaderna av stor betydelse för dem. Under marknadsdagar blev utbudet av varor mycket större på grund av tillresande köpmän. Likaså ökade tillströmningen av folk, som ville handla. Lödöses marknad 2016 var stor. Här fanns det mesta att köpa. Jag och Martin Andersson skulle titta på marknaden. När vi skulle stiga på tåget mot Vänersborg, mötte vi Julia Källhult från Alingsås. Hon är känd från torneringar och slottsspel i Gräfsnäs. Där är hon klädd i historiska dräkter. På Göteborgs Central var hon klädd i nutida plagg. Väl inkommen på marknaden, försvann hon för några minuter och kom tillbaka klädd i fullständig medeltida dräkt: klänning, hårkrans, dryckeshorn vid sidan och ett smycke. Själv inköpte jag tre paket barkbröd från Härjedalen (Skogsknäcke med enbär och bark, bakat av Härjedalsbröd AB i Lillhärdal). Några varor tillverkades på marknaden. Repslagarmuseet från Älvängen hade nämligen ett stånd där. Några medlemmar tillverkade rep inför intresserade åskådare.

Marknaden – en medeltidsutställning

Under pansaret bär riddaren en vadderad jacka, som värmer i sommarsolen.

Under pansaret bär riddaren en vadderad jacka, som värmer i sommarsolen.

Framför allt fanns här sentida avgjutningar av medeltida smycken. Här fanns stora mängder sådant, och allt är bra. Nordisk formgivning stod mycket högt under vikingatiden och medeltiden. Vi har många skickliga konsthantverkare, som gör en stor insats genom att gjuta av dessa vackra smycken. Ibland nyskapar de smycken med gamla som förebilder. Tack vare dessa bodar med smycken och kläder är marknaderna stora medeltidsutställningar. Man förstår klarare än annars, att arkeologerna å ena sidan och hantverkarna å den andra gör halva arbetet var. Arkeologerna gräver fram mynt, smycken, redskap och delar av tyger, men fynden är ofta ofullständiga, skadade och missfärgade. De säger inte den historieintresserade allmänheten särskilt mycket, om de läggs ut i en monter. Om hantverkare nytillverkar fynden, och om tygerna vävs upp på nytt och blir till dräkter, då har man verkligen någonting att titta på. Då får medeltiden liv på nytt. Här på medeltidsdagarna var det som om gamla Lödöse för några dagar hade väckts till liv igen. Här hade man en levande medeltidsutställning.

Varmt under pansaret

Julia från Gräfsnäs, riddar Osborn från Göteborg och riddar Vargtass från gruppen Infensus.

Julia från Gräfsnäs, riddar Osborn från Göteborg och riddar Vargtass från gruppen Infensus.

Icke bara kläder kunde inhandlas på marknaden. Där fanns även hjälmar, svärd, stridsyxor, harnesk, benpansar, armpansar och allt annat som hör till en medeltida riddarrustning. Givetvis kunde man även se bepansrade krigare i strid. Infensus, SMAC och Torpums Compagnie bjöd på stridsuppvisningar, Infensus på tornerspel. Dagarna var varma, och riddarna svettades under pansaret och under sina vadderade jackor, som bars under pansaret, för att detta inte skulle skava på kroppen. Både pansar och vadderade jackor vållade värme och strömmar av svett. Så var det också på den gamla tiden. Under slaget vid Brunkeberg 1471 blev Trotte Karlsson – berättas det – ”het och mycket trött”. Han satte sig ned på marken för att vila ”och sin hjälm uppslog”. (Detta bör betyda, att han öppnade visiret för att få luft.) Då kom ett lod (en kula) och träffade honom mellan ögonen. (Sven Ulric Palme, Sten Sture den äldre, Sthlm 1968, s. 61.) Så illa gick det lyckligtvis inte i Lödöse, men varma och mycket trötta blev de pansrade krigarna. De behövde hjälp både med att ta på rustningsdelarna och med att ta av dem. Det var ”anatomiskt omöjligt” att göra allt detta själv, försäkrade de. Man förstår, hur viktiga väpnarna var. En riddare behövde alltid en hjälpande hand.

Rikt program

Flera andra grupper hjälptes åt att skapa liv och rörelse. Alla gjorde uppskattade insatser. Musikgruppen Bockfot spelade och sjöng. Gycklargruppen Mareld jonglerade och ägnade sig åt akrobatik. Hörsägen Sagoberättare levandegjorde vikingatida eller medeltida berättelser. Lödöse museum genomförde magasinsvisningar. Här på museet hölls också föreläsningar. Många hjälptes åt att dra fram Lödöse och medeltiden ur glömskan. De lyckades bra även denna gång.

Klicka här för denna artikel som pdf