Anten-Gräfsnäs järnväg imponerar

Det är svårt att hålla sig borta från Anten-Gräfsnäs museijärnväg. Själv gör jag inte några försök att låta bli att resa dit. Jag är numera medlem i Anten-Gräfsnäs järnväg och behöver inte betala biljettpriset. Här blir järnvägshistorien levande på nytt.

Skillnad mellan befattningshavare

Har någonting hänt med någon av vagnarna? Foto: Lars Gahrn.

De arbetande medlemmarna är välunderrättade och flödar över av kunskaper. På varje ånglok har man både lokförare och eldare. De hade var sin del av förarhytten som revir, lokföraren den vänstra och eldaren den högra (i lokets färdriktning). Vid ett av mina besök (den 16 juli 2019) råkade eldaren stiga av lokomotivet på vänster sida. Han fick snart veta, att han hade gjort fel. En medlem av järnvägmuseets personal påpekade detta för honom. Eldaren hade låg status på den gamla tiden, medan lokförarens anseende var högt. Han ”skulle ha vit duk på bordet”, när det var dags för kaffe. Bromsaren brydde man sig inte om att tala med, men stinsen (stationsinspektören) var en fin karl, som gick omkring i uniform och vit skjorta hela dagen och aldrig behövde utföra något grovt eller tungt arbete. Skillnaderna mellan olika befattningshavare var stora på den gamla tiden, men den finns inte här på museijärnvägen. Folk går visserligen omkring i sina olika uniformer, men kamratskap och samhörighet har ersatt den tidigare hierarkiska uppbyggnaden.

Många timmars resa

Ånglok skall det vara på en museibana!

Tåget gick i behaglig fart mellan Göteborg och Skara. Högsta möjliga hastighet var 60 kilometer i timmen, men vanligtvis gick tåget inte snabbare än 35 kilometer. I våra dagar är medelhastigheten 40 kilometer, alltså något högre. Även om tåget blev försenat i början av sin färd, kom det alltid i tid till Skara, berättas det. När man kom upp på Västgötaslätten, hade man inte längre några allvarligare motlut. Man körde på slät mark, och lokomotivet dundrade på med full hastighet mot Skara. Banan öppnades för trafik den 1 januari år 1900. Vanligtvis invigdes Sveriges järnvägar av Hans Majestät Konungen. Ingen svensk konung har invigt så många järnvägar som Oscar II. Det må dock vara honom förlåtet, att han inte ville sitta och frysa i en järnvägsvagn timme efter timme på den långa vägen mellan Skara och Göteborg eller omvänt. Han dröjde till juli månad med invigningen, som ägde rum den 16 juli år 1900. Gråbo lär kungen dock inte ha sett mycket av, ty när han kom dit, satt han och sov i vagnen, berättas det. Antalet stationer utefter banan måste ha tett sig nära nog oändligt för den hårt prövade monarken, som höll på att bli både gammal och trött. Han var väl värd en kortare eller längre tupplur.

Ånglok skall det vara!

Lokstallet vid Antens station.

På den tiden var tågsätten långa. Ett tågsätt hade då tre gånger så många vagnar som ett nutida museitåg. Två lokomotiv krävdes för att dra alla dessa vagnar till Skara. Själv tycker jag, att museitågen är långa, och ändå är de ibland alltför korta för alla resenärer, som strömmar till och infinner sig på Antens station. Ibland kommer alla resenärer inte med tåget. Både i Anten och i Gräfsnäs är perrongerna alltför korta, om man skulle vilja köra med längre tågsätt. Resenärerna vet vad de vill ha. De vill ha ånglok. Torksommaren 2018 var därför en dålig sommar för museijärnvägen. I vanliga fall får man in 1,2 – 1,3 miljoner på ett år, men detta år fick man in enbart en miljon. På grund av torkan kunde man inte köra med ånglok mer än några enstaka söndagar, och då fick man inte lika mycket folk som vanligt.

Mycket arbete

Detta skall åter bli ett lokomotiv, men mycket arbete måste läggas ner innan dess.

Det minskade beloppet uppvägdes mer än väl av den halva miljon, som man fick för sin medverkan i en filminspelning. I många filmer behövs både tåg och stationer. Anten-Gräfsnäs järnväg kan erbjuda bägge. Filmskaparna hittar hit, och intäkterna ökar. Att driva en järnväg är ett dyrt nöje. Alla inkomster behövs, och ingenting blir över. Att hålla vagnar och framför allt lokomotiv i kördugligt skick kostar pengar, pengar, pengar och åter pengar och kräver arbete, arbete, arbete och åter arbete. Vid ett senare tillfälle samma år skulle Pierre Enbert, vår trevlige och kunnige järnvägsguide, visa verkstaden för ett mindre sällskap. Jag har börjat räknas till stampubliken. Jag anropades därför och tillfrågades, om jag ville följa med? Det enda rimliga svaret på en sådan fråga är ja. Inne i verkstaden stod ett lokomotiv, som egentligen var uttjänt men höll på att renoveras. Allting var sönderplockat och löstaget. Endast ramen och hjulen stod kvar på spåret. Vår guide ryste av fasa, när han tänkte på allt arbete, som verkstadspersonalen hade framför sig. Själv vet jag inte mycket om verkstadsarbete, men jag kan göra mig ungefärliga föreställningar. ”Lade man verkligen ned så mycket arbete på att renovera ett uttjänt ånglokomotiv förr i världen?” frågade jag. – ”Nej, det gjorde man inte.” – ”Jag förmodar, att man skrotade uttjänta lok och köpte nya istället.” – ”Ungefär så gick det till.”

Frivilligt arbete

Vår kunnige och trevlige ciceron, Pierre Enbert, visar hur järnvägsfolk signalerar till varandra.

I våra dagar kan man inte köpa nya ånglokomotiv. Därför är man tvungen att reparera och renovera de gamla. Detta kräver tålamod, yrkesskicklighet, pengar och tid, arbetstimme efter arbetstimme. Heder åt den kunniga och outtröttliga verkstadspensonalen, som håller vårt rullande kulturarv i kördugligt skick! Tack vare dem kan vi återuppleva historien, som kommer oss mycket närmare med bevarade lok och vagnar än enbart med bilder och böcker. Verkstadsavdelningen är mycket välutrustad och väckte en verkstadsarbetares beundran under guidningen. Han anmälde sig på stående fot som frivillig. Vår ciceron blev förtjust och tog genast hans namn och adress. Hela sällskapet lyste upp. Tack vare otaliga frivilliga, som arbetar obemärkt i tysthet, kan Anten-Gräfsnäs järnväg hålla igång och steg för steg utöka verksamheten. Man blir så imponerad, att man återvänder gång på gång.

Lars Gahrn

Slaget vid Röda sten 2019

Sista krigsåret på Västkusten under det stora nordiska kriget blev händelserikt tack vare den norske amiralen Tordenskiold. Han intog Marstrand, utsatte Älvsborgs fästning för så skarp beskjutning, att fästningen var mycket nära sitt fall, och erövrade flera fartyg under ett nattligt anfall mot Nya Varvet. Året 1719 blev händelserikt. Tordenskiold utnyttjade tiden väl.

Tordenskiolds släkting

Lars G. Wessel Johnsen, Tordenskiolds sentida släkting, var klädd som sin släkting, den kände amiralen. Foto: Lars Gahrn.

Från svensk sida kunde en viktig framgång inräknas. Tack vare ett nattligt överraskningsanfall lyckades en svensk eskader erövra flera danska farkoster. Så många händelser kunde inte gå obemärkta förbi. Bohus Elfsborghs Caroliner ordnade till ett krigsspel ute vid Röda sten den 29 juni 2019. Norska föreningar var med. Bland de många deltagarna i krigsspelet märktes en sentida släkting till Tordenskiold, nämligen Lars G. Wessel Johnsen. Tillsammans med sin kollega Asle Norli företrädde han föreningen Academie Tordenskiold från Norge. Wessels kunskaper om sin kände släkting är stora. Han har noggrant granskat samtida bilder av Tordenskiold (som hette Wessel innan han adlades). Han har skaffat sig samma slags kläder som amiralen. Wessel har både bröstharnesk och ryggharnesk. På bröstet bär han en avgjutning av Marstrandsmedaljen. Efter Marstrands fall lät den danske kungen prägla en minnesmedalj, som visade honom själv på framsidan och Karlstens fästning på baksidan. Medaljen utdelades till alla officerare, som var med om erövringen. Lars G. Wessel Johnsen hade ordnat en avgjutning, som han bär på bröstet vid sådana tillfällen.

Strid till lands

Marstrandsmedaljen fanns på Lars G. Wessel Johnsens rock.

Krigsspelet skulle egentligen ha utspelat sig inom Nya Varvets område, men detta är numera ett bostadsområde och kontorsområde. Här får man inte skjuta. Firandet flyttades därför några hundra meter österut till Röda sten vid Älvsborgsbrons södra brofäste. Anfallet mot Nya Varvet var ett sjöburet överraskningsanfall. Egentligen skulle norrmännen ha kommit i båtar och erövrat svenska farkoster. Sådant kunde inte ordnas denna gång. Man ordnade en landstigning och strid till lands. Norrmännen samlade sig nere i strandsluttningen och ryckte fram på slätten väster om det gamla pannhuset.

Lägerliv

Soldaterna hade mycket intressant utrustning med sig.

Här möttes de av karolinskt fotfolk och karolinskt rytteri. Norrmännen bildade då karré (fyrkant) för att försvara sig mot ryttarna, som red runt norrmännens fyrkant. Detta skådespel spelades upp tre gånger under dagens lopp. Däremellan levde soldaterna lägerliv. Man kunde gå runt och bekanta sig med dessa krigsmän och granska deras utrustning. Själv tillhör jag vid det här laget stampubliken. Många kände igen mig.

Göternas medlemsvärvning

Norrmännen samlar sig till anfall nere i strandsluttningen.

Slaget vid Röda sten tillgick i korthet så, att norrmännen överföll karolinerna, och att karolinerna överföll mig. Jag var redan sedan flera år tillbaka stödmedlem i Bohus Elfsborghs Caroliner, men många caroliner är samtidigt medlemmar i Götiska Förbundet. Nu hade de inriktat sig på att värva mig till Götiska Förbundet. Bättre sent än aldrig var lösenordet. Jag hade varit på väg in i förbundet redan på 1980-talet. Under mina doktorandstudier vid historiska institutionen vid Göteborgs universitet lärde jag känna överstelöjtnanten Gunnar Samuelsson, som var en ivrig förbundsbroder. Jag höll föredrag för hans studiecirkel i Skansen Lejonet. Jag medarbetade med några artiklar i medlemsbladet ”Götiska Minnen”. Han försökte övertala mig att gå med som medlem. När han hade lyckats, förändrades allt, och ingenting fullföljdes. Efter flera år som änkling gifte han om sig. Hustrun bodde i Tyskland, där även han kom att uppehålla sig. Han hade inte längre tid att arbeta för Götiska Förbundet, och framför allt uppehöll han sig alltför långt från Göteborg. På senare år träffades vi aldrig. Jag kände inte någon lust att gå med i ett förbund med idel okända människor.

Ålderdomlig blankett

Karolinerna står redo att möta fiendens anfall.

Vid Röda sten dök många förbundsbröder upp runtomkring mig. Det visade sig, att många av mina vänner och bekanta inom Bohus Elfborghs Caroliner var förbundsbröder, och att de gärna såg att jag blev medlem. Därmed hade det egentligen enda skälet för mig att inte inträda som medlem bortfallit. Jag hade tydligen många vänner och bekanta inom förbundet. Dessutom var jag uppenbarligen välkommen. Drivande kraft denna gång var Johnny Okenfält, artillerist inom carolinerna. Han översände en blankett för medlemsansökan. Den var så ålderdomlig, att jag fann den mycket tilltalande. Allt kunde mycket väl ha runnit ut i sanden även denna gång, eftersom jag hade föresatt mig att inte bli medlem i ytterligare föreningar. (Ett trettiotal medlemskap borde väl räcka!) Dessutom tycker jag inte om att fylla i blanketter, särskilt inte under sommaren. Som kommunal tjänsteman har jag sedan länge lärt mig att leva upp till den kloka målsättningen: Ad libitum ad acta (Lägg till handlingarna så mycket du vill). Ansökningsblanketten kunde mycket väl trots sin tilltalande ålderdomlighet ha hamnat bland handlingarna.

Täta påminnelser

Glada norska krigare.

Johnny Okenfält tog dock den nutida tekniken till hjälp och skickade det ena mailet efter det andra som påminnelse ända till dess att jag hade fyllt i och skickat över blanketten. Föresatsen att inte gå med i ytterligare en förening bryter jag emot så ofta, att det inte gör något, om jag bryter emot den en gång till. Under året hade jag redan (efter enträgen övertalning) gått med som medlem i Munkedals järnväg och Skara stiftshistoriska sällskap. Har man inte gått med i fler än tre föreningar under ett år, har man trots allt skäl att känna sig återhållsam. Det är svårt att säga nej till föreningar. Rör man sig mycket ute i världen, blir man förvånad över, hur mycket som uträttas av föreningar med små tillgångar, och hur litet som trots stora resurser uträttas av statliga och kommunala institutioner, som kan vara förvånansvärt ineffektiva. Götiska Förbundet har hunnit med mycket under sin mer än 200-åriga historia. Bland annat drev man Götiska Förbundets skola i Mölndal. Till denna och mycket annat kan det vara skäl att återkomma.

Fotokuliss av Tordenskiold

Fotokuliss med Tordenskiold på kajen i Marstrand.

För att återvända till Tordenskiold, stötte jag på honom senare under året i Marstrand, som han erövrade för 300 år sedan. På kajen stod en målad kuliss med Tordenskiold på. Ansiktet bestod av ett hål, där man bakifrån kunde sticka in sitt eget ansikte. Var och en kunde med andra ord bli sin egen Tordenskiold och få ett roligt fotografi med sig hem. Jag skickade en bild av denna fotokuliss till Lars G. Wessel Johnsen, som svarade: ”Tusen takk for tilsendte. Dette var jo en morsom gimmick fra Marstrand.” Han behöver inte fotograferas på detta sätt. Han har äkta utrustning. Just därför drar Tordenskiolds folk och karolinerna mycket folk vid sina uppvisningar.

Lars Gahrn

Musikens makt på Lödöse medeltidsmarknad

Lödöse medeltidsdagar den 25 och 26 maj 2019 rivstartade med sång- och musikgruppen Stormfrun. Full fart från början och bästa möjliga inledning. Stormfrun nydiktar och nykomponerar piratsånger på svenska och engelska. Förebilderna är brittiska och irländska sjömanssånger.

Sjörövarsånger

Stormfrun spelade och sjöng kraftfullt och livligt. Foto: Lars Gahrn.

Sång och musik är av bästa slag. Dessutom är framförandet livfullt och utvecklar sig omedelbart till ett uttrycksfullt skådespel, raskt men inte alltför snabbt framfört. Två cd-skivor har Stormfrun givit ut, den ena på svenska, den andra på engelska. En tredje är på väg. Ett instrument av mindre vanligt slag förhöjer uttrycksfullheten och kraften i framförandet. En medlem i bandet sitter på en låda och klappar rytmiskt på denna. Lådan är alltså ett slags trumma. Instrumentet är latinamerikanskt och kallas cajon. Jag har tidigare sett det i Mölndal, där Kvarnby Singers brukar ha en sådan klanglåda. Stormfruns medlemmar är klädda i sjömanskläder eller piratkläder från 1700-talet. Lyssnar man noga till sångtexterna, finner man att låtskrivarna har tolkat sjöröveriet som ett uppror och en motrörelse mot förtryck och laglig utplundring. Så var det ofta, även om brottslighet i många fall, kanske de flesta, för brottslingarna endast är ett sätt att förvärva pengar och ägodelar.

Medeltidsmusik

Livfullt och uttrycksfullt utspel av denne fribytare.

Musikaliskt hörde Stormfrun hemma efter medeltiden. Bandet Black Magic Fools hörde däremot hemma i medeltiden både vad gäller musik och klädedräkt. Även här fanns i musiken dock en snabbhet och en kraft, som rimligen är påverkad av senare tiders musikstilar. Bandets medlemmar har svarta kläder och var svartmålade runt ögonen. Senare tiders hårdrockare har nog delvis varit förebilder. Stildrag från skilda tider är ofrånkomliga och har alltid funnits. De berikar de musikaliska upplevelserna och skänker omväxling. Medeltidsdagarna anordnades av Ljudaborg Kulturförening, som har många framstående amatörskådespelare. Av sina många skönsjungande medlemmar har man bildat en sångkör, som kallas Voces Vivantes (Levande röster). Den framträdde med en mycket vacker och väl framförd konsert, som hade gjorts till ett skådespel. Körmedlemmarna tvistade om sångnummer och om kärleken, alltsammans på låtsas men trevligt och roande. Efter denna konsert skulle medeltidsdagen ha varit slut, men så blev det inte. Musiker och sångare slog sig ned vid några utomhusbord och började spela och sjunga. Den ena låten gav dem andra. Klockan fem skulle medeltidsmarknaden stänga, men när jag gick till bussen några minuter över fem höll de fortfarande igång. De bubblade av sång- och musikglädje.

Riddaren föll i marken

En cajon (klanglåda) förhöjde musikens kraft.

Dessförinnan hade mycket annat hänt. Ljudaborgs medlemmar visade medeltida dans och lät dem som ville vara med och lära sig. Man lärde ut en enklare ringdans, som de flesta kunde vara med i (även och kanske inte minst små barn). Tornering anordnades. Denna gång fick jag vara med om en riddare, som föll i marken. Riddar Silverkrona skulle böja sig åt sidan men miste balansen, gled ur sadeln och föll i marken med ena sidan före. Hon var dock snabbt på benen och satt snart i sadeln på nytt. Ingen blir som bekant en bra ryttare förrän han eller hon har blivit avkastad etthundra gånger. I detta fall berodde olyckan på ryttaren, och givetvis har ryttarna även under medeltiden fallit till marken. Man vågar inte tänka på, hur många som har blivit krymplingar på detta sätt. Den dåtida sjukvården hade inte många möjligheter att läka benbrott och krossade leder.

En orolig häst

Tord Caligari balanserade skickligt och halsbrytande.

Riddar Älgkrona hade en ståtlig och vacker häst, men stridshästen blev orolig och kunde inte lugnas. Den dansade omkring och kastade med huvudet. Riddar Älgkrona kunde inte genomföra sina övningar. Hon måste hela tiden arbeta på att hålla sin häst någorlunda lugn. Hästen är ett skyggt djur, som flyr undan så snart den märker eller befarar något farligt. När man dresserar en krigshäst, försöker man lära den att låta bli sitt medfödda beteende. Man försöker lära den att inte anse det farliga vara farligt. Helt kan man inte få hästen att övervinna sin medfödda skygghet. Ibland börjar även vana hästar bli oroliga. I värsta fall stegrar de sig och börja skena. I detta fall gick händelseutvecklingen inte längre än till oro och dans.

Svårt att göra sig hörd

Black Fools var på många sätt inspirerade av medeltiden.

Torneringarna utvecklas till ett slags teater. Riddarna grälar på varandra, drar sina svärd och vill hugga in på varandra. (Förhoppningsvis spelar de.) Tyvärr hör man dock dåligt vad de säger, fastän de höjer rösten. Varje riddare kan kanske inte ha en egen mikrofon, men konferencieren kunde kanske återge vad riddare och gycklare säger? På den gamla tiden måste det ha varit svårt att göra sina kommandoord hörda. Man förstår att befälhavarna på den tiden gav order med trumpetsignaler och trumvirvlar. Fanan var viktig. Den visade vart truppen skulle gå. Om befälhavaren försökte ropa ut sina order, skulle han ha blivit hörd endast tio eller tjugo meter bort.

Medeltidsmarknad

Riddar Älgkrona måste avbryta tävlingen för att hålla sin häst lugn.

Tord Caligari skämtade, balanserade och gjorde andra konster, skickligt, spännande och lustigt. I museet anordnades visningar. Sagor berättades i lägret. (Tyvärr hade jag inte möjlighet att lyssna till dessa medeltidssagor denna gång.) Marknaden hade gott om varor, och dessa hade hög kvalitet. Följden blev att jag gjorde slut på mycket pengar. Jag handlade saker, som kunde användas som gåvor vid framtida uppvaktningar. Våren hade varit både långdragen och kall, men dessa dagar kom med både sol och värme. Medeltidsdagarna var en utmärkt början på sommaren 2019.

Lars Gahrn

Sjungande, dansande och skådespelande ungdomar i Marstrand

Konung Oscar II, som avled år 1907, vandrar även i våra dagar fram över Marstrands gator, åtminstone under sekelskiftesdagarna i augusti månad. I vardagslag lystrar han till namnet Anders Arnell och har en känd restaurang, ”Arnell på kajen”, i staden.

En stor humorist

Konung Oscar och hans trogne adjutant, överhovjägmästare Viktor Ankarcrona tillsammans med drillflickorna och Marstrands societet. Foto: Lars Gahrn.

Under sekelskiftesdagarna klär han emellertid upp sig i uniform, finskor och lösskägg. Han blir minst lika majestätisk som majestätet själv. Dessutom är han rolig. (Oscar själv kunde vara mycket spirituell och föra begåvade samtal, men han var knappast rolig.) Om Arnell hade verkat i USA, hade han för länge sedan haft en egen TV-show (med höga tittarsiffror). Jag har skrivit om denne store humorist flera gånger tidigare och skall inte upprepa mig. Denna gång fick jag vara med om en prisutdelning, som han förrättade. Den var en uppvisning i den högre skolan. Som bekant har Sveriges kungahus idag enbart ”representativa plikter”. Så är det även på Marstrand. I båda fallen betyder dessa representativa framträdanden mycket.

En skicklig prisutdelare

Drillflickorna tycks trotsa tyngdlagen.

Söndagen den 18 augusti 2019 fick jag alltså vara med om en prisutdelning i en roddtävling med konung Oscar som prisutdelare. Den utvecklades till en mindre show och ett trevligt samspel mellan Arnell och det vinnande laget. Arnell är som sagt skämtsam, men han är även vänlig och trevlig. Alla skämt är trevliga, och han gör sig alltså inte rolig på någon annans bekostnad. Därför skapar han snart en glad och gemytlig stämning. Såsom näringsidkare på Marstrand känner han både folk och förhållanden väl. Han kan inte bara prata med Marstrandborna, han vet också vad han skall prata om, och han vet vad han talar om. Ingenting av allt detta är självklart, när det gäller andra prisutdelare. Kort sagt, det blev en både rolig och upplysande prisutdelning.

Musikkår och drillflickor

Lätt, ljust och luftigt.

Sekelskiftesdagarnas höjdpunkter är konungens högtidliga ankomst. Kungälvs musikkår spelar i väntan på hans majestät. Kungälvs drillflickor dansar. Musikkåren är skicklig, och drillflickorna är enastående. Under 2019 fick vi för andra året uppleva flickornas dans med solparasoller. Klädda i sommardräkter av gammalt mode dansar flickorna omkring med vita parasoller. Jag har tidigare skrivit, att man får intrycket, att tyngdlagen är upphävd, och detta år har jag med kameran lyckats fånga en rörelse, som visar vad jag menar. Flickorna dansar på ett ben och lutar kroppen så långt åt ena sidan, att de skulle ha ramlat åt sidan, om de inte hade balanserat kroppstyngden genom att sträcka ut andra benet rakt ut åt andra sidan. Man måste öva länge och ha bra talang för att kunna genomföra ett sådant nummer. Konungen och hans följe vandrar i procession längs kajen bort till Badhusplan (som egentligen heter Kungsplan). Före går Kungälvs musikkår och först drillflickorna. Deras blå-gula dräkter riktigt strålar i gråvädret. Allt detta är en stark upplevelse.

Ficktjuv i lyxförpackning

Ungdomar sjöng och dansade på kajen.

Här och var dök skådespelande, sjungande och spelande ungdomar från musik- och teaterlinjerna i Mimers hus upp på kajen. En handels- och sjöfartstad som Marstrand drog givetvis till sig åtskilliga tjuvar och bedragare. Detta åskådliggjordes i en scen med en något överförfriskad landsfiskal och en elegant klädd ung kvinna, som är en ficktjuv i lyxförpackning. Hon lyckas behändigt och fingerfärdigt plocka av landsfiskalen både det ena och det andra. Knepet är att komma bakom offret och sträcka fram handen, när offret tittar åt motsatt håll. Ficktjuven på Marstrand har alla förutsättningar att lyckas i verkligheten, men förhoppningsvis väljer hon en annan levnadsbana.

Dramatiserade framträdanden

En ficktjuv i lyxförpackning funderar över hur hon skall lura av landsfiskalen allt av värde.

Andra ungdomar sjöng och spelade. De hade fått lära sig både att sjunga och att skådespela. I min ungdom på 1960- och 1970-talen var dramatisering en ovanlig verksamhet. Sångarna bara stod på scenen och sjöng in i mikrofonen. Det blev enformigt, mycket enformigt, i längden, när artist avlöste artist. Här i Marstrand fick vi rik omväxling i rörelser och framträdande, ibland även i dans och vid ett tillfälle rentav steppdans på en platta, som lades ut över kajens stenläggning. Några ungdomar hade oskolade sångröster, men de sjöng inte falskt. Detta innebär, att de kunde det väsentligaste, och att de har möjlighet att öva upp rösten, så att den blir både starkare och mjukare. Denna utbildning i sång, musik och skådespel är mycket nyttig och värdefull, även om ungdomarna inte skulle fortsätta med dessa verksamheter. De lär sig nämligen att obesvärat framträda inför åhörare och åskådare. Sådana färdigheter har man nytta av i alla slags sammanhang, alltifrån familjekretsar och arbetsplatser till stora galor. Kungälvs kommun ger sina ungdomar en bra start genom att satsa på utbildning i sådana färdigheter.

Sevärdheter i kyrkan

Marstrands kyrka visades av Christina Svensson både på lördagen och på söndagen. Hon är en trevlig och kunnig ciceron, som har mycket att berätta om. Fastän marstrandsborna har sålt sin medeltida orgel till Morlanda och sin gamla predikstol till en annan socken i närheten, finns här mycket kvar att beundra och att berätta om.

Konungens dikt

Även här förekom en cajon (en klanglåda).

För mig var dagens höjdpunkt hans majestät konungens hyllningsdikt till min ära. När konungen och hans trogne adjutant, överhovjägmästare Victor Ankarcrona, vandrade in i en restaurang för att konungen skulle tala till folket, följde jag med, eftersom dessa besök brukar vara underhållande. Jag beslöt att höja stämningen genom att ropa: ”Gud bevare konungen och Ankarcrona!”. Konungen behagade då improvisera fram en dikt. Så här löd konungens dikt:

”Ett vitt sprudlande hav sprutade över skallens fyr och formades som ett stort      skägg,
det var yvigt, det var brusigt, men det var vänligt.
Samma skägg syntes i ansiktet på en man som vandrade längs med kajen fram,
hans glasögon tydde på en kunskap större än någon annans.
Hans penna fattades och nedtecknade ord som skulle komma att skapa påminnelse
om de ärevördiga sekelskiftesdagarna på Marstrand
för alla som nåddes av hans brev.”

Improvisationskonsten – en viktig konst

Konungen Oscar var på sin tid mycket stolt över sin förmåga att improvisera tal, som han höll i alla slags sammanhang. Det är inte lätt att ställa sig upp och tala utan förberedelser. Den förmågan kommer – om den kommer – först så småningom, när man har blivit van att tala, och när man känner sig självsäker och obesvärad även i större folksamlingar. Oscar II hade denna värdefulla gåva på sin tid, och i vår tid har Anders Arnell övat upp denna färdighet till mästerskap.

Lars Gahrn

Marstrand var först med mycket

Man känner igen sig under sekelskiftesdagarna i Marstrand, men hela tiden förnyar arrangörerna dessa dagar med nya programpunkter och gör förändringar i de gamla. Nytt för i år var, att missionskyrkan öppnade sina dörrar och visade en utställning med gamla bibelplanscher.

Bibelplanscher visades

Missionskyrkan visades för allmänheten. Foto: Lars Gahrn.

Många, som kommer in i missionskyrkan, tycker att detta rum är rofyllt och stilrent. Jag var där och instämmer. Det är något särskilt med kyrkorum. Söndagsskolans bibelplanscher hade ofta engelskt ursprung och var noggrant målade både vad gäller kläder och byggnader. Under denna bildfattiga tid hade planscherna stor betydelse för att öppna ett fönster mot omvärlden och lära barnen ett och annat om levandsförhållanden i främmade länder och förflutna tider. Underlaget för föreningsverksamhet på Marstrand är inte stort. Marstrand var en gång i tiden en tätbefolkad stad, men nu har Marstrandsön färre än 300 åretruntboende. Å andra sidan har befolkningen på Koön ökat i antal. Sedan 1971 har den sammanlagda befolkningen på de båda öarna ökat från strax under 1000 invånare till 1 200. (Ett tack till Göran Kristensson för dessa siffror!) I tider av väckelse räcker en så stor befolkning som underlag för både Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan, men i tider av sekularisering och vikande intresse blir det kärvt för bägge. Det finns dock ljuspunkter. På Koön bygger man mycket, och tanken är att befolkningen på de båda öarna skall öka även i framtiden. Equmeniakyrkan har beslutat sig för att satsa på utökad verksamhet. Dess medverkan i sekelskiftesdagarna är ett led i dessa satsningar.

Först med högertrafik

Göran Kristensson visar runt och berättar.

Göran Kristensson, ordförande i Marstrands hembygdsförening, visade runt och berättade i sin barndoms kvarter. Han är mycket stolt över sin stad. Här var man först med elektrisk gatubelysning, tennis och högertrafik. Man hade elektrisk belysning på kajen, för att folk skulle kunna arbeta med sillen även kvällstid. Vid badhuset fanns en ångmaskin och en generator. Ångmaskinen drev generatorn, och denna alstrade elström. Uppe på fästningen fanns en tennisbana, där konung Oscar spelade tennis. På Särö hävdar man visserligen, att Särö var först i riket med tennis, men Göran Kristensson håller bestämt på Marstrand. Med högertrafiken ligger det till på det viset, att Marstrand år 1967 hade två bilar. Göteborgs-Tidningen ville visa sina läsare, hur det skulle se ut med högertrafik. Man skickade en reporter och en fotograf till Marstrand. Man bad bilarnas chaufförer att hålla till höger och köra så, att bilarna mötte varandra på vissa ställen, där de fotograferades. På så vis fick GT:s läsare på förhand se hur det skulle se ut med högertrafik. När GT-folket gick ombord på färjan till Koön, återgick de två bilarna på Marstrandsön till att köra vänstertrafik (om de överhuvudtaget råkade möta varandra). Denna fråga var nog inte någon stor fråga på Marstrand, eftersom fordonen i vanliga fall kunde köra mitt på gatan. Gatubelysningen, tennisen och högertrafiken tillhör de mer okända inslagen i stadens historia. Bättre känt är, att staden hade Sveriges första synagoga. Dess läge brukar alltid utpekas under vandringarna.

En trappa åt drottningen

Grand Hotell med de två trapptornen, ett för Oscar II och ett för drottning Sofia, berättas det.

Göran suckade återigen djupt, när han kom in på skrönorna om Oscar II. Konungen besökte Marstrand på somrarna under åren 1887-1907 med undantag för två år. Människor, som inbillar sig vara välunderrättade (enligt Göran förmodligen inte Marstrandsbor), meddelar, att drottning Sofia just dessa år hade uttalat sin vilja att följa med till Marstrand. Konungen fann då för gott att inställa resan. Han var rädd för att drottningen i Marstrand skulle få nys om alla kungsflundror (kungliga älskarinnor), som fanns här ute i skärsgården. Göran Kristensson suckade djupt och påpekade, att drottningen inte brukade följa med på kungens resor, och att hon aldrig besökte Marstrand. Hon var sjuklig och svag. Äktenskapet var på senare år dött. Vid en tidigare rundvandring hade Göran Kristensson under djupa suckar berättat, att man på Grand Hotell bestämt påstår, att detta hotell har två trapptorn, därför att konungen skulle ha ett torn och drottningen ett annat. Man ville inte, att drottningen skulle möta alla kungsflundror, som vandrade uppför eller nedför trappan på väg till eller från konungens våning. Göran framhöll även denna gång, att drottningen aldrig hade besökt Marstrand, och att konungen aldrig bodde på hotell. Han bodde och övernattade på Drott, sitt fartyg. Endast en gång skulle han ha övernattat i land, och då bodde han i villa Aruga, berättas det. Skrönan om de båda trapptornen tillkom så sent som på 1970-talet. Skrönorna om kung Oscar och hans kungsflundror har inte mycket med verkligheten att göra. De avspeglar nog snarare historieberättarnas önskedrömmar om ett liv i sus och dus bland många sköna kvinnor, fjärran från svartsjuka hustrurs övervakande blickar.

Kungsplan, om jag får be!

I denna byggnad på kajen höll Oscar II konselj på Marstrand.

Dock fick vi höra en sann historia om Oscar II i Marstrand. Den är mycket beskedlig och oförarglig. På den tiden hade Marstrand en egen bokhandel med både ägarinna och expedit. Konung Oscar brukade vandra runt i staden. Vid ett tillfälle gick han in i bokhandeln för att köpa något. Just då hade ägarinnan gått på dass. Han betjänades därför av expediten. När ägarinnan kom tillbaka, hade konungen betalat och gått. Ägarinnan blev djupt besviken och förargad. Resten av dagen (och kanske även resten av veckan) var förstörd för henne. Göran brukar kalla den stora öppna platsen vid badhuset och konungens byst för Badhusplan. Han har dock funnit, att stadsfullmäktige på 1930-talet beslöt, att platsen skulle heta Kungsplan. Detta meddelas härmed för vederbörlig efterföljd.

Marstrand först med apartheid?

Marstrandsborna klär upp sig i sekelskifteskläder. I mitten ses herr badhusdirektören, omgiven av damer ur den högsta societeten.

Onekligen var denna plan vid varmbadshuset och societetshuset den finaste i staden. Sofforna här lär ha haft en skylt med meddelandet: Endast för inskrivna badgäster. Marstrand skulle alltså ha föregripit Sydafrikas apartheid. Göran Kristensson har på senare år blivit något betänksam. Han har inte sett skyltarna vare sig i verkligheten eller på foto. Är även denna uppgift en av Marstrands otaliga skrönor? Otvivelaktigt var det dock så, att man skilde mellan folk och folk. Det fina folket bodde i första hand i de norra kvarteren, närmast societetshuset, varmbadhuset och Kungsplan. Många sommargäster bodde emellertid enkelt. Många hyrde bara en säng och kunde då inte själva laga mat åt sig. I närheten av societetshuset låg Alphyddan, som på sin tid var Sveriges största restaurang, hävdar Göran. Detta är inte en skröna, säger han bestämt. Jag tror på honom, åtminstone tills vidare. Även här i Marstrand, skrönornas drivhus, måste ju något av allt som berättas vara sant, och Göran brukar ha väl reda på sig. Följ med på någon av hans vandringar! Ni kommer att få veta mycket, och underhållande blir berättelserna.

Lars Gahrn

Mariestads lagbok från 1597

Ingen landshövding finns längre på Marieholm i Mariestad, men högt uppsatta och bemärkta personer sågs likafullt i länsresidensets stilfulla salonger lördagen den 14 september 2019. Där sågs hans högvördighet biskopen i Skara stift, Åke Bonnier. Där sågs kommunfullmäktiges ordförande i Mariestad, Jan Wahn. Där sågs museichefen i Vadsbo museum, Linda Svensson.

Flitig stiftelse

Professor Per-Axel Wiktorsson har genomfört ännu ett viktigt utgivningsarbete. Foto: Lars Gahrn.

Där sågs riddaren och kommendören av allsköns förnämligare ordnar, ordföranden i stiftelsen Skaramissalet, Skara stiftshistoriska sällskap och Föreningen för Västgötalitteratur, prosten Johnny Hagberg, skattmästaren Sven-Olof Ask liksom många andra, för mig okända, storheter. Vad var då på gång denna lördagseftermiddag i september 2019? Denna eftermiddag framlades Mariestads egen lagbok från 1597, tryckt i en mönstergill och vacker upplaga. Efter att ha funnits enbart som handskrift i drygt 420 år var det under 2019 dags att befordra boken till trycket. Alltsedan 1734 är den inte längre giltig som lag, men dess värde som källa är betydande. Stiftelsen Skaramissalet har för länge sedan givit ut detta missale av trycket. (Johnny Hagberg är som sagt ordförande i stiftelsen, och han brukar ordna utgivningar både snabbt och bra.) Den arbetslösa stiftelsen gav ut ytterligare två värdefulla skrifter och såg sig därefter om efter nya arbetsuppgifter. Denna gång fann man Mariestads lagbok. Hagberg ringde upp professor Per-Axel Wiktorsson och behövde – enligt egen utsago – endast fyra minuter för att förmå Wiktorsson att åtaga sig denna arbetsuppgift. Någon skulle också tyda lagbokens många bokstäver och skriva ut texten. Det tog – fortfarande enligt egen utsago – endast tre minuter för Hagberg att förmå filosofie kandidat Anita Eldblad att åtaga sig detta arbete. Både Wiktorsson och Eldblad befann sig på plats i Marieholms salonger och avtackades av kommunstyrelsens ordförande.

Som en medeltida handskrift

Filosofie kandidat Anita Eldblad har tytt texten och skrivit ut lagboken.

Professor Wiktorsson höll ett klargörande föredrag om lagboken, dess innehåll och dess värde. Föredraget gav oss en fläkt från ”fornstora dar” även så till vida, att han – liksom tidigare museichefen – använde sig av en overheadapparat. Tydligen finns sådana alltjämt i bruk. Även jag har dem i kärt minne. De var betydligt mer driftsäkra och lättskötta än sina efterträdare projektorerna (eller ”kanonerna”), som kopplas ihop med datorer. Utgåvan återger själva laghandskriften i utsökt faksimil. Här kan man se vackert ritade och bemålade begynnelsebokstäver till de olika balkarna. Handskriften är en avskrift av Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Avskrivaren tog efter sina medeltida förlagor. Hans avskrift blev därför i allt väsentligt lik en medeltida handskrift. Man ser dock att texten är av 1500-talstyp, även om skillnaderna mellan denna och medeltida text inte är stora. Titeln är: Magnus Erikssons stadslag enligt Mariestads-handskriften (KB, B 129) med inledning av Per-Axel Wiktorsson och transkribering av Anita Eldblad (Missalestiftelsen, Skara 2019, 474 sidor). På pärmen och ryggen står: Mariestads lagbok 1597.

Skeppsbild av stort värde

Fartyget i lagboken är Mariestads motsvarighet till den flygande holländaren.

Magnus Erikssons stadslag utgavs för länge sedan av Carl Johan Schlyter. Mariestads lagbok är en av de många handskrifter, som han begagnade sig av. Vilka fördelar har det att ge ut en av de många handskrifterna? Schlyter var inriktad på texten, men i åtskilliga handskrifter finns åtskilliga bilder inflätade i texten. Mariestads lagbok har uttrycksfulla begynnelsebokstäver och dessutom några bilder. Känd och omskriven är den skeppsbild, som till allmän förvåning dyker upp i början av Köpmålabalken och har kastat ankar en bra bit in i texten. Antalet skeppsbilder från 1500-talet är inte stort. Denna bild är en viktig källa. För att förvåna eftervärlden ännu mer är fartyget ett kungligt krigsfartyg, men sådana har aldrig seglat på Vänern. Mariestad är en hamnstad av stor betydelse för Vänersjöfarten, men just sådana skepp har aldrig lagt till vid kajen eller ankrat på redden. Åke Möller, Mariestads framstående historieskrivare, har skrivit en artikel, som delvis handlar om denna skeppsbild. Den anses föreställa en karack. (Åke Möller, Mariestads lagbok, artikel i Föreningen för Västgötalitteratur, Meddelande 2/2019).

Ansikte på bild

Ett uttrycksfullt ansikte i lagboken.

Mysteriet tätnar med andra ord. Varför avbildade skrivaren just ett sådant skepp? Skeppsbilden i lagboken är Mariestads motsvarighet till den flygande holländaren, som visar sig för de sjöfarande utan att någon vet varifrån fartyget kommer eller vart det är på väg. I lagboken finns också ett ansikte målat. På senare år har man inför den gamla konstens många namnlösa ansikten funderat mycket över vilka historiska gestalter, som har avbildats. Dessa funderingar är mycket osäkra. Redan tanken, att dessa ansikten skulle vara porträtt, är ett obevisat och osäkert antagande. Lyckligtvis saknas sådana funderingar i professor Wiktorssons text. Han håller sig till det vetbara.

Språk av intresse

Bilderna och begynnelsebokstäverna är en fördel med den nya utgåvan. En annan är själva texten, som visserligen är känd genom Schlyters utgåva men har ett och annat att ge ändå. Jag föreställer mig, att man kan göra åtskilliga iakttagelser rörande stavning och skrivarens förmåga eller kanske oförmåga att uppfatta och återge en lag, som på hans tid var ungefär 250 år gammal, alltså en fjärdedels årtusende. Finns några västgötska ord eller vändningar i texten? När jag bläddrar i boken, uppmärksammar jag formen ”söttonde” (det vill säga sjuttonde). Detta ord förekommer på så många ställen, att det är svårt att missa (s. 205, 249, 278, 362, 381 och 405). Som bekant säger man i vissa delar av Västergötland ”sutton” istället för sjutton. När jag meddelade Johnny Hagberg min iakttagelse om ordet söttonde, svarade han: ”Bara detta gjorde att det var viktigt att ge ut volymen!!! Johnny”. Man kan dock inte förvänta sig att finna många sådana former, framhåller professor Wiktorsson. Skrivarna följde sina förlagor mycket noga. Ja, så är det, men desto intressantare bör de avvikelser som finns därför vara. Det skulle vara intressant att ord för ord jämföra Schlyters utgåva av 1300-talstexten med 1500-talstexten i Mariestads lagbok.

Förordningar rörande staden

Till lagboken har fogats avskrifter av stadens privilegier och kungliga brev med bestämmelser i frågor, som rör Mariestad. I detta fall talar man numera inte om lagar utan om förordningar. Den tiden använde ordet privilegier. Dessa avslutande sidor har givetvis mycket stort värde för Mariestads historia. Förutom stadens privilegier från 1583 finns där sex andra kungliga brev rörande staden, alla källor av stort intresse.

Källutgåvor från Västergötland

Västgötalitteraturen har berikats med en viktig källutgåva. I denna tid, då populärvetenskapliga skrifter överflödar men källutgåvor blir allt sällsyntare, går Föreningen för Västgötalitteratur, Stiftelsen Skaramissalet och Skara stiftshistoriska sällskap mot strömmen och lägger fram den ena källutgåvan värdefullare än den andra. I och med att stiftelsen Skaramissalet hade utgivit missalet (2006) var dess arbetsuppgift fullföljd, och stiftelsen kunde egentligen ta det lugnt och syssla enbart med marknadsföring och försäljning av denna utgåva. Detta var tydligen alldeles för lite för denna flitiga och ivriga stiftelses ledamöter. Mariestads lagbok är stiftelsens fjärde källutgåva. Känner jag stiftelsen rätt, kan vi förvänta oss fler.

Presentation och marknadsföring

Bibliotekarie Kerstin Ask visade upp Mariestads inkunabel.

Stiftelsen följer lyhört och skickligt med sin tid. Presskonferenser tillhör historien i sådana sammanhang, eftersom antalet tidningar har minskat. I stället ordnade man en presentation av den nya utgåvan. Tack vare denna eftermiddag på Marieholm får alla en klar bild av vad boken innehåller och kan ge läsaren, och de får denna bild redan innan de har börjat läsa. Givetvis blir fler benägna att komma, när presentationen anordnas i en herrgård som Marieholm, där man har möjlighet att möta kunniga och intresserade människor, som man gärna vill träffa och underhandla med av andra helt andra anledningar. Att få se denna förnämliga herrgård inifrån utgjorde givetvis också en stark lockelse. Själva laghandskriften fanns i tryggt förvar i Kungliga Biblioteket i Stockholm, men på plats i Marieholms salonger förevisades en inkunabel, tryckt i Köln år 1470 och övervakad av en trevlig bibliotekarie (Kerstin Ask) från Mariestads stadsbibliotek, som äger denna raritet. Titeln är: Gaufredus de Trano, Summa super titulis decretalium. Professor Wiktorsson kände till det mesta om denna inkunabel, eftersom den är försedd med intressanta anteckningar av gammalt datum. Han har åtskilligt att berätta. Eftermiddagen på Marieholm var en trevlig träff för bokvänner och en bra början på marknadsföringen.

Lars Gahrn

Munkedals järnväg levandegör bygdens historia

En finländsk sjöman blev skjuten i Munkedals hamn under andra världskriget. Även de mest idylliska platser visar sig ha våldsamma inslag i sin historia, om man går ned på djupet. Denna händelse lyftes fram under 2019 års perrongteater, som Munkedals järnväg anordnade under sina järnvägsresor mellan Munkedals nedre och Munkedals hamn.

Farliga hjälppoliser

Munkedals Perrongteater ger värdefulla inblickar i bygdens historia. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals hamn var en viktig utskeppningshamn och införselhamn under andra världskriget. Den förklarades som militärt skyddsområde. Hamnen övervakades av hjälppoliser, som kanske inte alla gånger var lämpliga för uppgiften. De hade i vissa fall ”blivit över”. De hade inte fått arbete, när industrin kom igång igen i slutet av 1930-talet. De hade inte blivit uttagna till beredskapstjänst, när krigsmakten införde hög beredskap. Deras utbildning var högst ofullständig, men tjänstepistoler fick de inte desto mindre. Regeln var att utländska sjömän inte fick gå iland i Munkedals hamn. Man var rädd för att de utländska sjömännen kunde göra iakttagelser, som de skulle vidarebefordra till främmande makt. Sjömännen ville dock inte vara kvar på sina båtar, när hamnen lockade med sitt nöjesliv, som bestod av ”radio och kaffe”. Hade de haft med sig kaffe på båten, var detta som regel slut, när de nådde Munkedal.

Skjuten sjöman

Pistolen är dragen. Nu kan det bli farligt.

Sjömännen gick i land vare sig de var svenskar eller utlänningar. Hjälppoliserna brukade se mellan fingrarna med denna trafik. Det fanns dock sådana, som ansåg, att ”regler är till för att följas”. En sådan hjälppolis dök upp, när en finländsk sjöman hade gått iland. Sjömannen lydde inte polisen, ty han var finne och förstod inte svenska. Polisen sköt och träffade sjömannen i magen. Finländaren fördes till sjukhuset, där han senare dog. Järnvägens arkivchef, Björn Jacobson, har lyft fram detta levnadsöde och tagit fram underlag om händelsen. Med ledning av dessa uppgifter har pjäsen sedan skrivits av teatergruppens medlemmar själva. Fyra ungdomar spelar upp denna scen nere vid hamnen med inlevelse och livlighet. De tar vara på dramatiken. En berättare förklarar, och skådespelarna upprepar berättelsen i handling. Alltsammans har stor pedagogisk verkan.

”Övergångsinspektörer”

Tåget har stannat vid Munkedals Nedre. Det är dags att titta på järnvägsmuseet.

Under varje resa stannar tåget vid Munkedals Nedre, där föreningen har sitt järnvägsmuseum i det gamla, nu ombyggda magasinet. Här arbetar man mycket. Utställningarna förnyas fortlöpande. Varje år får man veta och se något nytt. Tack vare järnvägsarkivet, som man har fått ta över, har man många uppgifter att lyfta fram. Man visar till exempel en ritning till en vaktkur. Innan järnvägsbommarna fälldes automatiskt tack vare elektriska ledningar, hade man vakter vid de viktigaste järnvägsövergångarna. Vaktkuren på ritningen stod vid Sohlbergs strax ovanför Munkedals nedre station (alltså i närheten av järnvägsmuseet). Här fanns grindar som stängdes, så att landsvägstrafiken stoppades, när tåget skulle korsa landsvägen. Vakten hade enkel möblering i sin kur: bord, bänk och kamin. Lönen var nog inte mycket att tala om, men titeln var desto bättre. Vakten bar den storståtliga titeln ”övergångsinspektör”. Tjänstgöringstiden var lång, ”betydligt mer än våra dagars åttatimmars arbetsdag”.

Fast i kuren

I en sådan vaktkur skulle övergångsinspektören tillbringa en stor del av dygnet.

Värst var att övergångsinspektören inte kunde lämna sin vaktkur – eller ska vi säga övergångsinspektörsexpedition? – förrän järnvägstrafiken hade upphört för dagen. Den mest kände av inspektörerna hette Wald. Om honom berättades, att hans barn brukade bära mat och kaffe till honom, ”då han själv inte fick lämna sin tjänst”. Övergångsinspektören var helt enkelt fast i sin kur. På vintern frös han, och på sommaren svettades han. Dessa kurer tillhör de många byggnader, som har försvunnit, förmodligen ganska tidigt. Finns någon av dem kvar någonstans? Desto värdefullare är därför, att järnvägsarkivet har bevarat ritningarna till dessa vaktkurer. Genom automatiseringen har lyckligtvis många hårda arbeten försvunnit.

Bromsare

Bromsare finns på Munkedals Jernväg.

Ett av dessa arbeten var bromsarens. På några vagnar i tågsättet satt bromsare, som drog åt bromsen i kraftiga nedförsbackar för att tågsättet inte skulle trycka på loket för mycket. På Munkedals järnväg kan man se en sådan bromsare i verksamhet. Det är utmärkt att Munkedals järnväg lyfter fram sådana hårda, lågavlönade yrken, som nu lyckligtvis har försvunnit. Tack vare sitt arkiv och medlemmarnas djupa förankring i bygden får järnvägsfolket fram hela historien och inte bara huvuddragen. Här lär man sig mycket om järnvägshistoria.

Välförsedd järnvägsbutik

Stationen är välskött och har vackra planteringar.

Jag har varit i Munkedal och åkt med Munkedals järnväg flera år i följd. Där är så trevligt, att man gärna kommer tillbaka. Allt är välskött och inbjudande. När jag kom in i biljettexpeditionen och järnvägsbutiken, fann jag dock att jag redan hade inhandlat järnvägskrönikor, vykort och annat, ja, till och med pepparkaksformar. Dessa pepparkaksformar ger pepparkakor i form av ett ånglok och en passagerarvagn. Jag kommer väl knappast att baka pepparkakor, men jag har funnit ut, att man kan binda fast en ögla av rött garn i pepparkaksformarna och använda dem som julgransprydnader. Allt var således inhandlat, men den vänliga damen i biljettluckan kunde hitta på: ”Du är väl medlem?” ”Nej, det är jag faktiskt inte. Jag har aldrig sett några uppgifter om att man kan bli medlem.” ”Men då skall du väl bli medlem?” Följden blev att jag lämnade Munkedal som medlem i Munkedals Jernväg. Det är visserligen långt mellan Mölndal och Munkedal, men om man åker järnväg dit genom det vackra bohuslänska landskapet, är även denna resa en upplevelse.

Järnvägsrosen

Kom man till en järnvägsstation förr, då kom man till en välskött och ståtlig byggnad med välskötta planteringar. Så är det inte längre, men åtminstone här i Munkedal kommer man till ett mycket välskött stationsområde med vackra planteringar. Man känner sig som hemma och trivs. Från 1850-talet och framåt hade Statens Järnvägar en särskild trädgårdsorganisation för att rita och sköta järnvägarnas parker och planteringar. På 1960-talet började den som så mycket annat att avvecklas. År 1973 lades den slutgiltigt ner. Järnvägsmiljöerna förslummades. Istället kom slyet och de hemska klottrarna. Här i Munkedal satsar man dock på vackra planteringar och sköter dem mönstergillt. Bland växterna finns en ros som kallas ”Järnvägaren” eller ”Järnvägsrosen”. Den hittades första gång i Södermanland ”på en plats där det tidigare hade legat en banvaktsstuga”. I Munkedal blommar och doftar Järnvägsrosen för dig. Många upplevelser väntar vid Munkedals järnväg.

Lars Gahrn