Inföll Bohusläns första storhetstid under äldsta stenåldern? Ja, enligt arkeologernas senaste rön drog Bohuslän till sig mycket folk, många jägare och fiskare, redan för 12 000 år sedan. Våra bygder hörde då till samma kulturkrets.
Fiskare från söder
Kartan visar Hensbackakulturens huvudområde.
Bohusläns öde har under senare årtusenden berott på tillströmningen av sill. De stora sillperioderna ledde till ökad befolkning och ökat (men ack så flyktigt) välstånd för detta kustlandskap. Så har det varit redan under vår äldsta stenålder. Redan under äldsta tid skall förhållandena i Bohuslän ha varit ytterst gynnsamma för både fiskar och sälar. Dessa bytesdjur drog till sig fiskare och jägare. Arkeologerna anser numera, att stenåldersmänniskor, som tillhörde den nordtyska Arensburgkulturen, sommartid färdades i båt upp till svenska Västkusten för att fiska och jaga säl. Här gav de upphov till de så kallade Hensbackaboplatserna, som är så många, att arkeologerna häpnar över hur tätt fyndplatserna ligger. Även landet vid Göta älvs mynning hörde till denna kulturkrets. Detta land utgjorde dess sydligaste område. Ett fynd av en pilspets har gjort Kållered mycket känt i dessa sammanhang. Åtskilligt har skrivits i detta ämne.
Lou Schmitt återkommer
Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.
Nu är arkeologerna tillbaka med en tankeväckande och väl genomtänkt artikel, som har offentliggjorts i den arkeologiska tidsskriften Popular Archaeology den 1 juli 2018. Artikeln heter ”The Hensbacka culture group and regional migrations 12 000 years ago”. Den är skriven av Lou Schmitt och Stephan Larsson. För en västsvensk är namnet Lou Schmitt välbekant. Han har skrivit och forskat mycket om Västsveriges stenålder. Lou Schmitt kommer från USA och bodde under en tid i Kållered. Nu bor han sedan många år i Frillesås. Här kan han vandra utefter Kattegatts strand vid de vattenvägar, där Bohusläns kolonisatörer en gång för mycket länge sedan kom i båt. Landskapet har dock förändrats avsevärt och genomgripande sedan den tiden.
Stora jaktlag ersattes av smärre
Det, som jag har skrivit hittills, har Schmitt och hans lärda vänner skrivit förut, men i föreliggande uppsats kan de gå längre i sina slutsatser. Stenåldersmänniskorna ägnade sig åt renjakt därnere i söder. (Då fanns renar även i Nordtyskland.) Dessa renjakter har att döma av stora fynd av pilskaft krävt många jägare och mycket samarbete. Många människor har alltså samarbetat i stora jaktlag. Detta samarbete bör ha lett till stambildning eller fört samman befintliga stammar till fastare enheter. Fisket och säljakten utefter den svenska västkusten krävde dock knappast något omfattande samarbete. Man kan tänka sig, att enstaka fiskare och jägare skulle kunna klara sig på egen hand. Har de nya förhållandena i Bohuslän lett till att de stora samarbetsenheterna har brutits upp till många smärre? Ja, arkeologerna menar, att så bör det rimligen ha gått till.
Färder åt norr
Kolonisatörerna från Bohuslän har spritt sig vidare till Norge, i första hand till landet kring Oslofjorden. Tidigare har man helt enkelt menat, att stenåldersmänniskorna bara följde efter den smältande inlandsisen. Arkeologerna bakom uppsatsen fördjupar denna bild. De påpekar, att den täta ansamlingen av jägare och fiskare i Bohuslän måste ha lett till att det blev svårare att lika snabbt och enkelt fylla sina förråd på de gamla platserna. För att inte tvingas lägga ner för mycket tid och arbete på jakt och fiske har vissa jägare och fiskare därför dragit sig norrut till nya och hittills inte utnyttjade fiskeplatser och jaktplatser i södra Norge.
En sannolik bild
Dessa händelseutvecklingar kan givetvis inte bevisas utifrån fynden. Man arbetar i stället med ”sociologiska modeller”. Utifrån sina undersökningar från olika kulturkretsar kan forskarna urskilja vissa återkommande mönster för mänskligt beteende och mänsklig verksamhet. Nu tillämpar man dessa mönster på Västsveriges äldsta stenålder. På så vis kan man få fram en åskådlig bild, som är både möjlig och sannolik.
Den mest omskrivne i familjen Hall är John Hall den yngre. Man förstår att hans levnadsöde har lockat författare att börja skriva. Från att ha varit en av Sveriges rikaste män blev Hall en av de fattigaste. Författarna har dock haft svårt att rättvisande skildra de mörka delarna av hans personlighet.
Överdrivna rykten
Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.
Kring ett sådant levnadsöde som Halls spinns legender, och det har även lockat kända svenska författare. Året efter Halls död gav Fredrik Cederborgh ut sin lilla skrift ”Berättelse om Den, först rike och ansedde, sedermera fattige och föraktade John Hall” (1831). Boken sammanfattar de ofta överdrivna och inte alltid sanningsenliga rykten, som vid denna tid var i omlopp. Det är beklagligt, att en sådan skrift har fått bestämma eftervärldens bild av John Hall den yngre. Även bilden av John Hall den äldre har starkt påverkats av denna lika oförmånliga som otillförlitliga skildring. Cederborgh tryckte om sin skildring redan 1834 (John Hall. Sannfärdig Sannsaga. Avsnitt i: Cederborgh, Ungdoms tidsfördrif III, Sthlm 1834). Det intressanta med detta omtryck är, att Cederborgh har ändrat vissa uppgifter. Detta visar att han har varit osäker på vad som stämmer, och att han har nåtts av andra och motstridande uppgifter. Jag har behandlat dessa nya upplysningar i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden” (1997). Originalupplagan av Cederborghs skrift gavs 1976 ut i faksimil av Rundqvists boktryckeri i Göteborg i en numrerad upplaga av 500 exemplar. I boken ingår en längre uppsats kallad ”Den olycklige John Hall”, sammanställd av en icke namngiven författare och huvudsakligen bestående av utdrag ur Sven T. Kjellbergs uppsats om John Hall. Även denna faksimilutgåva är förhållandevis sällsynt.
Ett moraliserande kistebrev
I stället för begravningsskrift utgavs ”ett par tre år” efter Halls död ett kistebrev, en kolorerad litografi med bilder ur Halls liv och en kortfattad levnadsteckning. Den hade utförts av J. Z. Blackstadius och hade som överskrift: ”Högmod går för fall: En kort berättelse om John Hall”. (Den finns återgiven i Svenskt konstnärslexikon III, Allhems förlag, Malmö 1957, s. 21. Flera av bilderna ingår i C.R.A. Fredberg, Från det gamla Göteborg II, 1921, s. 588 – 601.) Man märker på detta tryck, att Cederborghs skrift redan har börjat påverka bilden av den olycklige John Hall. Detta tryck är mycket sällsynt. Att högmod ofta går före fall är nog så sant, men fastän han hade många fel, tror jag inte, att man kan kalla John Hall den yngre för högmodig. Han har av allt att döma anklagats för ett fel, som han inte har haft.
Var Hall verkligen så snäll?
Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.
År 1899 gav Sophie Elkan ut sin roman ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg”, en roman som tyvärr ofta – bland annat av författarinnan Birgit Th. Sparre – har använts som en ren faktabok, fastän den givetvis innehåller mycket som är ren diktning och ingenting annat, till exempel John Halls vid det här laget riksbekanta ormgrop. Författarinnan ger oss en välvillig skildring av Hall. Han tecknas visserligen som bortskämd och svag men å andra sidan även som välmenande och godhjärtad. Hans envishet och hätskhet kommer dock inte lika väl fram. Elkans roman har av Berndt Fredgren omarbetats till ett skådespel, som med framgång har spelats på svenska teatrar. Bland andra har den framstående skådespelaren Gösta Ekman den äldre gjort en insats i detta sammanhang. Han spelade Fredrik Damm, den elegante och vackre kavaljeren.
Birgit Th. Sparre i sagornas värld
Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.
Författarinnan Birgit Th. Sparre var ibland gäst hos friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon skrev vid några tillfällen om Gunnebo och friherrinnan, men även Halls omnämns. I sin roman ”Glimringe” (1944) låter hon John Hall den yngre dyka upp som landsstrykare på glasbruket Glimringe. Här är hennes berättarkonst på topp, men detta besök hade inte någon egentlig uppgift att fylla i handlingen och ströks i senare upplagor. Om ”Rike Hallens Gunnebo” har hon å andra sidan berättat ett och annat i minnesboken ”Därhemma på gårdarna” (1960). Hennes uppgifter om friherrinnan Sparre och Gunnebo under Sparrarnas tid stämmer bra och är historiskt mycket värdefulla, men vad gäller rike Hallen och hans Gunnebo befinner sig skildringen allt som oftast i sagornas värld.
Lundström välvillig
Den kände göteborgsförfattaren Evert Lundström gav 1986 ut sin roman ” Livets teater”, som handlar om familjen Hall och en samtida målarfamilj. Lundström har noggrant satt sig in i alla tillgängliga källor, och romanen är följaktligen närmast en dokumentärroman, framstående både som levnadsteckning och som litterärt verk. Boken ger en utmärkt bild av den olycklige John Hall: godhjärtad och svag men samtidigt envis, konstnärligt och vetenskapligt begåvad men utan sinne för affärer. Genomgående tecknar de sentida författarna Hall välvilligt. Hans hårdhet och hätskhet är dock inte lika väl återspeglade i romanerna. Författarna som har behandlat John Hall har varit snälla och trevliga människor. Följden har blivit att de tecknar John Hall som alltför snäll och trevlig. Diktade personer blir oftast mer eller mindre tydliga avspeglingar av författaren.
Rättegångshandlingarna från John Hall den yngres många processer gav den tidens läsare inblickar i åtskilligt, och framför allt var de allsidigt skandalösa. Hall gav upphov till några av den tidens bestsellers. Liksom i fråga om många andra skandalskrifter tycks sanningshalten emellertid inte vara så hög som önskvärt vore.
Några smärre och samtida tryck
Under de långvariga processerna vandrade John Hall den yngre omkring som ett gatuoriginal. Han och hans rättstvister blev riksbekanta.
Det hörde till, att förmöget folk skulle uppvaktas med tryckta hyllningsskrifter. I samband med John Hall den äldres död 1802 utgavs: ”Vid gross-handlaren John Hall’s Jordfästning i Götheborgs Domkyrka Den 7 Octob. 1802. Af F. Svanander” (Gbg 1802). Svanander har hyllat den döde med högstämda ord i stenstil. Många år senare var det dags för Halls efterlämnade maka att skiljas hädan. Då utgavs ett tryckt blad med överskriften: ”Tankar vid Enkefru Hall’s, född Christina Gothéen, graf den 18:de Nov. 1825” (Gbg 1825). Den består av ett stycke ur Chateaubriand’s skrifter, vari denne gör gällande, att kristendomen företrädesvis är ”Vänskapens Religion”. Christina Hall hade verkligen odlat sina vänskapsförbindelser. Det skulle vara intressant att veta, om hon själv har valt detta stycke. Dessa gravskrifter utgavs i små upplagor, och antalet bevarade exemplar är givetvis mycket lågt. John och Christina Halls son, John Hall den yngre, dog utfattig 1830. Han fick inte någon gravskrift. Däremot skrevs mycket, som var allt annat än smickrande, om den olycklige John Hall.
Christina Wachtmeister – grevinna och amiralinna
John och Christina Hall hade två barn, som för enkelhetens skull hette John och Christina, de också. Dottern Christina Hall (1773 – 1839), gift Wachtmeister, var charmerande som sin mor och lyckades göra intryck på Gustaf III under hans besök i Göteborg. Hon var en rik arvtagerska men saknade titel och rang. Hon blev gift med en fattig arvtagare, som i gengäld hade både titel och rang, greven och amiralen Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. Christina Hall blev genom giftermålet grevinna och amiralinna, och hennes make fick pengar att röra sig med. Dem förvaltade han skickligt, och på så vis blev en del av familjen Halls förmögenhet kvar hos ättlingarna inom ätten Wachtmeister. Claes Adam och Christina Wachtmeister fick två barn och har många avkomlingar. En av dem var greve Folke Bernadotte. Om greveparet Claes Adam och Christina Wachtmeister har inte skrivits mycket, men greven och amiralen var med i tidens stora händelser och nämns därför här och var i den historiska litteraturen. Jag har samlat en hel del kopior ur litteraturen.
John Hall den yngre – konstnär och bankrutterad köpman
John Hall ville försvara sig även inför frimurarna i Stockholm och lämnade därför in detta tal hos dem.
Sonen i huset, John Hall den yngre (1771 – 1830), var konstnärligt begåvad och intresserad av naturvetenskap. För handel och industri saknade han däremot både håg och fallenhet. Olyckligtvis ville han efter faderns död nödvändigtvis själv och utan kompanjoner sköta handelshuset. Följden blev konkurs efter bara fem år, och på konkursen följde långvariga och mycket uppmärksammade processer mot konkursförvaltarna. Hall och hans medhjälpare anklagade dem för att missköta konkursboet och för att sko sig själva. De hade framgång i rådhusrätten och hovrätten, och målet gick vidare till Högsta Domstolen. Innan denna domstol hade hunnit börja behandla målet ingick Hall förlikning med sina konkursförvaltare. Denna uppgörelse blev mycket mytomspunnen. Man har påstått, att strax innan Högsta Domstolen skulle avkunna sitt utslag till Halls fördel, lockades Hall av de bedrägliga konkursförvaltarna till en uppgörelse i godo, och att den skulle ha varit mycket oförmånlig för Hall och hans medhjälpare. I själva verket var Halls ersättningsanspråk mycket överdrivna. Både rådhusrätten och hovrätten prutade ned dem. Hall och hans ombud var beredda att pruta ner dem ytterligare och ingå förlikning. Så skedde även. Han fick trots allt en hel del pengar, men de gick åt till att betala skulder. Några år senare dog han som en fattig tiggare i Stockholm. Han var då riksbekant för sina processer och sitt olyckliga levnadsöde.
Många rättegångshandlingar
I detta tryck från 1820 svarar John Hall på ett inlägg i tidningen Allmänna Journalen.
I brist på veckopress läste man på den tiden rättegångshandlingar. Domstolsprotokollen från Halls processer trycktes, kryddade av Halls och hans medhjälpares egna tillägg och hårda utfall mot sina motståndare. Dessa gick i sin tur i svaromål. Denna pajkastning för öppen ridå var givetvis härlig för alla skandalsugna läsare runt om i riket. Hall vann i stort sett slaget om samtidens och eftervärldens medkänsla. Jag har dock granskat värderingarna av Gunnebo och kommit fram till att Hall och hans medhjälpare överdriver fruktansvärt (Lars Gahrn, John Halls uppgörelse med konkursförvaltarna – en mytomspunnen historia, artikel i: Personhistorisk tidskrift 2005, sidorna 197-214). Konkursförvaltarna var inte de stora skurkar som de har utmålats som. En kritisk genomlysning av hela denna härva av anklagelser och motanklagelser borde ske. På det stora hela tycks emellertid få människor läsa i dessa rättegångshandlingar på senare år. Vi har under de förflutna två århundradena fått så många andra skandalskrifter, att Halls helt enkelt inte står sig i konkurrensen. Antalet skrifter och inlägg om processerna är stort, och ännu finns som sagt mycket att göra.
Bo Gustavssons föredrag om Göteborgs polletter var en succé redan innan det hade börjat. Förväntansfulla åhörare vällde in i Wallenstamsalen i Göteborgs stadsmuseum. Bo Gustavsson är som föredragshållare sakkunnig, ledig, skämtsam och van att framträda. Under denna succé blommade han ut som estradör och scenpersonlighet. Dylika föredrag får man sällan vara med om. (Föredraget hölls hösten 2017, men sådana upplevelser glömmer man inte.)
Polletter på Polketten
Bo Gustavsson gjorde succé med Göteborgs polletter. Foto: Lars Gahrn.
Bo Gustavsson tillhör Göteborgs Numismatiska förening, som samlar åtskilliga åhörare på sina föredrag, men dagens publik var större än allt annat. Omständigheten att polletterna hörde hemma i Göteborg, åhörarnas hemstad, var viktig, men dessutom har det nog gått nostalgi i polletterna. De tillhör tyvärr de utrotningshotade betalningsmedlen. Åtminstone är de rödlistade. En gång var de så vanliga, att de speglar Göteborgs historia. Den, som lär känna polletterna, lär samtidigt känna Göteborgs förflutna. Polletterna är med i alla sammanhang. Gustavsson inledde sitt föredrag med att sjunga början av Lasse Dahlquists gamla slagdänga ”Kom, lella vän, ska vi segla”. (Han fick livliga applåder för insatsen, även om han nog inte har någon chans att placera sig i Melodifestivalen.) Varför sjöng han denna slagdänga? Jo, i denna sång säger Kal till Ada, att han ”har polletter kvar”. Kal och Ada dansar på Polketten på Liseberg, och där betalade man inträde med danspolletter. I sången omnämns Åke Fagerlunds orkester, som spelade på Liseberg 1931-1944. Där har vi tidsramen.
Tidskrävande pollettkrönika
Lasse Dahlquist omnämnde danspolletterna på Liseberg i en av sina visor. Nu sitter han staty på Liseberg. Bild från nätet.
På Liseberg framträdde även trollkarlen Cortini, som hade låtit tillverka egna polletter med sin egen porträttbild på. Under sina föreställningar brukade han trolla fram sådana polletter. De kallades ”Magicians tokens” på engelska, ty andra magiker hade på samma sätt egna polletter. Kunde man använda dem också som betalningsmedel? Användes de som inträdesbiljetter till den store Cortinis föreställningar? Det fick vi inte veta. Bo Gustavsson skriver: ”Cortinis token användes som trollerimynt, det vill säga han trollade fram sådan ur öronen på folk och lite varstans. De var nog inte betalningsmedel. Egendomligt nog lät han prägla sådana till många av sina föreställningar. Det lär finnas ett 40-tal olika.” Över huvud taget är mycket oklart rörande Göteborgs polletter. De tillhör den vardagshistoria, som man sällan dokumenterade. Bo Gustavsson håller på med ett stort arbete om Göteborgs omkring 2000 polletter. Under sitt timslånga föredrag lyckades han hinna med omkring 40 av dem, vilket blir i genomsnitt en och en halv minut för varje pollett. Gustavsson är alltså inte långrandig utan håller god fart. Han brukar säga, att detta stora bokverk är klart nästa år, ”men det har jag hållit på att säga ganska många år nu”. I detta fall som i många andra växer arbetsuppgiften under arbetets gång. Under 2018 har han dock nått målsnöret. När detta skrivs, väntas boken när som helst.
Vägpolletter
Tvättpolletten från Enerbacken i Mölndal (skänkt av Margareta Lindberg) är helt blank och kunde nog användas i många sammanhang. Foto: Lars Gahrn.
Färjepolletter, spårvägspolletter och gaspolletter är väl de mest kända av sitt slag. Därutöver fanns vägpolletter för ”Qvillebäckens Bro” (på Hisingen), för Stigbergsliden och för Mölndalsvägen. Vid Mölndalsvägen-Göteborgsvägen upptogs bomavgift (vägavgift) 1865-1899. Bommen (vid Bomgatan) kallades ”dumbommen”. Hela kvarteret runtomkring kunde kallas ”Bommen”. Vägavgifter är således inget nytt, och de var lika illa omtyckta då som nu. Polletterna kan ha vissa särmärken. Somliga har ett runt hål på mitten. Vissa av dessa är rabattpolletter. De, som är rabattpolletter, är sådana, som har getts ut av Göteborgs Hamnstyrelse för färjetrafiken. Många polletter med hål i mitten är dock inte rabattpolletter. Andra har ett hack i kanten. Detta har de fått, eftersom de är lika stora som 25-öringar. Pollettens värde var oftast högre än myntets. Därför var frestelsen stor att stoppa 25-öringar i stället för polletter i automaten. Med hjälp av hack i pollettkanten hindrade man sådana bedrägerier. Bo Gustavsson förklarar närmare: ”Polletterna, som försågs med hack i kanten, gavs ut av Gasverket. I starten var de helt runda och i storlek som 25-öringar. Det ledde till att 25-öringar användes i stället för polletter. Sedan minskade man springan, så att runda polletter inte kunde läggas i gasmätaren, utan med hackets hjälp ’trädde’ man i polletten!” Till Bo Gustavssons stora förtjusning måste vi åhörare lämna in träpolletter för att komma in i Wallenstamsalen. Bland annat därför vågade han förutspå polletten en framtid även i dessa digitala tider. Alldeles avgjort har i varje fall polletthistorien en framtid. Kan Göteborgs polletter nära nog fylla Wallenstamsalen har numismatiken en framtid inom humaniora. I dessa yttersta dagar finns många, som inte vet vad numismatik är. ”Numismatik är inte en sjukdom, möjligen en störning.” (Så brukar Bo Gustavsson skämta.) Vad polletter är, vet dock tydligen den stora allmänheten. Denna stora framgång skapade både glädje och upprymdhet.
Marianne Pollett
Marianne Ehrenström, född Pollett, var en Göteborgspollett av det mest förtjusande slaget.
Bo Gustavsson har stora kunskaper, men polletternas historia är tyvärr ofullständigt känd. Jag vill bidra med en pollettgåta. År 1803 utnämndes generalfälttygmästaren Nils Fredrik Ehrenström till kommendant i Göteborg. Hans hustru var den kända kulturpersonligheten och hovdamen Marianne Ehrenström, född Pollett. Hon var dotter till generallöjtnanten Johan Frans Pollett. Detta namn kan man se stavat än Pollett och än Pollet, men Nordisk Familjebok inskärper, att rätt stavning är Pollett. Stavningen har dock för vårt vidkommande mindre betydelse, ty även våra polletter har drabbats av vacklande stavning. Bo Gustavsson skriver: ”För hundra år sedan stavade man ofta polett, alltså med ett l. Det måste man vara vaksam på när man letar i tidningar.kb.se efter uppgifter.” År 1810 lämnade Marianne Ehrenström, född Pollett, Göteborg och sin make. Hon återvände då till Stockholm. Åtskilligt har skrivits om henne. Hon är med i flera uppslagsböcker. Henrik Schück har låtit trycka utdrag ur hennes memoarer. Olle Holmberg har sysslat åtskilligt med henne, eftersom hon var väninna till den kände skalden och filosofen Carl Gustaf af Leopold. Ingenstans har jag dock funnit förklaringen till hennes efternamn Pollett. Att döma av släktutredningar är namnet dock så gammalt, att det knappast kan beteckna en pollett i sentida bemärkelse. Under flera år i början av 1800-talet hade Göteborg alltså en kvinnlig Pollett bland societetens damer. Kanske hör denna vittra, sköna och förtjusande kvinna egentligen inte till Göteborgs polletthistoria, men man kan inte undgå att bli förbryllad av hennes flicknamn, i all synnerhet, om man samtidigt intresserar sig för polletter och Gunnebo. (På Gunnebo ordnade Marianne Ehrenström en fest för medlemmar av den landsflyktiga franska kungaätten.) Marianne Ehrenström hade en fosterdotter vid namn Mathilde Tellop. Fastän namnet är märkligt, är det sedan länge förklarat. Tellop är Pollet(t), skrivet med omvänd bokstavsföljd. Pollett har förekommit även som öknamn eller smeknamn. Bo Gustavsson berättar: Till Polletthistorien hör möjligen också fotbollsspelaren i ÖIS Thomas “Polletten” Larsson. Han lär ha fått smeknamnet för att hans far sysslade med pollettautomater.
Läs vidare
Både Marianne Ehrenström och hennes far Johan Frans Pollett finns med i Nordisk Familjebok (band 7, Sthlm 1907, spalterna 28-29 och band 21, Sthlm 1915, spalterna 1256-1257).
Henrik Schück, Den sista gustavianska hovdamen, kapitel i författarens bok: Svenska bilder: Valda smärre skrifter i svensk kulturhistoria VII, Sthlm 1941.
Olle Holmberg, ”Den tänkande väninnan”, kapitel i författarens bok: Leopold och det nya riket 1809-1829, Sthlm 1965.
Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977. (På sidorna 80-81 behandlas Marianne Ehrenströms tillställning på Gunnebo år 1808.)
Några dikter och många reseskildringar blev bidragen till Gunnebolitteraturen under 1800-talet. Vi kan tacka Christina Halls gästfrihet för reseskildringarna. Hon tog emot resande – vi skulle säga turister – och visade dem runt. Även eftervärlden har på så sätt haft stor glädje av hennes gästfrihet.
Olof Benjamin Lund – huspoet hos Halls
Christina Hall var mycket vänlig och gästfri. Några av hennes gäster på Gunnebo skrev ner värdefulla skildringar av Gunnebo-anläggningen. Foto: Anna Jolfors.
John Hall och hans hustru Christina kom att göra vissa avtryck i litteraturen tack vare skalden Olof Benjamin Lund, som var John Halls systerson. Han var en skicklig poet men är i våra dagar glömd och förbisedd, bland annat därför att han föddes i Göteborg och blev kvar i staden. Av de stora gustavianska skalderna var Bengt Lidner den ende, som föddes i Göteborg, men han gav sig snart iväg till Stockholm, den enda stad i riket, där man kunde slå igenom. Lund blev hovpoet, eller kanske skall vi snarare skriva huspoet, hos Halls. Han gav ut två dikthäften, ”Skalde-stycken, af L*, Första Häftet” (Göteborg 1794) och ”Skalde-stycken, af L*, Andra Häftet” (Göteborg 1800). Båda är mycket sällsynta, och jag har aldrig sett dem utbjudna till försäljning. År 1787 skrev Lund en julklappsvers till en julklapp, som John Hall fick. År 1797 skrev han en högstämd hyllningsdikt till samme Hall och ett skämtsamt skaldebrev till dennes son John Hall junior. Hans mest kända verk är dock ett mindre skådespel: ”Divertissement, på Gunnebo, Midsommars-Dagen den 24 junii 1797”. Ute på Gunnebo uppfördes detta skådespel som en del av midsommarfirandet.
Lantlivet på Gunnebo
Under den gustavianska tiden lät man ofta bli att sätta ut sitt namn i tryckta skrifter. Skalden Olof Benjamin Lund skrev sig enbart ”L*”. I sitt kända divertissement skrev han som synes Gunnebo ”G – Bo”.
Tack vare Halls och skalden Lund fick Göteborgsområdet en motsvarighet till Gustaf III:s hovliv med teater och skalder. Jag har skrivit litet grand om skalden Lund och hans dikter om Halls i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden ” (1997). Hans mest kända rader förtjänar att anföras en gång till. De handlar om lantlivet på Gunnebo:
Vad lugn sig i mitt hjärta sprider
när skild från stadens tvång och prakt
jag ostörd blomsterkransen vrider
så långt från avund och förakt,
och nu hör fåglarne som sjunga
och bäckens ljuva susande.
Straxt Glädjen svävar på min tunga
att åt Naturen offer ge!
Lund skönmålar livet på Gunnebo, men han gör det skickligt och vältaligt. Lunds Divertissement utgavs på nytt 1951 som en hyllning till gunneboforskaren Arvid Baeckström på hans 70-årsdag: Divertissement på Gunnebo midsommardagen den 24 juni 1797 av Olof Benjamin Lund (Slöjdföreningens Skola, Gbg 1951). Även denna lilla skrift är mycket sällsynt.
Många reseskildrare skrev om Gunnebo
Den kände bildhuggaren Johan Tobias Sergel var den mest uppskattande av Christina Halls gäster.
Christina Hall älskade sitt Gunnebo och var outtröttlig, när det gällde att bjuda in eller nästan nödga folk att komma dit som gäster. Hon visade gärna och beredvilligt runt. Hon var Gunnebos första guide och ciceron. Några av besökarna skrev ner sina intryck och iakttagelser. Så gjorde den venezuelanske frihetshjälten Francisco de Miranda, den engelska kvinnosakskvinnan Mary Wollstonecraft, botanisten Samuel Liljeblad, holländaren Jean Meerman, arkitekten Gustaf af Sillén, bildhuggaren Johan Tobias Sergel, reseskildraren Jonas Carl Linnerhielm, Thor August Odencrantz, kemisten och geologen Petter Jacob Hielm och läkaren Magnus Martin Pontin, några mindre kända och mindre utförliga reseskildrare att förtiga. Några få av dessa skildringar trycktes under författarnas livstid, men de flesta trycktes under 1900-talet. Hur som helst, förr eller senare fick de betydelse därigenom, att de uppmärksammade läsarna på Gunnebos värde. Under 1800-talet hade Linnerhielms skildring störst betydelse, och ännu under början av 1900-talet åberopades den oftast. Tack vare Christina Halls gästfrihet, intresse för människor och vänlighet att visa runt fick det lilla herresätet Gunnebo stor uppmärksamhet. Alla dessa reseskildringar finns förtecknade och åtminstone delvis anförda av Arvid Baeckström (i hans bok ”Gunnebo I, 1977”). Tack vare hans käll- och litteraturförteckning kan man få fram de oavkortade utgåvorna. Några skildringar är ännu inte utgivna, vilket härmed meddelas för åtgärd. Så sent som 2011lyckades Jan Westin, framstående kännare av Göteborgslitteraturen, finna en tryckt och hittills inte uppmärksammad reseskildring från 1861. (Jag berättade om hans fynd i Mölndals-Posten i april och maj 2013.) Viktiga upptäckter kan alltså ännu göras.
John Hall och hans maka Christina (född Gotheen) gav upphov till en underavdelning av Mölndalslitteraturen och Göteborgslitteraturen, när de anlade Gunnebo. Att det skulle bli så, hade de antagligen inte en aning om. Skrifterna i ämnet kom inte under deras tid, men nu är lavinen igång. Skrifterna med Gunnebo-anknytning blir bara fler och fler. Jag skall ägna några artiklar åt denna litteratur. För den intresserade finns mycket att läsa.
John Hall den äldre – Göteborgs rikaste köpman
Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.
År 1778 inköpte den rike göteborgsköpmannen John Hall den äldre (1735 – 1802) hemmanet Gunnebo i nuvarande Mölndals stad. Några år senare började han uppföra en ny och mycket påkostad herrgårdsanläggning, ritad av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Denna herrgårdsanläggning, nu kallad slott, skulle föra både hans och den övriga familjens namn till eftervärlden. Intresset kring Gunnebo skulle medföra ett betydande intresse kring familjen Hall, som verkligen var både färgstark och intressant. John Hall den äldre tillhörde en ursprungligen skotsk släkt, och efternamnet uttalades på skotskt vis Hahl. John Hall sålde stångjärn och bräder, framför allt till Storbritannien, och skaffade sig både sågar och järnbruk, så att han själv kunde framställa en del av exportvarorna. Annars arbetade han som grosshandlare och mellanhand. Han inköpte alltså vad andra hade producerat och sålde det vidare. Hall importerade framför allt salt, kol, bly, glas, viktualier och kolonialvaror, och dessa kom i första hand från Storbritannien. Hans affärsspråk var – inte helt oväntat – engelska. Hall levde för sina affärer och var föga intresserad av sällskapslivet. Han beskrivs som en hederlig man, tystlåten och ganska hetsig. Han blev med tiden Göteborgs i särklass rikaste köpman och gick till historien tack vare sin rikedom och Gunnebo. Det var högst ovanligt, att Göteborgs köpmän byggde sommarställen av denna storlek. Hade han haft en anspråkslösare fru, hade han säkerligen gått miste om eftervärldens uppmärksamhet.
Christina Hall – sällskapslivets drottning
Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.
John Hall den äldre var gift med Christina Gotheen (1749 – 1825). Hon var i mångt och mycket sin makes motsats: öppen och meddelsam, charmerande och spirituell, livligt intresserad av såväl sällskapsliv som kultur. Gunnebo byggdes huvudsakligen för henne och hennes gäster och är avsett för sällskapsliv i stor skala. Hon betydde mycket för kulturlivet i Västsverige. Man spelade teater i herrskapet Halls salong, och Halls byggde Göteborgs första teater. Gunnebobygget blev stilbildande för Västsverige, och ”gunnebomöbler” blev ett känt begrepp. Lindomesnickarna har tillverkat modifierade gunnebomodeller in i våra dagar. På Gunnebo fick många konstnärer och hantverkare arbete. Christina Hall samlade böcker, vackra möbler och konst. Gunnebo var en sevärdhet redan från början, och fru Hall visade besökarna runt. Gustaf III har besökt Gunnebo liksom Johan Tobias Sergel med flera. Hon var helt enkelt en av Västsveriges kulturpersonligheter. Efter makens död 1802 fick Christina Hall ta över Gunnebo som änkesäte, men genom lån och borgensförbindelser förstörde hon sin ekonomi och gick i konkurs 1818. Hennes sista år var dystra. Hennes grav vid Örgryte gamla kyrka är bevarad. Den är ett bra och stilfullt exempel på en gravvård från 1820-talet. Gravstenen har en lång inskrift, som är ett intressant bidrag till hennes levnadshistoria. Även gravstenar kan i vissa fall tillhöra litteraturen! Man kan säga, att hon och hennes make var ett mycket lämpligt äkta par. Han tjänade pengar, och hon gjorde slut på pengarna på ett sätt, som eftervärlden har glädje av ännu omkring två århundraden efter deras död.
Christina Hall skrev brev och nedtecknade visor
John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall hade många vänner och skrev brev till dem. Några av hennes brev har överlevt till våra dagar. Breven är öppenhjärtiga, vänliga, skämtsamma och ibland målande. Hon var en begåvad brevskriverska, och man anar, att hon var ett fynd för det gustavianska sällskapslivet: lättpratad, vänlig, skämtsam och allsidigt intresserad. Flera brev har blivit kända tack vare Arvid Baeckströms forskningar, och han fann i dem många värdefulla uppgifter om Gunnebo och dess arkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Breven utgavs dock aldrig i sin helhet. Kulturhistorikern, samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz stod för en verkligt uppseendeväckande upptäckt år 2006. Han upptäckte och lyckades förvärva Christina Halls visbok (påbörjad 1766). I en påkostad bok med guldsnitt och skinnband hade Christina Hall skrivit ned visor, som hon ville bevara i avskrift. Boken ger oss värdefulla inblickar i musiklivet i Göteborg. Niklas Krantz kom med boken till mig, och jag kände att jag måste göra något. Tio års arbete följde. År 2016 utgav Mölndals Hembygdsförening en tung skrift: Lars Gahrn, Christina Hall, vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor (Mölndal 2016, 524 sidor). När boken utgavs, hade nästan två århundraden förflutit efter Christina Halls död. Ibland tar det alltså lång tid innan människors insatser blir fullt ut uppmärksammade!
Spana efter fler brev!
I arkiven kan mycket väl finnas många fler brev och annat, som härrör från Christina Hall. Alla uppmanas att hålla ögon och öron öppna. Vi lever nu i en helt annan värld än Halls. Ingen måste nu företa långa resor till arkiv och sitta i arkivlokaler för att forska. Några av mina medarbetare (Peter Funke, Anna Jolfors och Bo Strömberg) hittade många värdefulla upplysningar på nätet. Om man har en dator, kan man finna många värdefulla bidrag till forskningen. Fortsätt med det! Fastän Christina Hall har fått 524 sidor, är det inte alls säkert att vi är färdiga med henne. Hon var en kulturarbetare, som har lämnat många spår efter sig. Mycket mer kan dyka upp, framför allt brev till andra brevvänner. Ungefär detsamma gäller hennes son, John Hall den yngre. Även han borde få en bok, som är ungefär lika omfångsrik som moderns. Man borde ge ut hans teckningar, som är ett källmaterial av stort värde. Jag skall återkomma till historien om hans skissböcker. Liksom allt annat rörande den olycklige John Hall är också detta en mycket sorglig historia. Jag har all anledning att återkomma i ämnet.
Har Mölndal en själ? Jag hade inte tänkt i de banorna, förrän Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, i sitt föredrag om Göteborgslitteratur, hållet onsdagen den 15 november 2017 för Göteborgs Hembygdsförbund, kom in på sådana ämnen. I sitt föredrag berättade han om Göteborgs själ och mycket annat. Låt oss börja med grannstadens själ.
Göteborgs själ
Finns några författare, som har funnit ”Göteborgs själ”? Jan Westin har arbetat med frågeställningen och räknade upp några författare och några boktitlar:
Ebbe Linde, Göteborg (1948),
Lars Ulvenstam, Göteborg – en stad och dess människor (1963),
Arne Gadd, Stad i Väster (1972),
Claes Hylinger, Kvar i Göteborg (1992).
Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.
Westin förklarar sig närmare: ”När det gäller letandet efter ’Göteborgs själ’ tycker jag att de nämnda författarna är goda exempel, var och en för sin tid. Den ende som för några år sedan har givit ut en skrift med titeln ’Göteborgs själ’ är dock Kristian Wedel – det flödar ymnigt ur hans penna. Jag tycker nog att Ulvenstam, Gadd och Hylinger har nått längre, men som jag försökte säga: de har olika utgångspunkter. Linde är mer traditionellt historisk. Ulvenstam är lite akademisk, med viss tyngdpunkt på kulturen. Gadd har fokus på hamnen. Hylinger ser staden ur ett flanörperspektiv. Jag tror nog man kan diskutera sig fram till drag som är gemensamma för den göteborgska själen bland stadens alla innevånare – men visst är vi stora nog att ha prägel av den stadsdel där vi är födda, bor eller har hamnat.” Frågan är om man kan finna något liknande för Mölndal. För en gångs skull känner jag mig odelat villrådig och vänder mig därför till läsekretsen. Vad säger ni om Mölndals själ?
Göteborgslitteraturen och Mölndal
Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.
Någon kanske undrar varför Lars Gahrn, som är mölndalsbo och Mölndals historieskrivare, sitter och skriver en artikel om Göteborgslitteratur? Svaret är, att Mölndal och Göteborg är två grannstäder, vilkas öden och äventyr är så sammanflätade, att man kan hämta otroligt många uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturen. När Mölndals förste historieskrivare, folkskolläraren Johan Lundskog, skrev sin bok ”Fässbergs socken och Mölndals kvarnby” (1921), hämtade han väldigt mycket ur Göteborgslitteraturen. Själv har jag fortsatt detta arbete. Jag har kopierat otroligt många sidor ur Göteborgslitteraturen för Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Under flera år var bibliotekarien och museiassistenten Thomas Svensson min flitige medhjälpare i detta oändlighetsarbete, som inte är avslutat. Göteborgslitteraturen är numera så omfattande (enligt Jan Westin omkring 10 000 skrifter), att ingen människa kan läsa allt eller ens få kännedom om alla skrifter. Niklas Krantz går igenom bland annat Göteborgslitteratur men även annan lokalhistorisk litteratur. Ofta stöter han på uppgifter, som jag inte hade en aning om. Hans stående fråga är: ”Vill du ha kopior?” Mitt stående svar är: ”Ja, tack!” Jag tar gärna emot alla slags tips. Krantz är arbetande styrelseledamot i Föreningen för Västgötalitteratur, som anordnar tre stora bokauktioner årligen. Då säljs bland annat Göteborgslitteratur men även Mölndalslitteratur. För museerna i Mölndal har Krantz inköpt åtskilliga böcker under årens lopp. Krantz har ett nära samarbete med bland andra Johnny Hagberg och Sven-Olof Ask. Alla dessa västgötar vet, att Göteborg och Mölndal ligger inom Västergötland. (Invånarna i dessa städer tror dock själva i allmänhet, att Mölndal och Göteborg hör till landskapet Bohuslän. Fler västsvenskar borde åka till Skara och lära sig grundläggande geografiska fakta om sina hemstäder!) Bokdoktorn Sven-Erik Johansson har gjort en enastående insats. Han började komma med gåvor till museerna i Mölndal 1987, och han håller fortfarande på. I början bidrog han huvudsakligen med föremål, men numera är det nästan uteslutande böcker. Många av dem är tidigare okända för forskningen. Även om mitt liv skulle bli dubbelt så långt, kommer jag nog inte att se alla böcker, som har något att meddela om Mölndal.
Ständigt nya fynd
Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.
Jan Westin lyckades finna en Gunneboskildring från 1861. Den var okänd för alla, som tidigare hade forskat om Gunnebo. Arvid Baeckström, som ägnade större delen av sitt långa forskarliv åt Gunnebo, dammsög både arkiv och litteratur på jakt efter uppgifter om Gunnebo, men märkligt nog fann han inte denna engelska reseskildring. Jan Westin var först. Jag skrev genast om den i Mölndals-Posten (MP 11/4, 25/4 och 16/5 2013) givetvis framhållande, att Westin hade gjort denna viktiga upptäckt. Med dessa ord vill jag uppmana alla andra läsare av göteborgiana att hålla ögonen öppna och höra av sig så snart de finner någonting, som handlar om Mölndal. Anna Jolfors har gått ett steg längre. Hon undersöker gamla tidningslägg och finner otroliga mängder med gamla nyheter från Göteborg och Mölndal. I Kungsbacka bor numera Leif Andersson, som då och då botaniserar i de nordhalländska tidningarna. Ofta gläder han mig med gamla Mölndalsnyheter därifrån. Att Kungsbackas tidningar intresserade sig för Mölndal var en fullständig överraskning för mig. Det gäller att ha ögonen med sig. Mölndalsnyheter kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Hela tiden dyker gamla böcker, tidigare okända för forskningen, upp. Westin har ungefär samma uppfattning: ”Och visst, mycket återstår att upptäcka. Göteborgslitteraturen omfattar som sagt omkring 10 000 skrifter, men du är förstås medveten om rundheten i siffran och bristen på definition av vad ’skrifter’ innebär.” Eftersom Mölndalslitteraturen hela tiden har uppgifter om Göteborg, bör man kanske räkna in även den i Göteborgslitteraturen. Med sådana och liknande beräkningar kan antalet skrifter öka lavinartat.
Göteborgiana-grupp
Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.
Någon förening för Göteborgslitteratur finns inte. Däremot finns inom Göteborgs Hembygdsförbund en Göteborgiana-grupp med Westin som en av sina bemärkta medlemmar. Han har själv skrivit om gruppen och dess verksamhet: Jan Westin, Att samla Göteborgiana och att samla Göteborgianer, (artikel i: Göteborg förr och nu, volym 37, 2018, sidorna 187-204). Förhoppningsvis leder den till att fler ”Göteborgianer” söker sig till gruppen och gör en insats för Västsveriges historia. Mycket arbete är alltså gjort vad gäller sökning av uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturens omkring 10 000 skrifter. Jag har med många vänners hjälp kopierat ett oändligt antal sidor ur Göteborgslitteraturen och satt in sidorna i Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Jag skulle inte ha varit den jag är, om jag inte ändå gärna ville ha mer. Fler tips efterlyses.
