Sjöslaget vid Nya Varvet – ett 300-årsminne

Med Karl XII och Peder Tordenskiold bägge i farten på svenska Västkusten kunde krigshistorien inte bli annat än livlig. År 1717 – för jämnt 300 år sedan – laddade Karl XII upp för ett nytt fälttåg mot Norge. Tordenskiold försökte slå ut de svenska baser, som var viktigast för detta fälttåg, nämligen Göteborg och Strömstad. Året 1717 blev därför händelserikt här på Västkusten.

Dynekilen 1716

Alltsammans kan ses som en upprepning av 1716 års händelser. Karl XII företog då ett fälttåg mot Norge och trängde fram till Kristiania (Oslo), som besattes av svenska trupper. Fästningen Akershus försvarades dock av norrmännen. Efter ett tag tvingades Karl XII att dra sig tillbaka. Han försökte förgäves överrumpla fästningen Fredriksten. Svårigheterna att få fram matförråd och belägringsartilleri var stora på de norska vägarna. Från Göteborg sändes då en transportflotta mot Norge. Den 27 juni 1716 gick Peder Tordenskiold och hans örlogsfartyg till anfall mot transportflottan. Tordenskiold erövrade eller förstörde skeppen. Karl XII tvingades att utrymma Norge. Tordenskiold hade gjort en stor insats för sitt land. Sjöslaget i Dynekilen gick till historien.

Göteborg var väl befäst

Peder Tordenskiold – en man med skarp blick, alltid redo för strid, djärv och ofta framgångsrik.

År 1717 skulle han göra allt han kunde för att upprepa den bravaden. Denna gång slog han till mot flottbasen Nya Varvet strax utanför Göteborg och mot Strömstad, där stora förråd samlades för det norska fälttåget. Göteborg och Göta älvs mynning var starkt befästa med batterier och fästningsverk. För en fiende, som funderade på att anfalla, kunde läget te sig tröstlöst, men där fanns svagheter. Dem upptäckte Tordenskiold, och givetvis var han ivrig att utnyttja dem. Den samlade eldkraften från alla svenska kanoner vid älvens mynning var fruktansvärd, men försvaret var spritt på flera enheter. Man kunde anfalla dem en i taget, och då tedde de sig inte längre lika fruktansvärda. Avståndet mellan staden Göteborg och Nya Älvsborg, dess fästning, var mycket långt. På grund av älvens uppgrundning kunde man dessutom inte ha de stora krigsfartygen inne i eller intill fästningsstaden Göteborg.

Fyra åtskilda enheter

Örlogsvarvet låg därför ursprungligen ute i förstaden Majorna vid Stigberget, på den plats, där Sjöfartsmuseet nu står. Även här blev det för grunt för de största skeppen. År 1700 flyttades örlogshamnen följaktligen ännu längre västerut till en plats väster om Klippan och platsen för den raserade fästningen Gamla Älvsborg. Lars Gathenhielm, kanske mera känd som Lasse i Gatan och konungens kapare, fick hyra Gamla Varvet. Så låg de där som pärlor på en tråd: fästningsstaden Göteborg, Gamla Varvet, Nya Varvet och Nya Älvsborg. Om en av enheterna anfölls, kunde de andra inte göra mer än möjligtvis skicka förstärkningar.

En avriggad eskader

Arvprinsen Fredrik av Hessen (senare konung Fredrik I av Sverige) var en djärv och skicklig kavalleriofficer, som fick många viktiga befäl i Sverige under det stora nordiska krigets slutskede. Han förde befäl i sjöslaget vid Nya Varvet 1717.

Vid Nya Varvet låg huvuddelen av Västkusteskadern, som var stark. En eskader är dock farlig för fienden enbart om den är bemannad, riggad och försedd med förråd. De flesta fartygen var dock inte bemannade, riggade och försedda med förråd. Efter sjutton år av krig mot alla grannar led Sverige brist på allting. Nya Varvet var mer ett fartygsförråd än en örlogsbas. Då och då gick något av de utrustade skeppen förlorat. Vid sådana tillfällen kunde man utrusta något av skeppen, som låg i beredskap. Vid flera tillfällen fick Lasse i Gatan hyra något av kronans örlogsskepp. Tack vare lyckade kaperier hade han alltid gott om pengar. Därför kunde kan värva dugligt sjöfolk, om inte annat utomlands, där spanska tronföljdskriget nyss hade avslutats. Många kapare hade därför blivit arbetslösa och tog tacksamt emot möjligheten att fortsätta sin verksamhet under befäl av Lasse i Gatan. Fartygsförrådet vid Nya Varvet var värdefullt. Förr eller senare kunde skeppen komma till användning. Man hade all anledning att befara att fler skepp än vanligt skulle utrustas nu, när svenskarna måste skeppa stora förråd norrut efter Bohuskusten till Strömstad.

Lasse i Gatan hjälpte till

Tordenskiold var fast besluten att slå till. Han kände till det mesta om fienden, men svenskarna var inte mindre välunderrättade vad gäller Tordenskiold. De förberedde sig på att försvara sin örlogsbas och sitt fartygsförråd. Lasse i Gatan hjälpte till med alla skepp, som han för tillfället hade i närheten. Om Tordenskiold lyckades förstöra Nya Varvet, var det lätt att räkna ut, att han skulle gå vidare och försöka förstöra även Gamla Varvet, som var Lasses bas. Lasses kapare gjorde stor skada på Danmarks och Norges handel. Att bränna både kaparfartygen och deras varv var givetvis en önskedröm för Tordenskiold. Lars Gathenhielm visste vad som gällde och ställde alla tillgängliga skepp till försvarets förfogande.

Våldsam beskjutning och små förluster

När Tordenskiold den 3 maj 1717 seglade in i Älvsborgsfjorden och kom i närheten av Nya Varvet emottogs han av kanoneld från ankrade svenska fartyg och från strandbatterier. Han utsattes också från eld av handgevär. På land stod infanteriförband och sköt mot danskarna. Den ömsesidiga beskjutningen varade sex timmar och en halv. På grund av stort skottavstånd och dålig träffsäkerhet var förlusterna – som vanligt i sjöstrider – uppseendeväckande små. Tordenskiold räknade in 52 döda och 119 sårade. Två av hans galärer – men inget av de större fartygen – hade tagits av svenskarna. Han hade inte nått sina mål, men hans kraft var obruten. Vem som helst kunde räkna ut, att han skulle slå till igen – här eller någon annanstans.

Ingen förföljelse

Sjöstrid – fullt så våldsamt gick det dock inte till vid Nya Varvet.

Befälhavare på svensk sida var viceamiralen Olof Strömstierna och arvprinsen Fredrik av Hessen (sedermera konung Fredrik I). Lasse i Gatan var som bekant invalidiserad och har väl inte kunnat vara med i striden. Möjligen har han följt händelseutvecklingen från land, men för så vitt jag förstår saknas uppgifter om, vad han hade för sig, och var han befann sig under slaget. Svenskarna förföljde inte Tordenskiold, vilket på många sätt var mycket klokt. Gathenhielms båda fregatter, som var fullt rustade, hade blivit illa åtgångna under kanonaden. Kronans örlogsskepp var nog inte fullt rustade och ej heller bemannade med sjöfolk. De var nog mer att betrakta som flytande batterier, som man hade förankrat tvärsöver älvmynningen. Med segelfartyg kan det vara farligt att gå in i fjordar och älvmynningar. Vinden måste vända först, innan man kan segla ut igen. Tordenskiold hade inte varit Tordenskiold, om han hade bekymrat sig över att bli fast i älvmynningen framför de svenska kanonerna. Som alla stora krigare hade han tur. (Om man inte har tur, blir man aldrig en stor krigare!) I rätt stund vände vinden, och Tordenskiolds eskader gled västerut, bort från de svenska kanonerna.

Onsala och Strömstad

På Nya Varvets kyrkogård står en minnessten med namnen på dem av Kungliga Flottans män, som miste livet under beredskapsåren. Borde man inte på något sätt även minna om dem, som stupade här 1717 och 1719? Foto: Lars Gahrn.

Närmaste målet blev Lars Gathenhielms Onsala, där Tordenskiold brände en repslagarbana och Lasse i Gatans moders gård, men svenskt kavalleri hindrade honom att bränna Gathenhielms skeppsvarv. En bränd repslagarbana och en bränd gård var verkligen inte mycket. Viktigare än Göteborg var dock Strömstad med sina stora magasin, avsedda för det norska fälttåget. Den 8 juli slog Tordenskild till mot Strömstad. Här fanns inte några svenska örlogsskepp utan Tordenskiold hade enbart att kämpa mot svenska landbatterier. Svenskarna led brist på kanonkulor, och när eldgivningen från de svenska kanonerna började mattas, trodde Tordenskiold att tiden var inne för landstigning och erövring. Svenskarna hade dock starka infanteriförband, som nu dök upp mellan klipporna och sköt så täta och förödande salvor, att Tordenskiolds folk stupade över varandra. Själv fick han två kulor i sig och undgick med knapp nöd att tas till fånga. Även denna gång var det dags att avblåsa striden. Han hade dock inte förlorat något enda av sina fartyg; antalet stupade och sårade var lågt. Den största framgången för svenskarna var tvärtom att Tordenskiold miste befälet över den danska eskadern på Sveriges västkust. Följden blev, att ingenting hände till sjöss, och att Danmark inte hade någon större nytta av sin starka och välutrustade flotta. Trägen vinner dock. Tordenskild kom igen. Under 1719 lyckades han – ensam! – vända krigslyckan och skapa förutsättningarna för en fred, som var mycket fördelaktig för hans konung och fosterland. Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.

Små förluster i strid

Visst drabbades danska flottan av vissa förluster genom Tordenskiolds oförvägna strider, men här som alltid drabbades flottorna av störst förluster genom att örlogsskepp helt enkelt seglade på grund i dåligt kända farvatten. Strax efter striden vid Nya Varvet seglade hans ena linjeskepp på grund. Det sattes i brand för att inte svenskarna skulle ta över skeppet. Detta var en mycket svår förlust. Tordenskiolds båda linjeskepp hade aldrig varit med om anfallet mot Nya Varvet. (De befarades vara alltför djupgående för dessa farvatten.) Det ena av dessa stora och värdefulla fartyg gick alltså förlorat ändå. Manskap miste man genom sjukdomar och därigenom att båtsmännen helt enkelt föll ned i vattnet och drunknade, när de klättrade omkring i riggen för att sätta segel eller bärga segel. Dessutom rymde många av sjömännen från det hårda livet till sjöss så snart de fick tillfälle.

Minnesmärke önskas

Nya Varvets förnämliga bebyggelse är en stor sevärdhet. Här finns mycket att beskåda och ta del av, bland annat tre minnesstenar. Dock saknas minnesmärke över 1717 års stora sjöslag och Tordenskiolds förnyade påhälsning 1719. I Strömstad finns en stor minnessten till minne av striden 1717. Något liknande vore verkligen önskvärt också för Nya Varvet.

Läs vidare

Tordenskiold tillhör de mycket omskrivna historiska gestalterna. Här kommer endast två av många möjliga hänvisningar:

Lars Ericson, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lund 1997. (På sidorna 193 – 200 behandlas attacken mot Göteborg. Boken ger en utmärkt beskrivning av sina ämnen.)

Tormod Lökling, Slaget om Strömstad, artikel i: Allt om Vetenskap: Tema Historia, nummer 5, 2017 (s. 32 – 37). Artikeln är väl illustrerad, detaljrik och sakkunnigt skriven.

Annonser

Munkedals Jernväg bjuder på ”Perrongteater”

”Perrongteater” – detta ord hade jag inte stött på tidigare, men sommaren 2017 gavs perrongteater på Åtorps station vid Munkedals Jernväg. Ordet är lätt att begripa och betyder just vad man skulle vänta, nämligen friluftsteater på perrongen invid tåget.

Skickliga skådespelare

Perrongteaterns tre skickliga skådespelare hade tåget som bakgrund och verklig kuliss. Foto: Lars Gahrn.

Tre teaterelever dramatiserade delar av järnvägens historia. De hade satt sig in i dessa historiska frågor och hade en dramatiseringsförmåga långt över det vanliga. På några få minuter hann de med att dramatisera industrialismens genombrott, landsvägslokomotivet, som föregick järnvägen, rallarnas liv och leverne samt kyrkans ibland avvisande inställning till järnvägarna. Enligt en utbredd uppfattning var järnvägar synd, på grund av det rörliga livet och allt som detta medförde. Alla tre ungdomarna hjälptes åt att dramatisera landsvägslokomotivets framfart, mycket uttrycksfullt, skickligt och roligt. Rallarna uppvaktade ortens vackra flickor och kunde inte undvika att slåss om flickorna. I detta sammanhang fick vi en beskrivning av ”rallarsvingen”. Scenerna växlade snabbt utan att vi åskådare märkte något jäkt. Man lyckades även i några fall att skifta klädedräkt mellan varven.

På perrongerna har mycket hänt

Rallarna har upptäckt en av bygdens fagra döttrar och styrker sig med en sup, innan de vågar sig fram till henne.

Avslutningsvis gjorde prästen och prästdottern sitt högtidliga och värdiga inträde. Den tredje skådespelaren böjde sig då framåt och blev en läspulpet. Detta hade möjligen också en symbolisk innebörd. Dramatiseringen genomfördes raskt, med stor säkerhet, skickligt och uppfinningsrikt. De tre teatereleverna hade tidigare dramatiserat delar av Trollhättans historia i Nohabs smedja. De har arbetat för Innovatum i Trollhättan. Uppslaget att spela perrongteater är utmärkt. Väldigt mycket har utspelat sig på stationernas perronger: avsked, möten och överläggningar. Förr brukade kungligheterna tas emot på järnvägsstationerna av stora mottagningskommittéer. Jag kan inte låta bli att berätta en historia, som jag har fått höra av Bengt-Åke Berggren, själv polis.

Kunglig scout mötte annan scout på perrongen

Prins Gustaf Adolf, far till Carl XVI Gustaf, kom med tåg till Göteborgs Central och mottogs på perrongen av landshövdingen och andra högre befattningshavare. För ordningens skull var en polis med för bevakning. Prinsen själv hade många uppdrag inom scoutrörelsen. När han fick se polisen, sade han: ”Vad roligt, att ni ville komma och möta mig. Då kan vi diskutera nästa scoutmöte.” Även polisen hade uppdrag inom scoutrörelsen. Mottagningskommitténs höga befattningshavare lär ha blivit snopna, när de fann, att polisen blev mest uppmärksammad av prinsen.

Statshemlighet röjd på perrongen

Prästen predikar om järnvägens syndfullhet.

Folk samlades på perrongerna inte bara för att välkomna gäster utan även för att vinka av resenärer, som de kände, när dessa skulle resa iväg. År 1881 var kronprins Gustaf (sedermera Gustaf V) giftasvuxen. (Han var född 1858.) Därför började man fundera över, om han kanske kunde ha fler ärenden i Tyskland, när han skulle fara till Berlin på den tyske tronföljarens bröllop. Konung Oscar följde sin son till järnvägsstationen och hade givetvis många i sitt följe. ”Man och man emellan viskades det också att när kungen följt sin son till järnvägsstationen skulle han ha sagt så att det hördes av de närmast kringstående: ’Följ din egen böjelse – jag vill på intet sätt påverka ditt beslut.’” (Waldemar Swahn, Gustaf V: Landsfadern och människan 1858 – 1938, Sthlm 1938, s. 63.) Därmed var den statshemligheten (eller åtminstone familjehemligheten) röjd på perrongen. Kronprinsen for till Tyskland för att söka efter en lämplig maka.

Många tänkbara ämnen för perrongteatern

Perrongteatern har många ämnen, som ligger nära till hands. Järnvägsinvigningar var mycket stora tillställningar. De brukade förrättas av Hans Majestät Konung Oscar II. Ingen har invigt så många järnvägar som han. Vill man ha en stor föreställning, passar en järnvägsinvigning med Oscar II mycket bra. (Jag menar givetvis någon skådespelare, som spelar kungen.) Utdelning av ved och kol under världskrigens ransoneringar kunde också vara tacksamma ämnen liksom lastning och lossning av godsvagnar. Posthantering och utväxling av postsäckar skulle på samma sätt kunna dramatiseras. Perrongteatern har äkta kulisser: lok och vagnar. Bättre än så kan det inte bli.

Perrongteater – nytt ord och ny verksamhet

Ordet perrongteater saknas i Svenska Akademiens Ordbok. Jag frågade en av skådespelarna, om de hade lånat ordet från annat håll, eller om de hade myntat det själva. Hon kunde inte erinra sig, att de hade hört ordet i andra sammanhang. Munkedals Jernväg och de tre skådespelarna har av allt att döma gett oss ett nytt ord och en ny verksamhet, nämligen perrongteater. Kanske har dock en viss teaterverksamhet även tidigare skett vid museibanorna, men mycket talar för att ordet perrongteater är nytt. När jag sökte på nätet, fann jag enbart perrongteatern i Munkedal.

Järnvägar och synd

Järnvägar betraktades av många som synd. Prosten i Solberga, Henrik Florus Ringius, höll på sin tid en järnvägspredikan, som trycktes. (Henrik Florus Ringius, Med järnvägen inbryter en ny tid: Predikan i Solberga pastorats kyrkor sommaren 1907, Gbg 1907.) Han visar sig vara så vidsynt, att han ser både fördelar och nackdelar med järnvägarna och allt vad de för med sig. Denna predikan borde ges ut i faksimil och läggas ut på nätet. Den är ett viktigt vittnesbörd om hur bohusläningarna såg på sina järnvägar.

Ångloket måste repareras

I detta hus nere vid hamnen bodde Gustaf B. Thordén i sin ungdom. Han åkte med järnvägen, när han hade ärende upp till Munkedal.

Andra museijärnvägar har all anledning att ta efter Munkedals Jernväg och själva anordna perrongteater. En av anledningarna till att jag återigen dök upp i Munkedal var, att jag redan på förhand begrep, att denna teater var både sevärd och värd att skriva om. Huvudanledningen till mitt besök var dock själva järnvägen. Banan är ovanligt omväxlande med många sevärdheter. Här har vi den lilla järnvägen med de stora sevärdheterna. För närvarande arbetar man hårt med att få ihop pengar till ånglokets ångpanna. Man behöver ungefär 700 000. Årligen får man in drygt 200 000 kronor i biljettintäkter. Reparationskostnaden är alltså en väldig summa. Alla har möjlighet att vara med och lämna ett bidrag.

Thordénstiftelsen – en viktig bidragsgivare

Gustaf B. Thordéns stiftelse har gett ett stort bidrag (170 000). Thordéns far tjänstgjorde som hamnchef nere vid Munkedals hamn vid Gullmaren. I sin ungdom fiskade Thordén i fjorden. Sedan tog han tåget och åkte Munkedals Jernväg upp till Munkedal, där han sålde fisken på torget. Fadern var noga med att även han skulle betala biljetten. Detta fick jag veta i Jernvägskafét. Thordéns släkthistoria är på många sätt förknippad med järnvägen. De flesta som åker med järnvägen gör det som jag för nöjes skull, men ibland händer det, att folk, som bor nere i hamnen, tar järnvägen ner till sina hem. Nyttotrafiken är kvar.

 

Kungliga badbyxor saknar helt politisk symbolik

Hur skall man hinna med alla programpunkter under Marstrands sekelskiftesdagar? Tyvärr kan man inte vara med överallt, men man kan återkomma år efter år. Uppskattade programpunkter återkommer nämligen. Att döma av publiktillströmningen tycks programpunkterna vara uppskattade.

Sjungande trädgård

Skönsjungande ungdomar i Villa Arugas trädgård. Foto: Lars Gahrn

I år, söndagen den 20 augusti 2017, fick jag vara med om Marstrands sjungande trädgårdar, Marstrands motsvarighet till Babylons hängande trädgårdar. Jag hade tänkt att gå raka vägen till Villa Aruga, men jag blev genast förd på avvägar. När jag steg i land, ljöd glad och kraftfull musik från andra hållet. Jag styrde genast kosan dit. Så småningom hamnade jag dock vid Villa Aruga, som nära nog var en hängande trädgård, högt belägen och med utsikt mot havet i nordväst. Fyra ungdomar spelade och sjöng. De hade ett trevligt framförande med väl valda visor. Det kan visserligen vara svårt att göra sig hörd utomhus, men har man en mindre arena som denna upphöjda trädgård, kan man göra sig hörd utan att anstränga sig. Marstrands besökare bjöds på trevliga miniatyrkonserter, och ungdomarna fick en övning i konsten att framträda.

Klosterkyrka i Marstrand

Även detta år visades Marstrands kyrka, som har en rik historia och många sevärdheter. Kyrkan var en klosterkyrka för franciskanernas kloster (egentligen konvent) i Marstrand. Kvar från den tiden finns pelarbaser och kapitäl från de två pelare, som bar upp kyrkans valv. Kapitäl och baser är nu prydnader överst på kyrkogårdens grindstolpar. Inne i kyrkan har triumfkrucifixet blivit kvar genom århundrandena.

Drillflickor och musikkår

Drillflickorna i cowboyutstyrsel samlar sig inför sitt nummer.

De båda dagarnas höjdpunkt är konung Oscar II:s ankomst till Marstrand på kungafartyget Drott (numera i stället ångaren Bohuslän). Före konungens ankomst underhöll Kungälvs musikkår och Kungälvs drillflickor. Musikkåren håller hög klass. Musikerna har dessutom blåsinstrument, som hörs bra även utomhus. (Musikkårerna var avsedda för utomhuskonserter och spelning under marsch.) Drillflickorna är enastående. Jag har sett många drillflickor i och med att jag intresserar mig för musikkårer, men Kungälvs drillflickor går utanpå allt. De är mycket dansanta men har även akrobatiska talanger. Till min stora förvåning har jag aldrig kunnat upptäcka några missar, fastän turerna är många och svåra och genomförs med häpnadsväckande snabbhet. Flickorna måste vara mycket vältränade och starka. Trots många och svåra nummer, ibland framförda i stark värme, förefaller de inte ens bli trötta. Andra kan lätt få t-tröjorna genomblöta av svett, men på drillflickornas plagg ses inte ens några våta fläckar. Svåra framträdanden gör artisterna ofta allvarliga och bekymrade, men Kungälvs drillflickor ser alltid ut att vara obekymrade och glada. Deras energi och glädje smittar. De höjer stämningen.

Cowboydans

Vild galopp framställs som dans.

Drott (eller rättare sagt ångaren Bohuslän) var försenad, men detta var enbart en fördel, eftersom musikkåren och drillflickorna då gav ett par extranummer. Flickorna framförde en cowboydans, klädda i vita hattar, blå kortbyxor, gula tröjor, bruna västar och röda halsdukar, en mycket tilltalande färgharmoni. (Dräkter byts till varje nummer och är mycket väl komponerade färgmässigt.) Flickorna framställde cowboys, som red, sköt med pistol, svingade lasso och så vidare, allt mycket skickligt och genomfört i rasande tempo. Mycket åskådligt och skickligt. När man som jag börjar bli gammal, behöver man bli uppiggad genom att möta ungdom, fart och fläkt samt glädje. Drillflickorna är utmärkta glädjespridare. Musikkårens musikstycken fungerar på samma sätt.

Stor scenpersonlighet spelar stor scenpersonlighet

Höga herrar låter alltid vänta på sig, brukar man säga, men till slut kom Bohuslän och konung Oscar, spelad av Anders Arnell. Konung Oscar var en stor vältalare med stor vana att framträda inför offentligheten. När han blev konung, kom alla i hans omgivning att uppträda underdånigt och vördnadsfullt. Konungen kände ökad säkerhet och fick en förhöjd självkänsla. Anders Arnell spelar med stor skicklighet en monark, som älskar att framträda och som älskar att tala. Alltsammans låter mycket bra, men tankeinnehållet är ibland svårt att urskilja. Det ena ämnet hänger inte alltid ihop med det andra, men sådant märker man inte, om talaren pratar medryckande och inlevelsefullt. Arnell kan den konsten. Han karikerar skickligt och kärleksfullt en scenpersonlighet med förhöjd självkänsla. Man kan säga, att en stor scenpersonlighet spelar en stor scenpersonlighet.

Konungen doppade sig

Utan att ge avkall på sin kungliga värdighet sjunger Hans Majestät Konungen ett av Elvis Presleys sångnummer tillsammans med folkets barn.

Konungen steg upp i Gustaf V:s jaktbil (en Buick av 1929 års modell) och for genom staden. Så småningom anlände han till Södra Strandverket, där Kungadoppet skulle genomföras. En samling tappra kvinnor och män i heltäckande baddräkter av äldre modeller stod redo att doppa sig i det inte alltför varma vattnet. Till de tappra kvinnorna och männen sällade sig även Hans Majestät, som behöll amiralsmössan på och till allmänhetens förvåning visade sig ha röda badbyxor. Folk uppmärksammar ju allt vad konungar har och gör och vill lägga in djupsinniga tolkningar även i smärre enskildheter. Man frågade, om de röda byxorna speglade konungens politiska uppfattning. Hans Majestät svarade då, att han var kommunist.

Opolitiska badbyxor

Glatt och otvunget samspråk har alltid kännetecknat Hans Majestät Konungens umgänge med Marstrands badgäster.

Jag kan hysa viss – ehuru givetvis högst begränsad – förståelse för, att detta, måhända helt oväntade, besked från Hans Majestät Konungen kan komma att oroa hans undersåtar i Marstrand med omnejd, särskilt om det skulle spridas av oansvariga pressorgan. En svensk utrikespolitisk omsvängning skulle kunna leda till ett amerikanskt handelsembargo och FN-sanktioner. Vår livsnödvändiga import av basvaror som jeans, Coca Cola, Barbiedockor och Bob Dylan-skivor skulle därmed kunna äventyras. Såsom kunglig hovkrönikör, inriktad på badortshovet på Marstrand, torde jag kunna med nära nog fullständig visshet betyga, att Hans Majestät Konungen behagade skämta angående sin politiska hållning, emedan Han aldrig tidigare torde ha givit uttryck för sympatier åt angivet håll utan snarare motsatsen. Vad gäller de röda badbyxorna bör påpekas, att rött är den kungliga färgen. Röd är konungamanteln, som Hans Majestät bär vid riksdagens högtidliga öppnande. Röd är purpurn, som är alla furstars kännemärke. Tyvärr har dock vänstern usurperat denna kungliga färg med påföljd, att konungarna beklagligtvis allt mindre har börjat använda denna sin egen färg. Dock har konung Oscar velat bibehålla rött åtminstone i sina badbyxor. Lyckligtvis har inte bara vänstermän börjat använda rött utan även – som en motvikt – mer samhällsbevarande element, till exempel jultomten. De röda badbyxorna bör alltså inte tolkas politiskt utan snarare ses som ett Kungligt traditionsbevarande. Vilket härmed intygas, ex officio, på nådig befallning

Lars Gahrn

leg. kunglig hovkrönikör vid badortshovet på Marstrand

 

Bo Tak – filmfotograf bland stjärnorna

Mölndals-Postens fotograf skulle gå långt och bli en känd man. Då hette han Bo Andersson, men han blev känd över hela Sverige som Bo Tak, filmfotograf vid Sveriges Radio – TV. Efter årtionden tillsammans med TV-kändisar och filmdivor har Bo Tak mycket att berätta.

Det här kommer aldrig att gå!

Han hade kunnat tjäna en halv förmögenhet, om han hade gått till veckopressen med sina berättelser, (och om han hade berättat allt). Det, som han har valt att berätta, är mycket nog och nog så underhållande. Bokens titel är: Bo Tak, När jag nobbade Josephine Baker (Sthlm 2017, 120 rikt illustrerade sidor). Tak lär ha valt mellan denna titel och en annan, nämligen ”Det här kommer aldrig att gå!” Så lär en medarbetare på Göteborgs-TV ha sagt gång på gång, när TV-teamet fick ett eller ett annat halvt omöjligt uppdrag. Tak och hans arbetskamrater tycks ha löst både det ena och det andra, även filmning av Josephine Baker.

Tak nobbade Josephine

Bo Taks memoarer visar på framsidan en bild av honom själv, en välklädd, välvårdad och lugn gentleman med många levnadsminnen. Foto: Anita Lundh.

Titeln ”När jag nobbade Josephine Baker” kan göra vem som helst nyfiken, och detta är givetvis avsikten. Jag skall därför börja med att avslöja hur det gick till. Tak och hans kamrater hade fått i uppdrag att filma den förföriska fransyskan, som ibland dansade på scenen, endast iförd bananer. Vid tillfällena, då Tak och hans kamrater filmade, var hon dock betydligt mera välklädd. Tak filmade flera kvällar och gjorde en kompletteringstagning på dagtid. När denna tagning var klar, hade stjärnan flera timmar över före kvällens föreställning. Då ville hon ge sig ut i Göteborg och shoppa. Hon fäste blicken på Bo Tak och undrade, om han ville visa henne runt bland varuhusen. ”Tyvärr”, svarade Tak, ”har lovat min fru att komma hem tidigt”. Då tog Taks arbetskamrat ”Big” Pettersson chansen. Han ringde till sin fru, som gav honom nådigt tillstånd och var djupt imponerad av att hennes man skulle vägleda världsstjärnan i Göteborgs varuhusdjungel. Några dagar senare gav Big och hans fru stor middag för stjärnan i sitt hem. Värre än så var det inte. Några förförelsekonster spelades inte ut denna gång. Tak har kärv humor, och han har alltså valt att småskoja med läsekretsen med hjälp av en västgötaklimax.

Mölndal skymtar förbi

Josephine Baker, som nobbades av Tak men hade mycket lätt att finna en ersättare.

Låt oss nu ta alltsammans från början. Bo Tak födde 1934 i Hamburgsund. Familjen flyttade dock så småningom till Mölndal och bosatte sig på Solängen, närmare bestämt på Östergatan 45 (nu Österängsgatan). Mölndals-Posten startade 1949, och Bo Tak blev tidningens fotograf eller rättare sagt en av dess fotografer. Han hade eget mörkrum på redaktionen. Tak var flitig fotograf i Åbybergsparken, där under 1950-talet de flesta av Sveriges stora artister framträdde. Taks flitiga verksamhet här i Mölndal skymtar fram enbart i förbigående. Han har bråttom att komma fram till Josephine, Tommy Berggren, Ulla Jacobsson, Åke Falck och de andra storheterna, som intresserar en bredare läsekrets. Tiden i Mölndal är dock redan skildrad. Tak och jag har haft ett visst samarbete. På så vis tillkom några artiklar om hans år i Mölndal och hos Mölndals-Posten (MP 26/7, 2/8 och 25/10 2006) och några om verksamheten i Åbybergsparken (MP 18/5, 8/6, 3/8, 24/8, 28/9 2011).

Många mölndalsbor

Bo Tak, klädd i kamelhårsulster, fotograferad i yngre dagar.

Tak var uppvuxen i Mölndal. Även skådespelerskan Ulla Jacobsson, som han fotograferade och filmade, hade växt upp i Mölndal. Detsamma lär ha gällt regissören och skådespelaren Åke Falck. Jag har hört sägas, att han kom från Toltorpsdalen. Kan någon berätta om Falck och Mölndal? Skådespelaren Tommy Berggren bodde under en del av sin ungdomstid i Krokslätt. Hans far lär ligga begravd på Fässbergs kyrkogård. Alla dessa storheter är med i Taks memoarer. Tak berättar även historien om ungdomsvännen Jan Wictorinus från Mölndal. Han blev kameraman i Stockholm och gjorde en smått osannolik karriär. I sin ungdom arbetade han som hisspojke på Amerikabåtarna. Han var artig mot rika amerikanskor och fick mycket dricks. Väl över i USA tog han ledigt och åkte till Hollywood och fick vara med vid några filminspelningar. Hemkommen till Sverige åkte han till tv-huset i Stockholm. Han fick tid hos programdirektören Nils Erik Baehrendtz. Denne undrade vad han kunde göra för Wictorinus.

”Jo, jag vill gärna bli anställd som kameraman.”

”Jaha ja, vad har du för meriter?”

”Jag kommer just från Hollywood.”

Wictorinus blev genast anställd. Allt detta stämmer säkerligen, men samtidigt undrar man, om inte historien är något påbättrad? Frågade Baehrendtz inte litet mer?

Vetande i anekdotform

Bo Tak inriktar sig på att berätta anekdoter. Han är en skicklig berättare och har under sitt långa liv kommit underfund med vad som slår. Uppläggningen gör att läsaren hela tiden lockas att läsa vidare. Anekdoter brukar man komma ihåg bättre än oblandade fakta (som kan ha en viss sövande inverkan på läsaren). Jag övertygad om att Tak även lyckas lära läsarna mer än vad andra författare lyckas med. Han har skrivit en mycket lättläst och läsvärd minnesbok. Den är utgiven på författarens förlag och kan alltså beställas genom Tak själv (taklundska@yahoo.se). Här får läsarna återuppleva mycket tv-historia från den tid, då tv-program ännu var en stor upplevelse. Många minnen kommer att väckas hos läsarna, som här får en möjlighet att titta in som hastigast bakom kulisserna.

Mölndalsbo på medeltidsmarknad

Den första mölndalsbon på bild eller möjligen Mölndals förste besökare på bild finns med på en bild av Mölndalsfallen från 1693. Inte desto mindre stod han framför mig på Lödöse medeltidsdagar den 3 och 4 juni 2017. Rättare sagt stod där en man i samma slags kläder eller åtminstone i kläder, som till det yttre liknade 1693 års man. Alltsammans visade sig – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning.

Ett slags shorts från 1693?

Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.

På denna gamla bild från 1693 ser man Mölndalsfallen rakt framifrån. Man ser Kråkeberget långt upp i fallen och Forsebron långt ner i fallen. Norr om Forsebron ses en man, som går till fots och kör en häst med kärra. På kärran ses några spannmålssäckar med säd, som skall malas i någon av kvarnbyns kvarnar. Mannen har en bredbrättig hatt på huvudet, en rock med pälskrage och med ärmar på överkroppen och ett par byxor, som är breda, långa och liksom tvärt avskurna nedtill. Man kommer att tänka på ett slags breda och långa shorts. Detta begrepp fanns inte på den tiden, men i vissa folkdräkter finns så kallade holkbyxor, vilket är ungefär detsamma. Mycket finns skrivet om dräkter. I detta sammanhang hänvisar jag i första hand till boken: Erik Dahlberg, Teckningarna till Svecia antiqua et hodierna, IV Götaland och Finland, Sthlm 1970, (bilderna 2144-2148). I denna bok finns teckningen från 1693 återgiven. Redan för länge sedan uppmärksammade jag mannen vid Forsebron och skrev om honom i Mölndals-Posten (En forkarl i holkbyxor, MP 28/7 1983). Att jag skulle möta en sådan man öga mot öga kunde jag inte då föreställa mig. Mer än trettio år skulle förgå, innan så skedde, och innan jag fick anledning att ta upp ämnet på nytt.

Mellanting mellan shorts och knäbyxor

Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.

Mannen i Lödöse hade dock ett slags knäbyxor, som satt åt nedanför knäet. Byxorna bestod av så mycket tyg, att tyget föll ner ett bra stycke nedanför knäet. Vi hade alltså ett slags mellanting mellan knäbyxor och shorts. Tyget var mycket tunt. Hade vår man från 1693 samma slags byxor eller ett slags byxor, som till det yttre liknade dessa? Det vet vi inte. Alltsammans visade sig alltså – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning. Det är inte lätt att återskapa dräkter från förflutna dagar. På medeltidsdagarna fanns mycket att beskåda och mycket att inhandla. Inte minst givande var att titta över åhörare och åskådare. Många av dem hade medeltida dräkter av olika slag. Här fanns mycket, som man gärna tittade närmare på. Kläder är sevärdheter. Det är en anledning till att vi lägger mycket tid och mycken omsorg på dem. Som synes blir mycket skrivet också.

Avvärjningsrörelser utlärdes

Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.

Compagnie Torpum visade och berättade om medeltida stridskonst med stor skicklighet och sakkunskap. Framför allt lärde de ut allehanda avvärjningsrörelser, lämpliga att använda, om man blir utsatt för anfall. Sådana avvärjningsrörelser kan ju vara bra att öva in i våra dagar, då rån och överfall är vanliga. Påfallande var det lugn och den behärskning Torpum Compagnies medlemmar visade under stridsövningarna. Håller man på med sådana övningar, kan man bli alltför ivrig, så att övningarna kan övergå i allvar. Av sådant märktes inte ett spår hos dessa lugna och trygga uppvisningskrigare, som hade lärt självbehärskningens svåra konst. Ibland fick även besökarna hålla i ett svärd och långsamt rikta ett hugg eller stick mot läraren, som visade hur man slår bort det. I strid var stick att föredraga framför hugg, berättade lärarna. Man kunde nämligen inte hugga sönder en rustning. På sin höjd kunde man åstadkomma bucklor och repor. Däremot kunde man skada eller döda motståndaren med stick.

Många marknadsstånd

Gycklarkonster på hög nivå.

Gycklargruppen Mareld framträdde med konster, som roade och fängslade både stora och små. Man jonglerade ibland en i taget, ibland två eller rentav tre tillsammans. Antalet bollar, som hanterades, var som mest sju. Gruppen Infensus bjöd på tornerspel, som följdes med stort intresse av oss åskådare. Ibland talade de uppträdande till åhörarna utan mikrofon. Fastän de ansträngde rösten till det yttersta, kunde de bara delvis göra sig hörda. Man fick en uppfattning av hur det kunde vara på medeltiden. Att hålla tal till en större åhörarskara måste ha varit mycket otacksamt. Mycket måste ha gått åhörarna förbi, eftersom det helt enkelt inte hördes. Utrymmet bakom Lödöse museum upptogs av tornerspelsbanan, ett marknadstorg, där Mareld framträdde, och många stånd med varor av alla slag. Här fanns mycket att se, höra och köpa. Liksom tidigare gick ingången till medeltidsdagarnas område genom Lödöse museum. Museets reception och butik var själva ingången. På detta sätt var museet inlemmat i verksamheten. Museipersonalen visade runt i museet och spred på sitt sätt kunskaper om denna tidsålder.

 

Gustaf Wasas sägenomsusade frieri

I Torpa stenhus kan man åter se Katarina Stenbock, Gustaf Wasas tredje drottning, som bodde här under sin korta ungmötid. Där kan man även se hennes kunglige make, som bevisligen har besökt Torpa. Stenhuset har nämligen i dessa yttersta tider befolkats av vaxdockor.

Frieri på annan ort

Torpa stenhus. Foto: Lars Gahrn.

Sedan gammalt har man inte bara berättat, att konungen har besökt Torpa, utan man har även berättat, att kungen kom till Torpa för att fria. Berättelsen återges av Anders Fryxell, som gav den vidare till 1800-talets stora historieintresserade allmänhet. Den återges därför av alla slags skriftställare och journalister, fastän den bevisligen inte stämmer. Gustaf Wasa har aldrig friat till Katarina Stenbock på Torpa, ty han har inte ens uppehållit sig inom Västergötland under den tid, då frieriet måste ha försiggått. Detta har varit känt sedan länge, men sådana insikter har – i motsats till roliga sägner – svårt att slå igenom. Vi vet var kungen befann sig, ty överallt utfärdade han brev. Om man sammanställer brevuppgifterna, kan man följa honom på hans resor runt riket. Så har JBLD Strömberg gjort. Jag erinrar om hans bok: ”De svenska resande kungarna – och maktens centrum” (Uppsala 2013). Fortsättningsvis bygger jag på hans värdefulla genomgång av kungarnas vistelseorter.

Kungen besökte inte Västergötland

Gustaf Wasa på Torpa.

Drottning Margareta Leijonhufvud avled den 26 augusti 1551. När sorgeåret nästan hade gått till ända, gifte kungen om sig med den endast 16- eller 17-åriga Katarina Stenbock den 22 augusti 1552. Inom denna tidsram bör frieriet ha försiggått. Vid Margareta Leijonhufvuds död var Tynnelsö slott i Södermanland kung Gustafs residens, enligt dateringen i hans brev. Under resten av 1551 befann sig kungen fortfarande i Mälardalen, framför allt i Stockholm. Där uppehöll han sig också under 1552 med undantag för en avstickare till Närke fram till dess att han utfärdar brev i Vadstena den 23 juni. Här skriver han brev – med undantag av en avstickare till Norrby i samma landskap – fram till och med den 21 september. (Bröllopet firades i Vadstena, och här försiggick alltså även smekmånaden.) Torpa kom han inte ens i närheten av. Tydligen har Katarina och hennes föräldrar infunnit sig vid hovet. Frieriet måste ha försiggått där och inte på Torpa. JBLD Strömberg har fått läsa mina slutsatser på förhand och instämmer: ”Huvudintrycket av kungarnas itinerarier kan anses tillförlitligt, även om något enstaka brev ibland har felaktig datering. (Erik XIV påstods t.ex. i registraturet ej ha funnits närvarande i Uppsala under dagen då sturemorden begicks, sidan 401, vilket inte kan stämma.) Eftersom kung Gustaf i detta fall inte alls uppges ha besökt Västergötland under den aktuella tiden, bör ett frieri på Torpa helt kunna uteslutas; ifall han någorlunda kort tid dessförinnan eller därefter hade varit i landskapet vore saken däremot något mer osäker.”

Två besök på Torpa tidigare

Katarina Stenbock på Torpa.

Däremot har Gustaf Wasa gästat Torpa tidigare. Det är alltså helt riktigt att ha en vaxdocka, som föreställer honom, i stenhuset. Han gästade Torpa både 1545 (brev utfärdades från och med den 10 till och med den 13 oktober) och 1550 (brev utfärdades från och med den 3 till och med den 6 februari). Katarina Stenbock föddes den 22 juli 1535 eller 1536. Gustaf Wasa kan mycket väl ha sett Katarina vid sina besök. Hon var då vid första besöket nio eller tio år, vid andra besöket tretton eller fjorton år. Fadern, Gustaf Olofsson Stenbock till Torpa, var en av konungens betrodda män och blev riksråd 1534. År 1540 blev han ståthållare i Västergötland. Han var betrodd som få. Märkligt är att se, att konungen aldrig reste till Västergötland efter sitt giftermål 1552. (Konungen levde fram till 1560 och fortsatte att resa flitigt i sitt rike. Han for till exempel över till Finland.)

Erik XIV på besök

Detta måste rimligen tolkas som att konungen litade på sin svärfar, ståthållaren av Västergötland. Konungen tycks inte ens ha tyckt, att det var nödvändigt att övervaka sin ståthållare och inspektera vad han höll på med. För svärfadern och svärmodern gick det bra att resa till hovet och besöka sin svärson och sin dotter där. Då slapp man besväret att ta emot hela hovet hemma hos sig. Då slapp man också kostnaderna för att utspisa dem alla hemma hos sig på Torpa. Som svärson har Gustaf Wasa aldrig gästat Torpa. Däremot har hans son Erik XIV besökt Torpa två gånger, dels 1561, dels 1563. Kanske borde även han få en vaxdocka i stenhuset? Lämpligtvis kunde man ställa honom inför en flammande brasa. När han besökte Torpa den 12 november 1563, bör det ha varit kallt. I ett stenhus känns kölden dessutom dubbelt svår. Den råa kylan kan man känna av även en sommardag. Man förstår att Torpas invånare övergav stenhuset och byggde ett timmerhus åt sig i stället.

Ljudaborg lyfter Ronja Rövardotter

Ronja Rövardotter – hur skulle denna berättelse kunna omvandlas till teater? Astrid Lindgrens berättelse är avsedd för barn och följaktligen enkel till sin uppläggning och handling. Två rövarband håller till i den stora skogen. De är fiender inbördes. Ronja är dotter till den ene rövarhövdingen. Birk är son till den andre. De båda ungdomarna (eller barnen) träffas och blir goda vänner. Följden blir, att de båda rövarbanden försonas och går samman.

Romeo och Julia förebilder

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Själva uppläggningen är känd tack vare Shakespeares skådespel Romeo och Julia (1595) och har på svensk botten återanvänts av F. A. Dahlgren i Värmlänningarna (1846). Dahlgren gav sitt skådespel ett lyckligt slut, och så gör även Astrid Lindgren (1981). Den historiska förankringen är svag. Något svenskt rövarband, som har haft en riddarborg, är inte känt från historien, än mindre två – inbördes fientliga – rövarskaror, som innehar var sin del av samma borg. Astrid Lindgrens berättelse är ett sagospel eller en ”rövarhistoria”. Hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter? Hur skulle man kunna få djup i en grund berättelse? Hur skulle man kunna få något slags historisk trovärdighet i ett sagospel? Ja, hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter?

Ljudaborg klarar allt

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Man hade all anledning att ställa sådana frågor, men jag var aldrig det minsta orolig, endast nyfiken. Ljudaborg kulturförening lyckas med allt. Med utmärkta skådespelare, god regi, bra dräkter, sång, dans och lyriska dikter lyckas Ljudaborg lyfta Ronja Rövardotter. Själva skådeplatsen är bästa tänkbara. Friluftsteatern Ljudaborg ligger bakom Lödöse museum och alldeles intill bergsfoten. Själva sluttningen är rikt bevuxen med ekar och annan växtlighet. Naturen är en del av skådeplatsen. Grönskan ger en stark verklighetskänsla. Skådespelarna förstärker denna känsla av verklighet genom utmärkt spel. De talar väl och tydligt. Dessutom har de lärt sig ansiktsuttryck och kroppsspråk. Även bifigurerna spelar med tack vare ansiktsuttryck och kroppsspråk. Detta skapar en mycket livaktig scenbild.

Besjälad natur

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Dräkterna är utmärkta. Ljudaborg har i många år spelat teaterstycken med medeltida ämne. Föreningen eller medlemmarna har därför många medeltidsdräkter. Ronja Rövardotter har spelats in som film. Jag har endast sett några få filmsekvenser, men jag minns ännu med obehag de ohistoriska och osannolika dräkterna. Här på Ljudaborg känns allt (eller nästan allt) historiskt riktigt. Alla dräkter är dessutom vackra. När Astrid Lindgren (1907-2002) växte upp var naturen ännu, åtminstone bland ”de gamle”, besjälad, fylld av övernaturliga väsen. I sitt sagospel har hon tagit med sådana väsen: vildvittror, rumpnissar, grådvärgar, småvittror och skogsväsen (besjälade träd). I folktron var dessa väsen oberäkneliga, lättstötta och ibland farliga. De speglar naturens farlighet. Vi moderna människor, som lever vid sidan av naturen och ser den mer som ett antal vykortsbilder, har en romantisk och idylliserad natursyn, men människor, som lever i och av naturen, ser annorlunda på sin omgivning. De ser även farorna och grymheten.

Naturväsen gestaltas åskådligt

Att åskådliggöra dessa farliga väsen på teaterns skådebana är inte det lättaste, men Ljudaborg lyckas med allt. Dräkterna är uttrycksfulla. Genom sitt uppträdande lyckas dessa väsen förmedla en känsla av fientlighet och farlighet. Ljudaborg lyckades mycket bra åskådliggöra hur dimma i skogen omger Ronja och Birk, förvirrar dem och bringar dem i fara att komma vilse. Skogsväsendena håller upp vita lakan och tränger sig in på Ronja och Birk från alla sidor. Ibland dansar flickor i dräkter, som påminner om skator, in på scenen. Svart och vitt i svepande rörelser och påträngande danser efterbildar skators otrevliga och halvt hotfulla uppträdande.

Mänskligt djup i rolltolkningarna

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare sina skådespelarbegåvningar lyckas Ljudaborg ge mänskligt djup åt Astrid Lindgrens personer. Ingvar Henriksson är ålderman i sällskapet och ger en lysande gestaltning av Skalle-Per med eftertryck i replikerna, livliga ansiktsuttryck och väl avpassat kroppsspråk. I Astrid Lindgrens bok är Ronja och Birk två barn, men på Ljudaborg är de en ung kvinna och en ung man, gestaltade av Elin Jansson och Andreas Hallor. Ljudaborgs uppläggning är bättre. Endast ungdomar eller yngre vuxna kan visa sådan självständighet gentemot sina föräldrar som Ronja och Birk. Ronjas föräldrar heter Mattis och Lovis. De spelas mycket trovärdigt av Mikael Jakobsson och Anna Karlsson. Den sistnämnda lyckas mycket bra med att ge oss bilden av en hustru, som på många sätt är hövding över rövarhövdingen. Birks föräldrar, Borka och Undis, spelas av Jonny Sandström och Sorayah Hellberg. Bägge har skinn på näsan och sting i replikerna. Ungefär så bör man nog vara för att kunna bli och kunna förbli ett hövdingapar i ett rövarband.

Omsorg på detaljerna

Som en av åskådarna kan man bara ana allt arbete, som ligger bakom en sådan uppsättning och varje föreställning. Här har givits mycken och god regi. Regissören heter Martin Rossing, och han har gjort ett bra arbete. Även smärre scener har ägnats omsorg. Efter mellanakten skulle två rövare ge signal att teaterstycket skulle återupptas. Den ene höll en gonggong. Den andre skulle slå på gonggongen med en klubba. Denna signalgivning visade sig bli ett mindre komiskt skådespel, alltsammans givetvis noga förberett och instuderat. Ljudaborg lägger omsorg även på detaljerna.