Änglarnas kyrka i Lerum

Lerums kyrka är änglarnas kyrka. Änglar finns överallt: i taket, på läktarbarriären och på andra ställen. Kyrkan har takmålningar. Taket föreställer himlen, och vad skall finnas i himlen, om inte änglar?

Änglar i taket

Kyrkan är ovanlig till sin yttre gestalt och mycket stilfull. Foto: Lars Gahrn.

Otaliga gånger har jag sett kyrkan och dess ovanliga kyrktorn från tåget. Då och då har jag stött på uppgifter om inventarier från Lerums kyrka, och de har ökat min nyfikenhet. Till slut kände jag, att måste resa dit och bese kyrkan. Kyrkor är på grund av stöldrisken sällan öppna nu för tiden, men man kan åka dit före gudstjänsttid, titta på kyrkan och vara med om gudstjänsten. Sommaren 2019 åkte jag till Lerum. Kyrkan har förändrats mycket under tidens lopp. Den byggdes 1681 och ombyggdes år 1899 till en korskyrka (under Oscar II:s tjugosjunde regeringsår). Kyrkan hade då änglar i taket, och då skulle de två nya korsarmarna också ha änglar i taket. Konstnär 1899 var Reinhold Callmander, som dels målade änglar i taket på de nya korsarmarna, dels gav de redan målade änglarna en (förmodligen välbehövlig) ansiktslyftning. Hans föregångare var inte en lika framstående målare. Callmander höjde kvaliteten i Lerums kyrka.

Symmetriska basunänglar

Basunängeln har en helt symmetrisk like.

Några av 1600-talets änglar är basunänglar, som blåser i basun inför yttersta domen. De båda änglarna är strängt symmetriska. Den ena är en spegelbild av den andra. I taket finns även evangelistsymboler och det himmelska Jerusalem (längst fram i koret), allt enligt uppenbarelseboken. Det himmelska Jerusalem har varit övermålat och ersatt med en annan målning, ett kors med strålar. På läktarbarriären finns målningar av änglar med musikinstrument.

Slagverkare tycks förekomma även i den himmelska orkestern.

Några änglar sjunger i stället. Även i dessa fall har Callmander målat. Han har granskat äldre förebilder med stor flit. När församlingen ville veta, vilka instrument änglarna spelar, var man tvungen att anlita musikforskaren Sven Berger som sakkunnig. Han lyckades lura ut, vilka instrument, som tydligen spelas i de himmelska rymderna. I mitten av läktarbarriären finns en sentida ikon, som visar Maria med barnet. I denna förnämliga kyrka är denna ikon ett av ytterst få nutida inslag. Denna kyrka har fått alla sina viktigare inventarier under föregående århundraden. Därför har man inte behövt anskaffa annat än smärre föremål i vår tid.

Äldre stilar efterbildas

Även om fadern gick klädd i pansar, hade väl inte småpojkarna pansar på sig, när de var ute och lekte?

Ikonen är sentida och ser även ut att vara sentida. När kyrkan byggdes ut 1899, var man angelägen om, att även de nya delarna av kyrkorummet skulle se gamla ut. Man byggde två stenportaler, som pryder utsidan. Stilen är renässans eller barock eller någonting däremellan. Inuti byggnaden finns en dopfunt från 1800-talet. Cuppan eller skålen är huggen i vit sten och vilar på tre pelare av mindre storlek. I detta fall har man snarast efterbildat medeltida stil. Till sevärdheterna hör även en välbevarad gravsten från 1600-talet. Man ser Bengt Bryntesson Lillie, hans hustru Marina Kil och deras barn. Den är väl värd en ingående granskning och har mycket att berätta för betraktaren.

Gravsten av högt värde

De två stenhalvorna har satts fast i en järnställning.

Detta är en herremansfamilj, man, hustru och deras barn, uthuggna i lågrelief. Stenen är så välbevarad och tydlig (ända ner i minsta enskildhet), att den är en sevärdhet, som bör skyddas från nötning. Den har därför satts upp på väggen i södra korsarmen. Sönerna är klädda som fadern och döttrarna som modern. Barnen var på den tiden ofta klädda som föräldrarna, men ändå blir man litet betänksam, när man betraktar gravhällen. Fadern är klädd i pansar, och även de minderåriga sönerna är klädda i pansar, fastän de var alldeles för små för att göra krigstjänst. Möjligen har stenhuggaren velat understryka släktskapen genom att avbilda alla av manligt kön på samma sätt, eller har han gjort det lätt för sig genom att avbilda alla på samma sätt. Lerums kyrka innehåller många sevärdheter och är väl värd ett besök. När man träder in i kyrkorummet överraskas man av kyrkans vidd och höjd, även om höjden delvis består av en målad himmel. ”Åh, vilken vacker kyrka!” säger eller tänker man. Den är väl värd ett besök och har även fått en utförlig och välillustrerad kyrkobeskrivning: Lerums kyrka – en skrift i ord och bild. Text: Daniel Sandén (2013, 56 sidor).

Väl omhändertagna gravstenar

Så ser ställningen ut bakifrån.

Där finns sådant, som andra församlingar gör klokt i att ta efter. Många församlingar har gamla gravstenar. Själva gravarna är som regel sedan länge återanvända. Stenarna har lyfts undan till någon vrå och slängs ibland undan hit och dit. De kan lätt bli skadade, och ibland försvinner de. I Lerum har man dock tagit hand om sina gamla gravstenar på ett föredömligt sätt. Man har låtit tillverka järnställningar och satt fast stenarna i dem. De två delarna från en sprucken gravsten hålls på plats av järnställningen och hålls samman av denna ställning. Ställningen har en fot, som skjuts djupt ner i jorden, så att stenen står fast rotad på sin plats. Området vid klockstapeln har blivit uppställningsplats för dessa kulturminnesmärken. Åk till Lerum och studera församlingens sätt att ta hand om gamla gravstenar! Gör sedan på samma sätt i din egen hemförsamling.

Lars Gahrn

Skara-Lundsbrunns järnvägar

Hade Skara en gång i tiden ”Europas största smalspåriga järnvägsstation”? Ja, så påstår man ofta, men de försiktiga väljer att säga ”Norra Europas största” smalspåriga järnvägsknut. Ingemar Landin, som har skrivit Skaras järnvägshistoria, tar upp även dessa påståenden och påpekar, att ingen vet hur denna benämning har uppkommit, eller hur gammal den skulle vara.

Stor järnvägsknut nedlagd

Ett mycket välskött och välrenoverat diesellok från Katrinefors pappersbruk stod vid Skaras järnvägsstation. På lokets sida ses pappersbrukets företagsmärke. Foto: Lars Gahrn.

Någon statistik att bygga på finns tydligen inte, och påståendet svävar därför i luften. (Se Ingemar Landin, Skara-Lundsbrunns järnvägar – ett levande järnvägsmuseum, 1997, s.16.) Stor var denna smalspåriga järnvägsknut, mycket stor, i alla händelser. Allt detta är minnen blott. År 1984 försvann den sista godstrafiken. En gång under tidigt 1960-tal anlände min far och jag med tåg till Skara. Domkyrkan, Krönikebrunnen och Västergötlands museum kommer jag ihåg, men stationen och stationsområdet har jag inga som helst minnen av. Anledningen måste vara, att vi kom med rälsbuss. Ångloken och deras tågsätt ersattes nämligen av rälsbussar. Resor med skramlande och dieselstinkande rälsbussar hör till de resor, som jag helst vill glömma, och som regel har lyckats förtränga.

Ett spår kvar

Andra gången fick jag åka med ett ånglok, som verkligen hade flyttat runt i Sverige, fastän det ursprungligen hörde hemma i Skaraborg.

Stationsbyggnaden finns dock kvar i Skara, men både ånglok och rälsbussar har ersatts av landsvägsbussar. Ett säger ett järnvägspår kan man trots allt upptäcka på det forna stationsområdet, och år 1993 tillkom även ett plattforstak av gammalt märke liksom en enkel biljettkur. Museiföreningen Skara-Lundbrunns Järnvägar och Skara Järnvägsmuseum har inte släppt greppet om stationsområdet. Här börjar museibanans färder till Lundsbrunn och tillbaka. Lyckligtvis fanns många människor som upprördes över den tråkiga utvecklingen av järnvägen eller snarare avvecklingen. De beslöt att bevara en del av Skaras järnvägshistoria.

Mycket arbete med loket

Lundsbrunns station var ändstation för museibanan.

År 1967 bildades i Skara en förening för att ta hand om ett ånglok (VGJ 29, senare SJ Gp 3119), som Skara kommun framsynt hade förvärvat. Detta blev början till Skara-Lundsbrunns Järnvägar. Föreningen har räddat många lok och vagnar. Under mina besök i Skara på senare år har jag givetvis vandrat runt på det forna stationsområdet och längtat efter att göra en resa med ånglok till Lundsbrunn. Mina besök sammanföll dock inte med föreningens körningar, men i juli 2019 stod jag förväntansfull på perrongen. Där stod tågsättet framme, men besvikelsen var stor, när jag fann, att lokomotivet var ett diesellok. Vid närmare beskådande befanns detta diesellok från Katrinefors pappersbruk vara ett väl upprustat och exemplariskt välskött diesellokomotiv. Vad hade då hänt med ångloket? Jo, det hade drabbats av något fel. Föreningens eldsjälar till mekaniker hade arbetat med felet till klockan ett på natten och lyckats åtgärda det. Tyvärr lyckades man ändå inte få igång loket. Gamla lokomotiv kan lätt gå sönder, och de är invecklade mekanismer. Lokföraren lovade dock, att nästa gång skulle man köra med ånglok.

Invecklade bytesaffärer

En kamin i boskapsvagnen skulle värma beväringarna.

Jag åkte givetvis iväg till Lundsbrunn med dieselloket, men nästa gång, på torsdagen, stod jag återigen på perrongen, och då var ångloket där. Detta ånglok har en ytterst invecklad historia, som Ingemar Landin har redogjort för i sin järnvägskrönika. Loket har använts av Västergötland-Göteborgs järnväg, som gick mellan Göteborg och Skara. Loket var med andra ord intressant för två museijärnvägar, nämligen Anten-Gräfsnäs Järnväg och Skara-Lundbrunns Järnvägar. Det förvärvades dock av Sveriges Järnvägsmuseum (i Gävle). Från Stenstorp gick en järnväg ner till Hjo. Staden Hjo ville ha ett lokomotiv som minne av sin järnväg. Sveriges Järnvägsmuseum deponerade loket i Hjo, där det ställdes upp tillsammans med några vagnar. Anten-Gräfsnäs Järnväg fick en personvagn mot åtagande att sköta om lokomotivet. Skaraborna ville dock ha lokomotivet. De hade bytt till sig ett ånglok från Bohus Malmön. Detta ånglok hade förvärvats av museijärnvägen Munkedals Jernväg. Munkedalsborna bytte bort det till Skara-Lundbrunns Järnvägar, som underhandlade med Hjo och Anten-Gräfsnäs Järnväg. Följden blev, att loket från Bohus Malmön hamnade i Hjo (där jag fotograferade det för några år sedan), och att loket från Hjo hamnade i Skara, där jag fick åka med det i juli månad 2019.

Behaglig fart

Tack vare järnvägarna gick truppförflyttningarna mycket snabbare. De militära förbanden behövde inte längre marschera dagsmarsch efter dagsmarsch på ojämna och leriga vägar. Omslagsbild till häfte med soldatvisor.

Färden gick i behaglig hastighet, nämligen 25-30 kilometer i timmen. Utanför Skara åkte vi genom ett vackert jordbrukslandskap, och längre bort fanns även skogspartier. Den tidens järnvägar hade många anhalter och stationer. Man hade möjlighet att stiga av eller på vid flera ställen efter vägen. Vid Lundsbrunn fanns järnvägsstationen kvar. Här förfogade man över väntsal och expedition. I väntsalen fanns en museibutik med servering. Glass och kaffe gick åt under upphållet i Lundsbrunn, där man fyllde på vatten i loket. Ett ”kallt” lok gör slut på ett tusen liter vatten mellan Skara och Lundsbrunn. Det uppvärnda loket drar endast 500 eller 600 liter vatten på vägen tillbaka till Skara. Loket är tungt och stort. Det väger i runda tal omkring ett tusen ton. I Lundsbrunn tar alltså den en mil långa järnvägen slut. Förr gick den vidare till Götene och anslöt till Kinnekullebanan. På sin tid var den betydelsefull. På denna bana rullade tunga cementtåg från Hällekis. Visst skakade de gamla vagnarna litet grand, men vad gjorde väl det? På detta sätt fick man uppleva gamla tider. Obekvämt hade däremot de beväringar, som åkte godsvagn. I denna vagn fanns en kamin, så att soldaterna skulle kunna värma sig litet grand under den kalla årstiden. Vanligtvis forslade man boskap i sådana vagnar. Resan var inte bekväm för de stackars beväringarna, men att åka bokskapsvagn var trots allt mycket bättre än att marschera till fots. Tåget gick framåt i beskedlig hastighet, men på en enda timme hade loket gjort en hel dagsmarsch för beväringarna. Tack vare tågen kunde soldaterna förflytta sig med dittills oanad hastighet och utan möda. Utvecklingen gick framåt även på den tiden.

Lars Gahrn

Ångbåten Herbert och klimatförändringarna

Vattnet i Mjörn hade inte tagit slut, men här och var räckte vattnet inte till för ångbåtstrafik. Detta hände den varma sommaren 2019. Jag hade tagit ”Gråbosnabben” från Åkareplatsen i Göteborg till Björboholm vid Mjörn. Jag skulle åka med ångbåten Herbert.

Aktern satt fast

Herbert har fällt skorstenen för att kunna gå under Mjörnvallsbron. Foto: Lars Gahrn.

Från busshållplatsen i Björboholm var vägen fram till ångbåtsbryggan väl skyltad. Där framme låg bogserbåten Herbert, byggd 1905 och under många år i trafik på Dalslands kanal. År 1992 började Herbert göra turer på Mjörn. Nu var det dags för mig igen, men hade jag haft otur, hade Herbert icke kommit iväg från ångbåtsbryggan i Björboholm. Vattenståndet var så lågt, att akterskeppet hade satt sig fast i bottenleran. Vi passagerare beordrades därför att gå framåt och ställa oss i fören. Då lyfte sig akterskeppet något, så att båten blev flott igen och trots allt kunde avgå från ångbåtsbryggan i Björboholm.

Stor och djup sjö

Fartyget är K-märkt.

Mjörn är på sina ställen en djup sjö med som mest 58 meters djup, men här vid Björboholms ångbåtsbrygga befann vi oss långt från de stora djupen. Herbert har ett djupgående på 1,7 meter. I de stora djupen vilar båtar, bilar och flygplan. Vintertid har folk kört över isen. För det mesta har bilfärderna gått bra, men någon gång har bilen gått genom isen och blivit kvar på sjöns botten. Mjörn är en stor sjö och har många större öar. På grund av dessa öar får man inte någon överblick, så att man förstår hur stor sjön är.

Bogserbåt blev passagerarfartyg

En skeppsklocka hör till Herbert.

När Herbert ångar fram mellan öarna, förstår man, om inte annat genom resans längd, att Mjörn är en stor sjö. Överallt går vi förbi höga öar med ståtliga villor eller sommarstugor högt upp med utsikt över sjöns många fjärdar. Passagerarna bjuds på en naturskön och omväxlande färd över en av våra större sjöar. Båten är en bogserbåt, som har dragit timmersläp och pråmar, men den är inte byggd för passagerartrafik. Efterhand har båten anpassats för passagerare. Man har satt upp ett soltak eller regntak över akterskeppet. Dessutom har man där satt upp vindskydd utefter skeppets sidor. Här kan 25 passagerare sitta.

Varmt vid ångpannan

Under båtturen ser man många stora villor med vacker utsikt över Mjörn.

Herbert är ett av de få kvarvarande ångfartygen. Detta kräver mycket arbete. Man måste börja elda under ångpannan tre timmar före avfärd. Eldaren behöver inte frysa. Om det skulle vara 35 grader varmt på däck, är det omkring 50 grader vid ångpannan. Följaktligen ser man maskinisten och eldaren mycket ofta uppe på däck. Ungefär en gång i kvarten slänger han in tre skyfflar kol under ångpannan, en till vänster, en rakt fram och en till höger. Därefter sköter sig maskinen själv en stund, och eldaren kan äntra uppför lejdaren för att svalka av sig.

Passagerarna måste stiga av

Herbert har återvänt till sitt ångbåtsvarv vid Säveån.

Herbert utgår från ångbåtsvarvet vid Lövkullevägen, några hundra meter innanför Säveåns mynning. Denna söndag var vattenståndet som sagt lågt. Vid åns mynning i Mjörn bildas avlagringar på bottnen. Här är alltså grunt. När båten skulle gå in i mynningen, uppmanades passagerarna återigen att gå fram till förskeppet för att akterskeppet skulle lättas och inte gå så djupt som vanligt. Vi kom in i mynningen av ån utan att få grundkänning, men båten lade strax därefter till vid åns mynning. Med oss passagerare ombord ansågs båten inte kunna gå vidare uppför ån till ångbåtsvarvet. Vi gick alltså iland strax nedströms Mjörnvallsbron. Därefter stävade Herbert långsamt och försiktigt fram till sitt ångbåtsvarv några hundra meter uppströms. Hela båtturen kunde alltså genomföras, men då och då hängde alltsammans på håret. Klimatförändringarna utgör alltså ett hot mot ångbåtstrafiken. Det är med andra allvarligt och dags för krafttag. Om det skulle vara så, att somrarna blir torra och varma oavsett klimatförändringar, måste man hitta på något annat. Kanske måste fartyget i så fall ankra utanför ångbåtsbryggan och passagerarna ros med en grundgående roddbåt ut till Herbert. Besättningens förslag: ”I så fall kan passagerarna simma ut till båten” är förhoppningsvis att fatta som ett skämt.

Lars Gahrn

Göteborg Wind Orchestra drar fulla hus

Fullsatt i Kronhuset och extraföreställningar! Göteborg Wind Orchestra får vara med om den ena framgången efter den andra. Hårt och målinriktat arbete ger utdelning i stora framgångar. Fredagen den 8 november 2019 var temat för kvällen ”Tidernas Filmmusik!” Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket folk och så livligt samspråk i varje vrå av Kronhuset.

Jerker – ”en show i showen”

Jerker Johansson ledde kvällens konsert både som dirigent och mycket trevlig programledare. Foto: Lars Gahrn.

Filmmusik är ofta av hög kvalitet för att ge ökad uttryckskraft åt filmerna. Filmskaparna är ofta kräsna och vill ha endast den bästa musiken. Den, som minns filmerna, vill ofta återuppleva filmmusiken. Dessa konserter visar, att filmmusiken lever sitt eget liv, skilt från filmerna. Oväntat många i publiken visade sig ha sett filmerna. Själv märkte jag snart, att jag i stort sett inte hade sett en enda film, men jag kände till de flesta genom tidningsartiklar. Endast några av de äldsta hade jag sett, för länge sedan. Det räcker dock med lite allmän bakgrundskunskap, för att musiken skulle ge ett slags djupupplevelse. Dirigent för aftonen var Jerker Johansson, som var både uppspelt och avspänd. Han dirigerade, berättade och skämtade om vartannat, lyfte armarna uppåt och hoppade ibland. ”Jerker är en show i showen”, sade Leif Lundin träffande, när vi talades vid mellanakten. Åhörarna var med på noterna. (Lägg märke till vitsen!) Stämningen blev glad och hög. Fullsatt var det i salen. Egentligen skulle jag inte ha fått plats där, men Leif Lundin, som är vänföreningens ordförande, hade delat ut två fribiljetter och fått återbud på den ena. Jag fick ta över denna lediga plats.

Ändring i programmet

Kronhuset enligt en gammal vykortsbild.

Fullt var det i Kronhuset, och fullt kommer det att bli i Domkyrkan. Göteborg Wind Orchestra tillsammans med sångare och andra musiker ger varje år julkonserter i Domkyrkan. I kyrkorummet får man ta in 600 åhörare. Där blir fullt, och man gör klokt i att köpa biljetter långt i förväg. Göteborg Wind Orchestra har en bred repertoar, och man har mycket att välja mellan. Jerker Johansson inledde konserten med att framföra sin förhoppning, att vi inte hade läst programmet. Om vi hade läst programmet, fann han tröst i att veta, att de flesta av oss var så gamla, att vi ändå borde ha glömt vad vi hade läst. Bakgrunden till detta är, att programmet hade ändrats efter tryckningen. Man hade mycket att välja mellan, och i sista stund stannade man för ett par andra stycken än de, som fanns med i programmet. (Han ändrade även sin utsaga om åhörarnas ålder, när han såg många ungdomliga ansikten i publiken.)

Nyskapande inom traditionens ramar

Jerker Johansson lyckades få med sig även publiken i konserten. Ett äkta par ur publiken fick visa, hur de reagerade på olika slags musik.

Filmmusik är inte något nytt för Göteborg Wind Orchestra. År 2007 utgav man en cd-skiva med filmmusik av John Williams: GöteborgsMusiken/Alexander Hanson: Filmfavoriter av John Williams (Naxos, DDD 8.570386, 2007). Denna skiva fanns framme på försäljningsdisken denna afton, och många exemplar såldes. USA och Hollywood är som bekant mycket stora inom filmens värld. De flesta av filmmusikens komponister var också mycket riktigt amerikaner, flera av dem med efternamn som klingade italienskt. När man lyssnade till deras musik, förstod man snart varför Göteborg Wind Orchestra gärna spelar den. Amerikanerna har – i motsats till svenska kompositörer – ingenting emot att ta efter äldre musikstilar, snarare tvärtom. De vill inte till varje pris vara originella och nyskapande. Därför klingar musikstyckena ofta bekant. Därför blir filmmusiken också ofta omtyckt. En av kompositörena var Scott Bradley, som skrev musiken till Tom och Jerry-filmerna (inalles omkring 150). Han tog efter alla musikstilar och blandade dem friskt och obesvärat.

Stämning inför rätta

Även flöjtisten Göran Marcusson framträdde som kunnig, insiktsfull och skämtsam konferencier. (Bild från orkesterns hemsida.)

Jerker Johansson var inte ensam konferencier denna kväll. Även flöjtisten Göran Marcusson är bra på att berätta kunnigt, insiktsfullt och skämtsamt. Han berättade om komponisten Howard Shore, som har skrivit musiken till Sagan om ringen. Eftersom Shore bodde i USA, där det är mycket vanligare än i Sverige att folk stämmer varandra inför rätta, blev Shore ofta stämd av kompositörer, som anklagade honom för att ha stulit deras melodier. ”De hade säkerligen många gånger rätt”, sade Göran Marcusson. ”En kompositör, som mycket väl kunde ha stämt honom, var Richard Wagner. Från honom har Shore lånat även sättet att arbeta med återkommande teman, också teman, som är förknippade med särskilda städer och platser. Lyckligtvis – från Shores synvinkel – var Wagner dock sedan länge död, när Shore började komponera.”

Det drar på instrumenten!

Jerker Johansson blomsterhyllades av vänföreningen.

Somliga kompositörer har blivit mycket kända. Göteborg Wind Orchestra har ägnat John Williams en hel cd-skiva. Nino Rota har skrivit musiken till Gudfadern. Jonas Larsson spelade ett kärlekstema på trumpet ur denna film. Hans trumpetsolo var en av aftonens höjdpunkter. Charlie Chaplin var mångsidig och skrev även filmmusiken till sina filmer. ”Smile” har blivit ett klassiskt stycke och spelades även denna kväll. Däremot fanns bara en svensk bland kompositörerna, nämligen Jules Sylvain, som skrev musik till 148 filmer och hade omkring 30 pseudonymer. Han var företrädd med en enda melodi, nämligen signaturen till SF-journalen. Stämmingen steg under kvällen och även värmen. I mellanakten öppnades alla dörrar för att få in frisk luft. Efter en stund gick en funktionär fram och stängde dörrarna på långsidorna. ”Varför stänger du?” frågade jag. ”Det är inte bra, om det drar på instrumenten. De kan bli ostämda.” – ”Vad säger du? Men förr i världen spelade musikkårerna ju utomhus i all slags väder.” – ”Ja, men då lät det väl som det lät, också. Kanske är det så, att de hastiga temperaturväxlingarna är värst.” Jag frågade Dan van Ginhoven, om draget verkligen kunde ha någon större betydelse. Han svarade: ”Blåsinstrumentens material påverkas av den varma och fuktiga (träblås) utandningsluften. Skillnaden mellan väl stämda och harmoniska instrument och det som låter falskt är minimal.  Instrumenten är tillverkade för att vara varma och fuktiga.” Samma fråga ställde jag till Ulf Ripa, som svarade: ”Mässingsinstrument är rent generellt robusta. Intonationen kan kritiskt påverkas av temperaturväxlingar. Skräckexempel är om instrumentet ligger i bagaget i bilen en längre tid och man sedan tar det inomhus för att spela. Temperaturskillnaden skapar förändring av rörlängd och därmed tonhöjd. Motsvarande problem uppstår, om det blir allt varmare i lokalen under spelandets gång. En annan egenhet är ansamlingen av kondens inne i instrumentets alla vindlingar. Med jämna mellanrum måste man som brassmusiker ’tömma’ genom att öppna vattenventiler och dra ur byglar. Om man inte gör det, störs tonbildningen av ett fult ’kluckande’. (Hur det förhåller sig med klarinett och saxofon, lämnar jag därhän, eftersom de tillhör kategorin träblåsinstrument.)” Sammanfattningsvis: Temperaturväxlingar har betydelse, men den är liten. Vi kan förutsätta, att Göteborg Wind Orchestras instrument inte tog någon skada den kvällen heller.

Filmmusik med lägre ljudstyrka

Kanske märktes smärre dissonanser inte förr, när man spelade utomhus under dåliga akustiska förhållanden. Smärre dissonanser kanske drunknade i bakgrundsbruset. Här i Kronhuset är akustiken god. När orkestern spelar marscher, blir ljudet ibland närmast besvärande högt, men under kvällen med filmmusik var ljudnivån nästan genomgående lagom. Tydligen är marschmusiken vad gäller ljudstyrka avpassad för att höras utomhus, medan filmmusiken är avpassad för lokaler, där den ljuder ostörd. Kvällen var mycket lyckad. Vänföreningen delade ut mycket välförtjänta blombuketter. Jerker Johansson fick en. Jag ville fotografera honom med blommorna för att få med en färgklick. Han var dock litet betänksam. ”Folk kan ju tro, att jag skall gifta mig.” Så är alltså inte fallet. Ni behöver inte skicka bröllopspresenter till honom, men skicka gärna några uppskattande ord till honom och övriga orkestermedlemmar. De är värda allt beröm.

Lars Gahrn

Upplevelser i Stora Lundby

”Var ligger Stora Lundby?” Denna fråga dök upp, när jag på en second hand-marknad fann en cd-skiva med titeln ”Jul i Stora Lundby”. Omslaget pryddes av en kyrka och en klockstapel i månsken. Julskivor hittar man jämt och ständigt, men denna innehöll så många för mig okända sånger, att jag beslöt att köpa den.

Rikt musikliv

Stora Lundby kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Man kunde inte undgå att bli imponerad av musiklivet i denna församling. Förteckningen över medverkande upptar en halv sida. På förstasidan sammanfattas artisterna. Endast de viktigaste anges: ”Körer från Lundby församling – Eva Thersthol, solist – Clausen-kvartetten – Johan Gustafsson, dirigent”. Sångerna inspelades 2001-2002 i Stora Lundby kyrka och församlingshem. Frågan ”Var ligger Stora Lundby?” kvarstod dock. Lundby på Hisningen var välkänt för mig, men Stora Lundby kände inte vare sig jag eller andra till, tycktes det. Snart nog skulle jag lära mig, var kyrkan fanns, och varför så få känner till namnet. Stora Lundby är ett av många församlingsnamn, som delvis har ersatts av namnet på en tätortsbildning inom församlingens gränser. När Västgötabanan invigdes år 1900, fick församlingen ett stationssamhälle, som hette Gråbo och har blivit mycket större sedan dess. Namnet Gråbo har i stort sett ersatt Stora Lundby. Västgötabanan har – dumt nog – lagts ner, men behovet av kollektivtrafik har inte försvunnit. Man kan åka ”Gråbosnabben” från Göteborg till Brobacka korsväg mellan sjöarna Mjörn och Anten. Man kan åka ”Blå express” mellan Göteborg och Gråbo. Mellan Göteborg och Gråbo kan man tack vare dessa busslinjer nå tre gamla och mycket värdefulla kyrkor: Angered, Bergum och Stora Lundby. När man kommer till Stora Lundby, är man snuddande nära Gråbo, men man befinner sig fortfarande på landsbygden.

Kvarstående stigluckor

Stigluckorna har fått vara kvar på sina ursprungliga platser, fastän kyrkogårdsmuren har flyttats ut.

När jag hade kommit underfund med dessa busslinjer, gjorde jag – som ni förstår – ett par bussresor. Den första gick till Stora Lundby. Kyrkan visade sig vara ännu vackrare än cd-skivans omslagsbild. (Oftast brukar det som bekant vara tvärtom.) Kyrkogården hade varit betydligt mindre, men den hade utvidgats. Kyrkogårdsmuren hade då flyttats ut, men stigluckorna fick stå kvar på sina ursprungliga platser. De gjorde ett närmast surrealistiskt intryck, där de stod mitt bland gravkvarteren utan synbara samband med kyrkogårdens gränser. Stigluckorna är en utmärkt och närmast konstnärlig påminnelse om församlingens historia och tillväxt. När man stiger in i kyrkorummet, finner man en ytterst välhållen kyrka, fylld av klenoder av hög kvalitet.

Gravstenar på kyrkogången

I kyrkogången ligger gamla gravstenar som golvbeläggning.

När man vandrar på kyrkogången mellan vapenhuset och altaret, finner man att kyrkogången mellan bänkkvarteren är stensatt av riktigt gamla gravstenar. Ord och siffror på stenarna är lättlästa. Eftersom stenarna ligger ner, fylls bokstävernas linjer av vitt stoft. Detta är ett utmärkt sätt att bevara gravstenar. Själva gravarna är sedan länge återanvända, och gravstenarna har givetvis då flyttats undan. Sådana gravstenar kan lätt slängas både hit och dit, skadas och slutligen försvinna. Jag brukar säga, att om man vill, att någonting skall bli kvar i ett hus, finns bara ett säkert sätt, nämligen att mura fast föremålen i väggarna. Efter att ha besökt Stora Lundby kyrka kommer jag att tillägga, att man också kan mura fast föremålen i golvet.

Återanvända delar altarringen

En del av altarringen har blivit läspulpet.

På orgelläktarens barriär mot kyrkorummet finns bilder på de fyra evangelisterna och andra gudsmän, som håller textremsor med profetior eller bekännelser om Jesus Kristus. Något sådant har jag inte tidigare sett på andra håll. Det vanliga är att man på läktarbarriären har bilder på Frälsaren och de tolv apostlarna. Altaruppsatsen, predikstolen och den medeltida dopfunten är av hög kvalitet, liksom basunängeln. Här som på andra håll har man haft en altarring, som var en halvrundel. Man har öppnat ringen men tagit till vara och återanvänt den överblivna delen av altarringen. Den har gjorts om till en läspulpet för den präst eller kyrkvärd, som sitter på en stol vid väggen till vänster om altaret. Det är utmärkt att på detta sätt återanvända en del av inredningen. Den är visserligen inte fastmurad i väggen (eller golvet), men man hyser ändå gott hopp om att också denna del av altarringen kommer att få vara kvar i kyrkan, eftersom den har en uppgift och alltså behövs.

Lars Gahrn

Paviljongen på Munkängarna vid Kinnekulle

Vem skulle ha kunnat tänka sig, att man stöter på ett minne efter den kända skådespelerskan Emilie Högqvist (1812-1846) i Råbäck vid Kinnekulle? Teatrar att tala om fanns på hennes tid enbart i Stockholm, och hon hade ingen som helst anknytning till vare sig Råbäck eller Kinnekulle som helhet.

En friggebod av äldre datum

Emelie Högqvists paviljong från Kungliga Djurgården finns att se på Munkängarna vid Kinnekulle. Foto: Lars Gahrn.

Ändå stod den där på Munkängarna vid Råbäck och Hällekis, hennes vitmålade paviljong från Djurgården (i Stockholm). Den, som trodde att vi i våra dagar var först med ”friggebodar”, blir här berövad en av sina fördomar. Vad är detta, om inte en föregångare till friggebodarna, byggd långt innan Birgit Friggebo ens var påtänkt? Låt oss ta allt från början. Skådespelerskan Emelie Högqvist firade många framgångar i Stockholm. Hon var ung och vacker och trollband männen med sin utstrålning. Dåvarande kronprinsen Oscar (sedermera konung Oscar I) var svag för kvinnlig fägring. Han uppvaktade den sköna skådespelerskan, som blev hans älskarinna och födde honom ett par söner.

Sägner inom ägarfamiljen

Inskriftstavlan till höger om ingångsdörren berättar husets historia.

Men var kommer paviljongen in i denna livsberättelse? Till höger om ingångsdörren finns en tavla med vackert präntad påskrift. Där står vad vi önskar veta: ”Denna paviljong ritad av arkitekten Fredrik Blom skänktes av Oskar I till den firade skådespelerskan Emelie Högqvist 1812-1846. Efter hennes död inköptes paviljongen av friherre Nils-August Silfverschiöld och flyttades från Djurgården i Stockholm hit till Råbäcks Munkäng.” Detta är vad som har berättats inom ägarfamiljen. Tavlan hör av allt att döma 1900-talet till. Där saknas nämligen gammalstavning. Ordet av stavas så och inte på gammalt sätt af. Namnet Oskar stavas så och inte Oscar. I likhet med alla andra sägner saknar denna årtal. Emelie Högqvists levnadsår kommer rimligen från ett uppslagsverk. (Hon är med i exempelvis Nordisk Familjebok.) Kronprinsen Oscar kallas Oskar I, fastän han ännu inte var kung, då han skänkte henne paviljongen. Utmärkande för sägner är, att den sista titeln används, oavsett hur tidigt händelserna i berättelsen utspelade sig.

Finkänsliga uppslagsverk

De äldre uppslagsverken som till exempel Nordisk Familjebok och Svensk Uppslagsbok är så finkänsliga och taktfulla mot kungahuset, att de inte omnämner Emilie Högqvists långvariga kärleksförhållande med kronprins Oscar. Även tavlan på byggnaden låter bli att ens antyda vad det var frågan om. Alla väsentliga uppgifter finns dock med i sägnen. När det gäller föremål eller egendomar i någons ägo, är sägner ofta fullt tillförlitliga i vad de har att förtälja.

Ett nyklassiskt byggnadsverk

Emelie Högqvist var vacker men tyvärr även skör och bräcklig. Man anar både det ena och det andra, när man ser denna bild.

Arkitekten skulle ha varit Fredrik Blom (1781-1853), som mycket riktigt var verksam i Stockholm under mademoiselle Högqvists tid i staden. Han var nyklassicist, men nyklassicismen var på utgående. I Nordisk Familjebok får han följande bistra omdöme: Blom ”var den siste representanten för den torftiga och nyktra stil, som i synnerhet under 1820-talet utmärkte Sveriges byggnadskonst.” Torftig och nykter, det vill säga enkel och utan yviga utsvävningar, måste paviljongen på Munkängarna sägas vara. Blom var nyklassicist och tog alltså efter det gamla Greklands och det gamla Roms byggnadsstilar. Paviljongen ser mycket riktigt ut som ett grekiskt eller romerskt tempel, men den är givetvis mycket mindre och mycket enklare.

Park blev bostadskvarter

På husets baksida finns dörrar, som leder ut i naturen.

Paviljongen skulle ha stått på Djurgården i Stockholm. Detta område var huvudstadens stora och älskade stadspark. Olyckligtvis ville folk ha tak över huvudet eller kanske rentav bosätta sig i denna förtjusande natur. På detta sätt har även denna naturpark drabbats av olycksödet att stegvis förvandlas till ett stadskvarter. Konungafamiljen lät bygga Rosendals slott, enligt ritningar av samme Fredrik Blom, härute. Även kronprinsens älskarinna skulle alltså ha ett litet krypin, så att hon inte behövde bli blöt i håret vid nederbörd eller bli genomblåst, när vinden friskade i. På en bänk under det framskjutande taket kunde hon sitta och betrakta folklivet. Kanske har kronprinsen hälsat på henne här i hennes paviljong. Det skulle vara intressant att få veta, om fler sådana paviljonger fanns på Kungliga Djurgården vid den tiden. Paviljongen erinrar om de små ståndsmässiga stugor, som officerarna lät uppföra åt sig på den tidens övningshedar, exempelvis Sanna hed.

Forslades huset på kanalen?

Emelie Högqvist

Det hör inte till vanligheterna att hus flyttas till Västergötland ända ifrån Stockholm. Hade huset ritats av en känd arkitekt och ägts av en av teaterns berömdheter, förstår man att friherre Silfverschiöld var angelägen. Järnvägarna hade vid mademoiselle Högqvists död ännu inte börjat byggas, och landsvägarna var urusla. Hur bar man sig då åt för att flytta huset till en rimlig kostnad? Vi erinrar oss, att Göta kanal efter många mödor och ännu fler utgifter hade invigts år 1832, och att Råbäck ligger vid Vänern, som utgör en del av denna sjöled. Huset har dörrar med fönster i på framsidan och likaså dörrar med fönster på baksidan. Här i Råbäck har paviljongen varit ett slags lusthus ute på Munkängarna, som tydligen var Råbäcks och Hällekis’ motsvarighet till Kungliga Djurgården. Här liksom där ville man ha tak över huvudet på nära håll, om det började regna. På Munkängarna har byggnadsverksamheten dock lyckligtvis inte fortsatt. Detta är och kommer förhoppningsvis även att förbli ett vackert naturområde.

Lars Gahrn

En resehandbok om Kungliga Bohusläns Regemente

Minnesstenen över slaget i Svensksund, ursprungligen rest på Backamo. Kungliga Bohusläns Regemente var med i detta sjöslag. (Skärgårdsflottans fartyg bemannades delvis av härens manskap.) Foto: Lars Gahrn.

På Bohusläns försvarsmuseum tillhandahålls en utmärkt skrift, som jag inte kan eller bör låta bli att berätta om och rekommendera till flitig läsning, nämligen Ingvar Rodéns bok ”Kunglig Bohusläns regemente och dess hembygd: Minnesstenar och andra minnesmärken: En historisk reseguide” (2018, 68 sidor, omslaget inräknat). Här förtecknas minnesstenar, minnestavlor, inristningar och liknande, men även tre sånger och musikstycken tas med, nämligen Beväringsvals från Backamo (även känd som ”Tjo uppå Backamo”), Bohus bataljon och Halta Lottas krog. Denna krog låg i Göteborg. Anknytningen till Kungliga Bohusläns Regemente är därför lös. Det uppges, att visan brukade sjungas vid regementet, men den sjöngs ju även på många andra ställen och översattes för övrigt till latin av lektorn och docenten Harry Armini i Göteborg. Denna översättning finns inte med i Rodéns bok, och så fullständig måste ju inte en sådan bok som denna vara.

Ett minnesmärke saknas

En karolin står staty utanför Bohusläns regementes byggnader.

Minnesmärkena återfinns huvudsakligen inom landskapet Bohuslän, men några av dem finns i Norge och angränsande delar av Västergötland. Skriften uppvisar en rikedom av vältagna färgbilder i utmärkt tryckåtergivning. Texterna är kortfattade och innehåller alla väsentliga uppgifter. I ett fall finns en redogörelse för ett minnesmärke, som icke finns, men som borde ha funnits. Författaren redogör för Carlstens fästning och berättar om Älgöolyckan 1845. År 1845 skulle en arbetsstyrka segla från Carlsten till Tjuvkil för att marschera vidare hem. En av båtarna kantrade på Älgöfjorden. Alla ombordvarande, inalles 19 man, drunknade. Minnessten och minnestavla saknas. Vem ordnar till något sådant? I ett fall berättar man om en minnestavla, som har försvunnit.

Resehandboken leder oss in i historien

En minnestavla omtalar, när regementsbyggnaderna uppfördes.

Denna skrift är en mycket användbar och givande reseguide för den, som färdas i Bohuslän och angränsande delar av Västergötland. (I ett fall är som sagt sydöstra Norge med.) Många av minnesmärkena är varken skyltade eller framträdande. En resehandbok som denna behövs och berikar din resa i Bohuslän. Man har all anledning att framföra ett varmt tack till författaren och till Stiftelsen Bohusläns försvarsmuseum för denna utmärkta skrift. Historien kan på många sätt kännas mycket avlägsen. Därför är det värdefullt, att den förankras i nutiden genom minnesmärken av olika slag. De är mer eller mindre förtjusande barn av sin tid och är därför i sig väl värda en ingående och uppmärksam granskning. Minnesmärkena leder oss in i historien, och Rodéns bok leder oss till minnesmärkena.

Lars Gahrn