Hemma hos Lasse i Gatan

Äntligen fick jag träffa Lasse i Gatan. Kanske bör jag dock snarare säga, att jag fick se hans och hustruns marmorkistor i gravkoret i Onsala kyrka. Lasse i Gatan, även känd som ”konungens kapare” och kommendör Lars Gathenhielm, har blivit sägenomsusad och omskriven som få. Hans hustru Ingela, som efter makens död övertog kaperiverksamheten (ibland övergående i sjöröveri), har blivit känd som en stark och självständig kvinna, vilket hon även var, fastän hon förvisso inte själv trampade skeppsdäck och inte själv fäktades med Tordenskiold (så som det brukar gå till i Hollwoods piratfilmer).

Sägenomsusade sarkofager

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Hembygdsförbund anordnade lördagen den 27 maj en mycket trevlig och uppskattad bussresa till Onsala kyrka, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala samt Äskhults by. En stor fördel med sådana resor är, att alla dörrar öppnas. Vi fick komma ner i gravkällaren öster om kyrkans kor. Där nere står Lasses och Ingelas båda marmorkistor, som tillsammans med Karl XIV Johans sarkofag från Älvdalen är de mest uppmärksammade och omtalade gravkistorna i vårt land. Enligt sägnen var dessa avsedda för den danske kungen och hans drottning. De sändes med ett fartyg till Danmark, men Lasse i Gatan uppbringade fartyget och tog sarkofagerna som gott byte. Danske kungen ville lösa ut sina kistor, men Lasse behöll dem för eget bruk. (Enligt en annan sägen skulle den danske kungen ha lyckats byta till sig sina kistor mot två likadana med inskrifter, som handlade om Lasse och Ingela.)

Dyrbara marmorkistor

En av de två marmorsarkofagerna.

Goda historier är sällan sanna. Ju bättre de är, desto mer sannolikt är, att de är uppdiktade. Albert Sandklef har kunnat påvisa, att Ingela efter Lasses död beställde kistorna och betalade införseltull för dem. Så var det med den saken. Den osanna sägnen har dock ett betydande underhållningsvärde just därigenom att den är osann. Fastän den är osann, återberättas den av alla guider, givetvis under framhållande av att den är osann, vilket ju är det roliga i denna makabra historia. Sägnen har dock vissa inslag, som är helt riktiga och kan vara värda att stanna till inför. Sägenmakaren har helt riktigt varit medveten om att dessa kistor är mycket dyrbara. Sarkofager av sten är mycket ovanliga och förbehållna de rikaste och högst uppsatta, framför allt kungligheter. Lasse och Ingela vilar verkligen kungligt.

Danska kungligheter i marmorkistor

Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.

Även de rikaste hade som regel på sin höjd kistor av kopparplåt. Kistor av sten förekom endast undantagsvis. (Karl XII:s kanslichef, greve Carl Piper, vilar i en marmorsarkofag, men han är ett undantag.) Sägenmakaren har vidare vetat, att sarkofager i vit marmor var vanliga bland danska kungligheter. Vandrar man runt bland konungagravarna i Roskilde domkyrka, finner man många förnämliga marmorsarkofager i vit marmor. Den vita färgen gör utmärkt verkan. Marmorn lyser vitt och mildrar det sorgliga intryck, som man lätt får i en gravkyrka. Också Ingela Gathenhielm och hennes rådgivare bör ha varit medvetna om marmorns lyskraft. De bör ha utnyttjat den medvetet. Nu är både tak och väggar vitkalkade nere i gravvalvet, men ursprungligen var de gulröda med mörkgråa pilastrar och fönsteromfattningar. De mörkare färgerna på väggarna och i taket bör ha medfört att kistorna lyste mer med sin vita färg.

Genomtänkt gravvalv

Vi har all anledning att föreställa oss, att gravkoret redan från början var avsett att vara en sevärdhet. Så dyrbara och vackert utarbetade kistor vill man inte gömma undan utan snarare visa för så många som möjligt. Färgsättningen var till för att framhäva kistorna. Dessutom finns ett konstfullt mönster i golvet. Här är tegelstenar lagda så att de bildar ett kors med strålar i korsarmarnas vinklar. Allt är påkostat och genomtänkt. Dock förvånades man litet över att gravkällaren inte var större. Utrymmet kring kistorna är inte stort, och här är lågt i tak. På det stora hela måste man trots detta säga, att Gathenhielms har sörjt för att de efter sin död skulle bli en sevärdhet och även på detta sätt berika hembygden.

Skeppsplankor i ladans väggar

En vägg med gammalt skeppsvirke.

Kronan eller med andra ord konungen var angelägen om att få igång kaperiverksamheten för att störa fiendernas handel, för att bryta deras handelsspärr, och för att skaffa in varor till Sverige. Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela gjorde på detta sätt viktiga insatser under det stora nordiska krigets slutskede. (Dessutom ägnade de sig åt ren brottslighet, bland annat sjöröveri, som var i lag förbjuden, men inte desto förekommer i alla tider, särskilt under krig.) Själva blev de rika, vilket syns på sarkofagerna, som alltså är ärligen betalda (i och för sig med pengar, som ibland förvärvats på oärligt sätt). Deras verksamhet gav också ett visst välstånd åt deras bygd. Man behövde dock inte färdas långt för att möta den svenska fattigdomen. Från Onsala gick färden till Äskhults by. Där visades vi runt av en barfotaflicka, klädd i enklare allmogekläder, trevlig och väl påläst. I det gamla Fattigsverige gick man barfota för att spara skorna. Husen var omålade. Alla byggnader i Äskhult var gråa och saknade målarfärg. Så såg det ut förr. Sverige tillhörde Europas fattiga länder men var ändå litet av en stormakt på Lasse i Gatans tid på grund av nationell enighet, hård beskattning, som drabbade särskilt bönderna tungt, och storsatsningar på här och flotta. Ekarna, som växte kring byn, skulle användas till skeppsbyggeri. När skeppen hade tjänat ut, kunde bönderna dock få köpa tillbaka gamla ekplankor. Vår barfota ciceron pekade på en laduvägg, vars plankor hade märkliga hål för pluggar. Plankorna hade kommit från ett skepp, kanske inte ett skepp som hade tillhört Lasse i Gatan, men även härinne i inlandet fanns alltså ett samband med sjöfararnas bygder.

Matställe av historiskt intresse

Göteborgs Hembygdsförbunds bussresa i norra Halland förde oss alltså både till de rikas boningar och till de fattigas. Upplevelserna var omväxlande och berikande. Marja-Liisa Hokkanen, som ledde resan och hade valt utflyktsmålen, fick mycket beröm för denna resa. Hon hade rentav hittat ett historiskt intressant ställe att äta middag på, nämligen Skårs Gård. Ladugårdar och magasinsbyggnader hade omvandlats till intressanta restauranglokaler. Så som det brukar vara på landet, var maten både riklig och välsmakande.

Läs vidare

Onsala kyrka: En kyrkobeskrivning (Svenska kyrkan, Onsala församling), utan tryckår. (Uppgifter om gravkorets färgsättning finns på sidan 18.)

Albert Sandklef, Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850 (Institutet för västsvensk kulturforskning, Skrifter 10, Lund 1973). På sidorna 197-200 behandlar Sandklef de beryktade sarkofagerna.

Mölnlycke Blåsorkester på Råda säteri

Mölnlycke Blåsorkester imponerar på publiken redan innan den börjar spela. Oj, tänker man, vad många musiker! (Jag räknade till 23, och därtill kommer dirigenten.) Alla hade infunnit sig i god tid och satt där i lugn förbidan, när vi åhörare strömmade till. Orkestern utstrålade lugn och samling.

Gökarna hördes

Jag skriver om gökottan på Råda säteri, Kristi Himmelsfärdsdag, torsdagen den 25 maj 2017. Detta var en varm och solig vårdag av angenämaste slag. Antagligen hade gökarna samma uppfattning, ty när jag cyklade på gcm-vägen genom Rådasjöns strandvegetation i Pixbo, hördes gökens läten från flera håll. Även senare, under själva konserten, hördes göken under ett uppehåll mellan två musikstycken. Det var en östergök eller ”tröstergök” som hördes.

Marschmusik – blåsorkestrarnas musik

Mölnlycke Blåsorkester – en stor orkester.

Ännu 2017 lever vi i ett utpräglat manssamhälle, men detta gäller inte Mölnlycke Blåsorkester. Orkesterns båda dirigenter är kvinnor, Jenny Björkqvist och Christina Lundin, som växlade om under konserten. Klockan var åtta, och kanske var vi åhörare något morgontrötta. Blåsorkestern hade förutsett morgonstämningen och började mycket lämpligt med en uppiggande marsch: Kungliga Södermanlands regementes marsch. En marsch var en bra upptakt till en livgivande vårdag. Marschmusiken är blåsorkestrarnas musik framför andra. Man satte ihop blåsorkestrar, därför att blåsinstrument hördes bäst under akustiskt mest ogynnsamma förhållanden, det vill säga utomhus. Blåsorkestrarna skulle spela marschmusik för att pigga upp tågande soldater. Då var det viktigt, att musiken hördes, samt att den var rask och glättig.

Vårmusik

Kristi Himmelsfärdsdag 2017 var en strålande vårdag på Råda säteri. Givetvis skulle vårmusik spelas. Efter marschen följde ”O, hur härligt majsol ler” och ”Sköna maj, välkommen”. Därefter kom ett potpurri av melodier, som har använts av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. Sedan nämndes Dag Wirén. Jag förväntade mig hans Marcia, som har arrangerats för blåsorkester av Lennart Hillman, men vi fick höra ett annat musikstycke av Wirén. Dan van Ginhoven berättade både sakkunnigt och trevligt om den musik, som vi fick höra.

Positiva förändringar

Christina Lundin, dirigent och musiker.

Vårtalet hölls av Robert Säll, som driver Råda säteri. Våren är en tid av förändring, framhöll Robert Säll, en tid av positiv förändring. Även Råda säteri har genomgått en positiv förändring. Robert Säll kom till Råda säteri 2007 och tog över 2008 med uppgift att driva restaurangen, men han vidgade uppgiften till att göra säteriet till ett besöksmål för alla, som vill njuta av natur och kulturbyggnader. Det är viktigt att bry sig om och engagera sig för en så värdefull anläggning som säteriet. Tillsammans med Agneta Steffen bildade han Råda Säteri Värnare, som har gjort en viktig insats med visningar och annan kunskapsförmedling. Säll lyckades få trädgårdsmästare Gerben till Råda. Hans plantskola och växtförsäljning är mycket uppskattade. Med tiden har Gerben kommit att arbeta på uppdrag av kommunen, men från början var det inte så.

Råda är till för alla

Robert Säll håller högtidstalet.

Trädgårdsutbildning med ett femtiotal elever bedrivs på Råda sedan ungefär ett halvår tillbaka. Nu, tio år efter Sälls tillträde, är alla byggnader på säteriet använda, och ett nybyggt kafferosteri har tagits i bruk. Här rostas kaffebönor med hjälp av biogas. Robert Säll hade dock samtidigt ett nedslående besked: Efter tio år på Råda skall han lämna säteriet för att bli lantbrukare. (Efteråt beklagade han sig över, att han inte på länge hade haft tid att läsa en bok, och att han inte hann läsa, endast skumma, mina bloggartiklar. Jag hoppas verkligen, att jag inte bör räknas som medskyldig till hans uppbrott från Råda!) Robert Säll såg dock Rådas framtid an med tillförsikt. Kommunen engagerar sig nu mer för säteriet, och besökarna strömmar till. Han var glad över, att gökotta firas på säteriet, och att han kunde räkna in ungefär 150 åhörare på konserten. Råda skall inkludera alla. Förutsättningarna är de bästa, avslutade Säll sitt kraftfulla anförande.

Välspelande orkester

Jenny Björkqvist dirigerar Mölnlycke Blåsorkester. Foto: Lars Gahrn.

Därefter var det dags för Mölnlycke Blåsorkester att spela andra halvlek. Musikerna är väl samspelta och spelar mjukt och melodiskt under bästa ledning. Vi fick höra Gökvalsen och ett potpurri av ”När Häggen står i blom” och ”Sommarnatt”, bägge arrangerade av Olle Jönbrink. I det ena fallet hette kompositören Don Pelosi och i det andra Schrader. Därefter följde ”Sol över Hälsö” av Jerker Johansson till minne av Åke Edefors, som bodde på Hälsö och spelade en bemärkt roll i Göteborgs och Mölndals musikliv. Sedan kom ”Visa vid vindens ängar” och som avslutning Fallskärmsjägarmarsch. Tack för den avslutningen! Det kändes svårt att gå ifrån säteriet. Jag strövade runt där en stund. Därefter var tiden inne för gudstjänst, som hölls i Råda församlingshem. Tack vare en glasvägg kunde man se ekbacken utanför, där ekarna stod i sin ljusaste grönska. Just därför hade man denna dag valt att fira gudstjänst i församlingshemmet. När gudstjänsten var slut, hade jag fortfarande svårt att lämna Råda. Jag cyklade därför bort till Wendelsberg. Där anordnades familjedag. Huset var öppet, och vem kan säga nej till möjligheten att ströva omkring i dessa vackra gemak? Råda och Mölnlycke har mycket, som man gärna ser gång efter gång.

 

Starkodders sten i Trollhättan

”Starkodders sten” eller Stasten står i närheten av Starkodders väg i Trollhättan. Starkodder var en stark hjälte i de isländska hjältesagorna. Även dansken Saxo Grammaticus har mycket att berätta om denne store kämpe. På 1500-talet återberättade svensken Olaus Magnus Saxos berättelser. Han lät också framställa de första bilderna av kämpen. De är fritt framställda utan förlaga.

Edets övre fall

Kämpen Starkodder. Träsnitt i Olaus Magnus’ krönika.

Har Starkodder haft en förebild i verkligheten, har denne levat under vikingatiden eller folkvandringstiden för mer än ett årtusende sedan. Från dessa dimomhöljda tider har vi inte mycken säker kunskap. Hur kommer det sig, att Starkodder har en bautasten i Trollhättan uppkallad efter sig? I den isländska Hervararsagan omtalas Starkoter. Hergrimer halvtroll hade rövat bort Starkoters fästekvinna. Starkoter kämpade mot Hergrimer ”vid Edets övre fall”, berättar sagan. Hergrimer föll i striden. Detta tyder på, att man har tänkt sig, att striden stod i Trollhättan. Nedanför Trollhättefallen ligger Lilla Edet, och Trollhättan kallades förr enbart Edet, 1655 Stora Edet (Gunnar Linde, Ortnamn i Västergötland, Sthlm 1982, s. 16). Med stor sannolikhet syftar ”Edets övre fall” på Trollhättefallen. De är ju de största och vildaste fall, som man kunde finna i södra och mellersta Skandinavien. Säker kan man dock inte vara.

Stasten i Trollhättan

Lars Gahrn, 185 centimeter lång, vid Starkodders höga bautasten.

Uppgifterna om att Stasten i Trollhättan skulle vara Starkodders sten är emellertid sena. De dyker upp på 1700-talet. Dan Korn, som har givit ut Hervararsagan, återger uppgifterna men säger inte vad han själv tror, om han nu skulle ha någon uppfattning i frågan. (Se: Tre isländska sagor om Sverige. Översatta till svenska av Olof Verelius åren 1664-1672. Nyutgåva med ordförklaringar, kompletteringar och en utförlig kommentar av Dan Korn. Illustrationer Oscar B. Oscarsson. Mölnlycke 1990, s. 202 och 276.) Hur det nu var med både det ena och det andra, har man i vilket fall som helst kopplat ihop kämpen med Trollhättan. Korn ansökte därför om tryckningsbidrag hos Trollhättans kommun under åberopande av Starkoters strid (Starkoter i Trollhättan, notis i tidningen Arbetet 13/3 1991). Några pengar fick han inte. Förhoppningsvis fick boken i stället litet reklam tack vare skrivelserna i ämnet. Hur som helst är boken numera slutsåld, berättar Dan Korn.

Starkad – en svensk kämpe

Birger Nerman har understrukit Starkads många anknytningar till Sverige och länderna öster om Sverige. Starkad var av allt att döma en östnordisk sagohjälte. Även hans namn är svenskt. (Se Birger Nerman, Studier över Svärges hedna litteratur, Uppsala 1913, s. 92-109.) Kanske förvirras läsaren av namnformerna. Sagohjälten hette Starkadr, vilket utvecklades till både Starkodder, Starkotter och liknande. Att denne svenske kämpe skulle återfinnas i Trollhättan var kanske inte helt oväntat. Här bör ha funnits många troll att kämpa mot. Tydligen fanns där även ”halvtroll”, vad det nu kan ha varit för några.

Var står Stasten?

Starkodders sten är en bred och inte särskilt tjock stenskiva. Foto: Lars Gahrn.

Bortsett från Dan Korn, mig och några till är dock intresset för fornnordisk sagodiktning dalande. När jag ville bese stenen, visade det sig vara svårt att få reda på var den stod. Jag frågade i Kanalmuseet, där damerna visserligen inte kände till stenen men dock var vänliga nog att googla. De fick fram en gammal geografisk skildring, enligt vilken Stasten skulle stå i Trollhättans skog. Det sade inte vare sig dem eller mig något utöver att stenen då var känd. Damerna rådde mig att gå till Turistbyrån. Jag betvivlade, att jag skulle få någon hjälp där, men jag visste, att ”Starkodders väg” fanns i närheten av turistbyrån. Jag misstänkte, att stenen kunde stå vid eller i närheten av denna väg. Jag kunde ju titta in i turistbyrån, när jag ändå hade vägarna åt det hållet. I turistbyrån kände man inte alls till Stasten eller Starkodder. Jag vandrade därför iväg mot Starkodders väg. Där stod den, hög och bred, av ungefär dubbel manshöjd.

Flickorna kände till stenen

Några små flickor kom cyklande.

• Har ni något namn på stenen, frågade jag.
• Det är Starkodders sten, svarade de. En viking ligger begraven där.

Om dessa flickor blir turistvärdinnor i framtiden, behöver man inte fråga förgäves efter Starkodder. En av dem fotograferade mig bredvid stenen, för att ni skall få en föreställning om hur stor den är. Ursprungligen stod stenen i Olidehålan, men år1951 flyttades den till ”Starkodderparken”, alltså till nuvarande läge, allt enligt en informationstavla, som står uppe i bergen på andra sidan fallen. Icke blott Starkodder utan även hans sten har alltså rört på sig en hel del. Trollhättan har mycket att visa upp. Starkodders sten är verkligen en sevärdhet.

Konungar och riksföreståndare besökte Älvsborg och Nya Lödöse

Gustaf Wasa har besökt Göteborg tre gånger. Detta meddelande är helt sant, fastän staden Göteborg grundades av hans sonson drygt 60 år efter konungens död. Inom Göteborgs gränser ligger nämligen Gamlestaden, som tidigare hette Nya Lödöse och grundades redan 1473. Här har Gustaf Wasa varit på besök minst tre gånger.

En dåtida storstad

Ungefär så här såg Nya Lödöse ut enligt en förenklad modell i Lödöse museum. Stadsplanen erinrar slående om Göteborgs stadsplan. Foto: Lars Gahrn.

Gamlestaden håller på att grävas ut. Arkeologerna är angelägna om att sätta in Nya Lödöse i ett större sammanhang. Per Cornell, professor i arkeologi, Christina Rosén, arkeolog och projektledare, och arkeologen Niklas Ytterberg sammanfattar några av rönen i häftet: Nya Lödöse, staden under Gamlestaden, 7 (2015). I jämförelse med andra europeiska städer nere på kontinenten var Nordens städer små, men i förhållande till Sveriges andra städer var Nya Lödöse både stor och tätt bebyggd. Nya Lödöse blev en av Sveriges största städer. En stad som Bogesund (nuvarande Ulricehamn) var snarare en större bondby. Den bestod av större stadsgårdar och hade mycket åkermark inom det inhägnade stadsområdet. I förhållande till Bogesund var Nylöse en både stor och tätt bebyggd stad. Det förvånar alltså inte, att konung Gustaf Wasa besökte staden tre gånger, fastän den låg i utkanten av hans rike och tillhörde ett landskap, som han mindre ofta gästade.

Besök i Lödöse och Nya Lödöse

Gustaf Wasa besökte av allt att döma Nya Lödöse fler gånger än vad som framgår av hans utfärdade skrivelser.

Om konungens resvanor kan arkivarien och filosofie licentiaten JBLD Strömberg ge besked. Han var visserligen icke med, men han har följt den gamle landsfadern i spåren genom att sammanställa alla tillgängliga uppgifter om var och när kungen har utfärdat sina kungabrev. År 1526 kommer konungen farande över Växjö, Svenljunga och Kinna, där han utfärdar ett brev den 15 februari. Den 20 februari befinner konungen sig i Nylöses gråbrödrakloster, där han utfärdar ett brev. Besöket kan inte ha varit långvarigt, ty redan den 1 mars skriver han brev i Skara, där han stannar några dagar. Redan 1528 är han tillbaka. Han utfärdar brev i Lödöse och Nya Lödöse mellan den 10 och 28 augusti. Han kan med andra ord ha vistats här omkring tre veckor. Dock blir man minst sagt förbryllad av kungens resemönster. Från Lödöse skulle han ha åkt till Nya Lödöse och därifrån tillbaka till Lödöse. Från den gamla staden skulle han dock ha återvänt till den nya. Mellan de två städerna är det tre-fyra mils resa, vilket var ungefär en dagsresa på 1500-talet. Man ställer sig därför frågan, om kung Gustaf verkligen åkte fram och tillbaka som en pingpongboll. Kan det ha varit så, att hans skrivare ibland kallade även Nya Lödöse för enbart Lödöse?

Är vissa skrivelser feldaterade?

Jag lät denna fråga gå till Strömberg, som har brottats med den. Han svarar:

”Du återkommer till en principiellt intressant fråga två gånger:

”Kan det ha varit så, att hans skrivare ibland kallade även Nya Lödöse för enbart Lödöse?” Samt: ”Kan även Nylöse ibland ha kallats bara Lödöse?”

Ja, möjligen. Du kan f.ö. även hänvisa till Ortnamnsregistret, där även Nya Lödöse ju förekommer:

http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/phpform/_helareg1.php?socken=%25Hela+riket%25&rubrik=%25nya+l%F6d%F6se&nixrubrik=&lokal=%25&nixlokal=&sockenort=%25&haradort=%25&lanort=%25&landskap=%25&landomrade=Sverige&avdnr=0&sprak=alla&formular=+++S%F6k+++

Där finner man att allra äldsta belägget för ortnamnet Nylöse anses vara dateringen ”Giffuit i lødøse” från 24 juni 1510 (Skokl. 2:100), förekommande i ett original. Så att Nylöse möjligen övertog den gamla stadens namn oförändrat kan stämma. Dock var det inte nödvändigtvis så. En annan förklaring bör åtminstone nämnas.

När Älvsborgs slott var uppbyggt, tog Gustaf Wasa inte in i Nya Lödöse längre.

Jag tänker på kapitel 5.2.2. (sidan 399 etc) i min bok. Det förekommer ofta att resande kungar flyttar över till en ny ort, men sedan plötsligt tycks ha återvänt till förutvarande residens. Förklaringen till att de skenbart ”åkte fram och tillbaka som en pingpongboll” kan ibland möjligen vara en verklig återkomst. Men eftersom fenomenet repeteras på flera stället – vanligen utan att någon orsak därtill framträder – har jag och vissa andra gissat på att breven felplacerats eller fått fel datumuppgifter. Kansliet skrev ofta ut brev som ibland fick vänta länge på utfärdandet, då hovets residentort stundom hunnit bli en annan. Sedan får man komma ihåg att riksregistraturets brev är kopior, vars ursprungliga koncept bara sporadiskt har bevarats. Den som skrev in texten (ibland långt efteråt) i registraturet kan ha gjort fel, på endera datum eller ort. Denna sorts konstigheter gör att man aldrig kan få någon detaljerat säker vetskap om var kungarna befann sig. (På sidan 401 i boken nämns t.ex. att Erik XIV enligt registraturet inte ens befann sig i Uppsala då sturemorden där begicks.) I stora drag kan kungarnas resemönster rekonstrueras genom brevens dateringar, men inte i det enskilda fallet. Vid samtal med personalen på Svenskt Diplomatarium har jag för övrigt fått intrycket att detta problem även förekommer då man försöker fastställa hur kyrkliga dignitärer ambulerade.”

Älvsborg låg öde

Vid inget av dessa tillfällen nämns Älvsborg. Det har sina orsaker. Älvsborg var före konungens regering en träfästning, som hade bränts ner av danskarna 1502. Ännu på 1520-talet hade slottet inte återuppbyggts. Gustaf nybyggde Älvsborg som ett stenslott. Man vill därför gärna tänka sig, att han vid något av sina besök, särskilt vid besöket i augusti 1528, har ridit fram till borgklippan eller färdats dit i båt för att bese det välbelägna och branta borgberget, som var lagom stort för en medeltida borg men kanske i minsta laget för en fästning under 1600-talet.

Älvsborg återuppbyggs

År 1540 är Älvsborg emellertid återuppbyggt eller åtminstone så färdigt att kungen kan bo där. Han utfärdar brev på Älvsborg från och med den 18 januari till och med den 12 mars. Kungen har med andra ord bott på borgen i omkring två månader. Den 2 april är kungen i Lödöse, men den 7 april är han i Nya Lödöse, där han utfärdar brev även den 12 och 14 april, men den 17 april är han märkligt nog återigen i Lödöse. Åtminstone för mig är detta resemönster ytterst osannolikt. Rimligtvis borde kungen ha rest från Älvsborg till Nylöse och därifrån till Lödöse. Kan även Nylöse ibland ha kallats bara Lödöse?

Älvsborg tar över som kungens vistelseort

JBLD Strömberg har följt konungar och riksföreståndare i spåren. Foto: Johannes Strömberg.

Tre gånger har kungen varit i Nya Lödöse, men i själva verket har han nog varit där fler gånger. År 1545 besökte han Lödöse och Älvsborg. Han uppehöll sig på slottet några dagar. Man har svårt att tro, att han inte skulle ha besökt även Nya Lödöse, som låg bara åtta kilometer från borgen. Detsamma gäller hans långa besök på Älvsborg i februari och mars 1550. År 1560 vistas kronprins Erik på Älvsborg, där han utfärdar brev från och med den 19 september till och med den 29 i samma månad. Rimligen har även konung Erik besökt Nya Lödöse, fastän breven ingenting har att berätta om detta. När två orter låg varandra så nära som dessa gör, är det självklart att kungen föredrog att bo på slottet, där han hade kungliga gemak, gott om betjäning och bästa skydd. Av samma orsaker var slottet och inte staden bästa platsen att utfärda brev. På samma sätt uppehöll sig riksföreståndare Sten Sture den äldre på Älvsborg 1477 utan att Nya Lödöse nämns i urkunderna. Ändå är det nödvändigt att förutsätta, att Sten Sture har besökt staden. Den grundades ju 1473, och givetvis ville Sten Sture se, hur staden hade utvecklats. Man har all anledning att tänka sig, att han infann sig på Älvsborg just för att se till den nygrundade staden, styra arbetet här nere och driva på. När Älvsborg finns till, omnämns alltså inte Nya Lödöse, men när Älvsborg är ödelagt, var kungen i Nya Lödöse eller gamla Lödöse i stället.

Kungarna var ibland misstänksamma mot städerna

Strömberg tillägger: ”Du har säkerligen rätt i att kungarna undvek att residera i en köpstad (Nylöse) ifall ett slott (Älvsborg) fanns tillgängligt. Eventuellt kan du ju nämna att monarkens relation till köpstäder rentav brukade kunna bli direkt fientligt. Se t.ex. fotnot 230 i min bok (sid 87-88), där kung Gustav gav order om att bränna staden Lödöse när man inte förmådde försvara den. Även Stockholm kunde behandlas på samma sätt. Så var det likaledes beträffande t.ex. engelska kungars förhållande till London och borgerskapet därstädes: de var gärna i närheten, men undvek helst att residera i själva staden, för att undgå konflikter. Men allt detta behöver kanske inte nämnas i din artikel, slutsatsen där är ju rätt.” Vad gäller Gustaf Wasa och Nylöse erinrar Strömberg om C.R.A. Fredbergs ord: ”Omedelbart efter anläggningen (av Älvsborgsstaden) befallde han borgarne i Ny Lödöse (Gamlestaden), vilka med anledning av oordentlighet i handel och vandel väckt hans misshag och vilka han rent ut kallade ’en hoop svin’, att flytta till Älvsborg.” Hans tillmäle tillhör inte de vänliga. Även i detta fall har alltså förhållandena mellan stad och borg tidvis varit ansträngda.

Läs vidare

JBLD Strömberg, De svenska resande kungarna – och maktens centrum, Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, Serie I. Svenska skrifter 97, Uppsala 2013.

JBLD Strömbergs bok är även tillgänglig på nätet:

http://litteraturbanken.se/#!/forfattare/StrombergJBLD/titlar/ResandeKungarna/sida/1/faksimil.

Nya Lödöse, staden under Gamlestaden, 7 (2015).

Allfrakt – totalflexibelt och framgångsrikt

Allfrakts brandgula bilar med den svarta pilen har vi alla sett på Mölndals gator. De ses för övrigt av och till samt här och var i hela Västsverige. Vem av oss känner emellertid till något om företagets historia? Om man frånräknar ägaren och de många trotjänarna, har ytterst få mölndalsbor historiska kunskaper om företaget.

Upplysande krönika

Den första lastbilen, en gammal Chevrolet, som ibland blev omåkt av mopeder.

Hubert Jönsson, trotjänare inom företaget och förutvarande delägare, har ändrat på den saken. Han har skrivit en företagshistorik av stort värde och stort allmänintresse. Den ger många inblickar i det, som vi kallar ”transportsektorn”, dess förutsättningar, verksamhet och omvandling. Bokens fullständiga titel är: ”Allfrakt: Ett företag i ständig utveckling: Historik, minnen och bilder 1960-2015 Nedtecknade av Hubert Jönsson” (2015, 72 rikt illustrerade sidor).

Högkvarter vid järnvägen

Företaget ger oss inblickar i transportsektorns utveckling. Verksamheten började, då Gösta Andersson köpte en begagnad lastbil år 1960. Han hyrde in sig hos SJ intill Mölndals Nedre, järnvägsstationen vid Västkustbanan. Vid denna tid var det ännu så, att långväga transporter utfördes huvudsakligen av järnvägar och rederier. Lastbilar tog hand om godset vid järnvägsstationerna eller i hamnarna och utförde korta transporter inom orterna. Utvecklingen gick emellertid mot allt färre omlastningar och allt längre transportsträckor för lastbilarna.

Allt längre körningar

”Liftdumprar” (lastbilar, som kan lyfta av och på containrar), fotograferade med stadsdelen Trädgården i bakgrunden.

Järnvägens betydelse minskade hela tiden. Allfrakt och andra lastbilsföretag ökade däremot i betydelse. Allfrakt kastade loss från järnvägen och flyttade till Åbro industriområde. År 1974 invigdes nya lokaler i Åbro industriområde. Järnvägsstationen Mölndals Nedre försvann 1977, men Allfrakt levde vidare. Körningarna blev allt längre. Utvecklingen gick som längst under 1970-talet, då Allfrakts lastbilar eller åtminstone några av dem fick körningar ända till Iran och Irak. Eftersom ett fartyg kunde få vänta upp till sex månader på att få sin last lossad i Iraks hamnar, gick det snabbare att utan omlastningar ta godset med lastbil från Sverige ända till bestämmelseorten.

Totalflexibelt företag

Nybygget vid Kryptongatan i Åbro industriområde.

Transportsektorn är ytterst konjunkturkänslig. Åkerierna är serviceföretag i en mycket föränderlig värld. För att överleva och kunna växa måste ett åkeri vara vad man numera kallar ”totalflexibelt”. Hubert Jönssons företagskrönika visar eftertryckligt, att Allfrakt hela tiden har varit totalflexibelt och därför även framgångsrikt. Man var först med ”liftdumpers”, som på sin tid var ett mycket stort framsteg. Tidigare kunde en lastbil stå vid ett bygge eller en rivningstomt en hel dag till dess att flaket var fyllt. Tack vare dessa ”liftdumpers” kunde man helt enkelt bara placera ut containers här och var och hämta upp dessa containers, när de var fyllda. Att lämna av varorna på rätt plats är inte alltid nog. Varorna bör ibland också ställas på rätt ställe. Därför har Allfrakt även inriktat sig på mobilkranar. Ett av de mera uppmärksammade uppdragen var inlyftandet av en flygel i Göteborgs domkyrka. En mobilkran stod strax väster om tornet och lyfte in en flygel genom portar uppe i tornet. Allfrakt klarade även detta uppdrag, fastän flygeln hade endast några centimeter till godo.

Rik bildkavalkad

Hubert Jönsson (till vänster) tillsammans med Bo Ridderbjelke, ordförande i Mölndals Hembygdsförening, under föreningens årsmöte hos Allfrakt den 9 maj 2017. Foto: Lars Gahrn.

Allfrakt har drivit många entreprenader. Man har tagit hand om sophämtning, snöröjning och annat för både kommuner och företag. Allt sådant upphandlas då och då, vilket innebär, att man nästa gång kan förlora dessa uppdrag. De anställda måste hela tiden vara beredda på genomgripande förändringar. Hubert Jönsson speglar på ett skickligt sätt denna förändringarnas värld. Han har begripit, att många bilder behövs för att fånga läsarnas uppmärksamhet och behålla den. Från början till slut får vi en bildkavalkad genom företagets 55-åriga historia. Ögat dras från den ena bilden till den andra. En och annan tidningsartikel har under årens lopp skrivits om detta företag. Hubert Jönsson trycker av dem i faksimil. Här finns mycket för de flesta.

 

Anjougården i Skene – hembygdsgård med klenoder

Krukor och gjutformar fanns där gott om. Hembygdsgården Anjougården i Skene var ett krukmakeri. Till det yttre såg hembygdsgården i Skene ut som en vanlig gård, men när man kom in, visade det sig, att där fanns mycket utöver vad som är vanligt. Sverige har många hembygdsgårdar, och ofta blir man förvånad över alla specialiteter som finns.

Djur i lergods

Anjougården i Skene, nu hembygdsgård. Foto: Lars Gahrn.

Här i Skene finns utmärkt lera, och krukmakerierna har varit många. Uthuset på Anjougården är en krukmakarverkstad. Här finns gjutformar bevarade. Här finns gjutformar för en elefant, en björn och en fågel. Huruvida dessa lergodsfigurer har varit leksaker eller prydnadssaker är svårt att säga. Man göt även kakelplattor till kakelugnar. Under senare hälften av 1800-talet satsade man på riklig reliefdekor på plattorna. Här finns en gjutform, som visar en knästående kvinna med klassisk dräkt och klassisk frisyr. Här skulle man kanske kunna börja med nytillverkning och få fram turistsymboler för Skene. I tillverkningen ingick även vackra blomsterurnor med spetsig botten till gravar.

Brandsäkra ljusstakar

Krukmakeriet i Anjougården. Foto: Lars Gahrn

Inuti huset hade man servering, men här fanns också många föremål att titta på. Givetvis fanns lergods både här och var, till exempel ljusstakar. Ljusstakar i lergods eller metall var och är en stor välsignelse i brandsäkerhetshänseende. Träsnidarlandet Sverige har varit känt för tillverkning av alla slags slöjdalster i trä. Däribland finns även olyckligtvis träljusstakar. Om ljuset brinner ner och lågan når ljushållaren, kan hela ljusstaken börja brinna. Då sprider sig branden snart till hela huset. Har man en ljushållare av lergods eller metall, dör lågan däremot i brist på brännbart ämne. Förhoppningsvis köpte Skeneborna många ljusstakar av lergods. Krukmakarverkstaden byggdes redan 1868 av Carl-Erik Anjou. Sonen John Anjou och efter honom sonsonen Karl Anjou tog senare över. Efter Karl Anjous död 1959 inköptes gården av Skene-Örby Hembygdsförening, som gjorde den till hembygdsgård.

Vänneträsko

Här finns mycket att se, men det mest sällsynta föremålet torde ha varit en ”vänneträsko”, som användes vid nyodling. Skon är en mycket kraftig för att inte säga klumpig träsko, men å andra sidan hade man en sådan endast på ena foten och enbart när man sysslade med att bryta upp stenar ur marken. Då använde man ett spett. Spettet användes som hävstång. Man sköt fram ”vänneträskon” under spettet, som alltså vilade på och fick ökad kraft av den underlagda träskon. På så vis kunde man förhoppningsvis ”vänna” (vända) på stenen och rulla undan den. Någon sådan träsko hade jag aldrig tidigare sett någon annanstans. Bland skorna fanns även en halmsko, och sådana hade jag sett förut. Även inomhus kunde det vara isande kallt under vintern. Skulle man stå på torget en kall vinterdag eller köra släden till sta’n, då behövdes värmande skodon. Halmskorna tjänade som ett slags överdragsskor över de vanliga kängorna.

Margarinlådor

Gjutformar i krukmakeriet. Foto: Ingvar Riksén.

Nu har man pappkartonger till allsköns varor, men förr hade man i stället trälådor. Eftersom de ofta var bra snickrade, behöll man ibland lådorna och använde dem till annat. De är eftersökta så här i efterhand, inte minst på grund av firmareklamen på utsidan. Här i Anjougården finns två margarinlådor. ”Svea växtmargarin Runa” står det på den ena och ”Mustad Tre ess margarin” på den andra. Runa och Tre ess var alltså varunamn. På en emaljskylt, som har kommit från någon handelsbod, står orden: ”Här säljes Pellerins margarin”. Redan på den tiden fanns gott om konkurrerande företag: Svea, Pellerin och Mustad. Lådan från Mustad har uppenbarligen kommit hemifrån Mölndal, där Mustads margarinfabrik var igång från 1898 till 1960. Några kilometer från fabriken finns Kvarnbyns kulturreservat. Där ligger ett hus, som kallas ”Kalle Lådas” (Roten M 32). Kalle arbetade för Mustad, berättas det. Hans uppgift var att spika ihop margarinlådor, därav öknamnet. Kanske har han tillverkat även denna låda.

Kungligt oljetryck

Väggarna i det gamla hemmet pryds av tidstypiska tavlor, till exempel oljetryck. Ett av dem visar konung Oscar II sittande på en förgylld stol och med kronprins Gustaf (senare Gustaf V) och arvprinsen Gustaf Adolf (ännu senare konung Gustaf VI Adolf) stående bakom denna tronstol. Här har vi alltså far, son och sonson. Man har dock velat ha med ytterligare två släktled. På en tavla bakom kungligheterna ses Karl XIV Johan till häst. Till vänster i bakgrunden finns Oscar I som marmorbyst. Här har vi alltså även Oscar II:s far och farfar. Tre konungar och två blivande kungar ses på denna tavla. Köparen fick onekligen mycket kunglig glans för sina pengar.

Delad medalj

”Vänneträsko”, använd vid nyodling. Foto: Ingvar Riksén.

Den som vill fördjupa sig i bygdens historia har många möjligheter. Hembygdsföreningen säljer den omfångsrika hembygdsboken ”Där färdvägar mötas: En bok om Örby och Skene” (Förlag: Skene-Örby Hembygdsförening, 553 rikt illustrerade sidor, 1981). Jag skall inte påstå, att jag har läst den, men jag har läst rätt mycket i den. Boken är en gedigen och tillförlitlig hembygdsbok, som täcker alla ämnen av betydelse. Många har hjälpt till vid bokens författande. Förutsättningen för att driva en sådan hembygdsgård är många arbetande medlemmar. År 1984 delade Föreningsbanken ut hembygdsmedaljer. En av medaljörerna var Brita Carlsson. Hon lät dock sätta medaljen inom glas och ram. I Anjougården sitter den inramade medaljen på väggen med budskapet, att Brita Carlsson ”vill dela hederstecknet med alla medlemmar som aktivt arbetat eller arbetar för Skene-Örby Hembygdsförening.” Det är vackert gjort och rätt tänkt. Hembygdsrörelsen bärs upp av otaliga arbetande medlemmar, många av dem verkliga eldsjälar. Här i Skene och Örby har de åstadkommit mer än på de flesta håll.

Finländsk musik i Mölndal – Finland 100 år

”Finland är fritt! Det är nästan för bra för att vara sant.” När den svenska utrikesledningen och allmänheten började sammanfatta första världskrigets omvälvningar, kunde man i början av 1920-talet slå fast, att Sveriges läge utrikespolitiskt hade förbättrats på ett dramatiskt sätt.

Sverige gränsade till det ryska väldet

Ida Andersson spelar och Noora Karhuluoma sjunger för Föreningen Norden i Mölndal den 6 april 2017. Foto: Lars Gahrn.

Före världskriget ingick Finland, Estland, Lettland, Litauen och stora delar av Polen i det ryska väldet. På andra sidan Bottenhavet, Ålands hav och Östersjön fanns det ryska väldet, från Torne älvs mynning i norr ner till Ost-Preussen i söder. Från svensk sida var man rädd för att Sverige eller Norge stod på tur att bli erövrat av ryssarna. Farhågorna var befogade. Efter krigsutbrottet feltolkade ryssarna ett uttalande av den svenske utrikesministern. De trodde, att Sverige skulle gå in i kriget på Tysklands sida. Ryska flottan fick order att anfalla Stockholm. Ordern återkallades emellertid i sista stund. (Ulf Olsson, Finansfursten: K A Wallenberg 1853-1938, 2006, s. 290). Efter kriget hade åskmolnen skingrats. Nu gränsade andra länder till Ryssland. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen var fria. Sovjet-Ryssland hade dock inte velat finna sig i fredssluten. Ryssland försökte återerövra Polen, men röda armén hade besegrats i slaget vid Warszawa 1920. Man hade även försökt erövra det fria Ukraina, och i detta fall hade man lyckats år 1920. Alla Sveriges grannländer på andra sidan Östersjön, med undantag för Ingermanland, hade dock förblivit fria.

En lång mardröm var över

Om glädjen var stor i Sverige, var den givetvis mycket större i Finland. En lång mardröm var över. Ryssarna hade erövrat Finland 1808. I början hade finländarna haft det bra under det ryska styret, men under senare hälften av 1800-talet hade den storryska nationalismen vuxit sig stark. Målet blev att förryska alla andra nationer inom det ryska väldet och upphäva alla former av självstyre. Ryssarna gjorde sig förhatliga även i Finland. På alla slags fredliga sätt hade finländarna gjort motstånd mot förryskningen, men ryssarna hade skärpt greppet. När Ryssland bröt samman under världskrigets slutskede, tog finländarna vara på möjligheten och förklarade Finland fritt. Så gjorde även andra underlydande nationer. Finland förklarade sig fritt den 6 december 1917.

Stilfull konsert

Noora Karhuluoma, skönsjungande operasångerska och sopran.

År 2017 fyller Finland därför 100 år som fri nation. Föreningen Norden i Mölndal firade detta med en jubileumskonsert torsdagen den 6 april i Frälsningsarméns kårlokal vid Kvarnbygatan. Operasångerskan Noora Karhuluoma sjöng till ackompanjemang av pianisten Ida Andersson. Finländarna har stil. Även denna konsert vittnade om detta. Vi bjöds på klassisk musik av finländska tonsättare: Thomas Byström, Fredrik Pacius, Filip von Schantz, Ernst Fabritius, Oskar Merikanto, Jean Sibelius, Toivo Kuula, Selim Palmgren, Leevi Madetoja, Yrjö Kilpinen, Aarre Merikanto och som avslutning Sibelius ytterligare en, nej, två gånger. Det största namnet är utan tvekan Jean Sibelius, men även de andra namnen är bekanta från musikhistorien. Noora Karhuluoma är en skönsjungande sopran, vars toner hördes utmärkt i kårlokalens goda akustik. Ida Andersson spelade både kraftfullt och melodiöst. Åhörarna var förtjusta och applåderade fram ett extranummer. Det blev Finlandiahymnen av Sibelius. Många finländare tycker, att den borde ha blivit Finlands nationalsång, berättade Noora Karhuluoma.

”Vårt Land” sjöngs i Mölndal 1922

Johan Ludvig Runeberg som staty i Borgå, den stad där han levde och verkade under senare delen av sitt liv. Foto: Lars Gahrn 2016.

Finlands nationalsång är som bekant Vårt Land med text av Johan Ludvig Runeberg och musik av Fredrik Pacius. Denna sång ljöd 1922 på Gamla torget ett par hundra meter öster om Frälsningsarméns kårlokal. På nyårsdagen 1922 firade mölndalsborna, att Mölndal hade blivit stad. I redogörelsen för detta firande läser vi: ”Sedan en avdelning mannar ur Göta Artilleriregementes musikkår – utan uniformer, ty så hade bestämts – marscherat upp till festplatsen från Mölndals bro och här framfört ett musiknummer sjöng man unisont Vårt Land”. (Mölndal 1922-1947, 1946, s. 39.) Många kanske hoppar till och undrar: Sjöng verkligen mölndalsborna Finlands nationalsång? Svaret är, att på den tiden uppfattades Vårt Land ännu inte som Finlands nationalsång. Den räknades till både Sveriges och Finlands ”fosterlandssånger” eller fosterländska hymner. Den är med i den kända och mycket spridda sångboken ”Sjung, svenska folk!” Denna bok redigerades av Alice Tegnér, och i en utgåva från 1907 förekommer den två gånger, den ena gången tonsatt av F. Pacius, den andra gången av J. A. Josephson. Som bokens titel anger (Sjung, svenska folk!) skulle svenska folket sjunga dessa sånger. Allt, som står i sången, passar in på Sverige lika väl som på Finland. De båda broderländerna är ju i många avseenden mycket lika. Dessutom förekommer namnet Finland inte i sången. Under nationalromantiken blomstrade Finlands kultur, och svenskarna lånade gärna och beundrade det mesta, som finländarna åstadkom. Runeberg, Topelius och Sibelius liksom många andra var stora namn även i Sverige. Inte långt från Frälsningsarméns kårlokal finns Störtfjället. År 1932 började Mölndals Hembygdsförening fira Valborg där med Valborgseld, tal och körsång. Ett av slagnumren genom åren har varit ”Sköna maj, välkommen!” med text av Johan Ludvig Runeberg. Musiken är komponerad av Lars Magnus Béen, kyrkomusiker och tonsättare, med tjänstgöring som musikdirektör vid Skånska husarregementet och som organist. Till sina titlar kunde han räkna även ordet ”stabstrumpetare”. Under alla år, då sången sjöngs, nämndes – så vitt jag kan minnas – inte ett ord om vare sig skalden eller tonsättaren. Sången var så känd och självklar, att den så att säga bara fanns där.

Åbos musikdirektör kom från Mölndal

Konsertmästaren och tonsättaren Eric Ferling (omkring 1733-1808) förflyttade sig under sitt liv från väster till öster, från Åby i Mölndal till Åbo i Finland. Samtida silhuettbild.

Bland dem, som lånade, fanns alltså även mölndalsborna. Mölndal har dock även bidragit med kultur till Finland. År 1790 flyttade konsertmästaren och violinisten Eric Ferling över från Stockholm till Åbo i Finland, där han blev direktör för Åbo Musikaliska Sällskap, som införde klassisk musik, spelad av orkestrar, i Finland. Denne Eric Ferling föddes omkring 1733 på Åby Sörgården i Mölndal. Släktforskaren Ingela Holmqvist upptäckte Ferlings ursprung i vår socken, när hon gick igenom bouppteckningar, och jag skrev två artiklar om hennes intressanta upptäckter (MP 23/7 2015 och 30/7 2015). När operasångerskan Noora Karhuluoma sjöng sina välljudande sånger och Ida Andersson spelade med bravur, befann vi oss mellan Åby, där Ferling föddes omkring 1733, och Gamla torget, där Vårt Land sjöngs 1922. Finländsk och svensk kultur är på många sätt sammanflätade. Det gäller även här i Mölndal, nästan så långt västerut man kan komma i Sverige.