Tunga förluster för Marstrand!

Göran Kristensson, ordförande i Marstrands hembygdsförening, tar de nya forskningsrönen med fattning, men nog har Marstrands historia på kort tid drabbats av många hårda slag. Marstrand har inte längre Skandinaviens första synagoga. Den fanns i Köpenhamn.

Synagogan är riven!

En tillbyggnad, i vilken synagogan hade varit inrymd, revs, och i stället byggdes denna trappa åt konung Oscar.

Marstrand har inte heller Sveriges första synagoga. Den fanns i Stockholm. Den byggnad, som man pekar ut på Marstrand, hyste inte Marstrands första synagoga. Den låg i ett hus nära kyrkan. Marstrand har över huvud taget inte någon bevarad synagogsbyggnad. Det utrymme, som man har pekat ut i fästningsverket Fredriksborg, var inte synagoga. Man använde en tillbyggnad bredvid, och denna tillbyggnad revs, när man ville bygga en trappa åt konung Oscar II. Jämmer och elände! Det var mycket på en gång, men Marstrands historia är ändå så rik, att Göran Kristensson bär förlusterna med jämnmod. Härav kan man lära, att man inte bör koppla in Judiska museet vad gäller judisk historia. Dess forskare är kunniga och noggranna. De avslöjar förr eller senare de fel, som har uppstått under århundradenas lopp.

Drott utan kung

Göran Kristensson berättar om Marstrands historia, även de tunga förlusterna. Foto: Lars Gahrn.

Vi tröstar oss med Hans Majestät Oscar II, Sveriges, Norges, Götes och Wendes konung. Honom kan ingen ta ifrån oss. Han återkom troget till Marstrand år efter år för att koppla av och bada i det hälsosamma saltvattnet. Han älskade sjölivet, men tid är mer än pengar för en konung. Han skickade iväg sitt chefsfartyg Drott söderut, och hon rundade Sydsverige utan sin konung. Oscar tog snälltåget från Stockholm till Göteborg. Därifrån åkte han ut till Särö, där han gick ombord på Drott, när hon dök upp. Därefter fick han en sjöresa upp till Marstrand. Så gick det till då, berättade Göran Kristensson under sin stadsvandring.

Kunglig diktläsare

Hans Majestät Konungen går till fots före sin bil för att i nåder beblanda sig med sina trogna undersåtar på Marstrand.

Ungefär så går det till även i våra dagar, när konung Oscar strax söder om Marstrand går ombord på ångaren Bohuslän, som går vidare mot Marstrand, där Kungälvs Musikkår och Kungälvs drillflickor och stora människoskaror tar emot Hans Majestät. Med stor värdighet framträder konungen. Han är vänlig, artig och chevaleresk. I vardagslag heter han Anders Arnell. Han innehar restaurangen ”Arnell på kajen”. Det vore fel att skriva, att Arnell spelar Oscar II. Under sekelskiftesdagarna lever han sig så in i sin roll, att han är konungen. Han älskar att stå i uppmärksamhetens mitt, så som konungen på sin tid gjorde. Arnell är vänligheten och artigheten själv, alldeles så som gamle kung Oscar på sin tid var.

Titlarna måste användas

Modiga kvinnor och män, redo att kasta sig i de kyliga böljorna.

Efter många år med restaurang på kajen i Marstrand känner Arnell sina Marstrandsbor och de trognaste sommargästerna. I juli 2022 gick han långa sträckor utmed kajen i Marstrand och hälsade på bekanta, vänligt och artigt, mycket noga med att använda deras mer eller mindre verklighetsförankrade titlar, till exempel ”Drottning av Mecklenburg”. Stående i en Buick av 1929 års modell läser han då och då egenhändigt författade dikter. (Konung Oscar var mycket riktigt en framstående skald.) I en innerficka i uniformsrocken har Hans Majestät en liten diktbok, som han då och då plockar fram. Hans adjutant, överhovjägmästaren Viktor Ankarcrona, håller reda på vilken sida kungen skall slå upp för att finna rätt dikt. Märkligt nog är det alltid sidan 37.

Kungadoppet

Hans Majestät Konungen hissar en av förstapristagarna.

Arnell improviserar tydligen sina dikter, ty de sidor, som han slår upp i sin tryckta lilla skrift, är alltid två bildsidor. Om han så hade velat, hade han mycket väl kunnat bli en framstående skald, ty det finns här och var både tankar och känslor i hans dikter, vilket är mer än man kan säga om mycket av den moderna poesin. Folk roas omåttligt av hans förmåga att alltid finna sig, hans ständiga ordflöde och hans kvickheter. De blir angenämt berörda av hans vänligheter. Efter ett hyllningståg i Buicken norrut genom staden rattade bilens ägare Staffan Karlsson sin veteranbil mot Södra Strandverket, där modiga kvinnor och män, iförda urmodiga baddräkter, skulle från en trampolin hoppa ner i det snarare kyliga än varma havet. Hans Majestät, som i nåder hade utnämnt mig till badredaktör för ”Badbladet” och poängsättare, tjänstgjorde själv som oförliknelig kommentator. Visste han inte vad de olika simhoppen hette, och det visste nog inte heller simhopparna själva, så improviserade han utan betänketid och ansträngning fram mycket uttrycksfulla benämningar. Vad sägs om: Hej och hopp!, Solsalta skruven, En dansk skalle, Sista hoppet och Vasaskeppet (simhopparen sjönk)? Jag visade med fingrarna, hur många poäng varje simhoppare hade erhållit. Vi fick på detta sätt ett stort antal förstapristagare. Ännu är vi bara i början av 2022 års upplevelser på Marstrand. Fortsättning följer.

Lars Gahrn

2023-03-23

Kvinnliga tonsättare i Landvetters kulturhus

Kvinnliga tonsättare hör man inte mycket talas som, men de finns, och många av dem är framstående. I anslutning till Internationella Kvinnodagen framförde pianisten och pianopedagogen Helen Sällfors från Mölnlycke musikstycken av kvinnliga tonsättare i Landvetters kulturhus, lördagen den 11 mars.

1854 – ett märkesår

Helen Sällfors vid flygeln. Foto: Kristin Lidell.

Längst ner i kulturhustrappan stod denna gång en flygel. Härifrån strömmade tonerna upp mot åhörarna. Helen Sällfors var som vanligt väl påläst och berättade lättsamt och upplysande om de kvinnliga tonsättarna, nämligen Fanny Mendelssohn Hensel (1805-1847), Clara Schumann (1819-1896), Laura Netzel (1839-1927) och Valborg Aulin (1860-1928). År 1854 öppnades Kungliga Musikaliska Akademien för kvinnliga elever. Följden blev att akademien under flera år hade fler kvinnliga elever än manliga, vilket aldrig har upprepats under senare år. En av eleverna, Valborg Aulin, var först ut på konserten med ”Vågornas vaggsång” och ”Mazurka”.

Musik – ett kvinnligt ”smycke”

Helen Sällfors. Foto: Kristin Lidell.

Fanny Mendelssohn Hensel hade en lillebror, som hette Felix Mendelssohn och är ett stort namn i musikhistorien. Han samarbetade med sin syster men uppmuntrade henne inte. Hennes far tyckte, att musiken skulle vara endast ett ”smycke” för henne men ingenting att satsa på. Däremot fick Fanny stöd av sin mor Lea och av sin make. Till sist kände hon sig så stark och självständig, att hon trotsade konventionen och gav ut sina kompositioner i sitt eget namn. Hennes lillebror har fått fyra helsidor i Sohlmans musiklexikon, medan Fanny inte har fått mer än en 10 centimeter lång spalt. Här i Landvetters kulturhus fick vi höra två stycken ur ”Song for the piano”. Hon borde ha fått mer utrymme i musiklexikonet.

Många fördomar

Fanny Mendelssohn Hensel(1805-1847).

De kvinnliga musikerna mötte många fördomar. Så till exempel ansågs det vara olämpligt för kvinnor att spela fiol, ty satte de en fiol under hakan, kunde de få dubbelhaka. Inte heller borde kvinnorna spela cello, ty en kvinna borde inte sitta med benen isär. Lätt nog kunde kvinnorna bli bortglömda. Laura Netzel var på sin tid mycket stor i Frankrike men var sedan bortglömd i ungefär 100 år. Denna eftermiddag fick vi höra Laura Netzels ”Humoresk nummer 3”. Det går framåt, men det går alltså långsamt.

Komponist och konsertpianist

Laura Netzel (1839-1927).

Valborg Aulins orkestersvit ”Tableaux Parisiens” fick vänta till 2007 på att uppföras, och då spelades bara två satser. År 2021 tog dock Göteborgssymfonikerna upp denna svit och spelade in den i dess helhet på skiva. Clara Schumann var både komponist och konsertpianist, en för den tiden vanlig kombination. Hon gjorde en stor insats genom att spela samtida musik och göra den känd i vidare kretsar. Hon arbetade alltså på den tiden ungefär som Helen Sällfors i våra dagar. Clara Schumann framhöll, att musikerna borde hålla sig noggrant till partituret och inte spela hur som helst enligt eget gottfinnande. Vi fick höra ”Nocturne” ur ”Soirées musicales” av henne. Därmed var det slut för denna gång.

Nya mötesplatser för den klassiska musiken

Valborg Aulin (1860-1928).

En av åhörarna tackade Helen Sällfors för att hon hade berättat utförligt, upplysande och trevligt. Anna Bramsved, kultursamordnare från kulturförvaltningen, överlämnade blommor och var glad över, att kvinnliga tonsättare på detta sätt hade kommit fram. Helen Sällfors är samlad under sitt pianospel, och just då finns inte något annat än musiken för henne. Hon fick med sig åhörarna, som lyssnade uppmärksamt och andäktigt och applåderade efter varje musikstycke. Hennes målsättning är att skapa nya mötesplatser för den klassiska musiken. Hon hade lyckats bra här i Landvetters kulturhus.

Lars Gahrn

2023-03-16