Kolbäcks och Säbys intressanta hembygdshäften

Det är svårt att nå ut med uppgifter om hembygdens historia men mycket angeläget. De historiska minnena är ett av hembygdens värden, som berikar vår vistelse där och måste tas i beaktande vid all slags samhällsplanering.

Program på hembygdshäften

Dessbättre finns det möjligheter. Jag skall här berätta, hur Kolbäcks hembygdsförening i Västmanland går till väga. Föreningsportot möjliggör ju, att man skickar försändelser, som väger upp till100 gram, för samma porto som betalas för vanliga brev. Man gör så, att programmen trycks på baksidan av ett litet häfte, som behandlar något ämne ur hembygdens historia. Här kommer ett axplock:

Kurt Larsson, Kolbäck på 1900-talet: Förplägnadsställen del 1 (2007).

Kurt Larsson, Kolbäck på 1900-talet: Förplägnadsställen del 2 (2007).

Kurt Larsson, Slaget vid Herrevadsbro 1251 (2005).

Kurt Larsson, En guidad bussresa från forntid till nutid,
söndag 10 juni 2007 (2007).

Kurt Larsson, Säby – min hembygd: Soldater & Soldattorp (2005).

Rune Larsson, Vår hembygd: Kolbäcks Musikkår (2011).

Carl-Axel Olsson, Kolbäck-Bergs Elektriska Distributionsförening upa
(2010).

Kurt Larsson, Vår hembygd: Åhman, Kolbäck (om fotografen Gustaf
Åhman, 1885-1969) (2010).

Kurt Larsson, Vår hembygd: Mosterskolan i Forsta (2011).

Blandningen är intresseväckande. Även om jag själv forskar om Mölndal, tar jag del av dessa häften med stort intresse. Det är intressant att göra jämförelser mellan Mölndal och Kolbäck. Häftena kommer med posten, och på kvällen tittar jag igenom posten. När jag har tittat färdigt på häftet, har jag som regel läst igenom det.

Häften blev hembygdsbok

Rune Larsson författar häften, som med tiden läggs samman till en bok.

Förr i tiden gav man ut böcker i häften. Folk köpte ett häfte i taget, och när man hade alla häften, lät man binda in boken. Så där kan man inte göra nu för tiden på grund av bokbinderikostnaderna. Nu för tiden kan inte var och en gå till bokbinderiet med en packe, men hembygdsföreningar kan låta binda in ett flertal packar samtidigt. År 2004 samlade hembygdsföreningarna i Säby och Kolbäck 24 häften och band ihop dem till en jubileumsskrift: Hembygdsföreningarnas jubileumsskrift: Vår hembygd, Säby 80 år, Kolbäck 20 år, av Rune Larsson och Kurt Larsson (2004). Man hade inte ursprungligen tänkt sig att publicera uppsatserna även på detta sätt, men tack vare medicine doktor Eva Bergqvists minneskonto hade hembygdsföreningarna pengar, som satsades på bland annat denna intressanta skrift.

Ett nytt sätt att fira 100 år

Kurt Larsson författar likaså häften, som så småningom återkommer i böcker.

Jubileer kan vara både trevliga och givande, men föreningar och privatpersoner fyller inte jämna år så ofta som ibland hade varit önskvärt. Här kommer ett uppslag från Västmanland. År 2004 fyllde Säby Hembygdsförening 80 år och Kolbäcks Hembygdsförening 20 år. Tillsammans kunde de se tillbaka på 100 verksamhetsår. Alltså firade de 100-årsjubileum med att bland annat ge ut de båda Larssönernas hembygdsbok.

Som bekant firade Skara 1000 år innan staden fyllde 1000 år. Man firade alltså jubileum i förväg, men staden fick många gliringar för sitt firande av något som ännu inte hade ägt rum. Onekligen inbjuder ett dylikt förfarande till skratt och leenden. De två västmanländska hembygdsföreningarna har dock funnit ett mycket bättre sätt att hitta på jubileer. Kolbäck och Säby samarbetar nära och har blivit nära sammanflätade. När de firade 100 år, firade de något som har hänt. Onekligen kan de – tillsammans – räkna in 100 verksamhetsår. Dessutom hade det varit tråkigt, om vi skulle ha blivit tvungna att vänta ytterligare 20 år på en så trevlig hembygdsbok.

Man kan anmärka istället för tacka

Flera häften blev en hembygdsbok.

I boken finns en underbar berättelse, som i en skrattspegel återger ett vanligt mänskligt beteende. I en av fattigstugorna i Säby bodde Otto från Hällby. ”Varje helg promenerade han till kyrkan i sina nyputsade stövlar. Ingen hade hört honom säga ett tack. Han var väl ingen tack skyldig, menade han. En filur, kallad Hällby Lasse, hade räknat ut ett sätt att få Otto att för en gångs skull säga tack. Han ordnade en insamling till ett par nya stövlar åt Otto. Dessa skulle högtidligen överräckas av prästen efter högmässan. Prästen var med på noterna och prisade Ottos flitiga besök i kyrkan.

– Vägen från Hällby sliter på stövlarna kan man förstå och det är därför som församlingen vill skänka dessa nya fina läderstövlar.

Otto tog emot gåvan, lade stövlarna på armen, granskade sulorna noggrant och sa:

– Dä ha skulla vuri klackjärn å.”

(Det skulle ha varit också klackjärn på stövlarna.)

För att slippa tacka letar vi ofta upp något att anmärka på. För att ingen skall tro, att jag själv letar efter tips om, hur man kan smita ifrån skyldigheten att tacka, vill jag avslutningsvis tacka hembygdsföreningarna i Kolbäck och Säby samt Kurt och Rune Larsson för de efterföljansvärda tipsen, som man kan få därifrån.

Besök Lindome i Slottsskogen!

Den, som träder in i en 200-årig stuga, inträder i en främmande värld. Under årens lopp har allting förändrats: byggnadsstil, byggnadssätt, fast inredning, lös inredning, ja, allt. Lyckligtvis finns sådana gamla hus kvar, och det kan vi tacka Artur Hazelius och hans många efterföljare för. Hade de inte räddat gamla byggnader, skulle dessa nu för länge sedan ha varit rivna och glömda eller ombyggda och förändrade till oigenkännlighet. Ofta flyttades hus, som låg förfallna i omöjliga och obemärkta lägen. Flyttningarna har ibland klandrats i efterhand, men de var oftast en förutsättning för att huset skulle bevaras.

Ett hem och ett museum

Hallandsgården i Slottsskogen kommer från Knipered i Lindome. Foto: Leif Jenemalm.

Så kommer det sig, att det mest kända huset från Lindome ligger i Slottsskogen i Göteborg. Det stod ursprungligen i Knipereds by i Lindome, men byggnaden var på 1940-talet ett ruckel utan dörrar och fönster. På gården fanns ett nytt boningshus, och det gamla skulle inte ha blivit mycket äldre, om inte Hallands gille i Göteborg hade köpt in det och låtit återuppföra det i Slottsskogen som en av landskapsstugorna. Där uppbyggdes det 1946-1947 och har alltsedan dess varit en prydnad för denna park, väl underhållet och välskött. Hallands Gille har fått ett hem och en samlingsplats för sina sammankomster. Göteborg har fått ett litet museum över halländsk allmogekultur. I övervåningen finns fullt med föremål från äldre tider, och även nere i första våningen finns gott om sådant. Allt är av utmärkt beskaffenhet, och allt passar väl in i sammanhanget.

Kassaskåpsverkstad

Där finns även ett par stolar från Lindome. I samlingarna i vindsvåningen finns en stol märkt OBS, vilket – enligt möbelforskaren Birgitta Martinius – står för Olaus Bengtsson (1766-1845). Denne hörde hemma i Hassungared. Där finns också en betydligt yngre nyrokokostol, märkt SBSK, vilket står för Sewerin Benjaminsson, Knipered. Att möbelsnickeriet i Lindome skulle vara företrätt i Hallandsgården är väl ganska självklart.

Där finns dock ett föremål, som hör hemma mera inom den industriella tiden. Uppe på loftet finns ett gjutet beslag med den överraskande inskriften:

Kassaskåpsbeslaget från J. Eklund i Lindome. Foto: Leif Jenemalm.

”J. EKLUND’S
KASSASKÅP VERKSTAD
LINDOME.”

Över orden finns en drake avbildad. Att Lindome hade haft även en kassaskåpsverkstad var för mig helt okänt innan jag äntrade upp till Hallandsgårdens loft. I Lindome fanns som bekant många framstående smeder, och tydligen har man startat en verkstad, där kassaskåp tillverkades.

Intressant stavning och sinnebild

I all sin korthet ger inskriften två stavningshistoriska upplysningar. Man har på senare år ibland häftigt klandrat bruket av apostrof mellan egennamn och genitiv-s. Beslaget visar dock, att detta förekom redan för länge sedan (EKLUND’S). Min företrädare Sigfrid Eyton skrev så redan på 1930-talet. Man har likaså klandrat seden att särskriva sammanhörande ord, och här instämmer jag helt och fullt. Särskrivning har dock förekommit i alla tider, så även på detta kassaskåp (KASSASKÅP VERKSTAD). Mest anmärkningsvärt är, att genitiv-s saknas. Det borde ha hetat ”kassaskåpsverkstad”. Uteblivet genitiv-s var dock vanligt förr i tiden. (Jämför Svenska fornskriftsällskapet.) Ett annat gammaldags drag är, att det finns en prick även över ett versalt (stort) j.

Över orden J. EKLUND’S vilar som sagt en drake. Enligt sagorna ruvar drakar över skatter och bevakar dessa rikedomar, så att inte någon skall stjäla dyrbarheterna. En drake är därför ett väl valt varumärke för en kassaskåpsverkstad (eller ”kassaskåp verkstad”, om man så vill).

En väldokumenterad och omskriven gård

Byggnaden är på alla sätt förnämlig, och dess historia är föredömligt utforskad och beskriven. Jag hänvisar till följande skrifter och artiklar:

Albert Sandklef, Hallandsgården i Slottsskogen: En vacker och värdefull
byggnad från Lindome, artikel i: Vår Bygd 1948 (sid. 41-48).

Albert Sandklef, Hallandsgårdar: Bebyggelse och torp före 1900 (Nordiska
museets handlingar: 45), Sthlm 1953 (s. 232-235).

Hallandsgården i Slottsskogen, Göteborg, Jöns Börjesgård i Knipered, Lindome.

En minnesskrift vid Hallands Gilles i Göteborg 50-årsjubileum 1957.
Redaktörer: Elof Lindälv, Leon Andrén och Ernst Walerius (1957, 49 sidor).
Skriften innehåller följande kapitel:
Ernst Walerius, Jöns Börjesgårdens ägare, s. 7-12.
Edwin Jungland, Från Jöns Börjesgård till Hallandsgården, s. 13-22. 
Utdrag ur Hallands Landsbeskrifning 1729: Knipered by i Lindome, s. 23-26.
Två bouppteckningar från Jöns Börjesgården, (från 1786 och 1820), s. 27-38.
Sigurd Ohlsson, Husbehovskvarnarna i Finnebäcken, s. 39-42.
Några data om Knipereds tegelbruk, s. 43-44.
Djursten – ett omstritt gränsmärke, s. 45.
Elof Lindälv, Dvärgahuset – en familjegrav från stenåldern, s. 46-48.

Hallands historia II: Från freden i Brömsebro till våra dagar. Utgiven av
Hallands läns landsting, 1959. Albert Sandklef behandlar Hallandsgården
under benämningen ”Loftshusen” på s. 967-970.

Sven Schånberg, Slottsskogen i Göteborg. Utgiven av Göteborgs gatunämnd
1974. Schånberg behandlar Hallandsstugan i kapitlet Landskapsstugor (s. 85-
92).

Hallandsgården i Slottsskogen, Göteborg. En minnesskrift utgiven av Hallands
Gille i Göteborg till dess 80-årsjubileum 1987 (12 sidor).

Astrid Pettersson och Stig Tornehed, ”Karlarna hövla, kvinnorna polera”:
Möten med Lindomebygden, Sthlm 1980. Stig Tornehed behandlar Hallandsgården i kapitlet ”Hus som ’utvandrat’” (s. 18-21).

Kajsa Karlsson, Människor, mark och skiften i Knipered under 250 år, 2007.
(Jöns Börjes-gården behandlas på sidorna 58-60, där många uppgifter om
gårdens invånare meddelas.)

Leif Jenemalm, Hallands Gille i Göteborg 100 år och Hallandsgården 60 år i
Slottsskogen (otryckt manuskript, 2007, 5 sidor).

Enbart denna litteraturförteckning visar att gården är både värdefull och sevärd. Sandklef har rentav flyttat in sin beundran i sin artikeltitel: (”En vacker och värdefull byggnad från Lindome”).

Framstående forskare har skrivit

Gårdens historia är som synes utförligt skriven av kända forskare och skriftställare. Albert Sandklef, Elof Lindälv och Stig Tornehed är kända namn inom historieskrivningen om Halland. Kajsa Karlsson har skrivit många, långa och värdefulla skildringar från Lindome. Leif Jenemalm är sekreterare i Mölndals Hembygdsförening och har skrivit en lång rad historiska artiklar om Mölndal. Därför var han mer eller mindre självskriven, när gillet ville ha en redogörelse för sitt första århundrade.

Byggnaden är också väl värd all uppmärksamhet. Numera finns inte något så gammalt och välbevarat hus kvar i Lindome. Även om husen inom socknen skulle vara välbevarade till det yttre, är de moderniserade invändigt. Vill man stiga in i en 200-årig Lindomestuga, bör man åka till Slottsskogen. Hallands Gille räddade det gamla boningshuset från Knipered i Lindome.