Så här måste det ha sett ut vid förra sekelskiftet! Så tänker man genast, när man kommer över från Vaxholms stad till Vaxholms fästning (kastellet). Fästningen har förskonats från alla slags störande förändringar. På grund av artilleriets snabba utveckling var fästningen föråldrad redan när den var färdig. Den var rentav hopplöst föråldrad. Det tjänade inte någonting till att försöka bygga om. Fästningen fick stå som den var vid början. Den användes huvudsakligen som förläggning och förråd.
En lyckad sekelskiftesdag
Niklas Krantz och jag dök upp i Vaxholm den 6 juli 2014 och ramlade rakt in i Vaxholms sekelskiftesdag. En musikkår, nämligen Svenska Messing-Capellet, spelade regementsmusik och dansmusik från fordom. Göteborgsartilleriet sköt svensk lösen med en fältkanon. Ett folkdanslag, nämligen ”Sekelskiftesdansarna 1900” från Nacka, hade dansuppvisning i Exercishuset och lyckades dra åskådarna med sig i en del danser. (Även jag drogs in i en promenadpolonäs, vilket visar, att denna dans är så enkel, att vem som helst kan vara med.) Fästningsmuseet var givetvis öppet och förevisades. Här finns mycket att se, och museet är välordnat. Man premiärvisade även en film, ”En dag på fästningen är 1890”, som gav en allsidig bild av vad som hände på Vaxholms fästning under den gamla tiden. Allt var lyckat och givande, men tillströmningen av åskådare borde ha varit större. Från Vaxholms stad skall man nämligen åka färja över sundet till kastellet. De flesta besökare fastnar i Vaxholms stad och blir kvar där.
”Grågubbe” med roddbåt
På den gamla tiden löstes överfarten av roddare, så kallade ”grågubbar” eller kronoarbetskarlar, som var klädda i gråa vadmalskläder. Om man var arbetslös och gick som luffare, kunde man bli dömd till tvångsarbete på exempelvis Vaxholms fästning. En och annan av dessa ”grågubbar” sattes i en roddbåt, och vid anrop skulle de ro folk över till staden. Till sekelskiftesdagarna hade man ordnat fram en grågubbe i en roddbåt av gammalt märke. Roddaren hette Thomas Siösteen och har allsidig erfarenhet av rodd. I sin roddbåt ”Carpe diem” har han gjort en långrodd från hemmet i Vaxholm ner till Oberhausen i västra Tyskland.
Korta dagsturer med roddbåt
Lyckligtvis förde han dagbok under sin långrodd och redovisade i den sina erfarenheter. Även vi andra kan ta del av hans anteckningar, ty de är utgivna i en både intressant och lättläst bok: Thomas Siösteen, Carpe diem: Dagbok från långrodd (Recito Förlag 2013, 120 sidor med illustrationer). Själv har jag forskat mycket om sjöfärder i äldre tid, och så fort som jag kom hem, började jag läsa. Som man hade kunnat vänta var rodd inte något för långfärder. Dagsresorna blev korta, på sin höjd drygt tjugo sjömil (fyra-fem mil), oftast mindre, ibland inget alls. Mödosam blev färden också. I sina dagboksanteckningar suckar Thomas Siösteen ofta över motvind. Långa och många dagar måste han ligga stilla på grund av storm och hög sjö. Tack vare Siösteens välskrivna och åskådliga skildring lever man med i hans sjöresa och får göra en bildad och vänlig författares bekantskap. Man lär sig mycket om livet till sjöss.
En forskare, nämligen John Kraft, har nyligen hävdat, att övergången från roddfartyg till fartyg för både rodd och segling var en av förutsättningarna för större riksbildningar i Norden. Dessförinnan hade rikskärnorna helt enkelt inte tillräckligt stor räckvidd. Kraft har uppenbarligen återigen gjort en värdefull upptäckt. Man gick nämligen över till fartyg för både rodd och segling under århundradena före vikingatiden. Mer än så behöver väl inte sägas.
Dödligheten var hög förr i världen ombord på krigsfartygen med stora besättningar samlade på små ytor. All slags smitta spreds lätt under sådana förhållanden. Siösteens dagbok visar, att även en ensamroddare kunde råka illa ut. Han fick ett skavsår på ena foten. Såret ledde till infektion, och utan penicillin hade utvecklingen mycket väl kunnat gå mot sjöbegravning. Så gick det ofta på den gamla tiden. Inte heller nu var infektionen lätt att få bukt med. Denna åkomma ledde till fem dagars uppehåll i långrodden.
Varma vadmalskläder
Kort sagt, Siösteens dagbok är en mycket intressant och givande läsning. Så fort jag hade en lucka i programmet gick jag ner till stranden och vandrade runt till dess jag upptäckte Siösteen. Jag vinkade med mössan.
– Vill du bli rodd?
– Ja, gärna!
Jag steg ombord vid närmaste brygga. Vi hade ett intressant samtal under roddturen. Dagen var solig och varm. Svetten rann i strömmar över Siösteens ansikte.
– Vadmalskläderna är väldigt varma, sade han och strök svetten ur pannan med vadmalsärmen.
Jag tyckte givetvis synd om Siösteen, men samtidigt kändes det bra att veta, att grågubbarna hade haft varma kläder, så att de slapp att frysa i snålblåsten under andra årstider.
Taxiroddare även på Västkusten
Vaxholmsborna har alltså sytt upp grågubbekläder, och på detta sätt speglas livet i Vaxholm allsidigt. Vore inte roddare, som ror allmänheten, någonting för Göteborgs kanaler och vallgravar? Göteborg hade en gång i tiden ett roddaregille, som tog passagerare ut till Mölndal, till Gamlestaden och andra orter. John och Christina Hall på Gunnebo lät sig ros över Rådasjön till Råda säteri. Kammarherre Lagerberg på Råda säteri lät sig ros från säteriet över Rådasjön till Pixbo och anhalten där vid järnvägen. Härnere på Västkusten har vi alltså många anledningar att ta efter Vaxholmsbornas uppslag att erbjuda roddturer i äldre båtar med roddare i gammaldags arbetskläder. Att hitta en så framstående och kunnig roddare som Thomas Siösteen är dock inte lätt.
Läs vidare
Thomas Siösteen, Carpe diem: Dagbok från långrodd (Recito Förlag 2013, 120 sidor med illustrationer).
Wilhelm Berg, Samlingar till Göteborgs historia, Gbg 1882. (På sidorna 159-160 avhandlas Roddaregillet, som bildades 1670. För fyra öre silvermynt kunde man bli rodd från Göteborg till Mölndal, och priset innefattade även slusspenningar.)
Claes Krantz, I krinolinens tidevarv: En kulturkrönika i Göteborgs-perspektiv, Gbg 1937. (På sidan 198 berättas, att man på 1830-talet kunde hyra roddbåtar för lustturer på Mölndalsån. Gäddrag fanns alltid tillhands ombord.)
Lars Gahrn, Mölndalsån – de många verksamheternas vattendrag, artikel i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2005. (På sidorna 9-11 och 15 behandlas båttrafik på ån.)
Lars Gahrn skriver 