Dalastuvan i Lindome

– ett perfekt gömställe

Har ni hört talas om ”Dalastuvan” i Lindome? Med all sannolikhet inte, men Lindomes historieskrivare Alfred Jönsson hörde talas om den och gjorde anteckningar. Sven-Olof Melin har sökt upp platsen och funnit en imponerande grotta, som är ett ”perfekt gömställe”.

Klockar’ns Dala

”Dala” i Lindome betyder helt enkelt ”dalen”. Så blev det på bygdemål, alldeles som väggen blev vägga, kon blev koa och så vidare. Om dalens läge vittnar vägnamnet Dalavägen. ”Dala” sträcker sig ända ned till Älvsåker. På sin västra sida har den ”Dalaberget”. Detta ortnamn betyder Dalberget, berget vid dalen. Berget är en av förutsättningarna för att det skulle bli en dal vid sidan om och framför allt förutsättningen för att det skulle bli en ”dalastuva”.

Namnet Dala, det vill säga dalen, särskiljer ju inte denna dal från andra dalar. Sven-Olof Melin har tittat igenom Alfred Jönssons uppteckningar i Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund. Enligt Jönsson har dalen eller åtminstone någon del av den haft ett eget namn, nämligen ”Klöckans dala”. Området ligger ”söderut från Barnsjöback i Lindomebys utmark. Under 1870-talet var det en organist och klockare i Lindome som odlade ett område här. Nu är det dock utmark igen.” Detta skrevs 1940. Odlingen var tydligen kortvarig.

Alfred skriver

Ortnamnet har skrivits med landsmålsalfabet, men när det skrivs med vanliga skrivbokstäver försvenskas det till ”Klockarens dalar”. Melin ställer sig tvivlande till denna försvenskning. Här finns ju bara en enda dal. Man måste ha skrivit fel. Forskningsarkivarie Claes Ringdahl vid Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund delar hans betänkligheter (Claes Ringdahl, mail till Olle Melin, 29/10 2008). Melins och Ringdahls skäl är starka. Namnet bör försvenskas som ”Klockarns Dala” med betydelsen klockarens (del av) Dala (dalen).

Här i ”Klockarns Dala” finns Dalastueback (försvenskat Dalastuguback), som är en gräsbacke, berättar Alfred Jönsson vidare. Här finns Dalastuva (försvenskat Dalastugan), som är ”ett rätt stort rum inuti ett berg. Under senare tid har ras inträffat.” I en annan uppteckning sägs det vara ett ”stenmoras med hål ini, dock ej någon ’stuva’.” (LAL 3251.) Nej, någon stuva eller stuga rör det sig inte om. Stuvan är en grotta.

En imponerande grotta

Grottan finns väster om Dalavägen, omedelbart norr om kommungränsen och strax sydost om ”Surkekällan”. Melin skyndade givetvis dit. Han skriver: ”Stenmoras är inte den bästa beskrivningen av grottan i Dala. Ett rätt stort rum inuti ett berg överensstämmer däremot bra med verkligheten. Grottan har bildats på samma sätt som Hönshuset, men den är rymligare. Liksom Hönshuset är grottan i Dalaberget ett perfekt gömställe för den som har anledning att inte synas. Den rektangulära öppningen är dold i en skreva och syns bara, när man är helt nära den. På grund av den senare tidens myckna regnande har grottan till en del blivit vattenfylld, så i nuläget kommer man medelst stövlar endast tre, fyra meter in. Men det räcker för att man skall kunna se runt hörnet i den gruvlika gången och lysa runt för att få en första uppfattning om grottans storlek och fason.

Det man kan säga så här långt är, att öppningen är en gång, som är ungefär 1,5 meter hög och ungefär 70 centimeter bred. Gången leder in i berget några meter. Därinne blir det större men inte högre. Grottan svänger här nästan 90 grader, och bakom hörnet kan man räta på ryggen. Där är takhöjden drygt två meter, men sedan måste man kröka rygg igen, uppskattningsvis ytterligare fem-sex meter. Där verkar det vara tvärstopp, men det är inte helt säkert.” (Sven-Olof Melin, Brev till Lars Gahrn, 30/10 2008.) Denna gång är allt som allt sju meter lång.

Säg stuva!

I detta fall saknas sägner om att grottan skulle ha använts som tillflyktsort under ofredstid, men att den skulle ha använts som tillflyktsort är mycket troligt. Särskilt i det Heliga landet gömde sig folk ofta i grottor. Ibland bosatte de sig där. Söderut är det dock varmare och torrare. Här uppe i norr är tyvärr alltför fuktigt och kallt. Här bosätter man sig inte i grottor. Som tillfälliga gömställen under varma somrar kunde de dock vara bra. Hönshuset och Dalastuvan i Lindome är verkliga sevärdheter och borde göras tillgängliga.

Att normalisera folkliga ortnamn är en grannlaga sysselsättning. De nya formerna kan lätt bli främmande för folket i bygden. I enlighet med uttalet bör vi därför säga Dalastuvan. Kan denna form användas i Luciasången, kan den användas också i Lindome. ”Natten går tunga fjät kring gård och stuva”. Sådan stämning kan upplevas även i Dalastuvan vid Lindomes sydgräns. Det är också en anledning till att använda samma ord.