Mora sten återupptäckt!

Vart tog Mora sten vägen? Många har letat efter stenen, på vilken Sveriges nyvalde konung hyllades under medeltiden. (Mora sten skall för övrigt inte förväxlas med Vasaloppets Mora i Dalarna. Gör man så, hittar man inte någon sten över huvud taget.)

En vit, rund och flat kungavalssten

Stenen hörde hemma på Mora äng i Lagga socken, sydost om Uppsala. Här på Mora ting valdes konungarna, och de hyllades stående på Mora sten. Enligt källorna skulle stenen vara vit, rund och flat på ovansidan samt stor. Särskilt träsnittet i Olaus Magnus’ stora krönika ”Historia om de nordiska folken” (1555) är intressant. Man ser den nyvalde kungen med en öppen krona runt hatten och med svärd och riksäpple i händerna. Han står på en stor stenskiva med oregelbunden men i huvudsak rund omkrets. På skivan står med runor orden: ”Mora sten.” Stenskivan vilar på en låg hög eller annan upphöjning. Till vänster ses lagböcker och en budkavle. Till höger står folket, som hyllar konungen. Hitintills har träsnittet visserligen ofta återgivits i böcker och tidskrifter, men man har inte fäst någon vikt vid bildens enskildheter. Mycket talar för, att bilden i fortsättningen kommer att få större betydelse än så.

Numera finns inte någon sådan sten vid Mora äng. I ett förvaringshus med gallerförsedda fönster har man samlat ett antal betydligt mindre stenar. En av dem berättar, att Erik av Pommern valdes till konung 1396, en annan att Karl Knutsson valdes 1448, och en tredje är försedd med sköldemärket tre kronor. Flertalet stenar är små och saknar inskrift.

Stenarna är vita!

Enligt uppgifter från 1500- och 1600- talen skulle Mora sten vara försvunnen, och man har letat och letat och letat. Docent Mats G. Larsson, numera bosatt i Vattholma, norr om Uppsala, far omkring bland landskapets fornminnen och gör sina iakttagelser. Stenarna i förvaringshuset ser inte mycket ut för världen. Landsvägsdammet yr in genom gallret, och neddammade ser stenarna gråa ut. I mörkret är alla katter som bekant gråa, och neddammade ser alla stenar ut som gråstenar. Dammar man av dem, finner man dock, att Mora stenar är snarast vita. Vita stenar föreföll märkliga i denna omgivning, och Mats G. Larsson tog dit geologer, som förklarade, att alla stenar utom en (stenen till minne av Erik av Pommern) bestod av Vattholma-marmor, som inte förekom i just dessa socknar. Möjligen kan man ha fått sådan sten från ett flyttblock.

Stenarna är lika tjocka

Mats G. Larsson tittade närmare på stenarna och fann, att de allesammans – utom stenen från Erik av Pommern – hade ungefär samma tjocklek (omkring 40 centimeter). Karl Knutssons sten hade märkligt nog en rundad baksida (som sidan av en rund ost). Med undantag av denna rundade baksida är stenarna påfallande fyrkantiga. Det rör sig alls inte om kullerstenar. På en av stenarna finns sköldemärket tre kronor, men kronorna sitter inte mitt på stenen, och de är inte inristade parallellt med stenens kanter. Givetvis läste Larsson också alla källor, som han kunde finna. Han upptäckte då, att flera författare utan tvekan hävdade, att stenen visst fanns i Mora. Enligt en av dem skulle den lilla stenen med tre kronor på vara Mora sten, men enligt en annan skulle Karl Knutssons sten vara Mora sten. Hur kunde allt detta gå ihop?

Vi ser bitar av en större sten

Mats G. Larsson funderade och kom slutligen på en lösning, som kunde förklara allt detta. Han drog slutsatsen, att de gamla författarna hade rätt. Han stod med resterna efter gamla Mora sten framför sig. Stenen hade spruckit sönder (eller blivit spräckt), och många delar hade kommit på avvägar, men man hade lyckats återbörda de flesta. Fortfarande saknades dock delar av stenen.

Mora sten har bestått av Vattholma-marmor, som är vit eller vitaktig. Den har att döma av Karl Knutssons sten varit rund eller rundad vad gäller omkretsen, och att döma av de bevarade stenarna har både ovansidan och undersidan varit något så när släta. Utifrån stenarna i förvaringshuset fick man alltså fram bilden av en sten, som helt motsvarar källornas uppgifter.

Varför är stenen spräckt?

Varför är stenen numera söndrig och uppdelad i flera bitar? Enligt äldre uppgifter skall stenarna inte ligga i sitt ursprungliga läge. När stenen en gång på 1400-talet flyttades, kan den mycket väl ha spruckit sönder, menar Mats G. Larsson. Det kan nämnas, att trekronorsstenen på senare år har spruckit sönder och nu alltså består av två delar. Stenarna förefaller inte vara av det hårdaste och hållbaraste slaget. Man kan också tänka sig, att någon har kilat sönder stenen för att lättare kunna föra bort delarna. I äldre tid har flera författare misstänkt, att någon av medeltidens makthavare har fört bort stenen, för att efterträdaren inte skulle få en sådan kungahyllning, som lagar och sedvänjor krävde. Man kan ju också tänka sig, att bönderna i grannskapet förvandlade även detta fornminne till stenbrott. Äldre uppgifter säger också, att bönder i närheten lade sig till med stenar härifrån, men att kungens knektar tvingade dem att lämna tillbaka stenarna. De tänkbara förklaringarna är många, och utan källuppgifter kan vi inte få något säkert svar.

Myntoffer åt stenarna

I samband med att boken om slaget vid Gestilren gavs ut var Mats G. Larsson, jag och övriga författare med på en presskonferens i Enköpings kommunhus. Dagen därpå förevisade Mats G. Larsson för mig Mora stenar och omgivningarna. När jag tittade in genom gallren, studsade jag till. Därinne låg nutida mynt mellan stenarna. Denna iakttagelse gjordes så sent som fredagen den 17 april 2009. Folk offrade – så sent som 2009! – mynt vid och till Mora stenar! Sista kungavalet hade ju trots allt ägt rum 1457, men ännu i vår tid ansågs stenarna tydligen ha något slags magisk kraft. Vilka föreställningar kan folk inte ha gjort sig under den mörka medeltiden? Kanske bringade det lycka åt både folk och fä att ha en del av Mora sten inmurad i spisen eller ladugårdsväggen?

En urgammal mötesplats

Numera är Mora en mycket obemärkt ort, som ideligen drabbas av olycksödet att förväxlas med Mora i Dalarna, Mora-Nisses hemort och Vasaloppets slutmål. En gång var det inte så. Den nu obetydliga ån var på folkvandringstiden och vikingatiden en bred farled, där den tidens farkoster seglade fram. Då var Mora en lämplig mötesplats för folk från skilda bygder. Detta tyder på att samlingsplatsen här – tinget – har anor tillbaka till historiens gryning, men man har inte träffats vid nuvarande förvaringshuset, som ligger i skogskanten, långt bort från farleden. Någon gång under 1400-talet flyttades Mora sten. Mats G. Larsson tror sig om att kunna utpeka platsen, där den tidigare har legat. Ute på gärdena finns en låg höjd med en källa och en tyvärr till större delen bortgrävd hög, kallad ”Juthögen”. Från åfåran leder en uppbyggd vägbank upp mot Juthögen. Här har man den bästa platsen för Mora sten.

Tungt vägande sannolikhetsskäl

Här finns möjligheter att forska (framför allt gräva) vidare, men Mats G. Larsson har sammanfattat sina rön och funderingar hittills i en längre och väl underbyggd artikel i tidskriften Fornvännen: Mats G. Larsson, Mora sten och Mora ting, Fornvännen 2010 (s. 291-303).

Gåtans förklaring skulle alltså vara mycket enkel: Mora sten finns där den borde finnas. Ofta måste man ju leta förtvivlat efter glasögon, pennor och plånböcker för att slutligen finna, att de trots allt ligger de där de borde vara. Kanske är allt lika enkelt med Mora sten? Avgörande bevis saknas visserligen även i detta fall, men sannolikhetsskälen väger så tungt, att flertalet forskare förhoppningsvis anser att gåtan är löst. Av allt att döma har Uppland fått sin motsvarighet till Columbi ägg, nämligen Mora sten, som förgäves har efterspanats i århundraden men hela tiden låg på sin plats i sitt förvaringshus.

Klicka här för artikeln i pdf