De äldsta arkivläroböckerna

Arkivariernas förste läromästare – översatt till svenska 

Arkivarierna är numera många och kan se tillbaka på en lång historia. De första bevarade arkivhandböckerna trycktes redan 1571 och hade författats av arkivarien Jacob von Rammingen, herre till Lüblachsberg och arkivarie i Würtemberg i Tyskland. De har under 2010, översatta till svenska, utgivits av filosofie licentiat JBLD Strömberg, själv arkivarie och forskare i det förhållandevis nya ämnet arkivvetenskap: Den äldsta arkivläran: Jacob von Rammingens båda läroböcker i registratur –  och arkivskötsel från 1571, samt en monografi om arkiv från 1632 av Baldassare Bonifacio, Översatta av JBLD Strömberg, Lund 2010, 204 sidor. Strömberg har samtidigt översatt von Rammingens båda läroböcker till engelska: The earliest predecessors of archival science: Jacob von Rammingen’s two manuals of registry and archival management, printed in 1571, Translated by JBLD Strömberg, Lund 2010, 188 pages.) I denna översättning till engelska ingår inte Baldassare Bonifacios monografi. Den har tidigare översatts till engelska och översättningen har tryckts i tidskriften The American Archivist,  nummer 4, 1941. I gengäld finns en längre idéhistorisk inledning, som tidigare inte har offentiggjorts. Förlagsadressen till JBLD Strömbergs bägge böcker är: http://Lundaboken.se.

 Reklam för författaren och hans kunskaper

 Böckerna är till sina huvuddrag tillämpliga än idag, men därutöver finns mycket att säga. Författaren har skrivit ett par läroböcker, men några av hans viktigaste syften är att framhäva, vilken nytta arkivarierna gör, vilka stora kunskaper han själv har i ämnet och möjligheten för blivande arkivarier att gå i lära hos honom, von Rammingen. Han gör helt enkelt reklam för sin verksamhet och för sig själv. Detta innebär, att han inte går in på de smärre enskildheterna i ämnet. Dem behåller han för sig själv och uppmanar hugade lärjungar att anmäla sig och betala ”läropenningen”. Böckerna har en enda illustration, nämligen von Rammingens adelsvapen, fyrfaldigt förbättrat av kejsar Karl. Vapnet tillför förvisso inte några nya kunskaper inom ämnet arkivvetenskap, men som reklam för von Rammingen är det givetvis utomordentligt. Vem skulle inte vilja vända sig till en arkivman, vars adelsvapen på grund av ägarens förtjänster fyra gånger har förbättrats av kejsar Karl V? Det framgår mycket riktigt av boken, att författaren ibland arbetade som konsult eller med tidens språk läromästare och rådgivare åt andra arkivinnehavare. Han tycks ha velat få fler uppdrag åt sig, sina söner eller brorsöner.

 Nyttan av arkiv betonas men inte deras källvärde för forskningen

Vad gäller arkivvetenskapens värde framhåller von Rammingen mycket eftertryckligt nyttan och ingenting annat. Tack vare arkivet kan fursten och herremannen hålla reda på sina rättigheter och dra fram fullgoda bevis för sina rättigheter. Arkivarien tycks på von Rammingens tid även ha haft som uppgift att ur lagar och bestämmelser göra avskrifter, som kunde vara till nytta, när fursten eller herremannen skulle hävda sina rättigheter. Arkivarien är alltså snudd på advokat eller på den tidens språk sakförare. Allt vad han skriver om arkivens nytta är nog så riktigt och tillämpbart än idag, men man saknar en nytta, som är mycket viktig i våra dagar, nämligen arkivens nytta för forskningen. Någon offentlighetsprincip fanns inte på den tiden, och tanken att låta främmande människor ta del av arkivhandlingar var den tidens furstar och herremän främmande. Arkivariens plikt var tvärtom att inte sprida ut arkivets uppgifter till allmänheten. ”Dylikt skall inte yppas eller kommuniceras till någon, utan om sådant skall han till sin död tiga.”

Brandsäkra arkiv och arkivregister skall man ha

Boken ger intressanta inblickar i arkivariens arbete. Arkivarien skall arbeta ”minst fem timmar” dagligen, skriver von Rammingen. Tydligen hade 1500-talets arkivarbetare nödvändigtvis inte några omänskligt långa arbetsdagar.     Arkivarien sorterade handlingar och lade in dem i ”celler”, valv, utdragslådor, hyllor, kammare och skrin eller ”brevskrin”. Det hade i förbigående sagt varit intressant att se, hur ett sådant arkiv såg ut. Ordet ”valv” tyder på, att man redan då insåg, att arkiven borde finnas i brandsäkra valv. (Ännu idag är det dock tyvärr vanligt, att arkivhandlingar förvaras i icke brandsäkra utrymmen.) I Sverige var det vanligt, att socknens viktigaste handlingar jämte kyrksilvret förvarades i en låst kista i sakristian, som i regel hade valvtak, även om kyrkorummet i övrigt saknade valv. Vi har åtskilligt att lära av de gamla arkivariernas omsorg om sina arkivhandlingar. Arkivarien arbetade vidare – enligt von Rammingen – med att utarbeta register över handlingarna och sammanfatta dessas innehåll i dessa register. Av allt att döma lade man ned mycket arbete och mycket eftertanke på dessa register. Sådant arbete kan inte nog anbefallas. Det ökar arkivens användbarhet otroligt. Vidare skrev man av arkivhandlingar för att slippa att förslita och skicka runt originalhandlingarna – också detta ett efterföljansvärt drag.

 Utmärkt utgåva och översättning

JBLD Strömberg har gjort en stor insats genom att översätta von Rammingens ordrika, knaggliga och ibland dunkla tyska till svenska och engelska. Tyskan är dessutom blandad med latin. Strömberg har till höger om sin översättning låtit trycka originalets tyska och latin. Var och en kan därför obehindrat titta närmare på grundtexten. Han har också tryckt av de tre skrifterna som faksimil. Mer än så är inte möjligt att begära av en översättning. Strömberg har som ingen annan trängt in i de ifrågavarande skrifterna. Han har tidigare skrivit en utmärkt undersökning av läroböckerna (JBLD Strömberg, Om den äldsta arkivläroboken, artikel i: Arkiv, samhälle och forskning 2008:2).

Baldassare Bonifacios skrift från 1632 är inte vare sig lika omfångsrik eller lika värdefull. Baldassare har ur den lärda litteraturen sammanställt historiska uppgifter om arkiv genom tiderna. I kapitel 9 får vi dock veta, hur en arkivarie arbetar, och det är detta kapitel, som ger en forskare i arkivvetenskap den största behållningen.

Arkivmannen skall kunna och känna sitt arkiv

Herr Jacob von Rammingen har således mycket att lära forskare, som ägnar sig åt arkivvetenskap, men har han också något att säga vår tids arkivbildare och arkivarbetare? Ja, utan tvekan kan man besvara denna fråga med ja. Författaren understryker kraftfullt, att arkivarien inte blott skall hålla ordning på sitt arkiv. Han skall även känna till innehållet i arkivhandlingarna och kunna redogöra för det. Han skall ”inte blott kunna förestå registraturet och styra och föra det, utan även kunna tala för dess räkning och besvara frågor, ge underrättelse och besked.” Jacob von Rammingen kräver största möjliga yrkesskicklighet av arkivarien, men därutöver kräver han alltså även största möjliga intresse för arkivet och största möjliga kunskap om dess innehåll.

Han skulle rysa av fasa inför ett missbruk av arkivtjänsterna, som jag i korthet måste beröra, eftersom det ännu förekommer. I min ungdom lyssnade jag till en radioserie, som hette ”I paraply och plommonstop” och innebar hejdlös drift med engelsk byråkrati. ”Extra ordinarie byrån” (med anor från Elizabeth I:s dagar) bestod av två tjänstemän, Lamb och Hamilton-Jones, samt deras sekreterare Mildred. Trots allsidig oduglighet fick de båda herrarna sig anförtrodda allsköns märkliga och ofta svåra uppdrag. Hela tiden levde de i skräck för att de efter nästa misslyckande skulle av sin bufflige chef Sir Henry skickas iväg till arkivtjänstgöring på yttre Hebriderna. Kort sagt, tjänstemän, som man vill bli av med, sätter man på arkivtjänst. Så var det ofta förr, och så är det ibland ännu idag. Det säger sig självt, att sådana arkivarier ingalunda gör största möjliga nytta.

Skall allmänheten och arkivbildaren ha största möjliga nytta av arkivet, måste arkivarierna tvärtom vara sådana som von Rammingen kräver: yrkesskickliga, intresserade av sitt arkiv och djupt kunniga vad gäller arkivhandlingarnas innehåll. Arkivarierna måste som von Rammingen själv vara uppvuxen med sitt arkiv. Han hade ärvt sysslan av sin far och skulle ge den vidare åt söner och brorsöner. Så sammanvuxen måste man visserligen inte vara med sitt arkiv, men det skulle inte skada.

Historieforskande arkivarier – en stor tillgång.

Om arkivmannen även forskar och skriver om sina arkivhandlingar, blir nyttan störst. Inom svensk lärdomshistoria finns tre stora namn: Johannes Messenius, Carl Gustaf Malmström och Clas Teodor Odhner. Alla tre var både arkivmän och historiker. Lärdomshistorien kan mycket väl få ytterligare ett sådant namn, och denna gång åsyftar jag JBLD Strömberg. (Tilltalsnamnet är Bo.) Han är arkivarie, forskar i arkivvetenskap och är en framstående historiker. Tack vare arkiven i Stockholm, där han bor, får han fram intressanta och värdefulla arkivuppgifter i en aldrig sinande ström, och han vet att använda dem. Han har gjort en värdefull insats med föreliggande böcker, men han har mycket mer att komma med. Fortsättning följer förhoppningsvis så småningom.