Gullbergs försvar 1612 – ett 400-årsminne

Gullberg försvarades framgångsrikt

På natten den 26 januari 1612 försökte konung Kristian IV med ett stormanfall överraska Gullbergs slott (som låg inom det nuvarande Göteborgs gränser). Danskarna hade inledningsvis viss framgång. Några trängde in i fästningen och erövrade (eller inträngde i) ett av husen innanför befästningarna. Kommendanten Mårten Krakou (eller Krakow) red omkull med sin häst och bröt (eller skadade) ena benet. Han var försatt ur stridbart skick, men hans maka Emerentia Pauli fortsatte att leda försvaret. Danskarna stormade fem gånger under fem timmars tid (eller mer) men måste till slut dra sig tillbaka efter förlust av 200 man.

Gullbergs försvar – enligt Cecilia Krakous berättelse

Den utförligaste och värdefullaste källan om anfallet mot Gullberg är Cecilia Krakous berättelse, nedskriven på hennes äldre dagar. Hennes berättelse har ofta återgivits av andra skriftställare, men den har inte sedan 1836 blivit omtryckt. Läser man hennes egen berättelse, finner man snart, att många skriftställare har fattat åtskilligt fel eller återgivit åtskilligt mer eller mindre missvisande. Här kommer därför hennes egna ord med normaliserad stavning och ett något mer nutida bruk av skiljetecken. Berättelsen har av mig indelats i stycken. Några förklarande ord har inskjutits inom parentes. Cecilia Krakou berättade:

Skansen Västgöta Lejonet (oftast kallad Skansen Lejonet) byggdes senare under 1600-talet på platsen för Gullbergs slott. Bland folk i bygden kallades denna befästning länge för Gullbergs torn. (Frimärksbild, något beskuren.)

”År 1611 om Påvelsmässo natten, när klockan var 12, kom konung Christian i Dannemark för Gulberg (för) att storma slottet, och lät skruva tre petarder uti slottsporten; den ene gjorde hål igenom porten, men de andre två gjorde ingen skada. Så stormade de fem gånger, och blevo alla gånger avslagne. Första gången släpptes fällebommarne neder, som slogo av stegarne och (slogo) folket ihjäl, (så) att de måtte till rygga.

Den andra gången kommo de strax och stormade. Då blevo de tillbaka slagne med lod och krut av soldaterna, såsom ock med stenar utav vallen. Den tredje gången, då de förnummo, att där var hål igenom porten, föllo de in där igenom i valvet, som de kunde komma igenom, då min sal. fader med sal. moder gingo kring om vallarne, och förmante folket att värja sig manligen. Men sal. fader kunde ej komma så fort, som han ville med hästen, varföre han änteligen (slutligen) bröt det andra benet på batterien, där han red, och kunde ej komma fort (för) att förmana folket.

Änteligen (Slutligen) kommo 25 eller 30 man av de danske in i vår stuga, där vi barn voro och pigan gick och bakade. Då satte de sig kring om bordet och bänkarne och begärade mat, för ty de voro matte och hungrige, efter (eftersom) de hade i tvenne dagar intet fått mat. Pigan gav dem några kakor. De åto och torkade sig, och mente, att de andre skulle väl göra det bästa ute på slottet, men Gud, och sal. moder med knekte-hustrurne släpade fram kar och tunnor samt vad annan bråte de fingo, (för) att kasta och draga fram i valvet, (så) att de ej kunde få komma fler in på borggården. Där stod ett gammalt hus ut med valvet; dit drogo de två stycken uppå taket, och lade avbrutne hästeskor samt ugne-mundsjärn uti, och skuto i valvet, (så) att där blev mycket folk döde och sargade, och somlige föllo i en brunn, som var i valvet; och emedan (under tiden) de drogo och släpade ut den bråte, som var kastad i valvet, hade sal. moder låtet knekte-hustrurne värma lut av aska och kalk; den slogo de på händer, huvud och armar, och brände fienden, (så) att de lågo i valvet och kring porten som skållade svin om morgonen.

Änteligen stormade de ytterligare; men krutet begynte att fela oss neder på slottet, och krutkammaren (fanns), där skansen nu är gjord igen. Hövitsmannen, som var där uppå, hade låtet slå porten igen, (så) att man i hast icke kunde få krut, varpå sal. moder, som var något rask uppå sig, steg till vakten och sade: ”Om du icke låter upp porten, och Gud hjälper oss, (så) att vi få slå av fienden, skall både du och de andre därpå få en ond färd och skola bliva hängde.” Änteligen stötte vakten och någre besköttare (bösseskyttar) på porten, som öppnades, (så) att vi fingo krut och kommo åter till att fäkta med krut igen, varpå fienden, ungefär klockan 7 eller 8 om morgonen, måste vika bort på ängarne, dit de drogo sig undan.

Men sal. moder gick på det övra slottet eller skansen, och sökte efter hövitsmannen, som kallades Sven i Ramnaköv, då hon änteligen fann honom sittandes på ett hemligt rum, och hon frågade, om det var nu tid att svala sig, och tog honom vid både fötterne och huvudet, och stötte honom neder i sitt eget skarn.

Änteligen då vi väl kunde se, var (varest) allt de danskas folk ihop stod på ängen, och en red på en vit häst, gick sal. moder till besköttaren och bad, att han ville skjuta åt honom. Det han ock gjorde menandes, att det var danske kongen, men det var en överste, som han sköt, (så) att hjärnan och blodet flög på kong Christian, som måtte säja: Dälen ta Kråken, han sover intet. Detta var ärnat mig. Kongen fann ej rådeligt att längre där förbliva, utan förskingrade sig på ängen, och ryckte åt gamla staden eller Nylösse, varest han tog sitt tillhåld, och sände så en trompeter till oss för porten, och begärade att få låta begrava sine döda. Då blev honom svarat av sal. moder: Har Gud unt oss lyckan att slå dem neder, vilje vi väl själva låta dem begrava. Det vi ock gjorde, och låte säja till de danske, att de kommo så oförvarandes; men om de ville komma till middags måltid, ville vi bättre bereda måltid för dem.

När detta så var skett, kom sal. moder i stugan, utan för vilken var vakt, och skulle bese, vad gäster där inne voro, och fann alltså desse 30 män sittandes att värma sig, och begärade att moder skulle giva dem mat. Hon svarade, de skulle strax få, och lät så leda den ena efter den andra ut för dörren, och lät slå dem för pannan med vedeträ och muskvete-baken (bössans kolv) till döds på en när, som sal. fader och moder hade med sig till Stockholm, där han blev förordnad till Vaxholmen, (för) att där bliva efter sal. konung Carl den IX befallning, emedan den danske ville åter med skepp, som han ock gjorde, komma för Vaxholmen.”

(Berättelse om Gulbergs Slott, och huru det manligen försvarades av kommendanten Martin Crakou, författad av dess dotter, Cäcilia Cracou,
artikel i: Götheborgska Magasinet lördagen den 24 maj 1760, s. 324-327.)

Två förvanskningar i texten

Ett par fall av fördärvad text bör påpekas. Enligt berättelsen skulle Gud och Emerentia Pauli tillsammans med knekthustrurna ha släpat fram kar och tunnor. Detta är rimligtvis en förvanskning. Där har rimligtvis stått: men Gud *förbarmade sig över oss, *var oss nådig, *visade oss sin misskund eller något dylikt, och sal. moder med knektehustrurne släpade fram kar och tunnor.

Där står: ”krutet begynte att fela oss, neder på slottet och krutkammaren, där skansen nu är gjord igen.” Här har några bokstäver eller kanske rentav några ord efter ”krutkammaren” blivit överhoppade, kanske bara ”fanns” eller möjligen ”fanns på det övra slottet”. Orden ”där skansen nu är gjord igen” åsyftar nämligen själva borgberget. Där återuppfördes på 1640-talet en skans, men förborgen (försvarsverket ”neder på slottet”) återuppfördes icke.

Fru Emerentia ledde försvaret på ett mycket utsatt ställe

Av berättelsen framgår, att fru Emerentia (och tydligen även dottern) befann sig ”neder på slottet”, men krutkammaren fanns ”på det övra slottet eller skansen”. ”Där uppå” fanns en hövitsman, som hade låtit slå porten igen. Följaktligen kunde man i hast icke få krut.

Innebörden i dessa utsagor är, att fru Emerentia ledde försvaret i en nedre förborg. Detta bekräftas av berättelsens uppgift om en brunn i portvalvet. Denna brunn fanns nedanför borgberget, under den nuvarande uppfartsvägen (Kurt Ekroth, Skansen Westgötha Leijon, Gbg 1986, s. 16). Under stridens lopp har hövitsmannen ”på det övra slottet eller skansen” låtit slå igen porten mellan försvarsverket ”neder på slottet” och ”det övra slottet”. Detta var givetvis en försiktighetsåtgärd. Hövitsmannen Sven i Ramnköv befarade givetvis, att danskarna skulle erövra förborgen och därifrån tränga in genom porten till det övre slottet. Följden av portens stängning blev emellertid, att förborgens försvarare inte kunde hämta mer krut från krutkammaren, som låg i övre slottet. Fru Emerentia tolkade portens låsande som att hövitsmannen lämnade förborgens försvarare i sticket. (Kanske hade han redan givit deras sak förlorad.) Hon hotade honom med hängning, om han inte öppnade porten. Hon menade, att han skulle dömas till döden, därför att han övergav förborgens försvarare och därigenom orsakade ett nederlag. Antagligen menar dottern, att modern här gick för långt. Hon var ”rask uppå sig”. Ordet rask kan – enligt Svenska Akademiens Ordbok – användas om någon ”som går alltför hastigt till väga eller förhastar sig och dylikt”. Ordet används ”företrädesvis om något sakligt: som utföres eller göres eller utsäges och dylikt med allt för stor hast eller iver och utan tillbörligt betänkande”. Rask kan översättas med överilad eller förhastad och kunde (i synnerhet förr) användas om dem, som visar brist på besinning och kritisk måtta. Flera skriftställare har missuppfattat händelseutvecklingen eller vidarebefordrat någon annans misstolkning. Man har trott, att Sven var krutvaktare, och att bara krutkammarens dörr var låst.

En närläsning av Cecilia Krakous berättelse visar dock klart sammanhangen. Emerentia Pauli har lett försvaret på ett mycket utsatt ställe. I detta trängda läge har hon känt sig sviken och övergiven av besättningen i det övre slottet.

Stormningen var till en början framgångsrik

Berättelsen om Gullbergs försvar är nedskriven av Mårten Krakous och Emerentia Paulis dotter Cecilia Krakou någon gång mellan 1647 och 1683. Anfallet mot Gullberg omtalas dock även i flera andra (och äldre) källor, som bestyrker huvuddragen i Cecilia Krakous berättelse. Källförhållandena har utretts av Ingel Wadén, som på ett förtjänstfullt sätt har sammanställt uppgifter ur källor och litteratur. Jag hänvisar till: Ingel Wadén, Berättande källor till Calmarkrigets historia (Lund 1936, s. 60-78). I vissa avseenden anser Wadén dock, att berättelsen är ”sägenartad”. Hans tvivelsmål är emellertid underbyggda endast med svaga sannolikhetsskäl, och i vissa fall motsägs hans tvivel av de andra källor, som han anför.

Danskarna skulle enligt Cecilia Krakou ha stormat fem gånger, och anfallet skulle ha varat sju eller åtta timmar. Häremot

Av gamla Gullbergs slott finns endast en bild, nämligen en dansk medaljbild, som visar fristående hus omgivna av låga och sluttande vallar. Några mindre utanverk omger det låga berget. Till höger i förgrunden ser vi Mölndalsån (här ofta kallad Gullbergsån), som mynnar ut i Göta älv. Över ån leder Gullbergsbro. (Teckning av Lars Gahrn efter den danska segermedaljen.)

invänder Wadén, att danskarna nattetid försökte överraska fästningen. De saknade belägringsartilleri och bör ha dragit sig tillbaka, så snart det stod klart, att överraskningen hade misslyckats.

Källorna visar dock, att stormningen inledningsvis inte var misslyckad. Enligt en dansk källa lyckades danskarna intaga den första porten och ett stort hus. När de försökte erövra den andra porten, blev de dock tillbakaslagna genom den starka artillerielden. Enligt en annan dansk källa blev två portar uppsprängda, medan den tredje var fylld med stenar och jord och inte kunde sprängas. Danskarna har alltså lyckats intaga eller spränga en eller två portar. Enligt Cecilia Krakous berättelse skulle tjugofem eller trettio danskar ha inträngt i fästningen, där de efteråt avrättades. Det kan alltså ha funnits anledning för danskarna att fortsätta anfallet. Fästningen kan ha varit nära att bli erövrad, eller kan man ha fått detta intryck. I historien finns flera exempel på stormningar, som har blivit fortsatta mycket länge än vad som var lämpligt. I svensk historia är stormningen av Veprik (1709) känd, i världshistorien stormningen av Verdun (1916). Enligt Mårten Krakous egen berättelse varade stormningen från klockan 2 till klockan 7 på natten. Faderns uppgifter sammanfaller inte helt med dotterns, men de bestyrker varandra däri, att anfallet har varat mycket länge. Vi har inte någon anledning att ifrågasätta uppgifterna om ett långvarigt anfall. De har mycket som talar för sig.

Alla sannolikhetsskäl mot Cecilia Krakous berättelse kan tillbakavisas med ännu bättre skäl

Ingel Wadén finner även uppgiften, att Mårten Krakou skulle ha suttit till häst, ”dubiös” (tvivelaktig). Varför uppgiften skulle vara tvivelaktig skriver Wadén dock ingenting om. Han framhåller, att Krakou dessförinnan skulle ha gått omkring på vallen. Kanske anser Wadén, att Krakou härifrån bäst kunde försvara fästningen och leda försvaret. När danskarna trängde in i slottet, har det dock legat nära till hands för Krakou att stiga till häst och anfalla fienden från hästryggen. (Han var nämligen enbent och bör därför med större fördel ha kunnat begagna hästens ben än sina egna.)

Ytterligare en uppgift ifrågasätts: ”Egendomligt är också, att den danska avdelning, som lyckats tränga in på slottet, i lugn och ro slår sig ned i stugan och stillar sin hunger, allt under det att striden rasar utanför. De borde givetvis i stället hjälpt till att fullfölja framgången.” Av berättelsen framgår dock, att de danska knektarna inte hade ätit på två dagar. Att de då kastade sig över brödet inne i stugan är inte märkligt. Historien innehåller många uppgifter om knektar, som valde mat och dryck i stället för strid. Under Gustaf Wasas befrielsekrig trängde dalkarlarna in i Västerås och började genast dricka öl och vin, fastän segern ännu inte var säkrad. Under slaget vid Narva erövrade svenskarna den ryska trossen, och många började genast dricka brännvin, fastän slaget inte ännu var slut. Danskarna på Gullberg hann dock inte stilla sin hunger innan de blev tillfångatagna. När fru Emerentia efter anfallet dök upp, bad de henne om mat. Danskarna var enligt berättelsen utmattade, hungriga, blöta och frusna. Det är då allt annat än märkligt, att de tänkte på annat än strid.

Wadéns nästa anmärkning väger inte tyngre. Han skriver: ”Episoden med ryttaren på den vita hästen kan visas vara rent felaktig. Ingen högre dansk officer blev skjuten utanför Gullberg.” I ett brev uppger nämligen Kristian IV, att ingen ståndsperson hade stupat. Uppgift står mot uppgift. Man kan inte då – som Wadén gör – förutsätta, att den danska uppgiften är riktig. Om den danska uppgiften är riktig, kan man tänka sig, att ryttaren sårades men inte blev dödsskjuten. Om en ryttare föll av hästen, kan det ha varit svårt för knektarna på slottet att avgöra, om han var död eller sårad. Möjligt är också, att ryttaren av någon anledning inte räknades som ”ståndsperson”.

Wadéns avslutande anmärkning är hans tveklöst svagaste: ”Att en kung rider på en vit häst är också ett vanligt sägenmotiv.” Anledningen till, att kungligheter i saga och sägen ofta rider på vita hästar, är dock så enkel som att kungligheter (och andra) även i verkligheten red (och rider) på vita hästar. En känd målning av Ehrenstrahl visar Karl XI i slaget vid Lund. Konungen rider på en helvit häst. En av Ehrenstrahls hästmålningar visar Precieux, en helvit ”livhäst”, som tillhörde Karl XI. En annan av konungens livhästar, även han avbildad av Ehrenstrahl, var den likaså helvite ”Kortom”. Vita hästar ansågs vara förnämliga. Drottning Kristinas kröningskaross drogs av sex vita hästar. Det är allt annat än märkligt, att Gullbergs försvarare spanade efter vita hästar. Dessutom hade försvararna rimligtvis lättast att upptäcka en vit häst i morgonmörkret. Eftersom blidväder rådde, bör inte snö ha förvillat blickarna.

Viktiga uppgifter om Gullbergs försvar kan bestyrkas

Viktiga uppgifter om Gullbergs försvar kan bestyrkas. Uppgiften, att Emerentia Pauli försvarade fästningen bestyrks av Johannes Loccenius 1662. Han berättar, att borgen försvarades – som några berättar – av befälhavaren Krakous maka, som då var änka. Uppgiften ger vid handen, att folk har kommit ihåg och berättat om fru Emerentias insats. Som så ofta har minnesfel dock uppstått. Man har berättat, att hon var änka.

Några viktiga uppgifter om, hur hon försvarade slottet kan likaså bestyrkas. Enligt berättelsen lät Emerentia Pauli fylla den uppbrutna porten med kar och tunnor. Hon och knekthustrurna byggde denna bråte eller barrikad. Enligt en dansk källa berättas, att två portar blev uppsprängda, medan den tredje var fylld med stenar och jord och därför blev oskadd. Denna källa bestyrker uppgiften, att svenskarna spärrade en port med en barrikad eller bråte. De två källorna har dock olika uppgifter om vad bråten var uppbyggd av. Den ena uppgiften behöver i och för sig inte utesluta den andra, men skillnaden finns där.

Enligt berättelsen lät fru Emerentia sätta upp två kanoner på taket av ett gammalt hus, som låg bredvid porten. Kanonerna sköt avbrutna hästskor och andra järnstycken in i valvet. Enligt en dansk källa intog danskarna den första porten och ett stort hus, men när de försökte intaga den andra blev de tillbakaslagna genom den starka artillerielden. Även här finner vi en viktig överensstämmelse.

Enligt berättelsen trängde danskarna in i bakstugan. Enligt den nyss anförda danska källan intog danskarna ett stort hus.
I berättelsen uppges, att detta var en hård och långvarig strid. Klockan 12 på natten försökte danskarna spränga slottsporten. De stormade fem gånger och drog sig undan först klockan 7 eller 8 på morgonen. Enligt Mårten Krakous egen samtida rapport skulle danskarna ha stormat mellan klockan 2 och 7 på morgonen. Också i detta fall rör det sig om ett långvarigt anfall, även om uppgifterna inte helt överensstämmer.

Det stora antalet stupade talar också för, att anfallet har varat länge. En dansk källa uppger visserligen förlusten till endast 45 man, men en annan dansk källa nämner 200 stupade. Krakou hävdar, att han begrov 200 man. (Konung Gustaf II Adolf berättar i ett samtida brev, att danskarna vid Älvsborg och Gullberg hade förlorat 300 man, men han bygger väl vad gäller Gullberg på Krakous rapport.) 200 man var mycket, om vi betänker, att den anfallande styrkan bestod av endast ett par tusen man.

Gullberg – en svag befästning

En enda avbildning av Gullbergs fäste är känd, nämligen en dansk minnespenning, slagen för att fira fästets fall senare under 1612. Ralph Scander har jämfört den med de skriftliga källornas vittnesbörd. Han kommer till slutsatsen, att den ger en visserligen förenklad men i stora drag trovärdig bild av skansen. (Ralph Scander, Tre namn – en stad: Återuppbyggnaden av Älvsborg-Gullberg-Nya Lödöse efter 1570, artikel i: Göteborg förr och nu 1970, s. 63.)

Man ser på minnespenningen några hus, omgivna av låga och sluttande vallar. Man ser två framskjutande bastioner. Fästningen har med andra ord varit svag. De båda husen har legat fritt, och någon inre borgkärna har inte funnits. De låga och sluttande vallarna har varit dåliga skydd. Däremot kan borgbergets branter ha varit betydligt svårare att ta sig uppför. Torn har saknats. Älvsborg hade däremot en inre borgkärna med en kringbyggd borg, som hade torn i hörnen. Det är lätt att förstå, att kung Kristian i januari valde att försöka ta Gullberg med storm men avstod från att göra samma försök mot Älvsborg. Senare samma år fick han både Älvsborg och Gullberg i sin hand. Konungen valde då att iståndsätta Älvsborg efter belägringen och lägga in en besättning där. Gullberg lät han bryta ner och i grund förstöra. Borgberget låg sedan öde utan någon befästning i drygt trettio år. Vid två tillfällen bedömde Kristian IV Gullberg som den svagaste fästningen. Hans bedömning var – av allt att döma – helt riktig.

Under dessa omständigheter framstår det tappra och uthålliga försvaret av Gullbergs fäste i januari 1612 som än mera beundransvärt. Man höll ut och ville inte ge upp, fastän befästningsverken var svaga, och fastän man helt visst hade kunnat utverka fritt avtåg, om man ville överlämna borgen, och fastän en framgångsrik stormning kunde befaras leda till, att försvararna med kvinnor och barn blev nedhuggna utan förskoning. När danskarna år 1611 intog Kalmar stad, halshögg bödeln kalmarbor till dess att svärdet blev slött. Därefter slogs stadsborna till döds med kolvar för pannan. Från Gullberg drog Kristian till Nya Lödöse, som intogs. Den manliga befolkningen nedgjordes. Senare på året belägrade danskarna Älvsborg. Före tredje stormningen hotade konungen svenskarna med att inte någon av besättningen skulle undkomma med livet, om slottet togs med storm. Så gick det till, och det visste Gullbergs försvarare om. Ändå försvarade de sig utan att dagtinga.

Däremot kunde en slottsbesättning få fritt avtåg, om den efter underhandling överlämnade slottet till fienden. Så skedde med Kalmar slott och Borgholm 1611 samt med Älvsborg, Gullberg och Borgholm senare under 1612. (Vid Borgholm plundrades dock vid det senare tillfället knektarna och några mördades – trots uppgörelsen.) Vid Gullberg i januari 1612 tycks dock inte några underhandlingar om dagtingan ha förts. Tvärtom genomlyses berättelsen av fru Emerentias förbittring gentemot danskarna och hennes kampvilja.

Berättelsen ger oss fru Emerentias upplevelser

I förlitande på att denna ögonvittnesskildring är trovärdig har forskare och författare återberättat Cecilia Krakous skildring. Som vi har sett talar mycket för och intet emot, att deras uppfattning är riktig.

Även denna källa har dock sina svagheter. Långt i efterhand uppstår givetvis minnesfel. Hon uppger exempelvis felaktigt, att stormningen ägde rum 1611. Hon har glömt petarden vid palissaden. Hon kommer inte ihåg vid vilken tidpunkt danskarna drog sig tillbaka (”ungefär klockan 7 eller 8 om morgonen”). Hon tror, att fadern förflyttades till Vaxholm på Karl IX:s befallning, men konung Karl var då död, och Gustaf II Adolf hade blivit konung. Minnesfelen är dock obetydliga och inte värre än att de mycket väl hade kunnat förekomma i en samtida källa. Fler sådana smärre minnesfel kan mycket väl förekomma.

Cecilia Krakou var med, men hon var bara ett barn och därtill innestängd i bakstugan med de andra barnen. Vad hon har skrivit ner är därför huvudsakligen vad de vuxna har berättat för henne efteråt. Därvid är att märka, att fadern, Mårten Krakou, avled någon tid efter stormningen, i varje fall före utgången av 1616, medan modern, Emerentia Pauli, levde ytterligare mer än 20 år, till 1647 eller 1648. Dottern har alltså i första hand fått höra moderns berättelser. Berättelsen handlar – icke oväntat – huvudsakligen om moderns insatser. Var och en kommer i första hand ihåg vad han eller hon själv har varit med om och uträttat. Vad andra har varit med om och uträttat känner man inte lika väl till. Modern har i första hand kunnat berätta om sig själv. De andra befälhavarna och deras insatser är inte omnämnda. Modern har berättat om vad som hände i förborgen, men vad hände i ”det övra slottet”? Berättelsen är visserligen trovärdig, men den ger oss inte en fullständig redogörelse för vad som har hänt. Den ger oss en människas, nämligen fru Emerentias, upplevelser från stormningarna under vinternatten i januari månad 1612. Det är stort nog så.

Cecilia Krakou bygger inte på faderns rapport

Ingel Wadén hävdar, att Cecilia Krakous berättelse delvis bygger på faderns rapport, som skrevs omedelbart efter stormningen. Han ställer de båda berättelserna sida vid sida, så att alla kan göra jämförelser. Jämförelsen visar mycket tydligt, att Cecilia Krakou inte har byggt på faderns berättelse. Den enda likheten dem emellan är, att ordet avslagen (tillbakaslagen) finns i båda, dock i olika böjningsformer (afslagen, respektive afslagne). I övrigt är skillnaderna uppenbara. Enligt fadern ägde stormningen rum 26/1 1612, enligt dottern påvelsmässonatten (natten mellan 24/1 och 25/1) 1611. Enligt fadern varade stormningen mellan klockan 2 och 7, enligt dottern mellan 12 och 7 eller 8. Enligt fadern användes tre petarder mot porten och en mot staketet (palissaden), enligt dottern tre petarder mot porten. Fadern uppger fiendens styrkeförhållanden och förluster. Dottern har icke dessa uppgifter. Dottern uppger, att fienden stormade fem gånger. Fadern har inte dessa uppgifter. Över huvud taget är dotterns berättelse långt utförligare. Dottern har alltså fel vad gäller både dag och år. Detta är utmärkande för muntliga uppgifter, som nedskrivs i efterhand.

Vilken natt stormade danskarna?

I sin samtida berättelse uppger kommendanten Mårten Krakou, att danskarna stormade ”den 26. Januarij Klåckan 2. om natten”. Dottern uppger, att danskarna anlände ”om Påfwelsmässo Natten, när klåckan war 12”. Paulsabend inföll den 24 och Paulstag eller Pauli conversio eller Pauli omwendelse den 25 januari. (H. Grotefend, Taschenbuch der Zeitrechnung des deutschen Mittelalters und der Neuzeit, 1935, s. 86-87.) Påvelsmässonatten är alltså natten, som inledde den 25 januari. Så uppfattade Lars Forselius saken vid Cecilia Krakous död, och så uppfattar även Ingel Wadén saken. Den rimligaste förklaringen till Cecilia Krakous uppgift är att ”natten efter Påvelsmäss” genom minnesfel har blivit påvelsmässonatten. En dansk källa, som Wadén anför, uppger, att anfallet ägde rum den 27 januari. Denna uppgift stämmer inte överens med någon av de andra, men den talar snarare för att Krakous uppgift om den 26 januari är riktig än för att Cecilia Krakous uppgift om den 25 januari skulle stämma. Ingel Wadén har sammanställt uppgifterna men tar inte själv ställning (Wadén s. 67 och 71 – 73). Denna sammanställning talar dock för, att Krakous egen, samtida uppgift är den rätta. Stormningen ägde rimligtvis rum den 26 januari 1612.

Första segern vanns av en kvinna

Danskarna kom tillbaka senare samma år, och denna gång dagtingade Gullbergs slott. Kristian IV lät då riva ned och förstöra slottet. Senare under 1600-talet anlades Göteborg, och på Gullberg anlades så småningom en skans, kallad Westgiöta Lejonet eller bara Skansen Lejonet. Den blev ett av stadens utanverk och står kvar än i dag. Götiska Förbundet håller till där i våra dagar.

En av anledningarna till att Gullberg föll senare under 1612 var, att Mårten Krakou och hans maka Emerentia Pauli hade förflyttats till en mycket viktigare fästning, nämligen Vaxholm. När kung Kristian och danska flottan detta år anlände till Stockholms skärgård för att anfalla och erövra vår huvudstad, förde det stridbara paret befälet över Vaxholm. Danskarna lyckades inte uträtta något som helst av värde under detta sjötåg.

När danskarna stormade Gullberg, hade Gustaf II Adolf nyss blivit konung. Han har gått till historien som en av våra framgångsrikaste krigarkungar, men den första segern för de svenska vapnen under hans regering vanns av en kvinna. Hon var lejoninnan från Gullberg. Skansen borde ha kallats Lejoninnan. Historien bjuder alltid på överraskningar. Vi tror att vi känner den, men den visar ofta upp oväntade sidor och oväntade händelser.