Rikshövitsmannen Engelbrekt Engelbrektsson verkade under endast två år (1434-1436), men hans insats blev omvälvande. Skattetrycket, som höll på att utarma landet, lättades. Den danske kungens envälde krossades. Rikets invånare fick på nytt inflytande över rikets styrelse. Den svenska riksdagen skapades. Alla försök att återställa den stora nordiska unionen skulle hädanefter visa sig vara fåfänga eller ytterst kortvariga.
Under åren har hans minne hedrats på många sätt, och på Siljan går en ångbåt med hans namn. Ångfartyget byggdes och sjösattes år 1866 och fick då namnet s/s Mora, men efter en ombyggnad 1902-1903 ändrades namnet tills/s Engelbrekt. Denna båt har jag berättat litet grand om i en föregående artikel, men det finns mer att skriva. Denna gång skall jag skriva om Engelbrekt, som fick ge namn åt båten och om Engelbrektsmarschen, som handlade om den gamle befrielseledaren och nu har fått text om ångbåten.
Engelbrektsmarschen diktades av August Blanche
Min far Lennart Gahrn (1928-2012) brukade ibland sjunga en sång, som han hade fått lära sig i skolan, nämligen Engelbrektsmarschen. Melodin är glad och trevlig men inte lättsjungen. Jag har aldrig hört någon annan sjunga denna marschvisa. Inte heller har jag någonsin hört den spelas på radio. Sent omsider har jag fått veta litet mer. Sven-Erik Johansson kom en dag med en gammal skolsångbok från 1927, och i denna fanns Engelbrektsmarschen. August Blanche har skrivit orden och enligt uppgift även melodin. (Det sistnämnda kan betvivlas. Blanche byggde nämligen i hög grad på föregångare och förebilder, vilkas alster han bearbetade och gjorde om för sina syften.) Marschen är uppenbarligen hämtad ur Blanches skådespel ”Engelbrekt och hans dalkarlar” från 1846.
Engelbrekt – en förebild i demokratiseringsarbetet
Blanche var liberal, och för liberalerna var Engelbrekt en stor förebild, som framhölls under deras arbete för Sveriges demokratisering. Rikshövitsmannen Engelbrekt Engelbrektsson (död 1436) var den förste, som sammankallade riksdagar. Han blev därför en förebild för 1800-talets liberaler, som ville öka riksdagens befogenheter och ge alltfler svenska medborgare rätt att delta i riksdagsmannaval. Engelbrekt ledde uppror mot den danske kungens fogdar, som utarmade landet genom att driva in tunga skatter. På samma sätt stod 1800-talets liberaler i motsättning till de konservativa ämbetsmän, som då styrde Sverige. (I jämförelse med 1400-talets fogdar ter sig dessa ämbetsmän dock som rättrådiga, skonsamma eller rentav snälla. 1800-talets kamp blev därför i motsats till 1400-talets alltigenom lugn och fredlig.) Demokratiseringssträvandena segrade fullständigt genom rösträttsreformerna 1909, 1919 och 1921. Detta innebar, att behovet av Engelbrekt som förebild minskade, men han fortsatte att vara ett stort namn. År 1935 firades den svenska riksdagens 500-årsjubileum. Då hyllades Engelbrekt på nytt. Under 1930-talet var diktaturerna på stark frammarsch, och hyllningarna av riksdagen och Engelbrekt innebar, att man samtidigt tog avstånd från diktatur och övervåld. I Sten Selanders ”Kantat vid Riksdagens 500-årsjubileum 1935” finns både en hyllning av Engelbrekt och ett skarpt avståndstagande från diktatur.
Engelbrekt – hyllad i alla läger
På samma sätt såg socialdemokraterna Engelbrekt som en föregångare. I Kanslihuset fick den kände konstnären Bror Hjorth utföra reliefer. Han avbildade då såväl Engelbrekt och hans dalkarlar som Hjalmar Branting och hans arbetare. Man uppfattade arbetarrörelsens organiserande av de svenska arbetarna som en fredlig motsvarighet till Engelbrekts uppbådande av Sveriges allmoge till befrielsekampen. Likheterna är så påfallande, att jämförelserna ger sig själva. (Bror Hjorths konstverk från 1937 avbildas och beskrivs i exempelvis: Den Svenska Litteraturen: Från forntid till frihetstid 800-1718, Redaktion Lars Lönnroth och Sven Delblanc, 1987, s. 110-111.)
Samtidigt hade högermännen åtskilligt att med gillande åberopa. Engelbrekt hade varit noga med att lag och rätt skulle gälla. Han var inte någon samhällsomstörtare utan ville samla alla svenskar i befrielsekampen. I riksdagarna skulle alla vara med: adel, präster, borgare och bönder. (Denna fyrståndsriksdag kom att äga bestånd i fyrahundra år, vilket visar att samförståndslösningar lönar sig och har framtiden för sig.) För högern var förhandlingar, som leder till samförståndslösningar, viktiga. Engelbrekt var även i detta avseende en förebild. Han red ner till Köpenhamn för att förhandla med unionskungen Erik av Pommern. Två gånger inställde Engelbrekt och hans dalkarlar den stora folkresningen i hopp om framgång på fredlig väg. Det är visserligen osäkert om befrielseledaren önskade frigöra Sverige ur den nordiska unionen, men klart är att han stred hårt för Sveriges intressen. Detta passade de fosterländska högermännen utmärkt.
Från att ha varit omstridd, misstrodd eller rentav fruktad av många i sin samtid hade den gamle rikshövitsmannen i början av 1900-talet blivit firad och hyllad över partigränserna. Han hade blivit en förebild i alla läger, låt vara att man framhöll olika delar av hans livsgärning beroende på om man stod till höger eller vänster. Namnet Engelbrekt var alltså på alla sätt ett namn i tiden, när ångbåten Mora bytte namn till Engelbrekt år 1903.
Engelbrekt fick Gustaf Wasas utseende
Tyvärr vet vi inte så mycket om Engelbrekt som vi skulle vilja. Vi vet vad han uträttade eller vad han bidrog till att uträtta, men vad var medel och vad var mål för honom? Klart är, att hans huvudsyfte måste ha varit att lätta det utarmande skattetrycket och att omintetgöra det förtryck, som rådde, men i övrigt vet vi föga. Om honom som människa vet vi ingenting. Hans utseende är okänt. År 1865 avtäcktes i Örebro en staty, som hade utförts av Carl Gustaf Qvarnström, och som föreställer Engelbrekt. Andra konstnärer följde efter och avbildade Engelbrekt på samma sätt. Så gjorde Jenny Nyström Stoopendaal, Olle Hjortzberg och Bror Hjorth. Tittar man närmare på Qvarnströms Engelbrekt, ser man att denne har fått samma utseende som den unge Gustaf Wasa. De båda utförde ett liknande befrielseverk och avbildades alltså med samma utseende. Engelbrekt hade många arvtagare, och vår bild av dessa har ofta påverkat bilden av den gamle befrielseledaren.
Ångfartygets namn – ett namn i tiden
Ungefär samtidigt som riksdagen firade sitt 500-årsjubileum, började min far i skolan, och där fick han – sannolikt några år senare – lära sig att sjunga Engelbrektsmarschen. Ångfartyget Engelbrekt hette alltifrån sin tillkomst Mora. I samband med 1902-1903 års genomgripande ombyggnad bytte man namn på fartyget och kallade ångbåten för Engelbrekt. Det nya namnet var ett namn i tiden och i överensstämmelse med tidens demokratiseringssträvanden. År 1902 lade regeringen Fredrik von Otter fram ett rösträttsförslag, som dock föll, men redan 1904 kom regeringen Erik Gustaf Boström med ett nytt förslag. Utvecklingen var på gång och kunde inte hejdas. Genom meningsutbyten, opinionsbildning, riksdagsarbete och regeringsarbete skulle alltfler dras in i arbetet och börja samverka för beslut, som skulle kunna välkomnas av så många som möjligt. Engelbrekts strävan efter folklig medverkan i rikets styrelse präglade även 1900-talets första årtionden, och i Dalarna fick alltså en ångbåt namn efter den gamle rikshövitsmannen, som hade kommit från Dalarna. (Norberg, hans hemort, räknades då till Dalarna men tillhör nu Västmanland.)
Ny text om ångfartyget till den gamla marschen
Drygt trettio år efter namnbytet fick min far lära sig att sjunga Engelbrektsmarschen i skolan. Sedan dess har skolbarn, körer och allmänhet fått många andra sånger att sjunga, och inom musikens värld har många andra stilar slagit igenom. Engelbrektsmarschen, diktad av August Blanche 1846, har fallit i glömska. Förhoppningsvis var Lennart Gahrn inte ensam om att sjunga sin gamla skolsång, men de, som kom ihåg den, kan inte ha varit många.
Jag hörde honom sjunga den då och då. Till slut hade även jag lärt mig melodin, och så småningom började ett par tankar mala: Skulle jag inte kunna dikta en ny text till den gamla melodin, en sång om ångfartyget Engelbrekt? En förening hade nämligen tagit hand om Engelbrekt och kunnat slutföra båtens upprustning. År 1996 kunde Engelbrekt återinvigas och har alltsedan dess ångat fram över Siljan, Orsasjön och Dalälven mellan Leksand och Gråda. Borde jag inte skriva en sång om detta stordåd för att hedra männen och kvinnorna bakom ångfartygets upprustning och för att glädja min gamle far? Svaret på dessa frågor var givetvis ja. Det gällde bara att komma igång, men 2010 hade jag denna sång färdig.
Engelbrekt
en marschvisa om ångbåten
eller
”skruvångfartyget” Engelbrekt på Siljan
av
Lars Gahrn
Melodi: Engelbrektsmarschen
1) Ånga fram över Siljan med bolmande rök!
Vi skall stäva mot Mora på ångbåtsbesök.
Var vik ger oss skönhet här på Dalarnas hav,
som är landskapets farled och nav.
Ånga fram på vår sjö,
och se dyningen dö!
Skåda stjärnor i kväll
uppå himmelens päll!
Skåda ljusen i land
såsom stjärnor på strand!
Ånga fram på vår kvällslugna sjö!
2) Ånga fram nedför älven mot Insjön och Ål
och med fallen vid Gråda som yttersta mål!
Se mörkröda byar som ett rikt mönstrat band!
Vilken färgprakt i Dalarnas land!
Ånga fram på vår flod!
Farten nedströms blir god.
Skogar, åkrar och strand
ger ett leende land.
Här är bygden mer rik.
Den är sydlandet lik.
Ånga fram på vår mäktiga flod!
3) Ånga fram emot Orsa i kargare land,
som har väldiga berg över åker och strand,
där all skogen står tät och stram och allvarsam
och når ända till åsarnas kam
Ånga fram på vår sjö!
Den är kylig av snö
och av is, som har smält
uppå höglänta fält.
Ja, naturen har stål.
Här är sjöresans mål.
Ånga fram på vår kyliga sjö!
4) Hedra stolt detta namn, som denna ångbåt bär:
Engelbrekt, som med mödor och strid och besvär
har befriat vårt land från förtryckarens ok
och blev hjälte i krönikebok.
Dalamän följde med
som en älv, stark och bred,
gick oryggligt sin stråt
som en ångdriven båt.
Man går snabbt som en dröm,
om man följer en ström.
Dalamän blev en älv, stark och bred.
5) Sveriges kung Carl XV bar än rosig hy,
när Engelbrekt flöt där, färdigmålad och ny.
Se, åren flöt hän. Omsider kom dock en tid,
då båd’ vägar och bilar tog vid.
Storhetstiden var all,
och då följde förfall.
Ja, en båt utan ans
blir en svan utan glans.
Engelbrekt går ej ut.
Är historien slut?
Storhetstiden är verkligen all.
6) Se, ångbåten Engelbrekt är drömmar om kraft,
och av drömmar får drömmande strömmar av kraft.
Den ångbåt, som är förtöjd med kraftiga tåg,
väcker drömmar om blånande våg.
Snart nog stred många käckt
för sin båt Engelbrekt,
liksom förr varje man
för sitt lands hövitsman.
Båten får en maskin.
Den blir målad och fin.
Många arbetar idogt och käckt.
7) Ja, snart kan man åter se en splitter ny båt.
Kvar från fordom finns blott skeppets skrov och dess plåt.
Ja, den ångbåt som fanns ses framträda på nytt.
Man ger liv åt den tid, som har flytt.
Siljans pärla är här.
Denna ångbåt är kär
bland det folk, som här bor,
och bland främlingar stor.
Spela högt hyllningslåt
åt vår ångdrivna båt!
Siljans smycke och pärla är här!
Läs vidare
Tarras Blom, Ångbåtstrafiken på Siljan med angränsande farvatten, omfattande historik i boken: På sjö och älv: ångbåtstrafiken i Dalarna, Utgiven av Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, Dalarnas museum, Falun 1972. (Särskilt på sidorna 86-87 och 126 finns värdefulla uppgifter om Engelbrekt.)
Per Johannes, Hundra år med Gustaf Wasa: Ett ångbåtssekel på Siljan, Leksand 1975. (Boken handlar om ångfartyget Gustaf Wasa, nu drivet med dieselmotor, men har många uppgifter också om Engelbrekt. Se sidorna 9-12, 23-26, 29, 36-43.)
Tony Nordesjö, En 140-årings historia, artikel från 2008 på Engelbrekts hemsida, www.steamship.nu – Ångfartyget Engelbrekt.
Psalmer och sånger utgivna av Olof Holmberg och Bruno Lundgren, femte upplagan, Gbg 1927. (Engelbrektsmarschen finns med i detta häfte på s. 143.)
G. W. Gumaelius, Engelbrekt: Sånger, Örebro 1858. (Detta diktverk omfattar 183 sidor och ger många insikter om, hur man vid denna tid uppfattade och värdesatte Engelbrekt.)
Henrik Schück, Engelbrekt, 1915. (Denna skildring har omtryckts i: Henrik Schück, Svenska bilder: Valda smärre skrifter i svensk kulturhistoria II, Sthlm 1940, s. 132 – 307. Den ger en god sammanfattning av den dåtida forskningens uppfattning.)
Nils Ahnlund, Engelbrekt: Tal och uppsatser, Stockholm, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, 1934. (Denna lilla skrift, som omfattar 92 sidor, ger besked om hur en ledande historiker och högerman såg på Engelbrekt.)
Bertil Waldén, Engelbrektsfejden: Ett femhundraårsminne, Sthlm 1934. (399 rikt illustrerade sidor utgör en bred kulturhistorisk och roande krönika i en kåserande stil, som påminner om Frans G. Bengtssons.)
Sten Selander, Dikter från tjugofem år 1916-1941, Stockholm, Albert Bonniers förlag, 1947. (Diktsamlingen avslutas på sidorna 202-209 med ”Kantat vid Riksdagens 500-årsjubileum 1935”, en hyllning till Engelbrekt och Sveriges riksdag och ett kraftfullt avståndstagande från diktatur och övervåld.)
Aug. Friberg, Engelbrekt Engelbrektsson: Frihetshjälten och hur hans minne blivit vårdat. Utgiven av Norbergs bergslags hembygdsförening, Norberg, 1951. (På 112 sidor skildrar författaren hur Engelbrektsminnet har firats på olika platser med högtidligheter och minnesmärken.)
Lars-Olof Larsson, Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror, Sthlm 1984. (I denna väl och vackert illustrerade bok på 256 sidor ger oss författaren en bred skildring av befrielseledaren och hans tid. Larsson sammanfattar även den nutida forskningens syn på Engelbrekt.)
Få nya sakuppgifter men många nya värderingar
I stort sett kan man säga, att nästan ingenting nytt har framkommit om Engelbrekt under de senaste århundradenas forskning. Så gott som alla uppgifter var kända redan från början. Däremot har upprepad läsning av kända källor lett till att man uppmärksammat eller anat fler sammanhang eller förhållanden än tidigare. Den historiska skildringen av Engelbrekt och hans befrielsekamp har varit densamma. Däremot har forskarnas uppskattning av honom och hans kamp skiftat alltefter deras skiftande värderingar och skiftande tiders olika värderingar. Framför allt uppskattar olika forskare hans gärning olika.
Om man skiljer mellan vetenskap och värdering, eller med andra ord mellan vetande och ställningstaganden, samt mellan vetande och antaganden, och om man tar fasta på vetenskap och vetande, skall man finna att förändringarna i bilden av Engelbrekt inte är stora.
Lars Gahrn skriver 