Landstormsmän i Billdal

Göteborgs stad äger Billdals gård eller herrgård i Askim. Higab förvaltar även denna kulturfastighet och rustar upp den på ett förtjänstfullt sätt. Under juni månad har salongen varit öppen för allmänheten med Anna Jolfors som guide.

Landstormen på ”semester”

Landstormsmän från Mölndal vid Billdals gård 1914. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Anna Jolfors var som vanligt väl påläst, men tyvärr är inte mycket känt om Billdals herrgård. Ett av hennes mål för söndagen var att lära sig mer om detta ställe. Hon fick veta mer redan när Niklas Krantz körde iväg med bilen till Billdal. Jag berättade under resan, att här vid Billdals herrgård hade landstormsmän från Mölndal legat förlagda 1914. När första världskriget bröt ut 1914, uppbådades landstormen, det vill säga de äldre värnpliktiga, som skulle användas enbart till hemortens försvar. I Mölndal samlades man vid Trädgårdsskolan (som låg omedelbart norr om Kvarnbyskolan). Därifrån tågade de ut till kusten, som skulle bevakas och i händelse av fientlig landstigning försvaras. Klädhandlaren Richard Berlin var med och har skildrat landstormsmännens glada dagar eller ”semester”. Han hamnade på Näset (i Västra Frölunda), men andra hamnade alltså i Billdal. Så småningom kunde Berlin hämta ut en liten ersättning i Mölndal: ”Den lilla ersättningen vi några veckor efter utryckningen hämtade i Mölndal räckte inte till vad man nu för tiden kallar för en muckskiva – men en skiva blev det i alla fall.” (Richard Berlin, Tyg och otyg: En gammal klädmånglares minnen från åttiotalet och omkring sekelskiftet, Gbg 1953, s. 43-51.) Även kyrkoherde Oscar Cullberg har skrivit ner minnen. När kriget bröt ut, var han kyrkoadjunkt i Fässberg (alltså i Mölndal). Han skriver: ”År 1914 fick vi i augusti uppleva första världskrigets utbrott. Den 1 augusti, som var söndag, blev extra böndag. Då höll jag efter högmässan i Fässberg gudstjänst för landstormsgubbarna från Mölndal som var förlagda till Billdals herrgård. De var uppställda på ett fält vid landsvägen. En Papyrus-ingenjör som var landstormskapten körde mig dit i sidovagnen till sin motorcykel. Organisten Björstedt i Fässberg som också var landstormskapten ledde sången. Stämningen var högtidlig och djupt allvarlig.” (Oscar Cullberg, Tradition och brytningstid: Minnen från uppväxtår och en halvsekellång prästtjänst, Gbg 1965, s. 92.)

Fotografering vid köket

Krigarnas klädsel var mycket oenhetlig. Alla hade inte skaffat trekantig hatt. Kubbar var som synes vanliga. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

En annan mölndalsbo, som hälsade på landstormsmännen, var fotografen Knut Kjellman. Han tog åtminstone tre bilder i största format i Billdal. Om man skulle få många landstormsmän med på bilden – och det ville Kjellman – skulle man fotografera vid förläggningens hjärta, med andra ord köket, där mannarna utspisades. Köket bestod av tegelbyggnaderna borta vid ladugården. Den högra och högre av dem kallas även i våra dagar för ”Bryggeriet”, fastän den (i likhet med alla andra ekonomibyggnader) är ombyggd till stall.

Fotografen Kjellman fångade musikkåren

Denna detalj av föregående bild visar musikerna i landstormens musikkår. Mannen till höger om cyklisten är ess-kornettisten Lambert Johansson från Kikås. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Tack vare bilderna får vi veta, att man hade en musikkår, som spelade för manskapet. Fotografen Kjellman gick igenom plåtarna tillsammans med Sigfrid Eyton, hembygdsföreningens intendent, och berättade för honom vad han kom ihåg omkring trettio år senare. Vid en av bilderna erinrade sig Kjellman, att blåsmusikerna på bilden utgjorde en musikkår. (Även en trumslagare hade man.) Mannen till höger om cykeln är Lambert Johansson, berättade Kjellman. Lambert bodde uppe vid Kikås kyrkogård och var en skicklig musiker, som spelade esskornett (eller ”hästkornett”, som man sade i Mölndal). År 1922 eller 1923 blev han en av Mölndals första musiklärare, som lärde skolgossar att spela på blåsinstrument. Som synes har Lambert kubb och inte trekantig hatt på huvudet. Richard Berlin berättar, att sådana trekantiga hattar måste landstormsmännen köpa för egna pengar. Många gubbar tycks därför ha gått omkring i högst civila hattar. Ville de inte lägga pengar på karolinerhattar, eller var dessa helt enkelt slutsålda hos klädhandlare? Några uniformspersedlar fick man inte av kronan. Männen gick omkring i civila kläder. Några av mannarna går omkring i vit skjorta. Påfallande är att man ser mycket finkläder. Landstormsmännen kunde av kronan kvittera ut enbart vapen, ammunition och armbindel. Rickar Berlin skriver dock: ”armbindlarna räckte endast till ett fåtal”.

Viktig beredskapstjänst

Framför köket har man byggt ett skärmtak. Under detta finns bord och bänkar, där landstormsmännen kunde sitta, när de utspisades. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Många har – som Richard Berlin – mints denna tid som en glad och obekymrad tid. Så var det också, eller rättare sagt så blev det, när man så småningom begrep, att Sverige inte skulle dras in i kriget. Sverige var snuddande nära att dras in i kriget, eftersom ryska östersjöflottan hade fått order om att anfalla Stockholm. (Ordern återkallades i sista stund.) Oscar Cullberg fångar den ursprungliga stämningen, som var ”högtidlig och djupt allvarlig”. Många har i efterhand ifrågasatt landstormens krigsduglighet och gjort sig lustig över den. Om fienden hade försökt landstiga vid Billdal eller Näset, hade dock även dessa B-soldater kunnat göra starkt motstånd. Att med helt oskyddade småbåtar gå in mot ett kustavsnitt under beskjutning av försvarare, som låg väl skyddade på land, det är verkligen inte lätt och leder som regel till stora förluster. Krigsfartyg skulle givetvis ha försökt att understödja landstigningstrupperna genom att beskjuta kusten med sitt skeppsartilleri. Erfarenheterna från första världskriget visar dock, att även den allra häftigaste artilleribeskjutning åstadkom endast högst begränsad förödelse mot skyddade ställningar. Dessutom måste artilleribeskjutningen upphöra, så snart landstigningsmanskapet nådde land. Annars kunde man ju träffa sina egna. Om landstormsmännen bara kunde skjuta, skulle de ha kunnat göra mycket verkningsfullt motstånd. Skytterörelsen var mycket stark på den tiden. Många hade många års övning i prickskytte. Lyckligtvis behövde våra glada gammelgossar vid Billdal gård aldrig skjuta mot levande mål. Tiden vid Billdals herrgård framstod därför i efterhand som en glad och bekymmerslös sommarsemester. Detta utesluter dock inte att landstormsmännen fullgjorde en viktig beredskapstjänst.

Lars Gahrn

2020-06-25

Lämna en kommentar