Selma Lagerlöf och Sophie Elkan är sedan länge borta, men deras levnadsöden intresserar allmänheten som aldrig förr. Detta visade sig mycket klart, när Louise Lindblom och Marie Hjalmarsson Engelke skulle hålla föredrag om Ellen Key, Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. När klockan närmade sig 18.30 fylldes vagnboden på Gunnebo snabbt av förväntansfulla åhörare. Detta tilldrog sig onsdagen den 7 februari 2024 sent på vällen, men folk hade ändå gett sig ut i vintermörkret och kylan. I föregående artikel berättade jag om Louise Lindbloms föredrag. Nu är det dags för Marie Hjalmarsson Engelke och Sophie Elkan att komma till tals.
Förföljd av Sophie Elkan
Marie Hjalmarsson Engelke hade kommit in på Sophie Elkan tack vare sin tjänstgöring. År 2001 började Marie arbeta i Gunnebo kaffehus, och då hörde hon givetvis talas om Sophie Elkan, som hade skrivit den kända romanen John Hall (1899). Romaner är ingenting för Marie Hjalmarsson Engelke. Hon lade boken åt sidan, men 2003 började hon arbeta på Nääs slott. Där hade Sophie och hennes väninna Selma Lagerlöf tillbringat många somrar i den södra flygelbyggnaden. Marie tyckte då, att Sophie förföljde henne, Hon tyckte, att hon inte hade något annat val än att börja forska om Sophie. Selma Lagerlöfs brev till sin väninna var då nyligen utgivna, men Sophies brev till Selma väntade på en forskare och utgivare.
Sophie Elkan betydde mycket för Selma
Sophie Elkan hade – visade det sig – skrivit inte färre än 1219 brev till Selma Lagerlöf. Hennes handstil var dessutom ytterst svår att tyda. Det tog Marie inemot 20 år att skriva rent dessa drygt 1200 brev och skriva en bok om de två författarinnornas djupa och långvariga vänskap. På detta sätt lärde hon känna Sophie Elkan, som var både hypokondrisk och nervsvag, av allt att döma en mycket krävande väninna. Vanligtvis har man uppfattningen, att Selma var den givande och Sophie den tagande, men Marie Hjalmarsson Engelke kan påvisa, att Sophie betydde mycket för Selma Lagerlöf och hennes författarskap. Tack vare Sophie blev Nils Holgersson betydligt snällare än vad som annars skulle ha blivit fallet, och så vidare.
Hilda Sparre gav sitt stöd
Sophies roman ”John Hall – en historia från det gamla Götheborg” blev hennes genombrott och är alltjämt i våra dagar hennes mest kända arbete. Tack vare breven framskymtar ytterligare en viktig kvinna, som har haft betydelse för detta verk, nämligen friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Detta herresäte hade varit familjen Halls sommarställe, och här vistades John Hall på somrarna. Friherre Carl Sparre och hans hustru, friherrinnan Hilda Sparre, tog gärna emot intresserade gäster på Gunnebo. Sophie Elkan var givetvis varmt välkommen, men friherrinnans hjälpsamhet stannade inte här. Av ett brev framgår, att Hilda Sparre sökte upp Sophie Elkan och visade henne ett porträtt av ”friherrinnan Hall född Koskull”, det vill säga John Halls hustru Constance Koskull. Hilda Sparre visade samtidigt två fotografier av det gamla Gunnebo. Detta porträtt har Sparrarna på Gunnebo veterligen aldrig ägt. Friherrinnan har med andra ord lånat porträttet av någon i sin bekantskapskrets för att det visa det för den kända författarinnan. Bilderna på det gamla Gunnebo varken ägde hon eller kunde hon låna, men ett par foton har hon fått låna eller kunnat ordna fram på annat sätt. Här har vi det äldsta belägget hittills för att Sparrarna på Gunnebo på allt sätt ville befrämja historieskrivningen om Gunnebo. De insåg Gunnebos värde, och de insåg att detta värdefulla herresäte borde få en viktig plats i litteraturen och historieskrivningen. I våra dagar är framför allt Sophie Elkans romaner uppmärksammade, men Marie Hjalmarsson Engelke vill framhålla novellerna, ty de har starka självbiografiska drag. Hennes liv avspeglar sig i dem.
Sophie och Selma var vänner
”Hurdan var Sophies och Selmas relation? Var de bara vänner, eller var de även ett kärlekspar?” Denna fråga dök givetvis upp även vid detta tillfälle. Marie Hjalmarsson Engelke svarade bestämt och utan att tveka: ”De var vänner. Sophie hade inte någon sexuell relation med någon annan än sin man. Efter hans död var det otänkbart för henne att gifta om sig eller att inleda en kärleksförbindelse med någon annan. Detta framgår av breven och av många andra omständigheter.”
Två intressanta brevromaner
Under 1700-talet och 1800-talet var så kallade ”brevromaner” mycket vanliga. Man skrev romaner, som huvudsakligen bestod av uppdiktade brev. När man tar del av Louise Lindbloms och Marie Hjalmarsson Engelkes böcker, ställer man sig frågan, om böckerna inte snarast är ett slags brevromaner, som dock i detta fall består av äkta brev? Man ställer sig också frågan, om inte dessa brevromaner, som består av äkta brev från äkta människor med äkta tankar och äkta känslor, inte är värdefullare och intressantare än diktade romaner? Åtminstone för mig har levnadsteckningar blivit viktigare än romaner, och vilka levnadsteckningar kan vara närmare huvudpersonen än de brev, som hon själv har skrivit? Louise Lindblom och Marie Hjalmarsson Engelke har hjälpt sina väninnor Ellen Key, Selma Lagerlöf och Sophie Elkan att sammanställa, behandla och ge ut de brevromaner, som de kända författarinnorna har skrivit om sig själva, sina tankar, sina känslor och sina upplevelser. Böckerna är mycket läsvärda och mycket givande. Här kommer avslutningsvis boktitlarna: Louise Lindblom, Ellen Key & Selma Lagerlöf – Breven – (Blue Publishing, 2022, 240 sidor, illustrationer). Marie Hjalmarsson Engelke, Skriv så ofta du kan! En biografi över Sophie Elkans liv och författarskap, (A-Skript Förlag 2022, 280 sidor, illustrationer).
Lars Gahrn
2024-03-21
Lars Gahrn skriver 