Jesu lidande som sångspel

Varifrån kommer inspiration? Hur kan man förklara konstnärligt skapande? Alla har vi nog funderat över dessa frågor, men varken vi eller några andra har några tillfredställande svar. Själsdjupen är liksom de stora havsdjupen ofullständigt kända och outgrundliga. Frågorna dök upp igen hos mig i januari 2015, när min gode vän, överstelöjtnant Sven Sandblom, sände mig sitt körverk ”Compassion”.

Sången hördes i drömmen

Pilatus visar upp den lidande Jesus för folket.

Pilatus visar upp den lidande Jesus för folket.

Dess tillkomsthistoria är nämligen mycket förbryllande. Sven Sandblom (född 1925) började sjunga redan vid mitten av 1930-talet i Uppsala domkyrkas gosskör. I hans minnesgömmor finns med andra ord otaliga melodier och sångtexter. Hans upplevelse från 2013 går dock utanpå allt vad han tidigare hade varit med om. I drömmen hörde han en kort körsång om Jesu lidande på korset. Han vaknade upp och kunde upprepa de tretton takterna, så att text och melodi stannade kvar i hans minne. Därefter somnade han på nytt. På morgonen kom han ihåg text och melodi. Då komponerade han resten av föreliggande sång.

Från förtvivlan till acceptans

Jesus på korset.

Jesus på korset.

Han skall själv få berätta vidare. Sven Sandblom har ordet: Natten till den 12 mars 2013 blev jag i sömnen medveten om den dröm, jag just då hade. Jag drömde/hörde klart och tydligt en kort sakral körsång med text på engelska (!) och i bluestakt. Jag kunde memorera sången. Den inspirerade mig att komponera här föreliggande körverk av vilket den drömda delen är de tretton första takterna. Jag behöll engelsk text. Min sång uttrycker stark medkänsla med Jesus i hans lidande på korset och under rättegången. Den uttrycker även hur starkt förbryllande hans slutord enligt Matteus och Markus är: ”Min Gud! Varför har du övergivit mig?”

Detta ser jag som ett trauma och det följs i min sångtext av Jesu acceptans och överlämning enligt Johannes respektive Lukas.

Därmed har jag återgivit de varianter av Jesu sista ord som förs vidare i evangelierna. Förändringen från förtvivlan till acceptans markerar jag genom att framföra de sista takterna i durtonart. Jag har valt sluttonerna i psalmen ”Härlig är jorden”. Jag gör det även som en hyllning till dödens motsats – till livet.

Jag har sjungit i hela mitt liv. Under fem år vid 1930-talets mitt sjöng jag i Uppsala Domkyrkas gosskör. Alltsedan 1960-talet är jag körsångare – mans- respektive kyrkokörer.

Numera sjunger jag ”på sista versen” och det i den fristående kyrkosångkören Chorus Ena under ledning av kantor Lena Westberg.

Den kören tillägnar jag min sång Compassion.

Olika ord betonas

Detta skrev Sven Sandblom i augusti 2013. Den engelska texten finns med på notbladen, men han har även översatt den engelska texten till svenska. Översättningen är anpassad till sångens rytm. Som synes lägger Sandblom störst vikt vid orden: ”Min Gud! Varför övergav du mig?” De upprepas fyra gånger med betoning ena gången på ”Varför”, andra gången på ”övergav”, tredje gången på ”du” och fjärde gången på ”mig”. Så här lyder översättningen:

 

Sångtexten på svenska

Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst!
Jag kan känna smärtan från spiken i din hand
och från sår av törnekronans tagg.
Jag kan känna ångesten vid mobbens råa skri:
”Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst honom!

 

Djupt i våra hjärtan vi lider med dig.
Ångrar och fördömer, men ber:
”O Gud! Förlåt oss, vi insåg inte då,
det brott vi den da’n begick.”

 

Förbryllade vi nu lyssnar till Hans Ord:
”Min Gud! VARFÖR övergav du mig nu?
Min Gud! Varför ÖVERGAV du mig?
Min Gud! Övergav DU mig?
Min Gud! Varför övergav du MIG?

 

Lyssna till hans sista ord – till hans slutord:
”Det är fullkomnat nu!
Fader! Min Fader!
I Dig skall jag nu finna ro.

Vi alla dödade Jesus

Sven Sandblom.

Sven Sandblom.

Att döma av inledningen har sången uppstått ur stark inlevelse i Jesu lidande. Som bekant kan sådan inlevelse leda till stigmatisering. Den innebär att Jesu sårmärken genom inlevelsen återfinns på den stigmatiserades kropp. Så vitt jag vet finns ännu inte någon bevisad förklaring för denna företeelse. Under tidernas lopp har många skyllt det judiska folket eller åtminstone översteprästerna för Jesu död. För Sandblom har vi (han och alla andra) skulden för Jesu pina och död. Hans åsikt är en insikt, en världsvis och rättvis dom. Människorna dödade Jesus, och vi är alla människor. En ärlig sanningssägare, som inte tystnar och inte tar hänsyn, råkar illa ut i alla samhällen. Därför kan vi säga, att vi dödade Jesus. Sandblom har också förslag hur sången skall framföras:

 

Förslag till agerande vid framförande av sången

Detta förutsätter att kören kan sjunga sången utan noter!

Starten

Kören är samlad stämvis i klunga, vända mot varandra. Sångledaren står i de fyra klungornas centrum och ger ton. En mansröst, helst gudstjänstledande präst, utropar från predikstolen: ”Vad ska jag då göra med den Jesus ni kallar Messias?”

Frågan utlöser stämvis ”babbel” under cirka tio sekunder (i den ton som givits). Basarna ”slås in” och övriga ”hakar på” – Crucify! Kören samlas långsamt under takt 1-8 till köruppställning.

Slutet

Under takt 39 böjer körmedlemmarna sina huvuden mot golvet. Under takt 41 lägger de händerna över hjärtat. Under takt 43 höjs huvudena uppåt ”mot himmelen” och armarna fälls ner till cirka 20o från kroppen med handflatorna framåt i en öppen gest symboliserande överlämning.

Tryckta noter och tryckt text

Sången har ännu inte blivit inspelad, men Sandblom har låtit ge ut den: Compassion: Suffering, Acceptance, Commitment. Text och musik: Sven Sandblom (2013-08-14). Det skulle vara intressant att se den uppföras och höra denna sång. Texten väcker läsarens intresse. Långfredagen 2016 uppfördes sångspelet i Sparrsätra kyrka. Långfredagen 2017 kommer det att återuppföras där. Utvecklingen tycks alltså vara på gång.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kulturcykling i Kungälv

Som fotgängare kommer man inte så långt, även om man är beredd att gå länge. Om inte annat vill tiden inte räcka till. Som fotgängare i Kungälv kände jag till fästningen, Fästningsholmen, Östra gatan, Västra gatan, Strandgatan, centrum upp till Mimers hus och därutöver södra delarna av Fontinberget.

Cykeluthyrning 2016

Kungälvs stad har förnämlig trähusarkitektur. Foto: Lars Gahrn.

Kungälvs stad har förnämlig trähusarkitektur. Foto: Lars Gahrn.

Jag hade länge önskat att öka min räckvidd, ty jag visste att väldigt mycket finns att se på landsbygden utanför tätorten. (Det är hemskt att behöva använda detta allt annat än tilltalande ord om en ärevördig stad som Kungälv, men vad skulle man göra?) Det enklaste sättet att se landsbygden är att cykla omkring, men var skulle jag få tag i en cykel? Jag funderade på att köpa en cykel och inhysa den hos någon bekant i staden till förefallande behov, men som så mycket annat blev inte heller detta av. Under 2016 fick Kungälv emellertid en större turistinformation med namnet Besökscentrum, belägen i en villa vid körvägen över Fästningsholmen. Detta Besökscentrum startade även cykeluthyrning. Givetvis tog jag tillfället i akt att hyra cykel. Man hade visserligen bara två cyklar, en damcykel och en herrcykel, men jag blev aldrig utan cykel de tre gånger, då jag ville hyra.

Levande och omväxlande landsbygd

Detta var i och för sig bra, men samtidigt är det litet oroande, att inte fler hängde på låset och ville hyra. Därför skriver jag dessa rader för att sprida kunskapen om ett bra sätt att uppleva landsbygden runt Kungälvs gamla stad. (Nu slapp jag ordet tätort!) Kungälv har gott om levande landsbygd med lagom stora vägar och mycket omväxlande naturupplevelser. Landskapet är böljande, ganska platt men dock försett med både uppförsbackar och nedförsbackar, föga besvärande för cyklister utan snarare erbjudande omväxling.

Nybyggd manege efter gammal ritning

Manegen på Mariebergs gård, ritad för Strömsholm.

Manegen på Mariebergs gård, ritad för Strömsholm.

Att uppleva kulturlandskapet är ett mål med cyklingen. Ett annat är att uppsöka de sevärdheter, som finns. Jag skall nämna några. Från Östra gatan fortsätter man på Mariebergsvägen utefter Göta älv. Här har man lövskogsklädda åsar på vänster hand och strandängar på höger hand. Så småningom kommer man fram till Marberget, ett mäktigt utsiktsberg med en fornborg på sin topp. Namnet betyder ”Hästberget”. Härifrån skall man ha störtat oönskade eller överåriga hästar ned i älven. Detta var med andra ord en ättestupa för hästar, anses det. Många sägner finns om sådana berg på andra håll i landskapet, men allt sådant ligger långt bortom mannaminne. Nu är Mariebergs gård, som ligger intill berget en känd hästgård, där man tar väl hand om sina fyrbenta vänner. Här har man uppfört en stor manege efter en ritning från Strömsholm. Man kan fortsätta denna väg åt nordost upp till Dösebacka, ett stort grustag, som är välkänt för geologerna. Den kända operasångerskan Helena Döse har fått sitt namn härifrån. Vill man även följa med i den nya tiden, kan man spana över älven. På andra sidan finns både järnväg och motorväg, där åtskilligt händer. De höga bergen skänker vackra blickfång. I samband med bygget av motorvägen, sprängdes de nedersta delarna bort här och var. Dessa ljusare ytor bröt av mot det mörkare berget, men nu börjar de nya ytorna få samma färg som de gamla.

Klosterkullen vid Kastellegården

Grustaget Dösebacka.

Grustaget Dösebacka.

När kexfabriken sprider sina behagliga dofter kring Kungälv, kan det kännas svårt att lämna staden, men även västerut finns utmärkta cykelvägar. Strandgatan har en cykelväg jämsides med sig och närmare Nordre älv. Området mellan Strandgatan och älven är en trevlig park att cykla genom. Sedan kommer kexfabriken, och väster om denna har man cykelväg eller bilväg utefter älven ända bort till Kastellegården, där den gamla kastalen (befästningen) och köpstaden låg på 1100-talet. Man kan komma upp på Klosterkullen, där informationsskyltar finns att läsa. Kastalen, den gamla borgen, som intogs och brändes av venderna 1135, ersattes av ett kloster, som har gett namn åt kullen.

Fontinberget

Trankärrsrundan ger många upplevelser.

Trankärrsrundan ger många upplevelser.

Från Kastellegården har man inte långt till Ytterby och ruinen efter Ytterby gamla kyrka, som ligger nere vid älven en bit utanför det nutida Ytterby. Från Ytterby finns cykelvägar åt många håll. Bergsområden har man som regel undvikit, när man har byggt hus. Bakom Kungälv finns det branta och höga Fontinberget. Här har Kungälvsborna vildmark på nära håll. Visserligen finns Nordiska Folkhögskolan och två kyrkogårdar häruppe, men de upptar endast en bråkdel av ytan. Här finns många strövstigar för friluftslivet. Åtminstone på många av vägarna kan man ta sig fram även med cykel. Strax nordost om Fontinområdet ligger Trankärrs gård med Transkärrsslingan, en skyltad natur-och kulturstig, som erbjuder många upplevelser. Efter min första cykeldag, frågade man på turistbyrån (eller Besökscentret), om jag ”var färdig med Kungälv”. Det var jag inte. Sanningen är nog snarare att man aldrig blir färdig med Kungälvsbygden. Här finns mycket att se, och med så trevliga cykelvägar blir resan ett mål i sig.

Klicka här för denna artikel som pdf

Lackarebäckshemmet 65 år

Lackarebäckshemmet blir 65 år 2017, om man räknar efter invigningen 1952. Det blev 65 år redan i november 2016, om man räknar efter inflyttningen i november 1951. Detta var på sin tid en stor och uppmärksammad satsning. Byggnaderna står sig bra ännu i dag. Någon pensionering av själva hemmet kommer därför inte att ske, åldern till trots.

Försörjningshem från 1896

Under 1950-talet var man mycket stolt över Lackarebäckshemmet. Ett vykort med hemmet som motiv trycktes. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings samling.)

Under 1950-talet var man mycket stolt över Lackarebäckshemmet. Ett vykort med hemmet som motiv trycktes. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings samling.)

Vägen fram till det nya ålderdomshemmet hade varit lång. År 1896 hade ett försörjningshem invigts i Kärra (vid nuvarande Baggåkersgatan). Gårdens namn var Kärra Hökegården, och försörjningshemmet var känt som ”Hökegår’n” eller ”Höckegår’n”. De gamla låg åtta i varje sal. De hade ett litet skåp för sina tillhörigheter och fick ha en väska på vinden. Män och kvinnor bodde åtskilda. Om två äkta makar kom till Hökegården, måste de alltså bo i skilda rum. Detta hem uppfyllde sin tids krav. Här fick de gamla mat, tak över huvudet och värme på vintern, men tiden gick. Under de följande årtiondenas välståndsförbättringar kom Kärra Hökegården att framstå som allt mer föråldrat och fattigt.

Platsen utses

Var skall det nya ålderdomshemmet ligga?

Var skall det nya ålderdomshemmet ligga?

Bekymret var, att man inte hade pengar till nysatsningar. Mölndals stad var en fattig kommun med höga skatter. Man kunde dock planera inför framtiden. I Mölndals Hembygdsmuseum finns ett stort, färglagt och inramat fotografi, som skänktes till fattigvårdsstyrelsens ordförande, den gamle häradsdomaren Fredrik Börjesson, mera känd som ”Lelle-Börje”, då han efter 27 år med ålderns rätt lämnade sitt ordförandeskap. Fem förtroendevalda eller tjänstemän står på platsen, där Lackarebäckshemmet senare kom att byggas. Längst till vänster står Lelle-Börje helt klädd i svart, så som gamla gentlemän på den tiden klädde sig, när de skulle vara finklädda. Längst till höger står stadsfullmäktiges ordförande Gustav Svensson mera modernt klädd i grå och kritstrecksrandig kostym. På bilden står orden: ”I valet och kvalet – var skall det nya ålderdomshemmet ligga?”

Enighet, glädje och god vilja

Minnestavlan i husfasaden. Foto: Lars Gahrn.

Minnestavlan i husfasaden. Foto: Lars Gahrn.

Lelle-Börje avled 1947 och avgick några år dessförinnan. Fotografiet bör vara taget på 1930-talet eller i början av 1940-talet. Till historien hör, att Gustav Svensson var socialdemokrat, och att Lelle-Börje var högerman och alltså Fattigvårdsstyrelsens ordförande i det röda Mölndal. De två samarbetade bra trots olika partitillhörigheter. Enighet, sämja och gott samarbete kom att utmärka arbetet för det nya ålderdomshemmet. I väggen högt uppe till höger om huvudingången finns en minnesplatta av sten infälld i väggen. På den står de vackra orden:

”Denna byggnad
uppfördes 1950-1951 av
Mölndals stad.
Arkitekt: Per Rundberg Byggm: Olle Engkvist
Enighet, glädje och god
vilja, präglade företaget”.

 

Invigningskantat

Stensjöns kyrkokör under ledning av Birgitta Landgren övar inför jubileumskonserten. Foto: Stefan Risenfors.

Stensjöns kyrkokör under ledning av Birgitta Landgren övar inför jubileumskonserten. Foto: Stefan Risenfors.

Allt detta är skrivet med stora bokstäver (versaler). Till vänster om texten är Mölndals stadsvapen uthugget i stenen. Sådana minnesstenar sätter man upp endast på viktiga byggnader, som man är stolt över. Mölndalsborna var mycket riktigt (med all rätt) stolta över sitt nya ålderdomshem. Vid invigningen den 26 april 1952 uppfördes en kantat med text av kontraktsprosten Tage Orrgård och musik av musikdirektör Elof Abrahamsson, som var organist i Mölndals kyrka (nu Fässbergs kyrka). Texten är tryckt, men var fanns noterna? Det visade sig, att Abrahamsson hade låtit binda in sina noter till kantaten och skänka detta band till Lackarebäckshemmet. Från Mölndals Rotaryklubb kom partituret till Kjell Olmarker i Stensjökyrkans kör. Han insåg, att invigningens 65-årsjubileum skulle infalla i april 2017 och skapade en liten arbetsgrupp för att fira detta. Han fick med sig Jörgen Alexandersson från Rotaryklubbens kulturfond samt aktiveringspedagogen Tommy Stål och kulturkonsulenten Erika Falk, bägge från Lackarebäckshemmet. Även jag som Mölndals historiker kom med i gruppen. Kjell Olmarker har omarbetat eller arrangerat kantaten för att den bättre skall passa kör och orkester. Till 65-årsjubileet av Lackarebäckshemmets invigning kommer Stensjöns kyrkokör med musiker under ledning av Birgitta Landgren att återuppföra detta körverk söndagen den 23 april, först i Lackarebäckshemmet och sedan i Stensjökyrkan. Man har många anledningar att fira, och dem skall jag redogöra för i ett par kommande artiklar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Munkedals järnväg – utsikternas och broarnas bana

Många broar och vackra utsikter – sådant får man se, när man åker med Munkedals Jernväg. Höjdskillnaderna är betydande, och därför får man vara med om bromsare. En bromsare står på främsta vagnen och en på den sista. Inom SJ är bromsarna sedan länge ett utdött och bortglömt släkte, men inom Munkedals Jernväg får man uppleva historien.

Utsikter och broar

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals Jernväg byggdes 1894-1895 och gick från Munkedals bruk ner till Gullmaren, där papperet utskeppades, och där pappersbruket tog i land allsköns varor. Höjdskillnaderna är betydande. Järnvägen går fram i Örekilsälvens norra strandsluttning på en uppbyggd banvall eller en uthuggen klipphylla i berget. Häruppifrån har man utsikt ner över Örekilsälven. Här och var har man gjort upphuggningar, så att passagerarna har fri sikt över dalgången och älven. Finns det en älv, finns även broar. Mittemellan stationerna Munkedal nedre och Åtorp har man utsikt ner över Örekilsälven. Då ser man Kvistrums bro, känd i historien med stavningen Qvistrums bro. Här utkämpades ett slag år 1788, då norrmännen hade ryckt in i Bohuslän och tågade ner mot Göteborg. En mycket underlägsen svensk styrka försökte stoppa norrmännens frammarsch men blev kringränd och tvingades att ge sig. Från järnvägen ser man brons vägbana och i bakgrunden sticker gamla tingshusets fyrkantiga tegeltorn upp som ett riktmärke.

En vacker trevalvsbro

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Tågresan på Munkedals Jernväg både börjar och slutar vid Åtorps station. Härifrån kan man på bara fem-tio minuter vandra ner till Kvistrums bro, en trevalvsbro av snyggast tänkbara stenhuggeriarbete. Den är en verklig prydnad för sin bygd, sitt landskap och stenhuggarnas yrkeskår. En nyligen uppsatt informationstavla ger bra upplysningar om slaget 1788. Denna bro fanns inte 1788, men under det sydligaste brovalvet sticker några trästolpar upp ur vattnet. De kan vara rester av en äldre träbro. Denna järnväg har alltså en historiskt minnesrik plats på bekvämt gångavstånd. Munkedal är på många sätt en rik kulturbygd. Dessutom går järnvägen delvis fram genom ett naturreservat.

Järnvägsbro och motorvägsbro

När Munkedals Jernväg anlades, fanns ännu inte Bohusbanan. Först 1903 var Bohusbanan mellan Uddevalla och Skee färdig. Denna bana korsade Munkedals Järnväg. Den gick närmare bestämt under Munkedals Järnväg. 1901-1902 byggdes Bohusbanan genom Munkedal. SJ byggde då en järnvägsbro åt Munkedals Jernväg över statsbanan. Bron finns kvar ännu idag. När man åker från Åtorp ner till Munkedals hamn vid Gullmaren, far man över en järnvägsbro. Den ursprungliga bron finns kvar strax bredvid den nu använda. Man ser även Bohusbanans järnvägsbro.

Fem broar

Gamla Kvistrums bro (Qvistrums bro) används ännu idag av landsvägstrafiken, men motorvägstrafiken har en nybyggd motorvägsbro, som går fram högt över Örekilsälven och högt över Munkedals Jernväg. När man åker ner till Munkedals hamn, har man det mäktiga brospannet högt ovanför lok och vagnar. Här på denna resa får man alltså se fem broar, alla av intresse på sitt sätt och med god spridning i tiden vad gäller tillkomståren. Bohusbanan går snuddande nära Åtorps station. När man sitter på det trivsamma ”Jernvägscaféet” och äter våffla med glass eller dricker kaffe, glider plötsligt ett av SJ:s snabbtåg förbi (med dämpad hastighet, avpassad för Bohusbanan). Här får man vara med om både äldre tågsätt och yngre.

Ångloket skall rustas upp

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

När museiföreningen Munkedals Jernväg startade 1984, var både lok och vagnar borta. Föreningen köpte dock in ett polskt gruvlok och körde med detta i många år. På sikt bränner dock eld och värme sönder ett lokomotiv inifrån. Efter ett antal år måste viktiga delar av panna och maskin bytas ut. Så skedde med det polska gruvloket. Det blev så att säga utbränt, ett öde, som drabbar även ånglok. En museijärnväg utan ånglok är dock en ofullständig järnväg. Loket kommer att rustas upp och sättas in i trafik, men man behöver pengar. Inom två år kommer ångloket att vara igång, säger de flesta, men från annat håll hörde jag, att det skulle vara färdigt inom tre år. Under 2015 firade järnvägen 120-årsjubileum. Då hade man lånat ett ånglok från museiföreningen Östra Södermanlands Järnväg. Detta lok drog Munkedalsbanans vagnar under några trafikdagar. Pengar behövs till upprustningen. Järnvägen har en stor och viktig sponsor eller donator, nämligen Thordénstiftelsen, grundad av Gustaf B. Thordén, Uddevallavarvets grundare. Stiftelsens stilrena flagga är hissad vid Åtorps station. Thordéns far, Karl Th. Pettersson, var mellan 1895 och 1948 faktor eller hamnchef nere vid Munkedals hamn. Här bevarar stiftelsen värdefull kulturhistoria, som samtidigt är en del av släkten Thordéns historia.

Järnvägsarkivet har förvärvats

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Museiföreningens medlemmar är både flitiga och duktiga. Sedan jag senast besökte järnvägen har en manskapsbod förvandlats till en stilfull stationsbyggnad med namnet Saltkällan på ena gaveln. Man har vid ena gaveln på Åtorps station byggt upp ett mycket snyggt tak över ”Jernvägscaféets” uteservering. Man har – med hjälp av Thordénstiftelsens pengar – byggt en vagnhall nere vid lokstallet. Dessutom har man förvärvat järnvägsarkivet. Munkedals Jernväg drevs av Munkedals bruk, som efter järnvägens nedläggning inte hade användning för järnvägsarkivet. Detta skänktes till Munkedals hembygdsförening, som delar arkivalierna med museiföreningen. De handlingar, som har med järnvägen att göra plockas ut och kommer att utgöra ett särskilt och renodlat järnvägsarkiv. Museiföreningens ordförande Björn Jacobson håller på att gå igenom och sortera handlingarna. Arkivet kommer att få mycket större värde än ett vanligt arkiv därigenom att järnvägen finns kvar som museibana, och därigenom att den sköts av ett flertal kunniga och intresserade medlemmar. Då kan varenda liten upplysning bli av stort värde i restaureringsarbetet och inom forskningen. Banans historia är redan skriven (Lars Welander, Munkedals Järnväg: En bohuslänsk järnvägs historia, 1984, 105 rikt illustrerade sidor). Krönikan är både utförlig och tillförlitlig, men detta hindrar inte att mycket finns att tillägga, och att mycket kan vara värt att fördjupa sig i. Munkedals Jernväg har gjort ett värdefullt  förvärv.

Klicka här för denna artikel som pdf

Göta älv – en farled utan motstycke

Vid en viktig farled eller väg kan man finna det mesta. Sällan har denna sats varit så sann som i fråga om Göta älv. Här har vikingarna seglat med sina knarrar och sina långskepp. Här har hanseaterna seglat med sina koggar. Här har Göta kanals ångbåtar gått uppför och nedför älven.

Erfaren författare

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Tack vare de goda förutsättningarna för varuforsling uppstod alla slags verksamheter utefter älven. Bo Björklund bor i Älvängen, som har ett Repslagarmuseum. Som historieintresserad lärare har han inte kunnat undgå att känna historiens vingslag. Tillsammans med Karl Eric Andersson har han tidigare skrivit tre böcker om Risveden. Han har på egen hand skrivit en bok om Kilanda säteri. Under 2016 har han fullbordat och utgivit en bok om Göta älv från mynningen i Älvsborgsfjorden ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar.  Huvudvikten i boken ligger på området från Göteborgs tidigare gräns vid Lärjeholm ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar. Han förklarar själv, varför han inte behandlar den nedersta delen av älven lika utförligt: ”Platser och verksamheter som finns beskrivna i andra böcker ganska sent har fått liten eller ingen plats. Sådana är Göteborg, Surte och Älvängen. Agnesberg, Nol, Alafors, Göta och Lilla Edet har det däremot inte skrivits något om eller inte skrivits om på väldigt länge. Där har jag lagt lite mera krut. Göteborgs hamn sträckte sig förr till Lärjeholm. Där fanns i älven ett vitmålat fat med en nyckel målad på fatet. Det vita fatet kallades ”Nyckelbojen”, berättade Rolf A Johansson i Trollhättan. Hur det är i dag vet jag inte. Det kan vara så att Trollhätte kanal här har sin ena ändpunkt.”

Långvarigt arbete

Bo Björklund har åstadkommit en bred och omfattande krönika, men klokt nog har han hållit sig till bygden vid älven och räknat bort upplandet. I annat fall hade han sannolikt aldrig blivit färdig. Det stora verket ”Med Dalälven från källorna till havet” av Karl Erik Forsslund hade en mycket bred uppläggning och blev följaktligen aldrig färdigt. Detta hindrar inte att även Björklund har hållit på länge. Hans förra bok, som handlade om Kilanda säteri, kom ut 2010. Dessutom har han givetvis samlat uppgifter om Göta älv redan dessförinnan, medan han sysslade med Risveden och Kilanda.

Museerna vid älven

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Områdets historiska betydelse kan avläsas i antalet museer utefter älven. Göteborgs museer är många, och flera av dem speglar områdets historia. I Surte finns ett glasbruksmuseum. I Älvängen finns ett Repslagarmuseum. Lödöse har ett medeltidsmuseum med en varvshistorisk avdelning, Trollhättan har ett kanalmuseum, Trollhättans Museum, Saabs Bilmuseum och en hembygdsgård. I Vänersborg finns Vänersborgs museum och Kulturlagret. Strax utanför älvens mynning finns Älvsborgs fästning. Vid mynningen är Oscar II:s fort insprängt i berget. Vid Nordre älv ligger Ragnhildsholmens ruin. Bohus fästning ligger där älven delar sig i sina två armar. Utöver dessa museimiljöer finns mycket annat, som är lika eller nästan lika sevärt, framför allt slussarna längst uppe i älven. Bo Björklund har alltså mycket att skriva om.

Lockande layout

Han är en skicklig författare och förstår även värdet i anförda stycken ur samtida tidningar och äldre litteratur. Framför allt är bilderna många och av mycket god kvalitet. Sidorna är stora, och Björklund har lagt ner mycket arbete på layout. Varje uppslag lockar läsaren med intressanta bilder och rubriker. Börjar man bläddra i boken, blir man snart fast.

En kör av många röster

Björklunds storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Björklund är – till skillnad mot många andra författare – klar över värdet i att låta också andra röster komma till tals i boken. Ofta förekommer anförda stycken ur den lokalhistoriska litteraturen, tidningar, tidskrifter, lagar och förordningar. Framställningen blir på detta sätt mer omväxlande och får samtidigt ibland direktkontakt med dåtiden. En kör av många röster möter läsaren.

Omväxlande och många ämnen

Ämnena i sig är omväxlande. Kapitlen handlar om: Det medeltida Lödöse, det medeltida Kungälv, Nordens oroliga hörn, Borgar och befästningar i gränsområdet, Göta älv, fallen, slussarna, kraftverken, Flottningen på Göta älv och Vänern, Sjöfart från vikingatiden till ångbåtsepoken, Trafiken över Göta älv, broar, färjor överroddare, Olyckor och tillbud på Göta älv, Varven vid Göta älv, Tegelbruken vid Göta älv och i Vänersborg, Göteborg och dess föregångare vid Göta älvs mynning, Det sentida Kungälv – den svenska staden, Trollhättan – industristaden vid forsarna, Vänersborg – hamn- och sjöfartsstaden, Andra platser i Göta älvdalen, Järnvägar i Göta älvdalen. Ämnena är både många och omväxlande samt – i viss mån – uttömmande, om man ser till huvuddragen.

Fisket – förr betydelsefullt

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Helt uttömmande kan dock inte ens en så noggrann och flitig forskare som Bo Björklund vara. I vissa fall kan det nämligen vara mycket svårt att få fram uppgifter. Under läsningen slog det mig, att fisket inte hade fått något eget kapitel. I det femte kapitlet finns visserligen ett mycket värdefullt avsnitt om ”Laxfisket i Lilla Edet”, men om det övriga fisket finns enbart smärre anteckningar här och var. Tack vare Göta älv kunde fattigt folk få gratis sovel till potäterna, om bara fiskelyckan var något så när. Givetvis måste pojkar, män och kanske även fruntimmer med metspön ha funnits överallt för några mansåldrar sedan, före den stora välståndsutvecklingen. Sådant fiske sätter dock som regel inte några spår i urkunderna, allra helst som dessa husbehovsfiskare nog föredrog att smyga med sin verksamhet. Deras fiskerätt var i många fall högst tvivelaktig. Fiskerätten tillhörde strandägarna, men till dem hörde inte glasbruksarbetarna i Surte eller pappersbruksarbetarna i Göta. Utvecklingen vad gäller insjöfiske gick under 1900-talet på de flesta ställen dithän, att markägarna inte brydde sig om sin fiskerätt utan lät folk fiska som de ville. Hade man inte fiskerätt, gjorde man dock klokt i att inte skylta med fisk och metspö och inte heller berätta alltför mycket om sina bravader som storfiskare. Ett och annat har Björklund dock funnit. Jag har stannat för ett avsnitt, som är belysande.

Fiskande flottningskarlar

På älven förekom flottning. Stockarna buntades ihop till stora buntar, så kallade ”moser”. Flottningskarlarna följde med dessa moser och bodde på dem som på ett slags farkoster. Björklund har funnit en intressant skildring, skriven av Stig Hallberg: ”Mosekarlarna var utrustade med roddbåt, en presenning, som riggades upp som skydd för väder och vind och där man lagade mat. På vägen fiskade man och sålde en del av fisken till bönder vid älvstranden och köpte kanske mjölk och potatis av dem. En del fisk åt man upp på resan, som ofta tog ganska lång tid om strömmen var svag. Man sålde också fisk i Göteborg.” Fisk från älven användes således till mycket. Hallbergs beskrivning visar också, att man gjorde som man ville. Flottningskarlarna saknade avgjort allt slags fiskerätt, men de fiskade ändå och bjöd ut sin fångst till salu. Flottningskarlarna levde både bokstavligt och bildligt av älven. Det finns mycket att säga i ämnet, och jag återkommer i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Marscher från Europas alla hörn

Slösande rikt är vårt militärmusikaliska kulturarv. Antalet marscher i Europa är oräkneligt stort, och väldigt många är väldigt bra. Tisdagen den 27 september 2016 hade Göteborg Wind Orchestra inbjudit till en marschkonsert i anrika Kronhuset, som var fästningsstaden Göteborgs arsenal på den tiden, då Göteborg var en av Nordeuropas starkast befästa städer.

Anrik konsertsal

Konsert i Göteborgs anrikaste byggnad. Foto: Lars Gahrn.

Konsert i Göteborgs anrikaste byggnad. Foto: Lars Gahrn.

Inne i konsertsalen, där Göteborgs stadsfullmäktige (ännu så länge kallad kommunfullmäktige) sammanträder, lyste mässingskronorna under takbjälkarna och påminde om att kronhussalen en gång i tiden även hade varit garnisonskyrka. Huset har aldrig brunnit, och de kraftiga bjälkarna är de ursprungliga bjälkarna från 1640-talet. Genom årsringsundersökningar har man kommit fram till, att timret stod på rot redan innan Gustaf Wasa blev svensk kung 1523. Ja, huset är verkligen anrikt. Titeln på aftonens konsert var ”Marche Europee – marscher från Europa”. Man hade valt ut marscher från Ryssland i öster till Spanien i väster, från Finland i norr till Italien i söder. Även dirigenten för kvällen, Peter Ettrup Larsen, var, om inte en internationell, så åtminstone en internordisk företeelse. Född och verksam i Danmark, har han studerat i Finland och undervisat där. Han visade sig kunna tala både svenska och finlandssvenska. En finsk marsch spelades, nämligen Muistoja Pohjolasta. Finländska marscher har det gemensamt, berättade Ettrup Larsen, att de är förhållandevis korta. Han förklarade detta med att finländarna nog inte ville stå ute alltför länge i kylan och spela.

Tjajkovskij

Detta är nog en mer skämtsam än verklighetsnära förklaring. Dess syfte är nog främst att roa åhörarna. (Dirigenten är en skicklig musikkåsör.) En marsch av Peter Tjajkovskij var med, och denna marsch hette Marche Slave. Den räknas som ”symfonisk marschmusik utan fioler”. Kort sagt, det är inte den som har gjort honom berömd. Eftersom han var en stor tonsättare inom den klassiska musiken, är Marche Slave alltför utarbetad för att inte säga överarbetad. Marscher hör hemma ungefär mitt emellan populärmusiken och den klassiska musiken, men Tjajkovskij ville alltså glida över i den klassiska musiken. Dessutom förekom många avsnitt, som gick i moll, men marscher skall gå i dur för att muntra upp och pigga upp tågande soldater.

Professionella kompositörer

Peter Ettrup Larsen berättar.

Peter Ettrup Larsen berättar.

Till kvällens överraskningar hörde ”Bellmansmarsch” av en norsk kompositör, som har tagit starka intryck av Bellmans glada melodier. Marschen var pigg och glad som Bellmans musik, men lät den som en marsch? Svaret blir nog snarare nej än ja. Tjajkovskij är bra som Tjajkovskij och Bellman som Bellman. Som marschkompositörer eller marschinspiratörer har de dock sina svagheter. Lyckligtvis är antalet professionella marschkompositörer mycket stort. Namn som Grundström, Widner, Fucik, Teike och Ganne väcker många musikaliska minnen. Dessa kompositörer var representerade i programmet med utmärkta marscher. Även två danskar fanns med. I Danmark har alla monarker sedan 1800-talets mitt fått en marsch sig tillägnad. Numera skall inte bara den regerande konungen eller drottningen ha en egen marsch utan alla medlemmar av kungahuset. Vi fick höra ”Dr. Margarethe II’s Parademarch”. Vi fick därmed veta, att danskarna är bra både på att dirigera och på att komponera.

Operettkomponister

Under 1800-talets senare hälft var det vanligt, att marschkompositörer även komponerade operetter, berättade dirigenten. Både operetterna och marscherna hör hemma mellan populärmusiken och den klassiska musiken. Därför förstår man, att kompositörerna ägnade sig även åt operetter. Om man bara snuddar vid musikhistorien, börjar man snart ana vilka mängder ospelade operetter och operor, som vilar i musikarkiven, många av dem mycket bra. Göteborg Wind Orchestra har en stor bredd i sin repertoar. För att leva vidare och skaffa sig en större publik har man börjat spela många andra slags musik.

Birger Jarls inspelningar

Tack för oss!

Tack för oss!

Musikkårernas ursprung var dock marschernas värld. Musikkårerna var utomhusorkestrar, som spelade på gående fot för att pigga upp och muntra upp marscherande soldater. Därför är det historiskt riktigt och viktigt, att man inte släpper förbindelsen med sitt ursprung. Till marschkonserten hade vänföreningen plockat fram tre av fem inspelningar med ”Marschklanger”, dirigent: Birger Jarl. Jag kunde inte motstå dessa ungefär 20-åriga inspelningar och en fjärde med flygvapnets marscher utan inköpte dem. Innan häpna läsare kastar sig på telefonen för att upplysa mig om att Birger Jarl, Stockholms grundare, gick ur tiden 1266 och alltså inte kan ha dirigerat någon musikkår för 20 år sedan, vill jag påpeka, att även en sentida dirigent inom militärmusiken har burit detta historiska namn. Han ledde musikkåren, även kallad ”Bohus bataljon”, vid Bohusläns regemente i Uddevalla. Musikhistorien är rik på kulturhistoria. Presentationerna av marscherna blir till smärre föredrag av stort intresse. Peter Ettrup Larsen både berättade och dirigerade med den äran.

Klicka här för denna artikel som pdf

En loge som längtar hem till Mölndal

Logen nummer 127 Kvarnbyn av ordenssällskapet Odd Fellows bildades redan 1954 och lyckades med det mesta, dock med undantag för uppgiften att finna lämpliga lokaler i Mölndal. Många lovande verksamheter härute i Mölndal har efter en tid hamnat i Göteborg. Så blev det också med Odd Fellows, men logen Kvarnbyn vill komma hem till Mölndal.

Inbördes hjälp och bistånd

Märket för logen nummer 127 Kvarnbyn visar Mölndalsfallen i gången tid.

Märket för logen nummer 127 Kvarnbyn visar Mölndalsfallen i gången tid.

Odd Fellows är ett ordenssällskap för inbördes stöd och hjälp. I en tid, då ”sociala skyddsnät” antingen inte fanns eller var synnerligen grovmaskiga, måste folk slå sig ihop och sörja för sin välfärd själva och tillsammans. Skråna hade stor betydelse även i sådana frågor, men folk hade svårt att komma in i skråna. De, som hamnade utanför, valde kanske i stället att gå med i Odd Fellows. Genom bröderna i Odd Fellows kunde man få både understöd och nytt arbete, om man blev arbetslös. Begravningar var (och är) kostsamma tillställningar. Odd Fellows kunde hjälpa till med begravningen. Samhället har tagit över det mesta av dessa uppgifter, men vem behöver inte vänner och stöd från vänner i prövningar? Vännerna från Odd Fellows ger detta stöd. Man håller alltid noga reda på vem som är frisk och vem som är sjuk. Sjuka bröder får besök. Vid en begravning nyligen kom bara sex släktingar men inte färre än nitton ordensbröder.

Budord om socialt arbete

I ordenslokalerna står under en gudssymbol (en trehörning med det allseende ögat och ljusstrålar) ordenssällskapets budord: ”Vi befalla eder att besöka de sjuka, hjälpa de nödställda, begrava de döda, uppfostra de föräldralösa”. Allt detta låter ju väldigt arbetskrävande, men vardagens verklighet är sällskaplig samvaro och vänners omsorg om varandra. Ordenssällskapets kännetecken är tre länkar, som hakar i varandra och hänger samman. Namnet låter ana, att ursprunget finns i den engelskspråkiga världen. I England fanns Odd Fellows redan på 1700-talet. Därifrån spred sig ordenssällskapet i första hand till USA men även till många andra länder, däribland Sverige. Logen i Malmö var den första i vårt land.

Lokalfrågan svårlöst

Styrelsen för logen nummer 127 Kvarnbyn.

Styrelsen för logen nummer 127 Kvarnbyn.

År 1952 var tiden kommen för Mölndal. Rolf Lindau, själv logemedlem, har sammanställt uppgifter ur protokollen. Först bildades en förening. Dess första möte hölls i restaurang Gillet vid Frölundagatan (nuvarande Brogatan) i Mölndal. Lindau skriver: ”Det mest brännande problemet var lokalfrågan, vilken vid detta tillfälle inte kunnat lösas. Man förskräcktes dock inte, utan räknade med att tillfälligt få hjälp av Odd Fellows i Göteborg.” I en tidningsnotis berättas om hur föreningen ombildades till loge 1954. Avslutningsvis läser vi: ”Intill dess den nya logen får ordnat sin lokalfråga i Mölndal förläggs dess sammankomster till ordenshuset vid Vasagatan.” (Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 29/3 1954). Sedan dess har 62 år hunnit förgå, men logen nummer 127 Kvarnbyn finns fortfarande kvar i ordenshuset vid Vasagatan, långt från Mölndals kvarnby. Här har man haft det bra, men man har ändå anledning att överväga andra lösningar.

Finklädda medlemmar

Man har hela tiden hyst en önskan om att skaffa sig en möteslokal i Mölndal. Ordenshuset skall nämligen hysa många loger. Ibland kan det vara svårt att bereda rum för alla. Till råga på allt har man svårt att finna parkeringsplatser i närheten av Ordenshuset. Visst kan man åka spårvagn, men många logebröder drar sig för detta. På mötena skall man nämligen vara klädd i svart kostym. Kommer man i svart kostym till spårvagnen, kan man i våra dagar lätt bli hånad eller på annat sätt trakasserad. Medlemmarna har fått höra ett och annat. De drar sig därför för att åka spårvagn. En bra lokal med parkeringsplatser önskas! Plats för 60 medlemmar behövs. Så många är man nu. Som mest har bröderna varit omkring 150.

Kvarnbyn drar

Ordenshuset vid Vasagatan var tänkt som en tillfällig lösning för logen nummer 127 Kvarnbyn, men logen är kvar där ännu efter 62 år.

Ordenshuset vid Vasagatan var tänkt som en tillfällig lösning för logen nummer 127 Kvarnbyn, men logen är kvar där ännu efter 62 år.

Ronny Eliasson och Rolf Lindau besökte mig för att lämna över uppgifter om logen. Då kom den eviga lokalfrågan upp. Jag började rabbla upp alla ställen inom Mölndals stad, där jag hade varit och hållit föredrag en eller annan gång. De båda vännerna blev genast intresserade och bad mig att skriva ner dessa ställen. Helt klart skulle man gärna vilja flytta över till Mölndal. Fastän medlemmarna numer bor både här och var i Västsverige, är mölndalsborna många. Kunde man komma till ett ställe med lägre hyra, skulle man kunna skänka mera pengar till välgörenhet. För närvarande skänker man pengar till kvinnojouren, och man är angelägen om att kunna ge mera i bidrag till denna och andra ömmande verksamheter. Odd Fellows kommer att medverka i kulturnatt i Mölndals kvarnby. Under hösten har man ett möte i Kråkans restaurang. Den gamla kvarnbyn utövar stark dragningskraft på bröderna. (Även systerloger, Rebeckaloger, för kvinnor finns förresten.) Förhoppningsvis hittar logen nummer 127 Kvarnbyn hem till Mölndal förr eller senare. Möjligheterna ökar hela tiden. När jag räknade upp samlingslokaler, slog det mig, att nästan alla hade tillkommit efter 1954. Själv är jag ett år yngre än föreningen och ett år äldre än logen. Man förundras över hur mycket som har hänt i Mölndal under min och logens tid.

Klicka här för denna artikel som pdf