Fallens dagar och svenska pyramider

Fallens dagar drar årligen många människor till Trollhättan. I vanliga fall leds vattnet in i kraftverken, och då ligger fallområdet i stort sett utan vatten. Flera gånger om dagen släpps vattnet dock på i den gamla älvfåran under Fallens dagar. Det är en stor upplevelse att se vattnet under kraftigt brusande forsa fram, skummande vitt.

Forsen sopar bort all växtlighet

Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.
Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.

Säkerhetsföreskrifterna är stränga, och överallt finns stängsel, så att man inte skall komma för nära forsen. Kanske underskattar man därför fallens kraft och mäktighet. En jämförelse mellan Trollhättans torrlagda älvfåra och andra gav mig dock en tankeställare. Det dröjer inte länge förrän en torrlagd älvfåra blir bevuxen av gräs, buskar och träd. På några årtionden förvandlas den som regel till rena rama djungeln. I Trollhättan kunde jag däremot inte upptäcka en enda buske eller ett enda grässtrå nere i älvfåran. De få vattenpåsläppen varje år är alltså tillräckliga för att hålla växtlighet borta och sopa fullständigt rent. Vattnet har en fruktansvärd kraft.

Så långt upp som vattnet har nått saknas all växtlighet.
Så långt upp som vattnet har nått saknas all växtlighet.

Storartade stenhuggeriarbeten

Fallen är en stor sevärdhet, men Trollhättan har mycket mer att uppvisa. Söndagen den 23 juli 2017 var jag där. Givetvis var jag med om två ”fallpåsläpp”, men jag kunde inte besöka Trollhättan utan att också vandra ner till slussarna. Här nere finns tre slusstrappor att beskåda, slussarna från år 1800, slussarna från 1844 och vår tids slussar från 1916. Om man både tittar och tänker, gör slussarna ett mycket starkt intryck på besökaren. Stenhuggeriarbetena är utförda med största tänkbara noggrannhet. Efter mer än två århundranden kan man inte upptäcka några sättningsskador. (Smärre sättningsskador kan mycket väl ha åtgärdats under årens lopp, men de kan inte ha varit många, och de har inte lämnat märkbara spår.) Grundarbetena måste ha varit mycket bra. Stenarna är väl huggna med oklanderlig passform. Här har vi en svensk motsvarighet till Egyptens pyramider.

Olidestationens fasad uppvisar stenarbeten av bästa slag.
Olidestationens fasad uppvisar stenarbeten av bästa slag.

Kraftstationer jämförliga med pyramiderna

Intrycket blir ännu mäktigare, om man går till Olidestationen, det stora kraftverket från 1910. Detta kraftverks mäktiga fasad mot vattnet är inte bara hög och lång utan även uppbyggd in i minsta enskildhet för att göra mesta möjliga intryck på betraktaren. Stenblocken är tillhuggna med största möjliga noggrannhet. Fasaden är uppbyggd med väldiga pilastrar, som ger den en oerhörd styrka. Vackra stenhuggeriarbeten finns som prydnader. Längst upp pryds fasaden av tinnar, som är ditsatta endast som utsmyckningar. Senare byggdes Hojumstationen (färdigställd 1942), det övre kraftverket, som likaså är mycket välbyggt. Antalet utsmyckningar är dock här mindre. Man kan emellertid nämna Strömkarlens huvud, en mycket stor stenskulptur, som har blivit ett kännemärke för Trollhättan. Dessa kraftstationer är jämförliga med Egyptens pyramider. Den, som känner till äldre bebyggelse, vet, att vi har många fler byggnader i vårt land av liknande slag, fastän kanske inte lika stora. Alla är sevärdheter, och alla är värda vår beundran enbart för stenhuggeriarbetena. Tyvärr har dessa byggnader inte fått den uppmärksamhet, som de förtjänar. Byggnadsstilen drabbades av ett hastigt och genomgripande omslag: från stenhuggeriarbeten till betonggjutning, från rik utsmyckning till kala ytor och raka linjer. Funkisen slog igenom. De förnämliga stenbyggnaderna kom därför att ringaktas, men förändringar i synsättet är långsamt på väg.

Vid Hojumstationen finns strömkarlens huvud.
Vid Hojumstationen finns strömkarlens huvud.

Trollhättans kyrka

Vid Hojumstationen finns Oskarsbron över fallen. Här har man en av de bästa utsiktsplatserna vid fallpåsläppen. Vid Hojumstationen brukar man därför slå upp ett stort tält för ekumenisk gudstjänst och för olika artistframträdanden. Nära Hojumstationen finns också Trollhättans nygotiska tegelkyrka, ritad av Adolf Wilhelm Edelsvärd och invigd 1862. Kyrkan var öppen och är verkligen sevärd. I sen tid har den färgsatts fritt och djärvt. Färgharmonin är stark, kontrastrik och mycket tilltalande. Den är en utmärkt plats för andakter och konserter under Fallens dagar. Utanför finns servering av kaffe, saft, bullar och kakor, alltsammans skött av församlingens många trevliga medarbetare.

Fyra centrum i lång stad

Trollhättan är som bekant en mycket avlång stad. Under Fallens dagar finns fyra olika centrum: slussarna, Olidestationen, området kring Hojumstationen och Trollhättans kyrka samt kajen ovanför fallen. Överallt fanns mycket att se och uppleva. Fallen och kyrkan höll mig dock kvar större delen av dagen kring Hojumstationen. Jag kan därför inte berätta om allt, men det, som jag upplevt, är som synes mycket nog.

 

Annonser

Nils Dahlbeck i minnets ljus

Nils Dahlbeck i Kållered hör inte till de kändisar, som glöms bort vid sin död. Han gjorde många viktiga insatser på många olika områden. Dessutom hade han otaliga vänner, bekanta och medarbetare. Väldigt många minns honom.

Omtyckt chef

Nils Dahlbeck som kapten Bäckdahl. Foto: Bo Tak.
Nils Dahlbeck som kapten Bäckdahl. Foto: Bo Tak.

En av dem är filmfotografen Bo Tak. Han hade nämligen Dahlbeck som chef. Dahlbeck var nämligen under många år radio- och tv-chef i västra distriktet. Han var bosatt på Tulebo i Kållered. I sina memoarer ” När jag nobbade Josephine Baker” (2017, 120 rikt illustrerade sidor) berättar Bo Tak om sin gamle chef: ”Nils Dahlbeck blev känd för svenska folket, dels genom radions naturprogram tillsammans med Nisse Lindman och senare genom barnprogrammet ”Kapten Bäckdahl” med skafferitrollen Humle och Dumle. Dahlbeck var också, under många år, chef för både radio och tv i västra distriktet. Det finns, som jagtycker, några kul historier där Nils är inblandad, som den här, när han tillsammans med en ljudtekniker är på tjänsteresa i Skåne. Det har hunnit bli midnatt då de är på hemväg. Mitt på skånska landsbygden får de motorstopp. Nils ser att det lyser i en bondgård längre fram. Det fanns ju inga mobiltelefoner i slutet av 50-talet, så det var ju bara att försöka få låna en telefon. Han kommer fram till bondgården och knackar på. En sur äldre man öppnar och Dahlbeck säger: ”God afton, jag heter Nils Dahlbeck och är från Radiotjänst”. ”Jag ska inte ha någon radio”, svarar mannen och smäller igen dörren framför honom.

Dahlbeck och Tulebo

Bo Tak i yngre dagar.
Bo Tak i yngre dagar.

Dahlbeck bodde med sin fru på en gammal vacker gård i Tulebo nära Kållered, strax söder om Göteborg. Boningshuset bestod av flera vackra och smakfullt inredda rum smyckade med antikviteter. Samtliga rum hade dessutom mycket originella spisar. Några var etagespisar i gjutjärn med utsirade ornament. Det rymliga kökets väggar var behängda med välputsade kopparkärl och genom köksfönstren kunde man se dvärghönsen gå och sprätta på gårdsplanen. Hund och häst bidrog även till att göra idyllen fullkomlig. För att inte tala om det stora trädgårdslandet, som imponerade med alla sorters växter.

Beundrat hem

Vid ett tillfälle var Nils värd vid nordiska radiochefernas konferens i Göteborg. En kväll då de avslutat dagens möte med middag, föreslog Nils att de skulle ta kaffet och konjaken på Tulebo. Nils ringde hem till frun och bad henne tända i samtliga spisar samt pryda upp med levande ljus. Väl hemkomna gick radiocheferna beundrande genom huset och upplevde myset. Plötsligt hördesden finske chefen, på bruten finlandssvenska, muttra för sig själv: ”Man måst nog va ganska rik för att bo så här fattigt”.

Ett boende i tiden

Makarna Dahlbecks boende på Tulebo låg helt rätt i tiden. Man skulle bo folkligt och enkelt på den tiden. Torp och arbetarbostäder blev därför eftertraktade och följaktligen dyra. Antagligen anspelar finländaren på detta. I makarna Dahlbecks fall fanns dock inte någon strävan att göra sig till och följa tidens ström. De hade helt enkelt tagit över hennes föräldrahem ute i Tulebo by. Eftersom båda var intresserade av trädgårdsodling och husdjur, passade detta boende dem bra. Att de med sitt boende hamnade rätt i tiden var alltså en tillfällighet utan beräkning. Memoarernas titel är som sagt: Bo Tak, När jag nobbade Josephine Baker (Sthlm 2017, 120 rikt illustrerade sidor). Den är utgiven på författarens förlag och kan alltså beställas genom Tak själv (taklundska@yahoo.se).

 

 

Klicka här för denna artikel som pdf

Socialdemokratins århundrade

Ett hundraårsminne 2017

Hjalmar Branting var socialdemokratins ledare under det demokratiska genombrottet. År 1917 blev han finansminister. Oljemålning av Richard Bergh.
Hjalmar Branting var socialdemokratins ledare under det demokratiska genombrottet. År 1917 blev han finansminister. Oljemålning av Richard Bergh.

År 1917 slog parlamentarismen genom i Sverige. Parlamentarismen innebär, att de partier, som har flest riksdagsmän och bäst stöd i riksdagen, bildar regering. Utvecklingen hade länge varit på väg. År 1905 avgick regeringen Johan Ramstedt, och en helt ny regering bildades. Ibland ser man detta regeringsskifte som ett parlamentariskt genombrott. Nytt år 1917 var dock, att socialdemokraterna ingick i den nya regeringen. Liberaler och socialdemokrater bildade tillsammans regering. Båda var då vänsterpartier. Statsminister blev liberalernas partiledare, professor Nils Edén. Hjalmar Branting, socialdemokraternas ledare, blev finansminister. Sedan regeringen hade avgått, bildade Branting en rent socialdemokratisk regering och blev statsminister. År 1917 inleddes ett århundrade, då socialdemokraterna kom att vara det ledande partiet. På så vis är 1917 ett mycket viktigt årtal i svensk historia. Ute i Europa utspelades samtidigt blodiga revolutioner och kontrarevolutioner. Här hemma gick allt fredligt till.

Svenska socialdemokrater blev framgångsrikast

Socialdemokratin var rent allmänt på frammarsch i hela Europa. Åren 1917 och 1918 kännetecknades av maktväxling ute i Europa. Om man jämför Sverige med andra länder, har dock de svenska socialdemokraterna varit bäst på att behålla regeringsmakten och bäst på att i grund förändra samhället. Andra socialdemokratiska partier har regerat kortvarigt. De har inte uträttat lika mycket. Deras reformer har ofta rivits upp av följande regeringar. Hur har de svenska socialdemokraterna gått till väga för att lyckas bättre än partikamrater i andra länder?

Stor fränhet i början

Arbetarrörelsens organisationer skapades av agitatorer, som var mycket fräna. Under 2000-talet har näthatet blivit en obehaglig överraskning för allmänheten och särskilt för dem, som har drabbats av detta hat. Något liknande upplevde man, när de socialistiska agitatorerna påpekade alla missförhållanden på arbetsplatserna och i samhället i stort. De gamla makthavarna överraskades obehagligt av det samhällshat, som slog emot dem. Motsättningen mellan de stridbara nya organisationerna och de gamla makthavarna, som tyckte, att det mesta var bra eller tämligen bra, blev stor och allvarlig. Den fräna framtoningen fyllde ett syfte genom att man drog till sig dem, som var brinnande i anden, övertygade och ivriga, men den stötte tillbaka den stora allmänheten eller gjorde allmänheten betänksam.

Fränheten tonades ned, men målen behölls

Hjalmar Branting som folktalare. Oljemålning i Wendelsbergs folkhögskola. Foto: Lars Gahrn.
Hjalmar Branting som folktalare. Oljemålning i Wendelsbergs folkhögskola. Foto: Lars Gahrn.

Den svenska socialdemokratin kom att präglas av sin partiledare Hjalmar Branting, och man kan även säga, att han var en utmärkt företrädare för sin rörelse. Han var angelägen om att tona ner fränheten och att inrikta sig på de smärre stegen framåt snarare än de långtgående kraven. Försiktighet och måttfullhet kom att prägla svensk socialdemokrati. Kritikerna kom därför att anklaga socialdemokraterna för att de skulle ha svikit sina ideal, begått förräderi och så vidare. I efterhand och om man ser på ett längre tidsskede, kan man fastslå, att anklagelserna saknar grund. Socialdemokraterna har aldrig glömt sina målsättningar. Däremot inser de, att man bör ta flera korta steg, och att stora mål måste vara långsiktiga. Denna inställning har stora fördelar. Man har lättare att få med sig andra på små steg än på stora. Under en långvarig steg för steg skeende reform hinner folk vänja sig vid tanken eller rentav lära sig att uppskatta vad som händer. Samverkan med andra och samarbete väcker förtroende hos allmänheten. Hjalmar Brantings arbete och inriktning fortsattes av Per Albin Hansson, som i sin ungdom var fräsande radikal men i sin inriktning på folkhemmet fann en målsättning för både de egna och många utanför de egna leden. Från att ha varit agitator blev han mer och mer en landsfader för alla. Hans metoder förändrades men inte hans målsättning.

Maktväxling på 1970-talet

Tack vare denna inriktning på flera smärre delmål och tack vare denna måttfullhet kunde socialdemokraterna i Sverige inneha makten utan avbrott från 1936 till 1976. Hur kom det sig att socialdemokraterna miste regeringsmakten just under 1970-talet, då vänstervindarna var starka? En av förklaringarna var nog just radikaliseringen. Socialdemokraterna blev på nytt fräna, och det gällde inte minst den dåvarande partiledaren Olof Palme. Han satsade åt vänster och blev mycket uppburen inom partiet, bland dem, som var mest övertygade och stridbara. Samtidigt skärptes dock motsättningarna till andra partier, och detta visade sig vara allvarligt. Marginalerna var hela tiden små. Antalet röster, som kunde fälla utslaget mellan blocken, var inte stort. Genom att satsa åt vänster kunde man lätt förlora röster åt höger eller närmare bestämt åt mitten. Så gick det som bekant. Därför förlorade socialdemokraterna regeringsmakten under en tid, då de mänskligt att döma borde ha haft lätt att behålla den. Socialdemokraterna kom dock tillbaka, men helt klart var de försvagade. De har inte återvunnit sin forna styrka. Vad kan detta bero på?

Avkristningen leder till minskat samhällsansvar

Ett demonstrationståg går uppför Mölndals Kråka (Kvarnbygatan) under storstrejksåret 1909. (Knut Bergs bildsamling i Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)
Ett demonstrationståg går uppför Mölndals Kråka (Kvarnbygatan) under storstrejksåret 1909. (Knut Bergs bildsamling i Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Så här i efterhand ser man eller anar man åtminstone orsaker, som kanske inte skulle ha varit uppenbara för samtiden. Efterkrigstiden präglades även av en snabb sekularisering. Avkristningen gick snabbt. Även om socialdemokratin inte var någon religiöst inriktad rörelse, uppstod dess idéer i ett kristet präglat samhälle. De socialistiska idéerna innebär, att man skall arbeta för varandra, att man har ett ansvar för andra, att man skall arbeta för det gemensamma bästa, att man skall arbeta oegennyttigt utan egen vinning. Ingenting av allt detta var egentligen självklart, men under 1800-talets kristet färgade idealism uppfattades detta som den egentliga och väsentliga sanningen om mänskligt samliv, ja, som en ren självklarhet. Den samtida filosofin, som tidens ideologer flitigt tog del av, var i många avseenden en avspegling av denna kristna idealism. Filosofin uppfattades på den tiden som ett slags vetenskap. Om kristendomen försvagas i samhället, kommer även intresset för de socialistiska idéerna att försvagas. Varför skulle man inte lika gärna kunna vara egoistisk? Har man själv inte större nytta av att vara egoistisk?

Att osjälviskt arbeta för det allmänna bästa – inte längre självklart

Socialdemokraternas valbilar på Gamla torget omkring 1930. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)
Socialdemokraternas valbilar på Gamla torget omkring 1930. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)

Tidigare sågs det som sagt som en självklarhet att man skulle vara oegennyttig och inte sko sig. Därför uppstår förvåning och vrede, när i våra dagar avslöjanden om förmåner, höga löner och rena oegentligheter kommer. I många andra länder – utan vår värdebakgrund – ägnar sig folk emellertid åt politik just för att kunna tillskansa sig förmåner, få höga löner och kunna begå allsköns oegentligheter. Möjligen blir det på sikt så även här i Sverige. Det vore en sorglig och samhällsskadlig utveckling, men tyvärr tycks vi vara på väg åt detta håll. Till den stora värdegemenskapen i Sverige hör att även de andra partierna hade samma inställning som socialdemokraterna till politiken: det gäller att oegennyttigt arbeta för det allmänna bästa. Man kan säga att allt föreningsliv bygger eller har byggt på denna uppfattning. Obehagligt nog upplever vi nu ett minskande stöd även för andra partier och föreningsarbete över huvud taget. Så gott som alla föreningar klagar över minskande medlemsantal.

Skuldsanering minskar väljarstöd

Under 1970- och 1980-talet genomled Sverige många strukturomvandlingar. Viktiga industrigrenar som till exempel hela varvsnäringen råkade i kris. Varven lades ned. Textilindustrins kris förvärrades. Större delen av denna industri drabbades av nedläggningar, och så vidare. Kraven på stöd från samhället ökade. Statsfinanserna försämrades med ökande budgetunderskott som följd. Göran Persson fick den otacksamma uppgiften att minska underskotten och betala av på statsskulden. Han lyckades med uppgiften, men denna politik var inte omtyckt, och han fick inte mycket tack för denna viktiga och nödvändiga insats. Väljarstödet för socialdemokraterna minskade och har inte återhämtat sig. Socialdemokratins utomordentligt starka ställning under 1940-, 1950- och 1960-talen är historia, men socialdemokraterna har ändå innehaft makten fler år än borgerligheten även efter det historiska maktskiftet 1976. År 1917 ingick socialdemokratiska ministrar för första gången i en svensk regering, och 100 år senare heter regeringschefen Stefan Löfven och är socialdemokrat. Under de senaste etthundra åren har socialdemokratin varit den starkaste politiska kraften i Sverige. År 1917 inleddes en fredlig revolution, som har förändrat det mesta och åtminstone påverkat allting. Året 1917 är ett av de viktigaste märkesåren i svensk historia. Regeringsskiftet ledde till flera viktiga reformer, som vi har anledning att återkomma till.

Klicka här för denna artikel som pdf

Ljudaborg lyfter Ronja Rövardotter

Ronja Rövardotter – hur skulle denna berättelse kunna omvandlas till teater? Astrid Lindgrens berättelse är avsedd för barn och följaktligen enkel till sin uppläggning och handling. Två rövarband håller till i den stora skogen. De är fiender inbördes. Ronja är dotter till den ene rövarhövdingen. Birk är son till den andre. De båda ungdomarna (eller barnen) träffas och blir goda vänner. Följden blir, att de båda rövarbanden försonas och går samman.

Romeo och Julia förebilder

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.
Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Själva uppläggningen är känd tack vare Shakespeares skådespel Romeo och Julia (1595) och har på svensk botten återanvänts av F. A. Dahlgren i Värmlänningarna (1846). Dahlgren gav sitt skådespel ett lyckligt slut, och så gör även Astrid Lindgren (1981). Den historiska förankringen är svag. Något svenskt rövarband, som har haft en riddarborg, är inte känt från historien, än mindre två – inbördes fientliga – rövarskaror, som innehar var sin del av samma borg. Astrid Lindgrens berättelse är ett sagospel eller en ”rövarhistoria”. Hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter? Hur skulle man kunna få djup i en grund berättelse? Hur skulle man kunna få något slags historisk trovärdighet i ett sagospel? Ja, hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter?

Ljudaborg klarar allt

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.
Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Man hade all anledning att ställa sådana frågor, men jag var aldrig det minsta orolig, endast nyfiken. Ljudaborg kulturförening lyckas med allt. Med utmärkta skådespelare, god regi, bra dräkter, sång, dans och lyriska dikter lyckas Ljudaborg lyfta Ronja Rövardotter. Själva skådeplatsen är bästa tänkbara. Friluftsteatern Ljudaborg ligger bakom Lödöse museum och alldeles intill bergsfoten. Själva sluttningen är rikt bevuxen med ekar och annan växtlighet. Naturen är en del av skådeplatsen. Grönskan ger en stark verklighetskänsla. Skådespelarna förstärker denna känsla av verklighet genom utmärkt spel. De talar väl och tydligt. Dessutom har de lärt sig ansiktsuttryck och kroppsspråk. Även bifigurerna spelar med tack vare ansiktsuttryck och kroppsspråk. Detta skapar en mycket livaktig scenbild.

Besjälad natur

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.
Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Dräkterna är utmärkta. Ljudaborg har i många år spelat teaterstycken med medeltida ämne. Föreningen eller medlemmarna har därför många medeltidsdräkter. Ronja Rövardotter har spelats in som film. Jag har endast sett några få filmsekvenser, men jag minns ännu med obehag de ohistoriska och osannolika dräkterna. Här på Ljudaborg känns allt (eller nästan allt) historiskt riktigt. Alla dräkter är dessutom vackra. När Astrid Lindgren (1907-2002) växte upp var naturen ännu, åtminstone bland ”de gamle”, besjälad, fylld av övernaturliga väsen. I sitt sagospel har hon tagit med sådana väsen: vildvittror, rumpnissar, grådvärgar, småvittror och skogsväsen (besjälade träd). I folktron var dessa väsen oberäkneliga, lättstötta och ibland farliga. De speglar naturens farlighet. Vi moderna människor, som lever vid sidan av naturen och ser den mer som ett antal vykortsbilder, har en romantisk och idylliserad natursyn, men människor, som lever i och av naturen, ser annorlunda på sin omgivning. De ser även farorna och grymheten.

Naturväsen gestaltas åskådligt

Att åskådliggöra dessa farliga väsen på teaterns skådebana är inte det lättaste, men Ljudaborg lyckas med allt. Dräkterna är uttrycksfulla. Genom sitt uppträdande lyckas dessa väsen förmedla en känsla av fientlighet och farlighet. Ljudaborg lyckades mycket bra åskådliggöra hur dimma i skogen omger Ronja och Birk, förvirrar dem och bringar dem i fara att komma vilse. Skogsväsendena håller upp vita lakan och tränger sig in på Ronja och Birk från alla sidor. Ibland dansar flickor i dräkter, som påminner om skator, in på scenen. Svart och vitt i svepande rörelser och påträngande danser efterbildar skators otrevliga och halvt hotfulla uppträdande.

Mänskligt djup i rolltolkningarna

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.
Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare sina skådespelarbegåvningar lyckas Ljudaborg ge mänskligt djup åt Astrid Lindgrens personer. Ingvar Henriksson är ålderman i sällskapet och ger en lysande gestaltning av Skalle-Per med eftertryck i replikerna, livliga ansiktsuttryck och väl avpassat kroppsspråk. I Astrid Lindgrens bok är Ronja och Birk två barn, men på Ljudaborg är de en ung kvinna och en ung man, gestaltade av Elin Jansson och Andreas Hallor. Ljudaborgs uppläggning är bättre. Endast ungdomar eller yngre vuxna kan visa sådan självständighet gentemot sina föräldrar som Ronja och Birk. Ronjas föräldrar heter Mattis och Lovis. De spelas mycket trovärdigt av Mikael Jakobsson och Anna Karlsson. Den sistnämnda lyckas mycket bra med att ge oss bilden av en hustru, som på många sätt är hövding över rövarhövdingen. Birks föräldrar, Borka och Undis, spelas av Jonny Sandström och Sorayah Hellberg. Bägge har skinn på näsan och sting i replikerna. Ungefär så bör man nog vara för att kunna bli och kunna förbli ett hövdingapar i ett rövarband.

Omsorg på detaljerna

Som en av åskådarna kan man bara ana allt arbete, som ligger bakom en sådan uppsättning och varje föreställning. Här har givits mycken och god regi. Regissören heter Martin Rossing, och han har gjort ett bra arbete. Även smärre scener har ägnats omsorg. Efter mellanakten skulle två rövare ge signal att teaterstycket skulle återupptas. Den ene höll en gonggong. Den andre skulle slå på gonggongen med en klubba. Denna signalgivning visade sig bli ett mindre komiskt skådespel, alltsammans givetvis noga förberett och instuderat. Ljudaborg lägger omsorg även på detaljerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Nationaldag i Landvetter med allt åt alla

Nationaldagsfirandet i Landvetter har Svenska kyrkan tagit hand om med stor klokhet och uppfinningsrikedom. Den, som vill ha tips om hur man skall göra, bör ta del av denna min bloggartikel, som skall förmedla det viktigaste i firandet.

Nationaldagsgudstjänst

Processionen inleddes med två svenska fanor, som senare fick smycka scenen. Foto: Lars Gahrn.
Processionen inleddes med två svenska fanor, som senare fick smycka scenen. Foto: Lars Gahrn.

Vår nationalsång ”Du gamla du fria” innehåller en hyllning till Sveriges natur: ”din sol, din himmel, dina ängder gröna”. Naturupplevelsen är viktig för oss alla. Att stå och sjunga sådana rader på ett asfalterat torg passar inte alls. I Landvetter har man en plats av bästa slag, nämligen ”ängarna vid Gröen” (eller Landvettersjön). Mellan Landvetters kyrka och kyrkogård å ena sidan och sjön Gröen å den andra finns strandängar med vacker utsikt över sjön. Bättre plats för nationaldagsfirande kan inte tänkas. Givetvis kan det ligga nära till hands att utvidga kyrkogården åt detta håll, men kyrkoherde Peter Bratthammar ser värdet i att spara denna mark åt friluftsgudstjänster och nationaldagsfirande. På nationaldagen den 6 juni 2017 hade man båda dessa verksamheter. Klockan tolv inleddes firandet med klockklang från kyrkklockorna. Ned till den uppbyggda scenen skred en procession med två fanbärare främst. Därefter följde Linda Skogholm, som spelade nyckelharpa, och en korsbärare. Så kom de två diakonerna Gunilla Gjöthlén och Marcus Bengtsson. Sist kom kyrkoherde Peter Bratthammar. (Enligt gammal sed skall en herde gå efter sin hjord för att ha full uppsikt över den.)

Kärlekens evangelium förändrade världen

Processionen avslutades av församlingens kyrkoherde.
Processionen avslutades av församlingens kyrkoherde.

Processionen skred fram till den uppbyggda scenen. Sedan följde en regelrätt friluftsgudstjänst med böner, psalmer, textläsning, betraktelse eller predikan och välsignelsen. Denna Nationaldagsgudstjänst var starkt genomsyrad av dagens ämne. Finns det någon rättvisa i vår värld? frågade kyrkoherden och gav svaret: Antagligen inte. Han ställde vår pastorala idyll mot terrordåd och förföljelser av kristna i andra länder. I denna värld är det en stor förmån att få leva i frihet. Vi måste framhålla det sunda och det goda. Friheten är inte självklar. Demokratin vilar på kristendomens fundament. Kyrkoherden pekade på att vi har en möjlighet till förändring. Efter Jesu himmelsfärd stod hans tolv apostlar inför en till synes omöjlig uppgift. Genom den helige Andes kraft kunde de dock gå ut och förändra världen med kärlekens evangelium. De led martyrdöden, men andra trädde fram i deras ställe. Kunde tolv män förändra världen kan väl också vi göra en viktig insats.

Hoppborgar och sjörövarskepp

Kors på fanorna och kors på scenen under nationaldagsgudstjänsten.
Kors på fanorna och kors på scenen under nationaldagsgudstjänsten.

Firandet vände sig till alla. Därför fanns något för alla, inte minst för barnen: ponnyridning, två hoppborgar, tre stora studsbollar och ett sjörövarskepp, som gled runt kring kyrkan med hotfulla kanonportar. Franciskanerna i Jonsereds kloster har ett sådant skepp, som de kör runt med vid större folkfester. Köerna av föräldrar och barn, som ville åka tillsammans med de mycket snälla sjörövarna var hela tiden lång. Om barnen var mer förväntansfulla än föräldrarna, kom jag inte underfund med. Klart är bara att stor förväntan fanns på båda sidor. Icke heller vet jag, hur denna till sjörövarskepp ombyggda bil kunde ta sig från Jonsered till Landvetter. Jag har svårt att tänka mig, att den skulle kunna susa fram på motorvägen. Här fanns vidare marknadsstånd med lotter, mat och dryck, bra klädesplagg, ballonger och annat. Lions gjorde en viktig insats även denna dag.

En kärlekens dag

Ett sjörövarskepp, bemannat med munkar.
Ett sjörövarskepp, bemannat med munkar.

Från scenen bjöds på sång och musik. Klockan tre var det dags för gymnasierektorn från Hulebäcksgymnasiet, Egil Gry, att hålla högtidstalet. Han hade mycket klokt att säga. Mellan hans tal och kyrkoherde Bratthammars betraktelse fanns en viktig och grundläggande överensstämmelse. Båda betonade kärleken som det grundläggande för en bättre framtid. Egil Gry avslutade sitt tal med uppmaningen: Låt oss göra nationaldagen till en kärlekens dag! Vi bör visa kärlek till vårt land, till våra demokratiska rättigheter, till varandra och inte minst till våra nya invånare och medborgare samt till vår ljusnande framtid.

Strandpromenad

Dagen var varm med många solglimtar. Allt eftersom tiden gick fylldes strandängarna med folk. Tack vare strövstigar och en bro över Mölndalsån hade man möjlighet att vandra utefter Gröens strand, där även ett par badställen fanns. Man fick förnimmelsen av att vara med om en medeltida helg, som innebar en blandning av det mesta: gudstjänst, underhållning, marknad, folkmöte, utspisning. Här fanns allt för alla.

Klicka här för denna artikel som pdf

Mölnlycke Blåsorkester på Råda säteri

Mölnlycke Blåsorkester imponerar på publiken redan innan den börjar spela. Oj, tänker man, vad många musiker! (Jag räknade till 23, och därtill kommer dirigenten.) Alla hade infunnit sig i god tid och satt där i lugn förbidan, när vi åhörare strömmade till. Orkestern utstrålade lugn och samling.

Gökarna hördes

Jag skriver om gökottan på Råda säteri, Kristi Himmelsfärdsdag, torsdagen den 25 maj 2017. Detta var en varm och solig vårdag av angenämaste slag. Antagligen hade gökarna samma uppfattning, ty när jag cyklade på gcm-vägen genom Rådasjöns strandvegetation i Pixbo, hördes gökens läten från flera håll. Även senare, under själva konserten, hördes göken under ett uppehåll mellan två musikstycken. Det var en östergök eller ”tröstergök” som hördes.

Marschmusik – blåsorkestrarnas musik

Mölnlycke Blåsorkester – en stor orkester.
Mölnlycke Blåsorkester – en stor orkester.

Ännu 2017 lever vi i ett utpräglat manssamhälle, men detta gäller inte Mölnlycke Blåsorkester. Orkesterns båda dirigenter är kvinnor, Jenny Björkqvist och Christina Lundin, som växlade om under konserten. Klockan var åtta, och kanske var vi åhörare något morgontrötta. Blåsorkestern hade förutsett morgonstämningen och började mycket lämpligt med en uppiggande marsch: Kungliga Södermanlands regementes marsch. En marsch var en bra upptakt till en livgivande vårdag. Marschmusiken är blåsorkestrarnas musik framför andra. Man satte ihop blåsorkestrar, därför att blåsinstrument hördes bäst under akustiskt mest ogynnsamma förhållanden, det vill säga utomhus. Blåsorkestrarna skulle spela marschmusik för att pigga upp tågande soldater. Då var det viktigt, att musiken hördes, samt att den var rask och glättig.

Vårmusik

Kristi Himmelsfärdsdag 2017 var en strålande vårdag på Råda säteri. Givetvis skulle vårmusik spelas. Efter marschen följde ”O, hur härligt majsol ler” och ”Sköna maj, välkommen”. Därefter kom ett potpurri av melodier, som har använts av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. Sedan nämndes Dag Wirén. Jag förväntade mig hans Marcia, som har arrangerats för blåsorkester av Lennart Hillman, men vi fick höra ett annat musikstycke av Wirén. Dan van Ginhoven berättade både sakkunnigt och trevligt om den musik, som vi fick höra.

Positiva förändringar

Christina Lundin, dirigent och musiker.
Christina Lundin, dirigent och musiker.

Vårtalet hölls av Robert Säll, som driver Råda säteri. Våren är en tid av förändring, framhöll Robert Säll, en tid av positiv förändring. Även Råda säteri har genomgått en positiv förändring. Robert Säll kom till Råda säteri 2007 och tog över 2008 med uppgift att driva restaurangen, men han vidgade uppgiften till att göra säteriet till ett besöksmål för alla, som vill njuta av natur och kulturbyggnader. Det är viktigt att bry sig om och engagera sig för en så värdefull anläggning som säteriet. Tillsammans med Agneta Steffen bildade han Råda Säteri Värnare, som har gjort en viktig insats med visningar och annan kunskapsförmedling. Säll lyckades få trädgårdsmästare Gerben till Råda. Hans plantskola och växtförsäljning är mycket uppskattade. Med tiden har Gerben kommit att arbeta på uppdrag av kommunen, men från början var det inte så.

Råda är till för alla

Robert Säll håller högtidstalet.
Robert Säll håller högtidstalet.

Trädgårdsutbildning med ett femtiotal elever bedrivs på Råda sedan ungefär ett halvår tillbaka. Nu, tio år efter Sälls tillträde, är alla byggnader på säteriet använda, och ett nybyggt kafferosteri har tagits i bruk. Här rostas kaffebönor med hjälp av biogas. Robert Säll hade dock samtidigt ett nedslående besked: Efter tio år på Råda skall han lämna säteriet för att bli lantbrukare. (Efteråt beklagade han sig över, att han inte på länge hade haft tid att läsa en bok, och att han inte hann läsa, endast skumma, mina bloggartiklar. Jag hoppas verkligen, att jag inte bör räknas som medskyldig till hans uppbrott från Råda!) Robert Säll såg dock Rådas framtid an med tillförsikt. Kommunen engagerar sig nu mer för säteriet, och besökarna strömmar till. Han var glad över, att gökotta firas på säteriet, och att han kunde räkna in ungefär 150 åhörare på konserten. Råda skall inkludera alla. Förutsättningarna är de bästa, avslutade Säll sitt kraftfulla anförande.

Välspelande orkester

Jenny Björkqvist dirigerar Mölnlycke Blåsorkester. Foto: Lars Gahrn.
Jenny Björkqvist dirigerar Mölnlycke Blåsorkester. Foto: Lars Gahrn.

Därefter var det dags för Mölnlycke Blåsorkester att spela andra halvlek. Musikerna är väl samspelta och spelar mjukt och melodiskt under bästa ledning. Vi fick höra Gökvalsen och ett potpurri av ”När Häggen står i blom” och ”Sommarnatt”, bägge arrangerade av Olle Jönbrink. I det ena fallet hette kompositören Don Pelosi och i det andra Schrader. Därefter följde ”Sol över Hälsö” av Jerker Johansson till minne av Åke Edefors, som bodde på Hälsö och spelade en bemärkt roll i Göteborgs och Mölndals musikliv. Sedan kom ”Visa vid vindens ängar” och som avslutning Fallskärmsjägarmarsch. Tack för den avslutningen! Det kändes svårt att gå ifrån säteriet. Jag strövade runt där en stund. Därefter var tiden inne för gudstjänst, som hölls i Råda församlingshem. Tack vare en glasvägg kunde man se ekbacken utanför, där ekarna stod i sin ljusaste grönska. Just därför hade man denna dag valt att fira gudstjänst i församlingshemmet. När gudstjänsten var slut, hade jag fortfarande svårt att lämna Råda. Jag cyklade därför bort till Wendelsberg. Där anordnades familjedag. Huset var öppet, och vem kan säga nej till möjligheten att ströva omkring i dessa vackra gemak? Råda och Mölnlycke har mycket, som man gärna ser gång efter gång.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Allfrakt – totalflexibelt och framgångsrikt

Allfrakts brandgula bilar med den svarta pilen har vi alla sett på Mölndals gator. De ses för övrigt av och till samt här och var i hela Västsverige. Vem av oss känner emellertid till något om företagets historia? Om man frånräknar ägaren och de många trotjänarna, har ytterst få mölndalsbor historiska kunskaper om företaget.

Upplysande krönika

Den första lastbilen, en gammal Chevrolet, som ibland blev omåkt av mopeder.
Den första lastbilen, en gammal Chevrolet, som ibland blev omåkt av mopeder.

Hubert Jönsson, trotjänare inom företaget och förutvarande delägare, har ändrat på den saken. Han har skrivit en företagshistorik av stort värde och stort allmänintresse. Den ger många inblickar i det, som vi kallar ”transportsektorn”, dess förutsättningar, verksamhet och omvandling. Bokens fullständiga titel är: ”Allfrakt: Ett företag i ständig utveckling: Historik, minnen och bilder 1960-2015 Nedtecknade av Hubert Jönsson” (2015, 72 rikt illustrerade sidor).

Högkvarter vid järnvägen

Företaget ger oss inblickar i transportsektorns utveckling. Verksamheten började, då Gösta Andersson köpte en begagnad lastbil år 1960. Han hyrde in sig hos SJ intill Mölndals Nedre, järnvägsstationen vid Västkustbanan. Vid denna tid var det ännu så, att långväga transporter utfördes huvudsakligen av järnvägar och rederier. Lastbilar tog hand om godset vid järnvägsstationerna eller i hamnarna och utförde korta transporter inom orterna. Utvecklingen gick emellertid mot allt färre omlastningar och allt längre transportsträckor för lastbilarna.

Allt längre körningar

”Liftdumprar” (lastbilar, som kan lyfta av och på containrar), fotograferade med stadsdelen Trädgården i bakgrunden.
”Liftdumprar” (lastbilar, som kan lyfta av och på containrar), fotograferade med stadsdelen Trädgården i bakgrunden.

Järnvägens betydelse minskade hela tiden. Allfrakt och andra lastbilsföretag ökade däremot i betydelse. Allfrakt kastade loss från järnvägen och flyttade till Åbro industriområde. År 1974 invigdes nya lokaler i Åbro industriområde. Järnvägsstationen Mölndals Nedre försvann 1977, men Allfrakt levde vidare. Körningarna blev allt längre. Utvecklingen gick som längst under 1970-talet, då Allfrakts lastbilar eller åtminstone några av dem fick körningar ända till Iran och Irak. Eftersom ett fartyg kunde få vänta upp till sex månader på att få sin last lossad i Iraks hamnar, gick det snabbare att utan omlastningar ta godset med lastbil från Sverige ända till bestämmelseorten.

Totalflexibelt företag

Nybygget vid Kryptongatan i Åbro industriområde.
Nybygget vid Kryptongatan i Åbro industriområde.

Transportsektorn är ytterst konjunkturkänslig. Åkerierna är serviceföretag i en mycket föränderlig värld. För att överleva och kunna växa måste ett åkeri vara vad man numera kallar ”totalflexibelt”. Hubert Jönssons företagskrönika visar eftertryckligt, att Allfrakt hela tiden har varit totalflexibelt och därför även framgångsrikt. Man var först med ”liftdumpers”, som på sin tid var ett mycket stort framsteg. Tidigare kunde en lastbil stå vid ett bygge eller en rivningstomt en hel dag till dess att flaket var fyllt. Tack vare dessa ”liftdumpers” kunde man helt enkelt bara placera ut containers här och var och hämta upp dessa containers, när de var fyllda. Att lämna av varorna på rätt plats är inte alltid nog. Varorna bör ibland också ställas på rätt ställe. Därför har Allfrakt även inriktat sig på mobilkranar. Ett av de mera uppmärksammade uppdragen var inlyftandet av en flygel i Göteborgs domkyrka. En mobilkran stod strax väster om tornet och lyfte in en flygel genom portar uppe i tornet. Allfrakt klarade även detta uppdrag, fastän flygeln hade endast några centimeter till godo.

Rik bildkavalkad

Hubert Jönsson (till vänster) tillsammans med Bo Ridderbjelke, ordförande i Mölndals Hembygdsförening, under föreningens årsmöte hos Allfrakt den 9 maj 2017. Foto: Lars Gahrn.
Hubert Jönsson (till vänster) tillsammans med Bo Ridderbjelke, ordförande i Mölndals Hembygdsförening, under föreningens årsmöte hos Allfrakt den 9 maj 2017. Foto: Lars Gahrn.

Allfrakt har drivit många entreprenader. Man har tagit hand om sophämtning, snöröjning och annat för både kommuner och företag. Allt sådant upphandlas då och då, vilket innebär, att man nästa gång kan förlora dessa uppdrag. De anställda måste hela tiden vara beredda på genomgripande förändringar. Hubert Jönsson speglar på ett skickligt sätt denna förändringarnas värld. Han har begripit, att många bilder behövs för att fånga läsarnas uppmärksamhet och behålla den. Från början till slut får vi en bildkavalkad genom företagets 55-åriga historia. Ögat dras från den ena bilden till den andra. En och annan tidningsartikel har under årens lopp skrivits om detta företag. Hubert Jönsson trycker av dem i faksimil. Här finns mycket för de flesta.

Klicka här för denna artikel som pdf