Ljudaborg lyfter Ronja Rövardotter

Ronja Rövardotter – hur skulle denna berättelse kunna omvandlas till teater? Astrid Lindgrens berättelse är avsedd för barn och följaktligen enkel till sin uppläggning och handling. Två rövarband håller till i den stora skogen. De är fiender inbördes. Ronja är dotter till den ene rövarhövdingen. Birk är son till den andre. De båda ungdomarna (eller barnen) träffas och blir goda vänner. Följden blir, att de båda rövarbanden försonas och går samman.

Romeo och Julia förebilder

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Själva uppläggningen är känd tack vare Shakespeares skådespel Romeo och Julia (1595) och har på svensk botten återanvänts av F. A. Dahlgren i Värmlänningarna (1846). Dahlgren gav sitt skådespel ett lyckligt slut, och så gör även Astrid Lindgren (1981). Den historiska förankringen är svag. Något svenskt rövarband, som har haft en riddarborg, är inte känt från historien, än mindre två – inbördes fientliga – rövarskaror, som innehar var sin del av samma borg. Astrid Lindgrens berättelse är ett sagospel eller en ”rövarhistoria”. Hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter? Hur skulle man kunna få djup i en grund berättelse? Hur skulle man kunna få något slags historisk trovärdighet i ett sagospel? Ja, hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter?

Ljudaborg klarar allt

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Man hade all anledning att ställa sådana frågor, men jag var aldrig det minsta orolig, endast nyfiken. Ljudaborg kulturförening lyckas med allt. Med utmärkta skådespelare, god regi, bra dräkter, sång, dans och lyriska dikter lyckas Ljudaborg lyfta Ronja Rövardotter. Själva skådeplatsen är bästa tänkbara. Friluftsteatern Ljudaborg ligger bakom Lödöse museum och alldeles intill bergsfoten. Själva sluttningen är rikt bevuxen med ekar och annan växtlighet. Naturen är en del av skådeplatsen. Grönskan ger en stark verklighetskänsla. Skådespelarna förstärker denna känsla av verklighet genom utmärkt spel. De talar väl och tydligt. Dessutom har de lärt sig ansiktsuttryck och kroppsspråk. Även bifigurerna spelar med tack vare ansiktsuttryck och kroppsspråk. Detta skapar en mycket livaktig scenbild.

Besjälad natur

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Dräkterna är utmärkta. Ljudaborg har i många år spelat teaterstycken med medeltida ämne. Föreningen eller medlemmarna har därför många medeltidsdräkter. Ronja Rövardotter har spelats in som film. Jag har endast sett några få filmsekvenser, men jag minns ännu med obehag de ohistoriska och osannolika dräkterna. Här på Ljudaborg känns allt (eller nästan allt) historiskt riktigt. Alla dräkter är dessutom vackra. När Astrid Lindgren (1907-2002) växte upp var naturen ännu, åtminstone bland ”de gamle”, besjälad, fylld av övernaturliga väsen. I sitt sagospel har hon tagit med sådana väsen: vildvittror, rumpnissar, grådvärgar, småvittror och skogsväsen (besjälade träd). I folktron var dessa väsen oberäkneliga, lättstötta och ibland farliga. De speglar naturens farlighet. Vi moderna människor, som lever vid sidan av naturen och ser den mer som ett antal vykortsbilder, har en romantisk och idylliserad natursyn, men människor, som lever i och av naturen, ser annorlunda på sin omgivning. De ser även farorna och grymheten.

Naturväsen gestaltas åskådligt

Att åskådliggöra dessa farliga väsen på teaterns skådebana är inte det lättaste, men Ljudaborg lyckas med allt. Dräkterna är uttrycksfulla. Genom sitt uppträdande lyckas dessa väsen förmedla en känsla av fientlighet och farlighet. Ljudaborg lyckades mycket bra åskådliggöra hur dimma i skogen omger Ronja och Birk, förvirrar dem och bringar dem i fara att komma vilse. Skogsväsendena håller upp vita lakan och tränger sig in på Ronja och Birk från alla sidor. Ibland dansar flickor i dräkter, som påminner om skator, in på scenen. Svart och vitt i svepande rörelser och påträngande danser efterbildar skators otrevliga och halvt hotfulla uppträdande.

Mänskligt djup i rolltolkningarna

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare sina skådespelarbegåvningar lyckas Ljudaborg ge mänskligt djup åt Astrid Lindgrens personer. Ingvar Henriksson är ålderman i sällskapet och ger en lysande gestaltning av Skalle-Per med eftertryck i replikerna, livliga ansiktsuttryck och väl avpassat kroppsspråk. I Astrid Lindgrens bok är Ronja och Birk två barn, men på Ljudaborg är de en ung kvinna och en ung man, gestaltade av Elin Jansson och Andreas Hallor. Ljudaborgs uppläggning är bättre. Endast ungdomar eller yngre vuxna kan visa sådan självständighet gentemot sina föräldrar som Ronja och Birk. Ronjas föräldrar heter Mattis och Lovis. De spelas mycket trovärdigt av Mikael Jakobsson och Anna Karlsson. Den sistnämnda lyckas mycket bra med att ge oss bilden av en hustru, som på många sätt är hövding över rövarhövdingen. Birks föräldrar, Borka och Undis, spelas av Jonny Sandström och Sorayah Hellberg. Bägge har skinn på näsan och sting i replikerna. Ungefär så bör man nog vara för att kunna bli och kunna förbli ett hövdingapar i ett rövarband.

Omsorg på detaljerna

Som en av åskådarna kan man bara ana allt arbete, som ligger bakom en sådan uppsättning och varje föreställning. Här har givits mycken och god regi. Regissören heter Martin Rossing, och han har gjort ett bra arbete. Även smärre scener har ägnats omsorg. Efter mellanakten skulle två rövare ge signal att teaterstycket skulle återupptas. Den ene höll en gonggong. Den andre skulle slå på gonggongen med en klubba. Denna signalgivning visade sig bli ett mindre komiskt skådespel, alltsammans givetvis noga förberett och instuderat. Ljudaborg lägger omsorg även på detaljerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Nationaldag i Landvetter med allt åt alla

Nationaldagsfirandet i Landvetter har Svenska kyrkan tagit hand om med stor klokhet och uppfinningsrikedom. Den, som vill ha tips om hur man skall göra, bör ta del av denna min bloggartikel, som skall förmedla det viktigaste i firandet.

Nationaldagsgudstjänst

Processionen inleddes med två svenska fanor, som senare fick smycka scenen. Foto: Lars Gahrn.

Processionen inleddes med två svenska fanor, som senare fick smycka scenen. Foto: Lars Gahrn.

Vår nationalsång ”Du gamla du fria” innehåller en hyllning till Sveriges natur: ”din sol, din himmel, dina ängder gröna”. Naturupplevelsen är viktig för oss alla. Att stå och sjunga sådana rader på ett asfalterat torg passar inte alls. I Landvetter har man en plats av bästa slag, nämligen ”ängarna vid Gröen” (eller Landvettersjön). Mellan Landvetters kyrka och kyrkogård å ena sidan och sjön Gröen å den andra finns strandängar med vacker utsikt över sjön. Bättre plats för nationaldagsfirande kan inte tänkas. Givetvis kan det ligga nära till hands att utvidga kyrkogården åt detta håll, men kyrkoherde Peter Bratthammar ser värdet i att spara denna mark åt friluftsgudstjänster och nationaldagsfirande. På nationaldagen den 6 juni 2017 hade man båda dessa verksamheter. Klockan tolv inleddes firandet med klockklang från kyrkklockorna. Ned till den uppbyggda scenen skred en procession med två fanbärare främst. Därefter följde Linda Skogholm, som spelade nyckelharpa, och en korsbärare. Så kom de två diakonerna Gunilla Gjöthlén och Marcus Bengtsson. Sist kom kyrkoherde Peter Bratthammar. (Enligt gammal sed skall en herde gå efter sin hjord för att ha full uppsikt över den.)

Kärlekens evangelium förändrade världen

Processionen avslutades av församlingens kyrkoherde.

Processionen avslutades av församlingens kyrkoherde.

Processionen skred fram till den uppbyggda scenen. Sedan följde en regelrätt friluftsgudstjänst med böner, psalmer, textläsning, betraktelse eller predikan och välsignelsen. Denna Nationaldagsgudstjänst var starkt genomsyrad av dagens ämne. Finns det någon rättvisa i vår värld? frågade kyrkoherden och gav svaret: Antagligen inte. Han ställde vår pastorala idyll mot terrordåd och förföljelser av kristna i andra länder. I denna värld är det en stor förmån att få leva i frihet. Vi måste framhålla det sunda och det goda. Friheten är inte självklar. Demokratin vilar på kristendomens fundament. Kyrkoherden pekade på att vi har en möjlighet till förändring. Efter Jesu himmelsfärd stod hans tolv apostlar inför en till synes omöjlig uppgift. Genom den helige Andes kraft kunde de dock gå ut och förändra världen med kärlekens evangelium. De led martyrdöden, men andra trädde fram i deras ställe. Kunde tolv män förändra världen kan väl också vi göra en viktig insats.

Hoppborgar och sjörövarskepp

Kors på fanorna och kors på scenen under nationaldagsgudstjänsten.

Kors på fanorna och kors på scenen under nationaldagsgudstjänsten.

Firandet vände sig till alla. Därför fanns något för alla, inte minst för barnen: ponnyridning, två hoppborgar, tre stora studsbollar och ett sjörövarskepp, som gled runt kring kyrkan med hotfulla kanonportar. Franciskanerna i Jonsereds kloster har ett sådant skepp, som de kör runt med vid större folkfester. Köerna av föräldrar och barn, som ville åka tillsammans med de mycket snälla sjörövarna var hela tiden lång. Om barnen var mer förväntansfulla än föräldrarna, kom jag inte underfund med. Klart är bara att stor förväntan fanns på båda sidor. Icke heller vet jag, hur denna till sjörövarskepp ombyggda bil kunde ta sig från Jonsered till Landvetter. Jag har svårt att tänka mig, att den skulle kunna susa fram på motorvägen. Här fanns vidare marknadsstånd med lotter, mat och dryck, bra klädesplagg, ballonger och annat. Lions gjorde en viktig insats även denna dag.

En kärlekens dag

Ett sjörövarskepp, bemannat med munkar.

Ett sjörövarskepp, bemannat med munkar.

Från scenen bjöds på sång och musik. Klockan tre var det dags för gymnasierektorn från Hulebäcksgymnasiet, Egil Gry, att hålla högtidstalet. Han hade mycket klokt att säga. Mellan hans tal och kyrkoherde Bratthammars betraktelse fanns en viktig och grundläggande överensstämmelse. Båda betonade kärleken som det grundläggande för en bättre framtid. Egil Gry avslutade sitt tal med uppmaningen: Låt oss göra nationaldagen till en kärlekens dag! Vi bör visa kärlek till vårt land, till våra demokratiska rättigheter, till varandra och inte minst till våra nya invånare och medborgare samt till vår ljusnande framtid.

Strandpromenad

Dagen var varm med många solglimtar. Allt eftersom tiden gick fylldes strandängarna med folk. Tack vare strövstigar och en bro över Mölndalsån hade man möjlighet att vandra utefter Gröens strand, där även ett par badställen fanns. Man fick förnimmelsen av att vara med om en medeltida helg, som innebar en blandning av det mesta: gudstjänst, underhållning, marknad, folkmöte, utspisning. Här fanns allt för alla.

Klicka här för denna artikel som pdf

Mölnlycke Blåsorkester på Råda säteri

Mölnlycke Blåsorkester imponerar på publiken redan innan den börjar spela. Oj, tänker man, vad många musiker! (Jag räknade till 23, och därtill kommer dirigenten.) Alla hade infunnit sig i god tid och satt där i lugn förbidan, när vi åhörare strömmade till. Orkestern utstrålade lugn och samling.

Gökarna hördes

Jag skriver om gökottan på Råda säteri, Kristi Himmelsfärdsdag, torsdagen den 25 maj 2017. Detta var en varm och solig vårdag av angenämaste slag. Antagligen hade gökarna samma uppfattning, ty när jag cyklade på gcm-vägen genom Rådasjöns strandvegetation i Pixbo, hördes gökens läten från flera håll. Även senare, under själva konserten, hördes göken under ett uppehåll mellan två musikstycken. Det var en östergök eller ”tröstergök” som hördes.

Marschmusik – blåsorkestrarnas musik

Mölnlycke Blåsorkester – en stor orkester.

Mölnlycke Blåsorkester – en stor orkester.

Ännu 2017 lever vi i ett utpräglat manssamhälle, men detta gäller inte Mölnlycke Blåsorkester. Orkesterns båda dirigenter är kvinnor, Jenny Björkqvist och Christina Lundin, som växlade om under konserten. Klockan var åtta, och kanske var vi åhörare något morgontrötta. Blåsorkestern hade förutsett morgonstämningen och började mycket lämpligt med en uppiggande marsch: Kungliga Södermanlands regementes marsch. En marsch var en bra upptakt till en livgivande vårdag. Marschmusiken är blåsorkestrarnas musik framför andra. Man satte ihop blåsorkestrar, därför att blåsinstrument hördes bäst under akustiskt mest ogynnsamma förhållanden, det vill säga utomhus. Blåsorkestrarna skulle spela marschmusik för att pigga upp tågande soldater. Då var det viktigt, att musiken hördes, samt att den var rask och glättig.

Vårmusik

Kristi Himmelsfärdsdag 2017 var en strålande vårdag på Råda säteri. Givetvis skulle vårmusik spelas. Efter marschen följde ”O, hur härligt majsol ler” och ”Sköna maj, välkommen”. Därefter kom ett potpurri av melodier, som har använts av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. Sedan nämndes Dag Wirén. Jag förväntade mig hans Marcia, som har arrangerats för blåsorkester av Lennart Hillman, men vi fick höra ett annat musikstycke av Wirén. Dan van Ginhoven berättade både sakkunnigt och trevligt om den musik, som vi fick höra.

Positiva förändringar

Christina Lundin, dirigent och musiker.

Christina Lundin, dirigent och musiker.

Vårtalet hölls av Robert Säll, som driver Råda säteri. Våren är en tid av förändring, framhöll Robert Säll, en tid av positiv förändring. Även Råda säteri har genomgått en positiv förändring. Robert Säll kom till Råda säteri 2007 och tog över 2008 med uppgift att driva restaurangen, men han vidgade uppgiften till att göra säteriet till ett besöksmål för alla, som vill njuta av natur och kulturbyggnader. Det är viktigt att bry sig om och engagera sig för en så värdefull anläggning som säteriet. Tillsammans med Agneta Steffen bildade han Råda Säteri Värnare, som har gjort en viktig insats med visningar och annan kunskapsförmedling. Säll lyckades få trädgårdsmästare Gerben till Råda. Hans plantskola och växtförsäljning är mycket uppskattade. Med tiden har Gerben kommit att arbeta på uppdrag av kommunen, men från början var det inte så.

Råda är till för alla

Robert Säll håller högtidstalet.

Robert Säll håller högtidstalet.

Trädgårdsutbildning med ett femtiotal elever bedrivs på Råda sedan ungefär ett halvår tillbaka. Nu, tio år efter Sälls tillträde, är alla byggnader på säteriet använda, och ett nybyggt kafferosteri har tagits i bruk. Här rostas kaffebönor med hjälp av biogas. Robert Säll hade dock samtidigt ett nedslående besked: Efter tio år på Råda skall han lämna säteriet för att bli lantbrukare. (Efteråt beklagade han sig över, att han inte på länge hade haft tid att läsa en bok, och att han inte hann läsa, endast skumma, mina bloggartiklar. Jag hoppas verkligen, att jag inte bör räknas som medskyldig till hans uppbrott från Råda!) Robert Säll såg dock Rådas framtid an med tillförsikt. Kommunen engagerar sig nu mer för säteriet, och besökarna strömmar till. Han var glad över, att gökotta firas på säteriet, och att han kunde räkna in ungefär 150 åhörare på konserten. Råda skall inkludera alla. Förutsättningarna är de bästa, avslutade Säll sitt kraftfulla anförande.

Välspelande orkester

Jenny Björkqvist dirigerar Mölnlycke Blåsorkester. Foto: Lars Gahrn.

Jenny Björkqvist dirigerar Mölnlycke Blåsorkester. Foto: Lars Gahrn.

Därefter var det dags för Mölnlycke Blåsorkester att spela andra halvlek. Musikerna är väl samspelta och spelar mjukt och melodiskt under bästa ledning. Vi fick höra Gökvalsen och ett potpurri av ”När Häggen står i blom” och ”Sommarnatt”, bägge arrangerade av Olle Jönbrink. I det ena fallet hette kompositören Don Pelosi och i det andra Schrader. Därefter följde ”Sol över Hälsö” av Jerker Johansson till minne av Åke Edefors, som bodde på Hälsö och spelade en bemärkt roll i Göteborgs och Mölndals musikliv. Sedan kom ”Visa vid vindens ängar” och som avslutning Fallskärmsjägarmarsch. Tack för den avslutningen! Det kändes svårt att gå ifrån säteriet. Jag strövade runt där en stund. Därefter var tiden inne för gudstjänst, som hölls i Råda församlingshem. Tack vare en glasvägg kunde man se ekbacken utanför, där ekarna stod i sin ljusaste grönska. Just därför hade man denna dag valt att fira gudstjänst i församlingshemmet. När gudstjänsten var slut, hade jag fortfarande svårt att lämna Råda. Jag cyklade därför bort till Wendelsberg. Där anordnades familjedag. Huset var öppet, och vem kan säga nej till möjligheten att ströva omkring i dessa vackra gemak? Råda och Mölnlycke har mycket, som man gärna ser gång efter gång.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Allfrakt – totalflexibelt och framgångsrikt

Allfrakts brandgula bilar med den svarta pilen har vi alla sett på Mölndals gator. De ses för övrigt av och till samt här och var i hela Västsverige. Vem av oss känner emellertid till något om företagets historia? Om man frånräknar ägaren och de många trotjänarna, har ytterst få mölndalsbor historiska kunskaper om företaget.

Upplysande krönika

Den första lastbilen, en gammal Chevrolet, som ibland blev omåkt av mopeder.

Den första lastbilen, en gammal Chevrolet, som ibland blev omåkt av mopeder.

Hubert Jönsson, trotjänare inom företaget och förutvarande delägare, har ändrat på den saken. Han har skrivit en företagshistorik av stort värde och stort allmänintresse. Den ger många inblickar i det, som vi kallar ”transportsektorn”, dess förutsättningar, verksamhet och omvandling. Bokens fullständiga titel är: ”Allfrakt: Ett företag i ständig utveckling: Historik, minnen och bilder 1960-2015 Nedtecknade av Hubert Jönsson” (2015, 72 rikt illustrerade sidor).

Högkvarter vid järnvägen

Företaget ger oss inblickar i transportsektorns utveckling. Verksamheten började, då Gösta Andersson köpte en begagnad lastbil år 1960. Han hyrde in sig hos SJ intill Mölndals Nedre, järnvägsstationen vid Västkustbanan. Vid denna tid var det ännu så, att långväga transporter utfördes huvudsakligen av järnvägar och rederier. Lastbilar tog hand om godset vid järnvägsstationerna eller i hamnarna och utförde korta transporter inom orterna. Utvecklingen gick emellertid mot allt färre omlastningar och allt längre transportsträckor för lastbilarna.

Allt längre körningar

”Liftdumprar” (lastbilar, som kan lyfta av och på containrar), fotograferade med stadsdelen Trädgården i bakgrunden.

”Liftdumprar” (lastbilar, som kan lyfta av och på containrar), fotograferade med stadsdelen Trädgården i bakgrunden.

Järnvägens betydelse minskade hela tiden. Allfrakt och andra lastbilsföretag ökade däremot i betydelse. Allfrakt kastade loss från järnvägen och flyttade till Åbro industriområde. År 1974 invigdes nya lokaler i Åbro industriområde. Järnvägsstationen Mölndals Nedre försvann 1977, men Allfrakt levde vidare. Körningarna blev allt längre. Utvecklingen gick som längst under 1970-talet, då Allfrakts lastbilar eller åtminstone några av dem fick körningar ända till Iran och Irak. Eftersom ett fartyg kunde få vänta upp till sex månader på att få sin last lossad i Iraks hamnar, gick det snabbare att utan omlastningar ta godset med lastbil från Sverige ända till bestämmelseorten.

Totalflexibelt företag

Nybygget vid Kryptongatan i Åbro industriområde.

Nybygget vid Kryptongatan i Åbro industriområde.

Transportsektorn är ytterst konjunkturkänslig. Åkerierna är serviceföretag i en mycket föränderlig värld. För att överleva och kunna växa måste ett åkeri vara vad man numera kallar ”totalflexibelt”. Hubert Jönssons företagskrönika visar eftertryckligt, att Allfrakt hela tiden har varit totalflexibelt och därför även framgångsrikt. Man var först med ”liftdumpers”, som på sin tid var ett mycket stort framsteg. Tidigare kunde en lastbil stå vid ett bygge eller en rivningstomt en hel dag till dess att flaket var fyllt. Tack vare dessa ”liftdumpers” kunde man helt enkelt bara placera ut containers här och var och hämta upp dessa containers, när de var fyllda. Att lämna av varorna på rätt plats är inte alltid nog. Varorna bör ibland också ställas på rätt ställe. Därför har Allfrakt även inriktat sig på mobilkranar. Ett av de mera uppmärksammade uppdragen var inlyftandet av en flygel i Göteborgs domkyrka. En mobilkran stod strax väster om tornet och lyfte in en flygel genom portar uppe i tornet. Allfrakt klarade även detta uppdrag, fastän flygeln hade endast några centimeter till godo.

Rik bildkavalkad

Hubert Jönsson (till vänster) tillsammans med Bo Ridderbjelke, ordförande i Mölndals Hembygdsförening, under föreningens årsmöte hos Allfrakt den 9 maj 2017. Foto: Lars Gahrn.

Hubert Jönsson (till vänster) tillsammans med Bo Ridderbjelke, ordförande i Mölndals Hembygdsförening, under föreningens årsmöte hos Allfrakt den 9 maj 2017. Foto: Lars Gahrn.

Allfrakt har drivit många entreprenader. Man har tagit hand om sophämtning, snöröjning och annat för både kommuner och företag. Allt sådant upphandlas då och då, vilket innebär, att man nästa gång kan förlora dessa uppdrag. De anställda måste hela tiden vara beredda på genomgripande förändringar. Hubert Jönsson speglar på ett skickligt sätt denna förändringarnas värld. Han har begripit, att många bilder behövs för att fånga läsarnas uppmärksamhet och behålla den. Från början till slut får vi en bildkavalkad genom företagets 55-åriga historia. Ögat dras från den ena bilden till den andra. En och annan tidningsartikel har under årens lopp skrivits om detta företag. Hubert Jönsson trycker av dem i faksimil. Här finns mycket för de flesta.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Finländsk musik i Mölndal – Finland 100 år

”Finland är fritt! Det är nästan för bra för att vara sant.” När den svenska utrikesledningen och allmänheten började sammanfatta första världskrigets omvälvningar, kunde man i början av 1920-talet slå fast, att Sveriges läge utrikespolitiskt hade förbättrats på ett dramatiskt sätt.

Sverige gränsade till det ryska väldet

Ida Andersson spelar och Noora Karhuluoma sjunger för Föreningen Norden i Mölndal den 6 april 2017. Foto: Lars Gahrn.

Ida Andersson spelar och Noora Karhuluoma sjunger för Föreningen Norden i Mölndal den 6 april 2017. Foto: Lars Gahrn.

Före världskriget ingick Finland, Estland, Lettland, Litauen och stora delar av Polen i det ryska väldet. På andra sidan Bottenhavet, Ålands hav och Östersjön fanns det ryska väldet, från Torne älvs mynning i norr ner till Ost-Preussen i söder. Från svensk sida var man rädd för att Sverige eller Norge stod på tur att bli erövrat av ryssarna. Farhågorna var befogade. Efter krigsutbrottet feltolkade ryssarna ett uttalande av den svenske utrikesministern. De trodde, att Sverige skulle gå in i kriget på Tysklands sida. Ryska flottan fick order att anfalla Stockholm. Ordern återkallades emellertid i sista stund. (Ulf Olsson, Finansfursten: K A Wallenberg 1853-1938, 2006, s. 290). Efter kriget hade åskmolnen skingrats. Nu gränsade andra länder till Ryssland. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen var fria. Sovjet-Ryssland hade dock inte velat finna sig i fredssluten. Ryssland försökte återerövra Polen, men röda armén hade besegrats i slaget vid Warszawa 1920. Man hade även försökt erövra det fria Ukraina, och i detta fall hade man lyckats år 1920. Alla Sveriges grannländer på andra sidan Östersjön, med undantag för Ingermanland, hade dock förblivit fria.

En lång mardröm var över

Om glädjen var stor i Sverige, var den givetvis mycket större i Finland. En lång mardröm var över. Ryssarna hade erövrat Finland 1808. I början hade finländarna haft det bra under det ryska styret, men under senare hälften av 1800-talet hade den storryska nationalismen vuxit sig stark. Målet blev att förryska alla andra nationer inom det ryska väldet och upphäva alla former av självstyre. Ryssarna gjorde sig förhatliga även i Finland. På alla slags fredliga sätt hade finländarna gjort motstånd mot förryskningen, men ryssarna hade skärpt greppet. När Ryssland bröt samman under världskrigets slutskede, tog finländarna vara på möjligheten och förklarade Finland fritt. Så gjorde även andra underlydande nationer. Finland förklarade sig fritt den 6 december 1917.

Stilfull konsert

Noora Karhuluoma, skönsjungande operasångerska och sopran.

Noora Karhuluoma, skönsjungande operasångerska och sopran.

År 2017 fyller Finland därför 100 år som fri nation. Föreningen Norden i Mölndal firade detta med en jubileumskonsert torsdagen den 6 april i Frälsningsarméns kårlokal vid Kvarnbygatan. Operasångerskan Noora Karhuluoma sjöng till ackompanjemang av pianisten Ida Andersson. Finländarna har stil. Även denna konsert vittnade om detta. Vi bjöds på klassisk musik av finländska tonsättare: Thomas Byström, Fredrik Pacius, Filip von Schantz, Ernst Fabritius, Oskar Merikanto, Jean Sibelius, Toivo Kuula, Selim Palmgren, Leevi Madetoja, Yrjö Kilpinen, Aarre Merikanto och som avslutning Sibelius ytterligare en, nej, två gånger. Det största namnet är utan tvekan Jean Sibelius, men även de andra namnen är bekanta från musikhistorien. Noora Karhuluoma är en skönsjungande sopran, vars toner hördes utmärkt i kårlokalens goda akustik. Ida Andersson spelade både kraftfullt och melodiöst. Åhörarna var förtjusta och applåderade fram ett extranummer. Det blev Finlandiahymnen av Sibelius. Många finländare tycker, att den borde ha blivit Finlands nationalsång, berättade Noora Karhuluoma.

”Vårt Land” sjöngs i Mölndal 1922

Johan Ludvig Runeberg som staty i Borgå, den stad där han levde och verkade under senare delen av sitt liv. Foto: Lars Gahrn 2016.

Johan Ludvig Runeberg som staty i Borgå, den stad där han levde och verkade under senare delen av sitt liv. Foto: Lars Gahrn 2016.

Finlands nationalsång är som bekant Vårt Land med text av Johan Ludvig Runeberg och musik av Fredrik Pacius. Denna sång ljöd 1922 på Gamla torget ett par hundra meter öster om Frälsningsarméns kårlokal. På nyårsdagen 1922 firade mölndalsborna, att Mölndal hade blivit stad. I redogörelsen för detta firande läser vi: ”Sedan en avdelning mannar ur Göta Artilleriregementes musikkår – utan uniformer, ty så hade bestämts – marscherat upp till festplatsen från Mölndals bro och här framfört ett musiknummer sjöng man unisont Vårt Land”. (Mölndal 1922-1947, 1946, s. 39.) Många kanske hoppar till och undrar: Sjöng verkligen mölndalsborna Finlands nationalsång? Svaret är, att på den tiden uppfattades Vårt Land ännu inte som Finlands nationalsång. Den räknades till både Sveriges och Finlands ”fosterlandssånger” eller fosterländska hymner. Den är med i den kända och mycket spridda sångboken ”Sjung, svenska folk!” Denna bok redigerades av Alice Tegnér, och i en utgåva från 1907 förekommer den två gånger, den ena gången tonsatt av F. Pacius, den andra gången av J. A. Josephson. Som bokens titel anger (Sjung, svenska folk!) skulle svenska folket sjunga dessa sånger. Allt, som står i sången, passar in på Sverige lika väl som på Finland. De båda broderländerna är ju i många avseenden mycket lika. Dessutom förekommer namnet Finland inte i sången. Under nationalromantiken blomstrade Finlands kultur, och svenskarna lånade gärna och beundrade det mesta, som finländarna åstadkom. Runeberg, Topelius och Sibelius liksom många andra var stora namn även i Sverige. Inte långt från Frälsningsarméns kårlokal finns Störtfjället. År 1932 började Mölndals Hembygdsförening fira Valborg där med Valborgseld, tal och körsång. Ett av slagnumren genom åren har varit ”Sköna maj, välkommen!” med text av Johan Ludvig Runeberg. Musiken är komponerad av Lars Magnus Béen, kyrkomusiker och tonsättare, med tjänstgöring som musikdirektör vid Skånska husarregementet och som organist. Till sina titlar kunde han räkna även ordet ”stabstrumpetare”. Under alla år, då sången sjöngs, nämndes – så vitt jag kan minnas – inte ett ord om vare sig skalden eller tonsättaren. Sången var så känd och självklar, att den så att säga bara fanns där.

Åbos musikdirektör kom från Mölndal

Konsertmästaren och tonsättaren Eric Ferling (omkring 1733-1808) förflyttade sig under sitt liv från väster till öster, från Åby i Mölndal till Åbo i Finland. Samtida silhuettbild.

Konsertmästaren och tonsättaren Eric Ferling (omkring 1733-1808) förflyttade sig under sitt liv från väster till öster, från Åby i Mölndal till Åbo i Finland. Samtida silhuettbild.

Bland dem, som lånade, fanns alltså även mölndalsborna. Mölndal har dock även bidragit med kultur till Finland. År 1790 flyttade konsertmästaren och violinisten Eric Ferling över från Stockholm till Åbo i Finland, där han blev direktör för Åbo Musikaliska Sällskap, som införde klassisk musik, spelad av orkestrar, i Finland. Denne Eric Ferling föddes omkring 1733 på Åby Sörgården i Mölndal. Släktforskaren Ingela Holmqvist upptäckte Ferlings ursprung i vår socken, när hon gick igenom bouppteckningar, och jag skrev två artiklar om hennes intressanta upptäckter (MP 23/7 2015 och 30/7 2015). När operasångerskan Noora Karhuluoma sjöng sina välljudande sånger och Ida Andersson spelade med bravur, befann vi oss mellan Åby, där Ferling föddes omkring 1733, och Gamla torget, där Vårt Land sjöngs 1922. Finländsk och svensk kultur är på många sätt sammanflätade. Det gäller även här i Mölndal, nästan så långt västerut man kan komma i Sverige.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf

Jesu lidande som sångspel

Varifrån kommer inspiration? Hur kan man förklara konstnärligt skapande? Alla har vi nog funderat över dessa frågor, men varken vi eller några andra har några tillfredställande svar. Själsdjupen är liksom de stora havsdjupen ofullständigt kända och outgrundliga. Frågorna dök upp igen hos mig i januari 2015, när min gode vän, överstelöjtnant Sven Sandblom, sände mig sitt körverk ”Compassion”.

Sången hördes i drömmen

Pilatus visar upp den lidande Jesus för folket.

Pilatus visar upp den lidande Jesus för folket.

Dess tillkomsthistoria är nämligen mycket förbryllande. Sven Sandblom (född 1925) började sjunga redan vid mitten av 1930-talet i Uppsala domkyrkas gosskör. I hans minnesgömmor finns med andra ord otaliga melodier och sångtexter. Hans upplevelse från 2013 går dock utanpå allt vad han tidigare hade varit med om. I drömmen hörde han en kort körsång om Jesu lidande på korset. Han vaknade upp och kunde upprepa de tretton takterna, så att text och melodi stannade kvar i hans minne. Därefter somnade han på nytt. På morgonen kom han ihåg text och melodi. Då komponerade han resten av föreliggande sång.

Från förtvivlan till acceptans

Jesus på korset.

Jesus på korset.

Han skall själv få berätta vidare. Sven Sandblom har ordet: Natten till den 12 mars 2013 blev jag i sömnen medveten om den dröm, jag just då hade. Jag drömde/hörde klart och tydligt en kort sakral körsång med text på engelska (!) och i bluestakt. Jag kunde memorera sången. Den inspirerade mig att komponera här föreliggande körverk av vilket den drömda delen är de tretton första takterna. Jag behöll engelsk text. Min sång uttrycker stark medkänsla med Jesus i hans lidande på korset och under rättegången. Den uttrycker även hur starkt förbryllande hans slutord enligt Matteus och Markus är: ”Min Gud! Varför har du övergivit mig?”

Detta ser jag som ett trauma och det följs i min sångtext av Jesu acceptans och överlämning enligt Johannes respektive Lukas.

Därmed har jag återgivit de varianter av Jesu sista ord som förs vidare i evangelierna. Förändringen från förtvivlan till acceptans markerar jag genom att framföra de sista takterna i durtonart. Jag har valt sluttonerna i psalmen ”Härlig är jorden”. Jag gör det även som en hyllning till dödens motsats – till livet.

Jag har sjungit i hela mitt liv. Under fem år vid 1930-talets mitt sjöng jag i Uppsala Domkyrkas gosskör. Alltsedan 1960-talet är jag körsångare – mans- respektive kyrkokörer.

Numera sjunger jag ”på sista versen” och det i den fristående kyrkosångkören Chorus Ena under ledning av kantor Lena Westberg.

Den kören tillägnar jag min sång Compassion.

Olika ord betonas

Detta skrev Sven Sandblom i augusti 2013. Den engelska texten finns med på notbladen, men han har även översatt den engelska texten till svenska. Översättningen är anpassad till sångens rytm. Som synes lägger Sandblom störst vikt vid orden: ”Min Gud! Varför övergav du mig?” De upprepas fyra gånger med betoning ena gången på ”Varför”, andra gången på ”övergav”, tredje gången på ”du” och fjärde gången på ”mig”. Så här lyder översättningen:

 

Sångtexten på svenska

Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst!
Jag kan känna smärtan från spiken i din hand
och från sår av törnekronans tagg.
Jag kan känna ångesten vid mobbens råa skri:
”Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst honom!

 

Djupt i våra hjärtan vi lider med dig.
Ångrar och fördömer, men ber:
”O Gud! Förlåt oss, vi insåg inte då,
det brott vi den da’n begick.”

 

Förbryllade vi nu lyssnar till Hans Ord:
”Min Gud! VARFÖR övergav du mig nu?
Min Gud! Varför ÖVERGAV du mig?
Min Gud! Övergav DU mig?
Min Gud! Varför övergav du MIG?

 

Lyssna till hans sista ord – till hans slutord:
”Det är fullkomnat nu!
Fader! Min Fader!
I Dig skall jag nu finna ro.

Vi alla dödade Jesus

Sven Sandblom.

Sven Sandblom.

Att döma av inledningen har sången uppstått ur stark inlevelse i Jesu lidande. Som bekant kan sådan inlevelse leda till stigmatisering. Den innebär att Jesu sårmärken genom inlevelsen återfinns på den stigmatiserades kropp. Så vitt jag vet finns ännu inte någon bevisad förklaring för denna företeelse. Under tidernas lopp har många skyllt det judiska folket eller åtminstone översteprästerna för Jesu död. För Sandblom har vi (han och alla andra) skulden för Jesu pina och död. Hans åsikt är en insikt, en världsvis och rättvis dom. Människorna dödade Jesus, och vi är alla människor. En ärlig sanningssägare, som inte tystnar och inte tar hänsyn, råkar illa ut i alla samhällen. Därför kan vi säga, att vi dödade Jesus. Sandblom har också förslag hur sången skall framföras:

 

Förslag till agerande vid framförande av sången

Detta förutsätter att kören kan sjunga sången utan noter!

Starten

Kören är samlad stämvis i klunga, vända mot varandra. Sångledaren står i de fyra klungornas centrum och ger ton. En mansröst, helst gudstjänstledande präst, utropar från predikstolen: ”Vad ska jag då göra med den Jesus ni kallar Messias?”

Frågan utlöser stämvis ”babbel” under cirka tio sekunder (i den ton som givits). Basarna ”slås in” och övriga ”hakar på” – Crucify! Kören samlas långsamt under takt 1-8 till köruppställning.

Slutet

Under takt 39 böjer körmedlemmarna sina huvuden mot golvet. Under takt 41 lägger de händerna över hjärtat. Under takt 43 höjs huvudena uppåt ”mot himmelen” och armarna fälls ner till cirka 20o från kroppen med handflatorna framåt i en öppen gest symboliserande överlämning.

Tryckta noter och tryckt text

Sången har ännu inte blivit inspelad, men Sandblom har låtit ge ut den: Compassion: Suffering, Acceptance, Commitment. Text och musik: Sven Sandblom (2013-08-14). Det skulle vara intressant att se den uppföras och höra denna sång. Texten väcker läsarens intresse. Långfredagen 2016 uppfördes sångspelet i Sparrsätra kyrka. Långfredagen 2017 kommer det att återuppföras där. Utvecklingen tycks alltså vara på gång.

Klicka här för denna artikel som pdf