Händelserik nationaldag i Locks Rike

Den, som har varit i Locks Rike, vill gärna återvända dit. Högtidlig invigning av kungaborgen skedde 2015, och lördagen den 15 juli 2017 hade alla återigen möjlighet att komma in i detta rike mot erläggande av en ”gränsavgift” (eller snarare inträdesavgift) vid gränsstationen.

Locks Rike i Rollsbo

Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.
Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.

En och annan läsare undrar nog vid det här laget, vad detta är fråga om. Låt mig förklara! I västra Rollsbo i Kungälvs Ytterby har Jan Erik Axelsson och hans maka Ann-Marie låtit bygga en stor villa i fornnordisk och medeltida stil. Han har också samlat marker, som tillhörde hans farfarsfar, den indelte soldaten Lock, till en större enhet, som han kallar Locks Rike. Kung och drottning i detta rike är han själv och hans hustru. Invigningen skedde som sagt 2015. När ett av deras barnbarn skulle döpas, beslöt han och frun att på nytt ställa till med marknad, uppträdanden och stridsövningar nedanför borgen (eller villan).

Salutkanoner i Locks Rike

Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.
Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.

Sedan 2015 hade det inglasade uterummet på husets baksida fullbordats. Dessutom hade ett par skeppskanoner anskaffats och satts upp på lavetter framför huset. (Ännu fattades dock lavetternas hjul.) Kanoner finns alltså – i likhet med allt annat – till salu, om man bara vet vart man skall vända sig. (De lär för övrigt inte ha varit dyra.) När jag såg kanonerna, dök genast frågan upp: Varför skaffar man inte ett par salutkanoner till Bohus fästning? Vore det inte trevligt för Kungälvs kommun att kunna hälsa en del av sina gäster med kanonsalut? Kanonskott kunde bli ett uppskattat inslag i nyårsfyrverkerierna. Med kanonskott kunde man på valdagen tillkännage att vallokalerna öppnade. Bengt Rosander föreslog för många år sedan, att kanoner skulle anskaffas till Bohus fästning. Jag instämmer.

Verklighetsnära Caroliner

Pippi Långstrump lärde barnen rida.
Pippi Långstrump lärde barnen rida.

Bohus Elfsborghs Caroliner hade ställt upp med en så manstark skara rytteri och fotfolk, att den räckte till såväl försvarare som angripare av borgen. Carolinerna är en stor tillgång för Västsverige. De har nu lång erfarenhet av att framföra krigsspel och framför allt av att skaffa vapen, kläder och annan utrustning av så tidstroget slag som möjligt. Genom lång och trogen tjänst har deras persedlar blivit ingångna och snyggt nötta. Denna lördag var en av sommarens varma dagar. Under förberedelserna gick de därför omkring i skjortärmarna. Man kunde därför se byxorna ordentligt. Dessa plagg hade blivit mycket nötta på grund av ridning och sittande på träbänkar. De hade också förlorat en del av sin färg. Utifrån måttet av förslitning och urblekning borde man kunna säga vilka, som hade varit med längst och mest. Jag känner igen många av dem sedan många år tillbaka och kunde fastslå, att så var det. De verkliga veteranerna hade mest slitna och mest urblekta uniformspersedlar.

Lappade ryttarbyxor

Så var det även i verkligheten. Man bytte inte ut ett klädesplagg på den tiden förrän plagget var utslitet och föll sönder på kroppen. De karolinska krigarna bör med åren ha blivit ganska luggslitna. I Linköpings museum förvaras en karolinsk uniform. Särskilt byxorna är värda en närmare granskning. Gustaf Näsström skriver: ”De skinnskodda knäbyxorna är hårt slitna och flitigt fodrade med randiga linnebitar, vilkas karakteristiska mönster skulle kunna vägleda en textilhistoriker längs Rålambs väg genom olika ryska provinser ned till Turkiet.” (Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige II, Kulturhistorisk bilderbok om Vasatid och karolinsk tid, Sthlm 1948, s. 254-255.)

Stor brandsäkerhet

Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.
Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.

Carolinerna var med i krigsspelet. Svenskarna under sin konung Miguel Odhner försökte erövra Locks Rike med anledning av att dess konung inte hade skattat för inkomster från verksamhet utanför Locks Rike och med anledning av att Locks konung inte hade följt gällande bygglov. Krigsspelet genomfördes alltså med glimten i ögat och med anspelning på verkliga motsättningar, som jag inte känner till någonting om. Annars var själva krigsspelet verkligt nog med kanoner och kavallerianfall. Dagen var varm. Överallt var det torrt. Carolinerna var ytterst noggranna med brandsäkerheten. De hade vattenspänner till hands, om någon gnista skulle falla ned i det torra gräset. Generalordern löd: brandsläckning går före allt annat. Jag såg rentav en karolin, som släckte sin cigarettfimp i en burk med läskedryck. (Detta hände före slaget.) Noggranheten var stor, och inte minsta tillbud inträffade.

Framstående skådespelare

Mycket visades under dagens lopp. Trumslagare och soldater tågade upp till borgen, där Locks egen flagga hissades och nationalsången (Locks Rikes egen) sjöngs. För barnen fanns ponnyridning med Pippi Långstrump, hoppborg och bågskytte. Arkadia Trolleri visade trolleri i skämtsam form. Kärna Revysällskap spelade upp Kerstin Olssons teaterstycke ”De’ kunde blett värre – ett gränsfall”. Här fick vi följa landshövdingen Harald Stake (skickligt spelad av Jörgen Söderström), som skulle försvenska de motsträviga bohusläningarna och få dem att betala tyngre skatter. Skådespelarna har tydligen alla varit med länge i leken. De spelade mycket bra med kroppsspråk, ansiktsuttryck och snärt i replikerna. Här har vi amatörskådespelare, som är fullt jämförliga med professionella. Även dräkter och rekvisita hade valts med omsorg.

Högtidligt dop

Det högtidliga dopet.
Det högtidliga dopet.

I nationaldagsfirandet ingick dop av kungaparets senaste barnbarn, Ed Arvedahl. Detta förrättades av rikets hovpredikant, kyrkoherde Peter Bratthammar, som gav oss undervisning om dopet. Varje kristen, som själv är döpt, kan förrätta dop, och dop kan förrättas var som helst. Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför upptar han oss genom dopet som sina barn och medlemmar i sin kyrka. Alla kyrkor, som finns i världen, erkänner varandras dop. De döpta ingår därför i ”världens största nätverk”, som omfattar 2,3 miljarder (2 300 miljoner) människor. Tack vare dopet kan vi också ta emot Nattvarden. Vi har en Gud, som kan förlåta allt. Vi människor kan inte förlåta allt, men Gud kan. Som dopfunt användes en stående trästock, vars övre kortända hade en grund urgröpning för vattnet. Efter väl förrättat dop, märkte kyrkoherden, att stocken hade sugit åt sig vattnet. Kyrkoherden såg i detta ett predikoämne: När vi känner oss avhuggna, kraftlösa och förbrukade, har vi all anledning att begärligt suga i oss Guds ord. Även vid dopet medverkade karolinerna. Med dragna värjor bildade de ett ”järnvalv”. Under detta valv tågade de stolta föräldrarna fram med lille Ed.

Lev dina drömmar

Här fanns många programpunkter. Barnen fick möta en drake. Kenta Pedersen sköt med pil och båge från hästryggen. ”A Clear Band” spelade 60-talsrock ”med ös”. Kungen av Locks Rike trodde, att 60-talsrock för det uppväxande släktet kunde låta nog så medeltida. Så är det kanske också, men de tre programpunkterna hade jag inte tillfälle att vara med om. Många tänkvärda sanningar sades. Miguel Odhner, för dagen konung av Sverige och Kungälv, framhöll: ”Det är viktigt att ha roligt och leva sina drömmar.” Jan Erik Axelsson inskärpte än en gång: ”Förverkliga det som du har tänkt dig!” Som synes lever han som han lär. Det tackar vi för.

 

Lars Gahrn

 

 

 

 

 

 

Hyllningssång
till
konungaparet i Locks Rike
och Locks slott

Jan Erik och Ann-Marie Axelsson

av
Lars Gahrn

2017

Sjunges som den kända sången:

”Om man inte har för stora pretentioner”.

Här i Rollsbo finns en dal,
rätt så lång och länge smal.
Bygden omges runtomkring av skog och grönska.
Här bland bergen finns en vrå,
en idyll med frid som få.
Här finns nog det mesta, som man brukar önska.

Under salig Lockens tid
var domänen stor och vid.
Den har splittrats senare på många händer.
En ny storhetstid har grytt
ty Jan Erik har på nytt
samlat och förenat dessa spridda länder.

Riket har vi återfått.
Lock har nu återuppstått.
Men var finns – så frågar vi – konungaslottet?
Riken bör ju ha en borg.
Men Jan Erik drar försorg
om den saken, och med tiden har vi fått det.

Kungar ägnar sig åt fejd,
somliga helt utan hejd,
men Jan Erik är jämt mild och snäll till sinnes.
Han blir dock en smula klämd
av kommunens byggnadsnämnd
och då visar han de lejonklor, som finnes.

Vår Jan Erik har jämt haft
seg uthållighet och kraft,
och då får han ju med tiden övertaget.
När han lägger manken till,
säger man: ”Gör som han vill!”
Byråkraterna gav efter vid det laget.

Man skall våga sticka upp
som en konung eller tupp.
Man bör inte ständigt följa jantevanan.
Man bör våga träda fram
under festlighet och glam
och till toppen av sin flaggstång hissa fanan.

                                         Mitt bland funkis har vi fått
ett detaljrikt sagoslott,
ja, en kungaborg, som prunkar i Locks Rike.
Man befinner sig på glid
mellan mången skönhetstid.
Därför har Locks kungaborg knappt här sin like.

Detta är ett riktigt slott,
mera än en herrgård blott.
Här finns torn, och stora stenblock bygger grunden.
Taket har en smyckad kam.
Egen flagga fladdrar fram.
Rött och grönt ses lysa stolt mot himlarunden.

Viking liksom riddersman
skulle säga: ”Kungen kan
välja bästa inslagen från skilda tider.
Långhus korsades minsann
med stenborgar. Stolt och grann
blev hans borg, och mycket gärna bodde vi där.”

Pris för sitt corps-de-logi
får vår drottning Ann-Marie,
när hon pyntar och möblerar i gemaken.
Allting kan beskrivas kort:
Här är allt av bästa sort,
ty hon vägledes av Skönheten och Smaken.

Lockens släkt har blivit van
att som hemvist för sin klan
se den kungaborg, som tronar högst på höjden.
Den, som tas emot som gäst,
tycker livet är en fest.
Varje gäst blir mycket snart en mycket nöjd en.

Här finns skog och öppna fält,
som har plats för stånd och tält
och för övningsplats åt våra krigarskaror.
Marknadsstånd ses då och då.
Här finns allt, som man kan få,
när en köpman salubjuder sina varor.

Många lockas hem till Lock
utan något lock och pock,
endast vägledda utav ett gynnsamt rykte.
Här i denna vackra vrå
får man höra: ”Ack!” och ”Åh!”
Alla tycker vad de andra förut tyckte.

Det är bra att ej bli skild
från en viktig förebild.
Det är lärorikt att vistas i Locks Rike.
Då och då föds en idé,
när man har något att se.
Detta slott skall – hoppas jag – få någon like.

Till att tacka är jag snar:
Tack, o höga kungapar!
Bröd och skådespel är passande för mängden.
Kan man finna bättre plats
än inunder ert palats,
i Locks Rike, på den gröna slagfältsängden?

Kungaparet i Locks Rike.
Kungaparet i Locks Rike.
En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.
En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.
Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.
Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.
Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.
Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.
Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.
Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.
Annonser

Halmdrottningen i Kållered på film

”Kan man tillverka allting av halm?” Så frågade filmaren Dan Kristensson halmerskan Barbro Svensson, född i Dalsland och bosatt i Kållered. Hennes svar blev: ”Ja, allt utom brandsäkra dörrar.”

Dan Kristensson filmar

Hon föddes 1942 och började arbeta med halm vid fem års ålder. Under sitt liv har hon med stor flit, stor skicklighet och stor uppfinningsrikedom visat en stor kundkrets och en ännu större beundrarskara vad halm kan användas till. Nu har hennes liv och halmens hantverk dokumenterats i en film av Dan Kristensson (Halmens hantverk: Ett år med halmen tillsammans med Barbro och Lennart Svensson: En film av Dan Kristensson, DVD-Video, speltid 1 tim. 16 min., Stereo, Bild 16:9. 2018).

Manshög råg

Barbro Svensson med en halmkrona, som hon själv har tillverkat. Foto: Lars Gahrn 2016.
Barbro Svensson med en halmkrona, som hon själv har tillverkat. Foto: Lars Gahrn 2016.

Barbro Svensson föddes och växte upp i Dalsland, där många hade halmslöjd som binäring. I handelsbodarna kunde man byta halmarbeten mot mat och andra varor. Barbros mor var halmerska och satte tidigt dottern i verksamhet med halmarbeten. Modern ville dock, att Barbro skulle skaffa sig ett finare och mera välbetalt arbete. Barbro blev telegrafexpeditör i Göteborg och arbetade i telegrafhuset vid Kaserntorget. Tolv år arbetade hon inom detta yrke, som inte längre finns. Därefter blev hon slutligen halmerska. Detta yrke, som är mycket äldre, finns däremot kvar, tack vare bland andra Barbro och hennes man Lennart. De bosatte sig på hans föräldragård i Våmmedals by i Kållered. Där kunde man odla svedjeråg. Med hjälp av stråförkortningsmedel gör man numera råghalmen mycket kortare än förr, men en halmerska skall ha lång halm. ”Manshög vaggade rågen”, skrev Tegnér i sitt diktverk Frithiofs saga, och på senare år har man i allmänhet sagt: ”Manshög vajade rågen”. Manshög är mycket riktigt svedjerågen, som Barbro och Lennart odlar i Våmmedal. Lennart kan också den svåra konsten att slå med lie. Råghalmen får nämligen inte bräckas och brytas i en skördetröska.

Framstående designer

Dan Kristensson filmar Barbro Svensson på Långåker i Kållered. Foto: Lars Gahrn 2016.
Dan Kristensson filmar Barbro Svensson på Långåker i Kållered. Foto: Lars Gahrn 2016.

Barbro behöver mycket råghalm. En lantbrukare på Orust odlar likaså svedjeråg åt henne. Att få tag i utsäde är inte det lättaste. Därför tröskar man på egen hand, så att man har utsäde för kommande år. Halmhantverk är nu ett rödlistat hantverk. Det gäller att arbeta för att det skall bli kvar. Barbro leder kurser i ämnet. Nybörjarna blir lätt långsamma och en smula valhänta i början. För Barbro är flätning av band en långvarig vana. Banden rinner fram ur hennes händer. ”Medan man flätar, kan man tänka på annat”, säger hon. Kanske uttänker hon nya slags halmarbeten. Barbro Svensson är nämligen en ”designer” eller formgivare, när det gäller halmarbeten. Dessa ord brukar visserligen inte användas bland hantverkare, men hela tiden hittar de på nya modeller. Barbro är mycket skicklig även på detta område. Hon gör föremål, som jag inte har sett på andra håll. Nya modeller ger omväxling år arbetet. I filmens baksidestext läser vi: ”Filmen skildrar skönheten i halmen och halmtillverkningen, likaväl som skönheten i den Dalsländska naturen.” Så är det.

Guldskimret från halmen

Vid premiären för hans film om vår halmdrottning bar filmaren Dan Kristensson halmhatt. Foto: Lars Gahrn 2018.
Vid premiären för hans film om vår halmdrottning bar filmaren Dan Kristensson halmhatt. Foto: Lars Gahrn 2018.

Gång på gång låter Dan Kristensson halmdrottningens vackra hantverksalster passera revy och rotera runt i bild. Barbro har tillverkat en brudkrona till ett bondbröllop, som hölls i Bengtsfors kyrka med bröllopsfest på Gammelgården i Bengtsfors. Någon besökare trodde att kronan var tillverkad av guld, eftersom den skimrade så vackert. Man kan säga, att halmen är Dalslands guld eller kanske snarare bondens guld. Inte minst exporten av halmhattar drog förr in betydande inkomster till landskapets invånare. Halmens varma skimmer behövs inte minst vid jul, då vi har det som mörkast omkring oss. Julsakerna, det vill säga julbockar, tomtar, julgransprydnader och mycket annat, binds samman och pryds av röda band. Rött och gult är som bekant en mycket tilltalande färgkombination. Båda färgerna är varma och lätta att uppfatta. Barn ser rött och gult först. Därför är leksaker ofta röda och gula.

Kållered och Dalsland

Filmaren Dan Kristensson har på nytt gjort en insats för Mölndals stad. Redan på 1980-talet spelade han in den stora teatersatsningen ”Livet i Kvarnbyn”. År 2013 kom filmen ”Bruket berättar” om pappersbruket Papyrus. År 2018 kom så ”Halmens hantverk”. Han har skapat en mycket vacker film. För att inte gå miste om några bilder förde jag inte några anteckningar under filmvisningen. (Något sådant brukar annars inte hända.) Vi får se bilder från Kållered, både från makarnas hem i Våmmedal och Kållereds hembygdsgilles gård Långåker och många bilder från Dalsland. Där medverkar Barbro på Gammelgården i Bengtsfors. Där har Barbro och Lennart sitt sommarhus med hennes barndomshem i Ärtemark inom synhåll. Dan Kristensson har återigen skapat en dokumentation av stort värde. Filmen lyckas förmedla verklighetens lugna flöde och litet av den skönhet, som finns här och var, i naturen och i hemslöjdens alster.

Lars Gahrn

 

Tornmusik på hög nivå

”Spelman på taket” hette en känd musikal, som handlade om judarna i Ryssland. Ibland på kvällarna spelade judiska musikanter fiol från sina hustak. På detta sätt hördes musiken över grannskapet. Så har man gjort även i Sverige.

Blåsare på rådmanstaket

Från staden Göteborg berättas 1658 och 1664, att under reparationsarbeten stadens spelmän brukade ”stå och blåsa” på en altan på rådhustaket. I vår tid har konstnären Lars Gillis återskapat denna syn och tecknat denna konsert så som han trodde, att den hade tett sig. I sin bok ”Gamla Göteborg – bilder som inte fanns” har han på detta sätt tecknat händelser ur Göteborgs historia.

Tornmusik från domkyrkan

Domkyrkotornet har två sidoaltaner, från vilka tornmusik skulle spelas. Foto: Lars Gahrn.
Domkyrkotornet har två sidoaltaner, från vilka tornmusik skulle spelas. Foto: Lars Gahrn.

Gustavi domkyrkoförsamling har tagit upp detta sätt att ge konserter. Salomon och Samuel Helperin spelade trumpet från domkyrkotornet varje lördag från och med den 1 juli till och med den 19 augusti 2017. Halvvägs upp i tornet finns två balkonger med staket runt omkring. Klockan halv tolv på lördagsmiddagen trädde de båda trumpetarna ut här och spelade. I händelse av regn skulle konserten flyttas. Lördagen den 5 augusti var jag där för att lyssna till ”tornmusik”. Musik blev det också – men inte från tornet. De båda trumpetarna stod framför huvudporten genom tornet. Inget regn föll denna förmiddag, men det blåste. Efteråt förklarade den ene trumpetaren, att det skulle ha varit svårt att göra sig hörd från tornet. Däruppe måste man ta i tre gånger så mycket jämfört med vad man behövde göra nere på marken. Dessutom var det roligt att kunna tala med åhörarna, förklarade han. Hade de spelat uppifrån tornet denna blåsiga dag, skulle mycket av musiken ha blåst bort. Den skulle inte ha hörts av oss åhörare.

Blandade musikstycken

Bröderna Helperin spelar från domkyrkotornet. Affischbild.
Bröderna Helperin spelar från domkyrkotornet. Affischbild.

Jag insåg då klarare än tidigare, att vi har en väldig domkyrka, som inte bara är lång och bred utan även har ett mycket högt torn. Balkongerna finns bara hälften så högt upp som tornets översta lanternin. Även denna höjd är mer än betydlig. Enligt programmet skulle bröderna Helperin bjuda på ”klassiska klanger och höga toner”. Så var det också. Blandningen var omväxlande, men de hade fått kritik för att de inte spelade tillräckligt många psalmmelodier. Denna lördag spelades dock ”Tryggare kan ingen vara” och psalm 203 och kanske fler. (Jag kände igen endast några få av melodierna. Dessutom kände jag igen ”Vila vid denna källa”, som förvisso icke är en psalm men mycket angenäm ändå att höra.) Bröderna Helperin hade ett bra urval av musik.

Finstämt spel

Bröderna Helperin spelade de allra mjukaste och finstämdaste tonerna från platsen framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.
Bröderna Helperin spelade de allra mjukaste och finstämdaste tonerna från platsen framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.

Skall man skriva om ”tornmusik”, vill man gärna också höra musiken spelas från tornet. Lördagen den 19 augusti var jag tillbaka. Denna dag blåste det endast obetydligt, men likafullt behövde man inte lyfta blicken för att se bröderna Helperin. De stod även denna gång framför huvudingången. De bjöd återigen på finstämd trumpetmusik och lyckades avvinna sina trumpeter de mjukaste och känsligaste tonerna. Bättre än så här kan det inte bli. Man förstod klarare än någonsin, att bröderna Helperin hellre ville stå här nere och spela finstämt än att stå där uppe och blåsa bara för att höras. Bredvid mig på parkbänken hade jag Richard Sehested Kjaergaard, som själv är musiker. Han berömde brödernas trumpetspel mycket. Även denna gång frågade man trumpetarna, varför de inte spelade från balkongerna. Svaret blev, att facket hade stoppat dem från att gå upp, eftersom de hade glömt sina livlinor hemma. Detta svar, som gavs även förra gången, är att fatta som ett skämt.

Musik på hög nivå

Bröderna Helperin spelar framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.
Bröderna Helperin spelar framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.

Man får trösta sig med, att om vi inte bjöds på musik från tornet, så bjöds vi åtminstone på musik vid tornet. Denna musik var dessutom musik på högsta nivå, vilket kanske musiken från tornet inte skulle ha varit. Det gäller att höras. Det kan vara svårt att göra sig hörd utomhus. När kyrkorna byggdes, tänkte man på att bygga så, att akustiken blev den bästa tänkbara. Göteborgs domkyrka har utmärkt akustik. Efter tornmusiken bjöds på konsert klockan 12.00. Jag var även där och kunde slå fast, att domkyrkan är en utmärkt konsertlokal. Konserten blev en större upplevelse än den nog hade blivit på annat ställe tack vare den ljusa, upplyftande och vackert prydda lokalen. Smyckade kyrkor överträffar nakna konsertsalar. Man förstår, varför många musiker helst spelar i kyrkor. En lokal med god akustik kräver dock en del eftertanke hos en talare. Om man talar alltför snabbt hinner ekot inte klinga ut innan nästa eko kommer. Då skapar man ett sorl, som stör talet. I Göteborgs domkyrka bör man tala lagom långsamt och låta efterklangen gå fram.

 

Med Mölnlycke Blåsorkester in i julens landskap

Jag färdades till vintern och julen, när jag torsdagen den 14 december 2017 åkte buss från Mölndal över Mölnlycke och Landvetter till Härryda kyrka. Där skulle Mölnlycke Blåsorkester ge julkonsert.

Stark och mäktig musik

Härryda kyrka, vacker både på sommaren och på vintern. Foto: Stefan Leonardsson.
Härryda kyrka, vacker både på sommaren och på vintern. Foto: Stefan Leonardsson.

I Mölndal hade vi barmark, men i Härryda längre in i landet låg snö på marken. På höjden ovanför vägen låg Härryda kyrka och lyste i vinterkvällen. Man hade kommit till ett julkort. Därinne i kyrkan fanns Mölnlycke Blåsorkester med full styrka och båda sina dirigenter, bägge kvinnor: Christina Lundin och Jenny Björkqvist. Musikerna är många, och blåsorkestrar låter kraftfullt. Jag hade förberett mig och hade öronproppar med mig, avsedda att användas vid militära skjutövningar. Orkestern ljöd mycket riktigt kraftfullt och mäktigt. Ibland undrade man, om inte taket skulle lyfta på sig. Där fick man en stark upplevelse. På bruksorter valde man med förkärlek blåsinstrument till sina musikkårer, eftersom dessa instrument har kraftigt ljud, som hörs även vid utomhuskonserter. Samma tanke hade man, när Frälsningsarméns musikkårer bildades. När en sådan orkester spelar inomhus, ljuder den starkt och mäktigt. Mera överraskande var att orkestern ibland kunde ljuda mycket mjukt och smekande. En blåsorkester kan tydligen uttrycka det mesta.

Viktiga arrangemang

Christina Lundin dirigerar Mölnlycke Blåsorkester, medan Jenny Björkqvist sitter i avbytarbänken tillsammans med Stina Klintbom, som sjöng till vissa av musikstyckena. Foto: Lars Gahrn.
Christina Lundin dirigerar Mölnlycke Blåsorkester, medan Jenny Björkqvist sitter i avbytarbänken tillsammans med Stina Klintbom, som sjöng till vissa av musikstyckena. Foto: Lars Gahrn.

Musikens verkan förstärktes – åtminstone för mig – , när jag följde dirigentens handrörelser. Med sina händer ger dirigenten i åtbörder och rörelser uttryck för musikens stämningar och skiftningar. Tretton nummer gavs, och av dessa hade fem julanknytning: A child is born, Julsång av Jean Sibelius (med text av Zacharias Topelius), The Christmas song (av Mel Thormé), Sleighride (slädfärd) och A Christmas Festival. Kraftfullast ljöd dock några andra stycken: Westminster Carol, Panis Angelicus, Highland Cathedral och Finale ur Concertino för trumpet (av Georg Friedrich Händel). Övriga stycken var Koppången, Cinema Paradiso, Come Sunday och Stad i ljus. Inget av dessa stycken är skrivet för blåsorkester. Det blir därför en annan och mycket berikande upplevelse att höra dem spelas av Mölnlycke Blåsorkester. Givetvis har de alla arrangerats för blåsare. Inte mindre än fem av dem hade Olof Jörnbrink som arrangör. Ulf Ripa brukar framhålla, att den som arrangerar, har en mycket viktig uppgift. Denna konsert gav syn för sägen. Alla tretton styckena var arrangerade och hade därför blivit spelbara för blåsorkestrar. Fler musiker och orkestrar hade härigenom fått möjlighet att spela musikstyckena. Åhörarna å sin sida får vara med om delvis andra musikupplevelser. En känd västsvensk musiker och dirigent, som har gått in för att arrangera, är Jerker Johansson, musiker och tidigare dirigent i Göteborg Wind Orchestra. Han hade arrangerat ett av musikstyckena.

Skickliga solister

Denna gång hade Mölnlycke Blåsorkester verkligen slagit på stort. Man hade Stina Klintbom som skönsjungande sångsolist. Hon sjöng till vissa melodier. Till Cinema Paradiso framträdde Alexander Warvne som klarinettistsolist. Till Finale ur Concertino för trumpet spelade Roy Ljungqvist som trumpetsolist. Alla tre gjorde bejublade insatser. Själva konsertsalen var bästa tänkbara. I en kyrka, helt utan textilier, blir akustiken mycket bra, kanske till och med alltför bra, i och med att ingenting dämpar ljudet. Dirigenterna talade ibland till oss åhörare utan mikrofon. Även deras röster hördes. Kyrkans predikstol, altaruppsats och takmålningar utgjorde vacker och stämningsfull bakgrund. Dessutom hade man ställt in två stora julgranar i kyrkorummet, en på var sin sida av altaret.

Spridning av konserterna

Stina Klintbom sjöng till vissa av musikstyckena.
Stina Klintbom sjöng till vissa av musikstyckena.

Varför spelar Mölnlycke Blåsorkester sina julkonserter i Härryda kyrka och inte i Mölnlyckes egen helgedom, alltså Råda kyrka? Dan van Ginhoven, själv orkestermedlem, svarar på min fråga: ”Vi spelar julkonserten i Härryda kyrka, därför att vi vill nå folk även från andra delar av kommunen.” Själv bor han i Rävlanda och har alltså betydligt närmare till Härryda än till Mölnlycke. Ulf Ripa svarar på samma fråga: ” Frågan om varför vi spelade i Härryda kyrka är intrikat! Jag har funderat. För länge sedan hade vi en kommunal musikledare, Stig Boström. Närmast legendarisk. Som jag minns det introducerade han julkonserter i Härryda med en av Musikskolans blåsorkestrar, där jag var volontär hjälpgubbe i många år. Jag tror tanken var att sprida gracerna över kommunen. Jag erinrar mig att ensemblen också spelade i Björketorps kyrka. Vår blåsorkester MBO har åtminstone spelat i Härryda för två år sedan. Skälet är nog rätt oklart. En sak är däremot säker. Råda kyrka är utesluten! Koret rymmer inte 28-30 musiker.”

Orkester med stort upptagningsområde

Blåsorkestern är numera en angelägenhet för hela Härryda kommun. Vid den stora kommunsammanslagningen gick Mölnlycke kommun samman med flera andra. Blåsorkestern rekryterar medlemmar från hela kommunen men tar emot även musiker från grannkommunerna. Tack vare bilar och en utmärkt kollektivtrafik är det numera lätt att ha ett vidsträckt upptagningsområde. Det går förhållandevis enkelt även för mig att fara från Mölndal till Mölnlycke, Landvetter eller Härryda. Jag börjar känna mig som hemma i Mölnlycke resecentrum.

Mässingsmusik på bussen

När konserten var slut, kändes det svårt att bryta upp från den varma och ljusa kyrkan och traska ner till busshållplatsen, men jag pulsade iväg i snön. Där nere träffade jag en före detta orkestermedlem. På bussen talade vi om blåsmusik från Härryda till Landvetter och från Landvetter till Mölnlycke. Där skulle han tyvärr stiga av. Jag bytte till Mölndalsbussen, och hela tiden klingade musiken inom mig. Jag kände, att julen hade börjat, och att vi nog kunde få en god jul även i år.

 

 

Mölnlycke Blåsorkester i Kulturhustrappan

Konsert i en trappa skulle Mölnlycke Blåsorkester ge lördagen den 25 november 2017. Landvetters kulturhus har – som så många andra monumentalbyggnader – en stor trapphall och en bred trappa, som skall göra intryck på besökarna. Denna trappa är inte till enbart för skryt utan tjänar också som åskådarplats och åhörarplats vid kulturevenemang.

Arrangörernas viktiga uppgifter

Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.
Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.

Denna lördag fylldes trappan av förväntansfulla åhörare. Huvuddelen av trappan har breda och mycket höga trappsteg, avsedda enbart som åhörarplatser, men längst till höger finns trappsteg att gå på. Även härute slog sig några ned. Hela blåsorkestern var inte med denna gång. I stället framträdde en ”storsextett”. Nedanför trappan satt sju musiker, men de skulle ha varit nio. Två var sjuka. Ulf Ripa var konferencier och berättade om såväl musikstyckena som storsextetten. Man har tagit som uppgift att popularisera gångna tiders populärmusik. Mölnlycke Blåsorkester tycker, att den är alldeles för bra för att spelas endast vid ”Allsång på Skansen”. Denna storsextett har framträtt alltsedan 2013. Många musikstycken måste arrangeras för de instrument, som finns i sextetten. Ulf Ripa arrangerar själv musikstycken. Dessutom har man en annan arrangör i sextetten, en kvinnlig tubaist, som inte vill framträda med sitt namn. För att vi inte skulle vänta oss för mycket av arrangemangen meddelade Ulf Ripa, att arrangörerna inte bara var autodidakta (självlärda) utan till och med ”självautodidakta”.

Kända musikstycken

Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.
Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.

En del noter har man fått överta från Rådasextetten. Rådasextetten var en klassiskt sammansatt mässingssextett bestående av musiker ur MBO, likartat vår gruppering i dag. Sextetten skapades och leddes av Stig Boström, kommunal musikledare och fanns från tidigt 1970-tal till 2001, när Boström gick i pension. Dessutom har Ripa goda förbindelser med Göteborg Wind Orchestra. Därifrån har han ”fått kloka och konstruktiva kommentarer till några arrangemang”. Han hade inte behövt be om ursäkt på förhand. Alla musikstycken lät bra. Endast undantagsvis anade man att mera repetition kunde ha behövts. Konserten inleddes med ”Aj, aj,aj” (från 1928) av Jules Sylvain. Därefter följde Borgholmsvalsen av Carl Oscar Carlsson. Varken titeln på musikstycket eller kompositörens namn torde säga någon annan än mycket välbevandrade musikkännare något. Säger man Drömmen om Elin av Calle Jularbo, nickar alla igenkännande. Valsen framfördes med all bravur av storsextetten. Därefter följde ”Det var på Capri vi mötte varandra”, ”Allt detta och himlen därtill” (av Sune Waldimir 1942), ”Den ökända hästen från Troja” (med text av Karl Gerhard), ”Tomtarnas vaktparad”, ”Den gula paviljongen”, ”Kalle P.”, ”Wien bleibt Wien” och ”Sorglösa brunn” av Povel Ramel.

Tomtarnas vaktparad

Seden bjuder, att sista stycket i en konsert, given av en blåsorkester, skall vara en marsch. ”Wien bleibt Wien” var alltså sista melodin. ”Sorglösa brunn” var extranumret. Ulf Ripa bad mer eller mindre om ursäkt för ”Tomtarnas vaktparad”. Många människor vill nämligen inte veta av julmusik före första söndagen i advent. Därför frågade han oss, om vi kunde tänka oss att höra denna julmelodi. Svaret blev ja. Ingen ville tydligen gå miste om ett nummer. Ripa hade själv arrangerat denna marsch. Han hade arrangerat marschen för sex stämmor, fastän den vanligen spelades av 28. Han hade slitit med arrangemanget fram till halv nio kvällen dagen före. Då äntligen hade arrangemanget blivit färdigt. Sextetten hade därför inte fått tillräcklig tid att repetera, men nästa år skulle marschen vara ordentligt inövad, lovade Ripa. Efter en sådan inledning är förväntningarna lågt ställda, men allt gick så vitt jag förstod bra. Enbart vid ett eller ett par tillfällen märktes bristande övning. Melodin gick nog fram och blev tydligare, när flera stämmor var strukna. ”Tomtarnas vaktparad” ljöd utmärkt.

Militärmusik

Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.
Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.

På forna tiders hälsobrunnar fanns brunnsorkestrar, som underhöll brunnsgästerna. (Medevis brunnsorkester finns alltjämt kvar och har gjort flera inspelningar.) Povel Ramel efterbildade kärleksfullt sådan brunnsmusik i ”Sorglösa brunn”. Någon hälsobrunn med detta namn finns inte. Namnet anspelar på det sorglösa och bekymmersfria semesterliv, som levdes vid dessa hälsobrunnar. Povel själv lär ha upplevt Källviks brunn i sin barndom. Brunnsorkestrar var en vanlig sort av blåsorkestrar. En annan var militärmusikkårerna. Två marscher gavs under denna konsert, dels ”Tomtarnas vaktparad”, dels ”Wien bleibt Wien”. Melodin till den kända slagdängan om Kalle P. skall vara en gammal marschvisa, berättade Ulf Ripa. I ”Den ökända hästen från Troja” ingår en rysk marsch av Isak Dunajevskij som refräng, medan första delen (versen) av varje strof har musik av Lille Bror Söderlundh. Detta musikstycke visar marschmusikens stora användbarhet. En marsch gav melodi till en protestsång mot Europas på den tidens farligaste militärmakt! De flesta marscher saknar sångtext, vilket innebär att de i sig egentligen inte är vare sig militaristiska eller antimilitaristiska. De kan helt enkelt användas till vad som helst. De är en underskattad tillgång. När vi lämnade kulturhustrappan hade vi även fått höra något så ovanligt som ”kvasijazz”. Enligt Ulf Ripa räknas ”Den gula paviljongen” som just kvasijazz. Han förklarar själv detta begrepp så: ”Begreppet ’quasi’ i musiksammanhang är en s.k. fördragsbeteckning som betyder ungefär ’likt’ eller ’nästan’.  Det är alltså en anvisning till musikerna för att ge en riktig gestaltning. ’Kvasi’ på svenska har väl snarast en nedsättande betydelse. Det var inte min avsikt.” Mölnlycke Blåsorkester förvaltar alltså viktiga och värdefulla delar av vårt musikaliska kulturarv.

Bra konsertlokal

Denna konsert i kulturhustrappan var mycket omväxlande, uppiggande och nöjsam. Det enda som man bör klandra är, att den var i kortaste laget. Antagligen gör man klokt i att begränsa sig. En publik är en månghövdad skara, och kanske gör man klokt i att ta hänsyn till de minst intresserade, även om dessa inte är så många. Kulturhustrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekstrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekskunder gick visserligen in och ut bakom ryggen på musikerna, men detta störde inte. En och annan gick uppför och nedför trappan till höger om åhörarna, men inte heller detta störde. Bilden fick bara litet mer liv. Själv är jag så pass gammaldags, att jag tycker att man bör klä upp sig till bättre konserter. Jag infann mig i vit skjorta och mörka finbyxor. Även orkestermedlemmarna var klädda så. En man, som satt bredvid mig, frågade med anledning av klädseln (och mina anteckningar), om jag hörde till orkestern. Tyvärr måste jag besvara denna fråga nekande, fastän sammankopplingen förvisso var mycket hedrande. I många sammanhang räcker det med rätt klädsel för att vara och bli betraktad som en i gänget, men för att vara medlem i Mölnlycke Blåsorkester krävs sannerligen mycket mer än vit skjorta och svarta finbyxor!

 

Bokauktion och bokkultur i Stora Levene

Visst fanns här västgötalitteratur, men här fanns också all annan litteratur, som kan intressera västgötar, det vill säga alla slags böcker. Jag skriver om en bokauktion, som Föreningen för Västgötalitteratur anordnade i Stora Levene lördagen den 18 november 2017. Niklas Krantz, själv styrelseledamot, hade vänligheten att ta mig med till denna bokfest i församlingshemmet.

Gräfsnäs i Göteborg!

Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.

Utefter församlingssalens väggar stod uppfällda bord, där auktionens böcker låg uppradade i nummerordning. Trängseln kring borden var stor. Själv höll jag dock på att fastna i förhallen. Här höll Jerker Pettersson vykortsmarknad. På jakt efter gamla vykort från Mölndal blev jag tvungen att bläddra igenom alla vykort från Göteborg, vilket var nog så intressant. (Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa även vykort från Göteborg.) Bland dessa vykort hittade jag ett, som visade Gräfsnäs slottsruin (poststämplat i gamle kung Oscars dagar den 13 juli 1903). Enligt vykortets tryckta text ligger Gräfsnäs i Göteborg! Jag skrattade högt och beslöt mig genast för att köpa även detta vykort. Göteborgarna har en ful ovana att räkna även grannkommunernas större sevärdheter till Göteborg (eller ”Storgöteborg”), men att Gräfsnäs, ungefär sex mil från Götastaden, kunde räknas till ”Storgöteborg” hade jag inte någon aning om. Jag skall skämta med åtskilliga göteborgare om deras annexion (övertagande) av Gräfsnäs. Jerker Pettersson hade en egen bokmarknad, och där köpte jag två böcker.

Antikvariatsinnehavare fyndar

Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.
Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.

Allsköns bokvänner fyllde den ljusa och rymliga församlingssalen. I mängden fanns en och annan antikvariatsinnehavare. Där fanns Göran Midman från Hjo och Anders Josefson från Floby. Från Ods bokkafé kom Gerd Ljungqvist-Persson. Antikvariatsinnehavarna gör stor nytta. Märker de, att de kan få en bok så billigt, att de själva kan avyttra den med vinst, slår de till och köper. Bland köparna fanns några herrar, som lägger ut böcker på nätet till försäljning. Förtjänsten är inte stor, och inte heller omsättningen tillhör de betydande, men de får på detta sätt möjlighet att arbeta med böcker, och de kommer i förbindelse med många intressanta människor. En antikvariatsinnehavare försvarade inför sin fru sitt sysslande med böcker genom att påpeka, att detta arbete håller honom igång och piggar upp honom. Auktionsförrättare var föreningens ordförande, prosten Johnny Hagberg, och Thomas Johansson, som innehar Limmareds Auktionshall samt Antik & Antikvariat Tranan. Hagberg har lång erfarenhet och begriper att auktionen måste gå snabbt, om de flesta skall bli kvar till slutet. (Katalogen omfattade denna gång 530 nummer och innehåller ofta 100 fler.) Hagberg och Johansson lyckades avverka ungefär 100 nummer i halvtimmen.

Auktionsförrättarna sätter buden

Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.
Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.

Hagberg sätter också regler: ”Femmor får man inte bju’ med”, löd den viktigaste regeln. Endast en, som hade lagt ett skriftligt bud, hade bjudit 55 kronor. I övrigt innehöll alla bud jämna tiotal. Vanligtvis på andra auktioner ropar budgivarna själva sina bud, men för att det skall gå snabbt, höjer Hagberg och Johansson buden. Man behöver bara hålla handen uppsträckt för att visa sig intresserad, så höjer de buden med tio kronor åt gången. Det går rasande snabbt. Har priserna gått upp över femhundra, höjer de ofta med femtio kronor åt gången. Har buden gått över tusen, höjer de hundra. För att inte kunderna skall dra ut på tiden med låga bud i början av budgivningen, kom auktionsförrättaren ofta med ett eget utropspris: ”Får jag hundra kronor?” Det fick han för det mesta, men ibland måste han sänka utgångsbudet till 50 eller rentav 20. Dessa auktioner är högst professionella, så professionella, att egna regelverk som synes har uppstått. Auktionerna får inte dra ut på tiden. Framåt slutet stod ändå åtskilliga stolar tomma.

Det är alldeles för billigt!

Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.
Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.

Flera medhjälpare såg till att allt fortlöpte snabbt och ledigt. Någon höll upp boken, som skulle säljas. Någon gick med boken till köparen och tog upp betalningen. ”Det är billigt!”, sade Hagberg ibland. Vid andra tillfällen lät det rentav: ”Det är alldeles för billigt!” Så där brukar ju auktionsförrättare säga, men tyvärr är det mycket riktigt så, att bokpriserna har sjunkit. Böcker har blivit mer svårsålda. Ibland bjöd auktionsförrättarna själva, antingen för egen del eller för vänner. Ofta blandade sig Niklas Krantz i budgivningen. Han hade hand om de skriftliga anbuden. Några få böcker såldes dyrt. Pehr Kalms Wästgötha och Bahusländska resa (1746) gick för 4 900 kronor. Boken ”Svenska kvarnar” såldes för 2 700 kronor. Böckerna var dyra i den bemärkelsen, att dessa priser låg högst. Däremot var priserna inte höga, om man tar i beaktande vad man får ge för dessa böcker i ett antikvariat, om böckerna över huvud taget kan uppbringas för pengar. Det lönar sig alltså att köpa böcker på dessa auktioner.

Räkningar och bokpaket

Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.
Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.

Auktionen gick raskt undan. Mellan tolv och ett hade man matrast. Framåt tre var auktionen slut för denna gång. Arbetet för eldsjälarna var dock inte slut. På ett bord i bakgrunden fanns ett berg med försålda böcker. Även på golvet fanns sålda böcker. Deras köpare hade inte varit med på auktionen. Nu skulle dessa böcker sändas ut till de förhoppningsvis lyckliga köparna. Med trött blick skådade skattmästaren Sven-Olof Ask ut över ett hav med lappar på bordet. Alla betalar inte kontant. I stället vill de faktureras. ”Det går väl an att fakturera en låda böcker, men ibland vill de faktureras för en bok, som kostar 120 kronor”, suckade Ask. De flesta betalar sina räkningar, men somliga måste påminnas. I något fall har man måst komma överens om en avbetalningsplan. Dessutom skall säljarna ha sin del av pengarna. Med andra ord: en skattmästare har mycket att bestyra och bevaka.

Bokkulturen främjas

Föreningen för Västgötalitteratur gör en stor kulturgärning genom att ta hand om böcker och se till så, att de får nya ägare. Säljarna får inkomst av böckerna, och givetvis tillfaller en del av intäkterna föreningen, som ägnar sig åt nyutgivning av värdefull västgötalitteratur. Föreningen befrämjar också gammal god bokkultur. Trots att han är angelägen om att det skall gå undan, kan Hagberg ofta framhäva vackra inbindningar och konstfulla bokband. Man har all anledning att vara tacksam över att någon i våra dagar fäster uppmärksamheten på sådana företeelser. I våra dagar har det tyvärr blivit så, att bilderna är det viktiga. Man strävar efter att fånga läsarnas uppmärksamhet med färgglada omslag och intressanta omslag. Bilderna finns på ett löst skyddsomslag av papper eller kartong. Klotbandet under är oftast enkelt och konstlöst. Vackra bokband kräver mer uppmärksamhet och större kunskaper från betraktaren än färgglada omslag för att bli uppskattade. De kräver mer bokkultur.

Boksamlare och särbo

Böcker har många fördelar, men till deras nackdelar hör, att de är skrymmande och tar mycket plats. En bokvän, som hade köpt mer än han hade tänkt sig, suckade högt: ”Det blir inte lätt för mig att komma hem med alla dessa böcker!” Han tänkte på vad hans fru skulle säga. Föreningens flitige medarbetare Håkan Brander från Levene hade dock ett gott råd: ”En boksamlare bör vara särbo. Jag är själv särbo och kan bära hem hur många böcker jag vill.” Tidigare i år tilldelades Brander diplom av föreningen för sina insatser. Denna gång styrde och ställde han i Stora Levene församlingshem, där han var som barn – eller snarare som herre – i huset. Han har arbetat mycket även inom pastoratet. Denne glade hedersman tillhör tveklöst bokkulturens vänner, men han har arbetat för annan kultur också, både Svenska kyrkan och hembygdsrörelsen. Bokkulturen är en port till all annan kultur.

 

Biskop Block och biskop Susanne – förändrad titulering i Svenska kyrkan

År 1929 blev kyrkoherden i Mölndals pastorat, kyrkoherde Carl Block, biskop i Göteborgs stift, och 2017 var det dags igen. Kyrkoherde Susanne Rappmann i Mölndals pastorat vann en jordskredsseger och blev biskop i stiftet. Likheterna är många mellan då och nu, men vi har även skillnader. Lars Gahrn fortsätter här sin genomgång.

Central planering i stiftet

Var kommer vår nya biskop att betala skatt? Denna fråga återkommer i nästa bloggartikel. Foto från nätet.
Var kommer vår nya biskop att betala skatt? Denna fråga återkommer i denna bloggartikel. Foto från nätet.

Innan Block blev biskop hade han tjänstgjort i Vasa församling (inne i Göteborg) och i Fässberg. Jag skulle kunna tänka mig, att centrala placeringar i stiftet har bidragit till att göra Block känd. Man har lärt känna honom och värdera honom, eftersom han hela tiden fanns nära domkyrkoförsamlingen. På samma sätt har Susanne Rappmann tjänstgjort snuddande nära stiftsstaden. Har detta bidragit till att hon blev känd och uppskattad? Jag ställde frågan till henne, och hon svarar: ”Anledningen till att jag är känd i stiftet tror jag beror på att jag haft anställning i stiftet under en lång tid, 25 år. Jag har arbetat i stiftsstaden Annedals församling, men också i kranskommunerna Partille (bara ett år) och i Mölndal. Jag har också varit kyrkoherde i Värö pastorat (och därmed lärt känna människor i Varberg med omnejd). Sedan 2015 är jag också kontraktsprost vilket utökat min kontaktyta.” Skall man sammanfatta detta väl genomtänkta svar, bör svaret bli, att mycket har bidragit till att göra henne känd, däribland placeringen i Fässberg. Det var känt för de flesta, att hon är en administrativ förmåga och en framstående förkunnare, men att hon var så känd i stiftet, att hon kunde vinna en jordskredsseger, det kom som en överraskning åtminstone för mig. Även Block vann en övertygande seger. Han fick första förslagsrummet, det vill säga, att han hade fått flest röster i valet,

Lärdomsprov från biskoparna

Sven Olof Olsson kör biskop Blocks åkvagn med kyrkoherde Herman Gustavsson över Forsebron på väg mot Lantbruksmuseet i Götaforsliden. (Foto: Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Sven Olof Olsson kör biskop Blocks åkvagn med kyrkoherde Herman Gustavsson över Forsebron på väg mot Lantbruksmuseet i Götaforsliden. (Foto: Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Båda biskoparna har avlagt lärdomsprov, Block disputerade (dock inte för doktorsgrad) inför domkapitlet med en dogmhistorisk undersökning om ”Kristologien i hegelsk bearbetning”. Titeln låter ana att avhandlingen är svårtillgänglig. De, som har tagit del av den, bekräftar att så är fallet. Vår nya biskop har skrivit och försvarat en doktorsavhandling. Hon är alltså teologie doktor. Sedan Blocks dagar har språkbruket förändrats. På den gamla tiden användes biskoparnas efternamn. Då blev det: biskop Rodhe, biskop Block, biskop Giertz, biskop Gärtner och så vidare. På senare år har man i enlighet med medeltida bruk börjat använda förnamnet. Vår nya biskop kommer därför knappast att kallas biskop Rappmann utan i stället biskop Susanne. (Det bör påpekas, att Susanna är ett bibliskt namn, känt från de apokryfiska böckerna. Susanne är den franska formen av Susanna.) Användningen av förnamn ger ett mjukare och förtroligare intryck, vilket rimligtvis också är ett av syftena med den språkliga förändringen. Detta bör vara ett av sätten att närma kyrkan till folket.

Hur blir det med skatten?

Biskop Susanne. Bild från nätet.
Biskop Susanne. Bild från nätet.

Som mölndalsbo och kommunalanställd vill jag gärna, att historien upprepar sig även vad gäller kommunalskatten. Biskoparna bodde förr i det så kallade biskopshuset vid Västra Hamngatan nära domkyrkan, men jag vet ju, att huset sedan länge är sålt. (L.M. Engströms Gymnasium finns här nu.) Kanske kunde vår nya biskop få bo kvar i Lindome? I så fall skulle hennes biskopslön beskattas inom Mölndals stad. Det vore ju mycket bra för Mölndal. Visst vore vi berättigade till denna ersättning, när vi mister en framstående kyrkoherde! Jag skyndade mig att fråga vår nya biskop, om hon hade boplikt inom domkyrkoförsamlingen, eller om hon skulle bo kvar i Lindome. I ett vänligt mail svarar hon: ”Biskopsbostaden är såld, och en ny är inte iordningställd. Regeln med boplikt kvarstår dock, men gränserna är större än domkyrkoförsamlingen. Den gamla biskopsbostaden låg i Örgryte församling. Jag kan idag inte svara på om jag bor kvar eller inte, då diskussionerna pågår.” Detta låter ju hoppfullt. Vi kan inte hindra göteborgarna att ta över biskopen, men låt oss hoppas, att vi som ersättning får ta hand om kommunalskatten!

Läs vidare

Anders Jarlert, Porträtt av biskopar i sin tid, Göteborgs stiftshistoriska sällskap, 1997.

Gunnar Levén, Carl Block som jag minns honom, artikel i: Julboken till församlingarna i Göteborgs stift, 1962.

Sven Olof Olsson, Kyrkoherde Blocks åkvagn, artikel i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1988.

Helle Larssen, Kvinna med rätt at predika (intervju med Susanne Rappmann), Göteborgs-Posten 23/3 2008.

Kristian Risenfors, Tillbaka i Mölndal (intervju med Susanne Rappmann) i Kyrkklockan vintern 2013-2014.

I Mölndals stadsmuseum finns faktapärmar om kyrkor, kyrkogårdar, församlingar och präster. Här finns åtskillig information ur tidningar och böcker om Block och Rappmann. Blocks åkvagn kan beskådas i Industri- och Lantbruksmuseet i Götaforsliden.