Mölnlycke Blåsorkester i Kulturhustrappan

Konsert i en trappa skulle Mölnlycke Blåsorkester ge lördagen den 25 november 2017. Landvetters kulturhus har – som så många andra monumentalbyggnader – en stor trapphall och en bred trappa, som skall göra intryck på besökarna. Denna trappa är inte till enbart för skryt utan tjänar också som åskådarplats och åhörarplats vid kulturevenemang.

Arrangörernas viktiga uppgifter

Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.
Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.

Denna lördag fylldes trappan av förväntansfulla åhörare. Huvuddelen av trappan har breda och mycket höga trappsteg, avsedda enbart som åhörarplatser, men längst till höger finns trappsteg att gå på. Även härute slog sig några ned. Hela blåsorkestern var inte med denna gång. I stället framträdde en ”storsextett”. Nedanför trappan satt sju musiker, men de skulle ha varit nio. Två var sjuka. Ulf Ripa var konferencier och berättade om såväl musikstyckena som storsextetten. Man har tagit som uppgift att popularisera gångna tiders populärmusik. Mölnlycke Blåsorkester tycker, att den är alldeles för bra för att spelas endast vid ”Allsång på Skansen”. Denna storsextett har framträtt alltsedan 2013. Många musikstycken måste arrangeras för de instrument, som finns i sextetten. Ulf Ripa arrangerar själv musikstycken. Dessutom har man en annan arrangör i sextetten, en kvinnlig tubaist, som inte vill framträda med sitt namn. För att vi inte skulle vänta oss för mycket av arrangemangen meddelade Ulf Ripa, att arrangörerna inte bara var autodidakta (självlärda) utan till och med ”självautodidakta”.

Kända musikstycken

Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.
Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.

En del noter har man fått överta från Rådasextetten. Rådasextetten var en klassiskt sammansatt mässingssextett bestående av musiker ur MBO, likartat vår gruppering i dag. Sextetten skapades och leddes av Stig Boström, kommunal musikledare och fanns från tidigt 1970-tal till 2001, när Boström gick i pension. Dessutom har Ripa goda förbindelser med Göteborg Wind Orchestra. Därifrån har han ”fått kloka och konstruktiva kommentarer till några arrangemang”. Han hade inte behövt be om ursäkt på förhand. Alla musikstycken lät bra. Endast undantagsvis anade man att mera repetition kunde ha behövts. Konserten inleddes med ”Aj, aj,aj” (från 1928) av Jules Sylvain. Därefter följde Borgholmsvalsen av Carl Oscar Carlsson. Varken titeln på musikstycket eller kompositörens namn torde säga någon annan än mycket välbevandrade musikkännare något. Säger man Drömmen om Elin av Calle Jularbo, nickar alla igenkännande. Valsen framfördes med all bravur av storsextetten. Därefter följde ”Det var på Capri vi mötte varandra”, ”Allt detta och himlen därtill” (av Sune Waldimir 1942), ”Den ökända hästen från Troja” (med text av Karl Gerhard), ”Tomtarnas vaktparad”, ”Den gula paviljongen”, ”Kalle P.”, ”Wien bleibt Wien” och ”Sorglösa brunn” av Povel Ramel.

Tomtarnas vaktparad

Seden bjuder, att sista stycket i en konsert, given av en blåsorkester, skall vara en marsch. ”Wien bleibt Wien” var alltså sista melodin. ”Sorglösa brunn” var extranumret. Ulf Ripa bad mer eller mindre om ursäkt för ”Tomtarnas vaktparad”. Många människor vill nämligen inte veta av julmusik före första söndagen i advent. Därför frågade han oss, om vi kunde tänka oss att höra denna julmelodi. Svaret blev ja. Ingen ville tydligen gå miste om ett nummer. Ripa hade själv arrangerat denna marsch. Han hade arrangerat marschen för sex stämmor, fastän den vanligen spelades av 28. Han hade slitit med arrangemanget fram till halv nio kvällen dagen före. Då äntligen hade arrangemanget blivit färdigt. Sextetten hade därför inte fått tillräcklig tid att repetera, men nästa år skulle marschen vara ordentligt inövad, lovade Ripa. Efter en sådan inledning är förväntningarna lågt ställda, men allt gick så vitt jag förstod bra. Enbart vid ett eller ett par tillfällen märktes bristande övning. Melodin gick nog fram och blev tydligare, när flera stämmor var strukna. ”Tomtarnas vaktparad” ljöd utmärkt.

Militärmusik

Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.
Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.

På forna tiders hälsobrunnar fanns brunnsorkestrar, som underhöll brunnsgästerna. (Medevis brunnsorkester finns alltjämt kvar och har gjort flera inspelningar.) Povel Ramel efterbildade kärleksfullt sådan brunnsmusik i ”Sorglösa brunn”. Någon hälsobrunn med detta namn finns inte. Namnet anspelar på det sorglösa och bekymmersfria semesterliv, som levdes vid dessa hälsobrunnar. Povel själv lär ha upplevt Källviks brunn i sin barndom. Brunnsorkestrar var en vanlig sort av blåsorkestrar. En annan var militärmusikkårerna. Två marscher gavs under denna konsert, dels ”Tomtarnas vaktparad”, dels ”Wien bleibt Wien”. Melodin till den kända slagdängan om Kalle P. skall vara en gammal marschvisa, berättade Ulf Ripa. I ”Den ökända hästen från Troja” ingår en rysk marsch av Isak Dunajevskij som refräng, medan första delen (versen) av varje strof har musik av Lille Bror Söderlundh. Detta musikstycke visar marschmusikens stora användbarhet. En marsch gav melodi till en protestsång mot Europas på den tidens farligaste militärmakt! De flesta marscher saknar sångtext, vilket innebär att de i sig egentligen inte är vare sig militaristiska eller antimilitaristiska. De kan helt enkelt användas till vad som helst. De är en underskattad tillgång. När vi lämnade kulturhustrappan hade vi även fått höra något så ovanligt som ”kvasijazz”. Enligt Ulf Ripa räknas ”Den gula paviljongen” som just kvasijazz. Han förklarar själv detta begrepp så: ”Begreppet ’quasi’ i musiksammanhang är en s.k. fördragsbeteckning som betyder ungefär ’likt’ eller ’nästan’.  Det är alltså en anvisning till musikerna för att ge en riktig gestaltning. ’Kvasi’ på svenska har väl snarast en nedsättande betydelse. Det var inte min avsikt.” Mölnlycke Blåsorkester förvaltar alltså viktiga och värdefulla delar av vårt musikaliska kulturarv.

Bra konsertlokal

Denna konsert i kulturhustrappan var mycket omväxlande, uppiggande och nöjsam. Det enda som man bör klandra är, att den var i kortaste laget. Antagligen gör man klokt i att begränsa sig. En publik är en månghövdad skara, och kanske gör man klokt i att ta hänsyn till de minst intresserade, även om dessa inte är så många. Kulturhustrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekstrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekskunder gick visserligen in och ut bakom ryggen på musikerna, men detta störde inte. En och annan gick uppför och nedför trappan till höger om åhörarna, men inte heller detta störde. Bilden fick bara litet mer liv. Själv är jag så pass gammaldags, att jag tycker att man bör klä upp sig till bättre konserter. Jag infann mig i vit skjorta och mörka finbyxor. Även orkestermedlemmarna var klädda så. En man, som satt bredvid mig, frågade med anledning av klädseln (och mina anteckningar), om jag hörde till orkestern. Tyvärr måste jag besvara denna fråga nekande, fastän sammankopplingen förvisso var mycket hedrande. I många sammanhang räcker det med rätt klädsel för att vara och bli betraktad som en i gänget, men för att vara medlem i Mölnlycke Blåsorkester krävs sannerligen mycket mer än vit skjorta och svarta finbyxor!

 

Annonser

Bokauktion och bokkultur i Stora Levene

Visst fanns här västgötalitteratur, men här fanns också all annan litteratur, som kan intressera västgötar, det vill säga alla slags böcker. Jag skriver om en bokauktion, som Föreningen för Västgötalitteratur anordnade i Stora Levene lördagen den 18 november 2017. Niklas Krantz, själv styrelseledamot, hade vänligheten att ta mig med till denna bokfest i församlingshemmet.

Gräfsnäs i Göteborg!

Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.

Utefter församlingssalens väggar stod uppfällda bord, där auktionens böcker låg uppradade i nummerordning. Trängseln kring borden var stor. Själv höll jag dock på att fastna i förhallen. Här höll Jerker Pettersson vykortsmarknad. På jakt efter gamla vykort från Mölndal blev jag tvungen att bläddra igenom alla vykort från Göteborg, vilket var nog så intressant. (Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa även vykort från Göteborg.) Bland dessa vykort hittade jag ett, som visade Gräfsnäs slottsruin (poststämplat i gamle kung Oscars dagar den 13 juli 1903). Enligt vykortets tryckta text ligger Gräfsnäs i Göteborg! Jag skrattade högt och beslöt mig genast för att köpa även detta vykort. Göteborgarna har en ful ovana att räkna även grannkommunernas större sevärdheter till Göteborg (eller ”Storgöteborg”), men att Gräfsnäs, ungefär sex mil från Götastaden, kunde räknas till ”Storgöteborg” hade jag inte någon aning om. Jag skall skämta med åtskilliga göteborgare om deras annexion (övertagande) av Gräfsnäs. Jerker Pettersson hade en egen bokmarknad, och där köpte jag två böcker.

Antikvariatsinnehavare fyndar

Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.
Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.

Allsköns bokvänner fyllde den ljusa och rymliga församlingssalen. I mängden fanns en och annan antikvariatsinnehavare. Där fanns Göran Midman från Hjo och Anders Josefson från Floby. Från Ods bokkafé kom Gerd Ljungqvist-Persson. Antikvariatsinnehavarna gör stor nytta. Märker de, att de kan få en bok så billigt, att de själva kan avyttra den med vinst, slår de till och köper. Bland köparna fanns några herrar, som lägger ut böcker på nätet till försäljning. Förtjänsten är inte stor, och inte heller omsättningen tillhör de betydande, men de får på detta sätt möjlighet att arbeta med böcker, och de kommer i förbindelse med många intressanta människor. En antikvariatsinnehavare försvarade inför sin fru sitt sysslande med böcker genom att påpeka, att detta arbete håller honom igång och piggar upp honom. Auktionsförrättare var föreningens ordförande, prosten Johnny Hagberg, och Thomas Johansson, som innehar Limmareds Auktionshall samt Antik & Antikvariat Tranan. Hagberg har lång erfarenhet och begriper att auktionen måste gå snabbt, om de flesta skall bli kvar till slutet. (Katalogen omfattade denna gång 530 nummer och innehåller ofta 100 fler.) Hagberg och Johansson lyckades avverka ungefär 100 nummer i halvtimmen.

Auktionsförrättarna sätter buden

Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.
Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.

Hagberg sätter också regler: ”Femmor får man inte bju’ med”, löd den viktigaste regeln. Endast en, som hade lagt ett skriftligt bud, hade bjudit 55 kronor. I övrigt innehöll alla bud jämna tiotal. Vanligtvis på andra auktioner ropar budgivarna själva sina bud, men för att det skall gå snabbt, höjer Hagberg och Johansson buden. Man behöver bara hålla handen uppsträckt för att visa sig intresserad, så höjer de buden med tio kronor åt gången. Det går rasande snabbt. Har priserna gått upp över femhundra, höjer de ofta med femtio kronor åt gången. Har buden gått över tusen, höjer de hundra. För att inte kunderna skall dra ut på tiden med låga bud i början av budgivningen, kom auktionsförrättaren ofta med ett eget utropspris: ”Får jag hundra kronor?” Det fick han för det mesta, men ibland måste han sänka utgångsbudet till 50 eller rentav 20. Dessa auktioner är högst professionella, så professionella, att egna regelverk som synes har uppstått. Auktionerna får inte dra ut på tiden. Framåt slutet stod ändå åtskilliga stolar tomma.

Det är alldeles för billigt!

Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.
Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.

Flera medhjälpare såg till att allt fortlöpte snabbt och ledigt. Någon höll upp boken, som skulle säljas. Någon gick med boken till köparen och tog upp betalningen. ”Det är billigt!”, sade Hagberg ibland. Vid andra tillfällen lät det rentav: ”Det är alldeles för billigt!” Så där brukar ju auktionsförrättare säga, men tyvärr är det mycket riktigt så, att bokpriserna har sjunkit. Böcker har blivit mer svårsålda. Ibland bjöd auktionsförrättarna själva, antingen för egen del eller för vänner. Ofta blandade sig Niklas Krantz i budgivningen. Han hade hand om de skriftliga anbuden. Några få böcker såldes dyrt. Pehr Kalms Wästgötha och Bahusländska resa (1746) gick för 4 900 kronor. Boken ”Svenska kvarnar” såldes för 2 700 kronor. Böckerna var dyra i den bemärkelsen, att dessa priser låg högst. Däremot var priserna inte höga, om man tar i beaktande vad man får ge för dessa böcker i ett antikvariat, om böckerna över huvud taget kan uppbringas för pengar. Det lönar sig alltså att köpa böcker på dessa auktioner.

Räkningar och bokpaket

Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.
Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.

Auktionen gick raskt undan. Mellan tolv och ett hade man matrast. Framåt tre var auktionen slut för denna gång. Arbetet för eldsjälarna var dock inte slut. På ett bord i bakgrunden fanns ett berg med försålda böcker. Även på golvet fanns sålda böcker. Deras köpare hade inte varit med på auktionen. Nu skulle dessa böcker sändas ut till de förhoppningsvis lyckliga köparna. Med trött blick skådade skattmästaren Sven-Olof Ask ut över ett hav med lappar på bordet. Alla betalar inte kontant. I stället vill de faktureras. ”Det går väl an att fakturera en låda böcker, men ibland vill de faktureras för en bok, som kostar 120 kronor”, suckade Ask. De flesta betalar sina räkningar, men somliga måste påminnas. I något fall har man måst komma överens om en avbetalningsplan. Dessutom skall säljarna ha sin del av pengarna. Med andra ord: en skattmästare har mycket att bestyra och bevaka.

Bokkulturen främjas

Föreningen för Västgötalitteratur gör en stor kulturgärning genom att ta hand om böcker och se till så, att de får nya ägare. Säljarna får inkomst av böckerna, och givetvis tillfaller en del av intäkterna föreningen, som ägnar sig åt nyutgivning av värdefull västgötalitteratur. Föreningen befrämjar också gammal god bokkultur. Trots att han är angelägen om att det skall gå undan, kan Hagberg ofta framhäva vackra inbindningar och konstfulla bokband. Man har all anledning att vara tacksam över att någon i våra dagar fäster uppmärksamheten på sådana företeelser. I våra dagar har det tyvärr blivit så, att bilderna är det viktiga. Man strävar efter att fånga läsarnas uppmärksamhet med färgglada omslag och intressanta omslag. Bilderna finns på ett löst skyddsomslag av papper eller kartong. Klotbandet under är oftast enkelt och konstlöst. Vackra bokband kräver mer uppmärksamhet och större kunskaper från betraktaren än färgglada omslag för att bli uppskattade. De kräver mer bokkultur.

Boksamlare och särbo

Böcker har många fördelar, men till deras nackdelar hör, att de är skrymmande och tar mycket plats. En bokvän, som hade köpt mer än han hade tänkt sig, suckade högt: ”Det blir inte lätt för mig att komma hem med alla dessa böcker!” Han tänkte på vad hans fru skulle säga. Föreningens flitige medarbetare Håkan Brander från Levene hade dock ett gott råd: ”En boksamlare bör vara särbo. Jag är själv särbo och kan bära hem hur många böcker jag vill.” Tidigare i år tilldelades Brander diplom av föreningen för sina insatser. Denna gång styrde och ställde han i Stora Levene församlingshem, där han var som barn – eller snarare som herre – i huset. Han har arbetat mycket även inom pastoratet. Denne glade hedersman tillhör tveklöst bokkulturens vänner, men han har arbetat för annan kultur också, både Svenska kyrkan och hembygdsrörelsen. Bokkulturen är en port till all annan kultur.

 

Biskop Block och biskop Susanne – förändrad titulering i Svenska kyrkan

År 1929 blev kyrkoherden i Mölndals pastorat, kyrkoherde Carl Block, biskop i Göteborgs stift, och 2017 var det dags igen. Kyrkoherde Susanne Rappmann i Mölndals pastorat vann en jordskredsseger och blev biskop i stiftet. Likheterna är många mellan då och nu, men vi har även skillnader. Lars Gahrn fortsätter här sin genomgång.

Central planering i stiftet

Var kommer vår nya biskop att betala skatt? Denna fråga återkommer i nästa bloggartikel. Foto från nätet.
Var kommer vår nya biskop att betala skatt? Denna fråga återkommer i denna bloggartikel. Foto från nätet.

Innan Block blev biskop hade han tjänstgjort i Vasa församling (inne i Göteborg) och i Fässberg. Jag skulle kunna tänka mig, att centrala placeringar i stiftet har bidragit till att göra Block känd. Man har lärt känna honom och värdera honom, eftersom han hela tiden fanns nära domkyrkoförsamlingen. På samma sätt har Susanne Rappmann tjänstgjort snuddande nära stiftsstaden. Har detta bidragit till att hon blev känd och uppskattad? Jag ställde frågan till henne, och hon svarar: ”Anledningen till att jag är känd i stiftet tror jag beror på att jag haft anställning i stiftet under en lång tid, 25 år. Jag har arbetat i stiftsstaden Annedals församling, men också i kranskommunerna Partille (bara ett år) och i Mölndal. Jag har också varit kyrkoherde i Värö pastorat (och därmed lärt känna människor i Varberg med omnejd). Sedan 2015 är jag också kontraktsprost vilket utökat min kontaktyta.” Skall man sammanfatta detta väl genomtänkta svar, bör svaret bli, att mycket har bidragit till att göra henne känd, däribland placeringen i Fässberg. Det var känt för de flesta, att hon är en administrativ förmåga och en framstående förkunnare, men att hon var så känd i stiftet, att hon kunde vinna en jordskredsseger, det kom som en överraskning åtminstone för mig. Även Block vann en övertygande seger. Han fick första förslagsrummet, det vill säga, att han hade fått flest röster i valet,

Lärdomsprov från biskoparna

Sven Olof Olsson kör biskop Blocks åkvagn med kyrkoherde Herman Gustavsson över Forsebron på väg mot Lantbruksmuseet i Götaforsliden. (Foto: Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Sven Olof Olsson kör biskop Blocks åkvagn med kyrkoherde Herman Gustavsson över Forsebron på väg mot Lantbruksmuseet i Götaforsliden. (Foto: Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Båda biskoparna har avlagt lärdomsprov, Block disputerade (dock inte för doktorsgrad) inför domkapitlet med en dogmhistorisk undersökning om ”Kristologien i hegelsk bearbetning”. Titeln låter ana att avhandlingen är svårtillgänglig. De, som har tagit del av den, bekräftar att så är fallet. Vår nya biskop har skrivit och försvarat en doktorsavhandling. Hon är alltså teologie doktor. Sedan Blocks dagar har språkbruket förändrats. På den gamla tiden användes biskoparnas efternamn. Då blev det: biskop Rodhe, biskop Block, biskop Giertz, biskop Gärtner och så vidare. På senare år har man i enlighet med medeltida bruk börjat använda förnamnet. Vår nya biskop kommer därför knappast att kallas biskop Rappmann utan i stället biskop Susanne. (Det bör påpekas, att Susanna är ett bibliskt namn, känt från de apokryfiska böckerna. Susanne är den franska formen av Susanna.) Användningen av förnamn ger ett mjukare och förtroligare intryck, vilket rimligtvis också är ett av syftena med den språkliga förändringen. Detta bör vara ett av sätten att närma kyrkan till folket.

Hur blir det med skatten?

Biskop Susanne. Bild från nätet.
Biskop Susanne. Bild från nätet.

Som mölndalsbo och kommunalanställd vill jag gärna, att historien upprepar sig även vad gäller kommunalskatten. Biskoparna bodde förr i det så kallade biskopshuset vid Västra Hamngatan nära domkyrkan, men jag vet ju, att huset sedan länge är sålt. (L.M. Engströms Gymnasium finns här nu.) Kanske kunde vår nya biskop få bo kvar i Lindome? I så fall skulle hennes biskopslön beskattas inom Mölndals stad. Det vore ju mycket bra för Mölndal. Visst vore vi berättigade till denna ersättning, när vi mister en framstående kyrkoherde! Jag skyndade mig att fråga vår nya biskop, om hon hade boplikt inom domkyrkoförsamlingen, eller om hon skulle bo kvar i Lindome. I ett vänligt mail svarar hon: ”Biskopsbostaden är såld, och en ny är inte iordningställd. Regeln med boplikt kvarstår dock, men gränserna är större än domkyrkoförsamlingen. Den gamla biskopsbostaden låg i Örgryte församling. Jag kan idag inte svara på om jag bor kvar eller inte, då diskussionerna pågår.” Detta låter ju hoppfullt. Vi kan inte hindra göteborgarna att ta över biskopen, men låt oss hoppas, att vi som ersättning får ta hand om kommunalskatten!

Läs vidare

Anders Jarlert, Porträtt av biskopar i sin tid, Göteborgs stiftshistoriska sällskap, 1997.

Gunnar Levén, Carl Block som jag minns honom, artikel i: Julboken till församlingarna i Göteborgs stift, 1962.

Sven Olof Olsson, Kyrkoherde Blocks åkvagn, artikel i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1988.

Helle Larssen, Kvinna med rätt at predika (intervju med Susanne Rappmann), Göteborgs-Posten 23/3 2008.

Kristian Risenfors, Tillbaka i Mölndal (intervju med Susanne Rappmann) i Kyrkklockan vintern 2013-2014.

I Mölndals stadsmuseum finns faktapärmar om kyrkor, kyrkogårdar, församlingar och präster. Här finns åtskillig information ur tidningar och böcker om Block och Rappmann. Blocks åkvagn kan beskådas i Industri- och Lantbruksmuseet i Götaforsliden.

 

”Göteborgarna tog biskopen, men skatten, den tog vi!”

Biskopsvalen 1929 och 2017

År 2017 blev kyrkoherden i Mölndals pastorat, Susanne Rappmann, vald till biskop i Göteborgs stift. År 1929 hade en av hennes föregångare i ämbetet, kyrkoherden i Mölndal, tidigare Fässberg, Carl Block, på samma sätt blivit biskop. De två biskopsvalen inbjuder till intressanta jämförelser.

Blocks åkvagn bevarad

Biskop C.E.D. Block. Teckning: Arvid Carlson 1945.
Biskop C.E.D. Block. Teckning: Arvid Carlson 1945.

Kyrkoherde C.E.D. Block (Carl Elis Daniel Block) tillhörde en gammal prästsläkt. Han föddes 1874 och avled 1948. År 1908 blev han komminister i Vasa församling. År 1915 utnämndes han till kyrkoherde i Fässberg och tillträdde denna tjänst 1916. Hans dotter Märta Janson har skrivit ner en ingående och trevlig skildring av livet i Fässbergs prästgård. Av sina företrädare i ämbetet övertog Block bland annat en åkvagn, dragen av en häst. Denna vagn har mirakulöst nog överlevt den stora avhästningen, som satte in efter första världskriget. Den befinner sig nu i Mölndals Hembygdsförenings lantbruksmuseum. Den är väl iordningställd och användes senast 1987, då Sven Olof Olsson körde kyrkoherde Herman Gustavsson från Fässbergs prästgård till Fässbergs kyrka och därifrån till Lantbruksmuseet i Götaforsliden.

Var skall biskopen skatta?

Sven Olof Olsson kör kyrkoherde Herman Gustavsson upp till Fässbergs kyrka i biskop Blocks åkvagn. Därifrån kördes den till Mölndals Hembygdsförenings Lantbruksmuseum i Götaforsliden. (Foto: Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Sven Olof Olsson kör kyrkoherde Herman Gustavsson upp till Fässbergs kyrka i biskop Blocks åkvagn. Därifrån kördes den till Mölndals Hembygdsförenings Lantbruksmuseum i Götaforsliden. (Foto: Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

År 1929 utnämndes Carl Block till biskop i Göteborgs stift, men han tillträdde formellt först 1930, fastän han var i tjänst redan 1929. (Biografisk matrikel över Svenska kyrkans prästerskap 1934, utarbetad av Håkan Theodor Ohlsson, Lund 1934, s. 434.) Det där låter invecklat och var givetvis i verkligheten ännu mer invecklat. Dessa förhållanden kom att trassla till inbetalningen av Blocks kommunalskatt. Skulle han betala kommunalskatt i Mölndal eller i Göteborg under det år, då han flyttade över till Göteborg och började arbeta där? Frågan utreddes med all noggrannhet. Utslaget blev, att han skulle betala skatt i Mölndal. Detta utslag blev dyrt för Block, eftersom kommunalskatten var väsentligen högre i Mölndal än i Göteborg. Det var dock rättvist, ty under sitt första år som biskop levde Block på kyrkoherdelönen från Fässberg. Hans första årslön som biskop tillföll enligt då gängse bestämmelser oavkortad ”prästernas änke- och pupillkassa”. Sven Olof Olsson har kortfattat behandlat detta ärende, som utan vidare skulle kunna behandlas mycket utförligare. Ty, som sagt, förhållandena var invecklade.

”Skatten, den tog vi!”

Var kommer vår nya biskop att betala skatt? Denna fråga återkommer i nästa bloggartikel. Foto från nätet.
Var kommer vår nya biskop att betala skatt? Denna fråga återkommer i nästa bloggartikel. Foto från nätet.

Striden om biskopens kommunalskatt var en rond i den eviga dragkampen mellan Mölndal och Göteborg. Givetvis blev mölndalsborna glada (och kanske även skadeglada) på göteborgarnas bekostnad, när avgörandet föll. Vår hembygdsveteran Sven Olof Olsson erinrar sig en rad ur en revyvisa: ”Göteborgarna tog biskopen, men skatten, den tog vi!” När Block blev biskop, var Sven Olof Olsson två år gammal. Han fyllde tre strax efter biskopens övertagande av biskopsämbetet och fyra strax efter biskopens formella tillträde. En tvååring eller treåring tar man inte med sig på revy, och ett så litet barn kommer inte ihåg några revyvisor. Sven Olof Olsson har rimligtvis hört denna rad senare i sitt liv. Han bekräftar själv att det förhåller sig så. Hans föräldrar gick på revyn och fäste sig vid refrängen. Han fick senare i barndomen höra den av dem. Man har alltså långt efteråt fröjdat sig över sin seger över göteborgarna. Alla bidrag till Mölndals kommunalkassa behövdes mer än väl. Mölndal var på den tiden en fattig stad.

 

Nordhallands Hembygdsförening – en storartad hembygdsgärning

Nordhallands Hembygdsförening fyller under 2017 100 år. Verksamhetsområdet är Fjäre härad, som omfattar fjorton socknar i norra Halland, däribland Lindome. Föreningen har gjort viktiga insatser för att dokumentera och lyfta fram Lindomes och de andra socknarnas historia.

En fullmatad årsbok

Årsboken för jubileumsåret är en utmärkt översikt över Nordhallands historia.
Årsboken för jubileumsåret är en utmärkt översikt över Nordhallands historia.

Etthundraårsjubileet firades med bland annat en årsbok, som är dubbelt så tjock som vanligt och dessutom har hårda pärmar. Titeln är: 100 år 1917-2017: Vår Bygd 2017 (Nordhallands Hembygdsförening, Kungsbacka 2017, 272 rikt illustrerade sidor). Även årsboken har firat 100-årsjubileum. Den började utkomma 1916, ett år innan hembygdsföreningen bildades. Föreningen föregicks av Nordhallands Studiecirklar, som gav ut denna skrift. Redan från början var Lindome med. I 1916 års bok ingick en artikel om ”Lindomeslöjden”. 2017 års årgång är en sammanfattning av de olika socknarnas historia och en översikt över föreningens verksamhet genom åren. Redogörelserna är mycket imponerande. Alla socknar har en rik historia, som är känd mycket tack vare hembygdsföreningens arbete.

En historisk bonad för varje socken

Varje socken får även en säregen, trevlig och intressant presentation i bild. På en tecknad och målad bonad, målad med äggtempera på linneväv, sammanfattas socknens historia. Vad visas då på Lindomes bonad? Jo, där ser vi hällkistan Dvärgahuset, en bågskytt (som företrädare för Lindome Bågskytteklubb), gränsstenen Djursten, spinneriet (Anderstorps fabriker), kyrktornet, Börjesgården (det vill säga hembygdsgården), kvartsmilstenen vid Anderstorps bro, en snickarhustru som med häst och kärra kör Lindomemöbler till Göteborg samt en Lindomestol. Tack för den benämningen! Stolen kallas visserligen ”Göteborgsstol”, men eftersom den tillverkades i Lindome, bör den rimligtvis ha namn efter sin tillverkningsort. Den har inte något annat med Göteborg att göra än att den var vanlig där (och givetvis även på andra orter i Västsverige). Karin Ganebratt har framställt denna bonad, som har överskriften: Lindome från forntid till nutid. Dvärgahuset står för forntiden, Djursten för medeltiden och övriga bilder för följande århundraden. Originalen till de 70 halländska bonader, som målades 2016 till Sveriges Hembygdsförbunds 100-årsjubileum, förvaras på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.

Pedagogiska och konstnärliga bilder

På samma sätt sammanfattas viktiga inslag i övriga socknars historia. För Onsalas vidkommande ser man Onsala kyrka, ett seglande skepp, fyrplatsen Nidingen, Lars och Ingela Gathenhielm, hembygdsgården Apelröd, rymdobservatoriet på Råö och Beda Hallberg med majblomman. Dessa sammanfattningar (i färg) är mycket uttrycksfulla, intresseskapande och pedagogiska. Även den, som känner bygderna väl, har god behållning av dem. Här får man sammanfattningar, översikter och repetitioner. Kanske har just hembygdskännarna störst utbyte av bilderna. De ser genast vad bilderna betyder. De olika artiklarna handlar om socknarnas historia. Dessutom finns många artiklar om hembygdsgillenas historia. När man tar del av artiklarna, ställer man sig gång på gång frågan: Hur mycket av denna historia skulle ha varit okänd, om inte Nordhallands Hembygdsförening hade funnits?

Ett gille för varje socken

Bakom denna husfasad ryms både arkiv och stora samlingar av värdefulla föremål. Foto: Lars Gahrn.
Bakom denna husfasad ryms både arkiv och stora samlingar av värdefulla föremål. Foto: Lars Gahrn.

År 1917 fanns inte tillräckligt underlag, alltså inte tillräckligt många vana föreningsmänniskor, i varje socken. Tiden var inte mogen för ett hembygdsgille (det vill säga en hembygdsförening) i varje socken. Därför bildade man en förening för hela Fjäre härad, som omfattar socknarna Frillesås, Landa, Ölmevalla, Gällinge, Idala, Förlanda, Fjärås, Hanhals, Onsala, Vallda, Släp, Tölö, Älvsåker och Lindome. Detta var en mycket bra uppläggning. På detta sätt hade man ett stort område att arbeta med. Även socknar, som inte hade några hembygdsföreningar, dokumenterades och beskrevs Nordhallands Hembygdsförening. Föreningen fick ett omfattande rekryteringsområde. Även i de smärre socknarna lärde man känna hembygdsrörelsen och uppskatta hembygdsarbete. Så småningom bildades ett gille, knutet till Nordhallands Hembygdsförening, i nästan varje socken. I två fall ägnar sig en förening åt två socknar. Det gäller Frillesås-Landa och Gällinge-Idala. Dessutom har Kungsbacka en egen förening. Utbyggnaden av hembygdsrörelsen tog sin tid. Lindome fick ett hembygdsgille år 1963, 46 år efter tillkomsten av Nordhallands Hembygdsförening. Sist i raden kom Älvsåker, som bildades 1975.

Snickeriverkstäder i Kungsbacka

Givetvis är också Lindome hembygdsgille med i årsboken. Karin Ganebratt skriver både socknens och hembygdsgillets historia. I kapitlet ”Berättelser från Lindome socken” bidrar fem Lindomebor med värdefulla minnesbilder från bygden. Själv har jag gått igenom samtliga årgångar av årsboken på jakt efter artiklar om Lindome för Mölndals stadsmuseum. Jag vet därför vilken stor nytta föreningen har gjort för både Lindome och övriga Nordhalland. Nordhallands Hembygdsförening har ett stort museum i Kungsbacka. Det är värt både ett och flera besök. I museet finns en snickeriverkstad inrymd. Ännu bättre blir det om man går till Kungsbackaskogen. Där finns dels Kalvhultsstugan, dels Lindomeverkstaden, en hel snickeribyggnad från Lindome. Nordhallands hembygdsförening har åstadkommit mycket under sitt århundrade. Den, som vill lära känna Nordhalland, skall gå till föreningen och ta del av årets skrift. Den är bästa inledningen till och översikten över Nordhallands eller Fjäre härads historia. Nordhallänningarna arbetar segt och uthålligt. De vet att både de själva och deras gärning har ett värde. Utan åthävor eller större uppmärksamhet har de utfört storverk för sin bygd. Den bygd som vårdar sin historia har också en rik framtid. Mycket riktigt går det bra för Nordhalland i alla avseenden.

 

Fallens dagar och svenska pyramider

Fallens dagar drar årligen många människor till Trollhättan. I vanliga fall leds vattnet in i kraftverken, och då ligger fallområdet i stort sett utan vatten. Flera gånger om dagen släpps vattnet dock på i den gamla älvfåran under Fallens dagar. Det är en stor upplevelse att se vattnet under kraftigt brusande forsa fram, skummande vitt.

Forsen sopar bort all växtlighet

Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.
Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.

Säkerhetsföreskrifterna är stränga, och överallt finns stängsel, så att man inte skall komma för nära forsen. Kanske underskattar man därför fallens kraft och mäktighet. En jämförelse mellan Trollhättans torrlagda älvfåra och andra gav mig dock en tankeställare. Det dröjer inte länge förrän en torrlagd älvfåra blir bevuxen av gräs, buskar och träd. På några årtionden förvandlas den som regel till rena rama djungeln. I Trollhättan kunde jag däremot inte upptäcka en enda buske eller ett enda grässtrå nere i älvfåran. De få vattenpåsläppen varje år är alltså tillräckliga för att hålla växtlighet borta och sopa fullständigt rent. Vattnet har en fruktansvärd kraft.

Så långt upp som vattnet har nått saknas all växtlighet.
Så långt upp som vattnet har nått saknas all växtlighet.

Storartade stenhuggeriarbeten

Fallen är en stor sevärdhet, men Trollhättan har mycket mer att uppvisa. Söndagen den 23 juli 2017 var jag där. Givetvis var jag med om två ”fallpåsläpp”, men jag kunde inte besöka Trollhättan utan att också vandra ner till slussarna. Här nere finns tre slusstrappor att beskåda, slussarna från år 1800, slussarna från 1844 och vår tids slussar från 1916. Om man både tittar och tänker, gör slussarna ett mycket starkt intryck på besökaren. Stenhuggeriarbetena är utförda med största tänkbara noggrannhet. Efter mer än två århundranden kan man inte upptäcka några sättningsskador. (Smärre sättningsskador kan mycket väl ha åtgärdats under årens lopp, men de kan inte ha varit många, och de har inte lämnat märkbara spår.) Grundarbetena måste ha varit mycket bra. Stenarna är väl huggna med oklanderlig passform. Här har vi en svensk motsvarighet till Egyptens pyramider.

Olidestationens fasad uppvisar stenarbeten av bästa slag.
Olidestationens fasad uppvisar stenarbeten av bästa slag.

Kraftstationer jämförliga med pyramiderna

Intrycket blir ännu mäktigare, om man går till Olidestationen, det stora kraftverket från 1910. Detta kraftverks mäktiga fasad mot vattnet är inte bara hög och lång utan även uppbyggd in i minsta enskildhet för att göra mesta möjliga intryck på betraktaren. Stenblocken är tillhuggna med största möjliga noggrannhet. Fasaden är uppbyggd med väldiga pilastrar, som ger den en oerhörd styrka. Vackra stenhuggeriarbeten finns som prydnader. Längst upp pryds fasaden av tinnar, som är ditsatta endast som utsmyckningar. Senare byggdes Hojumstationen (färdigställd 1942), det övre kraftverket, som likaså är mycket välbyggt. Antalet utsmyckningar är dock här mindre. Man kan emellertid nämna Strömkarlens huvud, en mycket stor stenskulptur, som har blivit ett kännemärke för Trollhättan. Dessa kraftstationer är jämförliga med Egyptens pyramider. Den, som känner till äldre bebyggelse, vet, att vi har många fler byggnader i vårt land av liknande slag, fastän kanske inte lika stora. Alla är sevärdheter, och alla är värda vår beundran enbart för stenhuggeriarbetena. Tyvärr har dessa byggnader inte fått den uppmärksamhet, som de förtjänar. Byggnadsstilen drabbades av ett hastigt och genomgripande omslag: från stenhuggeriarbeten till betonggjutning, från rik utsmyckning till kala ytor och raka linjer. Funkisen slog igenom. De förnämliga stenbyggnaderna kom därför att ringaktas, men förändringar i synsättet är långsamt på väg.

Vid Hojumstationen finns strömkarlens huvud.
Vid Hojumstationen finns strömkarlens huvud.

Trollhättans kyrka

Vid Hojumstationen finns Oskarsbron över fallen. Här har man en av de bästa utsiktsplatserna vid fallpåsläppen. Vid Hojumstationen brukar man därför slå upp ett stort tält för ekumenisk gudstjänst och för olika artistframträdanden. Nära Hojumstationen finns också Trollhättans nygotiska tegelkyrka, ritad av Adolf Wilhelm Edelsvärd och invigd 1862. Kyrkan var öppen och är verkligen sevärd. I sen tid har den färgsatts fritt och djärvt. Färgharmonin är stark, kontrastrik och mycket tilltalande. Den är en utmärkt plats för andakter och konserter under Fallens dagar. Utanför finns servering av kaffe, saft, bullar och kakor, alltsammans skött av församlingens många trevliga medarbetare.

Fyra centrum i lång stad

Trollhättan är som bekant en mycket avlång stad. Under Fallens dagar finns fyra olika centrum: slussarna, Olidestationen, området kring Hojumstationen och Trollhättans kyrka samt kajen ovanför fallen. Överallt fanns mycket att se och uppleva. Fallen och kyrkan höll mig dock kvar större delen av dagen kring Hojumstationen. Jag kan därför inte berätta om allt, men det, som jag upplevt, är som synes mycket nog.

 

Nils Dahlbeck i minnets ljus

Nils Dahlbeck i Kållered hör inte till de kändisar, som glöms bort vid sin död. Han gjorde många viktiga insatser på många olika områden. Dessutom hade han otaliga vänner, bekanta och medarbetare. Väldigt många minns honom.

Omtyckt chef

Nils Dahlbeck som kapten Bäckdahl. Foto: Bo Tak.
Nils Dahlbeck som kapten Bäckdahl. Foto: Bo Tak.

En av dem är filmfotografen Bo Tak. Han hade nämligen Dahlbeck som chef. Dahlbeck var nämligen under många år radio- och tv-chef i västra distriktet. Han var bosatt på Tulebo i Kållered. I sina memoarer ” När jag nobbade Josephine Baker” (2017, 120 rikt illustrerade sidor) berättar Bo Tak om sin gamle chef: ”Nils Dahlbeck blev känd för svenska folket, dels genom radions naturprogram tillsammans med Nisse Lindman och senare genom barnprogrammet ”Kapten Bäckdahl” med skafferitrollen Humle och Dumle. Dahlbeck var också, under många år, chef för både radio och tv i västra distriktet. Det finns, som jagtycker, några kul historier där Nils är inblandad, som den här, när han tillsammans med en ljudtekniker är på tjänsteresa i Skåne. Det har hunnit bli midnatt då de är på hemväg. Mitt på skånska landsbygden får de motorstopp. Nils ser att det lyser i en bondgård längre fram. Det fanns ju inga mobiltelefoner i slutet av 50-talet, så det var ju bara att försöka få låna en telefon. Han kommer fram till bondgården och knackar på. En sur äldre man öppnar och Dahlbeck säger: ”God afton, jag heter Nils Dahlbeck och är från Radiotjänst”. ”Jag ska inte ha någon radio”, svarar mannen och smäller igen dörren framför honom.

Dahlbeck och Tulebo

Bo Tak i yngre dagar.
Bo Tak i yngre dagar.

Dahlbeck bodde med sin fru på en gammal vacker gård i Tulebo nära Kållered, strax söder om Göteborg. Boningshuset bestod av flera vackra och smakfullt inredda rum smyckade med antikviteter. Samtliga rum hade dessutom mycket originella spisar. Några var etagespisar i gjutjärn med utsirade ornament. Det rymliga kökets väggar var behängda med välputsade kopparkärl och genom köksfönstren kunde man se dvärghönsen gå och sprätta på gårdsplanen. Hund och häst bidrog även till att göra idyllen fullkomlig. För att inte tala om det stora trädgårdslandet, som imponerade med alla sorters växter.

Beundrat hem

Vid ett tillfälle var Nils värd vid nordiska radiochefernas konferens i Göteborg. En kväll då de avslutat dagens möte med middag, föreslog Nils att de skulle ta kaffet och konjaken på Tulebo. Nils ringde hem till frun och bad henne tända i samtliga spisar samt pryda upp med levande ljus. Väl hemkomna gick radiocheferna beundrande genom huset och upplevde myset. Plötsligt hördesden finske chefen, på bruten finlandssvenska, muttra för sig själv: ”Man måst nog va ganska rik för att bo så här fattigt”.

Ett boende i tiden

Makarna Dahlbecks boende på Tulebo låg helt rätt i tiden. Man skulle bo folkligt och enkelt på den tiden. Torp och arbetarbostäder blev därför eftertraktade och följaktligen dyra. Antagligen anspelar finländaren på detta. I makarna Dahlbecks fall fanns dock inte någon strävan att göra sig till och följa tidens ström. De hade helt enkelt tagit över hennes föräldrahem ute i Tulebo by. Eftersom båda var intresserade av trädgårdsodling och husdjur, passade detta boende dem bra. Att de med sitt boende hamnade rätt i tiden var alltså en tillfällighet utan beräkning. Memoarernas titel är som sagt: Bo Tak, När jag nobbade Josephine Baker (Sthlm 2017, 120 rikt illustrerade sidor). Den är utgiven på författarens förlag och kan alltså beställas genom Tak själv (taklundska@yahoo.se).

 

 

Klicka här för denna artikel som pdf