Blåsmusiken visar sin stora bredd

Blåsmusikens dag kom med sommaren till Västsverige. Lördagen den 18 maj framträdde 222 blåsorkestrar i 63 kommuner runtom i Sverige. I Göteborg höll musikerna igång från klockan 12:00 till 20:30 (med avbrott för en vilostund mellan fem och sex).

Hemvärnets Musikkår – av högsta klass

Hemvärnets musikkår spelar på Gustav Adolfs Torg. Foto: Lars Gahrn.

Drygt sju timmar med blåsmusik var lite väl mycket även för mig, men jag var med åtminstone från klockan tre, sedan jag med viss möda och på långa omvägar hade lyckats korsa Göteborgsvarvets löparbana genom centrum av staden. Spelplatser var Kronhusgården, Gustav Adolfs Torg och rikssalen i Kronhuset. På Kronhusgården spelade kulturskolornas orkestrar, Betlehemskyrkans musikkår och Göteborgs musikkår. På Gustav Adolfs Torg musicerade Hemvärnets musikkår (från Göteborg) och Göteborgs Musikkår (som litet senare gav en ny föreställning på Kronhusgården). Nutida musikkårer är mycket aktsamma om sina instrument. Man vill under inga omständigheter ha regn på sina instrument. Börjar det regna, avbryts utomhuskonserten. För att undvika en sådan utveckling hade man uppfört ett tält över scenen på Kronhusgården. Följden blev som ni förstår, att inte en enda regndroppe föll under dagen. Sommarvärmen kom till oss, och ibland lyste även solen fram genom molnen. Det enda som föll från ovan var litet vitt från en fiskmås. Detta vita träffade en av musikerna, men det lilla missödet väckte enbart munterhet, Den, som skrattade mest, var flickan, som hade blivit träffad.

Första kvinnliga tamburmajoren

Göteborgs Musikkår spelar på Gustav Adolfs Torg. Musikern längst till vänster utsattes för flygbombardemang av en fiskmås, men genom att bara gapskratta åt detta missöde förvandlade hon det till ett roande inslag.

På Gustav Adolfs Torg spelade Hemvärnets musikkår, som har nått högsta klassen för en militär musikkår. Detta innebär, att musikkåren kan användas i statsceremoniella sammanhang och under utlandsrepresentation. Den kan gå med i högvakten. Så nära i framtiden som den 16 juni skulle musikkåren vara med i högvakten i huvudstaden. Hemvärnets musikkår var den första i Sverige med en kvinnlig tamburmajor. Året var 1978, och hon hette Isabella Tollsner. Hemvärnets musikkår hade inte något tält på Gustav Adolfs Torg. Förr i världen tycks dock musikkårerna ha spelat även i regnväder. Sousafonen, en bärbar helikontuba, formgiven av John Philip Sousa, kallades skämtsamt för ”regnsamlaren”. Benämningen avslöjade nog en bister verklighet.

Mölndals Musikkår

Göteborgs Musikkår leddes av Pia Ålund, en glad, livlig och mycket skicklig orkesterledare.

Göteborgs Musikkår hette tidigare Mölndals Musikkår och till och med Mölndals stadsmusikkår. Den bildades av Mölndals legendariske musikledare Lennart Hillman och leddes i 40 års tid av Åke Edefors. Han bodde inte i själv i Mölndal och tog in alltfler musiker utifrån. Till slut var sambandet med Mölndal så svagt, att man beslöt att kalla orkestern för Göteborgs Musikkår i stället. Detta namn hade nu använts i tio års tid. Man var dock stolt över sitt ursprung. Musikledaren och dirigenten Pia Ålund berättade, att kåren hade varit med och spelat vid ”Musik på vattnet” i Mölndal under 30 års tid. Lennart Hillmans minne levde. Man spelade ”Västkustsallad”, ett potpurri komponerat av Hillman. Konserten på Kronhusgården inleddes med Boccacciomarschen, Franz von Suppés mästerverk. En bättre inledning än dessa glada och sprittande toner är svår att tänka sig. Avslutande musikstycke skall enligt gammal god sed vara en marsch. Vi fick höra Fallskärmsjägarmarschen. Även här hade dock den nya tiden gjort sitt intåg. Dirigenten var som sagt en kvinna, Pia Ålund, livlig, glad och mycket skicklig som orkesterledare.

Vilken musik spelar orkestern?

På Kronhusgården hade man satt upp ett stort tält för att skydda musikkårerna mot regn, hagel och snö. Följden blev givetvis, att inte en regndroppe föll över musikerna eller åhörarna den dagen.

Konferencieren var likaså en kvinna, nämligen Karin Klingenstierna, kunnig, väl påläst, entusiastisk och skicklig på att föra fram väsentligheter och lyfta stämningen. Hon samtalade med både orkesterledare och musiker och lyckades locka ur dem allsköns viktiga upplysningar och påpekanden, som berikade åhörarna. Hur går det att dra folk till konserter i en tid, då man kan få höra hur mycket musik som helst genom ”streaming-tjänster”? Det visade sig, att musikerna tycker sig kunna märka ett ökande intresse för möjligheten att uppleva levande musik, att kunna träffa musikerna och att prata med de musiksakkunniga. Förr hade musikkåren den viktiga uppgiften att introducera ny musik, och kanske är det så ännu idag. Allt är tillgängligt tack vare nätet, och musiklyssnarna drunknar lätt i mängden av tillgänglig musik. Då kan det vara bra att gå till en orkester och få veta vilken musik den föredrar. Rent historiskt har blåsorkestrarna haft en mycket stor betydelse. De var de första orkestrarna med yrkesmusiker. Från dem rekryterade man musiker till operor, konserthus och musikskolor. Så var det ännu, när musikskolorna byggdes upp. Lennart Hillman och Erling Olofsson var bägge militärmusikdirektörer och blev musikledare för Mölndals musikskola. Efter blåsmusikkårernas storhetstid har en verklig musikexplosion ägt rum. Blåsorkestrarna har hamnat litet i skymundan, men det är tydligt, att man vädrar morgonluft. Under 2019 firades blåsmusikens dag för första gången. I 63 kommuner framträdde 222 orkestrar. Blåsmusikens dag är tänkt att återkomma årligen. Syftet är att ”främja, ena, bevara och utveckla blåsmusiken”.

Klädseln viktig

Karin Klingenstierna (längst till höger) har för tillfället flöjtisten Göran Marcusson som intervjuoffer.

Alla föreföll minst sagt nöjda med dagen. Göteborg Wind Orchestra spelade upp Klingenstierna-fanfaren, komponerad av Jerker Johansson, för att hedra Karin Klingenstierna, som blev mycket rörd av denna hälsning. Liksom blåsorkestrarnas medlemmar hade hon klart för sig att klädseln är viktig. Vid framträdandena utomhus var hon klädd i en kortkort röd klänning med vit tröja. Följden blev att hon syntes mycket bra, även på stort avstånd. Inne i Kronhuset hade hon en svart, glittrig och kortkort klänning, som skimrade av ljuset. Till detta gick hon i klarröda skor, högklackade sådana. Även så syntes hon tydligt som en konferencier bör göra. Hemvärnets musiker hade givetvis uniform. Göteborgs musikkår och Göteborg Wind Orchestra satsade på mörka finkläder. Här hade tydligen symfoniorkestrarnas finkläder varit förebilden. Annars är det mycket vanligt, att musikkårer är uniformerade. Förebilden var ju de uniformerade militärmusikkårerna. Civila orkestrar kunde själva sätta ihop något slags civiluniform. Man förstod att både öga och öra skulle ha sitt.

En styrkeuppvisning

Inne i Kronhuset avslutades dagen med en två timmar lång konsert. Ungefär på mitten hade man en tjugo minuter lång mellanakt. Först spelade Hemvärnets musikkår under ledning av Anders Lundin och därefter Göteborg Wind Orchestra under ledning av Jerker Johansson. Göteborg Wind Orchestra spelade bara en enda marsch. ”Det är ju litet dåligt”, sade Jerker Johansson, som utlovade fler marscher vid nästa konsert. Anledningen till att man inte tog med fler marscher och alltså inte gav sin vanliga repertoar förtur, var nog att man var angelägen om att visa upp ”hela blåsmusikens bredd och spets”. Man ville visa, att blåsorkestrar kan spela allt slags musik, och att all musik låter bra, också när den har arrangerats för blåsorkester. Spännvidden mellan musikstyckena var betydande, och allt lät bra. Blåsmusikkårerna hade visat sin styrka, sin bredd, sin mångsidiga användbarhet. Detta var en stor dag för blåsmusiken.

Lars Gahrn

Jerker Johansson – en framstående estradör och scencharmör

Jag gick till Kronhuset tisdagen den 11 juni 2019 för att höra en konsert med Göteborg Wind Orchestra. Jag väntade mig att få höra en bra konsert. En sådan fick jag också höra, men därutöver fick jag vara med om en framstående scenshow.

Sommarmusik

Göteborg Wind Orchestra med Jerker Johansson i Kronhusets stämningsfulla rikssal. Foto: Lars Gahrn.

Dirigent och presentatör för dagen var Jerker Johansson, som började spela slagverk i orkestern redan 1988 och numera är veteran i de flesta avseenden. Som scenpersonlighet uppträder han vant, avspänt och helt obesvärat. Han berättar om musikstyckena kunnigt och skämtsamt. Han trivs med att berätta och kan prata, men trots detta håller han inte på för länge. Ämnet för kvällen var ”Sommarmusik och marscher”. Orkestern har nämligen spelat in tre cd-skivor med sommarmusik, som alltså ingår i repertoaren. Konserten inleddes med den kända melodin: ”Sommar, sommar, sommar” (av Sten Carlberg). Därefter följde ”Intåg i sommarhagen” av Wilhelm Peterson Berger, som är Jerker Johanssons ”favorittonsättare”. ”Ingen kan skriva melodier som Peterson Berger”, sade han oförbehållsamt. Uttalandet visar hans stora musikaliska bredd. Denne tonsättares musik skiljer sig nämligen i mångt och mycket från musikkårernas vanligaste repertoar.

Mer sommarmusik

Jerker Johansson: slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto från GWO:s hemsida.

Sedan fick vi höra ”Så skimrande var aldrig havet” (av Evert Taube), I sommarstaden (av Per Grundström), En vänlig grönskas rika dräkt (av Waldemar Åhlén), valsen Utskärgård av Bobbie Ericsson, Torn-Eriks visa (ur: Sju dalmålningar av Nils Lindberg) och en Hälsingesägen av Curt Larsson. Den sistnämnda bygger på den kända Horgalåten, som skulle ha spelats av självaste hin håle ursprungligen. Av åtta musikstycken var bara ett enda en regelrätt marsch, nämligen ”I sommarstaden”, som komponerades till industriutställningen i Halmstad 1912. ( Sommarstaden är alltså Halmstad.) Även ”Intåg i sommarhagen” räknas visserligen som marsch, men den upplevs nog inte av de flesta som en marsch och saknar många av de typiska marschernas kännetecken. Sådan var ställningen i halvlek: 6-2 till marschernas nackdel.

Marscher och skämt

Jerker Johansson under en mellanakt. Foto: Lars Gahrn.

Jerker Johansson hade nämligen mycket skickligt komponerat konserten för att stegra åhörarnas förväntningar och förtjusning. Han vet visserligen, att blåsorkestrarnas publik är tacksamma musikaliska allätare, men att de förväntar sig marscher, älskar marscher och blir synbart uppiggade av marscher. Han hade medvetet sparat denna musik till andra halvlek för att bygga upp en storslagen final och få åhörarna att jubla. Andra halvlek inleddes med tre trumpetare främst i orkestern, och så stämde man upp Marcia Carolus Rex (Marschen Kung Karl). Trumpeterna smattrade, och orkestern klämde i för fulla krafter. ”Nu är det så varmt, att musikerna får spela i bara skjortan, men när marschen skulle spelas, skulle de ha kavajerna på. Någon ordning måste det vara”, sade Jerker Johansson (med glimten i ögat). Det skulle bli mycket mer av både marscher och skämt.

Samspråk med publiken

Flöjtisten Göran Marcusson är en skicklig musiker, som även kan berätta trevligt och föra orkesterns talan. Han fick komma till tals både på konserten denna afton och på Blåsmusikens dag. Bilden är tagen vid det senare tillfället, då Karin Klingenstierna (till höger) var konferencier. Foto: Lars Gahrn.

Stämningen blev allt gladare och alltmer uppsluppen. Jerker Johansson började samspråka med publiken. ”Kommer ni ihåg den melodin”- ”Ja!”- ”Vill ni höra en marsch?”- ”Jaaa!”- ”Hur var det radioprogrammet?”- ”Bra!” Och så vidare. Är presentatören glad och avspänd, blir även publiken sådan. Vår presentatör hade inte alltid ordning på sina papper och missminde sig någon gång. ”Det viktiga är att vi har trevligt, inte vad jag har sagt”, blev redan under första halvlek mottot för aftonen. Efter Marcia Carolus Rex med tre smattrande trumpeter dämpades stämningen med ”Gotländsk sommarnatt”, Globetrotter av Per Lundkvist och Solöga av William Seymer. Vi var ungefär mitt i andra halvlek. Nu kom Upplands regementes marsch, och så dämpades stämningen på nytt av Gammal fäbodpsalm, ett stående inslag vid begravningar. För att skapa feststämning och finalkänsla kom nu tre marscher: Bohus bataljon, Gittes brudmarsch och Svensk militärmarsch. Publiken blommade upp, applåderade livligt, klappade takten och ropade bravo. Föreställningen var slut, men extranummer skulle vi ha. Det blev I beredskap av Sam Rydberg. Valet var utmärkt. Jerker Johansson kände av stämningen och förstod, att den kunde höjas ytterligare med ett extra extranummer. Vi fick höra Under blågul fana. Stämningen var på topp, och ibland kunde man tro sig vara på en sydländsk konsert och inte bland stela svenskar.

Solister framhölls

Aftonen var Jerker Johanssons, men han hade samtidigt sett till, att detta inte skulle bli en enmansshow. Under aftonen lyftes flera musiker fram som solister: Robert Svensson på trombon, Peder Hansson på trumpet, Sven Fridolfsson på altsaxofon och Göran Marcusson på flöjt. Dessutom fick de tre trumpetarna stå främst under Marcia Carolus Rex. Solisterna sken av spelglädje. Varje soloframträdande lyckades bli en höjdpunkt för alla, tycktes det. Även Göran Marcusson kan prata trevligt och skämtsamt. Han berättade om Gittes brudmarsch, komponerad av Jerker Johansson och tillägnad Görans fru Gitte.

Var finns TV?

Jerker Johansson hade visat sig som en stor estradör och en trevlig scencharmör, som samtidigt framhåller sitt stora och framstående lag. Detta var en scenshow och en föreställning, som egentligen är för stor underhållning för den lilla publiken, som Kronhuset rymmer. Varför spelar inte TV in sådana föreställningar? Borde inte sådana shower spelas in på DVD-skivor? Hotad av besparingsförslag har Göteborg Wind Orchestra arbetat hårt på att bli allt bättre, att visa upp sina talanger för alltfler och att bredda sitt utbud. Orkestern lyckas gång på gång överträffa sig själv. Detta borde dokumenteras även i bild.

Lars Gahrn

Nationaldagen bjöd på gudstjänst, marknad och konsert

Har man en gång firat nationaldagen vid Gröens strand, längtar man tillbaka dit. För tredje året i rad reste jag med buss till Landvetter den 6 juni 2019. Svenska kyrkan anordnade nationaldagsfirande på strandängarna mellan Landvetters kyrka och sjön Gröen (Landvettersjön).

Korset – en öppen famn

Högtidlig procession under klockringning från Landvetters kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Firandet började högtidligt med klockringning i kyrkan. En procession med en korsbärare och två svenska fanor främst tågade ner till den uppbyggda scenen vid sjöns strand. Tre präster och en diakon avslutade processionen. Här från scenen inledde de dagens gudtjänst. Kyrkoherde Peter Bratthammar ledde gudstjänsten. Komminister Margaretha Josefsson och prästkandidaten Stina Tysk höll en dialogpredikan. ’’Vad är det bästa med Sverige?’’ frågade Margaretha Stina. Det bästa med Sverige är att Sverige är ett fritt land. I år har 100 år förflutit sedan kvinnan fick rösträtt. Vi har ett rikt kulturliv med musik, vacker arkitektur och vacker konst av konstnärer som Carl Larsson och Anders Zorn. Vad vi ser är viktigt. På Sveriges flagga är det första vi ser korset, som är tomt. Korset vittnar om att Jesus har uppstått. Han har gått före oss, och även vi skall uppstå. Korset förenar himmel och jord, gudomligt och mänskligt. Korset är en öppen famn, som välkomnar oss alla. På samma sätt välkomnar Sverige alla nya människor. I lilla riksvapnet finns tre kronor. Vi skall alla bära en osynlig krona, som Gud ger oss. Vårt uppdrag är att sätta på våra medmänniskor en sådan krona. Nationalism är att samlas om de bästa värdena i vårt land: öppenhet, enhet och gemenskap.

Skönsjungande körer

Gudstjänst med vacker folkmusik bjöds inledningsvis från scenen vid Gröens strand.

Flera psalmer sjöngs. Fyra av fem var välkända sommarpsalmer. Kristin Freidlitz spelade folkmusik på violin: doppolska, polska från Delsbo och Älgschottis. Landvetter och Härryda har flera skönsjungande körer: Sound of Joy med Musikprojektkören, Solisterna och Körrytmiken. Vi fick höra gospelmusik av bästa märke. En cd-skiva såldes: Sound of Joy, Svenska kyrkan, Norrstrand Records (NRD358). Vem kunde säga nej till att köpa den, när själva kören stod på scenen och sjöng vackert? Ja, inte kunde då jag säga nej. Jag hade med mig ytterligare en cd-skiva hem.

Folkfest på strandängarna

Mölnlycke Blåsorkester spelar utan att hämmas av sommarhettan.

I det varma och soliga sommarvädret blev nationaldagsfirandet rena rama folkfesten. Här kryllade av folk i alla åldrar. Många föredrog att gå barfota i gröngräset. Här fanns allt för alla: mat, glass, spunnet socker, ballonger, hoppborgar, fiskedamm, ponnyridning, jordgubbar och så vidare. Lotteriets intäkter gick oavkortade till pastoratets diakonala arbete för barn och ungdomar. Gudstjänsten inledde dagen klockan tolv, och själva nationaltagsfirandet började klockan tre, men då hade jag satt mig på bussen och åkt ner till Mölnlycke, där Mölnlycke Blåsorkester skulle spela under Mölnlyckes nationaldagsfirande. Vem kan motstå en musikkår? Inte jag, åtminstone. Strax före tre infann jag mig i parken mellan kulturhuset och Mölndalsån.

Mölnlycke Blåsorkester

Kommunfullmäktiges ordförande Roger Nordman höll ett insiktsfullt och skämtsamt tal till de många nya medborgarna.

Här ordnades firandet av Härryda kommun i samarbete med Lions. Mölnlycke Blåsorkester medverkade och bar upp hela tillställningen. Man spelade Under blågul fana, Sveriges flagga, Den första gång jag såg dig (med sång av Magnus Barske), Du gamla du fria, Edenstrand (av Jerker Johansson) och Kungliga Vaxholms Kustartilleriregementes marsch. I Landvetter blåste friska fläktar in från sjön, men här i Mölnlycke var värmen mera tryckande. Då och då tittade jag åt Dan van Ginhoven, som emellertid satt och blåste till synes helt oberörd av den kvava värmen. Inte ens en rodnad syntes i hans ansikte. Sak samma med de övriga musikerna. Alla var dock inte opåverkade. Jenny Björkqvist som dirigerade med den äran, fick heta både Bergqvist och Bergström (!), fastän alla visste, att hon heter Björkqvist och inget annat, men om man är omtöcknad av värme, vet man två slut inte riktigt vad man säger. När en bra dirigent leder orkestern, följer hela kroppen med i dirigentens rörelser. Inte minst är fotarbetet livligt. Så snart konserten var avslutad, märkte jag, att hon hade tagit av sig sina högklackade skor och tagit på sig öppna badsandaler. Det kan vara mycket arbetsamt att vara såväl musiker som dirigent. En dirigent arbetar med hela kroppen, från ansiktet ända ner till tårna. Det gäller även musikerna, men till skillnad från dirigenten fick de åtminstone sitta ner.

Väl vald repertoar

Magnus Barske bjöd på skönsång.

Vägen till skobyte var dock lång. Själva nationaldagsfirandet varade ungefär en timme, men åhörarna eller rättare sagt många av oss ville inte gå hem. Då fortsatte musikkåren att konsertera i ytterligare en timme (ungefär). Musikerna spelade livfullt och nyansrikt, till synes opåverkade av hettan. Dirigeringen var livfull och full av kraft. Om man som jag ofta lyssnar till blåsorkesterns konserter, märker man att vissa musikstycken återkommer: Kungliga Södermanlands Regementes marsch, Sol över Hälsö, Bruresmarsj (norsk brudmarsch), Edenstrand (av Jerker Johansson), Cirkus Finemang och andra. Man har valt ut ett antal musikstycken av hög klass, och man har med tiden blivit mycket bra på att spela dem, så bra att framförandet inte ens påverkas av stark hetta. Musikkåren borde spela in en eller ett par cd-skivor med denna repertoar, som den tack vare lång övning behärskar väl och spelar utmärkt. Man blandar nytt och gammalt. Ett namn som återkommer då och så är Benny Andersson, en nyskapande tonsättare, som har rötterna i historien och är tydligt påverkad av sina föregångare. Han är ju mest känd från ABBA, som likaså dyker upp på repertoaren. Historien är inte slut, och allt hänger samman. Mölnlycke Blåsorkester hänger som synes med i utvecklingen och väljer sådan musik, som har ett tydligt samband med deras standardrepertoar.

Medborgare välkomnas

Till nationaldagsfirandet hör också välkomnande av nya svenska medborgare. Detta välkomnande sköttes av kommunfullmäktiges ordförande Roger Nordman, som gav de nya medborgarna några både kloka och skämtsamma råd. Om man vill smälta in bland svenskarna, skall man prata väder, äta sill och potatis och skaffa sig en blågul landslagströja. Vi stela och otillgängliga svenskar öppnar oss, sjunger hejaramsor och lever med, när det gäller fotboll. Under det gångna året fick Härryda 115 nya medborgare från 37 länder. Många av dem hade infunnit sig. De fick både diplom och välkomstgåvor. Stämningen var hög, och alla förföll nöjda med dagen.

Lars Gahrn

Råda Hembygdsförening – en vital hembygdsförening

Tänka sig att en 80-åring kan vara så vital! Dessa ord gäller Råda Hembygdsförening, som firade sina 80 år torsdagen den 15 november 2018 i Råda Rum (det vill säga Råda församlingshem). Föreningens utveckling är ett utmärkt exempel på hur en välskött hembygdsförening skall skötas. Jag skall därför lyfta fram några huvuddrag.

Slumrande toner

Monica Odmyr i hembygdsgårdens kök. Foto: Lars Gahrn.

När vi vandrade in i den stora salen, spelade Leif Andersson på flygeln melodier från tiden då föreningen bildades, alltså från 1930- och 1940-talen. Leif Andersson är en skicklig musiker, som kan smeka fram toner ur sitt instrument. Han spelade bland annat ”Slumrande toner”, en sång, som sjöngs på föreningens första årsmöte och vid andra tillfällen. Själv hade jag inte ens hört talas om denna hembygdssång, vilket oroade mig. Väldigt många sånger och visor, på sin tid mycket kända och uppskattade, kan snabbt försvinna från repertoaren och uppslukas av glömskan. Gruppen Plus spelade och underhöll. Smörgåstårta samt kaffe med kaka bjöds. Monica Odmyr berättade om föreningens historia. Denna historia skall jag försöka sammanfatta.

Hembygdsgård önskas

Hembygdsgården Solsten.

Mölnlyckes egen bussdirektör, John Andersson, hade inbjudit fyra andra herrar till sitt hem den 17 november 1938. Herrarna beslöt att bilda en hembygdsförening, och vid ett möte den 1 december skedde detta. Arton personer skrev in sig som medlemmar i Råda Hembygdsvård. Så hette föreningen fram till 1973. Vad skulle man arbeta med? Redan från början beslöt man att insamla kulturföremål och handlingar. Insamling kräver utrymmen. År 1943 började man tänka på en hembygdsgård, och på årsmötet 1944 lade man fram en insamlingslista. Buss-John skrev frikostigt på för 2000 kronor. Monica Odmyr tillägger: ”och efter det var det ingen som skrev på. Det såg väl inte så bra ut med 100:- eller 50:-.” När man hade kommit över, att Buss-John hade skänkt så mycket, började pengarna flyta in. Redan 1946 hade man 4000 kronor.

Två hembygdsgårdar

Ett mjölkbord byggdes upp utanför hembygdsgården år 2016.

Det dröjde dock till 1957 innan man köpte en gård i Djupedalsäng för att ha den som hembygdsgård. Gården var vedeldad och kall under den kalla årstiden. År 1960 ändrade man stadgarna så, att man kunde hålla årsmöte längre fram på våren, så att man slapp frysa i sin stuga. Jag har själv varit med på ett årsmöte i denna stuga. Det hölls fram på vårkanten, men skam till sägandes minns jag ingenting av själva gården mer än att jag fann rummen små. Det tyckte nog även rådaborna. År 1985 tog man över Strömboms gård i Solsten i stället. Man värnade också annan bebyggelse. År 1964 intresserade man sig för vattendrivna sågar i Mölnlycke. År 1980 ansökte man om 10 000 kronor till reparation av Näsbo såg i Benareby. Man fick inte pengarna, och därmed föll frågan.

Skrifter och årsskrifter

Krukväxter i hembygdsgården.

När föreningen bildades, fanns inte några skrifter om Råda. I tidskrifter och böcker kunde man finna en eller annan uppgift om Råda, men någon sockenkrönika fanns inte. Redan 1943 tillsattes en kommitté i detta ämne. Ledande kraft blev Hjalmar Pehrsson, som 1945 kunde lägga fram Rådaboken, en sockenkrönika av bestående värde. Själv slår jag i den med jämna mellanrum. Fler skrifter skulle följa. Men i dem var inte hembygdsföreningen inblandad. År 1952 utkom ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” med Axel Möndell som redaktör. Dan Korn utgav ”Mölnlyckeboken” år 1983. På Härryda kommuns uppdrag skrev Erik W. Gatenheim boken ”Råda – bygd, socken, kommun” (1984). Ulf Erixon gav ut tre värdefulla skrifter: ”Mölnlycke Fabriker – ett stycke svensk industrihistoria” (2003), ”Råda uti Askims härad” (2004) och ”Vägen västerut – en resa i tiden genom Härryda kommun” (2005). Ulf Erixon gjorde stora insatser för Råda Hembygdsförening och blev så småningom ordförande. År 2005 arbetade han fram föreningens första årsskrift, som liksom sina efterföljare innehåller mycket värdefull kunskap. Även för de skrifter, som hembygdsföreningen inte själv gav ut, har den givetvis i allmänhet betytt ett och annat, framför allt genom hjälp med bilder och sakuppgifter.

Mölnlyckemodellen

Samlingar, hembygdsgård och skrifter brukar vara tre huvuddrag i hembygdsföreningars utveckling Ett ovanligt drag i föreningens utveckling, som skiljer den från de flesta andra föreningar, är den stora modellen över Mölnlycke 1935. Den brukar dra många besökare under hembygdsdagar men har större betydelse än så. Man behöver många bilder, och insamlingen av fotografier har intensifierats på detta sätt. Dessutom har arbetet på modellen lett till fingranskning av alla bilder, så att all möjlig kunskap kan utvinnas av fotografierna. Man har också frågat ut folk, som har värdefulla uppgifter att lämna.

Tunnbinderi

Alla föreningar har sina egna sevärdheter, som kan vara nog så sällsynta inom hembygds­rörelsen. Tunnbinderiet lever vidare tack vare Råda Hembygdsförening. År 1998 skrev Lennart Arvidsson och Allan Borlid en bok i ämnet. Detta år började man också bygga en tunnbindarverkstad i hembygdsgården. På senare år har det ena mjölk­bordet efter det andra uppförts vid hembygdsgårdar. År 2016 var det dags för Råda att bygga ett mjölkbord på Solsten.

Hembygdsförening är rätta ordet!

Järnvägsstationen ses givetvis på modellen.

Ett vanligt och mycket uppskattat inslag i verksamheten är hembygdsvandringar eller utflykter. Åke Magnusson har lett många vandringar. Gränsen för en hembygdsförenings verksamhet är ofta något flytande. År 1947 gick vårpromenaden till Gunnebo slott, ”där Hilda Sparre tog emot och visade slottet”. (Detta var en av friherrinnan Sparres sista guidningar på Gunnebo. Åttio år gammal avled hon året därpå.) Råda hembygdsförening intresserar sig ibland för Gunnebo i Mölndal. På samma sätt intresserar sig Mölndals Hembygdsförening ibland för Pixbo i Råda. Föreningarna får uppslag av varandra. Vad gäller benämningarna kan man iakttaga en viss standardisering. I Råda hade vi Råda Hembygdsvård och i Kållered fanns Kållereds Hembygdsgille. Bägge namnen var utmärkta, men i båda fallen har man bytt till benämningen hembygdsförening, som är den klart vanligaste. Monica Odmyr har på fyra sidor lyckats sammanfatta en omfattande verksamhet. Förhoppningsvis kommer hennes skildring så småningom att tryckas.

Lars Gahrn

Två västsvenska tonsättare lyftes fram av Göteborg Wind Orchestra

Åhörarna jublade, och stämningen var vänlig och glad, när Göteborg Wind Orchestra på sin konsert onsdagen den 30 januari 2019 lyfte fram två västsvenska tonsättare, nämligen militärmusiknestorn Ingvar Leion (född 1930) och det unga stjärnskottet Martina Norén från Hemvärnets musikkår i Göteborg. De hade båda skrivit marscher, som kunde mäta sig med klassikerna.

Tonsättare från Mölndal

Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.
Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.

Leions far fick anställning vid Samuelsons Strumpfabrik i Mölndal och hade tjänstebostad i denna fastighet (Kvarnbygatan 12). När strumpmaskinerna hade stoppats för dagen, stod Ingvar och tränade på trombon i de stora maskinhallarna. Han blev medlem i IOGT-orkestern, som tränade i ordenshuset vid Grevedämmet (mitt emot Grevedämmets skola, några hundra meter från Leions barndomshem). Sin första marsch komponerade han vid sexton års ålder, närmare bestämt 1947. Den uruppfördes samma år i stads­huset vid Gamla torget (Kvarnbygatan 43) av IOGT-orkestern. Marschen var tillägnad någon av de stora gestalterna inom denna nykterhetsorganisation, men Leion kommer inte nu ihåg vem det var. Han har förlorat noterna, där namnet stod skrivet. I efterhand har han dock skrivit ner marschen på nytt så som han minns den. Originalnoterna till trion (det vill säga mellansatsen) i marschen har han dock kvar, men i övrigt kan marschen nu vara något förändrad. Han är inte säker på, att han mindes den helt rätt. Hela denna musikaliska historia är mer än vanligt intressant för mig, eftersom jag arbetar i den byggnad, där Ingvar stod och övade på trombon. (Mölndals stads­museum är nu inrymt i den gamla strumpfabriken.) Dessutom har stadsmuseet hand om gamla stadsfullmäktigesalen i gamla stadshuset. Den kallas Lorry. Där har jag själv många gånger hållit föredrag. Där uruppfördes Leions första musikstycke.

Visslingar i varuhus

Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.
Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.

Första marschen komponerades alltså 1947. Den senaste, den som uruppfördes i Kronhuset den 30 januari 2019, tillkom 2018 och var så ny, att den ännu inte hade fått något namn. Tills vidare kallas den ”Marsch i Dess/Cess”. Tillkomsten är egenartad. Leion brukar vissla, när han går i varuhus. Så småningom slogs han av tanken, att han borde skriva ner de melodier, som han på detta sätt improviserade fram. Han gjorde så, och på detta sätt fick han melodin till denna marsch. Trion hämtade han från en tolv år gammal marsch, som han hade komponerat 2007 för att högtidlighålla 50-årsjubileet av sin och sina officerskamraters officersexamina på Karlberg 1957. (Han tillhörde 1956-1957 års kurs.) Denna marsch har aldrig blivit spelad, och därför använde Leion trion även till den nya marschen, som skrevs med tanke på Göteborg Wind Orchestras instrumentuppsättning. Det är mycket svårt att få orkestrar att spela nya musikstycken, men försöka duger, och framför allt kostar det ingenting. Leion sitter och arbetar vid sin dator. Med ett tryck på datorn vidarebefordrade han noterna till orkestern. I Göteborg insåg man marschens värde och satte upp den på spellistan.

Skriv så mycket ni kan!

Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.
Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.

Den andra tonsättaren är Martina Norén, som spelar i Hemvärnets musikkår i Göteborg. Även modern och fadern spelar i denna musikkår, och de gav alltså sitt musikintresse i arv till sin dotter, som håller på att utbilda sig till musikalartist. Martina går i skrivande stund på Balettakademien här i Göteborg, och har tidigare studerat trumpet­spelandets konst vid Artisten i samma stad. Hennes bidrag till konserten, Elfsborgsmarschen, är ett beställningsverk från 2013, och var hennes förstlingsverk. Mellan Ingvar Leions och Martina Noréns första verk ligger alltså närmare 70 år. Hennes verk kändes fullgånget, melodiskt men samtidigt stundtals kraftfullt kärvt och stramt. Det kunde enligt min uppfattning jämföras med marschklassikerna. Detsamma gäller Leions marsch, som är glad, lätt och kraftfull samt givetvis väldigt melodiös. ”Vid min ålder borde man egentligen inte komponera längre”, sade han anspråkslöst före konserten, men dirigenten för aftonen, David Björkman, tänkte inte alls i de banorna. Han uppmanade avslutningsvis de båda tonsättarna: ”Skriv så mycket ni kan!”

Många marscher på programmet

Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.
Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.

David Björkman är en mycket sakkunnig bedömare. Han är dirigent och konstnärlig ledare för Livgardets dragonmusikkår, som ingår i beridna vaktparaden i Stockholm. Han om någon är sakkunnig vad gäller marscher, och han gav alltså både Ingvar Leion och Martina Norén högt betyg. Konserten hette ”Marsch, uvertyr & vals” och innehöll många marscher. Av femton nummer var tolv marscher. Denna övervikt för marscherna var ett klokt drag. Marscherna är skrivna för blåsorkestrar och är därför mer lämpade för en blåsorkester som Göteborg Wind Orchestra än många andra musikstycken. Vi fick höra marscher av de stora kompositörerna Sam Rydberg (”Under fredsfanan” och ”På post för Sverige”), Per Berg (”Hertigen av Västerbotten”), Per Grundström (”General Cederschiöld”) och Viktor Widqvist (”Mälardrottningen” och ”Norrlandsfärger”). Extranummer var ”Dragonerna komma” (Livgardets dragoners marsch av Aron Ericson). Klokt nog omväxlade man med några ovanliga stycken: ”Kungl. Sundsvalls luftvärnsregementes marsch” av Bengt Ohlsson, ”Country Band March” av Charles Ives och ”Marsch nach Motiven der Oper Moses” av Gioacchino Rossini. Därutöver fick vi höra uvertyren till ”Barberaren i Sevilla” av Gioacchino Rossini, ”Vals i E-moll” ur Opus 62 av Jakob Adolf Hägg samt ”Gold und Silber Walzerklänge” av Franz Lehár. Man tycker, att Hägg, som var romantiker, borde ha kunnat åstadkomma ett romantiskt namn på sin vals!

Tonsättare uppmuntras

Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.
Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.

Göteborg Wind Orchestra gör en viktig insats genom att lyfta fram västsvenska tonsättare som Leion och Norén. Om kompositionerna inte lämnar skrivbordslådan eller datorn, kan även den mest brinnande tonsättare förlora arbetslusten. Orkestern gör en stor insats genom att spela deras verk. Detta intresse är självklart mycket uppmuntrande och kan på sikt leda till fler värdefulla verk. Leion var vid sitt bästa lynne, när vi träffades före konserten, och Martina Norén strålade av glädje efteråt, när hon hade hört sin marsch spelas och fått möta stor uppskattning. Sådana stunder kan en tonsättare och kulturarbetare leva av länge. Orkesterns vänförening gjorde som vanligt viktiga insatser. Medlemmarna är intresserade av musiken och kan mycket. De lever med i framgångarna och skapar en vänlig och välkomnande stämning, när de tar emot besökarna. Man säljer biljetter och tar emot gästerna. Dessutom säljs cd-skivor, som orkestern har spelat in. Försäljaren är mycket omtyckt för sitt vänliga och trevliga sätt. Dessutom får han mycket uppskattning för sin ”härliga göteborgska”. När man ser hans cd-skivor blir man imponerad av orkesterns stora bredd. För att få nya intryck och uppslag har man mycket ofta gästdirigenter. David Björkman var ett mycket lämpligt val. Han vet hur en marsch skall låta, och han vet att framstående tonsättare skall uppmuntras.

Lars Gahrn

Museiavdelning för smakprov

Hur ska man få folk att se museiföremålen? God belysning räcker inte, ty alla museer blir med tiden övermöblerade, så att föremålen lätt drunknar i mängden. Man ser inte skogen för bara träd. Råda Hembygdsförening har arbetat med frågan och kommit fram till en lösning, som har allmänintresse.

Fullt med klenoder

Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.

Råda Hembygdsförenings hembygdsgård är den kringbyggda gamla gården Solsten. Bonings­huset har en rymlig vind, där man har inhyst alla museiföremål, som inte passar in bland möbler och inredning i de möblerade rummen i bottenvåningen. Häruppe på vinden har man fyllt hyllorna med föremål. Många av dem är verkliga sällsyntheter och klenoder. Jag har redan skrivit två bloggartiklar i ämnet. Museet häruppe på vinden gör ett utmärkt helhets­intryck. Man känner att man har kommit tillbaka till en förlorad värld. Ingenting stör detta intryck. Med tiden har föremålen dock blivit så många, att man måste ge sig mycket tid för att uppmärksamma alltsammans.

Museiavdelning i ladan

Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.
Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.

Många besökare har inte så mycket tid. Under 2018 har hembygdsföreningen byggt upp en museiavdelning i ladan. Hela utrymmet i ladan behövs för marknadsstånd, när man anordnar vårmarknad, skördefest och julmarknad. Det är dock högt i tak i ladan, och under takåsen har man byggt upp en museiavdelning helt i vitt. Väggar och tak är vita och i övrigt helt osmyckade. Belysning och vita väggar gör att föremålen framträder mycket tydligt. Här har man undvikit den stora museitrenden att sätta igen alla fönster och låta lokalerna vila i halvdunkel. Själv har jag alltid undrat, om denna museitrend har några fördelar. Går man runt i Råda Hembygdsförenings nya museiavdelning, blir man snart övertygad om att fönster och ljus är en bättre lösning.

Ett urval visas

Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.
Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.

Allt kan givetvis inte ställas ut i denna museiavdelning. Det är inte heller meningen. Man har tänkt sig att ställa ut ett urval föremål och på detta sätt visa smakprov ur samlingarna. Tanken är också att man skall byta föremålsgrupper då och då. Just till invigningen var det också viktigt att göra bästa möjliga intryck på besökarna och tilldra sig mesta möjliga intresse. Inom arbetsgruppen diskuterade man ingående vad man skulle ställa upp inför invigningen. Lördagen den 1 december 2018 anordnade Råda Hembygdsförening sin julmarknad. Klockan tolv var det dags att klippa det blågula bandet. Hembygdsföreningens ordförande Ingvar Bragd berättade litet grand om bakgrunden. Arbetsgruppens ordförande Lars Jurell berättade om arbetet och de ledande tankarna. Berit Jacobsson, som under många år har haft ansvaret för museisamlingarna, klippte av det blågula bandet. Under sina nittio år har hon följt hembygdsföreningen alltifrån dess början. Hennes far tillhörde föreningens pionjärer.

Ta efter!

Därefter kom stunden, då vi besökare strömmade upp i museiavdelningen. De utställda föremålen var lagom många och syntes bra. Uppmärksamheten samlades kring de utställda föremålen och drogs inte bort till andra föremål vid sidan om. Museiavdelningen är mycket lämplig i första hand för skolklasser. Det gäller ju att kunna samla barnens uppmärksamhet och förhindra att den dras åt alla håll. Arbetsgruppen fick mycket beröm. Jag gick runt och tackade de ansvariga och lyckönskade inför framtiden. Det är tydligt, att man här har skapat en museiavdelning, som andra föreningar har all anledning att ta efter. Aktiva föreningar får med tiden mycket stora samlingar. Om besökarna inte ger sig gott om tid, har de svårt att urskilja enskildheterna. Då är det en utmärkt tanke att lyfta fram vissa föremål eller grupper av föremål.

Lars Gahrn

Tomtetåg i Munkedal

Ångpannan är lagad och renoverad i Småland för en halv miljon kronor. Ångloket på Munkedals Järnväg skall därmed kunna sättas ihop, sedan även åtskilligt annat har åtgärdats. Medlemmarna i Munkedals Järnväg kommer att ägna 2019 åt att sätta ihop och åtgärda sitt ånglok. Hela kostnaden beräknas till ungefär 700 000 kronor.

Tomten i skogen

Konduktören signalerar: klart för avgång. Foto: Lars Gahrn.
Konduktören signalerar: klart för avgång. Foto: Lars Gahrn.

Det är alltid roligt att återvända till Munkedals Järnväg. Detta är en utmärkt museijärnväg, som går fram genom vacker natur. En god och glad anda råder bland medlemmarna. De är ihärdiga och flitiga. Sedan sist har åtskilligt uträttats. Nyheterna om ångpannan var välkomna. Ny perrong hade byggts vid Munkedals Nedre. Där hade järnvägsmuseet dessutom förnyats. Perrongteatern fortsatte under 2018. Sedan många år tillbaka kör man tomtetåget på första söndagen i advent. Utefter banan sitter tomtar i en hydda och vinkar åt barnen. Framme vid Munkedals Nedre, som under två dagar får heta Tomtebo, får barn och vuxna möta jultomten. Varje barn får en gottepåse. De som vill får överlämna en önskelista. Tomtetåget i december 2018 blev en stor framgång. Dag Legnesjö meddelar: ”Årets Tomtetåg drog så mycket resenärer att cirka 90 % av platserna var bokade, och då hade vi en extra körning på söndagen. Både barn och vuxna verkar nöjda med vårt upplägg. Vi får se vad som eventuellt kommer till nästa år.” I december 2017 anordnade även Anten-Gräfsnäs Järnväg tomtetåg. I Munkedal är man inte oroad. Tvärtom tycks man vara stolt över att uppslag från Munkedal sprider sig till andra museibanor.

Perrongteater

Sommartid får passagerarna veta, att tomten har semester och återkommer i december.
Sommartid får passagerarna veta, att tomten har semester och återkommer i december.

Ett annat uppslag, som borde sprida sig till andra, är perrongteater. Under 2017 spelade teaterungdomar dramatiserade händelser ur järnvägens historia på perrongen med tåget som bakgrund eller kuliss. Under 2018 fortsatte andra ungdomar detta arbete. De spelade dels vid Åtorps station, dels nere i hamnen. Härnere spelade två av dem två SJ-anställda, som tittade alltför djupt i sina fickflaskor. Berusade som de var talade de nedsättande om ”den lilla järnvägen”, som de kallade för ”spårvägen”. Denna nedsättande jämförelse är gammal och historiskt belagd. Munkedals järnväg var smalspårig, och tågen gick mycket långsamt. De öppna sommarvagnarna liknade till råga på allt spårvägens öppna sommarvagnar. De två SJ-anställda låter Sjölander, en av de anställda vid Munkedals järnväg, höra vad de tycker. Sjölander blir till slut riktigt arg, läxar upp dem och nekar dem till slut att åka med tillbaka. Berusade resenärer har i alla tider varit ett bekymmer för kollektivtrafiken.

Viktig teaterutbildning

Perrongteaterns skådespelare är på väg till nästa föreställning.
Perrongteaterns skådespelare är på väg till nästa föreställning.

Uppe vid Åtorp speglade ungdomarna hur järnvägen togs emot av präster och församlingsbor i dessa gammalkyrkliga bygder. Många ansåg, att järnvägar var ett påfund av hin onde, och att man inte borde ha med dem att göra. En av ungdomarna spelade präst. En annan försvarade järnvägen, och en tredje höll med prästen. Även här vid Åtorp blev meningsutbytet livligt för att inte säga dramatiskt. En av de tre skådespelarna har gått teaterlinjen på Wendelsbergs folkhögskola och teaterledarutbildningen vid Göteborgs Universitet. De andra tre hade glidit in i perrongteatern mer av en tillfällighet men gjorde inte desto mindre bra rollprestationer. I våra dagar finns mycket teaterutbildning, och detta är mycket bra. Visserligen kommer endast enstaka teaterelever att försörja sig som skådespelare, men de lär sig tala offentligt, och de lär sig framträda inför allas blickar. Sådant har de glädje och nytta av i många sammanhang under hela livet. En av föregångsmännen vid Uppsala universitet var Johannes Messenius (1579-1636), professor i juridik. Han skrev skådespel, som han lät sina studenter uppföra såsom en del av deras utbildning. Först i våra dagar har vi kommit tillbaka till 1600-talets insikter!

Gångkort

Konduktören handleder den unge bromsaren.
Konduktören handleder den unge bromsaren.

En nyförvärvad raritet är en gångbiljett från Munkedals Järnväg. Den berättigade den namngivne innehavaren att gå på banvallen. Här som på andra ställen var de jämna, släta och förhållandevis raka banvallarna mycket bättre än de leriga, gropiga, krokiga och backiga landsvägarna. Gångkort har funnits på de flesta av de äldre järnvägarna. I Munkedal visste man, att sådana hade funnits, ty i järnvägsarkivet fanns tryckta formulär. Man hade dock inte sett några ifyllda formulär, förrän en givare dök upp och skänkte ett sådant gångkort till museet. Gångkortet var snarast ett kontrakt mellan Munkedals bruk och innehavaren. Denne fick lov att gå på banvallen och tog själv på sig ansvaret för alla olyckor, som skulle kunna inträffa. I klartext betyder detta, att om vandraren på banvallen blev påkörd eller överkörd av tåget, skulle varken han eller hans arvingar kunna kräva skadestånd av järnvägen. I detta fall var faran dock inte stor. Man hör långt i förväg, när ett ånglok kommer tuffande. Dessutom gick dessa smalspåriga tåg långsamt, som mest mellan 10 och 20 kilometer i timmen. Man borde alltså ledigt hinna undan. Den, som inte hörde ångloken på Munkedals Järnväg, och som inte hann gå åt sidan, borde nog inte vandra på landsvägarna heller! Innehavaren av kortet var en före detta styrman, som hade blivit torpare i Munkedal. Hans levnadsöde är med andra ord så intressant, att det lockar till forskning. På Järnvägsmuseet i Munkedal finns alla uppgifter om styrmannen och torparen, det vill säga alla, som kan fås fram i kyrkböckerna. Om någon kan hitta mer, är han eller hon givetvis välkommen med fler upplysningar.

Lars Gahrn