En glad och begåvad gosses memoarer

Tänk vad många intressanta, upplysande och roande minnen, som tigs ihjäl! En av dem, som lyckligtvis är beredda att dela med sig av ett långt livs erfarenheter och poänger, är Bengt Lion, före detta stadsjurist och notarius publicus i Mölndals stad. Ett samtal med honom blir alltid intressant och roande, eftersom han frikostigt delar med sig av sina livserfarenheter och alltid har glimten i ögat.

Även tillkortakommanden

Bengt Lion på sin trappa i Mölndal. Foto: Lars Gahrn.

Nu har denne glade, trevlige och begåvade man lyckligtvis skrivit ner en del av sina levnadsminnen. Han har fått ihop 204 sidor, och det överraskar inte hans vänner. Bengt Lion kan berätta, och dess bättre gallrar han inte så som andra memoarförfattare brukar göra, med påföljd att de har endast en tunn och fadd soppa att servera. Bengt Lion begriper, att även hans tillkortakommanden kan vara nog så intressanta för läsekretsen som hans framgångar. Framför allt är de oftast betydligt mera roande. Boken heter: En notaries glädje och vedermödor: En självbiografi av Bengt Lion (2020, 204 rikt illustrerade sidor). Boken är tryckt av Billes Tryckeri AB i Göteborg, ett av branschens mest välrenommerade företag, som har åstadkommit ett mycket snyggt arbete. Lions gode vän Hans Schönfelder har bearbetat texten och korrekturläst. Schönfelder får ett varmt tack för denna hjälp, som innefattar även det nutida begreppet ”IT-hjälp”. Hans Larsson har stått för layouten. Han har gjort ett gott arbete. Tillsammans har man åstadkommit en snygg bok med bra språk och läsvärt innehåll. Har man väl börjat läsa i dessa brokiga levnadsminnen, har man svårt att lägga boken ifrån sig.

Stor flexibilitet

Omslaget till Lions memoarer. Fotot är taget av dottern Louise.

Boken är omväxlande. Författaren är glad och trevlig och blir lätt vän med folk. Att få arbete tycks inte ha varit svårt för honom. Tack vare vänner och väl vitsordad verksamhet kan Lion växla från den ena befattningen till den andra ända till dess att han hamnade som stadsjurist inom Mölndals stad, där han blev kvar i tjänst fram till pensioneringen 1998 och egentligen ännu längre, eftersom han blev kvar som notarius publicus fram till 2017, då han pensionerade sig helt och hållet vid 84 års ålder. Denna begåvning och påhittighet tycks vara ett släktdrag. Pappa Hjalmar var egentligen jurist och arbetade ”som skadereglerare på Lloyds i Göteborg, där hans jobb bestod i att utreda försäkringsersättning till änkor efter sjömän som omkommit i Atlanten under första världskriget”. Vid besök i Nizza, som numera vanligen kallas Nice, i Sydfrankrike lade han märke till att kakor och tårtor låg på pappersdukar eller så kallade ”fatpapper”. Han sadlade då om till egen företagare och började tillverka ”fatpapper” åt den svenska marknaden. Företaget låg i Tureberg utanför Stockholm och flyttade senare till Sundbyberg. ”Pappret köpte han från Papyrus i Mölndal, varifrån man sände flera järnvägsvagnar om året med stora pappersrullar, som sattes in i de märkliga maskinerna, som i lager på lager tryckte ut de olika fatpappren”. Om man kan sadla om från försäkringsjurist till fabrikör och försäljare av pappersdukar, är man verkligen både begåvad och vad man nu kallar ”totalflexibel”.

Goda minnen av Solbacka

För att komma fram i världen behöver man utbildning, och unge Bengt Lion (född den 24 mars 1933) hade läshuvud. Så småningom hamnade han i internatskolan Solbacka i Sörmland. Denna skola har blivit sorgligt ryktbar genom den nattsvarta skildring, som författaren Jan Guillou har skrivit om sin skolgång där. Bengt Lion och andra gamla lärjungar känner inte igen sig i Guillous skildring. Jan Guillou fantiserar, är Lions bistra omdöme. Bengt Lion betraktar nästan alltid omvärlden med förståelse, vänlighet och milt överseende, men gentemot Guillous skildring är han upprörd. Lions egna minnen av Solbacka är ljusa och angenäma. En gång råkade han ut för bestraffning, men den var inte oförtjänt.

Glada dagar i Uppsala

Bengt Lion har alltid nära till ett leende eller ett skratt. Foto: Lars Gahrn.

Lärare, präster, läkare och andra högre uppsatta tjänstemän för ett rörligt liv och flyttar runt i landet från tjänst till tjänst. För Bengt Lion började kringflyttandet redan under skoltiden. Han föddes i Stockholm men hamnade så småningom på internatskolan Solbacka i Sörmland, och sedan var det dags att ta studenten i Växjö. De högre studierna bedrevs vid Uppsala universitet, där Bengt Lion trivdes som fisken i vattnet bland alla glada laxar, som studerade, umgicks, sjöng i kör och roade sig. Många före detta studenter ser med saknad tillbaka på den gyllene studenttiden, då livet lekte, då man roade sig, och då livets allvar ännu – för en kort tid – fanns i en framtid, som ännu kunde kännas avlägsen, särskilt då man roade sig som bäst. När man läser Bengt Lions Uppsalaskildring, möter man litet grand av samma stämning som i Gunnar Wennerbergs Gluntarne, men Lion är gladare. Till likheterna hör att Lion var med i Allmänna Sången, som på den tiden ännu var en manskör med unga män i frack och studentmössa. Gunnar Wennerberg hade svårt att bryta upp från Uppsala, och så var det även med Bengt Lion. ”Studierna och festligheterna fortsatte, men en vacker försommardag i maj 1960 hade jag kommit till vägs ände. Efter 12 terminers mödor var nu min tentamensbok välfylld, jag ställde därför stegen till universitetets kansli, där jag – med överlämnande av denna mödosamt tillkämpade urkund – begärde, att den juridiska fakulteten skulle utfärda mitt examensbevis.”

Från tjänst till tjänst

Under studietiden hade Lion vikarierat som landsfiskal i Alvesta och sedan i Älmhult, men efter avfärden från Uppsala blev Bengt Lion i september 1960 tingsnotarie vid Kinds och Redvägs domsagas häradsrätt i Ulricehamn. Första arbetet skimrar ofta i minnets ljus. Lion ger oss en betagande skildring av en tingsnotaries glädjeämnen och vedermödor i denna del av Västergötland. Därifrån flyttade Lion till Göteborgs rådhusrätt. Sedan blev han biträdande jurist på en advokatbyrå i Alingsås. Därifrån flyttade han till Kaisers advokatbyrå i Göteborg. Sedan blev han extra ordinarie länsnotarie vid länsstyrelsen i Göteborg med inriktning på skattejuridik. Till tjänsten hörde att vara ordförande i ett taxeringsdistrikt. Lion fick Tjörn på sin lott och hade sina svårigheter i början att begripa Tjörnmålet. År 1966 blev han polisassessor i Göteborg. Hans förordnande där gick dock ut, och så blev han 1967 stadsjurist i Mölndal. Där skulle han bli kvar i 31 år, fram till pensioneringen 1998.

Fullt upp med sysselsättningar

Som den trevlige och duglige man han är fick han snart fullt upp. Han blev indragen i vänortssamarbetet, valdes till ordförande i ishockeyklubben Mölndal IF, utsågs till notarius publicus i Mölndals stad och Härryda kommun, blev guide, när tyskar och fransmän kom till sta’n, invaldes i Västsvenska Travsällskapet, utsågs till medlare i äktenskapstvister och till borgerlig vigselförrättare och så vidare. Med viss förvåning finner man, att han även hade fritid. På fristunderna ägnade han sig åt vattenskidåkning, båtliv och skidåkning. Även om vattenskidåkningen till att börja med var något Kalle-Anka-liknande, lärde han sig även denna svåra konst. Läsaren av Lions memoarer har en mycket omväxlande skildring att ta del av. Min torra uppräkning gör inte Lions glada och livfulla redogörelser rättvisa. Livet är för kort, för att man skulle kunna låta bli att ha kul, sade han till mig under ett av våra många samtal. Lion ger oss bästa underhållning, då och då kryddad av livets allvar. Han har förblivit en glad och begåvad gosse hela livet. Livligheten, barnasinnet och glimten i ögat har han kvar. Då han dessutom är mycket begåvad, blir memoarerna mycket läsvärda. Lion ställer en andra bok i utsikt. Den ser vi fram emot.

Lars Gahrn

2020-05-28

Fässbergs kyrka – den heliga historiens bildgalleri

Ville man se bilder, gick man till kyrkan förr i tiden. Före 1800-talet kunde väldigt många inte läsa. Få hade böcker, och de böcker som fanns saknade i allmänhet bilder. Gick man till kyrkan, hade man där både målningar och skulpturer. Färgprakten var ofta överväldigande.

Helig historia i färgbilder

Den botfärdige publikanen – ett föredöme för kyrkobesökarna. Foto: Lars Gahrn.

De, som inte kunde läsa, fick här de viktigaste händelserna i den heliga historien på bild. Här såg man nattvardens instiftande, Jesus på korset, Jesu gravläggning, uppståndelsen och himmelsfärden, ofta även Jesu födelse och hans dop, förutom mycket annat. Motiven skiftade givetvis från kyrka till kyrka, men de viktigaste var vanligast. Från läktarbarriären blickade heliga apostlar, som hade vågat och i de flesta fall även offrat livet för sin tro, ner på kyrkobesökarna. Ville man se på bilder, skulle man gå till kyrkan. Samtidigt påmindes man om den heliga historien. En liten repetition då och då kunde vara värdefull med tanke på stundande husförhör.

Fässbergs kyrka – rikt utrustad

Kraftfull apostlabild.

Fässbergs gamla kyrka blev rikt utrustad. Den gamla altartavlan visar nattvardens instiftande. Den nya altaruppsatsen från 1724 visar nerifrån och upp nattvardens instiftande, Jesus på korset, Jesu himmelsfärd och Frälsaren med segerfanan stående på jordklotet, som omslingras av ormen (det vill säga djävulen). Här finns också de fyra evangelisterna. Predikstolen har runt korgen Jesus och de fyra evangelisterna. På predikstolens ljudtak finns dygder, och på takets krön ses Frälsaren med segerfanan. Han står på jordklotet, som omslingras av en orm. Bakom prästen hänger på väggen en relief visande Frälsaren som smärtornas man. På läktarbarriärerna finns målningar, som visar tolv apostlar. (Paulus är med men inte Jakob, Johannes bror.) Dessutom finns här den botfärdige publikanen, Moses och Aron samt Frälsarens bild. Komminister Linda Knutsson brukar säga till konfirmanderna, att den botfärdige publikanen är en gestaltning av mig själv, som behöver göra bot. Hon påpekar samtidigt, att mitt emot på andra läktarbarriären (vid predikstolen) finns Jesus Kristus – räddaren och frälsaren. Det är fint och fyndigt sagt och visar vilka möjligheter man har att använda kyrkans bildgalleri i undervisning och förkunnelse.

Jesus Kristus – avbildad 16 gånger

Tack vare den nya skriften om Fässbergs kyrka kan man ta med sig kyrkans bildskatter hem.

Om man räknar samman alla dessa bilder, finner man att Jesus Kristus är avbildad sexton gånger, närmare bestämt fem gånger som skulptur eller relief och elva gånger på målning. Jesus är väl den, som flest gånger omtalas i Nya testamentet, och då skall han också avbildas flest gånger i Fässbergs kyrka. På andra plats kommer Maria, Moses och två av evangelisterna (Matteus och Johannes) som är avbildade tre gånger var. De övriga två evangelisterna (som inte är apostlar) avbildas två gånger var. Jesu födelse, himmelsfärden och Jesus med segerfanan är avbildade två gånger vardera. Under östra sidoläktaren finns tre målningar som visar Jesu födelse, Getsemanekampen och himmelsfärden. I koret finns sentida målningar av målarmästare Johan Alfred Berg. De visar Abraham och Isak, Mose med kopparormen, Mose i bön, Jesus och Emmaus-lärjungarna, pyramider, ett österländskt landskap, Jesu osynliga närvaro vid husfolkets andakt, Jesu födelse, patriarken Jakob och ängeln samt påskalammet, vars blod stryks på husets dörrposter. En sentida ikon visar jungfru Maria och Jesusbarnet.

Skrifter om kyrkan

Kyrkoherde Carl Sjögren har författat den nya skriften.

För att ta del av denna bildskatt fanns i äldre tid endast en sak att göra, nämligen att gå i kyrkan. Under 1900-talet förbättrades och förbilligades trycktekniken. Man började då trycka bilder av kyrkointeriörer och kyrkoinventarier i böcker och på vykort. På grund av kostnaderna blev bilderna emellertid både få och små. År 1987 fyllde Fässbergs nya kyrka 100 år. Detta firades med bland annat en kyrkohistorik, som ingick i Mölndals Hembygdsförenings årskrift för 1986. Jag skrev om Fässbergs gamla kyrka. Förre kyrkoherden Lennart Levén skrev om Fässbergs nya kyrka och dess inventarier. Thomas Ericsson, vår Krokslättskrönikör, fotograferade inventarierna. Man kostade på sig färgtryck, men Thomas Ericsson var inte nöjd med färgåtergivningen. På grund av skriftens lilla format (A5) blev även bilderna små. Sedan dess har mer än 30 år förflutit. Under denna tidsrymd har bilderna blivit än mer betydelsefulla. År 1987 var texten ännu det viktigaste. Om man ser historikens omfång, upptas det överväldigande största utrymmet av text. Sedan dess har det blivit billigare att trycka bilder, och tryckteknikerna har förbättrats. Förr var färgbilder sällsynta. Flertalet bilder var svart-vita. Nu råder närmast omvända förhållandet: Svart-vita bilder är sällsynta, och färgbilder är vardagsmat.

Bilderna tar över i skrifterna

Maria-ikon, skänkt till Fässbergs kyrka av Eva Forssell-Aronsson, som är en skicklig ikonmålare och själv har målat detta konstverk.

Dessa tankar kommer för mig, när jag tittar i en nyutkommen skrift: Välkommen till Fässbergs kyrka: En illustrerad guide och introduktion till kyrkan på Baazberget. (Text: Carl Sjögren. Layout: Carina Etander Rimborg, 2020, 46 sidor.) De två skrifterna från 1987 och 2020 visar skillnaderna och förändringarna inom trycksaksbranschen. Skriften från 2020 är betydligt bredare (21 centimeter bred och 21 centimeter hög) än sin föregångare (15 centimeter bred och 20 centimeter hög). I den nya skriften finns bilder på nästan varje sida. Bilderna är färgfotografier. Bilderna har blivit minst lika viktiga som texten och upptar större utrymme. År 2020 finns utöver de historiska upplysningarna betraktelser utifrån bilder och skulpturer i kyrkan. Carl Sjögren, kyrkoherde i Mölndals stora pastorat (församlingarna Fässberg, Kållered och Stensjön), berättar historien bakom de heliga män och kvinnor, som avbildas, förklarar sinnebilderna och lyfter fram de andliga lärdomar, som man kan (och skall) dra av kyrkokonsten. Avsikten med kyrkokonsten var just denna: kyrkobesökarna skulle påminnas om den heliga historien, om Frälsaren och om hans apostlar, som gick i döden för sin tro, och om mycket annat. På senare år har man allt oftare frångått den rena historiken och i stället blandat historiska upplysningar med kristen undervisning och kristna betraktelser. Man använder med andra ord på nytt kyrkokonsten till det som är dess egentliga syfte: att erinra om den heliga historien och ge betraktarna andliga lärdomar. Kyrkoherde Carl Sjögren tar vara på möjligheterna. Fässberg gamla kyrka var helgad åt jungfru Maria, men hon hörde under senare århundraden inte till de bibliska personer, som oftast avbildades. Evangelister och apostlar hade företräde i senare århundradens kyrkokonst. I Fässberg kyrka fanns hon med på en äldre målning, som visar Jesu födelse och har hängt i den gamla kyrkan. I den nya kyrkan hänger målningen under östra sidoläktaren. Jungfru Maria finns med också på en yngre målning med samma motiv, som målades i koret 1890 av målarmästare J.A. Berg. År 2020 skänktes en ikon, som visar Maria och hennes son, till Fässbergs kyrka. Den har målats av en församlingsbo, Eva Forssell-Aronsson. Motivet kallas ”Ömhetens Gudsmoder” och har (såsom brukligt är inom ikonmåleriet) både många och gamla förebilder. Carl Sjögren skriver: ”När du kommer till kyrkan kommer du till Maria. Hon blev mamma till Jesus, och eftersom den som är döpt är adopterad som Guds barn, med Jesus som storebror, är hon också alla döptas mamma.” Trosbekännelsens ord om ”de heligas samfund” blir mer påtagliga och uttrycksfulla än förut med en sådan tillämpning. Carl Sjögren anför några tänkvärda ord om ikonerna och deras uppgift:

”En ikon är inte som en tavla,
en ikon är ett fönster mot himmelen.”

Detsamma kan med samma rätt sägas om all den övriga konsten i Fässbergs kyrka.

Konst av hög kvalitet

Jesus Kristus som barn sträcker ut sina armar för att omfamna oss. Glasmålning från 1887.

Många släktled av Mölndalsbor har suttit i kyrkbänkarna och betraktat altaruppsatsen, predikstolen, apostlabilderna och allt annat. Jag har varit och är en av de många. I min barndom beundrade jag apostlabilderna och predikstolen mycket. Sedan dess har många år gått, och jag har under den tiden sett oräkneligt många kyrkor invändigt (och ännu fler utifrån). Jag beundrar fortfarande kyrkokonsten i Fässberg, fastän kanske inte lika mycket nu som då. Den är av hög kvalitet och tål att jämföras med det bästa på andra ställen. Konstverkens höga kvalitet framgår, om man jämför apostlabilderna med målningarna, som hänger under östra sidoläktaren. Där finns Jesu födelse, Jesu förklaring och Getsemanekampen. De är mycket enkla och naivt målade. De har sin charm även så, men konstnären har helt klart inte hört till de främsta. Predikstolen är en praktpjäs av hög kvalitet. Här som på andra ställen finns en dörr, som man öppnar, när man skall gå upp på predikstolen. Den finns numera inne i den före detta sakristian. Roland Segestam, en av våra församlingsmedlemmar, uppmärksammade dörren och beundrade den för dess konstnärliga värde. Han tyckte – med all rätt – att en sådan klenod inte skulle sitta undangömd på detta sätt. Jag håller helt och hållet med honom om detta och har därför skrivit en särskild bloggartikel om predikstolen och i första hand om dörren. Om dörren nu är undangömd, skall man i stället kunna se den på nätet.

Ta med kyrkan hem

Kommer man till en kommun, finner man som regel de äldsta, bästa och ofta även flesta konstföremålen i socknens kyrka. Fässbergs kyrka är ett utmärkt exempel på detta. Nu har alla kyrkobesökare möjligheten att så att säga ta med sig kyrkan hem. Carl Sjögrens skrift ”Välkommen till Fässbergs kyrka” har bilder på många av konstföremålen (men inte av alla, ty de är som sagt många). Här i denna skrift får man även med sig en del av förkunnelsen hem. Vi har all anledning att önska att skriften kommer att spridas till många intresserade. I dessa avkristningens tider bör alla kyrkans tillgångar tas i anspråk för att motverka avvecklingen. Konstskatterna hör till de viktiga tillgångarna, åtminstone i Fässberg.

Lars Gahrn

En del av mitt hjärta – i Mölndals Kvarnby

Sommaren 2018 spelades många scener av filmen ”En del av mitt hjärta” in i Mölndals Kvarnby. Eftersom jag alltsedan min födelse bor i Kvarnbyn, och eftersom en av scenerna spelades in på min och min brors gård, hade jag ett visst intresse för denna film.

Välkända teman

Filmfolket överlägger hur man skall lägga upp tagningarna. Foto: Lars Gahrn.

Filmen kallas för ”en romantisk musikalkomedi”. Filmen är uppbyggd kring musik av Tomas Ledin. Själva handlingen är fyndigt och finurligt i hopkommen. Filmen innehåller många välkända teman: gammal kärlek, som inte rostar, blyg och kärlekslängtande man, som ändå vinner den firade skönheten, modig ung man som räddar livet på flicka och vinner hennes kärlek, en hotande fara, som avvärjs av huvudpersonen, den framgångsrika men ensamma karriäristen, avslutande kärlekslycka för alla viktigare personer. Biobesökarna känner med andra ord igen sig och behöver inte vara oroliga. Allt ordnar sig på bästa sätt.

Olämplig företagsledning

Roten K 27 har fått en filmjärnväg.

”Musikalkomedin” är givetvis i många avseenden en lättviktare och är tänkt att vara en sådan. Den innehåller ändå vissa tänkvärda inslag. Den visar hur bolagsledningar i huvudstaden styr och ställer över företag ute i ”landsorten”, trots att de har mycket bristfälliga kunskaper om dessa företag. Den visar också, hur beslut fattas, fastän man inte har satt sig in i vilka lagar och förordningar, som gäller. Detta är en vanlig företeelse inte bara inom företag utan även inom kommunala och statliga förvaltningar. Vad som helst kan hända. Ibland låtsas man inte om gällande bestämmelser och hoppas, att inte någon annan skall upptäcka dem.

Fyra lyckliga par

Christian Hillborg har vaknat i hammocken.

Huvudpersonen är Malin Åkerman (som heter Isabella i filmen). Hon har gjort karriär i ett av huvudstadens storföretag men hälsar på i sin födelseort, det lilla brukssamhället Glimmerby (Mölndals Kvarnby), eftersom hennes far skall fylla 60 år. Här möts hon av nyheten, att bruket skall läggas ner, och hon upptäcker, att hon själv ligger bakom beslutet. Hon ringer då upp sin vän, bolagsjuristen Per Andersson (som i filmen heter Kristoffer), och ber honom leta reda på någon förbisedd bestämmelse, som skulle kunna omintetgöra nedläggningen. Han hittar en lag från beredskapsåren. Den stadgar, att företaget inte får läggas ner av beredskapsskäl. I Glimmerby får hon också veta, att hennes ungdomskärlek skall gifta sig. Han har en gång räddat hennes liv. Hon minns ännu hans poetiska och kärleksfulla sms. Här är alltså upplagt för vilsna känslor och svartsjuka. Det visar sig emellertid, att en annan ung man räddade hennes liv, och att denne tyste beundrare även hade formulerat de poetiska sms-meddelandena åt sin vän. Bröllopet firas som det var tänkt, och Malin får sin tyste beundrare. Utöver dessa två lyckliga par kan vi räkna in ytterligare två.

Roande komedi

Industrimuseet i Götaforsliden falskskyltades under filminspelningen som restaurang.

Så där mycket lycka brukar inte verkligheten innehålla, men å andra sidan brukar den inte heller medföra så mycket eländes elände och olycka, som de sorgliga filmerna överflödar av. På det stora hela taget kanske det jämnar ut sig inom filmvärlden? Filmens syfte är dock inte att spegla verkligheten och åstadkomma socialrealism (det vill säga eländes elände). Den viktiga frågan är därför: lyckas filmskapare och skådespelare roa åskådarna och skapa god stämning? Att döma av publiken på förhandsvisningen i biografen Draken vid Järntorget i Göteborg söndagen den 15 december 2019 hade man lyckats bra. Filmen är småtrevlig och smårolig. Åskådarna var med på noterna. Många var betydligt mer lättroade än jag och småskrattade åt smärre lustigheter, som jag inte uppfattade eller ansåg vara för små för att vara roliga. Musiken och dansen var av ett slag, som jag inte dras till, men jag förstår dock att de är bra inom sin genre. Däremot beklagar jag, att musiken var så hög och spelades så snabbt, att man bara hörde brottstycken av sångerna och knappt kunde uppfatta melodierna. På det hela taget måste man dock säga, att detta är en roande komedi. (Som bekant finns det många komedier, som är annat än roande.)

Malin Åkermans nyansrika spel

Malin Åkerman gör en rolltolkning, som är större än själva rollen. Hon har stark utstrålning och är uttrycksfull i sina ögon och i sitt minspel utan att på något sätt spela över. Hon tolkar utmärkt den försiktighet, känslighet och sårbarhet, som utmärker en inledande förälskelse. Hon spelar mycket nyansrikt, och det rör sig om fina nyanser. Hur skulle Per Andersson uppträda som filmskådespelare? Han är uppvuxen i Mölndal och har spelat både revy och fars, som båda kräver övertydlighet av skådespelaren, alltså ett visst överspel. Man kan väl säga att övertydlighet inom revy och fars är en del av underhållningen. I sin roll som bolagsjuristen hade han dock helt anpassat sig till filmvärldens annorlunda beskaffade krav. Han är tydligen mångsidig och högst anpassningsbar. Även han kan spela med finare nyanser.

Många konstgrepp

Nymans kvarn i Götaforsliden blev Simons cykel & sport.

Sommaren 2018 var en mycket varm och torr sommar. När skådespelarna skulle spela i min och min brors trädgård, frågade min bror Mats David, som äger halva huset och halva trädgården: ”Men hur går det med inspelningen, när gräsmattan är brun?” Alexander Jönsson svarade: ”Vi gör gräsmattan grön”. På filmen var Kvarnbyn en grönskande idyll. Filmer kan som bekant färgsättas i efterhand. Scenen i vår trädgård spelades in gång på gång. Christian Hillborg låg i en hammock och vilade. När Malin Åkerman och Jonas Karlsson kom och hälsade på, hoppade han upp ur hammocken, endast iklädd ett par svarta kalsonger, och började sjunga. I filmen såg man dock en bar ända. Den hade tydligen filmats någon annanstans, och så hade denna filmsekvens klippts in i denna scen. Nutida filmteknik kan åstadkomma det mesta. I en del av filmen dansar ett stort antal av skådespelarna vid forsen. Eftersom sommaren var torr, och eftersom vattenföringen i fallen är ytterst ojämn, skulle forsen ha varit i stort sett uttorkad. I så fall hade denna scen förlorat mycket av sitt liv och av sin kraft. Filmarna hade dock löst även detta. De hade underhandlat med Mölndals Kvarnby, som långt i förväg hade låtit dammluckorna uppe vid Stensjön gå ned. När tagningen skulle börja, öppnades dammluckorna, och så sprutade vattnet som vid värsta högflod.

Filmen behöver kulturreservat

Mölndal fick i filmen heta Glimmerby, och Götaforsliden blev Glimmerby centralgata. Nymans kvarn (Kvarnfallet 24) blev Simons cykel & sport. Grevedämmets skola blev Glimmerby station. Lilla Götafors blev ett kafé och så vidare. Andra scener spelades in i och vid Thorskogs slott, Jonsereds herrgård och Jonsereds kyrka. Filminspelningen visar att kulturreservat behövs också för att tillfredsställa filmindustrins behov av platser för filminspelning. Nere i Forsåkersområdets ruffiga fabriksbyggnader lär många delar av filmer med bovjakter ha spelats in. Anten-Gräfsnäs järnväg tjänar många vackra slantar på att upplåta sina stationer och tåg åt filmfolket. Ju fler bevarade byggnader som finns utan störande inslag, desto större är möjligheten att filmfolket hittar dit.

Lars Gahrn

Anna Sophia Bondes bibliska storasystrar

En kvinnohistoriker har många bibliska kvinnogestalter att stanna till inför och fundera över. De är oftast inte huvudpersoner, men detta hindrar inte, att de kan göra viktiga insatser eller ha stor betydelse. Debora i domarboken var både profetissa och domare, det vill säga det judiska folkets högsta andliga ledare och högsta världsliga ledare i en och samma person. Hon var ”Lapidots hustru”, och om denne Lapidot vet vi nu, så här drygt tre tusen år senare, endast, att han var gift med Debora.

Tankeresa genom Bibeln

Prästen och kulturskribenten Anna Sophia Bonde har levt sig in i deras levnadsöden och har kommit att betrakta dem som ett slags bibliska storasystrar. Hon har skrivit om några av dem. Bokens titel är: ”Mina bibliska storasystrar: Glimtar från Gamla testamentet” (Artos & Norma bokförlag, 2019). Inför deras öden och uppträdanden väcks många tankar hos Anna Sophia Bonde, som ger sig ut på en vindlande tankeresa.

Många infall och tankar

Boken om Anna Sophia Bondes bibliska storasystrar har som omslagsbild en målning av Lionardo da Vinci.

En av fördelarna med att umgås med andra människor är att man aldrig vet vilka ämnen samtalet leder oss in i. Något liknande gäller Anna Sophia Bondes umgänge med sina bibliska storasystrar. Hennes storasystrar är inbördes högst olika, och deras livsöden är på samma sätt högst olikartade. När hon umgås med dem eller närmare bestämt lär känna deras tankar och levnadsöden, väcks en mångfald tankar hos henne. Hon berättar om dessa tankar, som i många fall leder vidare till andra tankar och känslor. Hennes framställning utvecklar sig på detta sätt till ett eftertänksamt samtal med många värdefulla infall, vissa väntade, andra oväntade. Man följer med stor uppmärksamhet hennes utläggningar, och ibland småler man, när hon stillsamt riktar träffande invändningar mot samtidens eller dåtidens mindre genomtänkta trender eller överdrifter. Anna Sophia Bonde är klarsynt och träffsäker vare sig det gäller uppbyggelse eller kulturkritik.

Hjälp åt de förvirrade

Anna Sophia Bonde med sin bok. Foto: Lars Gahrn.

”Tänk inte! Det bara förvirrar”. Så lyder ett kungsord, som ibland återges: ”Tänk inte! Det bara förvillar!” Hamlet, den danske prinsen i Shakespeares skådespel, tänkte så mycket, att han inte visste vare sig ut eller in och blev handlingsförlamad. Hur skall det gå för Anna Sophia bland denna mångfald av tankar och åsikter? Hon klarar sig utmärkt. Hon blir varken förvirrad eller förvillad utan behåller översikten och kan i sin tur vägleda andra. Hon har tilltro till budskapet i Bibeln och håller sig till dessa lärdomar, som vägleder henne genom samtidens djungel av inbördes motstridande uppfattningar, trender och villoläror. Hon blir som sagt inte vare sig förvillad eller förvirrad. Hon kan tvärtom hjälpa dem som är förvillade och förvirrade med insiktsfulla påpekanden och lågmäld rådgivning.

Denna bok måste jag köpa!

Anna Sophia Bonde med C. S. Lewis’ böcker om Narnia, som hon ibland föreläser om.

Själv upptäckte jag boken om Anna Sophia Bondes bibliska storasystrar på Skara domkyrkas bokbord. Ämnet intresserar mig, och eftersom Anna Sophia Bonde är komminister i min hemförsamling (Stensjöns församling), blev jag extra intresserad. Jag började bläddra i boken, och när jag fann, att jag med stort utbyte hade läst hälften av kapitlet om Hagar, patriarken Abrahams bihustru, förstod jag, att jag måste köpa boken. Framför allt ville jag ta del av Anna Sophia Bondes vidare tankar om Hagar. När hon onsdagen den 9 oktober 2019 skulle hålla föredrag i Stensjökyrkan om denna av både samtiden och eftervärlden förbisedda bihustru, satt jag på plats. Denna gång blev Hagar allt annat än förbisedd.

Abraham gjorde som hustrun ville!

Sara överlämnar sin tjänstekvinna Hagar åt Abraham.

Hagar, patriarken Abrahams tjänstekvinna, blev en av hans två hustrur och mor till hans äldste son Ismael. Hagars upphöjelse kom att leda till motsättningar inom familjen. Slutligen fördrevs Hagar och hennes son. Anna Sophia Bonde underströk hela tiden Guds omsorg om Hagar och hans ledning. Han såg henne och hörde henne. Då och då försökte människorna ”hjälpa Gud”, men på detta sätt vann man inte några framgångar utan gjorde bara ont värre. Tack vare uppmärksam läsning och eftertanke hade hon gjort många skarpsynta iakttagelser i berättelsen. Hon kunde därför lyfta fram många intressanta och lärorika sammanhang. Hon lyckades även få åhörarna att göra detsamma. En av dem framhöll träffsäkert, att patriarken Abraham, denne mäktige klanhövding, gång på gång gjorde som hans hustru Sara ville. Männen styrde världen på den tiden, men ibland och i vissa avseenden tycks kvinnorna ha styrt sina män. Anna Sophia Bondes föredrag ledde till ett livligt meningsutbyte bland åhörarna. Hon visade även flera målningar, som avsåg att skildra Hagars historia. Hon avslutade med att sjunga en sång, som hon hade skrivit, och som handlade om Hagars förhållande till Gud. För oss västerlänningar är Hagar kanske en biperson, men i Mellersta Östern är hon ett stort namn. Hon är mor till Abrahams äldste son Ismael, som räknas som arabernas stamfader. Anna Sophia Bonde lyfter fram kvinnohistoria och vidgar våra perspektiv.

Medvetna stilbrytningar

Anna Sophia Bonde.

Anna Sophia Bonde är en van skribent. Hon skriver lättförståeligt och ledigt, ibland snarast kåserande. Dit hör stilbrytningar, medvetna sådana, för att sätta piff på språket. I förordet skriver hon, att boken handlar om ”ett gäng bibliska tanter”. Att kalla dessa sköna kvinnor för tanter kan få vem som helst att hoppa till. (De skildras i konsten oftast som mycket sköna, och ordet tant är mycket ovant i detta sammanhang.) Sådana stilmedel tillgriper man för att ruska om läsekretsen litet grand. Omslaget pryds av Lionardo da Vincis målning av en vacker italiensk furstinna. Hon tillhörde ingalunda Anna Sophia Bondes bibliska storasystrar, men författarinnan valde bilden för att den ger en betagande bild av kvinnlig skönhet. Ett av författarinnans stora intressen är att i böcker och på nätet söka efter konstnärers avbildningar av hennes bibliska storasystrar. Några sådana finner man tyvärr inte inne i boken. Läsarna måste nöja sig med den vackra furstinnan – denna gång. Kanske skriver Bonde en annan gång en konstbok med bibliska bilder? Hon har en stor samling digitala bilder i de flesta konststilar.

Många systrar återstår

I boken har endast en handfull gestalter behandlats. Anna Sophia Bonde har många bibliska storasystrar kvar att behandla. Viktiga kvinnor som Debora och jungfru Maria väntar på att analyseras av denna skribent med psykologisk skarpblick. Den, som har hört henne predika, vet, att predikningarna är djuplodande och inträngande. Hon upptäcker de djupare sammanhangen och uppfattar även antydningar och tankar vid sidan om huvudbudskapen. Hon bör gå vidare med sina andra bibliska storasystrar. Folk, som nämns i förbigående, lägger man inte alltid märke till, och i vilket fall som helst fladdrar uppmärksamheten snart vidare till de kända huvudpersonerna. Anna Sophia Bonde stannar däremot till och visar, att alla personer, även de icke namngivna, har sitt att ge bibelläsaren. Hon har många systrar kvar att lyfta fram ur obemärkthetens dunkel. Många tankar, som hon här har behandlat kortfattat, kan hon med fördel återvända till och behandla utförligare. Hon har mycket att ge.

Lars Gahrn

Mölnlycke Blåsorkester skapar julstämning

Mölnlycke Blåsorketer hade en stor och viktig uppgift denna den mörkaste av alla decemberkvällar. Himmelen hade varit mulen hela dagen. Sol, måne och stjärnor lyste enbart med sin frånvaro detta dygn. Snö var en okänd företeelse även här långt uppe i Härryda. Allt var mörkt, men Härryda kyrkas fönster lyste milt och inbjudande torsdagen den 5 december 2019. Mölnlycke Blåsorkester skulle ge sin julkonsert.

Stämningsfull repetition

Det var helt omöjligt att fotografera Härryda kyrka i decembermörkret, och därför meddelas här en sommarbild. Foto från nätet.

Jag ville vara ute i god tid och valde tidiga bussar. Följaktligen fann jag till min förvåning, att jag stod vid kyrkdörren tre kvart innan konserten skulle börja. Detta var bara bra, ty orkestern brukar öva före konserten. Mölnlyckes orkester väljer så bra musik, att man gärna lyssnar till musikstyckena två gånger samma afton. Märkligt nog tyckte jag, att musiken klingade aningen bättre, medan vi ännu var endast tre-fyra åhörare i kyrkorummet än tre kvart senare, då åhörare satt i alla bänkar. Publiken är med andra ord inte bra för akustiken. (Däremot är den lyckligtvis bra att ha på andra sätt.)

Bred repertoar

Lars Ottosson på valthorn. Christina Lundin dirigerar. Foto: Lars Gahrn.

Komminister Jörgen Magnusson från Landvetter Härryda pastorat var där och hälsade alla välkomna. Han lade fram en fyndig liknelse. Han tyckte, att Gud kunde sägas vara den store maestron eller dirigenten, och att mänskligheten utgjorde orkestern. Varje människa har en unik stämma, och alla behöver få göra sina röster hörda. Gud vill låta allas stämmor komma fram. Klockringning från kyrkklockorna i tornet fick inleda konserten. Vi fick höra fjorton musikstycken, alla väl valda. Orkestern hade kunnat göra det lätt för sig genom att välja gamla kända julmelodier, som alla känner igen, och som musikerna antagligen kan spela med förbundna ögon. Kända julmelodier var dock egentligen bara Karl-Bertil Jonssons julafton, Slädfärd (Sleigh Ride) och melodierna i potpurriet A Christmas Festival. Mölnlycke Blåsorkester arbetar med att bredda sin repertoar och bjuder på så vis sina åhörare på nya musikupplevelser.

Korsfarare blev pilgrimer

Orkestern under Lars Ottossons valthornssolo.

Utöver de redan uppräknade fanns även en fjärde julmelodi, nämligen An old English Christmas. Vid sidan av välkända melodier som Highland Cathedral och Vid dagens slut fanns många, som var nya åtminstone för mig. Även titeln Crusader’s Hymn (Korsfararens psalm) var ny för mig, men den klingade välbekant. Vi svenskar känner den som ”Härlig är jorden”. När B. S. Ingeman skrev sin berömda psalm till denna melodi, satsade han på pilgrimer i stället för korsfarare. I stället för korståg fick vi ”själarnas pilgrimsgång”.

Framstående solister

Roy Ljungqvist på trumpet.

Mölnlycke Blåsorkester fyllde kyrkans kor med 26 musiker och två dirigenter (Jenny Björkqvist och Christina Lundin). Av dirigenterna har Christina Lundin både taktpinne och flöjt. Koret var fullt. Musikerna hade lite svårt att komma fram, när någon skulle flytta sig mellan musikstyckena. Vid ett tillfälle langades ett instrument från musiker till musiker, från den ena sidan av orkestern till den andra. Musikerna är inte bara många utan även framstående. Fjorton musikstycken spelades, och inte mindre än sex solister gjorde bejublade framträdanden: Ulf Ripa med sitt eufonium, Stefan Lindén med trombon, Pelle Söderberg med barytonsaxofon, Lars Ottosson på valthorn, Roy Ljungqvist med trumpet och Ilse Riebe på tvärflöjt. En musiker måste vara både säker och skicklig för att framträda som solist. Är musikerna osäkra och mindre skickliga, gör de bäst i att låta sin stämma blandas med de andra, så att dissonanser kommer bort i mängden. Mölnlycke Blåsorkesters solister skötte sig utmärkt. Dirigenterna sken av belåtenhet.

Solo från orgelläktaren

Ilse Riebe på tvärflöjt. Jenny Björkqvist dirigerar.

Avslutningsnumret var ”Vid dagens slut” av Owe Green. Under detta hördes ett trumpetsolo av Roy Ljungqvist från orgelläktaren. Detta solo väckte större uppmärksamhet än vanligt, eftersom det kom bakifrån och ovanifrån. Kanske fick man en föreställning om änglasången under den första julnatten. I varje fall var det ett lyckat drag att på detta sätt växla spelplats för en av musikerna. Åhörarna fick omväxling, och trumpetsolot hördes tydligare och klarare, när trumpetaren inte hade andra musiker runtomkring sig. Orgelläktarna används nu för tiden sällan eller aldrig. Kyrkobesökarna klättrar som regel inte upp dit, ty man kan nästan alltid lätt finna en bänkplats nere i kyrkan. Förr brukade kören sjunga från orgelläktaren, men nu står körsångarna i stället framme i koret. Inte ens organisten är alltid att finna vid orgeln på läktaren, ty många kyrkor, dock inte Härrydas, har kororgel, vilket innebär, att även organisten mestadels återfinns framme i koret. Mölnlycke Blåsorkester har alltså uppmärksammat, att orgelläktaren är en tillgång, som kan användas med god verkan.

Ljus stämning i decembermörkret

Komminister Jörgen Magnusson från Landvetter Härryda pastorat hade inlett. Han tackade också med uppskattande ord: ”Om man inte får en julstämning, när Mölnlycke Blåsorkester spelar, vad krävs då för att komma i julstämning?” Därefter följde avslutningsnumret ”Vid dagens slut” med trumpetsolo från orgelläktaren. Detta nummer höjde stämningen ytterligare. Något extranummer blev det inte denna gång. Ett sådant skulle oundvikligen ha blivit en antiklimax, eftersom stämningen hade nått sin topp och knappast kunde stegras ytterligare. Orkestern visade här prov på måttfullhet och klok begränsning. Man hade lyckats utmärkt med att skapa en ljus stämning i den mörka och dystra decemberkvällen.

Lars Gahrn

Folkmusik är glädje

Folkmusik är glädje. Detta står fullt klart för var och en som lyssnar till folkmusikern Kristin Svensson, mera känd som Kristin Fornfela. Hon är en livlig och glad människa, och när hon spelar, blommar glädjen ut med full styrka. Hon ser lycklig ut och sprider sin glädje till åhörarna.

Brandvaktsrop och annan folkmusik

Kristin Fornfela i Stensjökyrkan med fiddla till vänster och fiol till höger. Foto: Lars Gahrn.

Onsdagen den 27 november 2019 spelade och sjöng hon på Stensjöträffen för daglediga från Stensjöns församling. Hon började med att sjunga och spela ett brandvaktsrop, upptecknat i Skara: ”Klockan är tretton slagen”. Bortsett från siffran tretton, som inte användes i den tidens tidsangivelser, och som var en medveten anpassning till klockslaget, då hon började, gav detta en fläkt från gamla tider. Sådana brandvaktsrop förekom i de flesta städer på den tiden mellan klockan tio på kvällen och fyra på morgonen. Kristin Fornfela spelar många sorters musik, men hon är upplärd av en folkmusiker; hon älskar folkmusiken, och hon återvänder alltid till folkmusiken.

95-årig spelman

Fornfela trio: Gunnar Svensson, Kristin Fornfela och Johan Ludvig Rask framför Brostugan vid Gunnebobro.

Hennes lärare var spelemannen Sven-Ingvar Heij från Mariestad. Han spelade ännu vid 95 års ålder. Tre veckor efter sin sista spelning dog han. Kristin Fornfela var med på hans sista spelning och spelade då tillsammans med honom. De spelade på ett äldreboende. De anställda frågade, hur länge han skulle spela. ”Jag spelar så länge som de gamle orkar”, svarade Sven-Ingvar Heij. De anställda tyckte – med tanke på hans höga ålder – att det vore bättre, att han spelade så länge som han själv orkade. Så borde de inte ha sagt, ty de fick vara med om en till synes ändlös spelning. Slutligen blev de tvungna att säga till Heij, att ”de gamla nog inte orkade längre”. Även för honom var folkmusiken glädje. Så mycket glädje gav den honom, att han alltså inte ville sluta.

Börja inte julen för tidigt!

Kristin Fornfela med Bodil Lindqvist, som håller i Stensjöträffen.

Den 27 november stod julen för dörren. Första söndagen i advent skulle infalla nästa söndag. Kristin Fornfela tyckte inte om, att man började julen alltför tidigt. Följden har, som hon så träffande framhöll, blivit att julen tar tvärt slut efter annandag jul. Förr började man senare och höll därför å andra sidan på längre. Eftersom julen var nära, spelade hon en del julmelodier, men hon valde inte någon av dem kända. Hon ville inte, att de kända julmelodierna skulle vara utslitna, när julafton stundade. Hon sjöng och spelade ”Kavaljersvisan”, som skulle vara en julvisa. Själv begrep hon inte varför inte varför den hade varit förknippad med jul, och ingen annan begrep något heller, men bra är den.

Julmusik från folkmusiken

När hon spelade en mazurka från Kållandsö, erinrades jag om så många julvisor, att jag måste fråga, hur det förhöll sig. Hon svarade, att väldigt mycket julmusik, gammal svensk julmusik, bygger på folkmusiken. Folkmusiken går i tretakt, och därför går nästan all julmusik i tretakt. De flesta svenskar kan stampa takten till tretaktig musik, men folk från andra länder hänger inte alltid med i dessa takter. De har annan musik i sina länder. En del folkvisor handlar om Jesu födelse, jungfru Maria, Betlehemsstjärnan och annat, som hör julen till, utan att för den skull kunna räknas som kristen eller kyrklig musik. Man skilde inte så hårt mellan kristen och värdslig musik på den tiden. Kristendomen genomsyrade allt och var en oskiljaktig del av folkets världsbild.

Trollbunden publik

Kristin Fornfela framför Brostugan vid Gunnebobro.

Kristin Fornfela trollband oss åhörare med sin sång och sin musik. Efter ett musikstycke ville ingen börja applådera. Man hade inte hjärta att bryta den högtidliga stämningen. Applåden kom igång sent, dröjande och svagt. Även om det inte är jul ännu, kan man dock mycket väl berätta om tomten, närmare bestämt gårdstomten och kvarntomten. Han har nämligen ingenting med julen att göra. Han är verksam året om, men en skål gröt (med en stor smörklick i) skulle han ha på julafton och i vissa fall även på andra dagar. Kristin Fornfela berättade flera sägner om tomten, mycket inlevelsefullt och målande, så att man nästan såg händelserna utspela sig inför sina ögon. I stället för att ge tomten gröt kunde man sticka ett par små vantar åt honom, berättade hon. Med sig till Stensjökyrkan hade hon en fiol och en fiddla, som hon spelade på. Fiddlan är en medeltida föregångare till fiolen. Instrumenten stämmer dock om sig alltefter väderleken. Detta kan vara ett bekymmer, om man som Kristin Svensson kommer farande från Mariestad.

En förberedelse för julen

Vi åhörare levde med i musiken, sången och berättelserna. Kristin Fornfela är en överlägset skicklig musiker och artist. Man erinrar sig den gamla föreställningen, att musiken är harmonier från en högre värld med uppgiften att göra människorna lyckligare och kanske även ädlare. ”Musiken ädla känslor föder”, heter det ju. Detta var en bra början på julen, eller skall vi, i Kristin Fornfelas anda, säga förberedelse för julen?

Inspelningar

Kristin Fornfela är så framstående, att inspelningar är högt önskvärda. Två cd-skivor föreligger: Massor av folkvisor: Kristin ”fornfela” Svensson. (Sång; Kristin Svensson. Inspelning, mixning och layout David Bergkvist, studio Zarkow, kri001). Fornfela trio: Kärlek och ohyra. Kristin Svensson – fiol, fiddla & sång. Lennart Svensson – gitarr & sång. Johan Rask – slagverk & gitarr. (Mix: Jonas Oresten & Johan Rask. Mastring: Johan Rask. layout: David Bergkvist. Utgivningsår: 2015.) Detta är utmärkta inspelningar av bra folkmusik. Man missar dock att se Kristin Fornfela framträda och uppträda. Hon har både utstrålning och ett uttrycksfullt kroppsspråk. Även en filminspelning vore önskvärd. Hon ger folkmusiken liv, tydlighet och kraft. Av alla folkmusiker, som jag har sett och hört, är hon den bästa. Andra spelar folkmusik. Hon är folkmusik.

Lars Gahrn

Ångbåten Herbert och klimatförändringarna

Vattnet i Mjörn hade inte tagit slut, men här och var räckte vattnet inte till för ångbåtstrafik. Detta hände den varma sommaren 2019. Jag hade tagit ”Gråbosnabben” från Åkareplatsen i Göteborg till Björboholm vid Mjörn. Jag skulle åka med ångbåten Herbert.

Aktern satt fast

Herbert har fällt skorstenen för att kunna gå under Mjörnvallsbron. Foto: Lars Gahrn.

Från busshållplatsen i Björboholm var vägen fram till ångbåtsbryggan väl skyltad. Där framme låg bogserbåten Herbert, byggd 1905 och under många år i trafik på Dalslands kanal. År 1992 började Herbert göra turer på Mjörn. Nu var det dags för mig igen, men hade jag haft otur, hade Herbert icke kommit iväg från ångbåtsbryggan i Björboholm. Vattenståndet var så lågt, att akterskeppet hade satt sig fast i bottenleran. Vi passagerare beordrades därför att gå framåt och ställa oss i fören. Då lyfte sig akterskeppet något, så att båten blev flott igen och trots allt kunde avgå från ångbåtsbryggan i Björboholm.

Stor och djup sjö

Fartyget är K-märkt.

Mjörn är på sina ställen en djup sjö med som mest 58 meters djup, men här vid Björboholms ångbåtsbrygga befann vi oss långt från de stora djupen. Herbert har ett djupgående på 1,7 meter. I de stora djupen vilar båtar, bilar och flygplan. Vintertid har folk kört över isen. För det mesta har bilfärderna gått bra, men någon gång har bilen gått genom isen och blivit kvar på sjöns botten. Mjörn är en stor sjö och har många större öar. På grund av dessa öar får man inte någon överblick, så att man förstår hur stor sjön är.

Bogserbåt blev passagerarfartyg

En skeppsklocka hör till Herbert.

När Herbert ångar fram mellan öarna, förstår man, om inte annat genom resans längd, att Mjörn är en stor sjö. Överallt går vi förbi höga öar med ståtliga villor eller sommarstugor högt upp med utsikt över sjöns många fjärdar. Passagerarna bjuds på en naturskön och omväxlande färd över en av våra större sjöar. Båten är en bogserbåt, som har dragit timmersläp och pråmar, men den är inte byggd för passagerartrafik. Efterhand har båten anpassats för passagerare. Man har satt upp ett soltak eller regntak över akterskeppet. Dessutom har man där satt upp vindskydd utefter skeppets sidor. Här kan 25 passagerare sitta.

Varmt vid ångpannan

Under båtturen ser man många stora villor med vacker utsikt över Mjörn.

Herbert är ett av de få kvarvarande ångfartygen. Detta kräver mycket arbete. Man måste börja elda under ångpannan tre timmar före avfärd. Eldaren behöver inte frysa. Om det skulle vara 35 grader varmt på däck, är det omkring 50 grader vid ångpannan. Följaktligen ser man maskinisten och eldaren mycket ofta uppe på däck. Ungefär en gång i kvarten slänger han in tre skyfflar kol under ångpannan, en till vänster, en rakt fram och en till höger. Därefter sköter sig maskinen själv en stund, och eldaren kan äntra uppför lejdaren för att svalka av sig.

Passagerarna måste stiga av

Herbert har återvänt till sitt ångbåtsvarv vid Säveån.

Herbert utgår från ångbåtsvarvet vid Lövkullevägen, några hundra meter innanför Säveåns mynning. Denna söndag var vattenståndet som sagt lågt. Vid åns mynning i Mjörn bildas avlagringar på bottnen. Här är alltså grunt. När båten skulle gå in i mynningen, uppmanades passagerarna återigen att gå fram till förskeppet för att akterskeppet skulle lättas och inte gå så djupt som vanligt. Vi kom in i mynningen av ån utan att få grundkänning, men båten lade strax därefter till vid åns mynning. Med oss passagerare ombord ansågs båten inte kunna gå vidare uppför ån till ångbåtsvarvet. Vi gick alltså iland strax nedströms Mjörnvallsbron. Därefter stävade Herbert långsamt och försiktigt fram till sitt ångbåtsvarv några hundra meter uppströms. Hela båtturen kunde alltså genomföras, men då och då hängde alltsammans på håret. Klimatförändringarna utgör alltså ett hot mot ångbåtstrafiken. Det är med andra allvarligt och dags för krafttag. Om det skulle vara så, att somrarna blir torra och varma oavsett klimatförändringar, måste man hitta på något annat. Kanske måste fartyget i så fall ankra utanför ångbåtsbryggan och passagerarna ros med en grundgående roddbåt ut till Herbert. Besättningens förslag: ”I så fall kan passagerarna simma ut till båten” är förhoppningsvis att fatta som ett skämt.

Lars Gahrn