Bohusläns första storhetstid

Inföll Bohusläns första storhetstid under äldsta stenåldern? Ja, enligt arkeologernas senaste rön drog Bohuslän till sig mycket folk, många jägare och fiskare, redan för 12 000 år sedan. Våra bygder hörde då till samma kulturkrets.

Fiskare från söder

Kartan visar Hensbackakulturens huvudområde.

Bohusläns öde har under senare årtusenden berott på tillströmningen av sill. De stora sillperioderna ledde till ökad befolkning och ökat (men ack så flyktigt) välstånd för detta kustlandskap. Så har det varit redan under vår äldsta stenålder. Redan under äldsta tid skall förhållandena i Bohuslän ha varit ytterst gynnsamma för både fiskar och sälar. Dessa bytesdjur drog till sig fiskare och jägare. Arkeologerna anser numera, att stenåldersmänniskor, som tillhörde den nordtyska Arensburgkulturen, sommartid färdades i båt upp till svenska Västkusten för att fiska och jaga säl. Här gav de upphov till de så kallade Hensbackaboplatserna, som är så många, att arkeologerna häpnar över hur tätt fyndplatserna ligger. Även landet vid Göta älvs mynning hörde till denna kulturkrets. Detta land utgjorde dess sydligaste område. Ett fynd av en pilspets har gjort Kållered mycket känt i dessa sammanhang. Åtskilligt har skrivits i detta ämne.

Lou Schmitt återkommer

Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.

Nu är arkeologerna tillbaka med en tankeväckande och väl genomtänkt artikel, som har offentliggjorts i den arkeologiska tidsskriften Popular Archaeology den 1 juli 2018. Artikeln heter ”The Hensbacka culture group and regional migrations 12 000 years ago”. Den är skriven av Lou Schmitt och Stephan Larsson. För en västsvensk är namnet Lou Schmitt välbekant. Han har skrivit och forskat mycket om Västsveriges stenålder. Lou Schmitt kommer från USA och bodde under en tid i Kållered. Nu bor han sedan många år i Frillesås. Här kan han vandra utefter Kattegatts strand vid de vattenvägar, där Bohusläns kolonisatörer en gång för mycket länge sedan kom i båt. Landskapet har dock förändrats avsevärt och genomgripande sedan den tiden.

Stora jaktlag ersattes av smärre

Det, som jag har skrivit hittills, har Schmitt och hans lärda vänner skrivit förut, men i föreliggande uppsats kan de gå längre i sina slutsatser. Stenåldersmänniskorna ägnade sig åt renjakt därnere i söder. (Då fanns renar även i Nordtyskland.) Dessa renjakter har att döma av stora fynd av pilskaft krävt många jägare och mycket samarbete. Många människor har alltså samarbetat i stora jaktlag. Detta samarbete bör ha lett till stambildning eller fört samman befintliga stammar till fastare enheter. Fisket och säljakten utefter den svenska västkusten krävde dock knappast något omfattande samarbete. Man kan tänka sig, att enstaka fiskare och jägare skulle kunna klara sig på egen hand. Har de nya förhållandena i Bohuslän lett till att de stora samarbetsenheterna har brutits upp till många smärre? Ja, arkeologerna menar, att så bör det rimligen ha gått till.

Färder åt norr

Kolonisatörerna från Bohuslän har spritt sig vidare till Norge, i första hand till landet kring Oslofjorden. Tidigare har man helt enkelt menat, att stenåldersmänniskorna bara följde efter den smältande inlandsisen. Arkeologerna bakom uppsatsen fördjupar denna bild. De påpekar, att den täta ansamlingen av jägare och fiskare i Bohuslän måste ha lett till att det blev svårare att lika snabbt och enkelt fylla sina förråd på de gamla platserna. För att inte tvingas lägga ner för mycket tid och arbete på jakt och fiske har vissa jägare och fiskare därför dragit sig norrut till nya och hittills inte utnyttjade fiskeplatser och jaktplatser i södra Norge.

En sannolik bild

Dessa händelseutvecklingar kan givetvis inte bevisas utifrån fynden. Man arbetar i stället med ”sociologiska modeller”. Utifrån sina undersökningar från olika kulturkretsar kan forskarna urskilja vissa återkommande mönster för mänskligt beteende och mänsklig verksamhet. Nu tillämpar man dessa mönster på Västsveriges äldsta stenålder. På så vis kan man få fram en åskådlig bild, som är både möjlig och sannolik.

Lars Gahrn

Sjöfararna på stenåldern

Arkeologen Lou Schmitt är numera även sjöfartshistoriker. Länge har man begripit, att de äldsta stenåldersmänniskorna på svenska västkusten måste ha färdats till sjöss. Flertalet av den tidens boplatser låg nämligen på öar, men kan man komma vidare? Lou Schmitt framlägger tänkvärda och väl underbyggda försök.

Långa sjöresor från Nordtyskland

Redan 1963 påpekade arkeologen Troels-Smith likheter mellan Ahrensburg-kulturen i Nordtyskland och Hensbackakulturen på den svenska Västkusten. Han drog slutsatsen att stenåldersmänniskor från Tyskland under sommaren hade tillfälliga lägerplatser på Västkusten. Lou Schmitt tog elva år senare upp denna tanke och kunde underbygga den ytterligare. Flera andra forskare har anslutit sig till denna uppfattning. Man menar även, att när antalet jägare i Bohuslän blev för stort har många av dem sökt sig vidare norrut till Norge. På så sätt skulle även Norge ha koloniserats. Även där liknar nämligen den äldsta stenålderskulturen den nordtyska Ahrensburg-kulturen.

Skinnbåtar bör ha använts

Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.

Frågan är nu: vilka slags båtar har stenåldersmänniskorna använt? I en nyskriven artikel tar Lou Schmitt upp denna fråga. (Se: Lou Schmitt, The Continental Connection: a coastal excursion in time, geography and culture, artikel i: Norwegian Archaeological Review 2015). Vissa tyska fynd har tolkats som lämningar av skinnbåtar, men de är få och svårtolkade. Huvudsakligen arbetar Schmitt med ”jämförande folklivsforskning”. Han undersöker hur andra folk har löst sitt båtbyggeri. I första hand intresserar han sig för eskimåerna och deras kajaker eller skinnbåtar. Man hade sälskinn att tillgå. Schmitt påvisar emellertid, att även renskinn och älgskinn kunde användas.

Stockbåtar mindre lämpliga

Den, som tänker på sjöfarande stenåldersmänniskor, får dock genast stockbåtar, det vill säga kanoter av urholkade trästockar, i tankarna. En forskare (H. Glørstad) har föreslagit sådana båtar. Schmitt hävdar dock med goda skäl, att sådana båtar är mindre sannolika. De kan nämligen inte ta någon last att tala om, och de går inte bra i böljegången nära kusterna. En stor fördel med skinnbåtar är, att man kan dra upp dem på land, vända på dem och använda dem som ett slags tak eller ett slags gömställe (under säljakt). Ekstockar kan inte användas på detta sätt. Även skinnbåtar hade dock sina svagheter. Helst var fjärde dag men minst var tionde dag bör de dras upp på land och oljas in.

Sannolika tankegångar

För 10 000 år sedan var de öppna havsvidderna mycket mindre än i våra dagar. Man kunde färdas i kanot över stora sträckor med betydligt mindre fara.

Här och där efter kusterna bör man därför ha byggts upp depåer, där man kunde förvara fler skinn, sälolja och kanske även kåda eller harts. Lou Schmitts forskning innebär, att han lägger fram underbyggda tolkningsmöjligheter men inte någon bindande bevisning. Inför de få fakta, som vi har tillgång till, är det oundvikligt att tankarna går vidare. Där vetandet slutar börjar sannolikheten. Om arkeologer och historiker skulle undvika sannolikhetsresonemang, skulle de överlämna hela denna verksamhet åt mindre kunniga ”privatforskare”. Det skulle vara en olycklig utveckling. Bland de väl pålästa och omdömesgilla forskarna inom det sannolikas värld är Lou Schmitt en av uppslagsrikaste och omdömesgillaste. Nu har han givit oss även en sannolik bild av den äldsta stenålderns sjöfart.

Smalare farvatten förr

Mötte sjöfararna inte alltför stora öppna vatten för att kunna ta sig med skinnbåt från Tyskland över Danmark till svenska Västkusten? Så frågar en nutida sjöfarare, men dåtidens förhållanden var helt annorlunda. Stora delar av havsbottnarna runt Danmark var då fastland. Stora Bält var ett smalt sund, mycket lämpligt för kanoter och andra småbåtar. Från Danmark över till Varberg hade man endast fyra mils sjöresa med en ö på halva sträckan. Utefter hela svenska Västkusten hade man sedan skyddade inomskärsleder. Farvattnen var som gjorda för skinnbåtar som exempelvis kajaker. Vi har all anledning att tänka oss livlig sjöfart utefter våra kuster.