Tåg, bilar och andra leksaker

Leksaker överallt, fyra stora salar fulla, hela huset fullt av grånade och medelålders män, som spanade efter fynd. Så såg det ut i ”Aktiviteten” (Idrottshuset) i Mölndal söndagen den 29 september 2013. Då hölls Nostalgimässan i Mölndal för första gången. (Den hade detta år flyttat från Eriksbergshallen på Norra Älvstranden ut till Mölndal.) Aktiviteten i Mölndal visade sig vara en utmärkt byggnad för sådana mässor, och jag vill därför redovisa mina intryck.

Tåg, bilar och andra världskriget

Modelltåg av alla slag kunde inhandlas på Nostalgimässan. Foto: Lars Gahrn.

Tillströmningen av besök­are var god, och man måste köa för att få komma in. Inträdet kostade 80 kronor för vuxen och 40 kronor för barn. Det tog lång tid innan man hann gå över mässan, så att man hade skaffat sig en över­blick. Många försäljare sal­ubjöd nämligen en salig blandning av allt mellan himmel och jord. Andra hade varor från ett och samma ämnesområde. Då var det enklare att skaffa sig en överblick. Så småningom klarnar huvuddragen för mig. Här finns som sagt allt mellan himmel och jord, men tre stora huvudgrupper kan urskiljas: modelltåg och järnvägshistoria, modellbilar och bilhistoria samt allt om andra världskriget. Visst kan man hitta en eller annan docka, men de är inte många i den stora mängden.

Mässa för män

Vem kan säga nej till en åktur med en så fin veteranbuss?

Mässan riktar sig med andra ord i första hand till män. Visst kan man träffa på en eller annan kvinna där, men de flesta besök­arna är män. Jag träffade på en av mina bekanta, där han ensam strosade omk­ring bland stånden. Hans fru, hans dotter och hans svägerska hade släppt av honom i Mölndal. Själva hade de fortsatt till andra utflyktsmål i den stora sta­den Göteborg. Jag träffade flera bekanta där, alla män och alla samlare. Däremot träffade jag inte på en enda museianställd. Jag brukar inte träffa på sådana på museer heller, annat än i de museer, där de är anställda. Ibland blir man litet fundersam.

Har jag tappat stinget?

Vid Lana väntade denna veteranspårvagn på bussen.

Jag strövade omkring mel­lan stånden under flera timmars tid, pratade med bekanta och såg mig omk­ring. Till slut blev jag nästan litet rädd. Fanns på denna stora marknad verk­ligen ingenting, som jag ville ha? Vad för slags museianställd är jag själv? Har jag tappat stinget? Har jag inte intresse för saker längre? Jag minns visser­ligen med glädje min barn­doms modelljärnvägar, men samtidigt känner jag, att den tiden är förbi. Till slut upptäckte jag till min tillfredsställelse en samlartallrik, som visar en järnvägsvagn från 1860, ett mycket vältecknat och stilrent motiv. Jag köpte tallriken för 50 kronor och kände mig nöjd med min dag. Järnvägsvagnen är så hopplöst föråldrad och ytterligt sällsynt, att jag genast kom att hysa en viss samhörighetskänsla för den. Om man beställde en räksmörgås i en av SJ:s restaurangvagnar någon gång för ganska länge sedan, lär man ha fått en sådan tallrik på köpet.

Spårvägssällskapet Ringlinien körde

Järnvägsvagnen ser ut som tre sammanbyggda hästdragna kupévagnar.

Modeller i all ära, men gam­la tåg, spårvagnar och bus­sar i skala 1:1 är trots allt det förnämsta. Spårvägs­sällskapet Ringlinien var där. Man körde folk med veteranspårvagn från Göteborg till Lana. Där tog två veteranbussar vid och körde folk till mässan. Jag kunde inte låta bli att göra en resa till Göteborg fram och tillbaka. Jag hade alls ingenting att göra i vår grannstad denna dag. Tvärtom hade jag all anledning att hålla mig borta från grannstaden. Bokmässan pågick nämligen därinne, och jag har redan fler böcker än jag kommer att hinna läsa under återstoden av mitt liv. Varhelst jag har en arbetsvrå har jag en bokmassa – om än inte en bokmässa – runtomkring mig. Om jag lät bli att stiga av spårvagnen, borde jag väl klara mig ifrån att komma hem med fler böcker! Bussen var en Scaniabuss från 1964. Den hade gått i trafik i Ulricehamn 1964-1987. Spårvagnen var en boggiemotorvagn byggd 1953 av Hägglund för Gävle. Till Göteborg kom den 1956. Påfallande var, att man satt bekvämare i båda fordonen än i deras nutida motsvarigheter. Färden blev ibland något ryckigare och skakigare än idag, men på det stora hela taget hade man det mycket bekvämt. Jag förundrades över vidsynen i båda fordonen. Stora fönster åt alla håll gav bättre utsikt än i nutida motsvarigheter. På något sätt kände man sig som en kung i en sjuglasvagn. Jag återvände till Mölndal utan en enda liten broschyr. Hemresan kändes litet som en triumfresa. Till Nostalgimässan kommer jag nog att återvända, särskilt som jag bevisligen kan gå dit utan att dras in i Bokmässan.