Björketorp och Hindås

Hindås, Björketorp och deras omgivningar
– en bygdekrönika av Bertil Larsson

Bertil Larsson har tidigare skrivit och utgivit en bok om Hindås (Hindåsbygden i tid och rum, 2001). Nu har han vidgat intresset till hela Björketorp, den socken, där Hindås är beläget, och till Björketorps omgivningar. Den nya boken heter: ”Bland folk, grosshandlare och qvacksalvare i Björketorps socken och närhet: Bygden som järnvägen skapade” (2010, 270 sidor, rikt illustrerad. Förlag: Ateljé Sjösala, Hajom, axel.bertil@telia.com). Hindås är en bemärkt järnvägsstation på Boråsbanan, järnvägen mellan Göteborg och Borås. Denna järnväg kom att föra samman orterna och socknarna, som nu fick snabba järnvägsförbindelser med varandra.

Båtar på Nedsjöarna

Bertil Larsson med sin bok i handen har fotograferats vid sin dator. Bägge har återigen gjort en stor insats.

Järnvägen drogs fram i Mölndalsåns dalgång (eller dalgångar) från Göteborg och upp till Hindås. Boken kommer därför att handla om en del av Mölndals uppland. Innan järnvägen kom, hade man endast dåliga vägar, och då betydde båtar på Mölndalsåns vattenvägar åtskilligt. Av Larssons krönika får vi veta, att år 1910 började passagerartrafik på Nedsjöarna med motorbåt. Båtägaren hette Adolf Andersson och hörde hemma på Ingelse gård. År 1914 skaffade han sig en större motorbåt med tändkulemotor. Den hette m/s Ideal och kunde ta 18 passagerare. Stadsfolket fick åka båt ”uppefter sjöarna för att njuta av naturen och få sig till livs en upplevelse utöver det vanliga stadslivet.” Samtida med denna båt var m/s Svea hemmahörande i Smedsbo. Denna trafik höll sig uppe på Nedsjöarna, men flottningen gick från Nedsjöarna och ända ned till Mölndal och Göteborg. Den har Bertil Larsson skrivit om i sina tidigare böcker. Här omnämns flottningen i största korthet. (Larsson 101-102, 162-163.)

Åror och issågning

Fastän dessa bygder låg långt från kusterna förekom alltså en hel del båttrafik. Bertil Larsson berättar vidare: ”En produkt som tillverkades i större omfattning från bygderna var åror” (s. 13). På Mölndals sjöar förekom issågning. Så var det även på Nedsjöarna. Larsson har infört ett vackert fotografi från Västra Nedsjön och inspirerades av detta foto till en poetisk vändning: ”Som ett pärlband sågs arbetslaget utefter sjön i full färd med att såga isblock för användning i isskåp på hotellen m.m.” (s. 103).

Doktor Gustaf Brand

I dessa fattiga och glesbefolkade skogssocknar hade man länge inte råd att hålla sig med doktor. Där fanns i stället åtskilliga ”kvacksalvare”, och Larsson har samlat de få upplysningar, som finns att få om dessa självlärda begåvningar. En mycket utförlig behandling får doktor Gustaf Brand, en av Västsveriges mest omtalade läkare. Han blev bekant för att råka i fejd med sina medmänniskor och för att ordinera sprit mot allsköns åkommor. Denna besvärliga viljemänniska var god vän med – hör och häpna! – den argsinte och hetsige författaren August Strindberg. Hur de båda herrarna stod ut med varandra är en gåta. Fastän Bertil Larsson har forskat en hel del om deras mellanhavanden, har han inte någon förklaring till att de båda krutdurkarna trots allt uppehöll förbindelserna. Bertil Larsson känner sig också osäker på, om han skall benämna doktor Brand läkare eller kvacksalvare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Många bisysslor

Dessa trakter var kända för göteborgare och mölndalsbor långt innan Hindås blev en känd ort för vinteridrott. Anledningen var, att folket häruppe endast till en del kunde leva av sina gårdar. Dessutom ägnade de sig åt hantverk och sålde sina alster i – bland andra orter – Mölndal och Göteborg. På 1930-talet dokumenterades binäringarna av skolflickor: ”Av Hindås befolknings bisysslor fann flickorna t.ex. dussinsömnad, maskinstickning, isupptagning, vägarbete, sågverksrörelse i liten skala, tillverkning av åror, sillådor, träskedar, kvastar, dörrmattor” (s. 189).

Före 1645 låg dessa bygder nära riksgränsen. Danskarna gick ibland in över gränsen. Bollebygds härads dombok ger besked om vad fienden ville ha. Den 9 juni 1645 meddelas: ”Efterskrivne äro rövade av fienden och begära tillgift i skatten: Jon i Sjunared sex kor och en kviga, Britta i Fåreberg tre kor, en oxe och ett sto, Peder i Willingsgärde en ko. För Anders i Hellese och Lars ibedem (det vill säga ibidem, på samma ställe) hade fienden förstört husgeråd, dörrar, fönster, tunnor, bord och bänkar” (s. 53). Fienden tog alltså i första hand boskap, gående livsmedel, som inte behövde forslas i små och otillräckliga trossvagnar på dåliga vägar.

En livfull krönika

Bertil Larsson har (som vanligt) utfört ett omfattande och värdefullt arbete. Hindås, övriga Björketorp och omgivande bygder i gången tid framstår återigen för läsarna i all sin brokiga mångfald. Boken är i första hand av intresse för folk i bygden, men som synes har boken åtskilligt av mera allmänt intresse. Bertil Larsson har givit oss en livfull och omväxlande bygdekrönika.

Ångtåg på Lysekilsbanan

Ånglok på Lysekilsbanan 2011

Att åka med ånglok till Lysekil har ingen gjort på mycket länge. Över huvud taget har ingen åkt till Lysekil med tåg på länge, ty persontrafiken är nedlagd sedan många år, och godstrafik har inte förekommit på omkring två år. Lördagen den 24 och söndagen den 25 september 2011 ordnade dock Bergslagernas Järnvägssällskap (från Göteborg) en tågresa med två ånglok mellan Uddevalla och Lysekil. Två resor tur och retur gjordes bägge dagarna. (På söndagen var resan dock kortare. Den gick då mellan Munkedal och Lysekil.)

En gammaldags tågresa

När jag kom till Uddevalla station, kunde jag se, att jag hade hamnat rätt. Fyra bruna personvagnar av gammal modell stod på ett sidospår. (Senare fick jag veta, att järnvägssällskapets eldsjälar hade övernattat i sovvagnen natten mellan fredag och lördag.) Dessutom fanns där en öppen godsvagn med stora säckar fulla av kol.

Tågsättet på Uddevalla station visade, att vi hade kommit rätt. Här fanns gamla vagnar och stora säckar med kol. Foto: Lars Gahrn.

Efter en stunds väntan kom tåget intuffande på Uddevalla station. Resenärerna steg ombord och fick uppleva en gammaldags tågresa med tunga dunsar av vagnsdörrar, som slås igen, visselsignaler från konduktörer, som står på perrongen och blåser klart för avgång, dunket av skenskarvar, ångvisslornas signaler, när tåget närmar sig övergångar, och konduktörer, som vandrar genom tåget och ropar: ”Munkedal nästa”, ”Lysekil nästa” eller ”Uddevalla nästa”. Allt detta hör numera till det förgångna på de flesta banor.

Många lutade sig ut

Till det förgångna hör även vagnarnas förbudsskyltar:

Luta Er inte ut

Do not lean out

Till höger om denna skylt fanns för säkerhets skull en, som upprepade samma förbud på franska och tyska:

Ne pas se pencher du dehors

Nicht hinauslehnen

Kanske fanns det folk, som åtlydde förbudet, men när man tittade ut genom fönstret, såg man gott om huvuden både framåt och bakåt i färdriktningen. På nutida tåg kan man som regel inte dra ner fönstren. På sin höjd kan man dra ner något enstaka fönster en liten bit, så att man kan få luft. Här kunde man däremot dra ner alla fönster och luta sig ut. Vi var många som utnyttjade denna länge saknade möjlighet. På raksträckor såg man inte mycket av det övriga tågsättet, men i kurvor såg man de övriga vagnarna och de båda ångloken.

Fotografer och filmare i mängder

Man kände den fräna lukten av stenkolsrök, och när man efter en stund drog med handen över huvudet, kände man små kolpartiklar. Man fick även sådana i ögonen, men de var så små, att de inte vållade obehag.

På fönstren satt en annan klassisk varningsskylt:

Kasta ej ut föremål, som kan
vålla brand eller annan skada

Förbudet föranleddes väl närmast av, att det förr fanns rökkupéer och rökare ombord. (Sedan ett antal år tillbaka är nu all rökning ombord på tåg förbjuden.) Några rökare såg man dock inte ombord på detta museitåg och knappt på perrongerna heller.

Två ånglok hade kopplats ihop "rygg mot rygg" (tender mot tender). Loken ses här på Uddevalla station. Foto: Lars Gahrn.

Stod man och tittade ut genom fönstren, såg man dock desto fler människor av annat slag, nämligen fotografer. En icke obetydlig del av traktens befolkning stod utefter vägarna eller på perrongerna för att fotografera eller filma ångtågets framfärd.

Vid stationerna flockades fotograferna. Om jag skriver, att det var svårt att få se lokomotiven på grund av alla fotografer, överdriver jag, men det var mycket svårt att fotografera lokomotiven utan att andra fotografer stod framför och störde motivet. Ångloken fotograferades. Vagnarna tycks ha varit mindre intressanta, och detsamma gäller det elektriska lokomotivet, som var med mellan Munkedal och Uddevalla.

Nyttiga jämförelser mellan nu och då

Varför blev då denna ångloksresa en så stor framgång? Givetvis ville många återuppleva sin barndoms tågresor. Ett annat syfte var att uppleva det bohuslänska landskapet. Man upplever landskapet mycket bättre från tåg än från fordon på en landsväg. Dels sitter man högre på ett tåg. Dels är man på en landsväg hela tiden störd av den andra trafiken. Här såg man slättbygd, djupa dalar och de höga bohuslänska bergskullarna. Dessutom är det nyttigt att kunna göra jämförelser mellan då och nu.

Här på Lysekils station har jag lyckats fotografera tåget med endast en annan fotograf mellan mig och tåget. Foto: Lars Gahrn.

Även förr hade tågen svårigheter. När tågsättet skulle gå från Munkedal till Uddevalla och hämta oss resenärer, hade det svårigheter att komma fram på grund av hala löv på spåren. Ett äldre elektriskt lok kopplades till, och med elloket främst och ångloken bakerst lyckades tåget, en halvtimme försenat, komma till Uddevalla. Givetvis var det inte nyttigt att andas in stenkolsrök. Man kände av röken i näsa och hals efteråt.

Mycket var dock även bra förr. Konduktörerna gick ofta igenom vagnarna. Man hade då någon att fråga, och konduktörerna såg till, att ungdomar och fyllerister inte bråkade eller störde. Framför allt var vagnarna höga och rymliga. Nutida vagnar är både långa och trånga. Man sitter lågt, ofta på avstånd från fönster. Bagagehyllorna var rymliga på den gamla tiden. Här finns åtskilligt, som borde återinföras. En sådan här gammaldags resa kan väcka många tankar.

Använd Lysekilsbanan!

Framför allt undrar man, varför Lysekilsbanan inte trafikeras. Är inte vägarna till Lysekil så trafikerade, att de inte skulle behöva avlastas? Varje långtradare som kunde göras onödig, vore en vinning för trafiksäkerheten, trafikrytmen och miljön. Sedan två år används banan inte ens för godstrafik. Det är dock önskvärt, att tågen återigen får gå till Lysekil. Våra järnvägar är en stor tillgång. Använd dem!