Genom att neka till allt lyckades änkan Johanna Hård år 1824 undgå att avrättas i Långås lider mellan Rävekärr och Kållered. Detta är allt vad man hittills har vetat om hennes vidare öden. Nu vet vi, att hon från att ha varit skäligen och starkt misstänkt för delaktighet i sjöröveri lyckades bli välbeställd och ”välfrejdad” postanställd i Stockholm.
Välfrejdad postanställd
Två forskare, Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, den sistnämnda besläktad med Johanna Hård, har lyckats med konststycket att spåra Johanna Hård och utforska hennes senare levnadshistoria. Det visar sig, att Johanna efter frikännandet flyttade till Stockholm, där hon så småningom fick anställning vid Kungliga Postverket, erhöll tjänstebostad i Posthuset (nuvarande Postmuseum) och blev inskriven i Kungliga Hovförsamlingen, där hon uppgavs vara ”välfrejdad”. Detta vackra omdöme kunde man få, endast om man hade gjort sig känd för ett laglydigt och i alla avseenden aktningsvärt liv. Hon hade lyckats komma tillbaka, och tydligen hade hon även lyckats hemlighålla sitt förflutna. (Vid ett tillfälle hade hon dessutom, fastän hon vid detta tillfälle var ogift, i hemlighet fött ett oäkta barn.) Hennes levnadsöde är onekligen intressant och lärorikt, men det är knappast tidstypiskt. Denna levnadshistoria har få motsvarigheter.
Hård, enträgen och lögnaktig
De båda författarinnorna har utfört en forskningsbragd. Ur arkiven har de lyckats leta fram varenda uppgift, som står att finna om Johanna Hård, född Jungberg (Ljungberg). Inom släktforskningen lyckas man som regel få fram åtskilliga upplysningar om de olika människorna, men själva personligheten får man sällan eller aldrig något grepp om. Till viss del är det så även här, men upplysningarna om Johanna Hård är så många, och hon själv är en så utpräglad och tydlig personlighet, att vi kan få en svag uppfattning om hurdan hon var. Hon tycks som namnet anger ha varit hård. Hon hade tidigare ägnat sig åt smuggling och hållit lönnkrog. Dessa olagliga sysselsättningar betraktades visserligen av många som vilka andra sysselsättningar som helst, men nog krävdes både hårdhet och starka nerver, då man när som helst kunde fastna i rättvisans garn. Det krävdes onekligen en viss sinnesstyrka att neka till all inblandning och all kännedom om sjöröveriet, då de andra berättade om hennes råd, och då en av de inblandade var hennes egen dräng.
Johanna blånekade
Hon nöjde sig inte med att neka utan skrev från häktet brev till sin far och svåger och bad dem att skaffa fram vittnen, som skulle vittna, att ”han” (troligen drängen) hade varit hemma, när sjöröveriet förövades. Hon bad alltså om vittnen, som skulle vittna falskt. Pengar utlovas till fadern och svågern. Rättvisans hantlangare kom över breven, men Johanna nekade bestämt till att ha skrivit dem. Om hon trots allt skulle ha skrivit dem, hade hon varit tillfälligt förvirrad, påstod hon. Hon var alltså hård, enträgen, ivrig och allmänt otillförlitlig. Hon blånekade till allt, som kunde ligga henne i fatet, och hon framhärdade. Hon ljög utan några betänkligheter. Rätten nekade henne att svära värjemålsed. Man ansåg uppenbarligen (med all rätt), att om hon gick ed på att hon var oskyldig, var hennes försäkran av noll och intet värde.
Hårda tider skapar hårda människor
Bilden, som tonar fram, är inte fördelaktig, men man måste se Johanna Hård som ett barn av sin tid. Skärgården är fattig och karg. Här fanns föga jord att odla. Man var hänvisad till fiske och sjöfart. Vid denna tid var en av de stora sillperioderna över. Under Napoleontiden hade man i Göteborg och omnejd gjort sig stora förtjänster på smuggling med myndigheternas goda minne. Nu var även denna gyllene tid över. Armod och utarmning bidrar ofta till att göra människan hård och rå. Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal klargör även denna bakgrund på ett förtjänstfullt sätt. Kanske måste man vara hård för att överleva under sådana förhållanden? Den tidens människor är oss på många sätt fjärran och svåråtkomliga, men nu har vi fått en gripbar gestalt att läsa om, änkan Johanna Hård, fyllig, liten och undersätsig, alltigenom en motsats till filmvärldens ”piratdrottningar”, men å andra sidan desto mer verklig.
Läs vidare
Dick Harrison, Kvinnorna som blev pirater: Två kvinnliga sjörövare står fram i vår historia. Kaparredaren Ingela Gatenhielm och piratdrottningen Johanna Hård. Båda visade att brott kan löna sig! Artikel i: Svenska Turistföreningens årsbok 2007. (Denna artikel visar, hur man kan ta till vara de rafflande dragen i utvecklingen, och hur lätt det är att göra sig skyldig till överdrifter. Johanna Hård förlorade i själva verket allt hon ägde genom sin inblandning i sjöröveriet. Ingela Gathenhielm var kapardrottning och inte pirat.)
Folke Danbratt, Strandad jakt, 1963. (En grundlig, väl underbyggd och mycket tillförlitlig redogörelse för 1823 års sjöröveri och den efterföljande rättegången.)
Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, Johanna Hård: En sjörövarhistoria, Tre Böckers Förlag AB, Gbg 2013, 101 sidor, illustrerad. (En grundlig, väl underbyggd, tillförlitlig och välskriven redogörelse för Johanna Hårds levnadsöde.)
Lars Gahrn
Lars Gahrn skriver 