Finländsk musik i Mölndal – Finland 100 år

”Finland är fritt! Det är nästan för bra för att vara sant.” När den svenska utrikesledningen och allmänheten började sammanfatta första världskrigets omvälvningar, kunde man i början av 1920-talet slå fast, att Sveriges läge utrikespolitiskt hade förbättrats på ett dramatiskt sätt.

Sverige gränsade till det ryska väldet

Ida Andersson spelar och Noora Karhuluoma sjunger för Föreningen Norden i Mölndal den 6 april 2017. Foto: Lars Gahrn.

Ida Andersson spelar och Noora Karhuluoma sjunger för Föreningen Norden i Mölndal den 6 april 2017. Foto: Lars Gahrn.

Före världskriget ingick Finland, Estland, Lettland, Litauen och stora delar av Polen i det ryska väldet. På andra sidan Bottenhavet, Ålands hav och Östersjön fanns det ryska väldet, från Torne älvs mynning i norr ner till Ost-Preussen i söder. Från svensk sida var man rädd för att Sverige eller Norge stod på tur att bli erövrat av ryssarna. Farhågorna var befogade. Efter krigsutbrottet feltolkade ryssarna ett uttalande av den svenske utrikesministern. De trodde, att Sverige skulle gå in i kriget på Tysklands sida. Ryska flottan fick order att anfalla Stockholm. Ordern återkallades emellertid i sista stund. (Ulf Olsson, Finansfursten: K A Wallenberg 1853-1938, 2006, s. 290). Efter kriget hade åskmolnen skingrats. Nu gränsade andra länder till Ryssland. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen var fria. Sovjet-Ryssland hade dock inte velat finna sig i fredssluten. Ryssland försökte återerövra Polen, men röda armén hade besegrats i slaget vid Warszawa 1920. Man hade även försökt erövra det fria Ukraina, och i detta fall hade man lyckats år 1920. Alla Sveriges grannländer på andra sidan Östersjön, med undantag för Ingermanland, hade dock förblivit fria.

En lång mardröm var över

Om glädjen var stor i Sverige, var den givetvis mycket större i Finland. En lång mardröm var över. Ryssarna hade erövrat Finland 1808. I början hade finländarna haft det bra under det ryska styret, men under senare hälften av 1800-talet hade den storryska nationalismen vuxit sig stark. Målet blev att förryska alla andra nationer inom det ryska väldet och upphäva alla former av självstyre. Ryssarna gjorde sig förhatliga även i Finland. På alla slags fredliga sätt hade finländarna gjort motstånd mot förryskningen, men ryssarna hade skärpt greppet. När Ryssland bröt samman under världskrigets slutskede, tog finländarna vara på möjligheten och förklarade Finland fritt. Så gjorde även andra underlydande nationer. Finland förklarade sig fritt den 6 december 1917.

Stilfull konsert

Noora Karhuluoma, skönsjungande operasångerska och sopran.

Noora Karhuluoma, skönsjungande operasångerska och sopran.

År 2017 fyller Finland därför 100 år som fri nation. Föreningen Norden i Mölndal firade detta med en jubileumskonsert torsdagen den 6 april i Frälsningsarméns kårlokal vid Kvarnbygatan. Operasångerskan Noora Karhuluoma sjöng till ackompanjemang av pianisten Ida Andersson. Finländarna har stil. Även denna konsert vittnade om detta. Vi bjöds på klassisk musik av finländska tonsättare: Thomas Byström, Fredrik Pacius, Filip von Schantz, Ernst Fabritius, Oskar Merikanto, Jean Sibelius, Toivo Kuula, Selim Palmgren, Leevi Madetoja, Yrjö Kilpinen, Aarre Merikanto och som avslutning Sibelius ytterligare en, nej, två gånger. Det största namnet är utan tvekan Jean Sibelius, men även de andra namnen är bekanta från musikhistorien. Noora Karhuluoma är en skönsjungande sopran, vars toner hördes utmärkt i kårlokalens goda akustik. Ida Andersson spelade både kraftfullt och melodiöst. Åhörarna var förtjusta och applåderade fram ett extranummer. Det blev Finlandiahymnen av Sibelius. Många finländare tycker, att den borde ha blivit Finlands nationalsång, berättade Noora Karhuluoma.

”Vårt Land” sjöngs i Mölndal 1922

Johan Ludvig Runeberg som staty i Borgå, den stad där han levde och verkade under senare delen av sitt liv. Foto: Lars Gahrn 2016.

Johan Ludvig Runeberg som staty i Borgå, den stad där han levde och verkade under senare delen av sitt liv. Foto: Lars Gahrn 2016.

Finlands nationalsång är som bekant Vårt Land med text av Johan Ludvig Runeberg och musik av Fredrik Pacius. Denna sång ljöd 1922 på Gamla torget ett par hundra meter öster om Frälsningsarméns kårlokal. På nyårsdagen 1922 firade mölndalsborna, att Mölndal hade blivit stad. I redogörelsen för detta firande läser vi: ”Sedan en avdelning mannar ur Göta Artilleriregementes musikkår – utan uniformer, ty så hade bestämts – marscherat upp till festplatsen från Mölndals bro och här framfört ett musiknummer sjöng man unisont Vårt Land”. (Mölndal 1922-1947, 1946, s. 39.) Många kanske hoppar till och undrar: Sjöng verkligen mölndalsborna Finlands nationalsång? Svaret är, att på den tiden uppfattades Vårt Land ännu inte som Finlands nationalsång. Den räknades till både Sveriges och Finlands ”fosterlandssånger” eller fosterländska hymner. Den är med i den kända och mycket spridda sångboken ”Sjung, svenska folk!” Denna bok redigerades av Alice Tegnér, och i en utgåva från 1907 förekommer den två gånger, den ena gången tonsatt av F. Pacius, den andra gången av J. A. Josephson. Som bokens titel anger (Sjung, svenska folk!) skulle svenska folket sjunga dessa sånger. Allt, som står i sången, passar in på Sverige lika väl som på Finland. De båda broderländerna är ju i många avseenden mycket lika. Dessutom förekommer namnet Finland inte i sången. Under nationalromantiken blomstrade Finlands kultur, och svenskarna lånade gärna och beundrade det mesta, som finländarna åstadkom. Runeberg, Topelius och Sibelius liksom många andra var stora namn även i Sverige. Inte långt från Frälsningsarméns kårlokal finns Störtfjället. År 1932 började Mölndals Hembygdsförening fira Valborg där med Valborgseld, tal och körsång. Ett av slagnumren genom åren har varit ”Sköna maj, välkommen!” med text av Johan Ludvig Runeberg. Musiken är komponerad av Lars Magnus Béen, kyrkomusiker och tonsättare, med tjänstgöring som musikdirektör vid Skånska husarregementet och som organist. Till sina titlar kunde han räkna även ordet ”stabstrumpetare”. Under alla år, då sången sjöngs, nämndes – så vitt jag kan minnas – inte ett ord om vare sig skalden eller tonsättaren. Sången var så känd och självklar, att den så att säga bara fanns där.

Åbos musikdirektör kom från Mölndal

Konsertmästaren och tonsättaren Eric Ferling (omkring 1733-1808) förflyttade sig under sitt liv från väster till öster, från Åby i Mölndal till Åbo i Finland. Samtida silhuettbild.

Konsertmästaren och tonsättaren Eric Ferling (omkring 1733-1808) förflyttade sig under sitt liv från väster till öster, från Åby i Mölndal till Åbo i Finland. Samtida silhuettbild.

Bland dem, som lånade, fanns alltså även mölndalsborna. Mölndal har dock även bidragit med kultur till Finland. År 1790 flyttade konsertmästaren och violinisten Eric Ferling över från Stockholm till Åbo i Finland, där han blev direktör för Åbo Musikaliska Sällskap, som införde klassisk musik, spelad av orkestrar, i Finland. Denne Eric Ferling föddes omkring 1733 på Åby Sörgården i Mölndal. Släktforskaren Ingela Holmqvist upptäckte Ferlings ursprung i vår socken, när hon gick igenom bouppteckningar, och jag skrev två artiklar om hennes intressanta upptäckter (MP 23/7 2015 och 30/7 2015). När operasångerskan Noora Karhuluoma sjöng sina välljudande sånger och Ida Andersson spelade med bravur, befann vi oss mellan Åby, där Ferling föddes omkring 1733, och Gamla torget, där Vårt Land sjöngs 1922. Finländsk och svensk kultur är på många sätt sammanflätade. Det gäller även här i Mölndal, nästan så långt västerut man kan komma i Sverige.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Krigargraven på Marstrands kyrkogård

På Marstrands kyrkogård står en ståtlig gravsten. Kyrkogården på denna bergsö är så liten, att man undrar hur det någonsin har varit möjligt att begrava några döda på denna klippa i havet. Just därför är gravstenen desto mer iögonfallande.

Grekisk krigarhjälm

På stenens baksida finns en relief föreställande en grekisk krigarhjälm, ett svärd i sin skida och ätten Aminoffs adelsvapen, alltsammans i gjutjärn, som har målats svart. På gravstenens framsida står med upphöjda versaler och uppstående bokstäver:

Gregorius Aminoffs gravvård på Marstrands kyrkogård. Foto: Lars Gahrn.

Gregorius Aminoffs gravvård på Marstrands kyrkogård. Foto: Lars Gahrn.

GR: AD:s
AMINOFF.
ÖF: BEFÄL:

CARLSTEN
FÖD 1788
DÖD 1847.

Under dödsåret finns ett ordenskors, som kan vara Svärdsorden, Nordstjärneorden eller Vasaorden. Efter­som Aminoff blev riddare av Svärdsorden 1814, åsyftas rimligen denna orden.

Obegripliga förkortningar

Gjutjärnsornamentet på gravstenen.

Gjutjärnsornamentet på gravstenen.

Nedanför ordenskorset står orden:

VÅRDEN
TOLKAR
GARNISO
NERNES
HÖGA
AGTNING
DJUPA
SAKNAD.

Det är en klok regel att man i görligaste mån skall undvika förkort­ningar. I detta fall förvandlar förko­rtningarna i början av inskriften begynnelsen av texten till rena rama obegripligheterna. Vem kan begripa, att ”GR: AD:s” skall betyda Gregorius Adolfsson? Släkt­namnet är Aminoff, och det kan vara nog så dunkelt för den, som inte känner till att en adelsätt i Finland och Sverige heter så.

Överbefälhavare och kommendant

En och annan läsare blir kanske förvånad över att få veta, att Marstrand hade flera garnisoner. Som bekant har Marstrand dock flera fristående befästningar. I krigstid skulle varje befästning, om så krävdes, kunna klara sig och försvara sig helt på egen hand. Därför kunde Aminoff kallas överbefälhavare (ÖF: BEFÄL:). År 1835 blev han överbefälhavare på Carlstens fästning, och 1839 fick han titeln kommendant på Carlstens fästning och i Marstrand. Den sistnämnda titeln fick han dock inte med sig på gravvården. Tydligen hade ”garnisonerne” tyckt, att överbefälhavare låter bättre än kommendant, och det håller jag verkligen med om.

Deltagare i tre krig

Det översta av inskriften.

Det översta av inskriften.

Gregorius Aminoff föddes i S:t Michels län i Finland 1788. Han deltog i 1808-1809 års krig och var med i många strider. En gång blev han sårad. Efter Finlands förlust överfördes han till Västmanlands regemente. Han deltog i Karl Johans fälttåg i Tyskland och Brabant och var alltså med om det stora europeiska befrielsekriget mot kejsar Napoleon av Frankrike. Därefter var han med i Sveriges sista krig, nämligen fälttåget mot Norge. Vid övergången av Tistedalsälven blev han svårt sårad av en kula i ena armen. Han blev strax därefter riddare av Svärdsorden. 1834 blev han major vid Västmanlands regemente och överste­löjtnant året därpå. 1835 blev han överbefälhavare på Carlstens fästning och 1837 överste i armén. Detta innebär, att en ”överbefälhavare” inte behövde ha högre rang än överste. Innan han slog sig till ro på Carlsten hade han alltså varit med i tre krig och blivit sårad två gånger. Allt detta och mera därtill kan man inhämta i Berndt Herman Aminoffs stora släktkrönika ”Släkten Aminoff” (1978).

En dikt av Johan Nybom

Ätten Aminoffs adelsvapen.

Ätten Aminoffs adelsvapen.

Krönikören har dock inte känt till ytterligare en hedersbevisning mot överbefälhavaren på Carlstens fästning, nämligen Johan Nyboms dikt ”Gregorius Aminoff: Kommendant i Marstrand”. (Här används titeln kommendant.) Av dikten framgår det att Aminoff hade saknat guld. Han var alltså fattig. Skalden vädjar för Aminoffs änka. Huruvida han vädjar om, att man skall samla in pengar åt henne, eller att konungen må bevilja henne en pension framgår inte. Nyblom rör sig med allmänna ord och uttryck. Den mera påtagliga verkligheten bakom dessa uttryckssätt är omöjlig att fastställa utifrån dikten. Man behöver rikliga uppgifter om Aminoffs och hans änkas levnadsöden. Sådana har jag inte, och en genomlysning av dikten måste avstå. Gravstenens budskap är dock nu förklarat och genomlyst. Aminoffs levnad var både skiftesrik och farofylld. Gravstenen är på sitt sätt ett minne av Sveriges sista krig.

Läs vidare

Berndt Herman Aminoff, Släkten Aminoff (Redigerad av Torsten G. Aminoff), Ekenäs 1978 (s. 174-176). Ett tack till Aminoffs sentida släkting Tomas Söderberg för lånet av denna bok.

Samlade dikter af Johan Nybom, Fjärde upplagan, Senare delen, Sthlm 1880 (s. 293-294).

Klicka här för denna artikel som pdf

Motståndsvilja gav goda fredsvillkor

Karl XIV Johan framstår på detta porträtt som en mycket krigisk herre. I själva verket var han en försiktig general, som ville undvika all onödig blodspillan. Under det norska fälttåget var han ytterst angelägen om att undvika alla onödiga krigshandlingar.

Karl XIV Johan framstår på detta porträtt som en mycket krigisk herre. I själva verket var han en försiktig general, som ville undvika all onödig blodspillan. Under det norska fälttåget var han ytterst angelägen om att undvika alla onödiga krigshandlingar.

Hur gick det då för de norska grundlags­fäderna från Eidsvoll efter Karl Johans seger 1814? De hade gjort revolution eller – som det hette här uppe – uppror mot sin överhet. I Frankrike gjorde bland annat Lyon uppror mot de revolutionära myndig­heterna 1793. Svaret blev massav­rättningar för att inte säga massakrer av invånarna, rasering av delar av staden och utplundring av de burgnare invånarna. Napoleon slog senare på samma sätt skoningslöst till mot alla upprorsförsök med arkebuseringar och massakrer, särskilt i Spanien. Vid tronskiftet i Ryssland 1825 krävde många officerare en författning. Ledarna hängdes, och övriga samman­svurna skickades till Sibirien. Sverige och Norge motsvarade dock inte vare sig Frankrike eller Ryssland. Grundlagsfäderna från Eidsvoll varken fängslades eller straffades. De avsattes inte ens från sina ämbeten, fastän de i många fall hade statlig tjänst. Mellan Napoleon och Karl Johan fanns en viktig skillnad. Napoleon ville genom skoningslös hårdhet och snabbhet i bestraffningarna skrämma sina motståndare till underkastelse. Karl Johan sökte genom vänlighet och välgärningar vinna sina motståndare. Kända och betydelsefulla blev hans mellanhavanden med den svenska häravdelning, som han tog till fånga under Napoleons fälttåg i norra Tyskland år 1806. Han behandlade de svenska krigsfångarna så väl, att han blev omtyckt i Sverige. Det gynnsamma intrycket, som de svenska krigsfångarna hade fått, bidrog till att han valdes till svensk kronprins 1810. Gentemot norrmännen gick han nu till väga på samma sätt som tidigare gentemot svenskarna.

Kriget var mest en styrkedemonstration

Eidsvollsmännen blev varken bestraffade eller förföljda, men trots allt hade ett krig förts mot norrmännen. Antalet stupade i detta så kallade krig var dock uppseendeväckande lågt. Inga slag utkämpades, endast några obetydliga skärmytslingar. Norrmännen höll sig klokt nog på defensiven i medvetande om sin underlägsenhet och undvek i görligaste mån strid. De försökte i stället dra ut på tiden. Från svensk sida fördes kriget påfallande lamt. Svenskarna ryckte inte fram längre än till Glomma, och står man vid Glomma, har man inte kommit långt in i Norge. Från Karl Johans sida var fälttåget uppenbarligen främst tänkt som en uppvisning av militär styrka. En sådan styrkeuppvisning skulle dels kunna få i gång förhandlingar, dels kunna förmå norrmännen att foga sig. Ungefär så blev det också.

Motståndsvilja gav goda fredsvillkor

Trots allt krävdes dödsoffer även under detta krig. Var kriget onödigt, och hade offren varit förgäves? Kriget hade mycket väl kunnat undvikas, men offren hade inte varit förgäves. Svenskarna hade redan från början varit angelägna om att vinna norrmännen. Motståndet gjorde svenskarna ännu mer tillmötesgående. Ett krig var en dålig början på en union. Ett hårt och blodigt krig skulle vara en ännu värre början. Norrmännens motstånd gjorde därför Karl Johan ännu mer tillmötesgående. Norrmännen fick behålla ett starkt storting, och unionen blev svag. Utgångsläget för Norges fortsatta frigörelsekamp var därigenom mycket gott. Tack vare stortingets starka ställning kunde den fortsatta frigörel­sekampen föras helt fredligt, och snabbt gick frigörelsen också. Nittio år senare var Norge helt fritt.

Finska kriget och norska fälttåget

Eidsvoll som modell med den norska flaggan (som kom några årtionden senare).

Eidsvoll som modell med den norska flaggan (som kom några årtionden senare).

Sverige och Norge utkämp­ade i början av 1800-talet var sitt krig, och krigen liknade varandra. År 1808 ryckte ryssarna in i Finland, och 1814 ryckte svensk­arna in i Norge. Båda försvarskrigen utkämpades av underlägsna försvars­krafter under dålig ledning. Försvararna var i många fall håglösa och saknade större förhoppningar. Den ryska erövringen av Finland gick förvånansvärt lätt, men ryssarna blev obehagligt överraskade av att allmogen började föra gerillakrig i ryssarnas rygg. För att vinna finländarna för Ryssland lät tsar Alexander Finland vara ett eget storfurstendöme inom det ryska väldet med egen senat (regering) och egen lantdag (riksdag). Tsar Alexander var liksom Karl Johan en nådig och välvillig härskare, som ville vinna folk med vänlighet och välgärningar. Alexander och Karl Johan blev för övrigt goda vänner. Ungefär samma mönster upprepades, när svenskarna ryckte in i Norge. Framryckningen gick lätt, men norrmännens motstånd gjorde Karl Johan och svenskarna ännu mer tillmötesgående och ivrigare att genom eftergifter få norrmännen med sig snarare än mot sig. Även svagt motstånd kan få viktiga följder.

Ett krig mellan civiliserade parter

Niklas Krantz fann bitar av kritpipor vid Eidsvoll. Har grundlagsfäderna tagit sig ett bloss, när de tog rast under sina överläggningar?

Niklas Krantz fann bitar av kritpipor vid Eidsvoll. Har grundlagsfäderna tagit sig ett bloss, när de tog rast under sina överläggningar?

Hade Karl Johan varit ett råskinn som Napoleon, och hade svenskarna varit lika hårda och grymma mot upprorsmän som engels­männen mot skottarna och irländarna, som ryssarna mot polackerna, som öster­rikarna mot ungrarna och som fransmännen både mot andra och – framför allt! – mot varandra, då hade 1814 varit ett mörkt och hemskt år i Nordens historia. Nu blev det inte så. På ömse sidor fanns civiliserade människor, som lätt kunde – och ville – övergå från krig till förhandlingar. Ingendera sidan fick helt som den ville, men både norrmän och svenskar inhöstade viktiga vinster. Norrmännen fick självstyre i allt utom utrikespolitiken. De fick behålla sin grundlag och en riksdag med stora maktbefogenheter. Sverige fick unionsbrodern Norge som ersättning för det ohjälpligt förlorade Finland. Sverige fick Norge som ryggstöd och bundsförvant i en ganska farlig omgivning med farliga stormakter åt väster, söder och öster, läs Storbritannien, Tyskland och Ryssland. Lyckligtvis blev dock det följande århundradet mycket fredligt för Skandinavien. Slutligen gav förbundet med Norge Sverige större anseende ute i världen, och det kunde verkligen behövas efter 1808 – 1809 års bedrövliga krig.

Skulle unionen stärkas?

Karl Johan var med på att gå norrmännen till mötes i mycket, men unionen ansåg han sig inte kunna avstå från. Ute i Europa hade han varit med om, att småriken blev behandlade hur som helst av stormakterna. Större enheter var önskvärda. Däremot hade det för honom mindre betydelse, om unionen till att börja med var svag. Han var övertygad om, att efterkommande släkten skulle inse värdet av unionen och därför steg för steg stärka unionsbanden. Utvecklingen blev den rakt motsatta. Inga yttre hot under det följande århundradet framtvingade samverkan och samarbete mellan Norge och Sverige. Unionen framstod därför som föga angelägen för norrmännen. De lyckades steg för steg försvaga den union, som de aldrig hade velat ha.

Klicka här för denna artikel som pdf