Bo Gustavssons föredrag om Göteborgs polletter var en succé redan innan det hade börjat. Förväntansfulla åhörare vällde in i Wallenstamsalen i Göteborgs stadsmuseum. Bo Gustavsson är som föredragshållare sakkunnig, ledig, skämtsam och van att framträda. Under denna succé blommade han ut som estradör och scenpersonlighet. Dylika föredrag får man sällan vara med om. (Föredraget hölls hösten 2017, men sådana upplevelser glömmer man inte.)
Polletter på Polketten
Bo Gustavsson tillhör Göteborgs Numismatiska förening, som samlar åtskilliga åhörare på sina föredrag, men dagens publik var större än allt annat. Omständigheten att polletterna hörde hemma i Göteborg, åhörarnas hemstad, var viktig, men dessutom har det nog gått nostalgi i polletterna. De tillhör tyvärr de utrotningshotade betalningsmedlen. Åtminstone är de rödlistade. En gång var de så vanliga, att de speglar Göteborgs historia. Den, som lär känna polletterna, lär samtidigt känna Göteborgs förflutna. Polletterna är med i alla sammanhang. Gustavsson inledde sitt föredrag med att sjunga början av Lasse Dahlquists gamla slagdänga ”Kom, lella vän, ska vi segla”. (Han fick livliga applåder för insatsen, även om han nog inte har någon chans att placera sig i Melodifestivalen.) Varför sjöng han denna slagdänga? Jo, i denna sång säger Kal till Ada, att han ”har polletter kvar”. Kal och Ada dansar på Polketten på Liseberg, och där betalade man inträde med danspolletter. I sången omnämns Åke Fagerlunds orkester, som spelade på Liseberg 1931-1944. Där har vi tidsramen.
Tidskrävande pollettkrönika
På Liseberg framträdde även trollkarlen Cortini, som hade låtit tillverka egna polletter med sin egen porträttbild på. Under sina föreställningar brukade han trolla fram sådana polletter. De kallades ”Magicians tokens” på engelska, ty andra magiker hade på samma sätt egna polletter. Kunde man använda dem också som betalningsmedel? Användes de som inträdesbiljetter till den store Cortinis föreställningar? Det fick vi inte veta. Bo Gustavsson skriver: ”Cortinis token användes som trollerimynt, det vill säga han trollade fram sådan ur öronen på folk och lite varstans. De var nog inte betalningsmedel. Egendomligt nog lät han prägla sådana till många av sina föreställningar. Det lär finnas ett 40-tal olika.” Över huvud taget är mycket oklart rörande Göteborgs polletter. De tillhör den vardagshistoria, som man sällan dokumenterade. Bo Gustavsson håller på med ett stort arbete om Göteborgs omkring 2000 polletter. Under sitt timslånga föredrag lyckades han hinna med omkring 40 av dem, vilket blir i genomsnitt en och en halv minut för varje pollett. Gustavsson är alltså inte långrandig utan håller god fart. Han brukar säga, att detta stora bokverk är klart nästa år, ”men det har jag hållit på att säga ganska många år nu”. I detta fall som i många andra växer arbetsuppgiften under arbetets gång. Under 2018 har han dock nått målsnöret. När detta skrivs, väntas boken när som helst.
Vägpolletter
Färjepolletter, spårvägspolletter och gaspolletter är väl de mest kända av sitt slag. Därutöver fanns vägpolletter för ”Qvillebäckens Bro” (på Hisingen), för Stigbergsliden och för Mölndalsvägen. Vid Mölndalsvägen-Göteborgsvägen upptogs bomavgift (vägavgift) 1865-1899. Bommen (vid Bomgatan) kallades ”dumbommen”. Hela kvarteret runtomkring kunde kallas ”Bommen”. Vägavgifter är således inget nytt, och de var lika illa omtyckta då som nu. Polletterna kan ha vissa särmärken. Somliga har ett runt hål på mitten. Vissa av dessa är rabattpolletter. De, som är rabattpolletter, är sådana, som har getts ut av Göteborgs Hamnstyrelse för färjetrafiken. Många polletter med hål i mitten är dock inte rabattpolletter. Andra har ett hack i kanten. Detta har de fått, eftersom de är lika stora som 25-öringar. Pollettens värde var oftast högre än myntets. Därför var frestelsen stor att stoppa 25-öringar i stället för polletter i automaten. Med hjälp av hack i pollettkanten hindrade man sådana bedrägerier. Bo Gustavsson förklarar närmare: ”Polletterna, som försågs med hack i kanten, gavs ut av Gasverket. I starten var de helt runda och i storlek som 25-öringar. Det ledde till att 25-öringar användes i stället för polletter. Sedan minskade man springan, så att runda polletter inte kunde läggas i gasmätaren, utan med hackets hjälp ’trädde’ man i polletten!” Till Bo Gustavssons stora förtjusning måste vi åhörare lämna in träpolletter för att komma in i Wallenstamsalen. Bland annat därför vågade han förutspå polletten en framtid även i dessa digitala tider. Alldeles avgjort har i varje fall polletthistorien en framtid. Kan Göteborgs polletter nära nog fylla Wallenstamsalen har numismatiken en framtid inom humaniora. I dessa yttersta dagar finns många, som inte vet vad numismatik är. ”Numismatik är inte en sjukdom, möjligen en störning.” (Så brukar Bo Gustavsson skämta.) Vad polletter är, vet dock tydligen den stora allmänheten. Denna stora framgång skapade både glädje och upprymdhet.
Marianne Pollett
Bo Gustavsson har stora kunskaper, men polletternas historia är tyvärr ofullständigt känd. Jag vill bidra med en pollettgåta. År 1803 utnämndes generalfälttygmästaren Nils Fredrik Ehrenström till kommendant i Göteborg. Hans hustru var den kända kulturpersonligheten och hovdamen Marianne Ehrenström, född Pollett. Hon var dotter till generallöjtnanten Johan Frans Pollett. Detta namn kan man se stavat än Pollett och än Pollet, men Nordisk Familjebok inskärper, att rätt stavning är Pollett. Stavningen har dock för vårt vidkommande mindre betydelse, ty även våra polletter har drabbats av vacklande stavning. Bo Gustavsson skriver: ”För hundra år sedan stavade man ofta polett, alltså med ett l. Det måste man vara vaksam på när man letar i tidningar.kb.se efter uppgifter.” År 1810 lämnade Marianne Ehrenström, född Pollett, Göteborg och sin make. Hon återvände då till Stockholm. Åtskilligt har skrivits om henne. Hon är med i flera uppslagsböcker. Henrik Schück har låtit trycka utdrag ur hennes memoarer. Olle Holmberg har sysslat åtskilligt med henne, eftersom hon var väninna till den kände skalden och filosofen Carl Gustaf af Leopold. Ingenstans har jag dock funnit förklaringen till hennes efternamn Pollett. Att döma av släktutredningar är namnet dock så gammalt, att det knappast kan beteckna en pollett i sentida bemärkelse. Under flera år i början av 1800-talet hade Göteborg alltså en kvinnlig Pollett bland societetens damer. Kanske hör denna vittra, sköna och förtjusande kvinna egentligen inte till Göteborgs polletthistoria, men man kan inte undgå att bli förbryllad av hennes flicknamn, i all synnerhet, om man samtidigt intresserar sig för polletter och Gunnebo. (På Gunnebo ordnade Marianne Ehrenström en fest för medlemmar av den landsflyktiga franska kungaätten.) Marianne Ehrenström hade en fosterdotter vid namn Mathilde Tellop. Fastän namnet är märkligt, är det sedan länge förklarat. Tellop är Pollet(t), skrivet med omvänd bokstavsföljd. Pollett har förekommit även som öknamn eller smeknamn. Bo Gustavsson berättar: Till Polletthistorien hör möjligen också fotbollsspelaren i ÖIS Thomas “Polletten” Larsson. Han lär ha fått smeknamnet för att hans far sysslade med pollettautomater.
Läs vidare
Både Marianne Ehrenström och hennes far Johan Frans Pollett finns med i Nordisk Familjebok (band 7, Sthlm 1907, spalterna 28-29 och band 21, Sthlm 1915, spalterna 1256-1257).
Henrik Schück, Den sista gustavianska hovdamen, kapitel i författarens bok: Svenska bilder: Valda smärre skrifter i svensk kulturhistoria VII, Sthlm 1941.
Olle Holmberg, ”Den tänkande väninnan”, kapitel i författarens bok: Leopold och det nya riket 1809-1829, Sthlm 1965.
Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977. (På sidorna 80-81 behandlas Marianne Ehrenströms tillställning på Gunnebo år 1808.)
Lars Gahrn
Lars Gahrn skriver 