Från 1600-talets Göteborg står ett enda hus kvar, bevarat, oförändrat och oberört av eld och brand samt tidens tand, nämligen Kronhuset, Göteborgs eget riksdagshus. Trots stadsbränder, stadsarkitekter, trafikplanerare och restaureringsexperter har vi huset kvar så som det var, när det stod färdigt 1654. (Det uppfördes 1642-1654). Huset står där med tegelröda väggar, koppargrönt tak, koppargröna vindluckor och ståtliga portaler. Här känns Göteborgs äldsta historia nära. Stillheten har lägrat sig över dessa kvarter, som en gång i tiden utmärktes av sjudande liv. Detta är en historisk oas.
Historisk orkester i historiskt hus
Huset har varit magasin för Göteborgs garnison, rikssal under 1660 års riksdag, garnisonskyrka ända fram till 1898, stadsmuseum och konsertlokal. Här finns nu Göteborg Wind Orchestra, vilket blir Göteborgs Blåsorkester, om man – så som lämpligt är – översätter namnet till svenska. År 1905 bildades denna blåsorkester, som då hette Spårvägens musikkår. Att denna orkester hade lyckats överleva inom ett kulturliv, som icke så sällan drabbas av allvarlig nattfrost, är ett nästan lika stort underverk som att Kronhuset har klarat sig genom fyra århundraden. Hus och orkester passar bra ihop – båda är vid det här laget en del av stadens historia, och båda är ungdomliga trots sin ålder. Låt oss hoppas, att Göteborg Wind Orchestra även i framtiden klarar sig undan ”marknadsmässiga” vansinneshyror.
Här har mycket hänt
Tisdagen den 15 september 2015 satt jag i denna konsertlokal, där Carl X Gustaf en gång hade öppnat 1660 års riksdag, där hans son Carl XI något senare hade hyllats som kung av samma riksdag, där garnisonens soldater och deras familjer hade firat gudstjänst, och där mina föräldrar och jag hade lyssnat till operan Dido och Aeneas av Henry Purcel en gång för många år sedan. Den sistnämnda händelsen tillhör inte de största ögonblicken i byggnadens historia, men för mig personligen var den minnesvärd.
Militärmusikens gyllene tidsålder
Kvällens program hade som överskrift ”Musik för Kejsaren”. Man spelade musik, framför allt marscher, som hade spelats av regementsmusikkårer inom det tyska kejsardömet och inom kejsardömet Österrike-Ungern före första världskriget. Dessa år av framsteg och framgång inom alla grenar av mänsklig verksamhet var en gyllene tid även för mässingsmusiken. Regementena var många och användes till det som regementen skall användas till, nämligen beredskapsförband.
Svärdet satt i sin skida, och där hade det bort förbli. Man hade tid för sina musikkårer. Antalet framstående kompositörer var stort. Under konserten bjöds musik av H. L. Blankenburg, Carl Friedemann, Carl Teike, Paul Lincke, Franz von Suppé, Josef Franz Wagner (Under dubbelörnen), Anton Bruckner, Josef Biskup och Johann Strauss. Alla hade skrivit verk, som kan spelas av musikkårer.
Ljudstyrka efter rummet
Dirigent för kvällen var David Lundblad, som dirigerade med inlevelse och lättsamt berättade om tonsättarna. Orkesterns chefsdirigent Jerker Johansson satt denna kväll i salongen. Orkestern består av musiker, som tillhör de skickligaste inom sitt område. De spelade bra och kan också anpassa sitt spel efter rummet, som de givetvis är vana vid. Mässingsmusik var bruksmusik, skapad och anpassad för sitt ändamål att spelas för soldaterna, när de marscherade. Musiken piggade upp och gjorde den tunga och långa marschen lättare. Musiken skulle höras, och den borde höras ganska långt under sämsta möjliga akustiska förhållanden, med andra ord utomhus. Därför valdes högljudda instrument till regementsmusikkårerna. När en musikkår spelar med full kraft, ljuder musiken högt. Då hörs den långt. Spelar man inomhus, med väggar och tak omkring sig, är akustiken mycket bättre. Då kan man inte ta i lika kraftigt. Under blåsmusikfestivalen under augusti talade jag med en av musikerna, som konserterade härinne. Han sade: ”Vi är ju vana att spela utomhus och då blåser vi på med full kraft. Härinne måste man tvärtom hålla igen.” Göteborg Wind Orchestra var skicklig att anpassa sitt spel efter rummet.
Uppmuntrande musik
Nutida soldater marscherar inte med musikkårer i täten. Numera är förbanden sedan länge motoriserade. Marschmusik har dock ändå sina trogna åhörarskaror. Behovet av glad och uppiggande musik är stort i alla tider. Konsertlokalen var välfylld, och åhörarna applåderade fram två extranummer: ”Tomtarnas vaktparad” och ”Preussens Gloria”. Därmed hade vi fått uppleva en del av vårt musikaliska kulturarv, men det finns mer, mycket mer. Vi hoppas på fler konserter med både ny och gammal militärmusik.
Lyssna vidare
En del av repertoaren kan avlyssnas på cd-skivan: Berömda marscher – GöteborgsMusiken – Dirigent Jerker Johansson, Naxos 2004. (Total speltid 76:35).
Lars Gahrn skriver 