Folkmusik är glädje. Detta står fullt klart för var och en som lyssnar till folkmusikern Kristin Svensson, mera känd som Kristin Fornfela. Hon är en livlig och glad människa, och när hon spelar, blommar glädjen ut med full styrka. Hon ser lycklig ut och sprider sin glädje till åhörarna.
Brandvaktsrop och annan folkmusik
Onsdagen den 27 november 2019 spelade och sjöng hon på Stensjöträffen för daglediga från Stensjöns församling. Hon började med att sjunga och spela ett brandvaktsrop, upptecknat i Skara: ”Klockan är tretton slagen”. Bortsett från siffran tretton, som inte användes i den tidens tidsangivelser, och som var en medveten anpassning till klockslaget, då hon började, gav detta en fläkt från gamla tider. Sådana brandvaktsrop förekom i de flesta städer på den tiden mellan klockan tio på kvällen och fyra på morgonen. Kristin Fornfela spelar många sorters musik, men hon är upplärd av en folkmusiker; hon älskar folkmusiken, och hon återvänder alltid till folkmusiken.
95-årig spelman
Hennes lärare var spelemannen Sven-Ingvar Heij från Mariestad. Han spelade ännu vid 95 års ålder. Tre veckor efter sin sista spelning dog han. Kristin Fornfela var med på hans sista spelning och spelade då tillsammans med honom. De spelade på ett äldreboende. De anställda frågade, hur länge han skulle spela. ”Jag spelar så länge som de gamle orkar”, svarade Sven-Ingvar Heij. De anställda tyckte – med tanke på hans höga ålder – att det vore bättre, att han spelade så länge som han själv orkade. Så borde de inte ha sagt, ty de fick vara med om en till synes ändlös spelning. Slutligen blev de tvungna att säga till Heij, att ”de gamla nog inte orkade längre”. Även för honom var folkmusiken glädje. Så mycket glädje gav den honom, att han alltså inte ville sluta.
Börja inte julen för tidigt!
Den 27 november stod julen för dörren. Första söndagen i advent skulle infalla nästa söndag. Kristin Fornfela tyckte inte om, att man började julen alltför tidigt. Följden har, som hon så träffande framhöll, blivit att julen tar tvärt slut efter annandag jul. Förr började man senare och höll därför å andra sidan på längre. Eftersom julen var nära, spelade hon en del julmelodier, men hon valde inte någon av dem kända. Hon ville inte, att de kända julmelodierna skulle vara utslitna, när julafton stundade. Hon sjöng och spelade ”Kavaljersvisan”, som skulle vara en julvisa. Själv begrep hon inte varför inte varför den hade varit förknippad med jul, och ingen annan begrep något heller, men bra är den.
Julmusik från folkmusiken
När hon spelade en mazurka från Kållandsö, erinrades jag om så många julvisor, att jag måste fråga, hur det förhöll sig. Hon svarade, att väldigt mycket julmusik, gammal svensk julmusik, bygger på folkmusiken. Folkmusiken går i tretakt, och därför går nästan all julmusik i tretakt. De flesta svenskar kan stampa takten till tretaktig musik, men folk från andra länder hänger inte alltid med i dessa takter. De har annan musik i sina länder. En del folkvisor handlar om Jesu födelse, jungfru Maria, Betlehemsstjärnan och annat, som hör julen till, utan att för den skull kunna räknas som kristen eller kyrklig musik. Man skilde inte så hårt mellan kristen och värdslig musik på den tiden. Kristendomen genomsyrade allt och var en oskiljaktig del av folkets världsbild.
Trollbunden publik
Kristin Fornfela trollband oss åhörare med sin sång och sin musik. Efter ett musikstycke ville ingen börja applådera. Man hade inte hjärta att bryta den högtidliga stämningen. Applåden kom igång sent, dröjande och svagt. Även om det inte är jul ännu, kan man dock mycket väl berätta om tomten, närmare bestämt gårdstomten och kvarntomten. Han har nämligen ingenting med julen att göra. Han är verksam året om, men en skål gröt (med en stor smörklick i) skulle han ha på julafton och i vissa fall även på andra dagar. Kristin Fornfela berättade flera sägner om tomten, mycket inlevelsefullt och målande, så att man nästan såg händelserna utspela sig inför sina ögon. I stället för att ge tomten gröt kunde man sticka ett par små vantar åt honom, berättade hon. Med sig till Stensjökyrkan hade hon en fiol och en fiddla, som hon spelade på. Fiddlan är en medeltida föregångare till fiolen. Instrumenten stämmer dock om sig alltefter väderleken. Detta kan vara ett bekymmer, om man som Kristin Svensson kommer farande från Mariestad.
En förberedelse för julen
Vi åhörare levde med i musiken, sången och berättelserna. Kristin Fornfela är en överlägset skicklig musiker och artist. Man erinrar sig den gamla föreställningen, att musiken är harmonier från en högre värld med uppgiften att göra människorna lyckligare och kanske även ädlare. ”Musiken ädla känslor föder”, heter det ju. Detta var en bra början på julen, eller skall vi, i Kristin Fornfelas anda, säga förberedelse för julen?
Inspelningar
Kristin Fornfela är så framstående, att inspelningar är högt önskvärda. Två cd-skivor föreligger: Massor av folkvisor: Kristin ”fornfela” Svensson. (Sång; Kristin Svensson. Inspelning, mixning och layout David Bergkvist, studio Zarkow, kri001). Fornfela trio: Kärlek och ohyra. Kristin Svensson – fiol, fiddla & sång. Lennart Svensson – gitarr & sång. Johan Rask – slagverk & gitarr. (Mix: Jonas Oresten & Johan Rask. Mastring: Johan Rask. layout: David Bergkvist. Utgivningsår: 2015.) Detta är utmärkta inspelningar av bra folkmusik. Man missar dock att se Kristin Fornfela framträda och uppträda. Hon har både utstrålning och ett uttrycksfullt kroppsspråk. Även en filminspelning vore önskvärd. Hon ger folkmusiken liv, tydlighet och kraft. Av alla folkmusiker, som jag har sett och hört, är hon den bästa. Andra spelar folkmusik. Hon är folkmusik.
Lars Gahrn
Lars Gahrn skriver 