Folkmusik är glädje

Folkmusik är glädje. Detta står fullt klart för var och en som lyssnar till folkmusikern Kristin Svensson, mera känd som Kristin Fornfela. Hon är en livlig och glad människa, och när hon spelar, blommar glädjen ut med full styrka. Hon ser lycklig ut och sprider sin glädje till åhörarna.

Brandvaktsrop och annan folkmusik

Kristin Fornfela i Stensjökyrkan med fiddla till vänster och fiol till höger. Foto: Lars Gahrn.

Onsdagen den 27 november 2019 spelade och sjöng hon på Stensjöträffen för daglediga från Stensjöns församling. Hon började med att sjunga och spela ett brandvaktsrop, upptecknat i Skara: ”Klockan är tretton slagen”. Bortsett från siffran tretton, som inte användes i den tidens tidsangivelser, och som var en medveten anpassning till klockslaget, då hon började, gav detta en fläkt från gamla tider. Sådana brandvaktsrop förekom i de flesta städer på den tiden mellan klockan tio på kvällen och fyra på morgonen. Kristin Fornfela spelar många sorters musik, men hon är upplärd av en folkmusiker; hon älskar folkmusiken, och hon återvänder alltid till folkmusiken.

95-årig spelman

Fornfela trio: Gunnar Svensson, Kristin Fornfela och Johan Ludvig Rask framför Brostugan vid Gunnebobro.

Hennes lärare var spelemannen Sven-Ingvar Heij från Mariestad. Han spelade ännu vid 95 års ålder. Tre veckor efter sin sista spelning dog han. Kristin Fornfela var med på hans sista spelning och spelade då tillsammans med honom. De spelade på ett äldreboende. De anställda frågade, hur länge han skulle spela. ”Jag spelar så länge som de gamle orkar”, svarade Sven-Ingvar Heij. De anställda tyckte – med tanke på hans höga ålder – att det vore bättre, att han spelade så länge som han själv orkade. Så borde de inte ha sagt, ty de fick vara med om en till synes ändlös spelning. Slutligen blev de tvungna att säga till Heij, att ”de gamla nog inte orkade längre”. Även för honom var folkmusiken glädje. Så mycket glädje gav den honom, att han alltså inte ville sluta.

Börja inte julen för tidigt!

Kristin Fornfela med Bodil Lindqvist, som håller i Stensjöträffen.

Den 27 november stod julen för dörren. Första söndagen i advent skulle infalla nästa söndag. Kristin Fornfela tyckte inte om, att man började julen alltför tidigt. Följden har, som hon så träffande framhöll, blivit att julen tar tvärt slut efter annandag jul. Förr började man senare och höll därför å andra sidan på längre. Eftersom julen var nära, spelade hon en del julmelodier, men hon valde inte någon av dem kända. Hon ville inte, att de kända julmelodierna skulle vara utslitna, när julafton stundade. Hon sjöng och spelade ”Kavaljersvisan”, som skulle vara en julvisa. Själv begrep hon inte varför inte varför den hade varit förknippad med jul, och ingen annan begrep något heller, men bra är den.

Julmusik från folkmusiken

När hon spelade en mazurka från Kållandsö, erinrades jag om så många julvisor, att jag måste fråga, hur det förhöll sig. Hon svarade, att väldigt mycket julmusik, gammal svensk julmusik, bygger på folkmusiken. Folkmusiken går i tretakt, och därför går nästan all julmusik i tretakt. De flesta svenskar kan stampa takten till tretaktig musik, men folk från andra länder hänger inte alltid med i dessa takter. De har annan musik i sina länder. En del folkvisor handlar om Jesu födelse, jungfru Maria, Betlehemsstjärnan och annat, som hör julen till, utan att för den skull kunna räknas som kristen eller kyrklig musik. Man skilde inte så hårt mellan kristen och värdslig musik på den tiden. Kristendomen genomsyrade allt och var en oskiljaktig del av folkets världsbild.

Trollbunden publik

Kristin Fornfela framför Brostugan vid Gunnebobro.

Kristin Fornfela trollband oss åhörare med sin sång och sin musik. Efter ett musikstycke ville ingen börja applådera. Man hade inte hjärta att bryta den högtidliga stämningen. Applåden kom igång sent, dröjande och svagt. Även om det inte är jul ännu, kan man dock mycket väl berätta om tomten, närmare bestämt gårdstomten och kvarntomten. Han har nämligen ingenting med julen att göra. Han är verksam året om, men en skål gröt (med en stor smörklick i) skulle han ha på julafton och i vissa fall även på andra dagar. Kristin Fornfela berättade flera sägner om tomten, mycket inlevelsefullt och målande, så att man nästan såg händelserna utspela sig inför sina ögon. I stället för att ge tomten gröt kunde man sticka ett par små vantar åt honom, berättade hon. Med sig till Stensjökyrkan hade hon en fiol och en fiddla, som hon spelade på. Fiddlan är en medeltida föregångare till fiolen. Instrumenten stämmer dock om sig alltefter väderleken. Detta kan vara ett bekymmer, om man som Kristin Svensson kommer farande från Mariestad.

En förberedelse för julen

Vi åhörare levde med i musiken, sången och berättelserna. Kristin Fornfela är en överlägset skicklig musiker och artist. Man erinrar sig den gamla föreställningen, att musiken är harmonier från en högre värld med uppgiften att göra människorna lyckligare och kanske även ädlare. ”Musiken ädla känslor föder”, heter det ju. Detta var en bra början på julen, eller skall vi, i Kristin Fornfelas anda, säga förberedelse för julen?

Inspelningar

Kristin Fornfela är så framstående, att inspelningar är högt önskvärda. Två cd-skivor föreligger: Massor av folkvisor: Kristin ”fornfela” Svensson. (Sång; Kristin Svensson. Inspelning, mixning och layout David Bergkvist, studio Zarkow, kri001). Fornfela trio: Kärlek och ohyra. Kristin Svensson – fiol, fiddla & sång. Lennart Svensson – gitarr & sång. Johan Rask – slagverk & gitarr. (Mix: Jonas Oresten & Johan Rask. Mastring: Johan Rask. layout: David Bergkvist. Utgivningsår: 2015.) Detta är utmärkta inspelningar av bra folkmusik. Man missar dock att se Kristin Fornfela framträda och uppträda. Hon har både utstrålning och ett uttrycksfullt kroppsspråk. Även en filminspelning vore önskvärd. Hon ger folkmusiken liv, tydlighet och kraft. Av alla folkmusiker, som jag har sett och hört, är hon den bästa. Andra spelar folkmusik. Hon är folkmusik.

Lars Gahrn

Partille ger salut åt sina nya medborgare

Partille har åtskilliga inslag i sitt nationaldagsfirande, som är väl värda att tas upp även på andra håll. Den 6 juni 2013 var jag på plats vid Partille herrgård (även kallad ”slottet”) för att iakttaga och anteckna. Jag fick vara med om så mycket, att jag beslöt att skriva en artikel för att dela med mig av alla uppslag.

Terrass blev scen

Platsen var väl vald. Herrgården är byggd på krönet av en bergshöjd, och sluttningen är terrasserad, alldeles som på Gunnebo i Mölndal. Samme arkitekt, nämligen Carl Wilhelm Carlberg, var inblandad på bägge ställena. Tack vare terrasserna har man en upphöjd scen, terrassen närmast slottet, och en parterr för oss åskådare, nämligen terrassen nedanför.

Gustavianerna dansade

Salut åt våra nya medborgare! Foto: Lars Gahrn.

Arrangörerna vill gärna sätta färg på sådana tillställningar, och Partilles grepp visade sig mycket lyckat. Man hade bjudit in den kulturhistoriska före­ningen Westgiötha Gustavianer, som uppträd­er i uniformer och herr­skapskläder från den gustavianska tiden (1771 – 1809) och numera även från Karl-Johanstiden där­efter. Gustavianerna inled­de med att dansa tre högreståndsdanser, däribland en dans till melodin ”Gustafs skål”, som har blivit föreningens signaturmelodi. Folkdanslag är vanliga under nationaldagsfirande, men här fick vi en variation på detta uppskattade tema: dräkter, musik och danser är andra än de, som vi är vana vid. Danserna var stilfulla, trevliga och väl genomförda.

Salut för nya medborgare

Gustavianerna hade också några soldater med flintlåsgevär, och med dem sköt man salut för Partilles nya medborgare. Svartkrut smäller högt, och saluten hördes vida omkring. Inger René och Märta Johansson hälsade de nya medborgarna välkomna. Inte färre än tio var där, män, kvinnor och barn. De nya medborgarna fick bordsstandar. Uppenbarligen låg mycket förarbete bakom denna hälsning. På ställen, där enbart allmänna inbjudningar har gått ut, händer det nämligen ibland, att man inte har några nya medborgare att hälsa välkomna. De nya medborgarna har ofta sina rötter i länder, där man gör klokt i att inte visa sig inför offentligheten. Här i Partille måste man ha förarbetat genom att ringa runt och framföra personliga inbjudningar. Tio personer är en hög siffra, som vittnar om omsorg och vänlighet i förberedelserna.

Ingenting fick bli för långt

Två musikkårer bjöd på vacker musik.

Både åhörare och medverkande stod upp under firandet vid slottet. Med nödvändighet måste firandet därför bli kort­varigt. De tal, som hölls, var kortfattade, men Kristina Svensson och Inger René fick sagt många väsentligheter ändå. Att vara svensk är ungefär detsamma som att ha vunnit på trisslott, framhöll Kristina Svensson. Vi svenskar har många förmåner, och självklart skall vi dela med oss av vår rikedom. Inger René citerade prins Daniel. Att vara svensk medborgare är att dela språk, dela plats på jorden och dela gemenskap. Man hade sörjt för god musik. Kina Nyman sjöng till ackompanjemang av Bosse Stenholm. Jonsereds Musikkår spelade, liksom Kulturskolans Blåsorkester. Alla hade dock begränsad tid, och efter 40 minuter var det dags för oss alla att tåga iväg till hembygdsgården.

Förflyttning till hembygdsgården

Hemvärnet tågade först, följt av Jonsereds Musikkår och Gustavianerna. Därefter kom allmänheten och sist Kulturskolans Blåsorkester. Vi tågade nedför Carl Wilhelm Carlbergs allé, och hemvärnet gick klokt nog gåsmarsch, så att barnfamiljer med barnvagn och föräldrar med små barn vid handen utan svårigheter kunde följa med. Man hade lyckats göra firandet till en fest för alla åldrar. Blåsorkestrarna har en rik repertoar av marschmusik, och musikerna underlättade vandringen, som gick från slott till koja, från tätorten till landet.

Rikt program hos hembygdsföreningen

Partille trevliga och välhållna hembygdsgård.

Hembygdsgårdens gräsma­tta blev snart fullsatt. Här kunde man slå sig ned i gräset. Jonsereds Musikkår spelade från en något upphöjd äng i bergsslutt­ningen. Kulturskolans kam­markör sjöng. Även barnen skulle ha sitt. Trollkarlen A:son B:son C:son gjorde stor lycka med sin skämtsamma trolleriförest­ällning. Om barnen är nöjda och glada, är föräldrarna lyckliga. Stämningen var mycket god i hembygdsföreningens trädgård. Westgiötha Gustavianer dansade ytterligare några danser och bjöd avslutningsvis upp ett antal personer ur publiken, däribland trollkarlen A:son B:son C:son. På kort tid lyckades Gustavianerna lära upp sina elever och trollband på nytt publiken (lätt gjort med en trollkarl i danstruppen).

Bra samarbete gav salomonisk lösning

Att dela upp firandet mellan två platser visade sig vara mycket lämpligt. Hos hembygdsföreningen behövde man inte titta på klockan. Här kunde folk slå sig ned, dricka kaffe och vara obesvärade. Att tåga iväg från slottet mot hembygdsgården skapade en känsla av delaktighet på ett helt annat sätt än om man enbart stod tillsammans på ett ställe. Man hade ett gemensamt mål, och man förflyttade sig tillsammans. Framför allt skapades genom förflyttningen omväxling. Tack vara denna omväxling kunde man genomföra ett långt program utan att det kändes långt. Här hos hembygdsföreningen började firandet av Svenska Flaggans Dag en gång i tiden. År 2005 blev den 6 juni dock helgdag, och då ville Partille kommun vara med. Firandet har därför fått denna salomoniska lösning att man firar både vid slottet, alltså hos kommunen, och hos hembygdsföreningen. Lösningen är lyckad men kanske svår att ta efter på andra platser. Hur många andra kommuner har två lämpliga platser, belägna på bekvämt gångavstånd?