Fred, flickor och en fri författning

Kungälv firade dubbelt 200-årsjubileum 2014

Äntligen har Kungälv fått en docka, som föreställer Margareta Fredkulla. Foto: Lars Gahrn.

I början av juni 2014 firade Kungälv Sveriges nu 200-åriga fred och Norges nu 200-åriga fria författning. Varför firades dessa jubileer just i Kungälv? Jo, Kungälv har sedan urminnes tider varit en nordisk mötesplats genom sitt läge vid den forna riksgränsen mellan Norge och Sverige. Kungälv är än i dag en nordisk mötesplats genom Nordiska Folkhögskolan (som grundades 1947), genom sin norsk-dansk-svenska historia, genom Bohus fästning, som drar besökare från hela Norden och genom sitt läge mitt i Norden. År 2014 ville man befästa denna ställning genom ett storslaget och svårslaget jubileum.

Margareta Fredkulla som docka

Konstnärinnan Birgitta Arkenback vid ett av de diplom, som hon har formgivit.

Det stora dubbeljubileet firades med stora konserter på Fästningsholmen. En stor scen hade byggts upp enbart för detta ändamål. I Kungälvs kyrka firades en gudstjänst under medverkan av stiftets biskop. Hembygdsgården visade en utställning om Kungälv som mötesplats. En särskild småskrift hade framtagits för detta ändamål. Tre stora och mycket välgjorda dockor visar de tre nordiska kungarna, som möttes här vid älven 1101. Nytt var, att man nu äntligen hade tillverkat även en docka föreställande Margareta Fredkulla, dotter till konung Inge den äldre av Sverige och senare gift med konung Magnus Barfot av Norge. Dockorna är mycket livfulla, och varje docka har sina särdrag. De framställdes till 900-årsjubileet 2001, och det är mycket glädjande, att kungadottern Margareta Fredkulla nu i efterhand har fått komma med. Hon blev först drottning i Norge och efter Magnus Barfots död blev hon drottning i Danmark. Hon var en mycket betydelsefull kvinna. De tre kungarna står staty på Nytorget, och nu förväntar vi oss även en gjuten staty ute på sta’n.

Fredkullapriset – ett fredspris

I Hembygdsgården fanns också stora inramade diplom, som Fredkullaprisets pristagare har fått. Kungälvs Fredsrörelse (bildad 1981) har nämligen instiftat ett fredspris, som har uppkallats efter kungadottern och drottningen, vars tillnamn Fredkulla betyder ”fredsflicka”. Diplomen har målats och tecknats av konstnärinnan Birgitta Arkenback, som gör varje diplom till ett framstående konstverk. Hon är tydligt påverkad av medeltida konst och textning men omvandlar mycket skickligt allt på sitt eget sätt. Diplomen är både uttrycksfulla och färgglada.

Full fart på fästningen

Uppe på fästningen hade de militärkulturhistoriska föreningarna uppvisningar. Under tvåhundra år har våra svenska förband varit fredsbevarande styrkor. Träffande har man sagt, att försvarsmakten är ”vår största fredsrörelse”. En scen hade byggts upp på borggården. Här spelade Sven Bergers Convivium Musicum musik från äldre tider. Gun Louise Hogmalm Ryderstam spelade harpa. Jag höll ett kort anförande om 1814 års händelser. En sentida släkting till den norske sjökrigaren Peter Tordenskiold höll ett livfullt föredrag om denne oförvägne amiral, som är litet av Norges motsvarighet till Karl XII, djärv, stridslysten och ofta framgångsrik.

Karolinska flickor på fästningen

Tordenskiolds sentida släktingar bidrog till nordiska möten.

Framför allt framträdde här på fästningen, deras eget område, de militärhistoriska föreningarna. De bidrar till den nordiska och allmäneuropeiska förbrödringen genom samarbete med systerföreningar i de andra nordiska länderna men även ute i Europa som till exempel i Ryssland och Tyskland. Här på fästningen fanns svenskar, danskar och finländare samt Tordenskiolds sentida släkting från Norge. Soldaterna ordnade med revelj, korum och föredrag om forna tiders blodiga rättskipning. Gustavianerna visade hur jägare gick till anfall. Karolinerna försökte lära oss civilister hur man fäktas. Fäktläraren var en flicka, glad, livlig och skämtsam. Fäktlektionerna blev uppsluppna tillställningar. Som övningsvapen användes breda trä­kn­ivar, klädda med läder. De var helt ofarliga men dög likafullt till att ge motspelaren en liten smäll med. Detta förhöjde enbart den glada stämningen. Karolinerna har kavalleri, och då har de även som man kunde vänta många flickor i sina skaror. Dessutom hade de denna gång även två flickor, som gick med musköt på axeln, fäktläraren och en kamrat.

Fästningen – en utmärkt läktare

Fäktläraren var en kvinnlig karolin.

Fästningen är en säregen plats, där århundradena har lämnat spår efter sig och berättar för oss sentida varelser. Hamnar man däruppe, blir man kvar där och har svårt att bryta upp. Dessutom behövde man inte gå ner till konserten. Ljudet därifrån steg upp till oss. Ville man lyssna på något musikstycke, gick man upp på vallen närm­ast stora scenen. Därifrån hörde man lika bra som från bänkarna nedanför fästn­ingen. Som läsarna kanske förstår blev jag kvar på fästningen och hade svårt att kom­ma därifrån. Hembygdsgården drog emell­ertid. Även där har tiden satt sina spår, som talar till och tilltalar besökarna. När jag hade kommit dit ner, hade jag svårt att riva mig loss därifrån. Kungälv har mycket att erbjuda, och under dubbeljubileet hade man överträffat sig själv.

Läs vidare

Kungälv – nordisk mötesplats i krig och i fred. Text: Kristina Bengtsson. Konstnärlig utformning av broderierna: Birgitta Arkenback och Git Andersson. Föreningen Kungälvs Musei Vänner 2014 (12 sidor, rikt illustrerade med bilder ur Kungälvsbroderiet, som återger händelser ur Kungälvs historia).

Partille ger salut åt sina nya medborgare

Partille har åtskilliga inslag i sitt nationaldagsfirande, som är väl värda att tas upp även på andra håll. Den 6 juni 2013 var jag på plats vid Partille herrgård (även kallad ”slottet”) för att iakttaga och anteckna. Jag fick vara med om så mycket, att jag beslöt att skriva en artikel för att dela med mig av alla uppslag.

Terrass blev scen

Platsen var väl vald. Herrgården är byggd på krönet av en bergshöjd, och sluttningen är terrasserad, alldeles som på Gunnebo i Mölndal. Samme arkitekt, nämligen Carl Wilhelm Carlberg, var inblandad på bägge ställena. Tack vare terrasserna har man en upphöjd scen, terrassen närmast slottet, och en parterr för oss åskådare, nämligen terrassen nedanför.

Gustavianerna dansade

Salut åt våra nya medborgare! Foto: Lars Gahrn.

Arrangörerna vill gärna sätta färg på sådana tillställningar, och Partilles grepp visade sig mycket lyckat. Man hade bjudit in den kulturhistoriska före­ningen Westgiötha Gustavianer, som uppträd­er i uniformer och herr­skapskläder från den gustavianska tiden (1771 – 1809) och numera även från Karl-Johanstiden där­efter. Gustavianerna inled­de med att dansa tre högreståndsdanser, däribland en dans till melodin ”Gustafs skål”, som har blivit föreningens signaturmelodi. Folkdanslag är vanliga under nationaldagsfirande, men här fick vi en variation på detta uppskattade tema: dräkter, musik och danser är andra än de, som vi är vana vid. Danserna var stilfulla, trevliga och väl genomförda.

Salut för nya medborgare

Gustavianerna hade också några soldater med flintlåsgevär, och med dem sköt man salut för Partilles nya medborgare. Svartkrut smäller högt, och saluten hördes vida omkring. Inger René och Märta Johansson hälsade de nya medborgarna välkomna. Inte färre än tio var där, män, kvinnor och barn. De nya medborgarna fick bordsstandar. Uppenbarligen låg mycket förarbete bakom denna hälsning. På ställen, där enbart allmänna inbjudningar har gått ut, händer det nämligen ibland, att man inte har några nya medborgare att hälsa välkomna. De nya medborgarna har ofta sina rötter i länder, där man gör klokt i att inte visa sig inför offentligheten. Här i Partille måste man ha förarbetat genom att ringa runt och framföra personliga inbjudningar. Tio personer är en hög siffra, som vittnar om omsorg och vänlighet i förberedelserna.

Ingenting fick bli för långt

Två musikkårer bjöd på vacker musik.

Både åhörare och medverkande stod upp under firandet vid slottet. Med nödvändighet måste firandet därför bli kort­varigt. De tal, som hölls, var kortfattade, men Kristina Svensson och Inger René fick sagt många väsentligheter ändå. Att vara svensk är ungefär detsamma som att ha vunnit på trisslott, framhöll Kristina Svensson. Vi svenskar har många förmåner, och självklart skall vi dela med oss av vår rikedom. Inger René citerade prins Daniel. Att vara svensk medborgare är att dela språk, dela plats på jorden och dela gemenskap. Man hade sörjt för god musik. Kina Nyman sjöng till ackompanjemang av Bosse Stenholm. Jonsereds Musikkår spelade, liksom Kulturskolans Blåsorkester. Alla hade dock begränsad tid, och efter 40 minuter var det dags för oss alla att tåga iväg till hembygdsgården.

Förflyttning till hembygdsgården

Hemvärnet tågade först, följt av Jonsereds Musikkår och Gustavianerna. Därefter kom allmänheten och sist Kulturskolans Blåsorkester. Vi tågade nedför Carl Wilhelm Carlbergs allé, och hemvärnet gick klokt nog gåsmarsch, så att barnfamiljer med barnvagn och föräldrar med små barn vid handen utan svårigheter kunde följa med. Man hade lyckats göra firandet till en fest för alla åldrar. Blåsorkestrarna har en rik repertoar av marschmusik, och musikerna underlättade vandringen, som gick från slott till koja, från tätorten till landet.

Rikt program hos hembygdsföreningen

Partille trevliga och välhållna hembygdsgård.

Hembygdsgårdens gräsma­tta blev snart fullsatt. Här kunde man slå sig ned i gräset. Jonsereds Musikkår spelade från en något upphöjd äng i bergsslutt­ningen. Kulturskolans kam­markör sjöng. Även barnen skulle ha sitt. Trollkarlen A:son B:son C:son gjorde stor lycka med sin skämtsamma trolleriförest­ällning. Om barnen är nöjda och glada, är föräldrarna lyckliga. Stämningen var mycket god i hembygdsföreningens trädgård. Westgiötha Gustavianer dansade ytterligare några danser och bjöd avslutningsvis upp ett antal personer ur publiken, däribland trollkarlen A:son B:son C:son. På kort tid lyckades Gustavianerna lära upp sina elever och trollband på nytt publiken (lätt gjort med en trollkarl i danstruppen).

Bra samarbete gav salomonisk lösning

Att dela upp firandet mellan två platser visade sig vara mycket lämpligt. Hos hembygdsföreningen behövde man inte titta på klockan. Här kunde folk slå sig ned, dricka kaffe och vara obesvärade. Att tåga iväg från slottet mot hembygdsgården skapade en känsla av delaktighet på ett helt annat sätt än om man enbart stod tillsammans på ett ställe. Man hade ett gemensamt mål, och man förflyttade sig tillsammans. Framför allt skapades genom förflyttningen omväxling. Tack vara denna omväxling kunde man genomföra ett långt program utan att det kändes långt. Här hos hembygdsföreningen började firandet av Svenska Flaggans Dag en gång i tiden. År 2005 blev den 6 juni dock helgdag, och då ville Partille kommun vara med. Firandet har därför fått denna salomoniska lösning att man firar både vid slottet, alltså hos kommunen, och hos hembygdsföreningen. Lösningen är lyckad men kanske svår att ta efter på andra platser. Hur många andra kommuner har två lämpliga platser, belägna på bekvämt gångavstånd?