Klippandagarna lever vidare

Göteborg var fullt av invånare, liv, handel och våld långt innan staden grundades. Inom nuvarande Göteborgs stads område finns nämligen områden, som var bebodda och välkända långt före stadens grundläggning 1621.

Jakt på sponsorer

Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.
Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.

Ute i Majorna finns Sandarna, där en tidig stenåldersboplats har legat. I Majorna finns även Klippans kulturreservat med bland annat ruinerna efter Älvsborgs slott. Här fanns ett slott redan på 1360-talet. Klippan utövar därför stark dragningskraft på historieintresserade, som årligen anordnar Klippandagarna. Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora och hennes förening Bevara Södra Älvstranden höll i dessa kulturdagar. Änkedrottningen, även känd som Ann Jönsson, har dock lämnat det jordiska, men föreningen finns kvar. ”Nervos belli pecuniam” (det väsentligaste i kriget är pengar), heter det. Ann Jönsson var mycket duktig vad gäller att få fram sponsormedel, men i slutet av sin bana kunde hon inte få fram fullt så mycket som behövdes. Vid sin död satte hon sin lit till de militärhistoriska föreningarna. Tommy Andersson tog över huvudansvaret, men tyvärr avled också han strax efteråt. En sann krigare ger sig dock aldrig. Westgiötha Gustavianer övertog huvudansvaret, och 2017 års Klippandagar var visserligen en lågbudgetsatsning, men allt var trevligt och välordnat. Förhoppningsvis lär sig även arvtagarna den svåra konsten att mjölka pengar ur fonder, stiftelser och enskilda sponsorer. Numera är dock de, som söker pengar, många, och redan Ann Jönsson hade som sagt svårigheter. Sponsorer efterlyses härmed!

Exercis och föredrag

Mycket kunde icke desto mindre bjudas oss besökare. Westgiötha Gustavianer ägnade sig åt exercis och lägerliv. Ibland marscherade truppen runt i området och sjöng ”Gustafs skål”, som på sätt och vis var Sveriges första nationalsång och hade skrivits av Bellman. Även Gustav II Adolfs Fotfänika fanns på plats. Två gånger om dagen sköt de salut med sin fältkanon. George Söderberg ledde guidade turer genom bruksområdet. Per Persson höll på lördagen ett föredrag om Älvsborgs slott. På söndagen talade Hans Moberg om spårvägens betydelse för Göteborgs utveckling. På lördagen sjöng Martin Bagge i Stobées trädgård. På söndagen sjöng ”Flottans män” på samma ställe.

Flottans män sjunger rätt

Westgiötha Gustavianer exercerar.
Westgiötha Gustavianer exercerar.

Flottans män samlade vid båda tillfällena en stor och mycket tacksam åhörarskara. Iförda sjömansuniformer sjunger dessa före detta örlogsgastar sjömanssånger och sånger med Västkustanknytning. De gör en utmärkt insats. Rösterna kan ibland vara aningen sträva, men de tar fram kraften och rytmen i melodierna. De sjunger som sångerna är avsedda att sjungas och ”tolkar” inte. De, som ”tolkar” sånger, sjunger dem så, som de aldrig har sjungits förut, och så som de förmodligen inte heller är avsedda att sjungas. Om någon stor artist skall sjunga, är risken stor att vederbörande vill göra sig märkvärdig och konstra till melodin. Inom musikvärlden vill vi ha sångare och inte ”tolkar”. Flottans män gör alltid en utmärkt insats. De vet också hur ”göteborgska” låter. Tack vare dem får sångerna sin rätta västsvenska klangfärg. Vid något tillfälle hade en av Lasse Dahlquists sånger sjungits under Allsång på Skansen. Man hade då försökt att få vissa ord och vändningar att låta som de gör i Västsverige. Flottans män mindes fortfarande dessa misslyckade sång- och talövningar med rysningar av obehag. Flottans män vet hur det skall låta i Västsverige. De sjunger visor, som ni har hört förut många gånger men sällan eller aldrig så bra framförda.

Skotsk dans och porter

En porterdemonstratör.
En porterdemonstratör.

Göteborg kallades fordom för ”Lilla London” på grund av alla engelsmän och skottar, som bodde i staden. Det brittiska arvet lever vidare på många sätt. I staden finns en förening, som ägnar sig åt skotska danser. Denna förening framträdde återigen på söndagen. Dessa dansuppvisningar är mycket uppskattade. Borta vid hotellet, som nu heter ”Waterfront hotel”, finns ett stort porterkar. Här höll Porter Drinkers Association till med porterprovning. Denna programpunkt upprepades sex gånger dagligen. Ingen annan verksamhet upprepades så ofta, vilket visar att det brittiska arvet är högst livskraftigt, åtminstone vad gäller dryckenskap. (Sådan verksamhet tycks höra till de livskraftigaste.) Gårdsföreningen hade kaffeservering i Stobées trädgård. Lions bistod besökarna med varm korv. Till slut tog brödet slut och ersattes med tunnbröd. För första gången i mitt liv åt jag varm korv med tunnbröd. Ovant var det, men bra smakade det.

 

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered?

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered? Alltsedan JBLD Strömbergs stora verk ”De svenska resande kungarna – och maktens centrum” kom ut år 2013 har denna fråga med ojämna mellanrum dykt upp bland mina tankar. I detta stora verk och storverk får vi veta väldigt mycket, bland annat att Gustaf Wasa den 13 mars 1550 uppehöll sig i Angered.

Angered – en medeltida kyrksocken

Alla vi västsvenskar, som känner till Angered eller kanske rentav har varit där någon gång, studsar till, när Angered dyker upp i Strömbergs omfångsrika register: Vad kan det finnas för något samband mellan Angered och Gustaf Wasa? Angered är ju en nybyggd förort till Göteborg, och den är mycket invandrartät. Kort sagt, Angered är ju på alla sätt en nutida förort från miljonprogrammets dagar. Angereds senare historia och utveckling har så helt tagit överhand i vår föreställningsvärld, att vi glömmer att Angered är en medeltida kyrksocken med fornminnen och lång historia. Till denna historia hör alltså även ett besök av konung Gustaf Wasa i mars månad anno 1550.

Långt uppehåll på Älvsborg

Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.
Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.

Strömberg förtecknar konungars och andra regenters brev. Han anger dag och år, då de har utfärdats, samt platsen, där de skrevs. Tack vare denna förteckning kan vi följa konungen i spåren. Efter fem års bortavaro hade konungen i januari 1550 bestämt sig för att resa till Västergötland. Över Vadstena reste han till Jönköping och därifrån till Torpa i Västergötland. Här utfärdades elva brev från och med den 3 februari till och med den 6 i samma månad. Nästa brev är skrivet i Gällsnäs den 11 februari. Denna ort bör rimligtvis vara Hjällsnäs i Stora Lundby socken. Därifrån har han begivit sig till Älvsborg, där icke färre än 19 brev utfärdades från och med den 14 februari till och med den 12 mars. Konungen har alltså uppehållit sig på Älvsborgs slott ungefär en månad eller drygt en månad. Under hans tid nybyggdes slottet i sten. (Det hade tidigare varit en träfästning, som danskarna hade intagit och bränt ner är 1502.) Konung Gustaf lät också anlägga en stad invid slottet. Även den fick namnet Älvsborg. Staden grundades 1547 och anlades söder och sydväst om slottet. Här fanns alltså mycket för konungen att inspektera och ge befallningar om. Att döma av uppehållets längd var Älvsborg huvudmålet i Västergötland för konungens resa. På övriga orter uppehöll man sig på sin höjd två-tre dagar, men här på Älvsborg varade besöket en hel månad (eller något mer).

Kort dagsresa till Angered

Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.
Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.

Från Älvsborg begav sig kungen till Angered, där han utfärdade ett brev den 13 mars. Resan gick vidare till Loholm (där ett brev utfärdades den 15 mars), Larvs prästgård, Genneved, Skara, Höjentorp, Orreholmen, Hadäng och Hjo. Därefter dyker konungen upp i Vadstena. Har han åkt släde över vinterns snövidder, eller har han ridit över barmark? Vi vet inte. Har kungen åkt (eller ridit) över Vätterns is, eller har han seglat över sjöns vatten, eller har han färdats landvägen över Jönköping? Vi vet inte. Vi får veta var kungen har uppehållit sig men inte hur han reste, Mellan Älvsborgs slott (i nuvarande Klippans kulturreservat) och Angereds kyrka har vi (högt räknat) två mils väg. Detta är en mycket kort dagsresa. Hade konungen något ärende i Angered, så att han stannade till där för den sakens skull? Jag ställde denna fråga till JBLD Strömberg själv. Han svarade:

”Ja, vad regenterna egentligen gjorde på platserna de besökte är en fråga som kräver livstidslång forskning. Kanske något kollektivt historieprojekt kan ge alla svar framdeles. Man vet ju inte heller vad Birger jarl egentligen gjorde i Stockholm då brevet (DS 390) varigenom staden förment ”grundades” blev utfärdat.

Brevet från Angered (RR, 13 mars 1550) handlar inte alls om själva platsen. Det rör sig ju om ett öppet brev, vari Georg Norman förlänas en holme (”Christenholm”, en oidentifierad plats) med tillhörande äng. Skälet till att just Angered skulle bli platsen för detta offentliggörande låter sig svårligen identifieras. Rättsligt bindande brev utfärdades ofta i kyrkor, varför man kan tänka sig att kanslisten satt där och präntade, även om en kringliggande by också fanns.

Spannmål till Älvsborg

Församlingen har medeltida ursprung, dock föga väl belagt. Svenska ortnamnsregistret (http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/) redovisar beläggen, men särskilt mycket som är äldre än femtonhundratal verkar inte finnas. (Från år 1440, belägg nummer 8-9, finns formen ”Awngarijdh” dokumenterad.) Som dateringsort för äldre kungabrev förekommer namnet endast i Gustav Vasas omnämnda brev: belägg nummer 36 i ortnamnsregistret. Riksregistraturet har dock just år 1550 ytterligare en förekomst av namnet Angered, ett brev daterat Vadstena den 2 januari (belägg nummer 2 i ortnamnsregistret) där Gustav Vasa omtalar en Birger i Angered som haft att göra med Älvsborgs spannmålstransporter. (Ortnamnsregistrets belägg nummer 10 omtalar 1540 en man som kanske är identisk med denne.) Dagen före vistelsen i Angered hade kungen varit på Älvsborgs slott och skrivit om hur man ordnat saker där. Hans närvaro följande dag i just Angered kan då möjligen förklaras som ett besök hos denne lokale troman.

Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.
Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.

Sedan bör man väl också beakta att kung Gustav besökte Loholmen, intill Alingsås, två dagar senare. Loholms borg (Lo slott) är ju förknippad med Margareta Leijonhufvud, kungens dåvarande hustru, och var en naturlig residensort för hovet. Borgen betraktas väl som föregångare till Gräfsnäs slott, tror jag, men det där kan du nog bättre. Tre dagar senare var Larv prästgård kungens vistelseort. Hovföljet är alltså på resa bort från älvdalen till Skara och västgötska inlandet. Angered var kanske bara en plats som kungen naturligt drog förbi. (På sidan 459 i min bok förklarar jag väl närmast hela det västgötska besöket som att kung Gustav ”skulle hälsa på hos fruns familj”, men bättre motiveringar kan möjligen framsökas.)”

Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.
Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.

Som vanligt lämnade Strömberg alltså ett väl genomtänkt och underbyggt svar. Vi får veta, att spannmål från Angered gick till Älvsborgs slott, men om dessa leveranser var anledningen till kungens besök, kan vi inte med säkerhet avgöra. Dock har vi fått ytterligare ett drag i Angereds historia. Vi får dessutom ytterligare ett exempel på att allt har skiftat om. Gustaf Wasa skulle inte känna igen sig i Angered, om han skulle återkomma i våra dagar. Han skulle inte känna igen sig på Älvsborg heller. Delar av borgklippan är bortsprängda. Av slottet finns endast obetydliga lämningar. Den stolta borg, som nu ses på platsen, hör 1800-talet till. Den gamle landsfadern skulle rentav ha mycket svårt att hitta platsen, om han skulle försöka göra om resan i våra dagar. Som JBLD Strömberg har påpekat är skyltningen dålig. Själva området är i våra dagar känt som Klippans kulturreservat. Där finns mycket att se, och om man spanar efter Klippan, är det lättare att finna trafikskyltar med detta namn.

Klicka här för denna artikel som pdf

Klippan-dagarna blev ”fantastiska”

Hur skulle det gå med Klippandagarna efter Ann Jönssons frånfälle? Ann Jönsson var ordförande i föreningen Bevara södra älvstranden. I årtionden hade hon kämpat för att bevara den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen på Göta älvs södra strand i Göteborgs stad. I början av 2015 gick Ann Jönsson, som under Klippandagarna förvandlades till Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, ur tiden. Hur skulle det gå nu?

Riksänkedrottningens arvtagare

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.
Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Detta år inföll Klippan-dagarna lördagen den 29 och söndagen den 30 augusti. Allt var sig likt. Även litet av förnyelse kunde spåras. Riksänkedrottningen hade nämligen lätt att samarbeta med andra och få dem med sig. De tre militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer hade blivit som hennes pojkar och flickor. Hon uppskattade dem mycket, och de besvarade hennes uppskattning. Hon hade förberett dem på att de måste ta över Klippan-dagarna. De var beredda, och nu hade de tagit över. På något sätt hade hon blivit ”regementets moder”. Hennes pojkar hade varit rörande omtänksamma och tillmötesgående gentemot henne. Givetvis innebär det en lockelse för dem att framträda i de kvarter, där ruinerna efter Älvsborgs slott eller Gamla Älvsborg finns, här längst ut i stadsdelen Majorna, där Klippan med den gamla Kungsladugården har blivit kulturreservat.

Gudstjänst och musikstunder

Högst på gamla Skinnareklippan tronar Sankta Birgittas kapell, dock inte uppkallat efter så östliga storheter som Sveriges, läs Östsveriges, Sankta Birgitta. I stället har den irländska Sankta Birgitta gett namn åt kapellet. Vi befinner oss ju i Göteborg eller Lilla London, där man hämtade det mesta från Storbritannien. Här i kapellet firades gudstjänst klockan 11.00 på söndagen. Jag var där och beundrade orgeln, som fyllde kapellet med sina kraftfulla klanger. Senare under dagen anordnades i kapellet ”Musik på Klippan”, musikstunder med vacker musik och sång.

Bellman på kinesiska

Flottans män sjunger.
Flottans män sjunger.

I Kungsladugårdens trädgård hade Carolinerna och Gustavianerna som vanligt sina tältläger. Där fanns också plats för sång och musik. Flottans män sjöng sina sjömanssånger – flera från Storbritannien – med kläm och bravur. Här framträdde även trubaduren Martin Bagge, som sjöng Bellman och Taube. Tack vare ostindiefararen Götheborg hade han konserterat även långt borta i Kanton. Han kunde därför sjunga Bellmans kända sång ”Fjäriln vingad syns på Haga” även på kinesiska (!). Dessutom drog han av bara farten några strofer på engelska och några på tyska. Vår ostindiefarare har verkligen lett till omfattande internationellt utbyte. Bellman själv hade knappast kunnat drömma om att han skulle sjungas på kinesiska i Kina. Bagge inser fullt ut värdet av vår ostindiefarare och talade varmt för, att vi borde göra allt för att behålla henne kvar i Göteborgs hamn, där hon på alla sätt hör hemma.

Desertör på Färjan 4

Desertören fängslas ombord på Färjan 4.
Desertören fängslas ombord på Färjan 4.

De tre militärhistoriska föreningarna spelade upp slaget i Landvetter 1645. Jag skall skriva om denna uppvisning i en annan bloggartikel. Färjan 4 gjorde sina hamnturer. Nytt för i år var att slaget flätades ihop med färjans hamnturer. Omedelbart efter slaget deserterade nämligen en karolin. Hon flydde ombord på Färjan 4, där hon fängslades med hand- och fotfängsel. Hela tiden munhöggs hon och de andra soldaterna till passagerarnas förnöjelse. Det var vanligt att desertörer och brottslingar rymde till sjöss. Ibland tog de hyra och arbetade som sjömän på främmande hav. Ibland utvandrade de. På grund av äldre århundradens bristfälliga folkbokföring var de då utom räckhåll för rättvisans på den tiden ganska korta arm.

Många skepp på ingång

Under Färjan 4:s korta hamntur mötte vi en av Stenafärjorna på ingång. Färjan 4 kändes liten gentemot den skyhöga Stenafärjans väldiga skeppssida. Vi mötte vidare båtarna Nya Skärgården, Walona och Carl Michael Bellman. Göteborgs hamn har mycket att visa upp ännu, fastän lastfartygen lägger till ute vid Arendal i Skandiahamnen. En av passagerarna på Färjan 4 blev så överväldigad av upplevelserna under hamnturen, att hon med stort eftertryck sade ”Fantastiskt!” jag vet inte hur många gånger. Kanske sade Riksänkedrottningen något liknande i sin himmel. Hur som helst hade hon all anledning att vara stolt över sina pojkar och flickor. Till och med hennes väderlycka hade de lyckats ta över.

Klicka här för denna artikel som pdf

Träffningen vid Askims kyrka visar krigets vardag

Har ni hört talas om slaget vid Askims kyrka? Om så inte är fallet, var det beklagligt, att ni inte var med i Klippans kulturreservat söndagen den 31 augusti 2014, då slaget spelades upp, 370 år senare. Mellan den 17 och 19 juni år 1644 tågade en stark dansk avdelning om ett hundra ryttare och tre eller fyra hundra uppbådade bönder norrut från Varberg, gick över svenska gränsen och plundrade. De tog allt de kunde ta i Mölndal. De tycks ha inriktat sig på att röva kreatur och lär ha tagit mellan sju och åtta hundra nötkreatur i Askims härad.

Kor – det bästa livsmedlet

Kor var för krigförande förband bästa slaget av livsmedel. Man behövde inte bekymra sig över hållbarheten, eftersom korna levde till dess de skulle ätas. Man behövde inte heller ha besvär med att forsla tunga matvaror med tunga trossvagnar på dåliga vägar, eftersom korna gick själva till dess, att man skulle slakta dem.

Snart fick man i Göteborg veta vad som försiggick strax söder om staden. Man beslöt att sända ut en avdelning av stadens garnison för att hejda danskarna och ta tillbaka nötkreaturen.

En avdelning sänds ut

Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.
Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.

Man skickade ut översten Johan Chrysostomus Gordon – tilltalsnamnet var lyckligtvis Johan (eller kanske John) – och hans svåger kapten Patrik Thomson med 250 man från Göteborgs garnison. Vid Askims kyrka, alltså vid kyrkogården på Kyrkåsen i nordligaste delen av försam­lingen, mötte Gordon och Thomson danskarna. Vad som hände är inte känt i enskildheter. Enligt den redogörelse, som kommendanten i Göteborg skrev om stadens försvar, hejdade Gordon och Thomson danskarna. Lyckades de ta tillbaka de bortrövade korna? Det framgår inte av kommendantens kortfattade redogörelse, men enligt en annan redogörelse fördes kreaturen till Varberg.

Höskörd störs av strövskara

370 år senare skulle denna träffning återuppföras eller åskådliggöras i Klippans kulturreservat av de militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer. Hur gick man då till väga? Så här hade man gjort: Fotfänikans män kläddes sig som bönder eller drängar. Kvinnor och barn från Fotfänikans, Carolinernas och Gustavianernas läger var också med, och tillsammans ägnade man sig åt skördearbete. Man räfsar ihop hö eller tar hand om höet med högafflar. Då dyker några fientliga ryttare upp för att röva boskap. Skördefolket går samman och hotar med räfsor, liar och högafflar i högsta hugg. Man ropar ilsket åt ryttarna: ”Ge er hem! Bort med er!”

Allmogeuppbåd kunde vara farliga

Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.
Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.

Så där kunde det gå till. En fientlig strövskara delades upp i små avdelningar, och tillfälliga uppbåd eller samman­gaddningar på landsbygden kunde mycket väl våga sig på att försöka stoppa eller driva bort några fientliga ryttare. Innan eld­vapnen fick sin utslagsgivande betydelse med hög eldhastighet kunde en samm­anräfsad skara med liar, yxor, gärds­gårdsstörar och liknande tillhyggen mycket väl med hopp om framgång ge sig på soldater, som var beväpnade med pikar, värjor och gevär.

När skördefolket ansätter ryttarna som värst, anländer fiendens fotfolk och ger eld. Fienderna tar nu allmogens får och för bort djuren. Hjälpen är dock nära. En svensk trupp (Westgiötha Gustavianer) dyker upp och ger eld mot fienderna. Strax därefter stormar svenska ryttare in och driver fienderna tillbaka.

Plundring av de fallna

Efter de svenska förbanden stormar nu allmogen fram, barfota eller med träskor på fötterna. Allmogemännen plundrar de fallna fienderna och bär i triumf tillbaka värjor och väskor från de fallna. En liten gosse rusar fram med sin träpistol för att delta i segern.

Här fick alltså åskådarna en mycket åskådlig och upplysande bild av krigföringens vardag vid sidan om de stora slagen. Krigföringen bestod – särskilt här vid gränserna – huvudsakligen av småstrider och smärre träffningar. Den viktigaste uppgiften för knektarna var att skaffa mat åt sig själva och sina kamrater. Bygdens folk blev utplundrat och kunde, om det ville sig illa, drabbas av hungersnöd på grund av plundringarna. Allmogen gjorde därför vad den kunde för att freda sin boskap och sina förråd.

Stor vana vid krigsspel

De tre militärhistoriska föreningarna har nu stor erfarenhet av framträdanden inför publik. Allmogen uppträdde med glimten i ögat och sinne för lustigheter. Föreställningen var både lärorik och roande. Karolinerna kan ordna fram det mesta, men denna gång föredrog de får framför kor. De kände nämligen de kor, som kunde komma ifråga, och visste att dessa kunde vålla dem större besvär än den lede fienden själv. Till råga på allt var korna beväpnade (med horn). Fåren var betydligt fridsammare. De stackars karolinerna brukar som regel få spela den lede fienden, så även denna gång. I år fick dock det berömda karolinska kavalleriet spela både fiender och vänner. På slutet hade ryttarna nämligen bytt sin norska fana mot en svensk ryttarfana, och då kunde de rida in som vänner. Endast fanorna skilde på den tiden vänner från fiender. Uniformer började införas först mot 1600-talets slut.

Gordon – ofta främst mot fienden

Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.
Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.

Johan Chrysostomus Gordon var svensk överste av skotsk härkomst. Sitt andra men förhoppningsvis föga använda förnamn hade han fått efter en berömd grekisk kyrkofader. Överste Gordon kommend­erade Närke-Värmlands fotregemente. Han var känd för att vara oförvägen. När hela Hisingen var full av fiender, skickades Gordon med ryttare och fotsoldater över dit för att skärmytsla. Detta hände den 25 april 1644. I juni månad skickades han som sagt ut mot den danska strövkåren från Varberg och hejdade den vid Askims kyrka. I slutet av månaden sändes han till Lärje för att hindra fienden att gå över Göta älv. Överstens häst blev under dessa strider skjuten i halsen och han själv skjuten genom stövelkragen och byxorna. Vid ett tillfälle skickades han fram till Skårdal för att förstöra resterna efter danskarnas skans där. En stark fientlig avdelning dök upp, och Gordon drog sig då hastigt tillbaka.

Gordon sattes alltså in i rörlig krigföring. Han skulle göra snabba framryckningar och oroa eller slå fienden för att vid behov lika snabbt dra sig tillbaka. En av hans fiender tolkade denna rörlighet som bristande mod, men i själva verket var han känd för sin duglighet och oförvägenhet. Man skickade givetvis ut endast erfarna, orädda och rådiga krigsmän på sådana farliga uppdrag. För Västsveriges försvar har Gordon gjort viktiga insatser, men avgörandena föll på helt andra fronter, och därför är 1644 och 1645 års försvarskrig i Västsverige inte känt av mer än ett fåtal. Desto viktigare är att det lyfts fram på detta åskådliga och lärorika sätt.

Läs vidare

H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldsta historia, Gbg 1908 (s. 224, 226-228, 235-236).

C. O. Munthe, Hannibalsfejden 1644-1645: Den norske haers bloddåb, Kristiania 1901 (s. 126 och flerstädes).

Klicka här för denna artikel som pdf

Två lejoninnor hyllades under Klippan-dagarna

Två lejoninnor, som har kämpat för Göteborg, hyllades under Klippan-dagarna lördagen den 31 augusti och söndagen den 1 september 2013. Den ena var Emerentia Pauli, som år 1612 försvarade Gullbergs slott mot konung Kristian IV och den danska hären. Den andra var Ann Jönsson, som har försvarat Klippans kulturreservat mot stadsplanerarna och deras avskyvärda grävskopor.

Tjugoårsjubileum

Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.
Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.

Klippans kulturreservat har blivit mer eller mindre lik­tydigt med Ann Jönsson, som detta år för tjugonde året i rad anordnade Klippan-dagarna med mark­nad, Hemvärnets musikkår, skotsk dans, sång av Flottans män och truba­duren Martin Bagge, före­drag om Älvsborgs slott, guidning genom området och uppvisningar av de tre militärhistoriska och kultur­historiska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Wästgiötha Gustavianer och Bohus Elfsborghs Caroliner.

De tre föreningarna firade 400-årsjubileet av freden i Knäred, som slöts 1613. Man gestaltade uttrycksfullt fredsförhandlingarna och – för att skapa spänning – danskarnas misslyckade stormning av Gullbergs slott år 1612. Kommendanten Mårten Krakow bröt benet under stormningen, och då övertog hans hustru Emerentia Pauli befälet, åtminstone på ”det nedre slottet”. Hon, knekthustrurna och knektarna drev tillbaka danskarna, när fienderna försökte storma in genom portvalvet.

Emerentia Pauli försvarade Gullberg

Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.
Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.

Westgiötha Gustavianer räknar många kvinnor bland medlemmarna. Några av dessa stod bereda bakom stridslinjen för att rycka fram vid fiendens stormning. Christina Skoog Holmertz, föreningens sekreterare, spelade Emerentia Pauli och bar värja. I övrigt var kvinnorna beväpnade med långa soppslevar, vedträn och andra visserligen högst omilitäriska men ack så vådliga tillhyggen. När den lede fienden gjorde en sidorörelse för att komma in i borgen, stormade de stridbara amasonerna fram. De stackars danskarna fann sig ställda inför ett övermäktigt försvar och vek – efter ett kort handgemäng – undan.

Under min forskning har jag gång på gång blivit förvånad över, hur mycket kvinnorna betydde inom försvarsmakten även under flydda århundraden. Särskilt ofta gjorde kvinnorna viktiga insatser under belägringar. Det är utmärkt, att dessa insatser åskådliggörs på detta sätt. I våra dagar har försvarsmakten öppnats för kvinnor även vad gäller stridande förband. Tillströmningen är god, och det är bra, att dessa kvinnor får veta, att de inte är först på fästningsvallarna.

Ann Jönsson – Klippans försvarare

Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.
Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.

Den andra lejoninnan, som hyllades, var Ann Jönsson själv. Hon är Majtös av födelsen och har kämpat för att rädda sin stadsdel undan grävskoporna och stadsplanerarna. Man hade på sin tid planer på att riva allt, även Birgittas kapell (!), för att bygga en jättestor färjeterminal. Ann Jönsson gav sig dock inte. Hon gick med namnlistor och uppvaktade politiker. Hon är själv lokalpolitiker (för Folkpartiet) och hade möjligheter att påverka även på detta sätt. Med vänlighet, fasthet och ihärdighet har hon fått gehör för många av sina krav. Hennes nuvarande huvudärende är, att kungsgårdens ladugård, som brann ner för några år sedan, måste återuppbyggas. Detta var gamla Älvsborgs ladugård och upphovet till stadsdelsnamnet Kungsladugård. För att man skall kunna förstå stadsdelens och Gamla Älvsborgs historia är det viktigt, att denna ladugård återuppbyggs. Ann Jönsson är känd på stadsbyggnadskontoret. När hon ringer dit, behöver hon inte säga vem hon är. Man känner igen henne på rösten. Den är vänlig, skämtsam och bestämd. Vänlighet förenas med fasthet. En barfotatös från Majorna blev stadsdelens motsvarighet till Emerentia Pauli. Hon har blivit drottningen av Klippan.

Medaljerad och hyllad drottning

Flottans män sjunger.
Flottans män sjunger.

Under Klippan-dagarna uppträder hon som riks­änkedrottningen Hedvig Eleonora, Carl X Gustafs gemål, Karl XI:s moder och Karl XII:s farmoder, en kvinna, som visste vad hon ville och hade stor vana att handskas med sådana egensinniga och maktfull­komliga karlar. Riksänke­drottningen guidar genom sitt älskade kulturreservat, klädd som drottning och eskorterad av en manstark trupp av krigsmän. På lördagskvällen hade hon ordnat en stor bankett i Novotel för sina krigsbussar och övriga medverkande. Där blev hon hyllad av en sångkör bestående av gustavianer och medaljerad. Hon fick medalj av gustavianerna, förtjänsttecken av karolinerna och ett förtjänsttecken från kungliga slottet. Även jag var inbjuden, men på grund av sjukdom i familjen kunde jag inte närvara. Jag passade därför på att medaljera hemma både på lördag och på söndag. På lördagen fick hon ett smycke i form av en kunglig krona, ty hon är verkligen drottningen av Klippan. På söndag gav jag henne ett lejonansikte som hängsmycke. Regalskeppet Vasa hade kanonportar, som pryddes av lejonansikten, och dessa har nu blivit smycken. Liksom lejonen har Ann Jönsson visat tänderna åt Göteborgs fiender. Hon kan som ett lejon både spinna och morra. Visst behöver man ibland kunna både morra och visa tänderna mot såväl yttre som inre fiender. Klippan är en stor tillgång i den stora förödelsen, och Ann Jönsson är en tillgång i kampen för vår historia. En sådan lejoninna bör ha ett lejonsmycke!

Klicka här för denna artikel som pdf